Where are you now - Kapitel 72


”Är det han?” viskade han tyst och jag svalde innan jag nickade. Jag var otroligt tacksam över att han inte använt hans namn, att han inte sagt Christopher.



”Varför lyssnar du aldrig på mig? Jag sa åt dig att vi skulle prata när jag kom hem från Atlanta, vilket blir på söndag! Kan du snälla sätta dig efter det?” suckade jag irriterat i telefonluren. Christopher började säga någonting men jag klickade av samtalet och la ner den i fickan.

”Är du okej?”
frågade Justin och le en hand på min arm. Jag vände blicken mot honom och han backade ett steg samt tog bort armen. Då var den saken klar, mina ögon var antagligen svarta igen.

”Nej jag är inte okej! Just nu är jag allt annat än okej! Varför kan han inte bara lyssna på vad jag säger?”
muttrade jag surt och började gå lite smått hemåt. Det var inte superlångt kvar, men tillräckligt långt för att jag skulle muttra över det också. Justin slöt snabbt upp bredvid mig och tog min hand.

”Ta det bara lugnt. Nästa gång han ringer kan du ge telefonen till mig.”
sa han och jag skrattade glädjelöst utan att vända blicken mot honom.

”Du tror inte det blir värre då? Han tycker inte om dig, du tycker inte om honom.”
påpekade jag och hörde hur Justin suckade bredvid mig. Han släppte min hand och drog mig intill sig i en varm omfamning. Jag kramade honom hårt tillbaka och vilade huvudet mot hans axel.

”Varför jag inte tycker om honom har ingenting med just honom att göra. Jag tycker inte om honom för vad han gör, för hur han tar saker för givet och för ett par andra saker jag hört från din pappa.”
sa han lugnt men tryckte sig närmare mig när han sa det sista. Jag suckade djupt, vad hade pappa sagt nu då?

”Pappa tycker inte om honom, det har han aldrig gjort. Du om någon borde väl däremot veta att man inte ska tro på allt man hör?”
mumlade jag mot hans hals och kände hur han rös till. I annat fall hade jag sett det som en kul grej, men jag var för irriterad just nu.

”Jag tror inte på allt jag hör, men i det här fallet tror jag att din pappa har rätt! Om du tänker efter så måste det ju vara något med honom eftersom att han är den enda killen som din pappa inte gillar.”
förklarade han lätt och automatiskt började jag tänka efter. Under ytan visste jag att Justin hade rätt. Pappa hade aldrig varit så anti mot någon kille som han var mot Christopher.

”Men vad är det för fel på Christopher då? Han gör mig glad, räcker inte det?”
frågade jag oförstående och släppte taget om honom för att kunna granska honom. Jag förstod inte riktigt vad han menade och återigen fick jag känslan av att han visste något jag inte visste.

”Jag vet inte, din pappa sa något men jag vet inte om det stämmer.”
mumlade han undvikande. Han dolde något, det såg jag på honom, även om han vände bort blicken. Jag ställde mig med armarna i kors och blängde på honom.

”Exakt vad har min pappa sagt till dig om honom?”
frågade jag torrt medan jag stirrade på honom. Han suckade innan han försiktigt mötte min blick.

”Han sa att Christopher bara utnyttjade dig och… Och…”
började han tyst och vände ner blicken.

”Och vad?”
morrade jag mot honom. Just nu flöt en hel mängd olika känslor inom mig. Bland annat ilska för vad pappa sagt, bland annat nervositet för vad pappa sagt men mest av allt var jag sårad över att de gått bakom min rygg. Justin suckade innan han vände upp en ledsam blick mot mig.

”Och att Christopher är otrogen…”
sa han och tittade medlidande på mig.


Oj, vem kunde ha gissat det där? Men frågan är ju om det är sant ^^

Förlåt för värsta korta kapitlet! :(
Jag hann inte skriva klart kapitel 73, så det får ni antingen imorrn eller på Måndag, beroende på när jag kommer hem, men jag har en känsla av att ni kommer gilla de kapitlet lite grand (aa) <3

Så, tack för kommentarerna! Jag har läst några, men tror att alla är helt awesome, som de brukar vara!

Hoppas ni inte blir alltför besvikna på det här kapitlet! =/

Älskar er alla! <3

Puss puss <33


Important!

'zup luvies? :)

Ville bara säga en sak till er, även om jag inte är hemma igen (dagens teknologi är ju för härlig ^^)!



Jag hoppas verkligen att ni får en jättetrevlig dag med familj och vänner! :)

You all mean so much to me, really! I'm serious! Ni får mig alla att må så himla bra genom att ni läser, men framför allt genom alla underbara kommentarer! Seriöst ni är så sjukt underbara! Det finns inte ens ord för hur glad ni får mig varje gång jag loggar in!

Hoppas ni får en bra dag som sagt, kan lova att jag har massa med nya idér efter helgen, har nämligen en svag aning om att mycket kommer hända ^^

Ha det superbra allihop!

Love you all! <3


Where are you now - Kapitel 71


”Klart jag gillar det, hur kan jag låta bli?” viskade han och jag kände hur jag rös. Vi såg varandra i ögonen en stund innan han slutligen tryckte sina läppar försiktigt mot mina. En elstöt for genom kroppen på mig och inombords började jag fundera förtvivlat, hade jag utvecklat seriösa känslor för Justin? Om jag hade det, vad skulle hända med mig och Christopher? Och vad skulle hända mellan mig och Justin när jag åker hem och han börjar sätta gång med jobbet? Det kändes som om det inte var värt det, eftersom att det antagligen inte skulle hålla, men samtidigt for Caitlin’s ord genom huvudet på mig, kanske skulle han och jag klara det som dem två inte klarade. Vad jag än gjorde för val så skulle någon bli sårad, och största sannolikheten var att denne någon skulle vara jag själv.



Vi satt i trädet och pratade om allt möjligt. Ibland tystnade vi när någon sprang förbi under trädet, eller bredvid.

”Tänk att folk springer så nära dig utan att veta att du är här, snacka om att de skulle flippa ur om de visste om det!”
skrattade jag och han stämde in i skrattet. Det var ju så det var ju, jag var ganska säker på att hur många som helst skulle flippa ur om de hittade Justin uppe i ett träd i deras kvarter. Jag formligen låg i hans knä nu och balanserade min kropp på den halvbreda grenen. Det kändes lite i svanken, så jag skulle med säkerhet få ett blåmärke där, men det var inget jag tänkte på, eller brydde mig om. Det var skönt att bara vara en stund.

”Kanske dags att börja dra sig hemåt igen, de andra undrar nog var vi är.”
sa Justin tyst och suckade, han ville nog inte heller gå därifrån, men jag antog att han hade rätt. Det skulle väl göra Chaz och Ryan lite misstänksamma ifall vi är borta flera timmar ensamma. Det var då det slog mig.

”Vad sa du till dem när du gick ut förresten?”
frågade jag honom och granskade honom. Vad hade han sagt till dem, och vad gjorde dem i väntan på oss? Jag himlade med ögonen åt mig själv, gud vad nyfiken jag alltid skulle vara.

”Jag sa att jag skulle smyga på dig bara.”
flinade han och ryckte på axlarna. Jag granskade honom i någon minut innan jag försiktigt och motvilligt reste mig upp.

”Så typiskt dig.”
mumlade jag och log snabbt mot honom innan jag försökte komma på hur jag skulle ta mig ner. Det skulle bli jobbigt att klättra ner, det skulle bli mer komplicerat än det var att klättra upp. Ja ryckte snabbt på axlarna innan jag släppte greppet om trädet och gled neråt för att sen landa på fötterna.

”Är du galen? Det är ju aslångt ner ju!”
väste Justin uppifrån grenen. När jag tittade upp flinade jag bara mot honom innan jag vinkade mot honom att han skulle hoppa. Han slängde en blick på grenarna vi använt som stöd när vi klättrat upp innan han verkade inse att mitt sätt att komma ner kanske var det bästa.

”Du har dåligt inflytande på mig.”
hörde jag honom muttra innan han hoppade ner. Jag skrattade åt honom på grund av hans kommentar, var hade han fått det ifrån?

”Jasså, det tycker du? Ja det är ju ingen som har tvingat dig att vara med mig.”
sa jag och satte på mig solbrillorna för att sen börja gå därifrån. Jag kände en hand på min arm som drog mig tillbaka och innan jag hunnit reagera så stod jag med ryggen mot trädstammen. Justin’s armar stängde in mig och han lutade sig mot mig. Jag höjde ett ögonbryn mot honom, hade han tagit det på allvar?

”Du vet att det inte var så jag menade.”
sa han innan han kysste min kind. Hans läppar drogs nerför kinden och ner mot halsen. Han hade hittat min svaga punkt, och jag hoppades innerligt att han inte visste om det själv.

Du vet att jag inte menade så…”
viskade jag och insåg att rösten inte bar för att säga det högre. En rysning for genom hela min kropp när han försiktigt bet mig i halsen. Till slut fick jag kontroll över mina krafter och puttade bort honom. Han tittade på mig med ett höjt ögonbryn.

”Man vet aldrig när man blir avbruten, och det skulle inte vara så ultimat att bete oss så här när vi sagt till alla att vi inte är mer än bara kompisar.”
påpekade jag och log mot honom. Jag gick närmare och gav honom en kram.

”Men du kommer få igen…”
viskade jag honom i örat. Han skrattade lite men släppte mig inte. Min mobil ringde och Justin hoppade till.

”Shit, du borde seriöst byta ringsignal! Den där är helt hemsk!”
muttrade han medan jag tog upp den. Jag tittade inte på displayen utan svarade bara, jag var tillräckligt upptagen med att försöka hålla mig för skratt.

”Hallå?”
svarade jag och väntade nyfiket på att få veta vem det var som ringde.

”Dezzie? Åh jag känner mig så dum, så korkad! Vi måste prata älskling! Älskling? Är du där?”
sa rösten jag så väl kände till. Hela jag stelnade till, varför var han tvungen att förstöra det här tillfället för? Jag hade ju sagt att han inte skulle höra av sig för att jag inte ville prata med honom just nu. Justin såg min reaktion och tittade på mig med ett spänt uttryck i ansiktet.

”Är det han?”
viskade han tyst och jag svalde innan jag nickade. Jag var otroligt tacksam över att han inte använt hans namn, att han inte sagt Christopher.


Oj oj oj då, det kom oväntat det där!
Och Justin då, hur söt får man bli? :D

Det här inlägget var tidsinställt eftersom att jag inte är hemma!
Ni kommer få ett par fler kapitel, tidsinställda allihop så klart, men just nu vet jag inte hur många. Håller på med kapitel 73 nu, men kanske hinner med lite fler, vi får se!

Hoppas ni gillar't!

Åh, juste, bara så att alla vet, jag tittar mer än gärna in i era bloggar, varesig det är novellbloggar, era personligabloggar, fanbloggar, well you named it! :) Så det är bara att skriva! :)<3


Where are you now - Kapitel 70


”Ja, Melinda är min storasyster, sen har jag en storebror också.” förklarade Elisa snabbt och log glatt mot mig. Hon var nog den sötaste lilla ungen jag någonsin träffat. Hon såg precis ut som den dotter jag föreställt mig att jag en gång skulle ha, om jag nu skulle ha fått en dotter. De planerna hade dock gått i stöpet för ett halvår sedan då jag fått reda på att jag inte kunde bli gravid.


”Så tjejer, vad heter ni allesammans?” frågade jag när vi hade gått iväg och satt oss på en gräsplätt. Det såg så mycket trevligare ut än om jag, Melinda och Elisa skulle sitta ner på en bänk medan tio andra stod framför oss. Tjejen som pratat mest rätade lite på sig och log.

”Jag heter Mitcha, Mitcha Smith!”
presenterade hon sig som samtidigt som hon tog av sig solglasögonen. Jag log glatt mot henne och nickade lite med huvudet. Innan jag hunnit vända huvudet mot en annan tjej som satt bredvid Mitcha, så hade hon lagt sin arm runt tjejen till höger om sig. Hon hade brunt hår uppsatt i en tofs. Tolkade man hennes kroppsspråk så verkade hon vara väldigt nervös och blyg.

”Det här är Mary, min tvillingsyster. Vi är inte enäggstvillingar, men ja, tvillingar.”
fortsatte Mitcha. Det var som hon sagt, det syntes att de var syskon, men det syntes också att de inte var enäggstvillingar. Det syntes en viss skillnad på personligheter också, utifrån deras klädval och utseende. Mitcha hade ett tjockt lager smink på sig, det såg ut som om det var jobbigt att hålla ögonen uppe av all mascara, medan Mary inte hade någonting alls. Det behövdes nog inte heller, hennes ögonfransar var långa och mörka. När det gällde klädvalet så var det nästan ännu tydligare. Mary hade på sig ett par svarta, enkla tights, ett vitt linne som gick ner över rumpan och en marinblå kofta över. Klassiskt, stilfullt och snyggt. Mitcha’s stil verkade vara helt omvänd. Hon hade ett par jeansshorts som satt högt i midjan. Till det hade hon ett vitt linne i korsettform och ett par vita, höga klackar. Mängder av olika, guldfärgade armband prydde hennes armar och i öronen hade hon tunga örhängen som glimmade i solen. Modernt, snyggt och passande.

”Jag heter Paige och det här är min bästa kompis, Sasha.”
sa en tjej och drog mig ur mina egna tankar. Jag ruskade diskret på huvudet innan jag granskade tjejerna som precis pratat. Tjejen som pratat, Paige, hade ljust, väldigt ljust blont hår som räckte sig ner till bröstkorgen ungefär. Luggen var uppsatt i ett rött hårspänne med en liten nyckelpiga på. Hennes kompis, Sasha, hade svart hår uppsatt i en liten knut bak i nacken.

”Hej Paige och hej Sasha! Vilka fina namn ni har!”
hälsade jag glatt och log mot dem. Sasha log glatt tillbaka medan Paige blev generad. Därefter vände jag mig mot de sex tjejer som fortfarande inte pressenterat sig. De alla satt tysta en stund innan Melinda rätade på sig.

”Okej, eftersom att ingen säger något så kan jag lika bra pressentera er för Dezzie. Här har vi Theresa, Elena, Liza, Marilyn, Felicia och Gabriella.”
presenterade hon och de hälsade glatt tillbaka.

”Trevligt att träffa er alla, Melinda, Mitcha, Mary, Sasha, Paige, Theresa, Elena, Liza, Marilyn, Felicia, Gabriella och så klart Elisa!”
log jag mot dem och var ganska stolt över mig själv för att jag kom ihåg alla namn. Jag tog upp telefonen för att kolla på klockan, jag hade varit ute bra länge nu.

”Du ska väl inte gå än va?”
frågade Elisa och när jag tittade upp på henne så såg hon helt förskräckt ut. Jag log sorgset mot henne.

”Jag tror de andra börjar sakna mig. Jag har varit borta väldigt länge nu.”
sa jag ursäktande. Melinda öppnade munnen för att säga något men avbröts av min mobil som ringde. Jag var verkligen tvungen att byta ringsignal, den här lät förjävligt. Frågan var ju bara vad jag skulle ha istället.

”Saknar ni mig?”
svarade jag i telefonen då jag sett på displayen vem som ringde. I andra änden hördes det söta skrattet som tillhörde Justin.

”Klart jag gör! Hur kan jag undgå det? Du gör mig alltid glad, får mig alltid att le och skratta!”
svarade han och jag kände hur det brände till i kinderna. Jag fick några nyfikna blickar av tjejerna och suckade inombords, vilken sits han försatt mig i nu. Jag höll för telefonen med handen och vände mig mot tjejerna.

”Jag kommer snart.”
log jag mot dem och reste mig snabbt upp och skyndade mig iväg ifrån tjejerna. Åtminstone så långt ifrån dem att jag kunde prata med Justin ostört.

”Varför var du tvungen att säga så för?”
morrade jag åt honom. Han kunde vara så otroligt söt och snäll för det mesta, men ibland var det bara vid fel tillfälle.

”Vad menar du?”
frågade han oförstående och jag suckade. Han kunde ju faktiskt inte veta att jag inte var ensam, men det var rätt roligt att göra honom förvirrad, det var jag tvungen att medge.

”Sorry, men jag satt inte själv och du fick mig att rodna lite lätt, vilket skapade frågor hos tjejerna.”
förklarade jag enkelt och log lite för mig själv. Jag sneglade lite över axeln mot tjejerna, de satt och tittade på mig. Det var lite småskrämmande egentligen, när jag tänkte efter, men samtidigt rätt kul.

”Aww! Vad gulligt! Eller vänta, vadå du satt inte själv? Och vilka tjejer?”
frågade han. Jag kunde inte låta bli att skratta, han lät verkligen enormt förbryllad nu. Han mumlade något i telefonen som jag inte kunde urskilja, vilket gjorde det hela mycket roligare.

”Jag var ute och sprang, sen kom det fram lite tjejer och pratade. Vi har pratat bra länge nu. Jag tänkte precis bege mig tillbaka när du ringde. Dem är väldigt trevliga faktiskt.”
svarade jag och log för mig själv, för så var det. Jag hade alltid älskat att träffa nya människor, det var något jag inte kunde komma ifrån.

”Åh, men kan du inte komma hem snart! Eller vänta, jag möter dig. Spring samma väg tillbaka som du sprang från början så möter jag dig sen.”
sa han bara innan han la på. Jag stod och tittade på telefonen en stund innan jag himlade med ögonen och gick tillbaka till tjejerna. De granskade mig med nyfikna blickar.

”Jag är ledsen, tjejer, men jag måste springa vidare nu.”
sa jag med sorgsen röst, för det var så jag kände. Det var roligt att prata med dem, de var trevliga och dessutom så brydde dem sig liksom, inte bara om Justin utan om mig också. I alla fall var det vad jag fick fram av deras frågor och kroppsspråk. Elisa kom fram till mig och gav mig en stor kram efter att jag satt mig på huk framför henne.

”Måste du verkligen gå, Dezzie?”
frågade hon ledsamt och såg på mig med stora ögon efter att hon släppt mig. Jag suckade lite innan jag nickade.

”Jag är ledsen! Verkligen superledsen! Men det här är inte sista gången vi ses! Eller hur?”
uppmuntrade jag henne och hon nickade lite men sa ingenting. Jag log varmt mot henne och la en hand på hennes kind.

”Du är ju min lilla sötnos, klart vi kommer ses igen!”
sa jag och då äntligen log hon. Hennes leende var så otroligt gulligt, hon såg ut som en liten ängel, och det var hon också. Jag kramade hårt om henne innan jag reste mig upp och kramade om de andra tjejerna. Jag sparade Melinda till sist. När jag kramade henne höll jag kvar lite för att sedan viska till henne att hon skulle lägga till mig på facebook, så kunde vi fortsätta hålla kontakten. Hon log glatt när jag släppte henne och mimade sen ett ”tack”.

”Hej då tjejer! Jag hoppas vi ses!”
sa jag när jag började gå mot samma håll som jag kommit. Bakom mig hörde jag hur de ropade tillbaka men jag hörde inte vad. Efter ett par meter började jag jogga i en lugn rytm för att få upp flåset lite. Jag hade ganska bra kondition, det var jag tvungen att medge, och jag var uthållig som få. Jag hade alltid haft vinnarskallen i familjen. Mina kompisar visste att det inte var lönt att utmana mig i något, för vare sig jag skulle må bra av det eller inte, så skulle jag pusha mig själv tills jag vann helt enkelt.

”Hallå sötnos!”
hörde jag en röst och sen hoppade någon fram ur en buske jag precis höll på att passera. Förvånat hoppade jag lite åt sidan och vände blicken mot rösten. Det borde jag väl ha förstått, Justin.

”Tycker du om att smyga på folk?”
frågade jag och log retsamt. Han ryckte bara på axlarna och log sitt vanliga, finurliga flin som alltid prydde hans läppar när han hade något i kikaren. Mycket riktigt tog han tag i min hand och drog med mig tillbaka in i buskarna.

”Justin, vad ska vi in i buskarna och göra?”
skrattade jag medan han satte sig ner. Jag gjorde detsamma och insåg att vi nästan var helt gömda från vägen. Han flinade lite mot mig.

”Ja men det är rätt skönt att få vara ute utan att folk vet var man är.”
svarade han bara och ryckte på axlarna. Jag lutade mig tillbaka mot trädstammen vi satt mot och tittade upp. Hastigt ställde jag mig upp och gick ett helt varv runt trädet, det var ganska stort. Genast började jag klättra och efter inte särskilt läng tid var jag uppe. Jag tittade stolt ner på Justin som satt och stirrade på mig med ett höjt ögonbryn.

”Kom upp här, här behöver du inte bry dig om att bli upptäckt, för här är det ingen som ser dig!”
skrattade jag entusiastiskt och såg hur Justin log glatt innan han började klättra. Till slut satt vi däruppe båda två och dinglade med benen.

”Så, vad sa Christian?”
frågade jag slutligen efter en stunds tystnad. Justin skrattade bredvid mig och när jag tittade på honom flinade han brett.

”Christian är lillebror till Caitlin, vad tror du han sa?”
frågade han och log varmt mot mig. Jag kunde inte låta bli att le själv, Justin hade en poäng där, även om deras bråk kunde vara gigantiska så var de ändå syskon, vilket betyder att de i princip hade samma syn på saker och ting. Tydligen just det här.

”Så, vad sa han, mer exakt?”
envisades jag nyfiket och lutade mig lite mot Justin som la en arm runt mig. Hans arm var varm, mjuk och även om det inte fanns något att frukta, så spred sig ändå tryggheten inom mig.

”Tja, han sa egentligen inte särskilt mycket. Klagade mest över att ingen av oss sagt någonting till honom. Tydligen så gillar han det, han tycker inte att Christopher förtjänar dig, eller vad han nu sa.”
återberättade Justin och ryckte på axlarna. Jag fnös lite och lutade huvudet bakåt så att jag tittade upp på Justin, som tittade ner på mig med höjda ögonbryn.

”Som om du inte gillar det han sa.”
påpekade jag och Justin log mjukt medan han la en hand på min kind och närmade sig mitt ansikte med hans.

”Klart jag gillar det, hur kan jag låta bli?”
viskade han och jag kände hur jag rös. Vi såg varandra i ögonen en stund innan han slutligen tryckte sina läppar försiktigt mot mina. En elstöt for genom kroppen på mig och inombords började jag fundera förtvivlat, hade jag utvecklat seriösa känslor för Justin? Om jag hade det, vad skulle hända med mig och Christopher? Och vad skulle hända mellan mig och Justin när jag åker hem och han börjar sätta gång med jobbet? Det kändes som om det inte var värt det, eftersom att det antagligen inte skulle hålla, men samtidigt for Caitlin’s ord genom huvudet på mig, kanske skulle han och jag klara det som dem två inte klarade. Vad jag än gjorde för val så skulle någon bli sårad, och största sannolikheten var att denne någon skulle vara jag själv.


FÖRLÅT!!!
Jag har haft sjukt mycket de senaste dagarna att jag helt enkelt inte hunnit skriva något alls!
Nu har ni däremot kapitel 70, shit vad fort det går!
Det känns som om det var igår jag började!
Ni har varit underbara sedan första början, jag hoppas bara att ni fortsätter vara med mig enda till slutet! <3

Anyways, tack för alla supergulliga kommentarer!
Ni är guld värda verkligen!
Älskar er alla supermycket! <3

Åh, juste, en sak till. Jag ska försöka skriva kapitel 71 nu, för att sedan ställa in inlägget så ni får det typ imorrn kväll.
Jag ska nämligen bort imorrn till på lördag, söndag eller måndag, jag vet inte säkert ännu!

Men jag kommer försöka höra av mig något om hur det blir, finns dator dit jag ska, men kan inte vara inne tillräckligt mycket för att kunna skriva en massa!

Men det tar vi som det kommer, eller hur?! :)

Ha en superbra valborg om jag inte hinner slänga in ett inlägg innan! :)

Puss och Kram <3


Svar på kommentarer! :)

Hej på er alla sötnosar därute!

Känner att jag måste svara på lite kommentarer som det blev en del uppståndelse av! :)






Många frågar gällande den här bilden!
Och det står inte Last Chapter för att det är sista kapitlet, utan det står Last Chapter för att det är istället för Förra Kapitlet! :)
Så bli inte rädda för att det snart kommer ta slut, helt ärligt så har vi precis börjat ;)




Sen är det många som har frågat varför Dezzie inte kan bli gravid, hur hon kan veta det och hur gammal hon är.

Dezzie är född den 13 Augusti 1994 :)
Anledningen till att hon inte kan bli gravid får ni veta inom kort!
Hur hon kan veta det får ni också veta inom kort!



Ledsen för att svaren inte var så informativa, i alla fall inte de sista svaren om Dezzie, men jaa... Jag har en plan för allt you know ;)

Pussisar och Kramisar!


Where are you now - Kapitel 69


”Hej! Ursäkta mig, men är inte du Deztiny? Deztiny Wallie?” frågade någon och jag hoppade till lite lätt eftersom att jag inte hört att någon var så nära mig. När jag tittade upp så stod det en blond tjej och log mot mig.


”Gud vad du skräms!” skrattade jag förvånat fram och log mot tjejen som såg lite nervös ut. Jag kände igen henne lite. Inte som om jag sett henne förut eller så, utan som om jag träffat någon som var väldigt lik den här tjejen.

”Åh, förlåt! Det var inte meningen.”
ursäktade sig tjejen och log ursäktande. Jag log varmt tillbaka mot henne, det var inte meningen att hon skulle känna sig obekväm eller så.

”Men du har rätt, det är jag.”
sa jag när blondinen inte sa något utan tittade mest ner. Jag reste mig upp och sträckte fram handen för att hälsa. Hon tog den försiktigt, man såg på hennes hand att hon skakade.

”Deztiny Wallie!”
presenterade jag, även om hon tydligen visste mitt namn. Jag nickade uppmanande mot henne för att hon skulle tala om vad hon själv hette. Hon skruvade lite på sig innan hon sneglade över axeln, bort mot ett gäng tjejer som stod en bit bort. Det såg ut som om de viskade samtidigt som de skrattade.

”Jag heter Melinda, Melinda Gordon.”
presenterade sig tjejen till slut efter att hon vänt blicken tillbaka mot mig. Jag släppte inte de andra tjejerna med blicken, jag var osäker på varför de tittade mot oss.

”Trevligt att träffa dig Melinda. Vilka är det där borta?”
jag kunde verkligen inte låta bli att fråga. Melinda följde min blick och när hon tittade tillbaka igen så log hon avslappnat, som om hon trott att jag skulle avfärda henne eller något.

”De är mina kompisar. Några av dem har följt efter dig väldigt länge nu, men sen när du stannade vågade ingen gå fram så de tvingade fram mig.”
förklarade hon medan hon himlade med ögonen. Jag förstod vartenda ord hon sa, men meningen lät så konstig i mina öron, särskilt när det handlade om mig. Jag var inte farlig, jag var sällan otrevlig och jag skulle aldrig ignorera någon.

”Varför vågade ingen komma fram? Ser jag så hemsk ut?”
skrattade jag medan jag satte mig ner och klappade lite på bänken bredvid mig för att Melinda skulle sätta sig också. Hon såg skeptiskt på mig en stund innan hon slutligen satte sig ner.

”Nej, men de är så vana med att kändisar inte vill ha en massa folk efter sig när de gör något, som att springa.”
berättade hon bara och ryckte på axlarna. Jag blinkade till över vad hon sagt, hade hon verkligen sagt vad jag trodde hon sagt? Jag skrattade nervöst till.

”Kändis? Sen när klassas jag som kändis?”
frågade jag nyfiket. Melinda började skratta lite men när hon såg min blick så tystnade hon och log överseende mot mig.

”Tja, det står ganska mycket om dig i tidningarna nuförtiden. Ditt namn dyker upp lite överallt. Dessutom, om man är som jag och tittar runt väldigt mycket på YouTube, så vet man vem du är på så vis. Det är klart, allting blev ju enormare sen du och Justin började dejta.”
babblade hon på men vid de sista orden höll jag upp ett finger mot henne för att hon skulle tystna. Han tittade förvirrat på mig.

”Jag och Justin dejtar inte. Jag har pojkvän faktiskt.”
log jag. Hon såg lite besviken ut, men innan jag hunnit fråga henne om det kom det fram fler tjejer. Jag vände upp blicken mot dem och log.

”Tjenare tjejer!”
hälsade jag medan jag fortfarande satt kvar på bänken. Några fnittrade till lite men alla sa, eller viskade, ett hej. De vände sedan blickarna mot Melinda.

”Så, vad pratar ni om? För jag antar att det är du som är Deztiny.”
sa en tjej. Hon hade axellångt, knallrött hår i två flätor. Hon var riktigt söt i ansiktet, men man såg inte ögonen på henne då hon hade ett par mörka solglasögon.

”Japp, det är jag det. Vi pratar inte om något särskilt egentligen. Jag frågade bara sedan när jag klassades som kändis.”
förklarade jag medan jag granskade de andra tjejerna. Framför mig stod väl ungefär tio tjejer, de flesta i samma ålder, några år under mig. Sen fanns det två mindre tjejer och tre lite äldre, typ i min ålder.

”Fast du vet väl redan att du klassas som en kändis?”
frågade tjejen med rött hår och skrattade till lite. Jag log lugnt mot henne medan jag skakade på huvudet.

”Det beror helt på vad folk anser att jag är känd för. De flesta antar jag har fått upp ögonen för mig och mitt namn sen jag började hänga med Justin. Annars finns det folk som anser att jag är känd från Twitter och YouTube. Det är väl individuellt antar jag. Men som jag sa till Mel, så dejtar inte jag och Justin. Jag har en pojkvän hemma där jag bor.”
förklarade jag och log. Tjejerna började viska lite med varandra så jag vände bort blicken, mot en liten tjej som kom springande. På något sätt kände jag igen henne, men från var? Hon var väldigt liten, otroligt söt, med två tofsar på vardera sida om huvudet som stack rätt ut.

”Deztiny!”
hörde jag henne ropa när hon kom närmare. Det var då det slog mig vem det var. Det var ju den sötaste ungen i hela världen.

”Nej men hej Elisa!”
sa jag glatt och skrattade när hon hoppade upp i mitt knä. Hon gav mig en hård kram och jag kramade henne tillbaka. Hon doftade underbart, en blandning mellan vanilj och jordgubbar.

”Du kommer ihåg mitt namn!”
viskade hon i mitt öra och mot min kind kändes det som om hon log. Jag flinade och log mot henne när hon rätade upp sig för att se mig i ögonen.

”Det är väl klart att jag kommer ihåg ditt namn! Du är ju världens sötaste lilla tjej. Plus, att du har den första autografen jag någonsin skrivit!”
skrattade jag och såg hur hon blev generad. Sedan vände Elisa blicken mot Melinda.

”Hej Melinda! Mamma sa att det snart var dags för mat.”
sa lilltjejen och log mot den blonda tjejen bredvid mig. Det var då det slog mig hur lika de var.

”Åh, är ni syskon?”
frågade jag, fastän jag säkert inte ens behövt fråga, nu när jag tänkte på det så syntes det långa vägar. Det var fascinerande över hur lika två människor kunde vara, även om de var släkt.

”Ja, Melinda är min storasyster, sen har jag en storebror också.”
förklarade Elisa snabbt och log glatt mot mig. Hon var nog den sötaste lilla ungen jag någonsin träffat. Hon såg precis ut som den dotter jag föreställt mig att jag en gång skulle ha, om jag nu skulle ha fått en dotter. De planerna hade dock gått i stöpet för ett halvår sedan då jag fått reda på att jag inte kunde bli gravid.


Kapitel 69 här! :D
Gud vad fort det går, nästa kapitel är nummer 70! Shit säger jag bara!

Ska ut och springa nu, kommer tillbaka sen! :)
Har ni tur så får ni kanske ett till kapitel idag, ett lite roligare och bättre. Det här var nämligen inte det bästa! :)

Tack för kommentarerna! :) Love it! As usual <3


Where are you now - Kapitel 68


”Ehm, ja hej på dig du. Asså… Vad gör ni?” fick han fram utan att släppa mig med blicken. Justin började skratta åt det och jag himlade med ögonen innan jag reste mig upp och satte mig på sängen. Hur skulle vi lyckas förklara det här då? Det här kunde bli komplicerat.



Justin kom och satte sig bredvid mig på sängen, men Christian rörde sig inte ur fläcken. Jag tittade nervöst på Justin som tittade tillbaka, fast med lite mer lugn i blicken. Han log varmt och lugnt mot mig innan han vände blicken mot Christian.

”Bro, hur många är det som är vakna?”
frågade Justin, som om ingenting precis hänt. Fast jag förstod honom väl, han ville ju inte att alla skulle veta det eftersom att det kunde bli komplicerat för mig. Jag däremot sa tvärtom, att jag inte ville att folk visste något för att det istället skulle bli komplicerat för Justin.

”Det är bara jag, ja och ni då. Jag försökte väcka de andra, men de vägrade gå upp. Jag fick en hårborste i huvudet av Caitlin dessutom, jag tror hon är på lite dåligt humör.”
berättade han och medan han sa det sista gned han sig i huvudet med handen. Först tyckte jag lite synd om honom, men åh andra sidan så borde han vetat bättre än att gå in och försöka väcka henne när hon inte sovit särskilt mycket. Så bilden jag fick upp i huvudet fick mig naturligtvis att skratta högt. Christian tittade sårat på mig, vilket inte gjorde det hela bättre. Jag ställde mig upp och gick bort till honom för att sedan ge honom en hård kram.

”Förlåt bro, men jag kan inte hjälpa det! Det måste ha sett otroligt roligt ut!”
skrattade jag fram och efter ett tag började han också skratta lite smått.

”Du skulle ha sett hennes ansiktsuttryck!”
skrattade han fram när jag släppt honom. Jag flinade lite innan jag gick tillbaka till sängen och satte mig, återigen bredvid Justin. Christian satte sig på golvet framför sängen och granskade Justin, som om det var han som satt inne på svaren.

”Så, tänker du tala om vad som händer härinne? Och varför det är viktigt att ingen annan är vaken?”
frågade Christian efter en stund. Inombords suckade jag, han var inte dum, det borde jag vetat. Jag tittade på Justin som nu såg lite nervös ut medan han sneglade på mig i ögonvrån. Hade jag rätt i hur jag tänkte så var Justin nervös över att berätta det här för Christian på grund av vad han kanske känner, eller inte känner. Jag bestämde mig för att göra likadant som han gjorde när Caitlin fick reda på det, jag skulle låta dem prata själva.

”Jag ska ta mig en joggingtur tror jag. Ni klarar er väl själva?”
frågade jag medan jag reste mig upp och gick fram till väskan. Medan jag väntade på svar drog jag fram mina mjuka shorts och det nya, blåa linnet jag köpt tillsammans med Caitlin några dagar tidigare. När jag sneglade bakåt mot pojkarna så såg Justin tacksam ut medan Christian såg missnöjd ut. Istället för att fråga så drog jag av mig kläderna jag hade på mig och bytte snabbt om. Sen tittade jag mot killarna igen.

”Så? Är det okej eller?”
frågade jag eftersom att jag inte fått något svar. Christian satte sig med armarna i kors och granskade mig med ett höjt ögonbryn.

”Det här handlar ju om båda er! Du kan ju inte bara d…”
började han men Justin höll för hans mun medan han log mot mig.

”Det går bra, jag fixar det här! Ring om det är något. Om du typ går vilse eller något.”
sa han snabbt. Jag log lite mot honom innan jag gick förbi dem och tog min mobil som låg på nattduksbordet. Sedan ställde jag mig för att viska i Justin’s öra.

”Ta det lugnt, jag vill inte att du hamnar illa till så berätta bara de du måste! Sms:a sen när ni har pratat klart, om jag inte har kommit tillbaka.”
viskade jag och pussade honom snabbt på kinden. Han höll mig kvar innan han gav mig en snabb kyss på läpparna. Bra, det skulle ju säkert göra allting mycket lättare att förklara för Christian. Jag log överseende mot honom medan jag himlade med ögonen. Han flinade bara oskyldigt. När jag vände mig mot Christian så tittade han bara nyfiket på oss. Jag log snabbt mot honom innan jag gick ut ur rummet och stängde dörren efter mig. Det gick fort att komma nerför trappan, jag började verkligen känna ambitionen flöda genom kroppen. Det var så länge sen jag joggade ut själv. Det var behövligt och väldigt skönt. Så fort jag kom ut kände jag morgonljuset möta mina ögon. Det var fuktigt i luften sedan daggen, det var helt enkelt skönt. Samtidigt var det lite kyligt, men jag fick ganska fort upp värmen i kroppen medan jag gick i snabb takt runtom i kvarteret. Det var för att värma upp lite innan jag började springa. Så hade jag alltid gjort och det var väldigt effektivt.

Det var nästan inte en människa ute, men efter några minuters springande hörde jag hur någon sprang en bit bakom mig. När jag kollade bakåt var det en tjej i min ålder, hon pratade i telefon. Jag log lite snabbt innan jag vände blicken framåt och fortsatte springa. Efter tio minuter var det mer liv ute på gatorna. Fler var ute, och joggingrundan jag tog verkade vara väldigt populär för antalet joggare byggdes på hela tiden. När jag kommit till en liten park så kände jag att jag ville stanna och bara sitta ner en stund. Känna på solens strålar. Jag var glad över att jag valt att ta med solglasögonen och satte nu på mig dem. Det var skönt att bara sitta och andas ut en stund.

”Hej! Ursäkta mig, men är inte du Deztiny? Deztiny Wallie?”
frågade någon och jag hoppade till lite lätt eftersom att jag inte hört att någon var så nära mig. När jag tittade upp så stod det en blond tjej och log mot mig.


Damn, sorry, inte världens bästa kapitel tyvärr!
Men klockan är halv 12, och jag hade lovat er ett kapitel så jag skrev vad jag kom på i princip!

I alla fall, tack för era underbara kommentarer!
Det är smickrande att ni tycker om det jag gör så mycket!

Så, hoppas ni gillade det här kapitlet, trots att det var rätt händelselöst!

Puss på er! Jag ska sova nu! En sömn jag verkligen behöver känner jag ^^


Hurtig som få!

Hej på er mina underbara vänner!

För det första så tycker jag att det är synd att ni alla inte kan ta er till Stockholm den 7:e, men någon gång kommer jag nog få träffa er alla :) Jag hoppas det i alla fall! :) Och till er som kommer dit, see ya there! :)

Sen var det en tjej som undrade var kapitel 26 och 27 var någonstans för att de tydligen har förstunnit, jag kollade upp det och jag hittade dem. Hittar du dem inte så hör av dig igen så ska jag se vad jag kan göra! :)

Nu angående rubriken; jag måste ha fått fnatt eller så, för jag ska faktiskt ut och springa. Oja, you heard me! Haha jag ska kila ut nu, sen när jag kommer hem ska jag in i duschen, men sen tänker jag skriva på nästa kapitel! :)

Så, vi ses om ett tag :) <3

Love you ALL! <3


Where are you now - Kapitel 67


”Sov sött vännen! Älskar dig också!” svarade jag och gav henne en puss på kinden också. Sen gick hon nerför trappan igen och ja gick in i rummet där Justin sov. Han snarkade inte, men drog djupa andetag. Han såg fortfarande ut som den där lilla ängeln. Utan att kunna hindra mig själv pryddes ett brett leende på mina läppar medan jag gick närmare honom och ställde ner datorn. Sedan la jag mig ner på täcket och startade den medan jag granskade Justin. Det gick inte att slita blicken och till slut var jag tvungen att hämta min telefon för att ta kort på honom. Han skulle inte få undkomma, vare sig han ville eller inte. Jag skulle visa honom kortet så att han kunde se sådant som jag ser, en fantastisk kille som ingen skulle förtjäna. Han var alldeles för underbar för det.



Bredvid mig kände jag hur sängen började röra sig lite och när jag vände blicken mot Justin så såg jag att han höll på att vakna.

”God morgon sötnos! Sovit gott?”
log jag mot honom medan han sträckte på sig lite. Han tittade på mig innan han log glatt mot mig.

”Jodå, jag ska inte klaga.”
svarade han bara innan han vände bort blicken. Jag tyckte att jag kunde skymta en rosa nyans framträda på hans kinder.

”Vad drömde du i natt då?”
frågade jag och log oskyldigt mot honom. Hans blick var obetalbar.

”Hur vet du att jag har drömt något?”
utbrast han högt och såg nästan ut att få panik när som helst. Jag kunde inte hålla mig utan brast i skratt. Han stirrade bara på mig med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Jag lutade mig mot honom och när jag var några cm ifrån hans ansikte log jag lätt.

”Jag visste inte att du hade drömt någonting, men du rodnade när jag frågade om du sovit gott. Sen reagerade du mer än vad du borde gjort om du inte drömt. Så ja, jag tar förgivet att du har drömt något.”
flinade jag innan jag rätade på mig igen för att sedan vända mig mot datorn. Jag kände Justin’s blick bränna i sidan på mig och slutligen vände jag på huvudet för att möta hans blick. Innan jag hunnit reagera hade han tryckt sina läppar mot mina. Jag besvarade kyssen och kände hans hand på min kind. Efter ett tag backade han försiktigt undan och när jag öppnade ögonen igen såg jag hur han log och tittade på mig.

”Nu kan jag inte klaga över morgonen heller.”
sa han och log brett innan han bet sig oskyldigt i läppen. Jag skrattade åt honom innan jag återigen vände blicken mot datorn igen. Jag satt på Twitter och besvarade folk som undrade om jag och Justin dejtade. Jag hade tålmodigt besvarat minst femhundra tweets. Jag hade ju haft flera timmar på mig och dessutom tyckte jag det var roligt att besvara frågorna. Det var ju inte bara folk som skrev ”Hej, dejtar ni?” utan det fanns även folk som skrev vad de tyckte om det, undrade hur vi lyckats undkomma pressen, vem jag var o.s.v.

”Du vet att det egentligen räcker med att du skriver på din Wall att vi inte dejtar va? Du behöver inte svara på varenda en av dem.”
hörde jag Justin säga och när jag vände huvudet mot honom så såg jag att han nu satt bredvid mig och tittade på skärmen. Jag log lite mot honom innan jag nickade.

”Jag vet, men det är roligare att svara alla. Det tar ett tag, men det är det här jag oftast ägnar mina nätter med fullmåne till.”
svarade jag medan jag svarade på tre tweets till. Det var tre olika tjejer som undrade hur det kändes att vara kompis med Justin. Jag svarade att det var fantastisk för han var otroligt härlig att ha runt sig.

”Vadå? Får du mycket tweets?”
frågade han efter en stund, antagligen kollade han var jag svarade till alla. Jag skrattade medan jag klickade upp en ny sida och gick in på YouTube.

”Det är många som känner igen mig härifrån och ja, jag får en hel del faktiskt. Många som undrar hur jag kommer på alla prank och så. Sen är det några som oftast frågar om tips om vilket prank de ska använda på någon. Det har blivit en vana för mig att svara varenda en, och ja, då jag inte kan sova under vissa nätter så kan jag lika gärna svara på folks frågor så mycket som möjligt.”
svarade jag utan att släppa skärmen med blicken. Det gick ganska fort för mig att svara till folk eftersom att jag gjorde det så ofta. Däremot kunde jag förstå att Justin inte kunde göra det, han fick ju minst femhundra tweets så fort han skriver något. Ändå hade jag ett helt gäng followers, som jag stolt kunde säga att jag aldrig tjatat mig till. Jag gillade tanken med att någon följde mig för att de gillade det jag skrev eller så, inte för att jag bad dem att följa mig.

”Shit, följer du alla tillbaka eller?”
frågade han, fortfarande lika nära med huvudet. Jag skrattade åt honom innan jag nickade.

”Japp, jag följer alla tillbaka, plus några fler så klart.”
bekräftade jag medan jag scrollade ner lite på sidan över nyss twittrade meddelanden. Jag kände i sängen hur Justin krälade sig ur den och sedan hördes steg på golvet. När jag sneglade på honom över axeln så satt han vid sin resväska och valde kläder. Det var svårt att slita blicken från honom, men till slut gick det. Han var för snygg för sitt eget bästa! Och mitt! Medan jag låg där och tittade på vad folk skrivit så kände jag hur madrassen sjönk ner lite på ena sidan om mig och sen på den andra. När jag undersökte saken så insåg jag att Justin stod på alla fyra över mig och vilade sin haka mot mitt huvud.

”Jo men hej på dig också!”
skrattade jag när jag såg reflektionen på skärmen. Det var tur att Caitlin hade inbyggd cam på datorn, för det här var jag tvungen att föreviga. Jag tryckte upp sidan så jag kunde administrera över kameran.

”Var still, jag måste få ta kort.”
beordrade jag och kände hur han blev stel. Jag log varmt innan jag tog kort. Det blev en bra bild. Justin log sitt vanliga leende och såg allmänt snygg ut, som vanligt.

”Lägg ut den på Twitter!”
log Justin utan att flytta på sig. Jag tvekade lite men sen gav jag med mig, det kunde ju inte skada. Det tog en stund innan bilden laddades upp men sen var det färdigt.

”Skriv något kul!”
sa han innan jag hunnit fråga honom vad jag skulle skriva. Jag suckade tyst medan jag började fundera på vad jag ska skriva. Till slut log jag brett.

”Åh, det där leendet känner jag igen, det här kommer bli kul!”
skrattade han och jag vände upp blicken mot honom. Han tittade ner på mig och log. Sedan vände jag mig tillbaka mot skärmen och började skriva. När jag skrivit klart läste jag upp det för mig själv och log åt vad jag skrivit.

”Chillin with @JustinBieber! The only one awake! Planning 2 prank the others! We’re gonna have so much fun!”

När jag kände att Justin tryckte sig mot mig för att komma åt vad det stod vände jag upp skärmen istället för att han skulle se bättre. När han läst klart skrattade han och nickade uppmanande. Jag flinade lite innan jag tryckte på knappen under för att det skulle skickas.

”Får jag logga in på min så kan jag skriva detsamma, eller snarare retweet’a din text.”
frågade han och jag nickade medan jag loggade ut. Jag flyttade datorn lite för att han skulle komma åt den och efter mycket om och men så kom han in på den. Eftersom att det verkade som om han vägrade lägga sig bredvid mig så tog jag tillbaka datorn och klickade mig in på min Wall för att sedan klicka på retweet knappen.

”När du ändå är där inne kan du ju följa dig, det har jag inte hunnit göra.” sa han och jag lydde det han sa.

”Så nu kommer jag få en massa ny followers alltså?”
konstaterade jag medan jag loggade ut honom. Han skrattade lite medan han nickade.

”Så, ska vi gå ner och jävlas med dem lite?”
flinade jag när jag stängde igen datorn och puttade undan den så att jag kunde lägga mig ner på rygg för att lättare titta på honom. Han stod fortfarande på alla fyra över mig och log lite.

”Du vet, jag har ett gyllene tillfälle här.”
påpekade jag oskyldigt och sneglade neråt. Jag hade världens chans att knäa honom i skrevet. Inte för att jag skulle göra det, det visste jag ju med säkerhet, men han visste inte det.

”Try me!”
svarade han och log. Okej då, han kanske visste att jag inte skulle göra det. Jag sa ingenting utan log bara lite finurligt mot honom. Nog för att jag kanske inte skulle knäa honom, men det fanns andra sätt att överraska honom på. Något som skulle vara minst lika roligt för mig, men lite mindre smärtsamt för honom.

”Jag trodde väl det.”
bekräftade han medan hans ansikte närmade sig mitt. Under vilka andra omständigheter som helst så hade jag låtit honom kyssa mig, men inte nu, nu hade jag planerat något för honom, som han verkligen inte förväntade sig. När hans läppar nästan nuddade mina så flinade jag lite, tog tag i hans vänstra arm, den som han hade närmast mitten av sängen, och sen knuffade jag ner honom från sängen. Tyvärr var jag inte snabb nog att flytta på mig, utan han fick tag på mig och lyckades få ner mig på golvet också, med honom under mig.

”Det där trodde du inte va?”
flinade jag mot honom och försökte resa mig upp. Han tog tag om mina handleder innan han knuffade över mig så att jag återigen låg på rygg. Den här gången satt han över mig och höll mina händer mot golvet i höjd med mitt huvud.

”Mycket möjligt, men jag slår vad om att du inte såg det där komma!”
svarade han och flinade retsamt. Jag himlade med ögonen innan jag log mjukt mot honom.

”Var bara tyst och ge mig en puss istället!”
sa jag och log brett. Han blinkade till innan han flinade tillbaka och kysste mig. Jag lät honom hållas en stund, kysste honom tillbaka som om inget var planerat. Sen när jag kände hur han släppte efter om mina handleder så samlade jag all min styrka och puttade bort honom. Den här gången var jag snabbare. När han tittade på mig med förvirrad blick så satt jag redan över honom och höll i hans händer såsom han hållit mina. Jag log nöjt med honom.

”Du vet, nog för att jag har gjort illa revbenen, så betyder det inte att jag tappar hela min personlighet! Kriget ligger inte på is, och kommer inte göra heller för något så löjligt som mina revben!”
flinade jag. Han himlade med ögonen och det fick mig att le stolt tillbaka. Han försökte knuffa undan mig men jag gjorde mitt grepp hårdare. Till slut gav han upp och blängde på mig.

”Erkänn att jag är den bästa!”
beordrade jag medan jag flinade brett, det gick inte att låta bli. Han lipade åt mig och såg allmänt sur ut. Jag log mjukt mot honom medan jag närmade mig hans ansikte. Nu log han lite och lyfte sitt huvud för att möta mina läppar. Jag backade undan ett par cm.

”Erkänn!”
viskade jag och flinade. Han sjönk tillbaka och såg ut att fundera på saken.

”Fine! Du är den bästa!”
sa han. Det syntes att det tog emot, men det gjorde ju allting mycket roligare.

”Oj, förlåt, jag tror inte jag hörde vad du sa. Jag tror du får höja rösten lite.”
sa jag och höll tillbaka ett skratt. Det var inte lätt när jag såg hans ansikte, det här var något jag verkligen skulle få igen för, det var en sak som var säker!

”Du, Deztiny Wallie, är den bästa! Nöjd?”
utbrast han till slut högt och jag trodde nästan jag skulle kikna av skratt, det var otroligt roligt. Till slut nickade jag mot honom.

”Se, det där var väl inte så svårt?”
skrattade jag men han fnös bara och muttrade något för sig själv.

”Håll tyst! Ge mig min kyss!”
beordrade han tjurigt och stirrade på mig. Jag flinade lite innan jag släppte hans händer, la dem på hans bröst och sedan kysste jag honom. Han kysste mig mjukt tillbaka medan han la händerna på mina kinder.

”Aye, är ni vakna härinne…? Åh, de var ni visst.”
hörde jag en röst och tittade förvånat upp. I dörröppningen stod Christian och såg förvånat på oss där vi låg på golvet. Jag log prövande mot honom och han flinade tillbaka efter att ha blinkat till några gånger, som om han inte trott att han såg rätt.

”Ehm, hej bro…”
hälsade jag medan jag satte mig upp ordentligt, fortfarande på Justin’s mage i och för sig, men jag satt bra där och tänkte inte flytta på mig i första taget. Det såg inte riktigt ut som om Christian visste vad han skulle säga.

”Ehm, ja hej på dig du. Asså… Vad gör ni?”
fick han fram utan att släppa mig med blicken. Justin började skratta åt det och jag himlade med ögonen innan jag reste mig upp och satte mig på sängen. Hur skulle vi lyckas förklara det här då? Det här kunde bli komplicerat.


Oj, det blev visst ett långt kapitel, men jag tror inte att någon av er är missnöjda över det xD
Det verkar verkligen som om allt blir mer och mer komplicerat, hur tror ni dem ska ta sig ur den här knipan?
Och hur kommer Christian reagera om de berättar för honom?

Glöm inte att svara på inlägget innan det här, på vilka som kommer till Stockholm på Belieber träffen! Jag är helt seriöst intresserad av hur många av er det är som ska dit! Det vore superkul att träffa er alla! Ärligt alltså! :)

Så, återigen, tack för kommentarerna <3

Kommer kanske upp ett till kapitel ikväll/inatt, men jag vet inte än, det beror på helt enkelt :) Så kommentera och hoppas på det bästa helt enkelt :) <3


Belieber Träff - Stockholm - 7 Maj



Hej på er allihop! :)

Tänkte bara kolla med er hur många av mina läsare det är som ska till Belieber träffen i Stockholm den 7 maj? :)

Jag ska nämligen dit, så det vore superkul om så många som möjligt av er kunde komma! :) Det vore ju trevligt om man kunde träffa så många som möjligt av er och lära känna er liksom! :)

Så, ska du dit? Släng in en kommentar gärna :) Det skulle vara superkul! :) Jag skulle uppskatta det! :)

Åh, och ni som inte redan sett det, kapitel 66 väntar på er har nedanför :)


Where are you now - Kapitel 66


”Du vet, jag gillar dig väldigt mycket, Justin! Antagligen mer än vad jag borde! Jag vet inte varför, men just nu känns du helt rätt för mig, det känns som om jag hör hemma med dig. Du är den enda människan som får mig att känna mig trygg, bara genom att vara nära mig. Allting har gått så fort, ti träffades för mindre än en vecka sedan och det känns som om jag börjat falla för dig. Frågan är ju om du är där och tar emot mig.” viskade jag i hans öra. Jag log lite, det kändes skönt att säga det. Jag kom slutligen ihåg att Caitlin väntade på mig därnere så jag pussade snabbt Justin på kinden och sen gick jag ut ur rummet för att prata med Caitlin.



När jag kom ner för trappan satt Caitlin i soffan, eller hon snarare halvlåg ner, med armarna i kors och ett hårt uttryck i ansiktet.

”Kommer du Caitlin?”
frågade jag när jag kom närmare henne. Jag log prövande mot henne men hon besvarade det inte, hon kanske inte såg det, men med största sannolikhet var hon för irriterad för att ens försöka se glad ut. Jag förstod henne, när jag tänkte efter. Hon reste sig upp och började gå mot dörren med en tjocktröja i handen. Jag öppnade dörren medan hon drog på sig den och sina skor och sen följde jag efter, med mina gympaskor i handen.

”Var ska vi sätta oss ner?”
frågade jag medan jag tog på mig skorna och stängde dörren. Caitlin svarade inte utan hon gick bara runt huset mot baksidan. Jag suckade lågt innan jag följde efter henne. När jag kom runt hörnet såg jag henne sitta i en grå hammock. Utan ett ord gick jag och satte mig bredvid henne för att sen granska henne. Hon tittade framför sig och såg högst fundersam ut.

”Caitlin, kom igen, jag klarar inte av att se dig så här. Kan du inte bara säga något? Skäll på mig! Vad som helst! Sitt bara inte tyst!”
sa jag plågat utan att släppa henne med blicken. Nu vände hon huvudet mot mig och såg in i mina ögon.

”Skälla på dig? Varför skulle jag skälla på dig?”
frågade hon förvirrat. Jag granskade henne oförstående.

”Varför är du så arg då? Det är ingen idé att du säger att du inte är arg, för det vet jag att du är.”
fick jag fram medan jag drog tröjan ner över händerna. Jag var dels nervös över vad hon skulle svara, varför hon var arg på mig liksom, och dels var jag nervös för vad hon tyckte jag gjort fel. Tänk om allting berodde på det med Justin, vad skulle jag då säga?

”Jag är arg! Jag är arg, förbannad, irriterad, besviken och fruktansvärt sur!”
medgav hon torrt och släppte mig med blicken för att se ner på sina händer. Hon såg verkligen hur förbannad ut som helst, jag hade aldrig sett en människa så arg.

”Men jag har aldrig varit arg på dig!”
fortsatte hon innan jag hunnit svara. Var hon arg på Justin? För att han hittat mig? Eller kanske för att han tog med mig till stugan? Hon kanske inte kommit över honom. Gud, vad hade jag nu ställt till med?

”Aye, sluta tänka så mycket, jag tvivlar på att du vet vad jag snackar om!”
flinade Caitlin mot mig. Hon måste sett min förvirrade blick och mitt panikslagna ansiktsuttryck.

”Så, vad handlar det om då?”
frågade jag tyst och svalde. Jag var tvungen att erkänna att jag var rädd för vad hon skulle svara, samtidigt som jag var för nyfiken för att inte lyssna. Som vanligt tog nyfikenheten över.

”Just nu slåss mycket olika känslor med varandra, inom mig. Sedan jag fick samtalet från din idiot till pojkvän så har jag varit så orolig att jag knappt vetat vart jag skulle ta vägen någonstans. Du hittar inte här eftersom att du inte varit här tidigare och skulle med lätthet kunna gå hur vilse som helst! Jag fick panik när du inte svarade, hur mycket jag än ringde, och någon annan ringde, så svarade du inte. Sen när Justin ringde och sa att du mådde bra och vart ni var på väg så blev jag enormt lättad. Däremot blev jag sur på honom för att han inte hörde av sig direkt när han hittade dig. Han hade kunnat bespara mig väldigt mycket genom att göra det, men jag blev fortfarande lättad så klart. Sen fick jag ju ett sms från Justin där han berättade vart ni skulle någonstans och då kände jag bland annat glädje och irritation. Irritation för att jag helt enkelt ville se så du var okej, och glädje för att… Ja du vet varför jag kände glädje.”
berättade Caitlin och jag lyssnade spänt på allt hon hade att säga. Jag förstod henne nu, och fick lite dåligt samvete för att jag inte hört av mig, det hade ju faktiskt kunnat vara något allvarligt som hänt.

”Så om jag förstår det hela rätt, så är du förbannad, arg, irriterad, besviken och otroligt sur på Christopher?”
chansade jag och av Caitlin’s ansiktsyttryck att döma så hade jag helt rätt i min chansning.

”Du har helt rätt! Jag fattar inte vad han tänker med! Han som borde känna dig bättre än någon annan! Åh vilken idiot han är! Han lyssnade varken på mig eller Justin när vi försökte få honom att förstå att det inte var någon bra idé, men nej då, skulle han lyssna på oss? Nej! Åh, idiot!”
slängde Caitlin ur sig och jag kunde inte låta bli att le, hon var verkligen enormt pissed! Hon slängde en blick på mig och när hon såg att jag log så besvarade hon leendet.

”Förlåt Dezzie! Jag gillar bara inte hur han behandlade dig! Åh du förtjänar så mycket bättre än så där! Varför är du ens kvar hos honom?”
utbrast hon och drog händerna över ansiktet. Hon såg helt uppriven ut, samtidigt som hon såg otroligt trött ut.

”Jag älskar honom, Caitlin! Han gjorde ett misstag, det är allt!”
försvarade jag honom roat medan jag log mot henne. Hon muttrade lite innan hon gäspade högt.

”Kom igen tjejen, dags att gå in och sova. Vi kan prata med om ett par timmar.”
sa jag och reste mig upp. Hon gjorde detsamma och vi gick lugnt in i tystnad. Väl inne låste Caitlin dörren efter oss och sedan, efter att vi tagit av oss skorna, så gick hon uppför trappan.

”Aye, var är Chaz någonstans? Jag såg honom inte i soffan.”
frågade jag henne tyst. Hon vände sig mot mig och log.

”Han sover i min säng. Jag skulle ta soffan idag eftersom att jag envisades med att vänta på er.”
förklarade hon. Jag tittade på henne och sedan besvarade jag hennes leende.

”Vill du ha sällskap där nere? Jag kommer ändå inte kunna sov något.”
erbjöd jag mig och flinade lite mot henne. Hon funderade en stund innan hon försiktigt skakade på huvudet.

”Nej, jag kommer somna så fort jag lägger mig ner, så det blir bara tråkigt för dig. Gå in och lägg dig bredvid Justin så kan du få låna min dator.”
sa hon och försvann in i sitt rum. Så fort hon öppnade dörren hörde man höga snarkningar som kom från Chaz. Jag var tvungen att hålla en hand över munnen för att inte börja skratta. När Caitlin kom tillbaka såg hon otroligt plågad ut, som om hon också hade svårt att hålla sig för skratt. Hon gav mig sin lilla laptop innan hon gav mig en varm kram.

”God natt! Eller god morgon kanske det är. I alla fall så ses vi om några timmar! Älskar dig!”
sa hon och pussade mig på kinden.

”Sov sött vännen! Älskar dig också!”
svarade jag och gav henne en puss på kinden också. Sen gick hon nerför trappan igen och ja gick in i rummet där Justin sov. Han snarkade inte, men drog djupa andetag. Han såg fortfarande ut som den där lilla ängeln. Utan att kunna hindra mig själv pryddes ett brett leende på mina läppar medan jag gick närmare honom och ställde ner datorn. Sedan la jag mig ner på täcket och startade den medan jag granskade Justin. Det gick inte att slita blicken och till slut var jag tvungen att hämta min telefon för att ta kort på honom. Han skulle inte få undkomma, vare sig han ville eller inte. Jag skulle visa honom kortet så att han kunde se sådant som jag ser, en fantastisk kille som ingen skulle förtjäna. Han var alldeles för underbar för det.


Tack för alla fantastiska kommentarer!
Jag tror inte att ni förstår hur tacksam jag faktiskt är!
Ni är helt underbara! Allihop!

Till nykomplingarna som börjat läsa bloggen för endast några dagar sedan;



Och till er som fortfarande är kvar, och som kanske till och med hängt med från första kapitlet;



Vill bara att ni ska veta att jag skriver för er!
Utan er så skulle jag inte vara något annat än någon som skriver på sin egen dator!
Om jag ens skulle komma längre (jag vet att det är nästintill omöjligt, men never say never) så skulle det vara er förtjänst och ingen annans!
Därför vill jag tacka er alla för att ni läser och kommenterar!
You guys are amazing! <3

Puss och Kram <3



Where are you now - Kapitel 65


”Glädjetårar kallas det, sötnos.” viskade jag och kysste försiktigt hans kind. Jag kunde känna mot min hud hur han log och sedan hände det väldigt snabbt, hans läppar fann mina, och jag varken misstyckte eller backade undan. En av mina högsta drömmar tog form precis i det tillfället, jag hade dansat med en kille jag tyckte väldigt mycket om, i ljuset av fullmånen och dessutom kysst honom. Ju mer och oftare jag var runt Justin, desto mer började jag fundera på om Christopher verkligen var rätt kille för mig. Något stod inte rätt till mellan mig och honom, och det berodde inte på Justin, det visste jag. Däremot var det något med Justin, trots att det var fel så kunde jag med lätthet kyssa honom fastän jag hade ett förhållande med Christopher. Fast hade jag verkligen det? Han som jag trodde kände mig bättre än alla då vi snart varit tillsammans i ett helt år, blev utklassad av Justin i en av de viktigaste åsikterna jag hade, och Justin hade jag bara känt i mindre än en vecka. Det kändes helt rätt när jag var med Justin, som om jag tillhörde honom. Jag kände mig alltid trygg med honom, oavsett vad, men jag kunde fortfarande inte knuffa undan det dåliga självförtroendet jag fick på grund av Christopher. Jag var på väg att hamna i ett triangeldrama, något som jag hittills lyckats undvika, men det var väl kanske slut på det nu.



”Jag tror vi blir tvungna att smyga in, de sover antagligen.” sa Justin när han smög in med bilen i deras kvarter. Klockan var mycket, jag vågade inte ens sätta fingret på hur mycket. Justin och jag hade väl inte gjort något speciellt riktigt, men nog hade vi gjort lite mer än bara pratat alltid. Som svar på vad han just sagt fnös jag lätt.

”Tror du att Caitlin skulle gå och lägga sig när hon antagligen har en hel mängd med frågor? Och dessutom när hon inte sett att vi kommit hem igen? Jag trodde du kände henne bättre än vad jag gjorde.”
fick jag fram medan jag granskade deras hus som kom allt närmre och närmre.

”Okej då, du har en poäng där. Jag som är trött!”
sa han och gäspade. Jag skrattade lite åt honom och han vände förvånat blicken mot mig.

”Ja, det är jag som ska svara på frågor, inte du. Dessutom kommer jag ändå inte kunna sova, så det är bättre att du får lite sömn än att du ska vara sympativaken med mig.”
påpekade jag och ryckte på axlarna vid det sista. Jag kände hur det brände i tinningen av hans blick och slutligen mötte jag hans bruna ögon.

”Så trött är jag inte!”
protesterade han och försökte dölja en gäspning, men misslyckades grovt. Jag skrattade mjukt och han himlade med ögonen innan han stannade utanför the Beadles. Jag tog ett djupt andetag innan jag nervöst andades ut och tittade efter liv eller rörelser i något av fönstren. Egentligen visste jag inte ens varför jag väntade, allt skulle gå så mycket fortare om vi bara gick in. Jag drog ännu ett djupt andetag, andades ut det lugnt innan jag öppnade bildörren och gick ur bilen. När jag kom runt på Justin’s sida så var han redan ute ur bilen och han hade låst dörren också. Pulsen steg ju närmare huset vi kom, men inga ljus tändes, inte ens när vi var framme vid dörren. Inga tända lampor, och från vad det verkade som, ingen Caitlin. Hon kanske gått och lagt sig helt enkelt. Jag öppnade sakta dörren och gick in i mörkret. Där tog jag snabbt av mig de höga klackarna på mattan för att det inte skulle låta så mycket. Det tog en stund att få av sig dem, jag hade ju haft på mig dem ett bra tag, men till slut var de av och mina fötter kändes plötsligt väldigt levande och fria. Jag slängde en blick på Justin och log avslappnat innan han tände lampan. Jag stirrade på honom, varför var han tvungen att tända för? Vi såg ju bra som det var. Justin mötte min blick med förvåning och då kom jag på att det inte ens fanns en lampknapp där han stod, den satt närmare köket. Jag vände blicken dit och mötte en annorlunda blick av Caitlin. I hennes ögon speglades ilska, förvirring, trötthet, medlidande, glädje, lättnad samt något jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

”Vad menar du med att bara dra sådär? Utan att ens skicka ett pluttigt sms om vart du tagit vägen?”
utbrast Caitlin efter en stund, hon var verkligen förblindad av ilska, men jag var osäker på om det var ilska mot mig eller mot någon annan.

”Caitlin, du kommer väcka hela huset om du inte är lite tystare! Vi kan väl gå ut och prata?”
frågade jag medan jag sträckte på mig lite. Caitlin verkade överväga det ett tag och sedan vände hon blicken mot Justin.

”Och du! Varför ringde du inte precis när du hittade henne? Vet du hur förbannat orolig jag har varit?”
fortsatte hon och gick emot honom. Hon stod nu och blängde ursinnigt på honom och han såg faktiskt lite osäker ut, men han ville ju inte hamna i fight med henne hade han ju sagt förut. Jag bestämde mig för att försöka få hennes uppmärksamhet, Justin var nämligen alldeles för trött för att ta den här diskussionen.

”Caitlin, lugn, kom så går vi ut och pratar. Justin behöver sova. Jag har väl en hel del att berätta antar jag.”
sa jag och suckade lite. Hon vände blicken mot mig innan hon nickade och började gå mot dörren. Jag var på väg att följa efter henne men Justin tog tag i min arm och vände mig mot sig.

”Du går seriöst ingenstans i de där kläderna! Gå upp och byt om!”
sa han trött och jag suckade djupt. Jag vände blicken mot Caitlin som granskade mig och nickade sedan.

”Jag väntar i soffan, skynda dig!”
sa hon bara och gick förbi oss in i vardagsrummet. Jag tittade efter henne men började sedan gå upp för trappan och vidare in i rummet jag och Justin hade. Min resväska stod på golvet och jag böjde mig över den för att se vad jag skulle ha på mig. Jag orkade egentligen inte bry mig så jag tog upp ett par svarta mjukisar, ett rött linne och en grå tjocktröja. Då skulle jag i alla fall inte frysa. Snabbt drog jag av mig klänningen och hängde upp den på en galge som hängde på Caitlin’s föräldrars garderob. Sedan började jag mig ner och satte på mig mjukisarna, linnet och slutligen tröjan. Jag tog ur örhängena också och la dem på nattduksbordet, de orkade jag inte ha längre, de var inte precis superlätta direkt. När jag var klar vände jag blicken mot Justin som redan låg ner i sängen och sov. Jag log för mig själv medan jag försiktigt kröp upp i sängen och la mig bredvid honom. Han andades lugnt, jämt, det var helt klart att han sov. Jag smekte honom lätt över kinden, han var så lik en ängel det gick att bli. Som om en ängel låg i den här stora sängen och sov.

”Du vet, jag gillar dig väldigt mycket, Justin! Antagligen mer än vad jag borde! Jag vet inte varför, men just nu känns du helt rätt för mig, det känns som om jag hör hemma med dig. Du är den enda människan som får mig att känna mig trygg, bara genom att vara nära mig. Allting har gått så fort, ti träffades för mindre än en vecka sedan och det känns som om ag börjat falla för dig. Frågan är ju om du är där och tar emot mig.”
viskade jag i hans öra. Jag log lite, det kändes skönt att säga det. Jag kom slutligen ihåg att Caitlin väntade på mig därnere så jag pussade snabbt Justin på kinden och sen gick jag ut ur rummet för att prata med Caitlin.


Ja, nu har hon allt rört till det för sig själv.
Och vad kommer hon berätta för Caitlin?
Kommer hon berätta det som kanske håller på att utvecklas mellan henne och Justin?
Och om hon gör det, hur kommer Caitlin reagera?

Ni är otroligt bäst på att kommentera! Ni är så underbara så det finns inte!


Japp, här önskas det Glad Påsk från mig, Caitlin, Christian, Chaz, Ryan, Christopher, Ellie, Sky, Dezzie's pappa och självklart; Deztiny Wallie och Justin Bieber!

Hoppas ni har haft en bra påsk hittills! :) Och hoppas ni gillade kapitlet!

Kramar i påskägg skickas ut till er alla <3
Ni alla är speciella för mig, tack så mycket!


Where are you now - Kapitel 64

Hej på er allihop!

Innan ni får läsa så tänkte jag bara önska er alla en Gadl Påsk! :)

Eftersom att jag är så tacksam för att ni verkligen gillar det jag gör och verkligen finns här och hjälper mig bli bättre, så får ni ett extra långt kapitel nu! Åh jo, ni läste heeelt rätt!

Skriver ju varenda kapitel i word först och jaa... 4½ sida i ett word-dokument med storlek 12 är inte lite de...! :D Hoppas verkligen att ni gillar det!

Nej ni, nu ska ni allt få läsa, jag ska inte uppehålla er mer!

Enjoy sötnosar <3






”Så, hur länge har du planerat det här?” frågade jag medan jag började skära lite i lasagnen. Det osade varmt ur den och doften var helt underbar.

”Inte särskilt länge, men det vore synd att inte utnyttja tillfället när du är så otroligt vacker.”
sa han och ryckte på axlarna medan han skar i sin lasagne han också. Det kändes som om kinderna hettade till på mig, och utifrån hans nöjda blick, så var det nog precis vad de gjorde också.



”Var det gott?” frågade han medan han tog undan tallrikarna och ställde dem på en vagn som antagligen fungerade som bricka. Under tiden vi ätit så hade vi pratat om allt möjligt, om allt mellan himmel och jord, förutom händelsen några timmar tidigare.

”Ja, det var jättegott! Antagligen den bästa lasagne jag någonsin ätit.”
medgav jag innan jag ställde mig upp för att sträcka lite på benen. Efter en snabb blick runt omkring i rummet log jag för mig själv innan jag lugnt gick bort till fönstret.

”Det är väl inte så konstigt. Det är ju Biebs the Beast som lagat det!”
svarade Justin bakom mig och jag kunde inte hålla mig för skratt, nog hade han extremt bra självförtroende alltid. Han fnös lite borta vid bordet men jag struntade i det. Istället hade jag nu tagit mig bort till fönstret och stod och blickade ut över den stjärnklara himlen. Jag var ganska säker på att det var midnatt nu, men det var ingenting dåligt, allt blev så mycket bättre. Jag hade alltid varit en nattmänniska. Tidiga morgonar var inte riktigt min grej, oavsett om jag varit uppe länge kvällen innan för att skriva musik eller inte.

”Varför är du så fast vid månen?”
hörde jag Justin’s röst bakom mig och jag slängde överraskat en blick över axeln. Han stod närmare än jag förväntat mig, han var snabb, det var knappt att man visste var han tog vägen ibland, eller hur han hann vara överallt samtidigt.

”Vad menar du?”
frågade jag undvikande utan att titta på honom. Jag hade aldrig berättat för någon om det band jag hade till månen och stjärnorna. Visserligen var det mest månen, men stjärnorna gjorde sitt också.

”Jag ser hur du tittar på den. Jag har sett folk stirra på månen med något oändligt i blicken, men det är en viss skillnad till hur du tittar på den, det är inte samma sak alls. Du tittar på den med… Vördnad nästan…”
det hördes att Justin var osäker, antagligen för att han själv tyckte det lät konstigt, men han förstod inte hur rätt han hade. Jag suckade innan jag satte mig ner på golvet framför det stora fönstret. Jag släppte aldrig månen med blicken, men jag såg i ögonvrån hur Justin satte sig ner bredvid mig.

”Du tror på Gud, eller hur?”
frågade jag försiktigt, jag hade ingen aning om hur jag skulle börja. Jag svalde tungt innan jag slutligen vände blicken mot honom för att se in i hans ögon. Han såg nästan spänd ut, som om han nästan var nervös för vad jag skulle berätta. Han nickade lite medan han höll kvar min blick. Jag log lite innan jag kastade ännu ett ögonkast mot den stora, praktfulla månen.

”Det här är nästan samma sak. Beroende på hur man ser det så klart, men du tillber Gud vid olika tillfällen av olika anledningar. Jag gör inte det, för enligt mig finns det något större, något så mäktigt och samtidigt så levande. Du får skratta om du vill, men jag har inte berättat för någon om det här. Enda sedan jag var liten har jag alltid älskat att bara sitta ner i min ensamhet och titta på månen. Det har aldrig spelat någon roll för mig om det varit fullmåne, nymåne eller halvmåne, det är fortfarande samma maktkälla. Jag minns inte ens hur, eller när, allting började, men jag har aldrig kunnat sova när det är fullmåne ute. Spelar ingen roll om jag har dygnat eller inte, oavsett vad så får jag inte ens en minuts sömn.”
jag berättade lugnt och melodiskt för honom utan att släppa månen med blicken. Det kändes skönt att äntligen berätta för någon, inte ens pappa visste om det.

”Så du menar att det inte funnits några undantag alls?”
frågade Justin och då släppte jag himlen med blicken och log mot honom medan jag skakade på huvudet.

”Inte ett enda. Jag vet så klart inte hur det var innan jag minns, så att säga, men jag har frågat pappa om det och han sa att jag var besvärlig just de nätterna redan som spädbarn, trots att han trodde det bara var en tillfällighet då.”
förklarade jag och han nickade medan han uppmanade mig att fortsätta berätta. Han såg uppriktigt intresserad och nyfiken ut, men det kunde väl bero på att han inte hört något liknande tidigare.

”Jag tillber inte Gud, jag tillber månen, för enligt mig så är det den stora makten, den stora allsmäktige. Nästan varje fullmåne när klockan slår tolv tar jag med mig tre ljuslyktor, min gitarr och en ljust, ljust blålila filt. Hemma har jag en plats som jag alltid besöker, och sen har jag min egen… Ja ritual skulle man kunna kalla det antar jag.”
fortsatte jag förklara medan jag granskade honom spänt. Jag hade ingen aning om hur han skulle reagera, han kanske tyckte att jag var dum i huvudet eller något. Inte för att jag trodde det, det var ju ändå Justin vi pratade om, men man kunde ändå aldrig vara helt säker med honom. Till min förvåning tog han upp sin mobil och slängde en blick på skärmen. Jag förstod inte vad han gjorde, det såg så konstigt ut.

”Du har missat det, klockan är halv ett.”
sa han med en lätt suck. Då var det klockan han hade kollat, jag kände mig lite dum för att jag aldrig förstod sådana där självklara saker som jag burkade förstå. Jag ryckte på axlarna och han granskade mig med ett höjt ögonbryn.

”Det är inte första gången, och verkligen inte sista gången. Dessutom är mina grejer hemma, eftersom att jag inte bestäm från början att jag skulle stanna så här länge.”
förklarade jag och log snabbt mot honom. Trots att det inte var så noga att jag skulle dö om jag missade det eller inte, så behövde jag fortfarande fullmånen, vare sig jag hade min ritual eller inte. Den gav mig styrka, den gav mig trygghet och den gav mig kärlek på något sätt. Justin tittade missnöjt på mig ett tag innan han reste sig upp och tog tag i min hand för att dra upp mig. Jag tittade överraskat på honom men han log bara sitt vanliga, finurliga leende så det var lika bra att bara följa med, annars hade han väl lyft mig dit han ville att vi skulle gå. Han släppte inte min hand utan drog mig lugnt mot ytterdörren.

”Ehm, Justin, om vi ska åka så borde vi väl ändå släcka ljusen? Så att det inte börjar brinna menar jag.”
sa jag medan jag bromsade in lite. Justin flinade bara mot mig innan han fortsatte i samma takt som förut.

”Vi ska inte åka härifrån.”
sa han bara kort innan han öppnade dörren och vi kom sen ut i den kyliga natten. Ljusen var fortfarande tända, eller ja, de flesta av dem, så förutom fullmånens och stjärnornas sken så var det ganska upplyst ute. Justin började gå på något, som kändes som stenplattor, mot baksidan på huset, eller stugan, eller vad det nu räknades som. På baksidan fanns en altan som vi nu stod på och för tredje gången den kvällen tappade jag nästan andan på grund av hur vackert det var. På varannan stolpe, som omringade altanen, stod det ett ljus och på varannan stod det en liten vas med en ljusrosa ros i. Det såg fantastiskt ut, men det blev ännu bättre när jag insåg att månen smälte in i det hela som handen i handsken.

”Du är otrolig Justin! Det här är helt magiskt!”
fick jag fram och han skrattade bara åt mig innan han ställde sig framför mig och backade mot mitten av altanen med mig efter sig då han fortfarande höll i min hand. Jag svalde nervöst då han tryckte mig närmare sig så vi nu stod högst några cm ifrån varandra.

”Jag tror bestämt att du är skyldig mig en dans.”
sa han medan han la sin högra hand om min midja. Jag rös till lite av hans fjäderlätta beröring och kunde inte låta bli att le när han sakta började gunga fram och tillbaka. Vi gungade en stund, runt i en lite och långsam cirkel under tystnad. Justin’s ögon tindrade lite i månens sken och jag log varmt mot honom. När vi stått och gångat en stund började han tyst nynna på en låt jag kände igen men inte kunde placera. Jag var helt säker på att det var en av de bästa låtar som existerade, men vad kunde det vara? Det var inte förrän han började sjunga som jag insåg vilken låt det var.

”Look into my eyes, you will see,
what you mean to me!

Search your heart, search your soul,
and when you find me there, you’ll search no more!

Don’t tell me, it’s not worth trying for!
You can’t tell me, it’s not worth dying for!
You know it’s true!
Everything I do, I do it for you!

Look into your heart, you will find,
there’s nothing here to hide!

Take me as I am, take my life,
I would give it up, I would sacrifice!

Don’t tell me, it’s not worth fighting for!
I can’t help it, there’s nothing I want more!
You know it’s true!
Everything I do, I do it for you!

There’s no love, like you’re love!
And no other, could give more love!
There’s nowhere, unless you’re there!
All the time, all the way!

You can’t tell me, it’s not worth trying for!
I can’t help it, there’s nothing I want more!
Yeah, would fight for you! I lie for you!
Walk the wire for you! Yeah, I’d die for you!

You know it’s true!
Everything I do, I do it for you!”


Han sjöng den från början till slut och det kändes som om jag skulle börja gråta när som helst. Bryan Adams var en av de bästa artister som fanns, och just den här låten var en av mina favoriter med honom. Det var inte förrän Justin höjde sin hand mot min kind som jag märkte att en tår runnit nerför kinden.

”Varför gråter du?”
frågade han förskräckt och granskade mig med stora ögon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara utan bet mig lätt i läppen. Han granskade mig lite och jag log innan jag närmade mig honom sakta. Nu var det hans tur att svälja, men jag reagerade inte så mycket över det. Istället la jag min kind intill hans.

”Glädjetårar kallas det, sötnos.”
viskade jag och kysste försiktigt hans kind. Jag kunde känna mot min hud hur han log och sedan hände det väldigt snabbt, hans läppar fann mina, och jag varken misstyckte eller backade undan. En av mina högsta drömmar tog form precis i det tillfället, jag hade dansat med en kille jag tyckte väldigt mycket om, i ljuset av fullmånen och dessutom kysst honom. Ju mer och oftare jag var runt Justin, desto mer började jag fundera på om Christopher verkligen var rätt kille för mig. Något stod inte rätt till mellan mig och honom, och det berodde inte på Justin, det visste jag. Däremot var det något med Justin, trots att det var fel så kunde jag med lätthet kyssa honom fastän jag hade ett förhållande med Christopher. Fast hade jag verkligen det? Han som jag trodde kände mig bättre än alla då vi snart varit tillsammans i ett helt år, blev utklassad av Justin i en av de viktigaste åsikterna jag hade, och Justin hade jag bara känt i mindre än en vecka. Det kändes helt rätt när jag var med Justin, som om jag tillhörde honom. Jag kände mig alltid trygg med honom, oavsett vad, men jag kunde fortfarande inte knuffa undan det dåliga självförtroendet jag fick på grund av Christopher. Jag var på väg att hamna i ett triangeldrama, något som jag hittills lyckats undvika, men det var väl kanske slut på det nu.



Låter som om hon börjar få det lite jobbigt... Såhär till påsk?
Haha just kidding, de är inte påsk hos dem ännu ;)
Närmare bestämt så bör det vara Torsdagen den 5 April i novellen :)
Shit O.o Det har gått typ fem dagar och det har nu kommit ut 64 kapitel O.o Shit!!!

Nej men tack så otroligt mycket för kommentarerna! 20 kommentarer är det mesta jag har fått på ett inlägg! :) Så otroligt tacksam verkligen! <3

Kommentera gullungar! Det kommer med säkerhet upp minst ännu ett kapitel idag! Om jag bara kommer på hur jag ska börja... Haha men de löser sig!

Hoppas ni gillade kapitlet!

Och; GLAD PÅSK! :D


Ny design = tillfällig

Hej igen på er! :)

Smo ni antagligen märker, de är svårt att inte märka ^^, så har bloggen en ny design. Anledningen till att jag byter så mycket är för att jag inte är nöjd med någon då de inte riktigt passar.

Ja, den här är bara tillfällig! Jag söker fortfarande någon som är duktig på att göra designer! :) Eller duktig, snarare någon som har lust till det! :)

Kram på er alla!

Love you all!

Och hey, OM ni har en blogg, skriv bloggens URL där det ska vara :) Jag gillar att ge tillbaka (alltså på ett bra sätt), alltså besöka bloggen och kommentera. Det är bara fråga tjejer som Becca t.ex. jag har besökt hennes blogg en hel del och både tackat för kommentarer samt svarat på hennes frågot. Om ni tittar noga så ser ni även att hon finns bland länkarna :)

Jag vill läsa om er också, det är därför jag nu säger att ni ska "visa" vilka ni är! :) Jag är en nyfiken liten tjej :P

Så, det var det!

Puss på er alla <3


Awesome Chat

Hej på er mina älskade läsare!



Jag tänkte fråga er hur många som är intresserade av en chat på msn? Det vore roligt om så många som möjligt ville hänga på!

Tanken är då att ni addar min msn allihop, sen vid en bestämd tid så bjuder jag in alla er läsare så kan vi allihop chatta om... jaa... allt som faller oss in helt enkelt! Ni kanske undrar över något i novellen, eller så kanske ni undrar något som har med mig att göra, eller något liknande.

Jag vet att jag inte berättat för folk vad jag heter, var jag bor, hur gammal jag är o.s.v. och jag kan tänka mig att vissa av er tror att det kanske beror på att jag inte vill ge ut de uppgifterna. Saken är den att det stämmer inte :) Anledningen till att jag inte skrivit ut dessa uppgifter om mig själv är för att jag från början ville att folk skulle läsa för att de kanske fann novellen intressant och inte för att det är jag som skriver.

Jag tror det är typ mellan 3-5 av er läsare som faktiskt vet vad jag heter, en av dessa vet allt om mig då hon råkar vara min bästa vän. Men ja, jag har inte sagt något om folk inte frågat! :)

Oj då, nu kom det visst en liten avstickare, sorry för det. Back on track! Så, om vi är intresserade av detta så kan ni väl slänga in en kommentar? Jag skulle tycka att det vore jätteroligt så klart, men det blir ju roligare ju fler man är! :)

För er som kanske vill ha min msn ändå för att till exempel lättare få reda på om ett nytt kapitel är uppe eller om ni har någon fråga eller så, det är bara att adda på ;) biebercash@hotmail.se

Jag kan även komma att fråga er som har min msn om grejer, till exempel vad ni har för önskemål som ska hända, kanske någon incident som kanske ska göra livet komplicerat för någon, ja ni förstår!

I alla fall, tack så mycket för besöksrekordet jag hade i onsdags! 82 85 vare visst, olika besökare hade jag! Det värmde enormt mycket! Dessutom, samma dag, visades bloggen över 300 gånger och ni förstår inte hur glad jag är över det! Ni är underbara, varenda en av er!

Vill även tacka för alla kommentarer jag har fått! Det är helt sjukt! Jag blir så otroligt glad över att klicka mig in på bloggen och hitta över 15 olästa kommentarer som väntar på mig! Det går inte ens att beskriva alltså! :')

Tänkte bara säga att jag inom kort tänker byta design, då som jag sa från början, detta bara är en design jag har för tillfället. Så om du gör designer, och skulle vara så otroligt gullig att göra mig äran att klistra ihop en, så skulle det vara supersnällt! Spelar ingen roll hur avancerad den är, hur fancy den är o.s.v. det som jag värdesätter är kärleken bakom det och att det är någon som gör en design för att den tycker det är roligt!

Så, gör du designer? Spelar som sagt ingen roll om den är avancerad eller liknande, mejla mig eller släng in en kommentar! Det enda jag vill ha är något som har med Justin att göra! :)<3

Haha nu börjar det här bli väldigt långt känner jag xD Ska skriva på nästa kapitel imorgon, eller idag... Fredagen den 22 April 2011 alltså ^^

Kommentera vad ni tycker om idén, adda min msn, fortsätt besöka, fortsätt kommentera och gör du designer så mejla eller skriv till mig! :) Ni är gulv världa!

Glömt mejladressen? Haha ingen fara, ni får den igen :) biebercash@hotmail.se

Bara mejla om allt möjligt, och var inte rädda för att skälla på mig om jag inte laddat upp något på ett tag! :)

Älskar er alla supermycket!


Where are you now - Kapitel 63


”Varför är inte alla andra som du?” frågade jag plågat och granskade honom. Han skrattade innan han la en arm över min axel och började gå mot parkeringen, antagligen där han hade sin bil.

”För att jag är one of a kind!”
svarade han medan han drog mig närmare sig.



”Så, har du börjat få upp värmen än?” frågade Justin roat medan jag satt och huttrade i passagerarsätet. Jag lipade mot honom och han skrattade medan han drog upp värmen i bilen. Vi åkte på någon stor väg, jag hade ingen aning om vart, och han vägrade säga någonting. Hur mycket jag än frågade så vägrade han berätta. Det var ganska irriterande, men det var en del av honom, så det var inte mycket att göra åt det.

”Jag tar det som ett nej.”
flinade han medan han svängde av mot en mindre väg. När vi först hade satt oss i bilen hade han ringt två olika nummer innan han fått ett samtal från Caitlin, som verkade väldigt lättad över att jag inte var försvunnen längre. Jag hade inte förstått någonting av vad han pratat om under de första två samtalen, och jag tog för givet att det inte ens var värt att fråga. Från de här dagarna jag hängt med Justin hade jag lärt mig tre saker om honom. Ett; han älskar att överraska folk! Två; han älskar att jävlas med folk! Och tre; har han bestämt sig för något, så är det nästintill omöjligt att få honom att ändra sig! Alla tre var ju självklart bra egenskaper, men under vissa omständigheter, som nu, så platsade trean inte särskilt bra in.

”Vi är framme, Sunshine!”
sa Justin och jag hoppade nästan till. Ibland hamnade jag så långt in i mina tankar att jag knappast ens registrerade något ur omvärlden. När jag tittade ut genom fönstret häpnade jag över vad jag såg, det var så ljust, överallt. Jag kisade lite för att försöka se några detaljer men det var nästintill omöjligt. Jag vände blicken mot Justin som skrattade, antagligen åt att jag såg så förvånad ut.

”Det är bara onödigt att försöka luska ut var vi är genom att sitta still här.”
påpekade han och log mjukt mot mig. Jag försökte le tillbaka, men det var inte särskilt lätt. Jag var förvånad över att jag inte såg något annat än ljussken. Jag kunde inte ens placera vad det var för något. Efter att ha svalt ljudligt öppnade jag dörren och gick ut ur bilen. Det var fortfarande kyligt ute, men inte lika. Vad jag kunde se så stod träden ganska stilla, trots att det var öppet precis på sidan av ljuset. Det tog emot att släppa ljuset med blicken, men jag var tvungen att slänga ett ögonkast på Justin som stod och log, han såg ganska nöjd ut.

”Vad är det här för ställe?”
fick jag fram medan jag vände tillbaka uppmärksamheten framåt. Justin la sin arm runt mina axlar och drog med mig framåt.

”Vad sägs om att titta istället för att prata om det?”
skrattade han och började gå mot något som liknade en dörr. När vi kom närmare ljusskenet så insåg jag var det var. Det var inte bara ett ljussken från någon lampa eller liknande. Ljusskenet kom från oändligt många stearinljus. Det var omöjligt att räkna dem, men minst hundratal, kanske till och med tusental. Det var fantastiskt.

”Gillar du det?”
frågade Justin från sidan av mig men jag kunde inte släppa alla ljus med blicken. Det fanns inte ens ord för det.

”Gillar det? Det är helt underbart! Hur har du lyckats med det här?”
stammade jag fram medan jag granskade några av ljusen närmare. Alla stod på pinnar, alltså järnpinnar, i olika höjder. Först trodde jag att alla stearinljus var vita, men insåg snabbt att det var lite olika färger. Jag var bombsäker på att alla nyanser fanns med. Det var som ett hav av färg.

”Vänta bara tills du kommer in.”
sa han lågt och skrattade lätt innan han gick fram till dörren för att öppna den. Han log mot mig innan han sakta lät dörren glida upp och jag svalde lätt innan jag tog ett steg in. Just då förstod jag inte varför jag häpnat innan. Visst var det vackert, men det var ingenting mot vad det här var. Rummet var helt magiskt. Väggarna var nästan glänsande vita, det fanns inte en enda lampa tänd men här och var fanns det vita stearinljus, rummet var fyllt av ljust rosa rosor och rummet doftade underbart av vanilj, antagligen från ljusen. I mitten av rummet stod det ett runt litet bord med en vit duk. I mitten stod en liten bukett med ljusrosa rosor och två ljusstakar i glänsande silver.

”Stäng munnen, Dezzie!”
hörde jag Justin skratta bakom mig och sedan stängdes dörren med ett mjukt ljud. Hans hand fann min och när jag tittade på honom log han bara sitt vanliga leende. Det var omöjligt, såsom det oftast var, att inte besvara leendet.

”Det här är helt otroligt! Hur har du haft tid för det här? Det är helt magiskt!”
jag kände mig helt förvirrad. Hur hade han lyckats fixa något sådant här om han varit och letat efter mig? Hur hade han lyckats planera något sådant här? Jag kunde egentligen bara komma på ett svar, som egentligen inte hade med frågorna att göra. Han visste hur jag skulle reagera när Christopher ”gav” mig överraskningen, och han visste att jag skulle behöva lite uppmuntran.

”Tja, du vet vad de säger! En trollkarl avslöjar aldrig sina tick!”
log han och drog med mig bort mot bordet där det redan var upplagt två portioner med färsk, varm och väldoftande lasagne.

”Hur visste du att jag älskar lasagne?”
frågade jag medan han sött nog drog ut stolen till mig. Jag satte mig ner och sedan gick han till den andra sidan av bordet.

”Det visste jag inte, det var en lyckad gissning helt enkelt.”
erkände han och log innan han hällde upp Coca Cola i båda glasen, som komiskt nog var vinglas.

”Så, hur länge har du planerat det här?”
frågade jag medan jag började skära lite i lasagnen. Det osade varmt ur den och doften var helt underbar.

”Inte särskilt länge, men det vore synd att inte utnyttja tillfället när du är så otroligt vacker.”
sa han och ryckte på axlarna medan han skar i sin lasagne han också. Det kändes som om kinderna hettade till på mig, och utifrån hans nöjda blick, så var det nog precis vad de gjorde också.


Vet inte med er, men helt ärligt så berörde det här kapitlet mig lite.
När jag skrev det, jag svär på att jag kunde sätta mig in i situationen, jag till och med kände lukten av vanilj och rosor!

Jag vet inte ens vad jag ska säga sötnosar!
Jag är nästan alltid nära till att fälla en tår eller två när ni skriver så fina kommentarer, men den här gången föll dem faktiskt!
Jag förstår egentligen inte att ni kan tycka det här är så pass bra, det känns liksom helt overkligt för mig!

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen! NI ÄR BÄST! <3333


Where are you now - Kapitel 62


”Hur fan kan du ta något sådant för givet när Justin, Caitlin, Christian, Ryan och Chaz fattar när jag inte ens berättat för dem? Vi ska inte ha den här konversationen just nu! Åk hem! Jag vill inte ha dig här just nu!” sa jag och vände om för att gå mot hållet jag börjat gå mot. Till min lättnad följde han inte efter mig, han visste bättre. Efter inte särskilt länge började min mobil ringa och när jag tog upp den så stod det Caitlin på skärmen. Jag tryckte bort det innan jag satte telefonen på ljudlöst och la ner den i väskan igen. Just nu behövde jag vara för mig själv, jag behövde tänka och lugna ner mig ordentligt. Tack vare min fyllda hjärna så tog det inte lång tid, inte vad det kändes som i alla fall, att ta sig till stranden. Utan att ens tänka på det började jag klättra uppför berget och satte mig där jag och Caitlin suttit. Det var helt underbart vackert, precis som förra gången. Det var dessutom otroligt tröstande, något jag verkligen behövde just nu.




Jag kunde inte säga med säkerhet hur länge jag suttit på det där berget, men det var skönt. Det hade inte tagit så lång tid innan jag lugnat ner mig ordentligt och nu satt jag bara och väntade på solnedgången. Det kändes lite ensamt, men jag var fortfarande arg på Christopher. Det skulle inte gå över på bra länge. Inte för att jag var långsint av mig, utan för att han gick långt över gränsen.

”Jag visste väl att det var här du satt.”
hörde jag den välbekanta rösten bakom mig och vände mig snabbt om. Där stod Justin och log lite stressat mot mig. Det såg ut som om han varit ute och sprungit för han var lite svettig och såg rätt uppjagad ut. Han kom och satte sig bredvid mig.

”Vad gör du här?”
frågade jag och suckade. Han granskade mig med ett höjt ögonbryn men jag stirrade bara tillbaka på honom.

”Skojar du? Alla är ute och letar efter dig. Christopher ringde Caitlin för typ två timmar sen och frågade om du hade kommit hem ordentligt eftersom att du inte svarat på hans samtal. Hon fick panik och slängde typ luren i örat på honom, hon var ganska arg efter att han berättat vad som hänt. Sen berättade hon för oss alla medan hon försökte ringa dig säkert trettio gånger. Ja, sen stack vi ut och letade.”
berättade han men det lät som om han undanhöll någonting. Jag fick väl fråga honom om det senare, orkade inte nu.

”Jasså, ni behövde inte leta efter mig. Jag mår bra. Behöver bara vara själv en stund.”
sa jag och vände bort blicken ut över havet igen. Det var så rogivande att sitta och se ut över den glansiga vattenytan, höra vattnet brusa och känna vinden i håret.

”Jag kan vara tyst.”
sa han bara. Jag såg i ögonvrån hur han satte sig med armarna i kors över knäna och vände huvudet framåt, mot vattnet han också. Trots att det kändes konstigt, och fel på något sätt, att inte vara ensam längre, så var det skönt med lite sällskap. Jag klagade inte över att det var just han som hittat mig. Det hade varit en sådan skillnad om till exempel Chaz hade hittat mig.

”Tack!”
fick jag fram medan jag tittade ner på mina händer. De hade börjat bli kalla, vilket inte var så konstigt ifall jag suttit här i flera timmar. Jag mötte Justin’s blick och han la armen om mina axlar. Jag sjönk sagt in i hans famn och så satt vi. Vi satt och tittade på solnedgången tillsammans, vilket tyvärr gick ganska fort. När solen var borta, ersattes ljuset från solnedgången med den stora fullmånen som nu prydde himlen omringad av blinkande stjärnor.

”Det är vackert!”
sa jag tyst och log för mig själv. Himlen var något så otroligt mäktigt i min värld.

”Ja, det är du.”
sa Justin och jag tittade på honom. Han log mot mig och jag kände hur jag blev lite generad.

”Jag pratade om himlen med stjärnorna och månen.”
påpekade jag lugnt och såg hur han vände blicken uppåt. Han granskade den en stund innan han nickade instämmande.

”Jo, den också. Men det är en viss skillnad.”
svarade han sen och vände blicken mot mig igen. Han log nu mjukt mot mig och rodnaden steg mer i ansiktet på mig, det kunde jag svära på.

”Du rodnar, det behöver du inte göra.”
viskade han då vi satt så nära varandra att jag hörde honom ändå. Han la sin hand på min kind, det kändes kallt, men behaglig. Han såg djupt in i mina ögon innan han kysste min panna och höll om mig hårt. Trots den kyliga vinden så var det varmt i hans famn. Jag skulle kunna sitta så i all evighet, men tyvärr måste allt ha et slut någon gång. Justin rätade lite på sig och när jag vände blicken mot honom så log han finurligt.

”Du börjar bli kall, vi kanske borde röra på oss.”
sa han och reste sig smidigt upp. Jag såg bedjande på honom, det kändes som om jag inte var redo för att träffa alla riktigt än.

”Måste vi verkligen de?”
frågade jag tyst och såg ut över vattnet. När jag vände blicken mot honom igen så såg han lite besvärad ut.

”Jag tänker inte låta dig frysa ihjäl här ute! Varför vill du inte åka härifrån? Du kan alltid komma tillbaka hit någon annan dag.”
sa Justin oförstående. Han trodde säkert att jag bara inte vill lämna platsen, men där hade han fel, för jag frös ganska ordentligt nu, mer än jag kunde ignorera.

”Du har missförstått det hela, Justin. Jag har inga problem med att lämna det här berget, sätta mig i en bil och åka någon annanstans. Det jag inte vill just nu, är att träffa dem andra. De kommer fråga en massa, och just nu vill jag inte ha en massa folk omkring mig.”
förklarade jag när jag såg upp mot månen igen. Jag fick rysningar över hur vacker den var, men jag var inte riktigt säker på att det inte hade med att det blåste kallt.

”Jaha, då förstår jag. Men vem har sagt att vi måste åka tillbaka till huset direkt? Jag antar att du är lite hungrig, då du stormade ut från restauranten utan att hinna äta något, så vi kan åka någonstans och äta.”
sa han och sträckte fram en hand framför mig för att hjälpa mig upp. Jag tittade från handen till honom och sedan tillbaka innan jag tog den i mina händer och lät honom dra upp mig från den kalla stenen.

”Hur som helst så måste du bli varm, så jag föreslår att vi skyndar oss till bilen.”
sa han medan han gned mina händer mellan sina för att få upp blodcirkulationen. Jag suckade lite och började gå mot stället där man kunde komma ner från berget, i alla fall med livet i behåll.

”Justin? Får jag fråga en sak?”
frågade jag medan jag lugnt började gå neråt. Justin gick framför mig och mumlade något. Han hoppade sista biten och tog tag i mig när jag kom ner.

”Varför är inte alla andra som du?”
frågade jag plågat och granskade honom. Han skrattade innan han la en arm över min axel och började gå mot parkeringen, antagligen där han hade sin bil.

”För att jag är one of a kind!”
svarade han medan han drog mig närmare sig.


Shit alltså!
Förlåt allihop för att det tagit hela 3 dagar för er att få det här kapitlet!
Men mitt internet har varit uppfuckat och dessutom, när internet har funkat, så har mamma hängt över axeln på mig för att se till att jag pluggar -.-'

I alla fall så ska jag verkligen försöka hinna skriva mera nu när det är lov!

Men tack till er alla som varit så otroligt snälla att ha kommenterat så mycket som ni har gjort!
Jag tror inte ni förstår hur tacksam jag faktiskt är!
Ni är helt klart de bästa läsarna i världen, och jag vet att jag säger det mycket, men det stämmer så otroligt bra in!

Älskar er alla!


Where are you now - Kapitel 61


”Nej, älskling, jag och Vanja är inte släkt. Du har sett henne förut, men det var ett bra tag sen.” förklarade han men jag förstod fortfarande inte. De utbytte en snabb blick med varandra innan Vanja la en hand på min.

”Hjärtat, jag är din mamma.”
sa hon och jag kände hur hela min värld bröts sönder, hur den krossades i tusentals bitar. Skojade dem med mig?



”Ursäkta, vad sa du?” stammade jag fram medan jag blinkade. Jag var tvungen att försöka få kontroll över mig själv, men det var nästintill omöjligt.

”Jag vet att det var väldigt snabbt inpå det här, men det är sant. Det var precis det här jag och Sky fixade inför i lördags när vi stack iväg. Vi, eller ja, jag har planerat det här ganska länge och till slut fick jag tag på henne. Din pappa tyckte inte om det, men ja, han stoppade mig inte precis. Ibland har inte föräldrar rätt helt enkelt.”
förklarade Christopher entusiastiskt medan han granskade mig. Jag blinkade till lite innan jag tvingade fram ord ur munnen.

”Den här gången borde du ha lyssnat på honom!”
sa jag tyst. Det kändes som om jag skulle explodera närsomhelst och jag försökte verkligen lugna ner mig.

”Vadå? Blev du inte glad? Jag har hittat din försvunna mamma till dig.”
utbrast han och såg oförstående på mig. Då sprack all min kontroll och jag reste mig upp dramatiskt.

”GLAD? ÄR DU DUM I HUVUDET? HON ÄR INTE MIN MAMMA! JAG HAR INGEN MAMMA!”
skrek jag åt honom. Jag stirrade hårt på honom innan jag tog upp min väska och gick ut från restauranten. Jag kände blickarna i ryggen, men brydde mig inte för fem öre.

”Dezzie?! Vänta!”
hörde jag Christopher ropa efter mig. Jag ignorerade honom totalt, jag ville bara bort från honom, honom och henne! När jag kom ut började jag gå rakt fram, över parkeringen och bort mot vad jag visste var vattnet. Dit Caitlin tagit med mig förut.

”Deztiny! Kan du stanna?”
skrek han efter mig igen men brydde mig inte om att svara, jag kunde ändå höra snabba steg bakom mig och snart var han framme. Han tog tag i min arm men jag ryckte snabbt åt mig den.

”Rör mig inte just nu! Jag menar allvar!”
fick jag fram bakom mina hårt sammanbitna tänder. Mitt humör var inte att leka med, och det visste han, för han backade två steg och höll upp händerna i en fredlig gest. Jag stirrade hårt på honom medan han mest såg obekväm ut. Det var det minsta han borde göra.

”Jag trodde du skulle bli glad.”
påpekade han tyst och jag fnös bara. Han tittade på mig med ledsen min.

”Du vet precis vad jag tycker om henne! Lyssnar du ingenting?”
högg jag av hårt och han backade ytterligare ett steg. Jag drog ett djupt andetag och slöt ögonen, skulle jag inte få kontroll över mig själv igen så skulle det kunna gå illa.

”Det är väl klart att jag lyssnar på dig, men jag har alltid trott att det bara var något du sa och inte något du faktiskt helt ärligt tyckte.”
förklarade han sig försiktigt och jag kände hur ångan steg inom mig.

”Hur fan kan du ta något sådant för givet när Justin, Caitlin, Christian, Ryan och Chaz fattar när jag inte ens berättat för dem? Vi ska inte ha den här konversationen just nu! Åk hem! Jag vill inte ha dig här just nu!”
sa jag och vände om för att gå mot hållet jag börjat gå mot. Till min lättnad följde han inte efter mig, han visste bättre. Efter inte särskilt länge började min mobil ringa och när jag tog upp den så stod det Caitlin på skärmen. Jag tryckte bort det innan jag satte telefonen på ljudlöst och la ner den i väskan igen. Just nu behövde jag vara för mig själv, jag behövde tänka och lugna ner mig ordentligt. Tack vare min fyllda hjärna så tog det inte lång tid, inte vad det kändes som i alla fall, att ta sig till stranden. Utan att ens tänka på det började jag klättra uppför berget och satte mig där jag och Caitlin suttit. Det var helt underbart vackert, precis som förra gången. Det var dessutom otroligt tröstande, något jag verkligen behövde just nu.


Oj oj, det här kan skapa konflikter... Men det är inte över ännu ska ni se ;)

Kort kapitel, I know, men det kommer mer snart :)

Tack för alla kommentarer! :) det var otroligt roligt att läsa! :P


Where are you now - Kapitel 60


”Bara så du vet så är du skyldig mig en dans!” sa han helt plötsligt och jag blinkade till medan jag kollade oförstående på honom. Han log självsäkert.

”Jasså?”
frågade jag förvirrat och han nickade nöjt utan att släppa vägen med blicken.




”Varför är jag skyldig dig en dans?”
envisades jag när vi stod på parkeringen utanför restauranten. Han hade fortfarande inte svarat på min fråga och utifrån hans blick så fick jag nog räkna med att han inte tänkte svara på den heller.

”Du kommer för sent, hoppa ur nu så du inte låter Christopher vänta, och ha kul. Ring om det är något, eller när du behöver hämtning.”
sa han och flinade mot mig. Jag funderade på om jag skulle sitta kvar, som för att protestera mot att han inte berättade, men insåg ganska snabbt att Christopher inte skulle uppskatta det. Jag suckade innan jag öppnade dörren för att kliva ut ur bilen. När jag nästan rest mig upp tog han tag i min hand, vilket fick mig att vända mig mot honom.

”Du är väldigt vacker!”
sa han mjukt och kysste min hand. Jag log lite generat innan jag klev ur bilen och stängde dörren efter mig. När jag var framme vid dörrarna till restauranten slängde jag en blick över axeln och såg att bilen fortfarande var kvar och i den log Justin mot mig. Jag log och vinkade mot honom innan jag gick in. Det var inte jättefullt med folk, men ganska så. Det tog däremot inte lång tid innan jag hittade Christopher vid en fönsterplats. Jag gick fram och ställde mig vid stolen mitt emot hans. Han tittade upp på mig och log glatt innan han ställde sig upp och kom fram till mig.

”Du är väldigt fin, gumman! Gud vad jag har saknat dig!”
sa han och kramade om mig. Jag log lite innan jag kysste honom.

”Tack! Jag har saknat dig också!”
sa jag och satte mig ner på stolen samtidigt som han satte sig ner på sin stol igen. Han började bläddra i menyn och jag följde hans exempel. Det fanns otroligt mycket att välja på, men till slut lyckades jag bestämma mig för kött och pommes frites. Christopher tog detsamma och snart var beställningen klar.

”Du får överraskningen snart, jag ska ringa ett samtal snart bara och sen får du den.”
påpekade han från ingenstans och jag svalde lite innan jag nickade kort. Han visste vad jag tyckte om det här, men det var väl en bra överraskning eftersom att han utsatte mig för det. Däremot kunde jag inte sluta tveka eftersom att alla tydligen hade väldigt strikta åsikter om det här. Det verkade ju bara som om det var Christopher som faktiskt tyckte det var något bra. Alla andra verkade ju vara emot det, mest Justin. Jag undrade vad det berodde på. De tankarna kunde jag verkligen inte få ur huvudet. De cirkulerade runt och runt hela tiden. Efter inte lång tid fick vi maten och kort därefter ringde hans mobil. Han log lite innan han svarade och pratade med någon. Ingenting han sa i telefonen fick mig att komma ens i närheten av att lista ut vad det var för något. När han la på tittade jag frågande på honom men han skakade bara på huvudet.

”Du får vänta fem minuter.”
svarade han bara och log finurligt. Jag hade en dålig känsla i magen av det här. Det berodde inte bara på just att jag skulle få en överraskning, utan det var något mer. Något sa mig att jag inte skulle reagera som Christopher trodde, eller kanske förväntade sig.

”Hej Christopher! Är det okej om jag slår mig ner med er?”
en äldre kvinna avbröt mina tankar och jag hoppade lite diskret till när hon yttrat sig. Hon log mot Christopher som nickade ivrigt. Hon gick förbi honom och satte sig med ryggen mot fönstret. Jag blev lite besviken för att han faktiskt tillät det, jag trodde ju att det här var en middag då vi skulle ha tid för oss. Kvinnan granskade mig och jag log lite ursäktande medan jag sträckte fram handen. Hon tog den stadigt i sin hand och skakade den.

”Hej, jag menade inte att vara oförskämd. Deztiny Wallie heter jag, Christopher’s flickvän.”
presenterade jag mig och pressade fram ett leende. Kvinnan log brett mot mig medan hon nickade.

”Jo jag vet. Christopher har berättat en hel del om dig. Jag heter Vanja Smith.”
sa hon och log. Jag släppte förvånat hennes hand och spände blicken i Christopher, som tittade på mig med ett glatt leende. Varför hade han pratat om mig för? Eller den största frågan var väl vem det var. Jag kände inte igen namnet, och kunde inte minnas att jag sett henne förut. Hon kanske var hans faster eller något, men hon hette ju inte Smith i efternamn.

”Ursäkta, men jag kan inte minnas att jag sett dig förut, är du släkt till Christopher?”
frågade jag och försökte låta artig. Till min förvåning började både Vanja och Christopher att skratta. Jag stirrade på honom med förvirrad blick. Han lugnade ner sig efter ett tag och log överseende mot mig.

”Nej, älskling, jag och Vanja är inte släkt. Du har sett henne förut, men det var ett bra tag sen.”
förklarade han men jag förstod fortfarande inte. De utbytte en snabb blick med varandra innan Vanja la en hand på min.

”Hjärtat, jag är din mamma.”
sa hon och jag kände hur hela min värld bröts sönder, hur den krossades i tusentals bitar. Skojade dem med mig?


Oj oj, det där var oväntat...
Hur tror ni Dezzie kommer reagera på det här?

Kommentera gullungar! Ni är helt vansinnigt bra på det!! <3

Jag håller redan på att skriva nästa kapitel så ju fortare ni kommenterar, ju fortare kommer det upp ett nytt kapitel :)


Where are you now - Kapitel 59


”Det är svårt att förhindra sådant när man heter Deztiny Wallie och råkar vara klumpig som få.” skrattade jag och han instämde men sa ingenting. Mina ögonlock började kännas tunga och snart sveptes jag om av en varm, mörk och trygg dimma. Jag somnade, äntligen i en vanlig säng.




Tumblr_librnj9sv61qfateqo1_500_large

”Deztiny, snälla, kan du ta det lite lugnt? Du kommer slå ihjäl dig snart!”
muttrade Ryan när jag sprang förbi honom för tredje gången, fortfarande bara med BH och hotpants. Jag hade alltid så fruktansvärt svårt för att bestämma kläder.

”Caitlin!”
ropade jag högt från hallen då jag fortfarande inte kommit på vad jag skulle ha. Det var länge sen jag och Christopher gick ut och käkade som nu, jag visste inte varför, men på något sätt ville jag liksom se bra ut.

”Vad är det?”
frågade Caitlin trött när hon kom fram till mig från vardagsrummet. Hon granskade mig innan hon skrattade lätt.

”Har du fortfarande inte fått på dig något?”
skrattade hon fram och jag lipade lekfullt åt henne. Sedan skakade jag på huvudet och hon började dra med mig uppför trappan mot sitt rum. När vi kom fram satte jag mig ner på sängen och suckade.

”Okej, jag har nog en klänning som skulle passa dig perfekt.”
mumlade Caitlin medan hon gick mot garderoben och började rota runt. Jag nynnade lite för mig själv medan jag la mig ner och tittade upp i taket. Efter säkert fem minuter gjorde hon något glatt ljud och jag log för mig själv, hon hade väl hittat något som hon letat efter ganska länge.

”Jag har den perfekta klänningen till dig! Seriöst, den här måste du ha!”
utbrast hon medan hon hoppade upp i sängen och höll upp en ljust lila klänning framför sig. Jag satte mig upp och granskade den, den såg faktiskt väldigt bra ut.

”Den är inte så dum, men vi vet inte om jag kan ha den ännu.”
påpekade jag och försökte att inte hoppas alldeles för mycket. Caitlin viftade bort min kommentar med handen och sträckte fram klänningen mot mig. Jag reste mig upp ur sängen och gick ut på golvet för att ta på mig den. Den satt perfekt. För att försäkra mig om att det såg bra ut slängde jag en blick i Caitlin’s spegel hon hade på väggen och snurrade sedan runt några varv.

”Det ser ju skitbra ut! Sen lite smycken, stora lockar, lite smink och ett par klackar så är allt perfekt!”
sa Caitlin innan hon drog ner mig på sin skrivbordsstol hon ställt närmare spegeln. Hon måste ha planerat det där med stora lockar för locktången låg redan på plats, sladden inkopplad och snart varm nog.

”Caitlin, sätt på hög musik och lås dörren! Killarna får se sen och jag tror vi är i stort behov av musik.”
sa jag när hon var på väg att fördela mitt hår i olika mindre delar för att lättare kunna locka det. Hon flinade innan hon sprang fram till dörren, låste, sedan till skrivbordet där hennes dator låg, och satte på Spotify. En lista kördes igång med en massa bra låtar och vi hade väldigt roligt medan hon lockade håret på mig. När det var klart började hon sminka mig, men det tog inte särskilt lång tid. Caitlin var van och det behövdes inte supermycket heller.

”Vad tror du om de här örhängena?”
frågade hon och höll upp ett par diamantörhängen som var otroligt vackra. De hade även en liten nyans av lila i sig så de passade extremt bra till klänningen. Jag nickade ivrigt medan hon gav mig dem för att jag skulle sätta i dem själv. När jag vände mig mot Caitlin igen stod hon med ryggen mot mig, på knä, och letade efter någonting under sängen.

”Caitlin, vad gör du?”
skrattade jag för det såg otroligt roligt ut. Hon mumlade fram något jag inte hörde innan hon drog fram ett par lila, högklackade skor som var fantastiskt snygga. Jag satt och stirrade på dem medan jag kände att jag gapade.

”Visst är dem snygga? Jag har använt dem en gång bara, men jag har helt enkelt inte kunnat slänga dem, det var omöjligt. Jag tror dem skulle passa perfekt!”
sa hon och i bakgrunden såg jag hur hon log när hon väntade på svar från mig. Jag kunde inte slita skorna med blicken alls. Hon kom närmre och gav dem sen till mig.

”Men blir det inte lite för mycket lila?”
frågade jag men hon skrattade bara. Då kunde jag slita blicken från de perfekta klackarna och tittade på henne.

”Det brukar vara så faktiskt, men inte den här gången, det är harmonin av nyanserna som spelar roll och därför blir det inte för mycket. Kom igen, sätt på dig dem!”
uppmuntrade hon och jag nickade medan jag ställde mig upp. Jag drog ett djupt andetag och höll sedan andan medan jag drog på mig dem. Trots att klackarna var högre än jag var van vid så var de otroligt sköna. Det kändes knappt att man hade dem på sig. Jag andades ut lite medan jag gick runt lite i rummet för att känna på dem. Till slut vågade jag slänga en blick i spegeln och kände återigen hur hakan ramlade ner till knäna. Caitlin hade haft helt rätt, harmonin i nyanserna gjorde att det inte alls såg ut att vara för mycket lila. Det såg fantastiskt ut, jag såg fantastisk ut! Sedan gjorde jag misstaget att slänga en blick på klockan, det var bara fem minuter kvar tills jag var tvungen att åka. Caitlin följde min blick och insåg samma sak för hon sprang fram till datorn, tryckte av musiken, hämtade en sprayflaska och sprayade lite i håret för att det skulle hålla sig och sen låste hon upp dörren för att springa ner. Jag drog ett djupt andetag innan jag tog upp min svarta nitväska som jag hade lagt ner mobilen och plånboken i. Det var vad jag behövde ha.

”Dezzie? Kom ner och visa upp dig nu!”
ropade Caitlin från undervåningen och jag log för mig själv innan jag slängde en sista blick i spegeln för att sedan gå ut ur Caitlin’s rum och nerför trappan. Jag kikade fram bakom väggen och såg att killarna satt i soffan och väntade ointresserat medan Caitlin stod och såg nöjd ut mitt på golvet. När jag gick fram bakom hörnet såg det nästan ut som om alla killarna slutade andas. Jag log lite medan jag gick närmre dem och kunde till slut inte hålla mig för skratt då de fortfarande såg helt tagna ut.

”Justin! Stäng munnen!”
skrattade jag och han ryckte till lite innan han stängde munnen men granskade mig fortfarande uppifrån och ner. Caitlin flinade mot mig och gestikulerade att jag skulle snurra runt. Jag gjorde som hon sa och snurrade runt lite för dem. Det gjorde ingenting bättre.

”Nå? Vad tycker ni?”
frågade jag efter ett tag och såg hur killarna ryckte till och äntligen mötte mina blickar. De log snabbt allihop innan de gjorde tummen upp och sa gulliga kommentarer.

”Caitlin, jag måste åka nu, det börjar bli lite bråttom!”
påpekade jag när jag slängt en blick på klockan. Jag skulle ha åkt för fem minuter sen. Caitlin’s leende dog bort och hon slängde en blick på Justin. Jag stirrade oförstående på dem.

”Ja, jag kan köra henne.”
sa han bara och reste sig upp från soffan och gick till hallen för att ta på sig skorna. Jag följde osäkert efter medan jag sa hej då till de andra. De sa att jag skulle ha så roligt och sen var vi utanför huset. Justin granskade mig fortfarande och jag log lite mot honom.

”Är det verkligen bra att du ska köra? Du kan knappt släppa mig med blicken.”
påpekade jag och han log oskyldigt mot mig.

”Jag kan köra!”
sa han bara och gick mot bilen. Jag gick med lätta steg mot passagerarsidan men han hann före. Han öppnade dörren åt mig med ett oskyldigt, brett leende på läpparna. Jag flinade lite innan jag hoppade in och han stängde dörren efter sig. Han hoppade snabbt in på sin sida och startade bilen.

”Tack, det där var gulligt!”
sa jag och log glatt. Han flinade mot mig medan han svängde ut på gatan och började köra mot stora vägen.

”Bara så du vet så är du skyldig mig en dans!”
sa han helt plötsligt och jag blinkade till medan jag kollade oförstående på honom. Han log självsäkert.

”Jasså?”
frågade jag förvirrat och han nickade nöjt utan att släppa vägen med blicken.


Oj oj oj! Det vart ett långt kapitel!
Vad har Dezzie nu gjort som tydligen är skyldig honom en dans? Jaa gissa lite :D

Tack som vanligt för alla underbara kommentarer! Ni är bäst!!!

Fortsätt kommentera, det är alltid lika roligt och läsa!

Puss & Kram


Where are you now - Kapitel 58


”Det ser ut som om du är född till att göra det där. Inte som om det var första gången, utan som om du gjort det hur länge som helst. Det gjorde du bra.” sa Justin och log brett mot mig, han verkade stolt.



”Okej, men då ses vi väl ikväll då.” muttrade Christopher innan han stängde bildörren och körde därifrån. Han hade hyrt en bil, men den var faktiskt ganska fräsch. Jag stod och såg efter honom ett tag innan jag vände mig om och gick tillbaka till de andra. Caitlin såg på mig med en frågande blick och jag ryckte på axlarna.

”Han blev sur för att jag inte väljer att bo på hotellet tillsammans med honom.”
suckade jag surt och gick till passagerardörren på Caitlin’s bil.

”Ska jag sitta i ditt knä igen, Justin?”
frågade jag utan att vända blicken mot honom. Steg närmade sig mig och sedan öppnade Justin dörren och hoppade in. Han klappade sig på låren och jag hoppade in och satte mig. De andra hoppade in i bilen och Caitlin körde ut från parkeringen och hemåt. Bilturen var ganska tyst, men till slut ledsnade jag och försökte få igång alla.

”Okej, nu får ni fan sluta vara tysta! Jag får panik! Justin, ledsen man, men sjung något!”
utbrast jag och såg hur alla fem hoppade till. Jag höll tillbaka ett leende men det var svårt.

”Måste jag? Kan inte du sjunga något?”
frågade han och log mot mig. Jag fnös högt och himlade med ögonen.

”Jo men säkert. Jag som trodde ni ville ha kvar er hörsel, åtminstone slippa bli av med den innan ni blir pensionärer! Men jag kan ju ha haft helt fel.”
muttrade jag och nu var det Justin’s tur att himla med ögonen.

”Så illa tror jag faktiskt inte att det låter! Det är bara du som tror det!”
påpekade han torrt och blängde på mig. Jag skakade på huvudet.

”Jag vet var jag står, och inget du gör kommer få mig att sjunga för dig!”
lovade jag och satte mig med armarna i kors. Justin fick ett finurligt leende på läpparna.

”Det ska vi allt bli två om, sötnos!”
sa han bara och log oskyldigt. Jag suckade och himlade med ögonen.

”Vi får väl se.”
muttrade jag och tittade ut genom fönstret. I baksätet började killarna skratta men jag brydde mig inte om det. Jag var inte ens det minsta intresserad av vad de skrattade åt. Innan jag hann fundera mera var vi tillbaka hemma hos Beadles. Jag kände mig på extremt dåligt humör igen, men nu hade jag ju ätit, så det måste bero på sömnen.

”Dezzie, du kan gå ut nu.”
skrattade Justin och avbröt mig från mina funderingar. Jag vände blicken mot honom och han slutade skratta. Undermedvetet registrerade jag att det inte fanns någon annan alls i bilen utom vi två.

”Vad är det? Mår du inte bra?”
frågade han allvarligt och granskade mig. När jag inte svarade la han handleden över pannan på mig, antagligen för att kolla om jag var varm. Jag puttade varsamt bort hans hand.

”Jag är bara jättetrött, borde nog gå upp och sova någon timme eller två innan jag ska träffa Christopher.”
sa jag bara och öppnade bildörren för att sen kliva ut. Det kändes nästan som om hela marken snurrade under mig och jag tog tag i bildörren för att stödja mig. Innan jag hunnit reagera hade Justin lyft upp mig och jag tittade misstroget på honom.

”Vad håller du på med? Jag kan gå på mina egna ben.”
muttrade jag men han skakade bara på huvudet medan han började gå mot huset.

”Du har feber, du behöver sova, du vinglar, nej, du får inte gå själv. Då kan du göra dig ännu mer illa än du redan gjort och det kan jag inte ha på mitt samvete.”
förklarade han bara och fortsatte gå. Jag fnös ljudligt.

”Ja, som om det skulle hamna på ditt samvete om jag ramlar och får ett skrubbsår.”
mumlade jag men gjorde inte längre något motstånd, det skulle ändå inte hjälpa och jag behövde verkligen sova. När vi kom in stirrade de andra på oss men Justin ignorerade dem och gick uppför trappan.

”Är jag tung?”
frågade jag när han kommit uppför halva trappan. Han flinade och skakade bara på huvudet medan han fortsatte gå. Till sist var vi inne i ”vårt” rum och han la varsamt ner mig i sängen. När han skulle gå tog jag tag i hans arm.

”Snälla, stanna tills jag somnat? Jag har jätteproblem med att sova efter att ha varit på sjukhus. Det är ju inte direkt min typ av miljö om jag säger så.”
förklarade jag och log. Han besvarade leendet innan han gick runt sängen och kröp fram till mig för att lägga sig bredvid mig. Han la en hand över min midja och log lite.

”Vi får väl hoppas att du slipper åka till sjukhuset på ett tag då.”
sa han tyst medan han lekte med mina fingrar. Jag fnös igen men log samtidigt.

”Det är svårt att förhindra sådant när man heter Deztiny Wallie och råkar vara klumpig som få.”
skrattade jag och han instämde men sa ingenting. Mina ögonlock började kännas tunga och snart sveptes jag om av en varm, mörk och trygg dimma. Jag somnade, äntligen i en vanlig säng.


Åh här kommer äntligen kapitel 58!
Som jag redan sagt så är jag hemskt ledsen över att det tagit sån tid!
Men om ni har tur kommer ännu ett kapitel upp ikväll innan jag går och lägger mig, men det är ett stort kanske!

Så, vad tycker ni?
Älskar alla era kommentarer som vanligt ;) Fortsätt så sötnosar <3


Sorry guys!

'zup luvies?

Jag vet att det tagit sjukt länge för mig att slänga upp ett inlägg här, men skolan är jobbig just nu, det är mycket att göra hemma, jag kom precis på att jag glömt gå ut till kaninerna så det måste jag göra innan jag äntligen får krypa ner i sängen, som lockar fruktansvärt mycket för tillfället... Tidiga morgonar, sena kvällar, ingen bra kombination säger jag bara!

I alla fall så LOVAR jag att ni får kapitel 58 imorgon! Om jag så ska dygna, eller skita i att göra något annat, ni SKA få kapitel 58! Bara så ni vet!

Aja, får väl ta mig om de där förbaskade ninerna då!

Hörs imorrn <3


LÄS - INFORMATION

Hejsan! Jag heter Johanna. Jag lånar Maddes (författaren) blogg för att förklara lite om den här idén om scrapbooken.
Som ni vet så fick jag den här idén och ärligt talat.. Det är nog den bästa idén jag någonsin fått. Jag har såklart ingen aning om det här vi ska göra kommer funka men vi får hoppas! Och såklart, never say never! ;)

Aja, nu ska jag berätta lite om vad jag tänkt mig.
Ni som är intresserade ska alltså skicka något som har med Justin att göra till min Email-adress som finns längre ner i inlägget. Alltså ni kan ju skicka vad ni vill. Det kan vara en teckning du ritat, en bild på sig själv, en låttext som får dig att tänka på Justin, en bild på ditt rum om du kanske har massor med bilder uppsatta på väggarna.. Ja, det är ditt val! :) Du kanske har en vän som också är en Belieber och då kan ni träffas och ta en massa Justin-insperarade bilder. Det är upp till dig vad du vill att Justins skivbolag ska se.
Men det viktigaste av allt är att du skriver en liten text om varför du vill att Justin ska komma till Sverige. Det behöver inte vara så djupt och poetiskt, det kan stå typ ''Han ska komma hit för att han är bäst!'' eller nått. :)
Om du vill så kan du även skicka något till min brevlåda om du känner för det. Då får du mejla mig och fråga om min adress eftersom jag helst inte skriver den här. :)

Jag har inte bestämt något datum för sista dagen då man kan skicka in sakerna.. Men vi säger i slutet av den här månaden. För att göra det lätt så tar vi lördagen den 30 april.

Jag kommer köpa ett vanligt svart album och sen har min mamma som är värsta pyssel-galningen en massor med fina pennor, saxar, klistermärken och sådär så jag kommer fixa till albumet fint med era bilder, texter och allt det där ni kommer skicka.

Det var någon som frågade om vad jag skulle ha för bilder eller text. Jag har inte bestämt något ännu men jag har tänkt att jag ska ta en bild på mitt rum, sen en bild på en tårta med Justins ansikte på som jag fick när jag fyllde år och sen en text om varför han ska komma. Det är så mycket jag kommit på än så länge.
Och du behöver inte skicka flera saker, det räcker men en text om varför han ska komma om du inte vill ha med någon bild eller så. Det är helt okej! :)

Hoppas att ni har fått den informationen ni vill ha. Men om du undrar något mer så får du jättegärna mejla mig, jojorockarfett@hotmail.com för det är där jag svarar om du vill veta något. :)

Hare gott så länge! Mejla om du vill veta något :) Kramis!


Where are you now - Kapitel 57


”Nej, han vet att jag är väl omhändertagen.” log jag och när jag tittade i spegeln på solskyddet såg jag att Justin log lite. Han mötte min blick och log lite bredare. Jag besvarade leendet innan jag blinkade mot honom.


”Caitlin jag orkar verkligen inte gå in, jag ser ut som ett nyupplivat lik!” gnällde jag när vi stod på parkeringen utanför donken. Caitlin såg ut att fundera en stund och sedan fick hon ett stort leende i ansiktet.

”Det är lugnt, jag har en idé!”
sa hon och skyndade sig ut ur bilen. Hon öppnade sedan bakluckan och verkade leta efter något. När hon kom tillbaka hade hon min necessär med sig och, vad det såg ut som, en uppsättning kläder.

”Här, fräscha upp dig lite och byt kläder så är du redo att möta hela världen.”
flinade hon och räckte mig allting. Jag tittade igenom kläderna och log sen, det kanske skulle fungera. Efter att ha kastat bak kläderna i baksätet gick jag ut ur bilen och hoppade in bredvid Justin.

”Om du tycker att det är jobbigt, eller pinsamt eller whatever, så kan du hoppa in i framsätet istället.”
log jag till Justin men han skakade bara på huvudet och skrattade.

”Det är inte precis som om jag inte har sett dig byta om förut.”
fick han fram och log mot mig innan han började prata med Caitlin om något jag inte lyssnade på. Jag slängde av mig linnet och tog på mig den svarta, tröjan som var sönder. Det var meningen. Den hade räfflor, eller hål, eller vad man nu skulle kalla det, över bröstet och över ryggen. Sen slängde jag snabbt av mig mjukisbyxorna och drog, med viss svårighet, på mig de svarta jeansen. När jag fått på mig klackskorna gick jag ut ur bilen och hoppade in i passagerarsätet igen. Där fanns det ju spegel så jag kunde med lätthet sminka mig. Efter ett tag granskade jag ansiktet i spegeln och tyckte faktiskt att det såg bättre ut. Jag vände mig mot Caitlin och Justin för att visa och de nickade gillande. Vi klev alla ut ur bilen och började gå mot donken. När vi kom in på donken hörde jag ett högt skrik och hoppade nästan till. En flock med tjejer sprang fram till Justin, som log lite ursäktande mot oss. Jag flinade lite innan jag stapplade bort till bordet där killarna satt. De hade tittat upp när tjejerna skrikit och sprungit. När de såg mig log de glatt allihop och hälsade.

”Tjena grabbar! Dags att käka lite eller?”
frågade jag i mitt vanliga, normala tonfall och det kändes verkligen som om jag var helt mig själv igen. Jag hade varit riktigt sur och irriterad under hela sjukhusvistelsen och nu var jag vanliga Deztiny igen.

”Det var på tiden!”
utbrast Chaz och jag kunde inte låta bli att skratta. De sprang alla fram för att beställa men jag gick bort mot Justin som i princip var intryckt i ett hörn på grund av alla tjejer som villa ta kort, ha autografer och kramar.

”Hej tjejer, jag skulle behöva låna Justin nu. Vi ska äta lite.”
log jag mot dem och de vände blickarna mot mig. Jag blev genast överöst med frågor.

”Hur känner du Justin?”
frågade en tjej med blont, långt hår.

”Visst var det du som var i tidningen? Är ni tillsammans?”
frågade en tjej med brunt, lagom långt hår.

”Vad heter du?”
frågade en liten, urgullig tjej med svart hår uppsatt i två tofsar som stod rätt ut. Hon kunde inte ha varit mer än sex år och var verkligen en av de sötaste ungarna jag sett. Jag skrattade och höll upp en hand när det verkade vara fler som ville fråga något.

”Jag heter Deztiny, vad heter du?”
frågade jag den lilla tjejen och satte mig på huk framför henne. Hon log lite generat mot mig.

”Jag heter Elisa.”
svarade hon och log glatt. Jag besvarade hennes leende, det gick inte att inte göra det. Sedan reste jag mig upp i höjd med de andra tjejerna.

”Det beror på vilken tidning ni menar, men om det är den jag tror att det är så, ja, då är jag skyldig. Nej, vi är inte tillsammans. Justin är en väldigt bra vän till mig bara.”
svarade jag och såg hur några av tjejerna verkade andas ut lite. Jag slängde en blick på Justin som såg väldigt nöjd ut.

”Hur träffades ni? Varför har man inte sett er tillsammans förut?”
frågade den första, blonda, tjejen och såg intresserat på mig. Jag skrattade lätt.

”Caitlin och Christian är mycket bra vänner till mig så vi har helt enkelt bara gemensamma kompisar. Det var ju så vi träffades. Och anledningen till att ni inte sett mig förut är för att jag träffade Justin första gången i lördags.”
svarade jag tålmodigt och log glatt. Jag älskade det här, inte uppmärksamheten, utan att svara på frågor. Det var riktigt roligt.

”Hur kommer det sig att ni blivit så bra kompisar, som du säger, på så kort tid?”
frågade en annan tjej som såg väldigt skeptisk ut. Jag log mot henne också innan jag svarade.

”Justin och jag är ungefär på samma våglängd. Ni vet hur mycket han prankar folk?”
frågade jag och tjejerna skrattade medan de nickade ivrigt.

”Tja, inte för att skryta, men jag är ju också bäst på det.”
la Justin in och jag himlade med ögonen innan jag ställde mig bredvid Justin och puffade till honom. Sedan vände jag mig mot tjejerna igen, som verkade ha blivit lite fler.

”Det är bara som han tror. Det tog inte lång tid innan vi började pranka varandra lite smått. Sen startade filuren här ”krig” mellan oss. Vi har därefter haft väldigt kul de senaste dagarna. Vi har gjort enormt mycket mot varandra och ja, jag leder för tillfället.”
berättade jag och Justin fnös bredvid mig.

”Du vet att det är sant, det är onödigt att försöka undgå det. Jag är helt enkelt bättre än dig.”
flinade jag mot honom. Han himlade med ögonen men drog lite på munnen.

”Jag tror på dig Deztiny!”
sa den lilla tjejen och log ett otroligt gulligt leende. Jag log mjukt mot henne innan jag lyfte upp henne i famnen. Hon gav mig en hård kram och pussade mig sen på kinden.

”Där ser du Justin.”
skrattade jag och log stolt mot honom. Han himlade med ögonen och ställde sig med armarna i kors.

”Dezzie, du snor min fanclub!”
muttrade han och de andra tjejerna började skratta åt honom. Jag puffade till honom igen och han tittade upp, med glimten i ögat. Han var så lätt att genomskåda.

”Det tror du bara Justin. Det här är beliebers! Inget, eller ingen, skulle kunna ta dem ifrån dig!”
tröstade jag och tjejerna instämde ivrigt. Han log lite innan han började skratta.

”Okej då, du har en poäng där.”
flinade han stolt. Jag log mot tjejerna innan jag blinkade mot dem. En vissling hördes och när jag följde ljudet med blicken såg jag att Chaz satt vid bordet och vinkade oss till sig. Jag släppte ner Elisa och log mot tjejerna.

”Vi måste gå nu tjejer, men det var väldigt trevligt att träffa er allihop! Hoppas vi möts igen!”
sa jag och började dra med mig Justin därifrån. Tjejerna sa hej då och log mot oss medan vi gick mot vårt bord. Plötsligt känner jag hur någon tar tag i min hand och när jag tittar efter så är det Elisa. Hon höll fram ett block mot mig och en penna.

”Vill du ha Justin’s autograf?”
frågade jag och tog emot blocket för att ge det till honom. Hon skakade på huvudet och jag stannade upp.

”Nej, jag har redan fått hans autograf. Jag vill ha din.”
sa hon och log likt en ängel. Jag skrattade lite innan jag satte mig på huk framför henne som jag gjort tidigare. Jag smekte hennes kind innan jag skrev ner autografen till henne, ett stort hjärta, och ”till Elisa, världens sötaste tjej” på pappret för att sedan ge tillbaka blocket till henne. Hon tackade glatt och gav mig en hård kram innan hon sprang bort till de andra tjejerna som stod och väntade på henne.

”Jag har Deztiny’s första autograf!”
utbrast hon när hon var framme och jag kunde inte annat än le. Jag hade alltid älskat barn, de var så underbara. När jag vände mig mot Justin och de andra så tittade de på mig allihop med stora leenden på läpparna.

”Vad är det?”
frågade jag oförstående och gick fram till bordet. Caitlin skrattade och det gjorde Ryan också.

”Det ser ut som om du är född till att göra det där. Inte som om det var första gången, utan som om du gjort det hur länge som helst. Det gjorde du bra.”
sa Justin och log brett mot mig, han verkade stolt.


Tjenis allihop!

Tack för kommentarerna återigen! Jag vet att jag tjatar om det efter varje inlägg, men ni är oändligt bäst!!! <3

Anyway! Det här inlägget var tidsinställt, så jag är inte hemma ännu! Haha jag glömde helt bort att "ställa in" tid och allt sånt så det publicerades som vanligt ^^ I alla fall så bjuder jag på det :) Ni får tyvärr ändå vänta till Måndag =/ <3 Det är extra långt, för er skull <3

Kommer hem på måndag, då får ni kapitel 58 <3

Hoppas ni gillar't! :)

Pussisar!


Where are you now - Kapitel 56



”Jag är på samma nivå.”
viskade han i mitt öra. Jag kände hur mitt ansikte bröts upp i ett leende och sedan la jag armarna om honom och gav honom en mjuk kram, som han besvarade.



”Du är en av de få människor som får mig att känna mig trygg, Justin. Jag tror att det är därför jag slappnar av mer i närheten av dig, kanske därför jag sover så bra när du är i närheten. Du får mig att känna mig riktigt trygg, något jag aldrig någonsin känt.”
sa jag när vi satt på sidan av fontänen. Vi hade inte pratat så mycket en han sagt de där fem orden som fick mig att le.

”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, du får mig att känna mig hemma på något sätt. Även om det inte är mitt hus eller något, så får du mig ändå att känna mig… jaa trygg.”
svarade han och log mot mig. Hans ord gjorde mig varm i hela kroppen. För vilken annan människa kanske det inte var så stort, det kanske inte betydde så jättemycket, men med tanke på att Justin i princip bodde i sin buss och på hotell större delen av sin tid så betydde det mer för mig. Solen tittade fram mellan trädtopparna och jag la mig försiktigt ner med huvudet i Justin’s knä. Han log bara mot mig och strök mig över håret. Det var jobbigt att kisa mot ljuset, så jag slöt ögonen och log lätt för mig själv. Solen värmde skönt och för en stund glömde jag helt bort omgivningen, allt som hänt, vad som skulle hända och alla förutom mig och Justin.

”Kan jag få min mobil? Jag ska ringa till Caitlin och fråga var hon är.”
hörde jag Justin säga lugnt och utan att öppna ögonen drog jag upp den ur min ficka där den låg och gav den till honom.

”Hej Caitlin! Tänkte bara fråga vart du är någonstans. Jaha, men då kommer vi. Åh, vad bra, ja det låter som en bra idé. Ses snart. Hej då!”
det var knappt att jag registrerade orden. Jag orkade i alla fall inte tänka på det han sa, eller det dem pratade om.

”Dezzie, Caitlin är här nu, borta vid parkeringen. Kom nu så vi får i dig någonting att äta.”
sa Justin och smekte min kind. Jag öppnade ögonen och såg upp på honom. Han skakade undan håret ur ansiktet och log mjukt mot mig. Motvilligt reste jag mig upp och satte mig bredvid honom. Han reste sig helt och tog tag i min hand för att dra upp mig. Jag protesterade lite men han bara skrattade åt mig och hotade med att bära mig till bilen. Det var något jag absolut inte ville och jag tvivlade verkligen inte på att han skulle göra det, så jag reste mig upp och började gå mot parkeringen. Caitlin’s vita bil syntes lång väg, alla andra bilar var antingen någon annan färg, eller så var de smutsigt vita. Det såg ut som om hennes bil var helt nytvättad eller bara någon timme gammal.

”Pax för shotgun!”
utbrast jag och sprang fram till bilen för att öppna förardörren. När jag sneglade på Justin himlade han med ögonen men log överseende.

”Hej Caitlin!”
hälsade jag när jag hoppat in och stängt dörren efter mig. Hon sa hej innan han räckte fram en liten påse till mig. Jag öppnade den och doften av mat spred sig i bilen. I påsen låg en handburgare som luktade helt nygjord.

”Jag trodde vi skulle äta där.”
påpekade jag förvånat. Caitlin log snabbt mot mig innan hon svängde ut från parkeringen.

”Det ska vi också, men med tanke på omständigheterna så behöver du äta något innan vi kommer dit så att du inte är helt tom i magen.”
svarade hon medan hon gasade på lite. Jag förstod vad hon menade med omständigheterna, det var nog inte särskilt smart och släppa in mig tillsammans med alla när jag inte ätit, särskilt inte när Justin och Christopher verkade ha någonting otalt med varandra.

”Tack!”
sa jag innan jag tog en tugga av handburgaren. Det smakade fantastiskt, jag hade saknat att äta på donken. Det hände inte särskilt ofta och det var väldigt synd det, men det var väl bra att inte äta för mycket av det. Det tog inte lång tid innan jag fått i mig handburgaren och det kändes redan mycket bättre.

”Tack Caitlin! Det där var väl behövligt!”
sa jag och log mot henne medan jag vek ihop påsen och la den mellan sätena. Vid mina fötter låg även min handväska. Jag tog upp den och tittade i den, åh, där låg min mobil. Jag hade fått några sms från Ellie, pappa och Christopher och även samtal av de alla tre. Jag övervägde att ringa upp Ellie eller pappa men jag orkade inte så jag la tillbaka mobilen och satte ner väskan på golvet i bilen. Solen lös mig i ögonen så jag drog ner solskyddet. Jag passade på att slänga en blick i spegeln, jag såg verkligen blek och sjuk ut. Fick väl ta en dusch när jag kom hem till Caitlin och Christian igen.

”Du kanske borde höra av dig till din pappa, han är säkert orolig för dig.”
sa Caitlin plötsligt och sneglade på mig. Jag skakade bara på huvudet.

”Nej, han vet att jag är väl omhändertagen.”
log jag och när jag tittade i spegeln på solskyddet såg jag att Justin log lite. Han mötte min blick och log lite bredare. Jag besvarade leendet innan jag blinkade mot honom.


Kapitel 56 uppe nu då ;) Vad tyx?

Jag är lika tacksam som vanligt över alla mysiga kommentarer! Fortsätt så, ni är helt enkelt bäst <3

Angående inlägget innan så fick jag en fråga om mer information. Det kommer mer information av sötnosen själv. Johanna kommer logga in inom kort och skriva mer när det gäller allt, så där kommer ni få infon ;)

Bara så att ni vet så ska jag bort idag, kommer inte hem förrän på måndag efter skolan... MEN jag kommer skriva klart ett till kapitel, eller två, och sätta tidsinställning på det så att ni får dem :) Jag kommer ju inte precis svika er bara för att jag ska bort ;)

Ska fortsätta skriva nu, sen så kommer Johanna skriva mer information :)

Puss Hej <3


Halt, I tyngdlagens namn! :D

Tjenixen igen!

Jag vet att jag borde sova, men jag måste bara lägga in den här lilla idén min lillasyster knåpat ihop, för jag tycker de är en sjukt bra idé och tycker de vore bra om så många som möjligt hänger på för en större effekt.

Hon skrev meddelandet i ett mejl till mig så jag kopierar in det bara så får ni läsa själva ;)

"Tjabba tjena hallååå! :)
Igår satt jag i nästan två timmar och ringde till en massa olika företag och frågade om dom visste om det fanns några planer på att Justin Bieber skulle komma till Sverige. Ingen visste någonting men nästan alla sa att jag skulle ta kontakt med hans skivbolag eftersom det är dom som bokar in hans spelningar. Jag drog en funderare och fick en lite crazy idé. Jag tänkte att om jag väl ska kontakta hans skivbolag så kan väl alla svenska beliebers hjälpa mig att göra det? Så jag har tänkt mig något i den här stilen.. Vi gör en slags scrapbook med bilder, texter och sånt. Ni skickar era bilder och texter till mig och även en liten text om varför du vill att Justin ska komma till Sverige. Sen sätter jag ihop allt det här i ett album och skickar det till hans skivbolag. När skivbolaget ser vårat fina album och får läsa hur mycket det skulle betyda för alla att han kom så borde dom ju göra något åt det. Det tycker jag i alla fall. Vad tror ni? Jag blir jätteglad om ni kommer med idéer om vad man skulle kunna göra och så. Hoppas ni tycker att det låter kul. Vi kan ju inte bara gå runt och vänta på att han ska komma. Eller? Om du undrar något får du gärna fråga. Kramisen!"

Vad tycker ni om det här? Jag gillar idén skarpt och kommer helt klart bidra med mitt! Eftersom att jag vet att ni läsare är fantastiska beliebers så är jag säker på att många av er, förhoppningsvis alla, hänger på! :D

Jag menar, visst, de är möjligt att det kan bli svårt, men hey, vem var det som lärde oss orden Never Say Never?? ;) Det är ju i alla fall värt ett försök! Och jag vet med mig att jag i alla fall inte kommer ge upp direkt!

Så, är ni intresserade, vilket jag hoppas och tror att ni alla är, så tycker jag att ni mejlar jojorockarfett@hotmail.com, antingen för mer information, eller helt enkelt för att bidra :) Kom igen nu beliebers, vi klarar det här, eller hur? :)

Det var det jag ville säga, nu hoppas jag att så många som möjligt hänger på!

God natt på er, igen xD


BloggSvar & Svar på kommentar

BloggSvar: Welcome :D

Ja som ni kanske har sett så infinner sig numera bloggsvar här på Bieber Cash :)

Syftet med BloggSvar är att ni ska kunna ställa vilka frågor som helst istället för att kommentera då det är lättare att svara på frågor där än om ni då alltså kommenterar :)

Frågorna kan handla om vad som helst mellan himmel och jord! Jag svarar på så mycket som möjligt i den utsträckning jag kan ;) Så börja fråga för jag älskar att svara på frågor, särskilt random och roliga frågor! :D



Svar på kommentar:

Jag har nu fått ett antal frågor om hur gammal jag är, vad jag heter och så, så jag kan lika gärna svara på dem på stubben ;)

Jag heter då Madelene Morén och jag är 17 år, fyller 18 år den 29 Maj :)

Finns det något mer ni undrar? Krafsa snabbt ner frågan i BloggSvar, det går fortare än att kommentera och det är större chans att ni får ett bra och "vettigt" svar ;)




Puss på er alla underbara läsare! Jag ska naturligtvis skriva mer imorrn :)

Vill bara lägga till att ni är fantastiska och jag älskar er alla!

Ni är bäst och gör det superroligt att skriva! Tack till var och en!

Kan ju passa på att meddela att bloggen hade 232 sidvisningar igår (torsdag) och det är jag olidligt stolt över! Det är så roligt att ni gillar det jag gör! :) <3

Nej, puss och godnatt på er nu <3


Where are you now - Kapitel 55


”Hur? Hur vet du så mycket om mig? Genom att bara titta på mig?” stammade jag fram förvirrat. Jag fattade det inte. Vi hade känt varandra i vadå? Fyra korta dagar och han visste mer om mig själv än jag gjorde. Han såg till och med sådant som jag försökte gömma undan för folk. Det kändes ibland som om han såg rakt in i min själ.



Justin tittade på mig en stund innan han ryckte på axlarna.

”Så bra är du faktiskt inte på att gömma undan saker. Jag bryr mig om dig, antagligen lite mer än vad jag borde.”
log han och vände bort blicken vid de sista orden. Jag kunde inget annat än stirra på honom. Ingen annan såg ju? Inte ens Christopher eller Ellie, så hur kunde han göra det? Jag hoppade till när det vibrerade i min ficka och en melodi hördes. Jag kom då ihåg att han stoppat sin mobil i min ficka då han drog upp den och höll den mot örat.

”Hej mamma! Jag mår bra, själv då? Bra. Nej jag och Dezzie sitter och pratar lite medan vi väntar på Caitlin. Va? Vem det är? Juste, det är Caitlin och Christian’s kompis. Hon flög hit i lördags och skulle egentligen åkt hem igår, men hon hamnade i chock för en grej och svimmade av så de tog henne till sjukhuset. Hon har precis blivit utskriven och vi ska till donken och käka. Va? Nej hon hade dragit upp en skada som inte läkt ordentligt bara. Hon mår bra nu. Nej vi fick inte plats i bilen allihop så Caitlin kör dit grabbarna och hämtar upp oss snart. Ja jag vet, jag ska ta det lugnt. Aye har Scooter sagt något? Jag tänkte om han hört av sig om turnén och det där? Jasså? Va, nej Usher har inte hört av sig, skulle han gjort det? Jaha, nej jag får väl ringa och prata med honom… Ofta? Fan vad nice! Nej, förlåt jag vet. Men då ringer jag honom sen helst enkelt, eller om han ringer mig, det får vi se. Ja hon är jättesnäll! Men mamma! Vi får se! Ja vi hörs sen! Ja det ska jag göra! Hej då! Älskar dig också! Hej då!”
jag satt och lyssnade på den delen av konversationen jag hörde, alltså det Justin sa, och kunde inte låta bli att le. Justin la tillbaka sin mobil i min ficka innan han vände sig mot mig.

”Jag ska hälsa från m… Vad ler du åt?”
frågade han och tittade förvirrat på mig. Jag flinade oskyldigt mot honom.

”Är du alltid så gullig mot din mamma?”
skrattade jag och boxade till honom lätt på armen. Han ryckte på axlarna och log brett mot mig.

”Man har ju bara en mamma, eller hur? Och hon är den bästa som finns.”
svarade han och ryckte på axlarna. Jag skrattade lätt åt honom innan jag vände bort blicken mot ett litet grönområde där det fanns en fontän i mitten. Jag flinade innan jag reste mig ur Justin’s knä och började gå mot den. Bakom mig hörde jag Justin ropa, men jag ignorerade det. Jag hade alltid älskat fontäner, jag visste inte varför, men de var vackra. Jag stannade precis framför den och blundade medan jag drog ett djupt andetag för att känna doften av regn. Det luktade så underbart.

”Vad gör du? Sa jag något fel?”
hörde jag Justin fråga bakom mig. Jag vände mig om och log mjukt mot honom medan jag skakade på huvudet. Sedan vände jag mig tillbaka mot det porlande vattnet och granskade detaljerna.

”Fontäner är bland det vackraste som finns. De luktar gott, låter lugnande och sprider trygghet. Det är inte mycket annat som slår den här sortens trygghet, allra minst människor. En människa kan skänka en trygghet, men aldrig så mycket lugn och trygghet som en fontän eller ett vattenfall. När man jämför människor mot dessa vackra underverk så är de mänskliga förmågorna bara en blek kopia av verkligheten.”
jag pratade på, lugnt och mjukt, medan jag lyssnade till vattnet som rann och såg ner i det bubblande vattnet. Jag hade alltid älskat, och varit fascinerad av, allt som naturen hade att dela med sig av. Visserligen var fontäner människans verk, men utgångsbilden var ju från vattenfall.

”Jag har aldrig tänkt på det på det här sättet.”
sa Justin bredvid mig och jag log för mig själv. Vi stod så nära att våra axlar nuddade varandra och händerna snuddade vid varandras handryggar.

”Man får ofta en annan syn på saker av vissa människor. Jag har hört att det är något bra. Jag har försökt dela med mig av det här till både Ellie och Christopher, men dem förstår det inte. De är typiska stadsmänniskor, tycker det är jobbigt när det regnar, när det blåser och gillar inte att vara ute. Dem ligger inte på samma nivå som jag gör.”
fortsatte jag prata och log lite besvärat. Det var sådant här som var viktigt för mig, sådant som jag brydde mig om, och det var frustrerande att dem inte förstod det. Justin la sin hand på min axel och vände mig försiktigt mot honom. Nu stod vi inte långt ifrån varandra och såg in i varandras ögon. Han lutade sig fram mot mig och la sin kind mot min.

”Jag är på samma nivå.”
viskade han i mitt öra. Jag kände hur mitt ansikte bröts upp i ett leende och sedan la jag armarna om honom och gav honom en mjuk kram, som han besvarade.


Aww :') How cute!

Så, vad tycker ni? Vad tror ni? Vad tycker ni om allt såhär långt? :)

Som vanligt vill jag tacka för alla otroliga kommentarer <3

Ni är bäst!!!


Where are you now - Kapitel 54


”Vad menar du? Är Christopher här nu?” stammade han fram med ett tomt uttryck i ögonen. Jag nickade långsamt och när det gick upp för honom syntes det att han inte var särskilt glad.


”Vad fan gör han här?” hörde jag Justin viska för sig själv. Det var ingen mening att reagera, han var irriterad över något och eftersom att jag inte visste vad det var kunde jag inte direkt avgöra om han reagerade bra eller dåligt.

”Justin? Varför kan ingen bara berätta vad det är som pågår?”
frågade jag försiktigt och la en hand på hans axel. Jag ville verkligen förstå varför han tyckte så illa om Christopher, det var trots allt min pojkvän. Justin skakade på huvudet och jag suckade.

”Jag är ledsen Dezzie, men det här får han stå för själv. Däremot vill jag att du ska veta att så fort du behöver mig, så är det bara att ringa och jag kommer så fort jag kan.”
sa han mjukt och log lite. Jag suckade och satte mig med benen i kors.

”Vet du? Det jobbigaste är inte att en av mina bästa vänner och min pojkvän inte kommer överens, det värsta är att jag inte vet vems sida jag ska stå på!”
muttrade jag surt och blängde på honom. Justin såg förvånat på mig innan han la sin hand på min kind och log sitt vanliga, varma leende mot mig.

”Deztiny, allt jag vill, är att skydda dig!”
sa han tyst och mjukt innan han kysste min panna. Jag kände hur rodnaden steg på kinderna och reste mig upp för att slippa visa det.

”Kom nu, jag vill bli utskriven härifrån så fort som möjligt och jag tycker vi drar till donken, jag är hungrig!”
sa jag medan jag tog tag i hans hand och drog med honom mot ”mitt” rum igen. Justin följde efter men släppte inte min hand, inte för att jag klagade precis, men när vi kom i närheten av rummet och dörren öppnades, släppte jag hans hand och log snabbt mot honom.

”Daniel, kan du skriva ut mig härifrån? Jag vill inte vara här längre!”
muttrade jag när han kom ut genom dörren. Han skrattade lite innan han la sin arm över mina axlar.

”Det är redan klart gumman! Jag skrev ut dig innan jag kom in i rummet.”
skrattade han och jag kände hur det blixtrade till i huvudet på mig.

”Så du menar att jag har varit kvar här längre än nödvändigt?”
morrade jag och blängde arg på honom. Han skrattade lite och såg helt oskyldig ut. Han såg sen min blick och slutade skratta medan han samtidigt tog ett steg bort från mig. Justin slöt upp vid min högra sida och tog min hand samtidigt som han började dra mig bortåt.

”Fröken här behöver äta, vi hörs senare Danne! Kommer du Caitlin?”
sa han medan han gick mot trapporna. Danne ropade hejdå och bakom oss hörde jag hur Caitlin kom springande innan hon kom upp vid min vänstra sida. Det gick fort att komma ner och vi gick under tystnad. Jag gick mest och muttrade osammanhängande ord för mig själv medan jag höll Justin’s hand hårdare. Han kramade den tillbaka innan han log mot mig. Jag kunde dock inte förmå mig att le tillbaka, jag var alldeles för irriterad för det. När vi kom ner stod killarna fortfarande och pratade, skrattade gjorde dem också. Jag släppte Justin’s hand och trängde mig in mellan dem för att sedan skynda mig ut mot dörren, jag höll på att tappa greppet och var tvungen att komma ut. Bakom mig hörde jag Caitlin’s röst när hon sa något om donken.

”Dezzie, ta det lugnt. Djupa andetag.”
hörde jag Justin’s röst bredvid mig, jag trodde inte att han hade följt med så här långt, jag trodde han stannat hos de andra men tydligen inte. När vi kommit ut från sjukhuset styrde han stegen bort längs husväggen mot en liten svacka där det fanns en bänk bakom några höga, ojämnt klippta buskar. Han satte sig ner och drog ner mig i sitt knä. Jag var på väg att protestera men han höll i mig och upprepade sina ord om att jag skulle ta det lugnt. I början blev det bara värre, men sen hjälpte det att skärma av allt annat och bara lyssna på hans ord.

”Känns det bättre nu?”
frågade han efter ett tag och jag drog ett djupt andetag innan jag nickade. Jag hatade att bli såhär, jag skämdes över att faktiskt ha ett sådant här humör. Det var det värsta som fanns, det var därför jag åt så ofta. Inte mycket kanske, men ofta.

”Får jag fråga en sak?”
fick jag fram mellan de djupa andningarna. Han nickade lite och precis innan jag skulle säga något ringde hans mobil. Jag hoppade upp från hans knä för att han lättare skulle få tag på den men när han hade fått upp den ur fickan drog han ner mig igen så att jag återigen satt i hans famn.

”Hallå? Åh, hej Caitlin! Kan vi mötas vid donken? Ja den nära här. Det är ju inte så långt. Åk dit med alla och säg åt Christopher att han kan åka efter dig om han vill. Sen kommer du tillbaka och hämtar upp oss. Nej vi får inte plats i bilen allihop och jag tvivlar på att det är så bra att sätta mig i samma bil som honom just nu. Ja hon är här, hon har börjat lugna ner sig lite men det ligger fortfarande något under ytan. Ja jag ska hälsa henne, ni ses ju sen ändå. Ja hej då!”
Justin lät inte stressad, sur eller elak när han sa något av grejerna till Caitlin. Jag la inte så mycket tyngd över det hela, tills han sa det med att det fortfarande fanns något under ytan. När han lagt på la han mobilen i min högra ficka på mjukisbyxorna. Jag granskade honom och efter ett tag blev han förvirrad.

”Varför stirrar du på mig sådär?”
frågade han lite besvärat och tittade frågande på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle få fram orden.

”Hur? Hur vet du så mycket om mig? Genom att bara titta på mig?”
stammade jag fram förvirrat. Jag fattade det inte. Vi hade känt varandra i vadå? Fyra korta dagar och han visste mer om mig själv än jag gjorde. Han såg till och med sådant som jag försökte gömma undan för folk. Det kändes ibland som om han såg rakt in i min själ.


Vad är det för speciellt med Justin egentligen?
Och vad är det som Christopher gör?
Varför gillar inte Justin honom?

Jag vet att jag rör till det en hel del, just nu är det ganska komplicerat, eller hur? I alla fall så kommer alla svaren komma fram så småningom! :) Allt kommer med tiden!

Tack återigen för alla fruktansvärt fantastiska kommentarer jag får! Jag blir så glad över att ni gillar det jag skriver! Ni är de bästa läsarna man kan ha! Jag är nära på att börja länka er med bloggar här så att jag kan hitta er lättare och läsa om era liv, sånt är intressant! :)

Tack så hjärtligt mycket sötnosar <3

Hoppas ni gillade kapitlet <3

Puss och Kram <3


Where are you now - Kapitel 53


Jag log lite för mig själv innan jag skickade iväg smset till Justin. Det tog inte lång tid innan jag fick svar om att de var på fjärde våningen så jag började traska uppför trapporna utan att svara honom igen.




När jag kom in i rummet satt alla tre som de suttit när jag försvunnit. De tittade upp när jag kom in och log mot mig.

”Caitlin, kan jag få prata lite med dig?”
frågade jag försiktigt och hon nickade lite innan hon snabbt kom på fötter för att gå ut ur rummet tillsammans med mig. Hon granskade mig noga, som om jag var på väg att få ett till utbrott.

”Ta det lugnt tjejen, jag ville bara be om ursäkt. Jag blir väldigt lättretlig när jag är hungrig, och jag har ju inte ätit på ett helt dygn så det är väl inte så konstigt att jag är hungrig heller. Det var i alla fall inte meningen att bli tjurig eller så.”
ursäktade jag mig och log skamset mot henne. Det var en av alla mina svagheter jag hade, och jag tyckte verkligen inte om den.

”Det är lugnt, jag förstår dig. Jag blir också sur och grinig när jag inte ätit något på länge. Har du fått i dig något nu då?”
frågade hon och log avslappnat mot mig. Jag skakade på huvudet.

”Nej, jag blev sur på killarna så jag gick ut, sen helt plötsligt kom Christopher fram till mig. Snacka om att jag blev förvånad. Han är därnere och pratar med Chaz, Ryan och Christian. De snackade om fotboll eller något liknande så jag gick upp hit. Tänkte tala om det för er alla.”
svarade jag försiktigt. Caitlin’s ansikte förändrades och hon såg lite besvärad ut, som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga.

”Okej, ja vi är väl ganska klara här, frågar du Daniel kan han säkert skriva ut dig så att vi får dra hem.”
svarade hon bara. Hon försökte le också men det syntes att leendet inte var helt äkta.

”Kan du typ gå in och snacka med Daniel om det hela? Jag behöver prata lite med Justin. Antar att han inte kommer ta lika lätt på det här som du gör, även om det syns att det är svårt för dig.”
sa jag till henne och hon nickade. Hon förstod nog att hon inte kunde lura mig, för hon sa inget om det utan gick bara in till killarna. Efter mindre än en halv minut kom Justin ut och stängde dörren efter sig. Jag sa att vi skulle gå bort till väntrummet, min plan var att berätta det när han satt ner, för att förhindra att något hände, dessutom kändes det som om den pratstunden skulle bli längre än den jag haft med Caitlin alldeles nyss.

”Hur mår du?”
frågade han när vi satt oss ner i en av de gräsliga sofforna. Jag fattade inte vem som möjligen kunde valt ut inredningen i rummet, det såg helt fruktansvärt ut.

”Jag mår bra, lite hungrig bara. Det är bland annat därför jag bad dig komma ut. Jag vill be om ursäkt för tid…”
började jag men han avbröt mig genom att hålla ett finger mot mina läppar.

”Du behöver inte be om ursäkt, du är inte den enda som blir irriterad när det kurrar i en tom mage. Nog för att jag inte är med Chaz och Ryan så fruktansvärt mycket, men jag känner dem hur bra som helst och ja, Chaz blir inte den trevligaste. Det blir nog inte jag heller.”
skrattade han och log. Jag nickade lite innan jag skruvade på mig. Jag visste liksom inte hur jag skulle berätta det för honom, för jag var så otroligt osäker på hans reaktion.

”Jo, andra anledningen till att jag bad dig komma ut är för att jag måste berätta en annan grej.”
började jag nervöst. Han granskade mig med ett frågande uttryck i ansiktet. Jag log snabbt mot honom innan jag fortsatte.

”Jo, alltså, jag var inte så trevlig mot Chaz, Ryan och Christian heller när jag hittat dem i kafeterian därnere, så jag sa väl lite grejer och sen gick jag ut för att få vara lite ensam en stund. Jag brukar behöva det när jag är irriterad. Annars brukar det inte bli så mysigt för dem i min omgivning. I alla fall så satt jag ute på bänken tvärsöver gatan och muttrade för mig själv när jag blev överraskad av Christopher.”
jag pratade snabbt, för att få det överstökat. Jag registrerade hela tiden Justin’s ansiktsuttryck genom tiden jag babblade på, fortfarande enormt nervös över hur han skulle ta det. Jag var osäker på varför, men jag brydde mig i alla fall.

”Vad menar du? Är Christopher här nu?”
stammade han fram med ett tomt uttryck i ögonen. Jag nickade långsamt och när det gick upp för honom syntes det att han inte var särskilt glad.


Hej sötnosar! Tyckte det var dags för ett nytt kapitel, vad tyckte ni? :)

Jag hade jätteproblem med att skriva det här, inte för att jag inte visste vad som skulle hända, utan för att det blåser som fan hemma hos mig, vilket betyder att strömmen pyser omvartannat för att träden blåser på elledningarna.

Men nu är det uppe i alla fall :) Vad tror ni Justin kommer göra? Han verkar ju inte precis vara den vanliga lilla sosltrålen han är... Tell me what you think :)

Ska försöka skriva mer så ni får ett kapitel till, men jag måste skriva ett kapitel till You are the one for me också. För nuvarande är kapitel 4 uppe :) Vill ni direkt till den bloggen, klicka på titeln på novellen :) Det är en länk :)

Jag påminner er alla också om att adda min msn; biebercash@hotmail.se där jag svarar på frågor, kanske ber om en och annan idé och ni får även vara med att påverka lite av vad som händer! Har även planerat en "Bieber Chat" till i helgen då vi helt enkelt chattar, om allt. Det behöver inte bara handla om Justin så klart! Det vore kul om så många som möjligt addade och så :) Om det här verkar intressant så kommer jag ge er mer information närmare :)

Nej, nu ska jag skriva mer sötnosar!


F'låt!

Usch vad det känns som om det blivit många såna här inlägg! Men jag är verkligen skittrött och har haft ton med grejer att göra så jag har inte hunnit skriva klart kapitel 53 än... :S Har precis börjat på det bara =/

Men jag lovar att ni får in det imorgon när jag kommer hem från skolan :) Tror inte jag blir kvar där länge nämligen, har inte så viktiga lektioner på eftermiddagen :)

Men nu ska jag ut till kaninerna och sen tänker jag date'a kudden!


Vet inte om bilden funkar, den är animerad, bilden funkade inte,
så ni fick in en annan, den som ni tittar på nu ^^ LOL
men anyway, det är som plåster på såren (aa) Hoppas ni förlåter mig <3

God natt på er! Puss & Kram! Ni är och förblir världens bästa läsare! :)


Its Time For Bieber!

'zup luvies?! :P

Tänkte bara säga åt er alla att ni ska klicka er in på http://itstimeforbieber.blogg.se för där har jag och Nelly (<-klicka på hennes namn för att komma till hennes novellblogg) gått ihop för att skriva en novell tillsammans :)


Nelly är otroligt duktig på att göra designer, så här ser vår ut :)

Kapitel 1 är precis upplagt så det är bara att klicka sig in och läsa :)

Hoppas ni gillar det!

Men! Stanna kvar här också för än är den här novellen långt ifrån slut! :) Skriver på nästa kapitel nu och hoppas så klart att ni kommer gilla det :)


Where are you now - Kapitel 52


”Dezzie? Älskling! Hur mår du?” hörde jag någon fråga till höger om mig och när jag tittade dig häpnade jag. Vad gjorde Christopher här?




Jag reste mig upp från bänken och stirrade på honom, jag var inte säker på om jag skulle bli glad eller inte. Så klart var jag glad över att träffa honom igen, men samtidigt blev jag osäker på om han platsade här eftersom att de andra inte verkade gilla honom. Det hade ju så klart varit mycket lättare att reagera om jag visste varför dem inte gillade honom.

”Christopher, vad gör du här?”
frågade jag när han kom fram till mig och kramade mig. Han kysste mig men det kändes som om jag fortfarande var livlös, det kunde ha med min hunger att göra. Jag blev oftast väldigt seg i huvudet när jag inte ätit någonting på länge.

”Sa inte Bieber att jag skulle komma ner?”
frågade han oförstående och tog ett steg ifrån mig. Jag letade runt i hjärnan och nickade sen, jo de hade väl sagt att han skulle komma ner.

”Jo, men jag trodde inte du skulle komma hit än på ett tag. Men du svarade inte på min fråga, vad gör du här? Jag flyger ju ändå hem snart!”
envisades jag och satte mig sen ner på bänken igen. Chris följde mitt exempel och satte sig bredvid mig för att sedan vända sig mot mig.

”Asså, som Bieber säkert sagt så har jag en överraskning till dig sen ikväll. Vi ska åka och äta middag, sen får du, eller ja, du får se överraskningen där. Jag har pratat med din pappa också, han har ring och meddelat skolan att du hamnat på sjukhus och därför har de gett dig ledigt resten av veckan.”
berättade han men jag kunde inte riktigt ta in det han sagt. Han visste att jag hatade överraskningar, när folk nämnde dem. Det här var inte likt honom, han verkade upprymd, som om det var något jättestort och roligt som skulle hända.

”Chris, vad var det du ville prata om?”
började jag men han skakade bara på huvudet för att tysta mig.

”Det var det här med överraskningen, jag hade tänkt bara berätta från början men sen löste det sig och ja, nu blir det lite annat. Jag tror du kommer älska det gumman!”
sa han bara och jag nickade, orkade liksom inte bråka med honom. Det var inte värt det när jag var hungrig.

”Jag måste gå och be om ursäkt till folket därinne, sen måste jag äta något, men häng med, det är väl lika bra att du träffar dem trots allt.”
muttrade jag och reste mig upp. Chris var inte sen med att hänga på. Han tog min hand och vi började gå in mot sjukhuset igen. Utanför kafeterian stod Chaz, Ryan och Christian, de såg allmänt bortkomna ut.

”Chaz, Ryan, bro, här!”
ropade jag och log lite ursäktande mot dem. Jag släppte Christopher och sprang fram till dem. De sken upp när de såg mig och jag kramade om alla tre.

”Förlåt killar, jag blir lite otrevlig och tjurig när jag är hungrig. Det var inget illa menat till någon av er!”
sa jag när jag stod framför dem. Jag log ursäktande mot dem och såg hur de log tillbaka.

”Det är lugnt tjejen, vi förstår dig! Jag menar, du har inte ätit något på ett dygn, kolla bara på hur Chaz blir när han inte ätit något på en halvtimme.”
flinade Ryan medan han boxade till Chaz på armen. Jag skrattade lätt tills jag hörde hur någon harklade sig bakom mig. Jag vände mig om och såg på Christopher, shit, jag hade glömt bort att han var där. Jag drog med honom in i ringen för att presentera alla för varandra.

”Christopher, det här är Chaz, Ryan och Christian. Pojkar, det här är Christopher.”
presenterade jag dem och de tog artigt i hand med varandra. Jag granskade hela tiden killarnas ansikten, men det såg faktiskt inte ut som om deras leenden var falska. De började dessutom prata om något jag inte lyssnade på, så allt verkade vara frid och fröjd.

”Aye, var är de andra två? Eller jag menar tre?”
frågade jag efter att ha tittade mig omkring i varenda vrå men inte hittat någon av dem. Killarna verkade stoppa mitt i sitt samtal och jag kände hur de granskade mig.

”Vadå tre?”
frågade Christian och tittade frågande på mig. Jag var på väg att skratta åt hans dumma fråga när jag insåg att de faktiskt inte visste att Danne var däruppe. Jag log överseende mot honom.

”Juste, jag berättade aldrig det, men Daniel är däruppe med dem, min kusin. Jag har inte pratat med honom på över två år så jag blev ganska överraskad när han dök upp här. Han bor här, och jobbar här på sjukhuset, så jag borde väl inte bli förvånad, men ja.”
svarade jag och drog sen ett djupt andetag, jag hade glömt bort att andas, igen. Killarna granskade mig en stund innan de ryckte på axlarna och fortsatte sitt samtal. Jag suckade och himlade med ögonen, så mycket brydde dem sig om det.

”Nej, om ni stannar kvar här och fortsätter er konversation som verkar vara viktig, så springer jag upp och skriver ut mig samt hämtar de återstående tre. Jag hatar sjukhus och vill inte vara här längre än nödvändigt!”
sa jag och väntade på svar från någon men de bara nickade utan att titta på mig. Ett tag kändes det nästan intressant och stanna kvar för att veta vad de pratade om, men så fort jag hörde ordet fotboll tvärvände jag och gick därifrån, det var nämligen ingenting som intresserade mig för fem öre. Christopher hade försökt få mig intresserad av det, men jag tyckte verkligen inte om att titta på det. Det enda som var roligt när det gällde fotboll var att spela själv. Jag log lite för mig själv medan jag gick mot trapporna, jag såg nämligen hur lång kö det var till hissen och jag visste att det skulle gå åt helvete för mig om jag satte min fot i samma hiss som alla andra människor. Nej, det fick bli trapporna för min del, jag led inte så mycket över det. Däremot var jag osäker på vilken våning jag skulle till, det hade jag ju inte kollat upp. Jag drog upp mobilen för att skriva ett sms.

”Vilken våning är ni på? Glömt xD”

Jag log lite för mig själv innan jag skickade iväg smset till Justin. Det tog inte lång tid innan jag fick svar om att de var på fjärde våningen så jag började traska uppför trapporna utan att svara honom igen.


Tack så jättemycket för alla otroligt mysiga kommentarer! Ni är fantastiska!!! Jag fattar inte hur ni alla underbara människor kan tycka det här är så bra som ni skriver! Ni är... OMG...! Jag finner inga ord <3 VARJE kommentar värmer oändligt mycket <3

Så, vad tycker ni om det här kapitlet? Lite tråkigt, I know... Men snart brakar helvetet löst ;) Då ni xD

Skriver mer snart, kommer KANSKE upp ett till kapitel idag!


Where are you now - Kapitel 51



”Jag har inte gjort någonting ska jag tala om för dig!”
muttrade jag och blängde på honom. Han skrattade och öppnade munnen för att säga något men sedan verkade han ändra sig för han stängde den snabbt och log glatt istället. Jag kände plötsligt ett par starka armar omkring mig som drog mig neråt i sjukhussängen

”Jasså det har du inte?”
skrattade Justin och höll i mig hårt.



”Hur länge har du varit vaken?” skrattade jag och lutade mig mot honom. Han släppte efter, men höll mig fortfarande kvar, bara lite behagligare.

”Jadu, det är och förblir ett mysterium för dig.”
skrattade han och jag suckade. Danne tittade på mig med en blick jag faktiskt inte kunde tolka, annars visste jag oftast direkt vad han tänkte.

”Varför tittar du på mig så där, Danne?”
frågade jag medan jag granskade honom. Han ignorerade mig och sträckte fram handen mot Justin, som tog den.

”Daniel Hopkins, kusin till Lillan.”
presenterade han sig artigt för Justin och skakade hans hand.

”Justin Bieber, vän till fröken här.”
svarade Justin upp och jag såg hur det gick upp för Danne vem han pratade med. Han blinkade till en gång men sen log han bara glatt.

”Jag visste att jag kände igen dig från någonstans!”
sa han och nickade lite. Det var det härliga med Daniel, han stressade inte upp sig för sådant här, eller liknande. Jag öppnade munnen för att säga något men Justin hann före mig.

”Så, hur kommer det sig att du kallar henne Lillan?”
frågade han och rufsade mig i håret. Jag blängde ilsket på honom men han tittade bara på mig med ett oskyldigt uttryck. Danne började skratta, precis som jag trodde han skulle göra och jag suckade.

”Caitlin, kan inte vi gå härifrån? Jag vill helst inte höra den här historien igen!”
muttrade jag plågat och jag hörde hur både Danne och Justin skrattade. Caitlin flinade och satte sig bredvid mig i sängen medan hon skakade på huvudet.

”Nej, jag vill höra!”
skrattade hon och jag suckade samtidigt som jag försökte resa mig upp men Justin höll i mig. När jag vände blicken mot honom flinade han bara oskyldigt.

”Justin jag har hört den här historien över tre tusen gånger, jag behöver inte höra den igen! Däremot tänker jag ju inte direkt beröva er den här spännande storyn så därför tänkte jag gå och leta rätt på killarna.”
förklarade jag för honom men han fortsatte bara flina mot mig.

”Vadå killarna? Är det fler?”
frågade Danne och jag suckade. Han stirrade på mig och jag motstod lusten att himla med ögonen.

”Seriöst, varför är alla i min familj såhär? Jag kan ta vara på mig själv! Ni behöver inte kissa på er varenda gång jag blir kompis med en kille! Jösses, tjejer och killar kan vara kompisar, det behöver inte vara något på gång bara för att man umgås! Och alla killar är inte idioter bara för att det står så mycket i tidningarna nuförtiden så ge dig bara!”
muttrade jag, slet mig loss från Justin och trampade ut från rummet. Jag visste så klart att jag överreagerade, men jag var så trött på att bli behandlad som ett litet barn. Istället för att stå utanför rummet och se dum ut började jag klampa iväg mot hissarna för att åka ner till kafeterian där jag antog att killarna satt.

”Dezzie! Vad var det där om?”
hörde jag en röst bakom mig och såg Caitlin komma springande efter mig när jag slängde en blick över axeln. Jag suckade och stannade för att vänta på henne.

”Sorry, jag är bara så trött på att bli behandlad som ett litet barn. Jag ska ner till killarna och se vad de gör, gå in till Danne och Justin igen du. Du kan ju säga att jag överreagerade för att jag är rastlös. Vi ses sen tjejen.”
sa jag bara innan jag gick in i hissen och tryckte på knappen som skulle ta mig ner till bottenvåningen. Väl nere på bottenvåningen var det inte svårt att hitta till kafeterian, och det var ännu lättare att hitta Chaz, Ryan och Christian. De satt vid ett bord i hörnet och pratade högt om något, jag kunde tyvärr inte urskilja vad det var, men det handlade väl om tjejer, som vanligt.

”Tjena grabbar. Snälla säg att ni har något att äta! Jag dör av hunger snart!”
utbrast jag när jag var nära deras bord. Jag hade precis insett hur hungrig jag var.

”DEZZIE! DU LEVER!”
skrek Chaz och hoppade nästan på mig. Han kramade mig hårt medan jag stod som förstenad, paralyserad av chock. Ryan och Christian stod bara och skrattade, och jag förstod dem, det var väldigt tydligt att Chaz överreagerade.

”Jösses Chaz! Coola ner dig lite nu, va? Jag har inte varit borta i mer än ett dygn!”
skrattade jag fram men Chaz släppte mig fortfarande inte. Jag suckade och insåg att jag hade ett alternativ kvar.

”Aj, Chaz, du gör mig illa!”
utbrast jag och försökte låta så plågad och lidande jag kunde. Det funkade för han nästan flög bort ifrån mig och stirrade på mig med skrämda ögon. Jag log ursäktande mot honom.

”Förlåt Chaz, men jag var tvungen. Jag är här, vaken och mår bra nu i alla fall.”
sa jag och satte mig ner vid bordet. Chaz muttrade lite men satte sig sen ner han också.

”Ja, just nu mår du bra, vänta du bara.”
muttrade Chaz och jag stirrade på honom. Jag vände blicken mot Ryan som blängde på Chaz, sedan utbytte de några blickar och jag kände hur det kokade inom mig.

”Varför vet alla något som jag inte vet? Det gör mig riktigt irriterad!”
utbrast jag och stegade ut från kafeterian och ut genom ytterdörrarna. Jag hittade ingenstans i Atlanta, så jag gick och satte mig på en bänk på andra sidan vägen för att muttra för mig själv. Det märktes verkligen att jag inte hade ätit, jag brukade inte bli irriterad för ingenting annars.

”Dezzie? Älskling! Hur mår du?”
hörde jag någon fråga till höger om mig och när jag tittade dig häpnade jag. Vad gjorde Christopher här?


Jaa, vad gör Christopher där?
Ja, Dezzie behöver få i sig något att äta, snart kokar hon väl sönder... Det är inge bra, för då skulle de inte bli så mycket mer at skriva ^^

Tack så underbart mycket för alla kommentarer! Jag har sagt det förrut och säger det igen! NI ÄR UNDERBARA <3333

Nästa kapitel kommer upp imorgon <3

Natti natti <3


Where are you now - Kapitel 50



”Så, du har inte berättat vad du råkat ut för den här gången… Hur såg den andra killen ut?”
frågade Daniel en stund senare. Jag himlade med ögonen mot honom, på honom lät det som om jag var i slagsmål var och varannan vecka. Jag satte mig försiktigt i skräddarform på sängkanten och lutade mig lätt mot Justin, som fortfarande sov djupt. Sedan började jag berätta allt från början.



Daniel satt tyst medan jag berättade allting från början. Han nickade då och då, flinade emellanåt men sa inte ett ljud.

”Ja jag är inte förvånad om det är det du tror. Däremot var det ju lite allvarligare än förra gången.”
sa han bara när jag berättat klart. Jag kunde känna Caitlin’s blick men försökte ignorera den, den historian fick helt enkelt vänta.

”Så, vad har hänt sen sist då? Jag har inte hört någonting alls från er. Pappa har nästan inte ens nämnt er på två år, antar att det har med bråket att göra. Dem är så löjliga när dem sätter igång!”
muttrade Daniel och jag kunde inte annat än hålla med honom. Sedan ryckte jag på axlarna, det hade ju faktiskt inte hänt så mycket.

”Allt är sig ganska likt, det är jag och pappa, vi klarar oss som vanligt. Han tycker lika illa om Christopher som från början, men han har faktiskt börjat lugna ner sig en hel del nu på senaste tiden. Det är som om han insett att det inte kommer förändras bara för att han inte gillar det.”
förklarade jag och log lite. Pappa var verkligen envis när det gällde Christopher, det hade han alltid varit.

”Vänta lite nu, vem? Jösses Lillan! Får jag alltid veta allting i sista sekunden?”
utbrast Danne och stirrade på mig med stora ögon. Jag blinkade till innan jag skrattade åt honom. Jag hade helt glömt bort att han inte hade någon aning om vem Christopher var.

”Christopher är min pojkvän. Vi har snart varit tillsammans ett år. Faktiskt så firar vi årsdag om två veckor, den 14:e april.”
svarade jag och log stolt mot honom. Han stirrade på mig med enorma ögon.

”Jösses, Lillan! Hur fan blev du så seriös när det gällde killar? Jag menar, skojar du med mig?”
han såg ut att inte riktigt veta vad han skulle säga och jag förstod honom, när det gällde förhållanden så var jag inte särskilt lyckad då jag hade mina egna sätt att tänka på och samtidigt mina egna regler.

”Jag förstår vad du menar, men tro det eller ej, han är faktiskt likadan som jag. Något lugnare så klart, men jag menar när det gäller inställningar till saker och ting. Han är helt underbar!”
svarade jag och log mot honom. Däremot verkade han inte tro på mina ord.

”Varför gillar inte din pappa honom för?”
frågade han direkt och jag suckade, det var den frågan jag inte ville att han skulle ställa.

”Jadu, jag har ingen aning om varför. Men han är tydligen inte ensam, Justin gillar honom inte heller på grund av något jag inte får veta.”
muttrade jag och blängde på Justin vars ansikte såg lika rofyllt ut som det gjort hela tiden, han sov verkligen djupt.

”Jag började gilla den här killen, vad sa du att han hette? Justin?”
skrattade han och jag himlade menande med ögonen. Det var så typiskt Danne. Vad var det för fel på killarna i mitt liv?

”Ja, han heter Justin. Om du nu gillar honom så tycker jag du kan vara snäll när han vaknar sen, om du fortfarande är kvar.”
muttrade jag men slet inte blicken från Justin. Det gjorde mig lugn att titta på honom.

”Åh, du gillar honom!”
utbrast Danne och jag vände förvirrat blicken mot honom. Caitlin började skratta, men när jag spände blicken i henne tystnade hon.

”Jag känner igen dem där blickarna Lillan! Vad har du gjort?”
skrattade Danne fram och jag kände att jag rodnade.

”Jag har inte gjort någonting ska jag tala om för dig!”
muttrade jag och blängde på honom. Han skrattade och öppnade munnen för att säga något men sedan verkade han ändra sig för han stängde den snabbt och log glatt istället. Jag kände plötsligt ett par starka armar omkring mig som drog mig neråt i sjukhussängen.

”Jasså det har du inte?”
skrattade Justin och höll i mig hårt.


Shit Bacon mina kära vänner! Redan kapitel 50! Vad tycker ni så här långt? Jag vet att det går lite långsamt, men som jag sa från början, den här novellen är djupare än andra och jaa... det kommer ta sin lilla tid tyvärr =/ Jag ska däremot försöka göra det hela så bra som jag kan! :)

Tack till alla er som kommenterar!!! Ni är så underbara att det finns inte <3 Ni är då världens bästa läsare EVER!!!!! <3

Som ni ser har jag gjort en liten bild som jag kommer använda där det står "FÖRRA DELEN" istället för den vanliga lilla texten, det ser liksom lite bättre ut, eller vad tycker ni? Har även gjort en till avslutningssignatur eller vad man ska säga :) <3

Aja, kommentera nu så får ni nog snart nästa del <3 Och glöm inte att följa på Bloglovin :) Smart, snabbt och smidigt :)


Where are you now - Kapitel 49

FÖRRA DELEN:

”Varför kommer Christopher hit?”
frågade jag och rynkade ihop ögonbrynen. Caitlin var precis på väg att svara när hon avbröts av att dörren öppnades och en doktor kom in.


”Hej Dezzie! Det var ett tag sen! Hur känner du dig?” frågade mannen och jag tittade på honom med stora ögon. Det var ju flera år sedan jag sett honom. Jag log snabbt innan jag sprang fram och kramade honom.

”Daniel! Shit! Det var ju jättelänge sen! Hur är det?”
utbrast jag glatt och kramade honom hårt. Han skrattade sitt speciella skratt medan han besvarade kramen.

”Jag mår bra Lillan. Hur mår du själv? Vad stor du har blivit!”
svarade han och släppte mig. Han backade ett steg och granskade mig.

”Jag mår bra, bortsett från revbenen då.”
svarade jag och flinade lite oskyldigt. Han rynkade ihop ögonbrynen och såg på mig med sin blick. Jag suckade och drog sedan upp linnet för att visa revbenen och han såg inte förvånad ut.

”Vem har du gett dig på den här gången då?”
frågade han efter en djup suck. Jag tänkte precis svara då Caitlin yttrade sig, jag hade glömt bort att hon varit där.

”Vadå den här gången? Har du gjort något liknande förut?”
utbrast hon och stirrade på mig. Jag flinade lite oskyldigt innan jag gick bort till henne för att dra med henne mot Daniel.

”Danne, det här är en av mina bästa vänner, Caitlin Beadles. Caitlin, det här är min kusin, Daniel Hopkins.”
presenterade jag dem och log när de båda tog varandra i hand och hälsade.

”Är det där killen du har varit i fight med?”
frågade Danne efter en minuts tystnad och nickade mot sängen där Justin låg. Jag skrattade och skakade på huvudet.

”Nej, Justin är också en av mina vänner. Visserligen har vi ett pågående krig, men jaa, det står still för tillfället då mina revben inte läker ordentligt som dem ska.”
förklarade jag och log mot honom. Danne gick fram till sängen och granskade Justin och jag himlade med ögonen. Daniel hade alltid varit som min storebror, han var väldigt noga med vilka jag umgicks med, särskilt när det gällde killar.

”Danne, låt honom sova, han har haft det tufft de senaste dagarna.”
suckade jag och satte mig på sängkanten bredvid Justin. Danne skrattade till och jag vände blicken mot honom.

”Ja det tror jag det om han har haft dig i närheten. Du är inte precis en lugn kissekatt.”
fick han fram mellan skratten och jag himlade med ögonen.

”Helt ärligt så tar dem ut varandra, ingen av dem är lugna kattungar precis, snarare tvärtom. De jävlas med allt och alla, särskilt med varandra.”
påpekade Caitlin och Danne vände blicken mot henne och tittade frågande på henne. Han trodde henne inte, det var ett som var säkert.

”Det tror jag när jag ser det. Jag har aldrig träffat någon så envis och annorlunda som Lillan här.”
svarade han och log mot Caitlin. Hon ryckte på axlarna som svar och vände sen blicken mot mig. Jag log överseende mot henne och himlade med ögonen mot Danne. Hon verkade förstå precis vad jag menade för hon nickade och skrattade till lite.

”Så, du har inte berättat vad du råkat ut för den här gången… Hur såg den andra killen ut?”
frågade Daniel en stund senare. Jag himlade med ögonen mot honom, på honom lät det som om jag var i slagsmål var och varannan vecka. Jag satte mig försiktigt i skräddarform på sängkanten och lutade mig lätt mot Justin, som fortfarande sov djupt. Sedan började jag berätta allt från början.


Jag vet att kapitlet blev väldigt kort och händelselöst, men Danne kommer spela en ganska stor roll i framtiden så det är nu han kommer smygande liksom :)

Anyways så skriver jag på nästa kapitel redan så det kommer väl upp snart skulle jag tro :) <3

Kommentera så länge! <3

Älskar fortfarande era kommentarer och det kommer jag alltid att göra <3333

XoXo

Where are you now - Kapitel 48

FÖRRA DELEN:

”Hon sa att jag skulle hålla tassarna borta från dig för att inte skapa mer dramatik än vad det redan är.”
viskade han och kysste min panna. Jag kände att jag rös, innan jag öppnade famnen för sömnen, slöt ögonen och drog ett djupt andetag.



”Men Justin! Varför lyssnar du aldrig på mig?” hörde jag hur Caitlin suckade och jag öppnade ögonen sömnigt. Caitlin log lite mot mig och jag rätade på mig för att tittade på Justin. Jag satt fortfarande i hans knä och han höll fortfarande om mig, men han sov. Jag kunde inte låta bli att le, han var så söt.

”Caitlin, när får jag åka härifrån? Jag hatar sjukhus!”
klagade jag efter ett tag utan att släppa Justin med blicken. Jag hade försökt kräla mig ner från hans knä, men varje gång jag rörde mig så höll han nästan på att vakna. Han såg så trött och utsliten ut att jag helt enkelt satt kvar, det var ju ändå mysigt där.

”Om någon timme eller två. De vill ha kvar dig för observation, men eftersom att du verkar må bra så tror jag inte att det skulle vara så svårt att övertala dem att släppa iväg dig tidigare.”
förklarade hon medan hon bläddrade i någon tidning hon hittat i väntrummet. Jag hörde hur hon suckade och när jag vände blicken mot henne slog hon igen tidningen med mer kraft än nödvändigt och slängde den på golvet.

”Vad var det där om då?”
frågade jag oförstående. Det var inte mycket hon reagerade över, men nu såg hon ganska irriterad ut. Hon mötte snabbt min blick innan hon tog upp tidningen och slängde den till mig.

”Kolla på sidan 13 och 14 så får du se.”
muttrade hon och satte sig med benen i kors. Jag gjorde som hon sa och slog upp uppslaget. Först fattade jag inte vad hon reagerade över, tills jag såg bilden som prydde båda sidorna. Det var en bild på Justin, och mig… Jag skummade snabbt igenom texten men himlade sen med ögonen, det var väl det vanliga han fick stå ut med, så fort han sågs med en ny tjej så funderade varenda människa om det var hans nya flickvän.

”Äsch, dem får tro som dem vill! Vi vet ju hur der egentligen ligger till.”
påpekade jag för henne och vek ihop tidningen som jag sen slängde på en av fåtöljerna. Caitlin suckade bara och ryckte på axlarna.

”Var är killarna förresten? Sprang inte du ner och kollade var de höll hus?”
frågade jag efter att jag sett mig om i rummet. Caitlin suckade igen, hon såg inte ut att vara på särskilt bra humör. Jag rynkade ihop ögonbryna innan jag drog bort tejpen som satt över kanylen i handleden.

”Caitlin kollar du i skåpet över vattenkranen där? Det borde finnas en tejprulle där och en bomullstuss.”
sa jag till henne och hon tittade på mig med stora ögon är jag la tejpen från kanylen på nattduksbordet bredvid sängen.

”Du får inte ta bort det där! Du är ingen läkare!”
utbrast hon och kom fram till mig. Jag himlade med ögonen och stirrade på henne.

”Caitlin, jag åker in och ut från sjukhus minst en gång i månaden, jag räknas som stamkund på vissa sjukhus, jag gör sådant här hela tiden. Gå nu och hitta den där tejpen och tussen så att jag slipper förlora så mycket blod om jag ska ta mig ur hans knä utan att väcka honom och sedan ta mig dit bort själv. Snälla?”
frågade jag Caitlin och hon såg ut att protestera innan hon vände blicken till Justin, som fortfarande låg och sov. Hon muttrade lite för sig själv medan hon vände om och gick bort till skåpet. Sedan kom hon tillbaka med det jag bett henne om och jag log mot henne.

”Är du känslig för sådant här? I så fall borde du titta bort nu.”
varnade jag men hon skakade bara på huvudet. Jag nickade innan jag drog ur kanylen, sedan klistrade jag snabbt och vant över tejpen med bomullstussen emellan. Jag förlorade nog inte ens en droppe blod. Jag log mot henne men hon stirrade bara på mig.

”Caitlin, hjälper du mig upp, utan att väcka honom?”
frågade jag sen efter att ha slängt en blick på den sovande Justin. Hon satte sig ner i fåtöljen och skakade på huvudet.

”Du behöver ingen hjälp, han kommer inte vakna.”
sa hon bara och flinade lite. Jag suckade innan jag höll andan och krälade försiktigt bort från honom. Efter en stund stod jag på golvet bredvid sängen och log nöjt för mig själv.

”Vart är mina kläder? Jag vill inte stanna längre än vad jag behöver här!”
muttrade jag efter att ha försäkrat mig om att Justin fortfarande sov djupt, vilket han gjorde. Han behövde det antagligen. Det slog mig att jag inte hade någon aning om vilken tid det var, eller vilken dag det var.

”Caitlin, hur länge har jag varit här?”
frågade jag nervöst och letade efter en klocka i rummet, men jag hittade ingen. Caitlin skrattade till lite innan hon reste sig upp för att plocka upp en väska som låg under sängen.

”Här har du kläderna. Justin sover så det är väl bara att byta om antar jag.”
sa hon när hon räckte mig den. Jag tog emot den och såg att hon hade plockat med sig mina sköna mjukisar och ett vanligt linne. Det var mycket skönare att ha än en klänning.

”Ja, det är tisdag, klockan är typ snart tre på eftermiddagen så du har väl i princip varit här i ett dygn eller så.”
svarade hon medan jag slängde av mig sjukhuskläderna och drog på mig mina kläder. Det var en befrielse som inte ens gick att beskriva på något sätt. När jag hört henne berätta klart tittade jag på henne med avsky i blicken.

”Hur tog sig Ellie hem? Åkte hon själv eller stannade hon?”
frågade jag och satte mig i fotändan på sjukhussängen för att inte väcka Justin. Återigen fick Caitlin samma blick som innan, som om hon avskydde något.

”Nej hon är kvar här. Vi ska möta upp henne sen när du har blivit utskriven härifrån. Sen kommer Christopher med planet lite senare.”
förklarade hon snabbt och tittade bort. Jag var tvungen att tänka igenom hennes ord en extra gång för att förstå vad hon precis sagt.

”Varför kommer Christopher hit?”
frågade jag och rynkade ihop ögonbrynen. Caitlin var precis på väg att svara när hon avbröts av att dörren öppnades och en doktor kom in.


Så, vad tycker ni?
Vad tror ni? Varför kommer Christopher dit? När hon ändå ska åka hem så snart som möjligt... Är det bara för att han är orolig för henne, eller är det något annat?
Och vad är det Caitlin, Justin och Dezzie's pappa är så irriterade över?
Varför tycker inte Dezzie's pappa om Christopher? Han är väl som alla andra? Eller?
Och hur kommer folk reagera över vad skvallerblaskorna skrivit om henne och Justin?

Oj oj oj... Frågorna är många! Så, vad tror ni?

Har ni några önskemål? :)

Kommentera sötnosar!

Tack för alla era underbara kommentarer!!! <3

Juste, glöm inte följa bloggen på Bloglovin :) Ett smidigare sätt att få reda på när ett nytt kapitel dykt upp! :)

God natt på er <3

XoXo


Where are you now - Kapitel 47

FÖRRA DELEN:

”Är det så illa?”
chansade jag och det syntes på henne att jag frågat det hon inte ville att jag skulle fråga.

”Du skulle bara veta…”
mumlade hon och suckade medan hon såg medlidande på mig. Jag satte mig tillrätta och stålsatte mig för vad hon skulle berätta.




"Är du verkligen säker på att du vill veta?”
frågade Caitlin undvikande och jag himlade med ögonen mot henne.

”Om inte du talar om det så kommer någon annan göra det och jag föredrar att höra det från någon jag litar på!”
påpekade jag och såg hur hon reagerade över det jag sagt.

”Jaja, du har väl rätt antar jag! Men jag vet inte var jag ska börja någonstans!”
sa hon och skruvade lite på sig. Jag granskade henne i allt hon gjorde, det såg verkligen ut som om jag missat otroligt mycket. Eller orsakat kanske var ett bättre ord. Jag väntade tålmodigt på att hon skulle börja men hon sa inget, det såg nästan ut som om hon funderade.

”Okej. Efter att du svimmat av, eller vad du nu gjorde, och ambulansmännen fått in dig i bilen så insisterade Justin på att någon skulle följa med dig. Jag vägrade då jag har lite problem med ambulanser så han hoppade in och vi åkte efter i min bil. När vi kom fram så ringde Justin precis och talade om vilken våning du låg på och vilket rum. Sedan när vi kom fram så berättade han lite smått vad doktorn och ambulansmännen sagt innan han tog din mobil med sig ut för att ringa din pappa, Christopher och Ellie.”
började hon och jag tittade på henne, vad var det för konstigt och dramatiskt med det där? Hon verkade kunna läsa av mitt ansikte för hon log snabbt mot mig.

”Lugn du, jag har knappt börjat ännu…! I alla fall så var Justin borta väldigt länge så jag gick ut för att leta efter honom. Jag sprang runt och letade efter honom ganska så länge innan jag hittade honom på parkeringen. Han stod fortfarande och pratade i telefon när jag kom ut så jag stannade vid honom och höll honom sällskap. Han pratade med din pappa om något, och när han la på så sa han något om att din pappa var trevlig och att de stått och pratat ganska länge om nästan ingenting. Lite av din bakgrund och sådant där.”
fortsatte Caitlin och log. Jag trodde inte jag hört rätt. Pappa var väldigt envis när det gällde killar, det var få han berättade saker för, inte minst sådana personer han aldrig någonsin träffat. Å andra sidan var jag väl inte direkt förvånad, jag menar, Justin var ju charmig. Han visste hur man handskades med folk, till skillnad från Christopher.

”Okej, men det är fortfarande inte särskilt dramatiskt, vad hände sen?”
envisades jag efter en stund när hon inte sa något. Det syntes nu på henne att det var nära på att bli dramatiskt. Hon suckade lite innan hon reste sig upp och strosade runt lite inne i rummet.

”Justin ringde till Christopher för att förklara vad som hänt och…”
längre hann hon inte förrän dörren öppnades och Justin kom in. Han log lite innan han satte sig ner på sängkanten där han suttit när jag vaknade. Caitlin granskade Justin och han tittade tillbaka på henne och skakade på huvudet.

”Ledsen tjejen, men vi berättar ingenting om det här, det är en överraskning från en viss person, eller ja, två personer snarare, och jaa, jag lägger mig inte i mer än vad jag redan har gjort.”
sa Justin och log lätt mot mig men det såg nästan ut som om han var lite irriterad, eller orolig över någonting.

”Var är de andra någonstans?”
frågade jag då jag insåg att jag ändå inte skulle få veta någonting om vad jag skapat för dramatik. Caitlin ryckte på axlarna och det gjorde Justin också.

”Dem kommer nog snart tillbaka, de skulle ju bara äta. Fast det är ju klart, när det är Chaz och Ryan vi talar om så kan ju det ta ett bra tag.”
svarade Justin och flinade. Jag suckade och lutade mig tillbaka i sängen, det hade börjat spänna i revbenen igen.

”När får jag ta mig ur den här förbannade sängen då?”
muttrade jag och vred lite på mig. Sjukhussängar var något så otroligt obekväma så det fanns inte. Jag hade dessutom varit tvungen att besöka sjukhus alldeles för ofta. Jag räknades nog som stamkund vid det här laget, i alla fall i hemtrakterna.

”Ja inte än i alla fall. Varför tror du att vi inte lämnar dig ensam för? Du skulle dra annars.”
påpekade Justin och jag suckade, han hade så rätt. Hur kunde han veta så mycket om mig efter bara några dagar?

”Jag springer ner och kollar var killarna håller hus någonstans.”
sa Caitlin och gav mig en lätt kram innan hon gick till dörren. Jag följde henne med blicken men till min förvåning gick hon inte ut, hon vände och gick fram till Justin. Sedan viskade hon något tyst i hans öra som jag, frustrerande nog, inte hörde och sen försvann hon snabbt ut genom dörren. Jag vände blicken mot Justin som såg lite fundersam ut.

”Vad viskade hon?”
frågade jag och han såg ut att hoppa till lite, som om han glömt att jag varit där. Han log snabbt mot mig innan han la sig ner bredvid mig.

”Du borde försöka sova lite, smärtan blir lättare att uthärda då.”
sa han bara och jag stirrade surt på honom. Jag hatade att folk höll saker ifrån mig. Först överraskningen och nu det här.

”Ja, som om jag kan sova i den här sängen.”
fnös jag och himlade med ögonen. Han satte sig upp i sängen och log mot mig innan han klappade sig på låren.

”Kom då, du har ju somnat i mitt knä förut så det kan du väl göra igen?”
log han mot mig. Jag kunde inget annat än stirra på honom. Skojade han eller? Han tittade envist tillbaka medan han flinade lite. Jag himlade med ögonen innan jag försiktigt reste mig upp så att han kunde luta sig mot kudden, sen satte jag mig i hans knä och lutade huvudet mot hans axel. Han strök fingrarna över ryggen på mig, precis som han gjort förra gången, och jag kände återigen hur ögonlocken blev tunga.

”Jag hörde att du pratat med pappa i telefon?”
frågade jag och försökte tvinga mig själv att vara vaken. Han skrattade till lite innan han svarade.

”Ja, han var trevlig. Han blev väldigt orolig för dig, men han blev ganska snabbt lugn.”
förklarade Justin lite snabbt och jag log in mot hans tröja.

”Han gillar dig.”
sa jag kort och jag kände hur Justin stelnade till lite lätt.

”Vad menar du? Du har ju inte pratat med honom.”
sa han, nästan som om han var nervös över något. Varför förstod jag inte riktigt.

”Han är inte trevlig mot killar, särskilt inte mot sådana han inte träffat. Han tycker inte om Christopher alls.”
förklarade jag och hörde hur Justin fnös.

”Nej jag förstår honom.”
hörde jag honom mumla men orkade inte bry mig, jag skulle ändå inte få svar på det nu om jag frågade.

”Vad var det Caitlin viskade till dig? Det kan du väl säga?”
bad jag och vred lite på mig så att jag nästan la hela min tyngd på honom. Han drog mig tätt intill sig och jag kände samma trygghet som förut.

”Hon sa att jag skulle hålla tassarna borta från dig för att inte skapa mer dramatik än vad det redan är.”
viskade han och kysste min panna. Jag kände att jag rös, innan jag öppnade famnen för sömnen, slöt ögonen och drog ett djupt andetag.


Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att det tagit sån förskräcklig tid innan ni fått det här kapitlet! Men det var jättesvårt att börja :(

Nu har jag däremot löst allt med Bloglovin hoppas jag så nu kan ni följa bloggen där :) Jag har även fixat en tillfällig design. Den får sitta tills jag fixar en ny :)

Säger fortfarande samma sak, ställer du upp på att fixa designer och har lust att offra dig för det så är jag otroligt tacksam :) Som jag skrev tidigare, inget avancerat är nödvändigt! :)

Men, hoppas ni gillade kapitlet nu :)

Kommentera vad ni tycker, jag älskar alla era kommentarer <3 Ni är så bäst man kan bli! <3

XoXo

Bloglovin

Tack allihopa för alla bra tips! :) <3

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/2476437/bieber-cash?claim=429ems8m2zw">Följ min blogg med bloglovin</a>

I need help!

'zup alla underbara läsare?!

Hur är det med er? Jag vet att det var flera dagar sedan ni fick läsa ett kapitel, men jag har haft så otroligt fullt upp med den Estetiska Verksamheten i skolan så jag har liksom inte riktigt haft tid... =/

Däremot är det helg nu, och vet ni vad det betyder? Att jag är ledig och alltså har tid att skriva :D Så ni kan räkna med att få något att läsa :D

Men juste, nu till vad jag behöver hjälp med....

  1. Hur får jag bloggen att komma upp på bloglovin? Helt ärligt så trodde jag nämligen att alla bloggar gick att hitta på bloglovin, eftersom att några av mina andra bloggar bara gick att hitta, men jag hittar inte den här bloggen och då undrar jag om man behöver göra något för att typ lägga till den eller så? Ja som ni förstår så behöver jag hjälp med det här och jag vore evigt tacksam mot den snälla sötnosen som kan hjälpa mig med det! :) <333
  2. Jag skulle vara evigt tacksam om det är någon där ute som gör gratisdesigner till bloggar! Jag tycker att bloggen ser så otroligt tråkig ut! Är jag ensam? Kanske det, men jag vill hemskt gärna att den ser lite bättre ut! Så, gör du kanske gratisdesigner? Men vad väntar du på? Hör av dig :) <3

Kan DU hjälpa mig med något av det här? Ja men skriv in en kommentar, eller skicka iväg ett trevligt litet mejl till biebercash@hotmail.se för ja, det är ju lättare för er att följa bloggens alla nya inlägg om den finns på bloglovin och det ser kanske lite mer hemtrevligt ut om det finns en fin design. Den behöver inte vara jätteavancerad eller så, men bara man vet vad det handlar om liksom :) Så skynda er att kommentera/mejla! :D

Håller för övrigt på att skriva för fullt så ni kan vara säkra på att det kommer upp ett kapitel snart :)

XoXo


RSS 2.0