Bieber Cash

'zup luvies?! :)

Jag känner att det var ett tag sen jag svarade på kommentarer och det börjar bli dags nu, så here we go ;)

Emma undrade om jag inte kunde skippa några veckor i taget när han är borta, och som svar på det måste jag säga att det var min tanke ;) Han är snart tillbaka i bilden igen ;)

En anonym läsare undrade om jag inte kunde ha fler konversationer mellan Dezzie och Paparazzi'erna, och trust me, det kommer ;)

Lisa undrar om det inte kan hända något problem eller liknande för att få mer drama och spänning. Som svar på det kan jag väl säga att jag börjat planera lite på något, men det är inte så lätt eftersom att Dezzie inte reagerar som andra och för att Justin faktiskt är en toppenkille (vad jag tror iaf). Däremot kan jag ju säga att Christopher inte kommer ha släppt något av det, så han kommer vara boven i dramat fler gånger :)

---

---

Jag vill även hälsa de nya läsarna välkomna! :)
Alltid kul när fler hittar till bloggen :)

---

---

Och nu till mitt lilla utbrott!

Victoria är en extremt underbar tjej som skriver fantastiska noveller som berör en otroligt mycket!
Rätt så nyligen fick jag veta att någon har hackat hennes båda novellbloggar och delete'at dem.
Sånt är inte okej tycker jag!

Jag förstår inte ens varför folk gör det!
Jag menar, kom igen, här han hon lagt ner en massa tid på att skriva någonting, som är extremt bra, och sen förstör någon för henne.
Varför gör folk så?

Det här är inte riktat mot någon av er eller så, jag tycker bara att det är frustrerande när sånt här händer.
Hennes första novell hjälpte mig att ta mig igenom Sören's bortgång mycket bättre.
Hon hjälpte mig att bearbeta det innan han ens var borta.
Bara genom hennes novell som handlade om cancer och sånt!

Hon fick mig faktiskt att le på begravningen, för på grund av henne såg jag de bra minnena hos honom!
Jag har många gånger gått tillbaka och läst om favoritdelarna bara för att ytterligare få stöd och hjälp till att bearbeta det.

Nu började jag gråta också! Damn it!
Men jag hoppas i alla fall att ni förstår vad jag menar i det här, och skulle någon få för sig att hacka Bieber Cash för att förstöra för mig, då skulle jag antagligen leta rätt på den personen för Bieber Cash betyder mycket för mig!
Dels för att ni finns här, men också för att det har blivit någonting personligt, för mig.
Bieber Cash and Where are you now are my babies!
Och likt en överbeskyddande mamma så skulle jag stalka den människan till världens ände!

Så.
Nu har jag fått ur mig lite, och ledsen om någon kanske tar åt sig eller något, det är inte meningen att liksom uttrycka det mot någon.
Jag gillar bara inte sånt här =/

Men nu är det över, for now :)

---

---

Jag börjar skriva på nästa kapitel snart, så ni borde komma ut om en stund :)
Ledsen för att ni fått vänta!

Luv u guys!

"Detsamma Pattie." log jag innan Justin drog iväg mig åt samma håll vi kommit från. Därefter presenterade han mig för alla vi mötte och alla vi gick förbi. Min bakgård var fylld av Justin's crew och det var lika roligt att träffa allihop. Alla var väldigt jordnära och de flesta liknade Justin när det handlade om sinnet för humor. Han jävlades med några av dansarna som stod och pratade om någon dans till en av Justin's låtar. Det var en lyckad dag kändes det som. Först hade jag fått träffa alla mina underbara vänner, och nu fick jag också träffa Justin's stora familj. Alla var väldigt snälla och trevliga. De fick mig att känna mig som en i gänget och, om de inte hade väldigt bra pokerface, så verkade de acceptera mig. Inte bara som person, utan också som Justin's flickvän.

---

---

"Baby! Det är dags att vakna nu." hörde jag en ängels röst viska i mitt öra. Sömndrucket suckade jag men öppnade inte ögonen.

"Jag vet baby. Jag vill inte heller, men du måste." viskade han tyst innan jag kände hans lätta andhämtning mot min hud. När jag insåg varför min kropp inte ville gå upp ur sängen, inte ens vakna, så stönade jag besvärat innan jag tog en kudde och la över huvudet. Kudden försvann snabbt och jag såg förvånat upp.

"Jag har timmar på mig att få vara med dig, och du tänker gömma ditt ansikte för mig? Är du inte klok?" frågade Justin förfärat och jag log mjukt mot honom innan jag satte mig upp. Jag var fortfarande enormt trött, och jag ville verkligen inte att det skulle vara onsdag. Hur mycket jag än skulle försöka kämpa emot det, så skulle det ändå inte göra någon skillnad. Det var onsdag och idag var sista gången jag träffade Justin innan han stack på en två månaders lång turné.

"Förlåt sötnos. Jag tänkte inte på det." ursäktade jag mig innan jag gav honom en mjuk kyss. Han la sin hand vid min hals och smekte den långsamt medan han besvarade kyssen. Jag skulle kunna mysa med honom hur länge som helst, men någonting i mitt bakhuvud vägrade lämna mig ifred. Tanken på att Justin's crew sov i turné-bussen utanför huset. Tanken på att Christopher, Chaz och Ryan sov nere på soffan i vardagsrummet. Tanken på att Caitlin och Jasmine låg i min pappas säng, medan pappa åkt till kontoret för att ta hand om något arbete. Den största tanken var dock fortfarande att Justin snart skulle vara borta, och ovetenskapen om vi skulle klara det eller inte brände enda in i ryggraden på mig.

"Hur mycket är klockan?" mumlade jag tyst när Justin avslutade kyssen. Han log lite oskyldigt mot mig, men leendet nådde inte ögonen. Han verkade ta det hårdare än vad jag gjorde, fast han var kanske mest trött.

"Klockan är fyra. Planet går halv tio." svarade han mjukt innan han la sig bredvid mig. Försiktigt kurade jag ihop mig bredvid honom och kramade om honom. Mitt huvud låg på hans bröstkorg och jag hörde hans jämna hjärtslag.

"Går inte flyget från Atlanta?" frågade jag efter en stund när jag legat och tänkt ett tag. Justin skrockade till lite innan jag kände hur han skakade på huvudet.

"Nej, Scooter bokade om det så vi tar planet från Kanada istället. Trots att det låter helt konstigt, så förstod han mig faktiskt när jag sa att jag inte ville lämna dig tidigare än nödvändigt." svarade han och skrattade lågt igen. Jag log mjukt för mig själv innan jag såg upp i hans ansikte.

"Så konstigt är det väl inte? Jag menar... Nej, jag tycker inte det är konstigt." svarade jag och log mot honom. Han himlade smått med ögonen, men inte alls lika mycket som han brukade, han var nog också väldigt trött.

"Jag tror du förstår vad jag menar när du lär känna honom bättre. Det är bara jobb som cirkulerar i hans huvud." svarade han och jag fnös smått. Jag hade faktiskt sett videor på Justin och Scooter. Jag hade sett båda twittra om varandra. Det var knappast som han sa.

"Justin, du har inte tänkt på att du är som hans lillebror och att han i vanliga fall avfärdar dig för att retas med dig?" frågade jag och höjde ett ögonbryn mot honom. Han blinkade lite innan han ryckte på axlarna till svar. Jag orkade inte säga någonting mer så jag lämnade det och la mig ner över hans bröst igen. Efter ett par minuters tystnad satte jag mig försiktigt upp i sängen och vände mig mot Justin.

"Ska vi gå ut?" frågade jag lugnt och Justin la huvudet på sned innan han nickade lugnt. Jag klev ur sängen och tassade bort till garderoben för att ta på mig kläder. Efter att ha slängt en blick ut genom fönstret insåg jag att det inte var supervarmt, så jag tog på mig ett par gråa mjukisbyxor och en svart t-shirt.

"Är du klar?" frågade Justin bakom mig och jag vände mig om mot honom medan jag nickade. Han hade på sig ett par svarta jeans och en vit t-shirt som det stod I ♥ Haterz! på med svart text, bortsett från hjärtat som var lila.

"Vad tycker alla haters om dina vackra kläder?" frågade jag och log mot honom medan jag tog hans hand. Han skrattade lågt åt min fråga innan han svarade.

"Det retar dem extremt mycket, det är därför det är så kul." skrockade han och jag log mjukt för mig själv. Han var så underbar. Jag förstod inte riktigt hur de här två månaderna skulle gå, det skulle bli plågsamt då Justin faktiskt blivit en enormt stor del av mitt liv numera.

"Var ska vi gå?" frågade Justin tyst när vi lyckats smyga ut genom dörren utan att väcka någon. Bussen var helt nedsläckt och det hördes inte ett ljud i området. Det märktes att det var tidigt på morgonen, allting var så stilla.

"Det är inte särskilt mycket folk ute så här tidigt, så det spelar egentligen ingen roll, men jag vet ett ställe vi kan gå till, som jag gärna vill visa dig." svarade jag lugnt och började gå ut från tomten bort mot nästa kvarter. Det var ett ställe som betydde en hel del för mig, och även ett ställe som jag inte visat för någon, än.

"Var åker ni först?" frågade jag under tiden vi gick. Justin hoppade till lite när jag bröt tystnaden, men sen tog han min hand i ett fastare grepp.

"Vi ska först till Kalifornien, sen runtomkring i USA lite. Sen efter det åker vi till Spanien, sen frankrike och sen till New York. Turnén avslutas med en konsert i Stratford." svarade han medan han såg sig omkring på alla de tysta och släkta husen.

"Var ser du mest fram emot att åka?" frågade jag medan jag koordinerade Justin att han skulle svänga av på den lilla stigen samtidigt som jag gjorde det.

"Hem." svarade han och när jag såg på honom log han mot mig. Jag skrattade lågt.

"Vad söt du är." sa jag mjukt till honom och gav honom en puss på kinden.

"Det är sant." mumlade han tillbaka utan att släppa mig med blicken. Vi båda stannade samtidigt och jag la mjukt mina händer på hans kinder och drog honom intill mig för att ge honom en kyss. Han la sina händer om min midja för att dra mig närmare sig. Hans läppar var lika mjuka som de alltid va, och så välbekanta. Han kysste mig med saknad, som om jag redan var hundra mil bort. Det skrämde mig lite, då kyssen var så laddad, men jag förstod honom, för antagligen kände han detsamma.

"Vi borde gå bort från vägen..." viskade jag mot hans läppar och han mumlade instämmande, men rörde sig inte ur fläcken. Jag visste bättre än att stå kvar, så jag avslutade försiktigt kyssen innan jag återigen tog hans hand för att fortsätta gå.

"Glädjedödare." hörde jag hur Justin mumlade bredvid mig och jag log roat för mig själv. Det var ju för hans skull, även om han hade svårt för att se det så. Skogen lät så lugn och fridfull, så jag brydde mig inte om att svara på hans kommentar. Den tysta melodin av skogens naturliga ljud spred sitt lugn i mig likt vatten som forsade genom dalar under regnperioderna.

"Dezzie? Var är vi på väg, hjärtat?" frågade Justin efter en stunds promenerande mellan träden. Vi hade redan lämnat stigen vid min mentala markering och tog oss nu lugnt över pinnar, små stenar, lite stockar och mossbevuxen mark. Efter alla gånger jag gått hit var det ingen utmaning att lokalisera sig var man var någonstans.

"Jag vill visa dig ett ställa sa jag ju." svarade jag bara innan jag medvetet började gå långsammare. Drog djupa andetag och kunde riktigt känna dofterna som omgav oss. Jag stod stilla så en liten stund, med slutna ögon, innan jag kände Justin's hand på min kind. Jag mötte nyfiket hans blick, som speglade någon form av glädje.

"Du är den mest annorlunda tjej jag har hittat, Deztiny Wallie, men det är också därför jag tycker väldigt mycket om dig." viskade han till mig och kysste min panna. Jag log mjukt mot honom innan jag tog ett steg till mot platsen vi var på väg till.

"Vi är snart framme." påpekade jag när jag märkte att han började bli otålig igen. I ögonvrån såg jag hur han nickade lugnt utan att säga någonting. Han var inte världens tålmodigaste kille, men han kunde när han ansträngde sig, vilket jag uppskattade. Med ett leende på läpparna tog jag äntligen det lilla steget över den osynliga gränsen till vad som jag kallade mitt. Det var en liten glänta, inte alls stort, men det var en plats där träden inte alls var lika tätvuxna som i resten av skogen, och grenarna verkade medvetet söka sig mot kanterna för att kunna släppa in solljuset under de soliga dagarna.

"Är det här vad du ville visa mig?" frågade Justin oförstående när vi slutligen stannat. Jag vände mig mot honom och log medan jag nickade. Hans blick förändrades och blev nyfiken. Han verkade se någonting i min blick som jag själv inte var riktigt medveten om.

"Tell me!" kommenderade han och jag höjde ett ögonbryn mot honom.

"Vad menar du?" frågade jag oförsående och han himlade mjukt med ögonen åt min fråga.

"Jag ser det i dina ögon, den här platsen är speciell för dig. Så berätta för mig är så snäll, jag vill veta." log han och jag funderade en stund på om det verkligen var så lätt att se saker på mig. De flesta andra tyckte ju att jag va extremt svår att se saker på eftersom att jag var duktig på att gömma undan det. Något svar kom jag däremot inte fram till eftersom att Justin såg ut att när som helst börja hoppa framför mig för att få reda på vad jag hade att säga.

"Jag hittade den här platsen för väldigt många år sen, närmare bestämt så var det min födelsedag då jag fyllde 6. Jag var jättearg av någon anledning och sprang ut i skogen för att bli av med ilskan. Jag sprang och sprang tills jag inte orkade längre och då var jag här, där du står nu. Det var sen eftermiddag och jag satt väl ute väldigt länge antar jag, för det hann bli mörkt och månen hann komma upp. Det var då jag insåg att månen syntes perfekt från den här platsen och månljuset lös upp hela gläntan. Sen dess har jag kommit hit nästan varje fullmåne." förklarade jag lugnt och Justin's blick förändrades från nyfikenhet till förståelse.

"Åh, nu förstår jag, det här är alltså platsen du kommer till när det är fullmåne. Jag kan förstå det, det måste bli en enormt mäktig effekt!" svarade han medan han såg sig omkring och sedan lät blicken söka sig upp mot skyn. Jag satte mig lugnt ner i gräset och Justin satte sig snabbt bredvid mig. Våra händer var fortfarande sammanflätade och jag såg mjukt in i Justin's söta ögon.

"Det bästa med den här platsen är inte bara att man ser månen bra, under soluppgången försätts hela skogen i ett rosa/lila ljus medan det sprider sig upp över himlen." log jag mot honom och han vände instinktivt blicken upp över trädtopparna igen, där det nu börjat synas en rosa/lila nyans över himlen. Soluppgången hade börjat, och jag skulle få se den med världens underbaraste person någonsin.

---

---

Kapitel 138 ;)
Trodde att ni redan hade fått det här kapitlet, men när jag gick in och kollade idag insåg jag att det inte alls var upplagt, trots att det var klart O.o
Måste varit någonting fel på blogg.se för jag minns att jag la upp det.

I alla fall, I have some great news! :D
Are you ready for it? Are you sure? Really??? Hmm... Okej :P
JAG HAR INTERNET IGEN! :D
Är ni lika glada som jag (typ omöjligt)?

I alla fall, tack för kommentarerna, jag ska överväga vad ni skrivit :)

Nästa kapitel kommer upp imorgon, om ingenting oplanerat kommer ivägen. :)

Puss på er sötnosar <3

Live, Laugh, Love

"Låt mig gissa, överraskningen som spökar eller?" muttrade jag och Justin skrockade lågt innan han böjde sig över mig för att ge mig en kyss. På något sätt kändes det som om den här överraskningen egentligen inte var en överraskning, bara det att det inte fanns något bättre ord för det. Dessutom började jag bli extremt nervös för vad som väntade. Vad kunde de ha hittat på för någonting?

---

---

När Justin kom tillbaka in i mitt sovrum, med ett upprymt leende på läpparna, kände jag hur hjärtat återigen stannade. Allt hade kommit som en stor överraskning, det allra sista jag kunnat gissa, och dessutom något av det läskigaste jag gjort.

"Glöm inte att andas, Shawty." log Justin varmt och det syntes i hans ögon att han höll inne en stor del av entusiasmen. På ett sätt förstod jag honom, varför han var så energisk och liksom varför han fixat det här, men genom mina ögon så blev allting jobbigt, väldigt snabbt.

"Ehm, gå före ni. Jag måste hämta andan en stund bara." mumlade jag till Chris, Caitlin, Jaz, Ryan och Chaz som stod och väntade på mig. Caitlin vände blicken mot Justin och i ögonvrån såg jag hur han nickade mot henne. Det tog inte lång tid innan de var ute ur rummet och dörren var stängd igen.

"Justin, jag tror inte jag kommer klara det här." erkände jag och sjönk ner i sängen. Justin kom och satte sig bredvid mig och tog min hand.

"Det är väl klart att du gör. Det här är ju ingen stor sak." lugnade han mig men jag fnös åt honom och vände blicken mot hans lugna, glada och framför allt vackra ögon.

"Ingen stor sak? Justin, vad händer om de inte gillar mig? Vad gör jag då? Vad händer med oss då? Det är ju jättemycket som står på spel just nu." utbrast jag lågt. Han la en hand på min kind och beröringen brände till.

"Baby, för det första, så kommer de älska dig! Och om de mot förmodan inte skulle tycka om dig, så spelar det ingen roll! Det är mitt liv, mina val, och det blir alla andra tvungna att acceptera! Du är en stor del av mitt liv nu, och det är dags att du får träffa den andra halvan av mitt liv!" log han mjukt och jag kände hur lugnet spred sig genom kroppen likt en tjock dimma som inte tänkte stanna för något eller någon.

"Vi får väl se. Och jag måste ju träffa dem någon gång. Så varför inte idag?" mumlade jag och gjorde en ansats till att resa mig upp igen. Justin's hand släppte min kind, men istället tog han tag i min hand för att sedan fläta samman våra fingrar. Det var något som gjorde mig lite besvärad. Vad skulle dem säga om det var de första de fick se?

"Kom igen nu, innan mina tankar kväver mig." muttrade jag och började gå mot dörren. En bit ifrån stannade Justin och vände sig emot mig. Jag skulle precis fråga vad han höll på med när han snabbt gav mig en kyss. Det lätta trycket från hans mjuka läppar fick dimman inom mig att tyna bort, men den tog med sig större delen av oron och nervositeten.

"Är du redo?" frågade han efter att han tagit ett steg tillbaka. Jag rättade till tröjan jag hade på mig innan jag svalde och nickade.

"Bra! Nervositeten är rätt söt på dig, men självsäkerheten klär dig bättre. Du kommer fixa det här. Var bara dig själv. Ingen jag känner skulle tycka illa om dig, tro mig!" log han innan han öppnade dörren. Ett sorl av röster nådde mina öron, trots att alla var ute på baksidan. Jag koncentrerade mig på att andas djupt och melodiskt medan jag lät Justin leda mig ut genom den lilla korridoren, förbi hallen, vidare genom vardagsrummet och slutligen ut på verandan där folk inte verkade ha hört eller sett oss framträda. Det var till min fördel då jag inte trott att dem var så många. Snabbt slöt jag ögonen, drog in ett djupt andetag och andades ut långsamt innan jag öppnade ögonen igen och log lugnt.

"That's my girl." viskade Justin till mig och jag himlade roat med ögonen åt honom. Någon dag skulle jag bli tvungen att räkna hur många gånger jag humlade med ögonen på grund av Justin. Det kändes nämligen som om jag gjorde det väldigt ofta. Tanken fick mig att le lite bredare, och medan Justin drog med mig ner till gräsmattan och in i klungan av folk, kände jag mig väldigt normal igen.

"Dezzie! Jag sa ju att vi skulle se tidigare än du trott." hörde jag en röst jag mer än väl kände igen. Jeremy kom smidigt fram till oss och gav mig en hård kram.

"Ja, och du har rätt som vanligt." skrattade jag medan jag besparade kramen. Bredvid mig harklade sig Justin och Jeremy vände uppmärksamheten mot sin son.

"Åh, nej men hej. Jag är din son, Justin. Du kanske har något minne av mig?" muttrade Justin och jag skrattade roat åt honom. Jeremy skrockade djupt innan han gav honom en hård kram. Jag hörde hur de viskade någonting till varandra, men jag var artig nog att vända bort blicken för att de skulle få viska i fred. Istället mötte jag Caitlin's blick en bit bort. Hon log mot mig och jag besvarade mjukt leendet.

"Kommer du Dezzie?" frågade Justin och tog återigen min hand. Jag vände förvånat blicken mot honom eftersom att jag först inte kopplade vad han hade sagt.

"Var ska vi?" frågade jag, utan att jag antagligen behövde. Det syntes i hans ögon. De bruna, fina ögonen brukade ofta lysa naturligt, men nu lös de mer än någonsin.

"Mamma." sa han bara, precis som jag hade misstänkt. Jag drog ett djupt andetag innan jag följde efter Justin mot en kvinna i utkanten som jag mycket väl kände igen. Nu skulle jag träffa Justin's mamma för första gången och nervositeten kom genast tillbaka. Det fanns ingen i Justin's liv som betydde mer för honom än vad hans mamma gjorde. Så om hon inte gillade mig, då var jag säker på att vi hade enorma problem, vad Justin än sa för att lugna ner mig. Vi kom allt närmare och närmare, och när vi var ett par meter ifrån så vände hon blicken mot oss. Hon log brett mot Justin innan hennes blick mötte min, och blev genast varma och nyfikna. När vi var framme svalde jag diskret och sneglade på Justin i ögonvrån. Nu såg han också lite nervös ut, men inte alls lika nervös som jag kände mig.

"Mamma, det här är Deztiny. Dezzie, det här är min mamma." presenterade han artigt och hon räckte lugnt fram sin högra hand. Jag gjorde detsamma och våra händer möttes på mitten och övergick i en skakning.

"Hej Deztiny. Mitt namn är Pattie." log hon varmt. Varmt och moderligt på något sätt.

"Hej Pattie. Deztiny, fast de flesta kallar mig för Dezzie." hälsade jag tillbaka och hon nickade mjukt innan hon släppte min hand.

"Jag har hört mycket om dig. Hur är det med revbenen?" frågade Pattie mjukt och jag la instinktivt min lediga hans över de vänstra revbenen som faktiskt höll på att läka bra.

"Jodå, de har börjat läka ordentligt faktiskt. Jag har hört väldigt mycket om dig också." svarade jag och log. Pattie skrattade lätt innan hon nickade och gav Justin en enarmad kram.

"Vad har du ljugit om nu då?" frågade hon sin son och jag skrattade mjukt. Det märktes att Justin var hennes son.

"Det vanliga bara." flinade han och Pattie himlade med ögonen åt honom. När de släppte varandra tog han min hand igen och det verkade inte bekymra Pattie alls, vilket kändes väligt lättande.

"Var är Scooter någonstans?" frågade han sin mamma och hon pekade som svar på en man en bit ifrån oss som stod och pratade med min pappa. De såg ut att vara mitt uppe i en livlig diskussion och det syntes lång väg att de kom överrens.

"Vi ska gå och hälsa på lite fler. Ses snart mamma." sa Justin innan han gav mig en puss på kinden.

"Gör så ni. Det var trevligt att träffa dig Dezzie." sa hon och jag nickade till svar.

"Detsamma Pattie." log jag innan Justin drog iväg mig åt samma håll vi kommit från. Därefter presenterade han mig för alla vi mötte och alla vi gick förbi. Min bakgård var fylld av Justin's crew och det var lika roligt att träffa allihop. Alla var väldigt jordnära och de flesta liknade Justin när det handlade om sinnet för humor. Han jävlades med några av dansarna som stod och pratade om någon dans till en av Justin's låtar. Det var en lyckad dag kändes det som. Först hade jag fått träffa alla mina underbara vänner, och nu fick jag också träffa Justin's stora familj. Alla var väldigt snälla och trevliga. De fick mig att känna mig som en i gänget och, om de inte hade väldigt bra pokerface, så verkade de acceptera mig. Inte bara som person, utan också som Justin's flickvän.

---

---

Hur kommer det nu gå för Dezzie och Justin under de två månader som han är på turné?
Nu när hon har träffat resten av hans familj, och de inte verkar ha något emot att de är ett par?
Jaa, vad tror ni? :P

Tack för kommentarerna sötnosar, nu är extremt underbara! <3
Det är alltid lika uppmuntrande att läsa vad ni skrivit, och nu när det verkar som om jag inte kan sova så får det mig att bli gladare :)
Man blir lätt lite tjurig när man inte sovit på två och ett halvt dygn ^^

Jag tänkte på en sak, om ni vill så kan ni alltid få adda mig på facebook, om det skulle vara något ni vill :)
Det är bara att söka på Madelene Zeus Morén så lär ni hitta mig ;)

Puss på er era underbara sötnosar <3

Live, Laugh, Love

'zup luvies?!


Som ni kanske märkt så verkade det som om Bieber Cash var extremt missnöjd med uppdateringen, så design + header slutade fungera.
Jag bestämde mig därför för att testa själv, och ja, utseendet som bloggen nu har är helt gjort av mig! :)

Jag känner mig faktiskt rätt nöjd med headern :P Den blev rätt bra, om jag får säga det själv. Jag menar, det är ju ändå första gången så ha lite överseende (aa)

Anyways!
Jag ska sova ett par timmar nu tänkte jag, och sen kommer jag ladda upp fler kapitel :)<3

Live, Laugh, Love

"Absolut!"

svarade jag och gick före mot det lilla kaféet. Förhoppningsvis var det inte så mycket folk, så att vi blev lämnade ifred, men den önskan var något jag kunde glömma. Så fort vi kom innanför dörrarna började tre tjejer skrika då de fick ögonen på Justin.

---

---

"Okej, tjejer. Det var jättekul att träffa er, men nu ska vi äta lite." hörde jag hur Justin sa från hopen av tjejer som nu omringat honom. Något som också fick mig att komma ihåg Atlanta, när vi gått in på Donken för att jag skulle få någonting i mig.

"Dezzie, gå fram och hjälp honom, han kommer hinna odla skägg annars." mumlade Jasmine till mig. Jag rynkade ihop ögonbrynen mot henne.

"Varför måste jag göra det? Hur mycket mer ska jag lyckas undvika att svara på frågor om vi dejtar, eller om vi är tillsammans? Jag är otroligt dålig på att ljuga, det vet ni." påpekade jag men jag såg att slaget redan var förlorat. De andra stod bredvid varandra och tittade snabbt på varandra innan de vände blicken mot mig igen.

"Varför du måste göra det? För vi röstade, och du förlorade." flinade Christian och jag lipade åt dem. Så typiskt de att gadda ihop sig. Muttrandes vände jag på mig, tog ett djupt andetag och gick lugnt fram till hopen av tjejer.

"Ursäkta mig, jag är ledsen hörni, men Justin behöver få äta någonting. Han har inte ätit på hela dagen, utom en extremt äcklig pizza på min skola. Kan jag få låna honom?" frågade jag mjukt och tjejerna mötte min blick. De stirrade på mig i några sekunder, säkert en halv minut, innan frågor överöste mig. Inom mig suckade jag. Bra, nu skulle inte jag heller komma därifrån. Inte förrän jag skulle få skägg, vilket aldrig skulle hända.

"Tjejer, får jag säga en sak? Om jag skapar en tumblr, och delar med mig länken till er alla på Twitter. Kan ni då överösa mig med alla era frågor där då? Om ni vill kan jag gå in på typ ustream eller något och besvara dem. Jag vill gärna svara på alla frågor, men just nu har jag liksom inte tid. Är det okej?" frågade jag hoppfullt till dem. Några tjejer, de som såg ut att vara de äldsta av dem alla, såg ut att överväga det mellan sig innan de vände sig mot mig igen.

"Menar du det? Besvarar du alla frågor vi ställer? Helt sanningsenligt? Inga lögner eller indvikande svar?" frågade en blond tjej, vars utväxt var mörkt brun. Håret var helt klart färgat, och antagligen behövde färgas om för att det inte skulle räkna som randigt. Jag drog ett djupt andetag, jag var väl medveten om att jag skulle få ångra det hela, men sedan nickade jag.

"Ja, jag menar det. Alla frågor, inga lögner. Allt jag svarar kommer vara sant." instämde jag och i ögonvrån såg jag hur Justin suckade lågmält. Jag förstod att jag skulle bli ställd mot väggen, men Justin var faktiskt ledig, och jag var extremt hungig.

"Okej, jag tror dig. Du är ju dessutom en av de få kändisar som verkligen svarar alla som kontaktar dig." fortsatte tjejen och jag skruvade på mig.

"Jag räknas inte som kändis, men ja, jag svarar alla som kontaktar mig. Både på facebook, Twitter och vart som helst annars." svarade jag medan Justin började ta sig genom hopen med tjejer.

"Skojar du eller? Klart du räknas som kändis! Är du medveten om att du typ har fått 10 000 nya followers de senaste dagarna? Vet du om att bilder på dig och Justin är med i nästan varenda tidning? Gå in i en tidningsaffär så kommer du med största säkerhet se minst 30 tidningar som har någonting med dig att göra. Antingen är du med på framsidan eller så är det något faktablad om dig. Du är mer känd än vad du tror, Deztiny!" pratade tjejen på och jag blinkade förvirrat. Vad snackade hon om egentligen? Jag vände blicken mot Justin som ryckte på axlarna och såg minst lika förvånad ut som jag kände mig.

"Vadå? Visste du inte om det?" frågade tjejen osäkert och jag svalde hårt innan jag långsamt skakade på huvudet. Jag hade faktiskt ingen aning om vad hon precis sagt. Hon log mjukt mot mig innan hon drog upp två tidningar ur axelväskan hon hade med sig. Lugnt räckte hon fram en av dem till mig. En av mina egna bilder dekorerade framsidan. Det var sommaren innan då jag och Ellie hade åkt till stranden en lugn kväll. Mitt hår var utsläppt, men luggen var flätad och fäst bakom örat på mig. Jag låg på mage i det gröna gräset och vinden blåste i mitt hår. Jag tittade inte in i kameran, jag hade inte ens vetat om att Ellie tagit bilden, utan jag såg ut över vattnet som någonstans på mitten möttes av himlen. Den mörka himlen pryddes av ett par stjärnor och den starka, nästan helt vita fullmånen.

"Wow! Jag hade nästan glömt bort den bilden." sa jag för mig själv medan jag granskade den vita klänningen jag hade på mig på bilden, och även den ljusblåa blomman som satt i mitt hår, i den flätade luggen.

"Du är jättevacker! Hade jag inte vetat om att det var en privat bild hade jag varit rätt säker på att det var en proffsfotograf som fotat dig. Bilden är helt fantasisk." sa en annan tjej, med långt brunt hår uppsatt i en halvimbakad fläta. Hennes ögon lös, som om hon var otroligt exalterad över någonting.

"Det är min kompis som tagit den, förra..." började jag förklara.

"Förra sommaren, jag vet. Det är Ellie som tagit bilden. Ni har varit kompisar i jättemånga år och det var genom henne och hennes pojkvän, Sky, som du och Christopher träffades." babblade hon på och jag såg förvånat på henne. Hur kunde hon veta allt det här?

"Wow, någon har läst på." svarade jag och blinkade till. Hennes kinder fick en rosa nyans då hon insett vad hon sagt. Det verkade som om hon var väldigt blyg och nu hade pratat utan att ha tänkt sig för först.

"Jo, jag vet det mesta om dig faktiskt." började hon försiktigt. "Du föddes 1994, lördagen den 13 Augusti klockan 03:38 på morgonen. Du föddes inte på ett sjukhus utan i din pappas bil, en gammal Ford, utanför den lilla verkstaden en bit ifrån din skola. Verkstaden är nu nedlaggd och istället är det en tygaffär där. Du har inga syskon, men när du var liten hade du en Ragdoll-katt vid namn Simon. En dag försvann han bara, då var du fem år gammal. Du ville inte ha någon ny eftersom att Simon inte gillade andra katter och du var fast besluten att han skulle komma tillbaka en dag. När du var åtta år gammal började din pappa skicka iväg dig till din farmor och farfar för att kunna jobba ordentligt. Där retade du gallfeber på den genom alla dina upptåg. Natten till juldagen lyckades du klättra upp på taket. Du ville vänta på tomten. Ambulans, brandkår och polis var där för att hjälpa dig ner, men du vägrade. Det var mycket snö det året, så männen som skulle hjälpa dig ner hade svårt för att komma upp till dig. Till slut tröttnade du på dem och åkte rushkana nerför taket och hamnade i en snödriva." berättade tjejen och jag kände att jag var på väg att svimma. Hur exakt kunde hon veta allt sådant här? Det var ju sådant som knappt jag själv kom ihåg. Jag hade ju varit liten.

"Det låter faktiskt lite som du, det sista i alla fall." flinade Justin men jag visste inte hur jag skulle göra för att le tillbaka. Allt hon radat upp hade hänt, allting var sant, men hur kunde hon veta allt det där? Knappt Ellie visste allt det där.

"Hur kan du veta allt det här?" frågade jag oförstående. Tjejen skruvade på sig medan färgen på kinderna blev ännu starkare.

"Du är min idol, Dezzie! Jag driver en egen blogg om dig och jag har alla tidningar som du är med i. På Twitter kommer du även märka att du har en egen fanclub. Detsamma gäller facebook." pratade tjejen på, men det kändes som om jag knappt hörde någonting av vad hon sagt. Det registrerades bara i bakhuvudet på mig.

"Vad heter du?" log jag mot henne för att försöka samla tankarna. Tjejen log mjukt tillbaka, det såg ut som om hon även slappnade av lite.

"Alexandra. Alexandra Hopkins heter jag." svarade hon och jag nickade mot henne.

"Hej Alexandra, trevligt att träffa dig. Hur mår du?" frågade jag henne och försökte tvinga mig själv att andas med jämna andetag.

"Trevligt att träffa dig, måste jag säga! Jag mår bra. Eller ja, det verkar som om jag har gjort dig upprörd, vilket inte är bra... Det ber jag om ursäkt för." sa hon ångerfyllt och skruvade på sig.

"Du har inte gjort mig upprörd, jag blev bara lite förvånad. Jag skulle gärna vilja veta vad du mer vet, fast inte nu. Jag och Justin måste gå till de andra för att äta. Kan jag få länken till din blogg?" frågade jag Alexandra och log mot henne. Hon nickade snabbt innan hon drog fram ett skrivhäfte ur väskan och började kladda ner ett par bokstäver på ett randigt papper. När hon var klar rev hon loss just det bladet och gav det till mig.

"Kan jag få din autograf?" frågade hon när jag stoppat ner pappret i väskan. Hon räckte osäkert fram skrivblocket och pennan till mig, som om hon trodde att jag skulle neka henne. Vänligt nickade jag och tog emot skrivblocket för att skriva en autograf.

"Okej, tjejer, nu ska vi äta lite. Det var trevligt att träffa er alla." log jag mot dem när jag gett tillbaka blocket till Alexandra. Hon tog glatt emot det igen och nickade sedan till mina ord.

"Glöm inte bort tumblr!" sa en annan, lite yngre tjej, och jag skakade på huvudet.

"Självklart inte! Jag fixar det när jag kommer hem och sen delar jag med mig utav länken på Twitter! Ha en bra dag!" log jag innan jag snabbt drog med mig Justin till bordet där de andra satt och väntade.

"Jag kommer snart." muttrade jag innan jag gick iväg och gick ut på baksidan av kafét. Jag var väl medveten om att det var personalingången, men jag struntade blankt i det om jag skulle vara ärlig. Utanför satte jag mig ner med ryggen mot väggen för att försöka samla mig ordentligt. Frågorna vällde upp inom mig. Hur kunde folk få tag på sådan information om mig? När knappt ens Ellie vet om de grejerna, bortsett från min katt, hur kan då en helt random tjej rabbla upp saker som om det lika gärna skulle kunnat stå punktat på stora torget? Jag förstod det inte, och en del av mig ville inte heller förstå. Allting var bara så överraskande. Det var nästan lite creepy att jag var någons idol. Det var ännu mer creepy att jag var ett stort ämne i tidningar. Snabbt drog jag upp mobilen ur fickan och klickade in det osparade numret.

"Hallå?" svarade en mörk röst som var allt annat än främmande.

"Hej, det är Dezzie! Har du tid att prata en stund?" frågade jag och suckade hopplöst. Han var någon som förstod mig, trots att jag inte träffat honom särskilt mycket, eller egentligen pratat med honom särskilt mycket.

"Absolut Dezzie! Det vet du! Vad har min knasboll till son gjort nu då?" skrockade han och jag skrattade till svar. Så typiskt honom att tro att det var Justin's fel.

"Ingenting faktiskt. Han är lika perfekt som alltid. Nej, det här har med... ehm... typ... fans... att göra. Jeremy, honestly, jag vet inte riktigt vad jag ska göra!" erkände jag och suckade frustrerat.

"Det är okej, ta det bara från början så ska jag försöka hjälpa dig." svarade han och jag kunde svära på att han satt på helspänn där han nu var. Som om han trodde att jag blivit slagen eller något liknande.

---

---

Oj, någon mer än jag som skulle bli förvånad om någon visste så otroligt mycket om mig? O.o

Roligt att ni gillade förra kapitlena! :)
Och jag skrattade extremt mycket när jag skrev förra xD
Det var extremt roligt när jag tänkte mig deras miner! ^^

I alla fall, tack för kommentarerna sötnosar <3

(Btw, designen muppar sig och den vill inte ALLS som jag vill -.-'  Ska försöka lösa det, men tills vidare så får ni tyvärr nöja er med den här tråkiga saken! <3)

"Äsch, det är lugnt shawty. Det är en mjukstart, och det är alltid roligt att träffa nytt folk."

flinade han. Jag suckade och nickade innan jag visade dem vägen till det första klassrummet. Jag skulle åtminstone slippa lektionen.

---

---

Trött sjönk jag ner i sätet på bilen. Det hade varit mer eller mindre kaotiskt att låta Justin gå in i klassrum utan Kenny med sig. Trots alla skrik i de små klassrummen hade han gått igenom varenda rum med ett leende på läpparna. Nu var skolan slut och vi hade bestämt oss för att åka till ett kafé och fika lite. Ryan hade sin bil där Justin, Chaz och Christian åkte. Vi hade bestämt oss för att min bil fick agera tjejbil, så jag hade bara Jasmine och Caitlin med mig.

"ÅH! EN BIL MED FUNGERANDE RADIO!" utbrast Caitlin när hon hoppade in i baksätet. Jasmine hade snabbt ropat 'Shotgun' när vi delat upp tjej- vs. killbilen.

"Så klart! Only the best in my car, you know!" svarade jag och log brett mot henne genom den centrala backspegeln. Jaz sträckte sig fram och satte igång den för att sedan leta efter en bra radiokanal. Till slut stannade hon vid någon kanal som för tillfället spelade Secrets med One Republic. Låten var extremt bra, men det var kanske inte så mycket drag i den. Hon verkade förstå min blick för hon bytte sedan kanal. Vi alla tre hurrade när vi hörde Lady Gaga's Born This Way. Det var en låt med drag i, och den var extremt bra också.

"Ska vi få pojkarna att ångra att de inte åker med oss?" flinade jag mot tjejerna och de tittade på varandra innan de vände hoppfulla blickar mot mig och nickade. Jag flinade innan jag svängde av på en liten avstickare. Killarna låg en bit framför oss och verkade inte ha insett att vi stannat till. Snabbt hakade jag ur två hakar som satt fast i taket på bilen. Sedan hoppade jag smidigt ur för att öppna bakluckan, som öppnades åt fel håll.

"Jaz, kan du trycka på den lysande, gröna knappen under ratten? Håll in den." ropade jag åt henne och jag såg hur hon snabbt gjorde som jag sa. Hon skrek däremot till när taket började röra sig uppåt. Hon släppte däremot inte knappen, vilket var väldigt bra. När jag såg att det skulle gå bra gick jag tillbaka in i bilen och tog över.

"Vad håller du på med?" frågade Caitlin skrämt från baksätet. Jag log retsamt för mig själv.

"Vi ska retas med killarna. Den här bilen är ett hemmabygge. Den är inte orginal någonstans, den är helt hemgjord. Det är V8-motor i den, med ljuddämpare och sen är det en cab. En cab som inte ser ut som en cab, innan man faktiskt tar bort taket." förklarade jag glatt medan taket mjukt gled ner i bakluckan. Utan att faktiskt orka kliva ur bilen, klättrade jag smidigt bak bredvid Caitlin och bad henne akta sig lite. Hon hoppade framåt någon decimeter, så att jag kunde fälla ner sätet lite. Därbakom hade jag en ljudanläggning som man inte kunde annat än älska. Caitlin satt på höger sida, bakom Jasmine, så jag fällde ner det vänstra ryggstödet så att bassystemet kom fram. Därefter kopplade jag in sladdarna för att sedan hoppa tillbaka till framsätet.

"Är ni redo att åka tjejer?" frågade jag och log nöjt mot dem. De nickade snabbt och satte sig till rätta. Snabbt stoppade jag in en av mina mest spelade skivor i cd-spelaren och vred på ljudet, framför allt basen. Yeah med Usher inledde skivan, som jag för övrigt bränt för att passa in i såna här lägen, och vi alla tre hängde snabbt på i texten. Med van hand gasade jag på och svängde ut på vägen igen. Killarna var en bra bit bort, men kafét låg på andra sidan stan, och vi skulle ta motorvägen som gick runt, så vi hade gott om tid på oss att retas med dem.

"Jag trodde dem skulle ha hunnit längre!" utbrast jag över musiken. Det verkade som om Ryan hade sagtat in lite och puttrade i vägkanten då de insett att vi inte var med. Min mobil ringde och jag svängde snabbt in till kanten och stannade, de skulle ändå inte känne igen bilen längre.

"Hej älskling." svarade jag efter att ha vridit ner ljudet på sterion. Justin andades lättat ut i andra änden.

"Var är ni någonstans? Jag trodde ni hade kört av vägen eller något när ni inte låg bakom oss längre." erkände han och jag fnös.

"Skulle jag, Deztiny Wallie, köra av vägen? Vilken dimention lever du i egentligen?! Skit samma, gasa på! Vi kommer snart ifatt er. Vi kommer även köra om er, så se till att ge allt ni har. Jag tror ni kommer bli förvånade." sa jag innan jag la på utan att vänta på svar. Jag flinade för mig själv medan jag iakttog Ryan's bil som försiktigt började ta ny fart igen. När de var typ 150 meter framför oss gasade jag på igen och höjde musiken. Nu var det Look At Me Now med Chris Brown, bland annat. Det var en bra låt för kapplöpning. Särskilt när killarna inte hade någon aning om vad de tävlade emot. Vi närmade oss snabbt och snart var vi bara två bilar ifrån dem. Jag såg Ryan's blick i sidospegeln på hans sida, och jag nickade hälsande till honom. Hans blick var nästan obetalbar och han växlade snabbt upp och tryckte på gasen. För att ha kört så lite med växelspak var det ändå väldigt tydligt när någon växlade upp.

"Nu tar vi dem." flinade jag och pressade min pärla ytterligare. Vi var säkert uppe i 120 när vi kom upp jämsides med killarna. Musiken dunkade högt i bilen och vi alla tre sjöng högt med innan vi slutligen mötte killarnas förvånade blickar. Jag kastade en slängkyss mot Justin innan jag skrattade för mig själv och körde om dem. Sånt här var kul, jag älskade att överraska folk. Särskilt när det gällde något som de aldrig hade kunnat föreställa sig.



"Shit Dezzie! Bytte du bil med någon eller?" frågade Chaz imponerat när de svängde in på parkeringen bredvid oss. Jag klev snabbt ur och klappade pärlan på motorhuven. Jag älskade min bil.

"Nej, det är fortfarande samma bil." svarade jag medan jag gick fram till dem. Chaz gick ett varv runt bilen och kollade på bassystemet. Ett tag såg det ut som om han försökte luska ut var taket hade tagit vägen, men han verkade inte riktigt hitta det, så han gav upp.

"Ska vi gå in?" frågade jag roat killarna som stod och granskade bilen. Deras blickar hoppade mellan mig och bilen, det såg ut som om de inte riktigt trodde på det, och jag antog att de inte såg det komma överhuvud taget.

"Får jag köra hem?" frågade Justin när han kom upp bredvid mig. Jag log mot honom innan jag ryckte på axlarna.

"Vi får se." svarade jag och kunde inte hjälpa det hur jag på något sätt gladdes över hur han sagt hem. Det lät som om han menade hem som i hem till där han bodde. Det var trevligt att höra, något som gjorde mig extremt glad.

"Dezzie, jag är hungrig, kan vi gå in nu?" frågade Jasmine försiktigt. På rösten verkade det som om hon inte ville avbryta någonting, men samtidigt inte kunde hindra sig själv. Som svar på hennes fråga kurrade min mage, jag var också hungrig så det var väl lika bra att gå in innan man blev sitt tjuriga jag, som I Atlanta. Ingenting jag gillade, och ingenting jag heller ville komma ihåg. Inte just de timmarna på sjukhuset.

"Absolut!" svarade jag och gick före mot det lilla kaféet. Förhoppningsvis var det inte så mycket folk, så att vi blev lämnade ifred, men den önskan var något jag kunde glömma. Så fort vi kom innanför dörrarna började tre tjejer skrika då de fick ögonen på Justin.

---

---

Kapitel 133 då...
Jag vet, det är miss i nassen, men jag har inte kunnat sova knappt, och tänkte att ni skulle få åtminstone ett kapitel att läsa under tiden jag jobbar imorrn :)

Jag ska försöka slänga ut så mycket kapitel jag bara kan nu när jag verkligen har tillgång till internet, för det känns verkligen som om ni förtjänar så mycket bättre än vad jag givet er på senaste tiden! =/

I alla fall, hoppas ni gillade det <3

Live, Laugh, Love

'zup luvies?!

Jag läste en kommentar nyss där det stod att jag måste uppdatera snart eftersom att det inte längre är roligt att besöka sidan, och jag förstår dig Lisa!

Därför är jag glad över att kunna meddela att jag nu "bor" i mitt gamla hem för tillfället, så därför kommer jag ha tillgång till internet under veckodagarna :)

Vilket naturligtvis betyder en massa saker, men framför allt; KAPITEL!!!! :)

Jag ska skriva så ofta jag inte sover och inte jobbar, och hoppas att ni gillar vad jag lägger ut! :) <333

Pussisar på er alla som är så tålmodiga, och för er som inte är så tålmodiga; pussisar på er också! <333

R.I.P SÖREN LUND! Jag kommer verkligen sakna dig! De gör jag redan! Precis kommit iväg från begravningen av min låtsasfarfar. Hemskt var det! Totalt jättehemskt! Men begravningen var otroligt fin och fick mig att komma ihåg alla bra stunder med sören! :') ändå så är de hemskt! :'( Vill bara säga att jag fortfarande inte fått internet, men jag skriver en massa på min dator. Skapar lager :)<3 Om någon skulle komma till västerås idag och imorrn så är det power meet och jag kommer med största säkerhet vara där :)<3 Ser ni mig, kom fram och hälsa! :)<3 Tack alla som bryr sig och för alla era kommentarer! Jag älskar er! <3 Puss och Kram! Madelene

"Wow, jag håller med, sjukt bra överraskningar!" log jag mot Chaz och Ryan. De såg på varandra innan de flinade hånfullt mot mig.

"The game has just begun, honey!" skrattade Chaz och mitt leende försvann. Det var mer än så här.

---

---

"Okej, till nästa överraskning så ska du få lyssna till en underbart vacker låt, tycker jag då. Så får du gissa utifrån det. Det kan vara precis vad som helst, en person, ett djur, någonting ätbart. Ja, allt möjligt helt enkelt. Fast någonting ätbart skulle ju så klart inte sitta fel..." jag skrockade lätt vid de sista orden Chaz uttalade. Han tänkte då alltid på mat.

"Var inte en sån tjockis! Det är ju snart lunch!" fick jag fram mellan skratten. Några ut publiken instämde i mitt skratt och jag blinkade snabbt mot dem.

"Jaha, någon som är mer nyfiken än vad jag är på det här? Någon som vill byta plats kanske?" frågade jag skoleleverna som tittade på varandra.

"Aye! Försök inte ens! Det är inte tillåtet enligt reglerna. Tyst nu, ta på dig ögonbindeln och var en snäll flicka så att vi kan sätta fart med det här nu!" beordrade Ryan och jag himlade med ögonen mot honom.

"Ska jag försöka vara en snäll flicka? Lycka till med det!" muttrade jag åt honom men han flinade bara tillbaka innan han satte på mig ögonbindeln. Jag väntade spänt på att låten skulle komma, och kunde inte låta bli att faktiskt känna mig enormt nyfiken på vad överraskningen var. Musiken sattes igång och ett igenkännande ekade till i bakhuvudet, även om jag inte var säker på vad det var.

"Alright, let's go! There's gonna be one less lonely girl, one less lonely girl. It's gonna be one less lonely girl, one less lonely girl!" hörde jag en röst som jag skulle kunna känna igen överallt. Mer av låten hörde jag dock för tillfället inte. Om det berodde på att det var en paus i låten, eller om det var för att resten av eleverna skrek som galna, visste jag inte. Fast jag satsade på det sistnämda. Till slut lyckades jag urskilja hans röst ur sorlet av andra, gällande skrik, och satt bara och njöt av det. Någon la en hand på min kind och jag kände andetag mot min hud.

"Surprise." mumlade Justin i mitt öra och gav mig en snabb puss på kinden. Någon tog av mig ögonbindeln, och i ögonvrån såg jag att det var Caitlin. Jag vände snabbt blicken mot henne och hon log varmt tillbaka. En hand på min drog mig tillbaka till verkligheten och jag kände hur Justin drog mig upp och puttade sen undan stolen så att den gled in i hörnet, nära att träffa Ryan som stått och tittat åt ett annat håll med ett leende på läpparna. Innan jag hunnit tänka mer på det hade Justin börjat dansa med mig medan han fortsatte sjunga. Han hade ju ett headset så han behövde ju inte precis hålla i micken för att han skulle höras ändå.

"I'm gonna put you first
I'll show you what you're worth
If you let me inside of your world,
There's gonna be one less lonely girl!"

avslutade han slutligen låten och snurrade mig för att sedan ge mig en varm kram. Mina klasskamrater tjöt nedanför scenen och jag log ner mot dem. Ett ansikte fångade min uppmärksamhet och jag stog och stirrade på det en stund innan jag insåg vem det var. Jag kunde först inte tro det, men jag hade ju faktiskt lärt mig vid det här tillfället att ingenting var omöjligt, särskilt inte när det var Justin, Chaz och Ryan vi snackade om med Caitlin och Christian med sig på ett hörn. Utan att släppa ansiktet med blicken tog jag upp micken som låg vid scenkanten. Ansiktet log varmt och jag fick bekräftat om att det var den jag trodde att det var. Ansiktet var väl dolt under en röd keps och hennes mörka svarta hår var uppsatt i en sned fläta. Hennes hoodie var uppdragen så att folk inte direkt skulle känna igen henne.

"Well, det här är helt perfekt, och det var verkligen en stor överraskning, tack Ryan och Chaz! Däremot så gillar jag ju inte att ta emot så här mycket uppmärksamhet själv, även om det mesta ligger på Justin så klart. I alla fall, så skulle jag vilja ha upp en ur publiken hit upp. Någon som är intresserad?" frågade jag och såg ut över publiken med ett lekfullt leende. Jag såg hela tiden på den dolda flickan, för att hon inte skulle försvinna utom synhåll, medan jag smidigt hoppade nerför scenen. De var extremt mycket lugnare än vad tjejer på en riktigt Justin konsert hade reagerat om jag sagt detsamma där, men det var inte precis tyst i balsalen.

"Justin, eller någont, sätt på lite musik." sa jag medan jag gick fram och tillbaka en stund. Det märktes att det var Caitlin som valde låt, inte för att jag inte gillade den, men Pretty Girl Swag var inte precis någonting som någon av killarna skulle välja. Jag gick en vända till för att se ut som om jag försökte välja någon, och helt utan förvarning vände jag mig inåt publiken för att hämta henne, den dolda flickan som snart skulle bli odold.

"Vill du följa med upp?" log jag och hennes ögon speglade humorn innan hon nickade och följde med mig upp. När vi kom upp på scenen så stannade jag henne och sen bad jag Caitlin sänka ljudet lite, vilket var en motvillig handling från hennes sida.

"Okej allihop. Jag antar att de flesta vet precis vilka som står här uppe, men jag tänker ändå presentera dem. Inte som kändisar, eller kompisar till kändisar eller whatever, utan som mina vänner." började jag och kände hur någon tog ett fast grepp i min midja. När jag slängde en skrämd blick mot personen insåg jag att det bara var Caitlin. Jag ville inte att Justin skulle göra något misstag eller så genom att göra någonting han inte tänker på.

"Okej, då börjar vi med en av mina absolut bästa vänner, som alltid är här för mig, no matter what! Caitlin Beadles!" sa jag i mikrofonen och hon vinkade till folket. Utan att vänta på någonting alls gick jag vidare och ställde mig bredvid Christian.

"En av de roligaste och mest underbaraste människorna som finns står bredvid mig här. My lil' bro, Christian Beadles!" fortsatte jag och publiken tjöt lite mer, antagligen på grund av att de flesta av de yngre tjejerna fullkomligt älskade honom. Inte för att det var så förvånandsvärt då, jag menar, det var ju Christian vi snackade om.

"Sen går vi vidare till mänsklighetens Piff och Puff! Dessa två knasbollar får mig alltid att skratta. De är helt underbara vänner och dem förtjänar inget annat än det absolut bästa! Ryan Butler och Chaz Somerz!" ropade jag i micken och skulle precis gå vidare innan jag kände en hand på min vänstra axel.

"Jag vet inte om jag kanske missförstår det hela, men du fick det precis till att låta som om Ryan var den smarta utav mig och honom." muttrade han i sin egen mick och jag flinade.

"Du missförstår inte, det är ren fakta. Get used to it!" skrattade jag och han himlade med ögonen. Jag kunde dock se att det ryckte i mungiporna på honom, han var allt bra söt han.

"Sen, till den personen jag antar att ni känner igen mer än de andra. Han är helt underbar, världens snällaste människa som går i ett par skor. Han ställer alltid upp för sina vänner, trots att det inte är det lättaste för honom. Däremot vet jag att om någonting skulle hända med hans vänner medan han var borta, så skulle han inte tveka med att ta första plan till oss! Han är fantastisk och för er är han kändisen Justin Bieber, medan han för mig är den underbara vännen, Justin." babblade jag på och kände hur han gav mig en snabb kram. Diskret puttade jag bort honom lite, för att visa att han inte skulle göra för mycket. Han gav mig en snabb nick innan han vände sig mot publiken.

"Men, jag måste ha glömt bort en sak. Jag måste ju få presentera för er tjejen som jag drog upp ur publiken. Ni vet vem hon är, men jag tror att det är någon ni minst förväntade er!" började jag och hörde hur det tystnade i salen bortsett från några som viskade till varandra.

"Tillåt mig att presentera, ännu en av mina bästa vänner, trots att jag inte känt henne så länge. Hon är helt underbar, och allt jag egentligen kan säga är; säg hej till Jasmine Villegas!" sa jag medan jag ropade ut de sista orden. Medan jag uttalade hennes namn drog jag av henne kepsen, försiktigt så klart, så att hennes ansikte visades. Hon log mot mig, medan publiken nästan blev som galna. Det här var underbart, och den här dagen blev bättre än jag kunnat föreställa mig, på grund av mina underbara vänner från ovan!

---

---

Så, där har ni överraskningen! :)
En extremt förändring till hur hon trodde det skulle bli va? :P

Jag måste åka iväg till banken typ nu och jag vet inte när jag kommer "hem" (tillbaka till Peter).
Därför vet jag inte om jag kommer kunna skriva ett till kapitel innan jag åker.

Men hur som helst så vet ni ju att jag kommer skriva så mycket jag kan hemma.
Har dessutom fått extremt mycket mer inspiration då jag kollade på Never Say Never igår ;)

Men hoppas ni gillar't, och jag vill tacka för era underbara kommentarer! Ni är fullständigt bäst! <3

Love you guys! <333 :)

Smile, Be Nice, Have Fun

"Jag ville visa dig det här, för att det här stället betyder mycket för mig. Du betyder också mycket för mig, och jag vill visa dig allt som är speciellt i mitt liv. Det finns mycket du inte känner till, men man måste börja någonstans, och det här är en början. Jag känner mig skyldig till att göra någonting för dig, efter allting som du själv har gjort för mig."

avslutade jag mjukt och gav honom en puss på munnen. Han la sina händer om mina kinder för att hålla mig kvar. Pussen övergick till en mjukt kyss och jag blundade hårt för att föreviga ögonblicket. Ögonblicket där allt som betydde någonting var Justin, och ingenting annat.

---

---

Väckarklockans ljud ringde fortfarande i öronen när jag masade mig ut genom dörren för att åka till skolan. Det hade blivit sent på restauranten och jag hade knappt kunnat sova någonting då jag visste att jag skulle bli tvungen att åka till skolan idag igen. Saknaden av Justin skulle bli så otroligt mycket starkare den här dagen. Det var ju bara en dag kvar tills han skulle åka iväg. Det kändes som om tiden bara flög iväg och ingenting jag gjorde kunde stoppa den för en stund. Det skulle ju även bli mycket prat med tanke på den föregående dagens händelser, med Christopher och allt det. Jag ångrade mig inte, i mina ögon fick han precis vad han förtjänade, men på något sätt kändes det som om det skulle bli värre ändå.

Jag suckade djupt när jag stängde bilen på min vanliga plats, elevparkeringens sista ruta längst till vänster, så långt man kunde komma från skolan. Varför jag börjat parkera just där var jag inte ens säker på längre, men för min del spelade det ingen roll.

"Dezzie!" ropade någon bakom mig när jag kommit halvvägs över parkeringen. Jag vände instinktivt på huvudet mot rösten och det tog ett par sekunder innan jag kopplade ihop rösten med omgivningen.

"Ryan? Vad gör du här?" frågade jag förvånat medan jag gick fram till honom för att ge honom en kram.

"Visste du att din och min skola har startat ett sammarbete med varandra?" gtågade han medan han omfamnade mig hårt. Jag skrattade förvånat in i hans varma famn innan jag släppte honom för att kunna granska honom och avgöra om han menade allvar.

"Nej, det hade jag ingen aning om. Är det verkligen sant?" fick jag fram efter ett tag då jag inte fann något spår av lögn eller skämt i hans ansikte. Jag kände honom ju inte superbra, men ändå tyckte jag att jag var rätt duktig på att läsa av hans ansiktsuttryck.

"Japp, så sant som att jag heter Ryan Butler." svarade han stolt och flinade brett mot mig.

"Men var är din klass då? Eller är det bara du här?" medan jag fick fram orden såg jag mig omkring för att se om jag kunde urskilja några andra ungdomar som kunde tillhöra hans klass. På parkeringen fanns inte en människa som jag inte kände igen, men däremot var vi båda väldigt uttittade av en hel hop skolelever som viskade lågmält till varandra. De tittade väl i och för sig på mig då, men det var väl ingenting konstigt egentligen, jag var nog dagens ämne.

"Det är bara jag. Chaz skulle ha varit här också, men han skulle tydligen göra någonting annat." svarade han och ryckte oskyldigt på axlarna. Jag gav honom en genomträngande blick, han höll undan någonting, men innan jag hunnit fråga honom om det så slog den stora klockan prick, vilket betydde att dagens första lektion började.

"Jag börjar nu, men var ska du någonstans? Och vad är det för slags sammarbete?" frågade jag medan jag drog honom med mig till skolbyggnaden. Jag kände fortfarande blickarna i ryggen, men ignorerade dem. Dels för att jag inte orkade bry mig, men också för att jag visste att de inte var någonting illa menat mot mig, utan bara nyfikna blickar om vad allting egentligen rörde sig om. Jag förstod dem.

"Jag ska till huvudkontoret, och vad gäller sammarbetet så får du veta det senare, det hinner jag nog inte förklara nu. Vi ses sen tjejen." sa han innan han skyndade sig iväg mot huvudkontoret som låg i utkanten av skolan. Jag tittade efter honom en stund innan jag istället skyndade mig in för att ha matte, inte mitt favoritämne direkt.

Det kändes som om jag skulle somna vilken sekund som helst, matte var verkligen inte min starka sida, jag kunde knappt förstå att det faktiskt kunde vara någons starka sida överhuvudtaget. Det var ju så otroligt tråkigt, ologiskt och bara drygt.

"Aye! Wazzup people? Butler här! Ni borde verkligen pallra era söta små rumpor till balhallen! Ni kommer inte ångra er! Peace out, man!" hördes från högtalaren i klassrummet. Jag skrattade mjukt för mig själv, det var så typiskt Ryan.

"Aye! Ni hörde vad Butsy sa! Kom igen nu då! The Sommer is in tha house! YEAH MAAAN!" hördes nu en annan röst och jag blinkade till förvånat, Chaz! Snabbt och smidigt kastade jag mig ur stolen, tog min väska, och skyndade mig ut ur klassrummet, med viss svårighet. Det verkade vara fler än jag som ville fly från matten, för resten av klassen satte genast fart. När jag lyckats komma ut ur klassrummet såg jag någonting jag aldrig sett förut, bortsett från avslutningsdagen innan ett lov, nästan alla på skolan trängdes i korridoren. Det var precis som om alla visste vad som var att vänta dem, men alla såg lika nyfikna ut som jag kände mig. När det gällde Ryan och Chaz var allting möjligt, och det var omöjligt att gissa vad de höll på med. Särskilt farligt var det när de kokat ihop någonting tillsammans.

"Shit! Vilken tid det tar! Öka takten era slöfockar! Det här är ju tidernas roligaste skoldag ju! Kom igen nu!" ekade högtalarna i korridoren. Jag himlade med ögonen men märkte hur folk snabbade på. Jösses, man skulle ju nästan kunna tro att de jagades av en enorm, giftig spindel eller någonting.

"Så, nu verkar det som om de flesta är här! Hör ni mig bra eller måste någon höja mikrofonen?" frågade Ryan glatt när han mött min blick efter att jag lyckats ta mig in i den stora balhallen. Han vinkade diskret innan Chaz kom ut på scenen.

"Jösses, vet ni inte hur man gör när någon frågar någonting sånt? Väsnas lite då." skrek Chaz i den andra mikrofonen. Elever runtomkring i salen började faktiskt väsnas, men det var fortfarande extremt smått mot vad det kunde ha varit.

"Jaha, som några av er kanske vet, såvida ni inte är ena riktiga torrbollar som inte har någon aning om hur man klickar sig in på YouTube, så finns det en tjej i publiken som är enormt älskad utav mig och Butsy. Hon borde vara TT Worldwide på Twitter då hon kommer på de mest galnaste idéerna. Igår såg jag och min polare här en enormt underhållande film på YouTube. Jag har ingen aning om vem det var som filmade, men där såg vi hur hon knäade en stackare rakt i krysset." babblade Chaz på och jag himlade med ögonen innan jag suckade djupt. Vad höll dem på med?

"Och det måste ha gjort ont! Hon är rätt stark, vår lilla flicka." fyllde Ryan i och jag skrattade till lite. Sen när betraktades jag som deras lilla flicka?

"Ohja, henne skulle jag verkligen inte vilja möta i en mörkgränd när hon har vaknat på fel sida om vårtsvinet." spann Chaz vidare och jag hörde skratt runtom i salen. Det roliga med det hela var att resten av eleverna antagligen inte hade någon som helst aning om vad skämtet egentligen var, men han antydde att Justin var ett vårtsvin.

"Nej inte jag heller. Och värre skulle det nog bli om man var den som gjorde henne upprörd. Nej du Chaz, nu slutar vi prata om just det här, jag ryser vid blotta tanken!" sa han skrämt och rös. Jag log överseende åt deras lilla spel, på min bekostnad.

"Ja, jag förstår dig! Du har alltid varit lite vek av dig. I alla fall! Dezzie! Kom upp hit är du gullig! Vi vill byta ett par ord med dig förstår du." svarade han upp och jag himlade med ögonen innan en slarvigt riktad spotlight föll på mig. Vad hade de nu kokat ihop? Det här var nästan läskigt. Jag övervägde snabbt tanken på att vägra, men annars skulle Chaz eller Ryan komma och bära mig upp till scenen, så det var lika bra att gå själv istället.

"Sådär ja, det var gulligt av dig sötnos. Ryan, om det känns lite läskigt kan jag ställa mig emellan er, så att du inte kissar på dig av rädsla." skämtade Chaz medan publiken skrattade. Jag såg hur Ryan himlade med ögonen innan han kom fram till mig för att ge mig en kram. När den var över lipade han snabbt mot Chaz medan jag skrattande gick fram till honom för att ge honom en kram också.

"Anyways! Vi tänkte ge dig lite överraskningar såhär en speciell tisdag!" flinade Ryan och jag suckade ljudligt. Chaz drog fram en mikrofon ur bakfickan och gav den till mig så att jag också skulle höras.

"Vad är det som är så speciellt med den här tisdagen?" frågade jag och höjde ett ögonbryn mot pojkarna. Ryan flinade mot Chaz, som flinade tillbaka.

"FÖR ATT SOMMERZ OCH BUTSY IS IN THA HOUSE!!!!" skrek dem båda i kör och jag skrockade för mig själv. De var allt bra söta de där två. Publiken verkade gilla dem för de skrek också, apploderade och busvisslade för att visa sin uppskattning.

"Okej, men pojkar, det finns ett litet problem... Ni vet mycket väl att jag inte gillar överraskningar." påpekade jag för dem. Ryan fnös i micken och började gå av scenen, medan Chaz bara flinade brett mot mig.

"Du kommer gilla de här överraskningarna! Det slår jag vad om!" kontrade han utan att släppa efter på sitt breda flin. Jag gjorde en mental anteckning i huvudet om att jag skulle fråga honom sen om han inte fick ont i käkarna av att flina sådär.

"Okej, bring it, bro!" muttrade jag och vände mig mot publiken som såg från mig och Chaz med nyfikna blickar. Några såg uttråkade ut, men så var det ju alltid. Jag hoppade till när någon tryckte ner mig på en stol och la någonting över mina ögon.

"Chaz! Vad är det här bra för?" muttrade jag till honom men han svarade inte.

"Okej gott folk! Nu kommer överraskningen. Kom ihåg att inte avslöja någonting!" skrattade Ryan i micken och jag drog ett djupt andetag, jag ville inte veta vad de höll på med.

"Dezzie, du ska få lista ut vad det är, helt själv. Vi ska ge dig lite ledtrådar och så ska du helt enkelt få klura ut det." förklarade Chaz och jag suckade. Jag hade aldrig varit duktig på att gissa och lista ut saker, inte genom ledtrådar.

"Första ledtråden; det är två överraskningar i en, så du får lista ut båda två innan vi säger om någonting är rätt. Andra ledtråden, de är rätt lika varandra, utom vissa bestående saker som skiljer sig..." pratade Ryan på och jag hörde hur publiken skrattade lite. Jag tog till mig vad de precis sagt, för att kunna lägga ihop allt sen.

"Tredje ledtråden, en är mindre än den andra. När det väl förekommer en fight mellan dessa två så är det tredje världskriget, tills en viss tjej kom och stoppade det he..." började han men jag avbröt honom tydligen då jag ställde mig upp.

"Caitlin Beadles och Christian Beadles!" utbrast jag med andan i halsen. Jag hoppades att det var rätt, jag hade saknat de båda två så extremt mycket. Någon röck loss tygsnutten jag hade över ögonen och jag lät mina ögon vänja sig vid ljuset innan jag vände blicken mot Ryan och Chaz. De var inte längre ensamma, emellan dem stod Caitlin och Christian. Innan jag riktigt hunnit reagera blev jag omfamnad av Caitlin som kramade mig hårt.

"Gud vad jag har saknat dig!" mumlade hon i mitt öra och jag nickade instämmande. När hon släppte mig kom Christian fram och vi slog vårt missfoster till handslag. Det såg alltid så kul ut, tyckte vi, så vi började skratta för oss själva.

"Wow, jag håller med, sjukt bra överraskningar!" log jag mot Chaz och Ryan. De såg på varandra innan de flinade hånfullt mot mig.

"The game has just begun, honey!" skrattade Chaz och mitt leende försvann. Det var mer än så här.

---

---

Nu fick ni ett lite längre kapitel :)
Hoppas verkligen att ni gillar det sötnosar!

Det är tyvärr sista kapitlet för ikväll =/
Jag ska eventuellt hit imorgon efter jobbet då jag ska till banken på Måndag, så om jag hinner skriva lite ikväll innan jag går och lägger mig så får ni lite imorrn också :) <3

Tack för att ni fortfarande stannar kvar troget vid min sida trots allting!
Älskar er alla, eller... Det ordet är inte ens tillräckligt för hur jag känner för er! :) <333

Smile, Be Nice, Have Fun

"Wallie Special?"

frågande han tyst och jag rykte förundrat på axlarna innan jag återigen vände blicken mot dörren som Mike försvunnit ut genom.

"Jag har ingen aning." mumlade jag lågt, nästan för mig själv innan jag la min hand på Justin's som redan vilade på mitt lår.

---

---

"Hälsa Timmy och tacka så mycket för maten. Det var roligt att upptäcka någonting som är uppkallat efter en själv." log jag mot Mike som kommit in i rummet för att hämta tallrikarna tillbaka till köket. Det hade visat sig att Timmy och Celia saknat mig så mycket när jag lämnat sommarjobbet, så de hade fixat ihop en helt skum rätt med mina favoritingredienser i, och sedan uppkallat den efter mig.

"Det ska jag göra, kul att ni tyckte om det. Det är bara att skicka ett sms om ni behöver någonting." sa han innan han smidigt plockade med sig alla tallrikar ut genom den gamla dörren och stängde den efter sig för att lämna mig och Justin ensam igen. I nästan en och en halv timme hade vi suttit och ätit förrätt, varmrätt och efterrätt. Alla gick under samlingsnamnet, Wallie Special. Det var riktigt gott faktiskt, även om det var lite läskigt att prova någonting nytt när man inte fick veta vad det var och inte heller vad det var för ingredienser.

"Så, vad var det du sa innan Mike kom in och avbröt dig?" frågade Justin efter att ha lagt sig ner i kuddhögen. Jag satt bredvid honom och lekte med våra sammanflätade fingrar.

"Va?" frågade jag då jag inte hade någon aning om vad det var han snackade om. Han satte sig lugnt upp och vred sig mot mig för att lättare kunna möta min blick.

"Ja, du började säga någonting. Det fanns en anledning till att du ville visa mig det här." förklarade han och jag nickade till, nu kom jag helt ihåg. Jag svalde mjukt innan jag log svagt mot honom.

"Ja, det finns en anledning till att jag visar dig det här... Trots att jag känt dig i lite mer än en vecka, så har du blivit en enorm del av mitt liv. Du har hjälpt mig gå igenom mer än jag trodde var möjligt under en veckas tid, och jag är glad över att ha den här kontakten med dig. Du har nått fram till mig som jag inte trodde att någon kunde nästan. Du känner mig bättre än vad jag själv gör, och ser saker lika lätt på mig som om det var skyltat i pannan." började jag nu och log mjukt mot honom. Han skrattade mjukt åt mina ord men sa ingenting för att låta mig fortsätta.

"Jag ville visa dig det här, för att det här stället betyder mycket för mig. Du betyder också mycket för mig, och jag vill visa dig allt som är speciellt i mitt liv. Det finns mycket du inte känner till, men man måste börja någonstans, och det här är en början. Jag känner mig skyldig till att göra någonting för dig, efter allting som du själv har gjort för mig." avslutade jag mjukt och gav honom en puss på munnen. Han la sina händer om mina kinder för att hålla mig kvar. Pussen övergick till en mjukt kyss och jag blundade hårt för att föreviga ögonblicket. Ögonblicket där allt som betydde någonting var Justin, och ingenting annat.

---

---

Okej, det blev enormt kort, men det kommer ett till kapitel snart som är längre och mer händelsefullt ;)

RT: det tycker jag verkligen att du ska göra! :) Jag ser fram emot det! ^^ Lite creepy att inte veta vem du är dock, men ja... Exiting! :D <3

Som sagt så kommer det snart upp ännu ett kapitel, så stay tuned! :D

---

---

AYE! VISSTE NI ATT DET ÄR JUSTIN BIEBER WEEK PÅ KANAL5? :D Det började igår och avslutas på fredag nästa vecka :D Inte över helgen dock, men klicka dig in på Kanal5's hemsida och läs mer :D

Dream, Laugh, Believe (<--- jag måste hitta på någonting nytt att skriva.... Förslag? :P)

"Så, nu är jag klar. Nu drar vi."

log jag när jag kom tillbaka. Justin nickade bara och slängde sin egen hoodie över axeln innan han gick ut genom dörren. Jag låste den snabbt när jag också kommit ut och sedan gick vi till min bil, för att jag skulle kunna visa honom min egen lilla överraskning.

---

---

"Wow, vad är det här för ställe?" frågade Justin förundrat när jag svängde in vid den lilla hamnen som jag jobbat på för några år sedan. Det var en supersöt liten restaurant med väldigt jordnära och omtyckta människor som ägde det. Mrs. Salo var en av de underbaraste kvinnorna jag visste om, och hennes man var inte långt därifrån själv.

"Du ska få se." log jag när jag stängt av bilen och öppnade dörren. Justin var snabb ut ur bilen och när han stängt dörren hade jag knappt tagit min väska. Det var kul att han var så entusiastisk som han var, det gjorde det hela så mycket bättre. När jag låst bilen gick jag fram till honom och gav honom en snabb puss på kinden.

"Redo?" frågade jag mjukt och han nickade nyfiket. Det brukade inte vara så mycket gäster så här års, inte förrän semestern drog igång, så jag var inte säker på om det ens var några där utom vi. Jag parkerade ju inte på den vanliga parkeringen utan på personalparkeringen. Det hade jag alltid gjort sen jag fått körkort, och Mrs. Salo lät mig inte göra annat heller.

"Deztiny? Deztiny! Gud vad länge sen! Hur mår du gumman?" utbrast den rödhåriga kvinnan när jag öppnade dörren till The Life, som restauranten hette. Jag log mot henne och gav henne en hård kram när hon kommit runt kassan och välkomnade mig med öppna armar.

"Jag mår jättebra Celia! Hur mår du själv? Och var har du gjort av Timmy? Är han i köket som vanligt?" mumlade jag åt henne i hennes mjuka famn. Det var en av de få ställen som fanns där jag kände en viss trygghet.

"Ja, jobbnarkoman, det är vad han är. Han kommer jobba ihjäl sig, det sätter jag fem dollar på!" svarade hon och jag skrattade åt hennes ord. Celia Salo var så otroligt rolig i det hon sa, även om hon inte var särskilt ung längre.

"Jag tvivlar inte en sekund på att du har rätt!" kontrade jag medan jag gled ur hennes grepp. Efter att ha slängt en blick runt omkring i salen insåg jag att det inte alls var tomt, det var nästan halvfullt. Däremot var det människor som inte insett att en världskändis gått in i samma restaurant som dem, vilket var skönt.

"Åh, vem är den här unge mannen då?" frågade hon och blinkade till mig. Jag skrattade nervöst medan jag backade undan ett steg för att hon skulle kunna ta en närmare titt på Justin.

"Celia, det här är en nära vän till mig, Justin. Justin, det här är en extremt nära vän till mig, Celia Salo." presenterade jag dem och Celia log brett mot honom innan hon hälsade artigt.

"Jasså, är det nära vän som ni ungdomar kallar kärlek nu för tiden?" frågade hon och höjde ett ögonbryn mot oss. Jag himlade med ögonen, det var väl naturligtvis att hon skulle se allting. Justin skruvade lite på sig bredvid mig och jag såg i ögonvrån hur hans blick blev nervös.

"Nu går vi in och hälsar på Timmy!" mumlade jag och sköt henne före mig. Hon skrockade lite innan hon självmant gick in runt kassan igen och vidare genom dörren som jag visste ledde till det söta lilla kontoret. Jag drog med mig Justin för att följa efter henne men när hon gått in i köket stannade jag till och lutade mig mot skrivbordet där den gamla datorn stod.

"Det är ingen fara, Celia känner mig bättre än jag själv gör. Hon ser saker lika lätt på mig som du gör. Det bästa med henne är att hon inte kommer säga någonting. Jag är praktiskt taget som en dotter för henne. Ta det bara lugnt, för nu ska vi ha mysigt." log jag mot honom och blinkade till honom. Han log och nickade efter att ha svalt nervositeten. Jag tog snabbt hans hand och drog med honom in till köket. Timmy verkade inte ha hört att vi kommit in, och när jag slängt en blick mot Celia så gestikulerade hon att jag skulle gå fram till honom. Jag gav henne ett spetsat leende och bad Justin stanna bredvid henne medan jag smög fram bakom köksön och hämtade två plåtslevar. När jag fått tag i dem drog jag ett djupt andetag innan jag slog ett slag på den ena kastrullen. Jag började smått, det gjorde jag alltid. Celia hade gått undan med Justin till det vanliga "gömstället", det visste jag. Timmy kollade förvånat upp och jag duckade bakom bänken. Genom ett säkert kikhål såg jag när han vände tillbaka uppmärksamheten mot vad han höll på med, efter att ha kliat sig i huvudet. Jag gav samma kastrull igen ett mjukt slag, men nu tittade han inte efter källan till ljudet. Det var nu leken började bli rolig. Smidig som jag var gled jag över golvet fram och tillbaka för att slå på olika redskap, luckor och resten av inredningen. TIll slut kunde han inte ignorera det längre och när han tittade bakåt så smet jag snabbt förbi honom och ställde mig på andra sidan av den andra köksön, den han stod vid. Jag lutade mig mot den och väntade på att han skulle vända sig om. När han gjorde det hoppade han till medan han granskade mitt roade leende.

"DEZZIE!" utbrast han efter ett par sekunder och sprang runt ön för att ge mig en kram.

"Jösses, kan inte du hälsa på samma sätt som vanliga människor?" skrockade han med sin skrovliga röst medan jag försvann i hans famn. Jag flinade för mig själv men svarade inte.

"Har hon någonsin kategoriserats som en vanlig människa?" mumlade Justin skeptiskt då de tydligen kommit inom synhåll igen. Timmy vände förvirrat blicken mot honom och tittade sedan på mig igen.

"Vem är det här då? Har du dumpat Sean?" frågade han förvånat och jag skrattade åt hans min.

"Jösses Timmy! Det var ju länge sen jag dumpade Sean! Du hänger visst inte med i svängarna lika bra som frugan din!" skrattade jag och han muttrade lite för sig själv medan jag gick fram till Justin och ställde mig bredvid honom.

"Det här är Justin, en nära vän till mig. Justin, det här är Timmy Salo." presenterade jag, igen, och log när de artigt tog i hand.

"Jag menar inte att vara ohövlig, men du är Justin Bieber va?" frågade Timmy artigt och gav honom en smått nyfiken blick. Justin skrattade mjukt innan han nickade.

"Visst är jag det, sir." svarade han och jag log mjukt för mig själv. Timmy nickade snabbt en gång så att kockmössan han hade på sig hamnade på sned.

"Så, Dezzie, jag antar att jag vet precis varför du kommer till oss... Har det någonting med det att göra?" frågade han och blinkade en gång mot mig. Jag nickade lugnt mot honon och spände blicken i honom för att han inte skulle säga det högt.

"Åh, jag förstår. Ja men då är det bara att ni går ner dit så skickar jag ner min lilla odugling som kommer och hjälper er sen." log han innan han återigen vände sig mot rätten han var på väg att tillaga. Av lukten att dömma, samt ingredienserna som stod uppradade på bänken, så höll han på att laga till sin berömda kantarellsoppa.

"Vi ses sen, Timmy!" sa jag innan jag drog med mig Justin mot dörren igen. Celia syntes inte till, så jag antog att hon gått ner och fixat till det där nere inför överraskningen.

"Det? Ner? Odugling? Jag har ingen som helst aning om vad det var ni pratade om." mumlade Justin när vi kom in i kontoret igen. Jag stannade till och log ursäktande mot honom.

"Nej, det kan jag tänka mig att du inte har, men du förstår nog snart." svarade jag och kysste honom snabbt innan jag släppte honom och öppnade dörren. Vi skulle ju ut bland folk igen, åtminstone för en liten stund. Gästerna kollade inte upp när vi kom in i samma rum som de igen, det var något med det här stället som lugnade ner folk och gjorde dem mer upptagna med dem de höll kära, eller deras familj, eller vem de nu var där med.

"Dezzie, allting är färdigt där nere nu." blinkade Celia när hon precis kom upp för den väl dolda trappan. Jag nickade tacksamt till henne och hon log varmt tillbaka. Jag gick ner för trappan ett par steg innan jag vinkade till mig Justin. Han tvekade lite men följde sedan efter mig. Jag nickade mot Celia och hon stängde försiktigt dörren. Så fort dörren var helt stängd blev det kolsvart och jag kände hur Justin la sin hand på min axel.

"Det blir snart ljust igen." log jag mot honom, genom mörkret. Sedan tog jag hans hand från min axel och höll flätade samman våra fingrar. Medan vi harmoniskt gick nerför trappan, steg för steg, var vi helt tysta. Jag lyssnade på vindens vinande i bjälkarna och vattnets lek vid väggen. Justin hoppade till då och då, vilket antagligen berodde på några plöstliga ljud som han säkerligen hade svårt att placera. Jag visste precis vad det var för någonting, men för att inte förstöra överraskningen så var jag helt tyst. Jag och Timmy hade fixat rummet vi var på väg ner till för tre somrar sedan, när jag sommarjobbade i restauranten. Deras barnbarn, Mike, ville gärna också hjälpa till, men Timmy hade avfördat honom och sagt att det var vår hemlighet.

"Justin, stanna en gång. Jag ska ställa mig bakom dig." mumlade jag så lågt jag kunde, men trots det så ekade det i de trånga utrymmet. När han frågade varför så svarade jag bara att jag var tvungen att hålla för hans ögon. Han muttrade någonting som jag antog var protester, men han gjorde ingenting åt det annat än accepterade det. Det var ju inte precis så att han såg särskilt mycket, än.

"Okej, snart kommer du fram till en dörr. Öppna den då försiktigt. Den kommer knarra lite, men bry dig inte om det." log jag när jag räknat trappstegen ner. Det var exaxt 13 steg från dörr till dörr. Det var Timmy's idé helt och hållet, bara för att det var mitt turnummer. Hela vägen ner hade jag räknat och jag stod nu på det toflte steget medan Justin stod på det trettonde.

"Okej, då öppnar jag nu." förvarnade han innan han försiktigt drog ner handtaget på den gamla dörren och följde med den in i det runda rummet. Jag drog in den välbekanta doften av sjövatten och vaniljljus. Rummet var upplyst av 13 små spots i taket. Vi hade justerat dimmern när vi satte in den, så det gick inte att få helt ljust. Runtom i rummet hade Celia tänt de vita vaniljljusen och doften blev kraftigare ju längre in vi kom i rummet. Från taket hängde skynken nerför vad som de flesta skulle anta var väggarna i rummet. I mitten låg mitt lilla kuddsystem jag fixat till för några år sedan. Det var stora kuddar, 13 stycken, och alla i olika färger. Vissa var mörkt färgade medan vissa var ljusare färgade.

"Får jag titta nu?" frågade han otåligt och jag hajjade till, jag hade nästan helt glömt bort varför vi var här, till och med att han var här. Jag älskade det här rummet, det hade jag alltid gjort.

"Snart. Gå tre steg framåt och så sätter du dig ner." svarade jag och följde med honom i stegen när han gjorde som jag sa. Han satte sig långsamt ner och då tog jag bort mina händer. Han blinkade till lite innan hans blick gled över rummet.

"Wow, vad är det här för rum?" frågade han förundrat och såg sig om med nyfiken blick. Jag höll upp ett finger och sprang bort till monitorn som satt på sidan av rummet, bakom ett av skynkena. Jag knapprade snabbt in vad jag ville och skynkena började långsamt dras upp, som en ridå. Justin såg på med en förundrad blick innan skynkena var så pass mycket borta att man såg vad som var under. Då förändrades hans blick och han såg högst förvånad ut samtidigt som han såg ut att vara extremt imponerad. Jag förstod honom. Nu när skynkena var borta såg man vad som gömts sig bakom dem, och det var inte väggar, det var glasrutor. Glasrutor som vätte ut mot vattnet. Jag hade alltid varit så fascinerad över att vattnet var så otroligt blått, nästan turkost, här ute. Man såg långt ut i vattnet och det gick att urskilja en hel del olika fiskar som simmade förbi i en lugnt takt. De var så vana med rummet att de inte ens skulle ha brytt sig om ett barn stod och tryckte näsan mot glaset.

"Wow! Alltstå... WOW!" det var det enda han lyckades få fram. Jag log mjukt för mig själv medan han fortsatte granska rummet och vattnet som syntes utanför de tjocka glasfönstrena. Stället var speciellt för vem som helst att se, men bakgrunden till det gjorde det ännu mer speciellt för min del.

"Gillar du det?" frågade jag försiktigt efter en stund. Han hade ju inte sagt något utan bara suttit och stirrat på omgivningen. Äntligen vände han bort blicken från vattnet och såg på mig.

"Gillar det? Det är fantastiskt! Jag älskar det." rättade han mig snabbt och log svagt. Lugnt och försiktigt satte jag mig ner på den röda kudden bredvid honom och la en hand på hans.

"Det finns en anledning till att jag ville visa dig det här..." började jag lugnt och såg hur jag fick hela hans uppmärksamhet. Han såg nyfiken ut och samtidigt lite förvånad. Jag öppnade munnen för att fortsätta när det knackade på dörren.

"Kom in du Mike." mumlade jag efter att ha suckat. Innan dörren öppnades tog jag bort min hand från Justin's och satte mig en decimeter ifrån honom.

"Åh, hej Dezzie! Det var länge sen, hur är det?" frågade han lugnt när han visade sig. Han hade vuxit till sig ordentligt sen sist jag såg honom. Hans käkben var mer framträdande, hans hår var lite längre och nu färgat svart. När han var yngre hade han varit linblond i huvudet, en färg som passade otroligt illa på honom. Den nya, svarta färgen passade inte heller bra, men det var bättre än det innan.

"Hej Mike! Ja, det var ett bra tag sen. Vad du har förändrats! Det är bra med mig, själv då?" frågade jag medan jag reste mig upp för att ge honom en kram. Han besvarade den helhjärtat och jag kände hur jag försvann i hans stora famn. Han hade biffat till sig rätt rejält, jag kunde nästan se de framträdande musklerna under den vita skjortan som ingick i servitörsklädnaden. Till det hade han ett par svarta långbyxor och ett vitt skärp. Det såg väldigt ordinärt ut, men det var ju en restaurant, och Celia hade nog inte fått bestämma klädseln helt och hållet.

"Jodå, det är bra. Jag har vuxit upp bara, det är inget kostigt med det. Du däremot har inte förändrats mycket, förutom att du har blivit äldre. Jag tror inte att du har blivit normalare eller tråkigare heller för den delen." flinade han när han släppt mig. Justin skrockade lite bakom mig och jag vände mig om för att lipa åt honom.

"Får jag vara din vän just nu, eller måste jag agera proffesionell servitör?" frågade Mike nyfiket och jag rynkade ögonbrynen mot honom.

"Vilken fråga, Mike! Du är och kommer alltid vara min vän." svarade jag medan jag väntade på vad hade på hjärtat. Kände jag den här familjen rätt så visste jag precis vad Mike hade att säga, men jag skulle ge honom en chans att säga det innan jag skulle svara tillbaka.

"Då har du ingenting emot att jag ställer en fråga till dig?" frågade han, som om jag inte haft någon aning om vad han velat komma till. Jag motstod lusten till att himla med ögonen, och det var en svår handling, men jag lyckades faktiskt.

"Absolut inte. Kom hit och sätt dig med mig och Justin." log jag och vände ryggen till honom utan att granska hans blick. Jag satte mig lugnt ner på den röda kudden igen medan Mike satte sig ner på en grön, som låg mitt emot min. Han skruvade lite på sig en stund innan han öppnade munnen, antagligen för att säga vad han ville få fram.

"Jag vet inte riktigt vad du är för en person, eftersom att jag inte tror på sånt som jag läser, men Dezzie betyder enormt mycket för mig, hon ingår i min familj, och krossar du hennes hjärta, så bryter jag nacken av dig. Förstår du det?" slängde han ur sig mot Justin, fast i ett lugnt tonfall som var allt annat än hotfullt. Jag tappade nästan hakan kändes det som. Timmy hade nog gett Mike lite fel bild av allting.

"Ehm... Mike..." började jag men hans lugna, vardagliga blick avbröt mig en kort tid. Nu kändes det som om jag varit borta alltför länge.

"Jag tvivlar starkt på att han kommer krossa mitt hjärta, och gör han det så kommer inte du bryta nacken av honom! Absolut inte! Vad har du fått det ifrån?" frågade jag förvånat och det rykte lite i hans mungipa. Det fick mig att himla med ögonen, ibland var familjen Salo riktigt knäppa.

"Nej, det vet jag väl att jag inte skulle. Äsch, det var morfar som ville att jag skulle varna honom och se ut som om jag verkligen menade det. Han är bara allmänt körd i huvudet, den gubben. Jag svär på att han har jobbat för mycket." muttrade han och jag skrattade mjukt.

"Justin, det här är den lilla oduglingen, som Timmy kallar honom. Mike, det här är Justin, fast det vet du ju redan om." presenterade jag tröttsamt. Jag gillade inte att presentera folk, särskilt inte någon som alla redan visste vem det var. Det kändes bara korkat liksom.

"Åh, okej, nu förstår jag. Så det här, det var det, samt att rummet var ner och det här är oduglingen. Då hamnade allting på plats." flinade Justin och jag log åt hans formulering.

"Du är bra söt ibland du." log jag mot honom och nu var det hans tur att lipa mot mig.

"Okej, jag tänker lämna er nu känner jag. Jag är extremt dålig på att ljuga om någon skulle fråga, så därför tänker jag inte se alltför mycket och heller inte skapa mig en egen uppfattning. Ska jag skicka ner Wallie Special?" babblade Mike på medan han reste sig upp. Jag blinkade till av det sista han sa.

"Wallie Special? Vad är det?" frågade jag förvånat. Var det så att de faktiskt döpt någonting efter mig, eller var det bara ett sammanträffande? Jag trodde inte särskilt mycket på sammanträffande, så det var jag skeptisk till.

"Åh, du vet inte om det? Det är kul. Jag skickar ner två Wallie Special. Och btw, här nere kan ni liksom vara er själva, ingen annan än jag kommer gå ner här under tiden ni är här, bara så att ni vet." log han innan han försvann ut genom dörren. Jag såg länge efter honom innan jag kände en hand på mitt vänstra lår. Jag såg in i Justin's vackra ögon.

"Wallie Special?" frågande han tyst och jag rykte förundrat på axlarna innan jag återigen vände blicken mot dörren som Mike försvunnit ut genom.

"Jag har ingen aning." mumlade jag lågt, nästan för mig själv innan jag la min hand på Justin's som redan vilade på mitt lår.

---

---

Oj det blev ett långt kapitel det här...
Men jag tror inte att ni lider utav det, eller har jag fel? ^^

Anyways! Kan ni föreställa er det?
Jag har ju liksom en idé utav det i huvudet, men ni andra kanske får en annan vision liksom :)

I alla fall, vad tycker ni om det? :)

Gud vad jag har saknat det här känner jag nu, att lägga upp kapitel till er liksom...! <3


Dream, Laugh, Believe

"Det är ingenting mot vad jag egentligen är skyldig dig."

mumlade jag för mig själv och log brett åt min fantastiska plan. Sedan låste jag snabbt dörren och sprang runt i rummet för att förbereda allting.

---

---

"Vad gör du där inne, Dezzie? Jag blev ju klar för länge sen!" frågade Justin lika otåligt som ett barn på julaftonsmorgon. Det var dessutom inte första gången han frågat heller, jag hade helt tappat räkningen.

"Lugna ner dig, jag är snart klar!" svarade jag medan jag drog en hand genom det vågade håret en sista gång. Vågat var kanske en underbedrift, det var snarare våfflat. Det var inte ofta jag fixade håret utom satte upp det. Det var ju egentligen inte så mycket att göra. Det var inte helt platt, utan lite halvt, nästan oskyldigt lockigt, och rätt långt. Jag gillade inte att platta håret, det såg så onaturligt ut, och detsamma med att locka. Jag kunde slå till med det sistnämnda när det var något speciellt, som en skolavslutning, något bröllop, en födelsedagsfest eller liknande, men inte annars. Nej jag nöjde mig med att sätta upp det i olika frisyrer istället, det såg bättre ut då.

"Nu är jag klar." sa jag högt för att han skulle hinna flytta på sig innan jag slängde upp dörren. Jag slängde en sista blick i spegeln innan jag tog min vanliga väska, la i mobil, plånbok och nycklar, för att sedan lugnt låsa upp dörren och öppna den. När jag kom ut möttes jag av Justin som öppnade munnen för att säga någonting, antagligen någon pik han filurat på ett tag, men det kom inget ljud. Istället stod han bara och stirrade på mig med öppen mun. Roat gick jag fram till honom och stängde hans mun, han kunde verkligen se ut som ett fån ibland. Ett gulligt fån.

"Är du klar att åka nu då?" frågade jag för att se om han hörde mig, vilket han tydligen gjorde för han nickade, men släppte mig inte med blicken.

"Okej, Justin, du får sluta stirra på mig, vi ska ut bland folk och dessutom är det lite pinsamt. Det ser ut som om du sett den absolut finaste bilen i världen, eller hört den vackraste låten i universum, eller sett den sötaste lilla hundvalpen någonsin." log jag mjukt åt honom och han besvarade leendet med någonting vasst i blicken.

"Är det konstigt att jag ser ut såhär när jag står och tittar in i de absolut finaste ögonen i världen, hör den vackraste rösten i universum eller ser den sötaste tjejen någonsin. Jag tror någon får nypa mig i armen, för jag förtjänar inte att vara tillsammans med en så underbar människa som du." sa han och lät som förtrollad på rösten. Jag stirrade misstroget på honom i en halv minut innan jag himlade med ögonen mot honom.

"Ja, det är rätt konstigt. Särskilt om det är bilden du har av mig, då drömmer du med största sannorlikhet väldigt djupt." svarade jag innan jag gick förbi honom. Jag hann inte gå så långt innan jag kände hur han slog armarna om mig och vilade sin haka mot min högra axel.

"Inte ens en dröm skulle kunna göra dig rättvis! Du är fantastisk!" viskade han och jag hejdade en rysning, vilket jag lyckades förvånadsvärt bra med.

"Jösses, på dig låter det som om jag är världens underbaraste människa som någonsin gått i ett par skor. Din verklighetsbild är det något fel på!" skrattade jag innan jag gav honom en puss på kinden.

"Kom nu dagdrömmaren, nu åker vi." fortsatte jag och tog mig ur hans grepp för att gå ut till hallen. När jag kom ut i hallen drog jag snabbt på mig mina högklackade stövlar innan jag vände blicken mot Justin som tog på sig sina skor. Jag var oerhört nöjd över kläderna jag valt till honom. Han hade ett par ljusgrå jeans och en mörklila tröja på sig som det stod Made To Be Free på i vitt. Jag gillade kombinationen, och det såg oerhört bra ut på honom så jag kände mig stolt. Själv hade jag ett par mörkgråa jeans med planerade hål och revor på mig. På överkroppen hade jag en av mina favorittröjor på mig. Den var enaxlad och hade en mjuk ljusrosa färg. Tittade man noga så kunde man se att det fanns olika motiv i tyget som var vita. Därbland kunde man urskilja fjärilar, hjärtan, stjärnor och olika citat. Det var en högst ovanlig tröja, eftersom att jag sytt den själv.

"Åh, jag höll på att glömma." sa jag och skyndade mig in i mitt rum igen för att hämta en vit kofta som jag älskade att använda till den här tröjan. De var nästan som gjorda för varandra.

"Så, nu är jag klar. Nu drar vi." log jag när jag kom tillbaka. Justin nickade bara och slängde sin egen hoodie över axeln innan han gick ut genom dörren. Jag låste den snabbt när jag också kommit ut och sedan gick vi till min bil, för att jag skulle kunna visa honom min egen lilla överraskning.

---

---

Ett av kapitlen som kommer upp idag! :)

Vad tycker ni?
En liten mjukstart tycker jag det känns som ^^

'zup luvies?!


Nu är det så, att jag jobbar arslet av mig (LOL) i kyrkan... Inget svårt eller jobbigt jobb faktiskt, vi leker mest. Igår hade vi crabb fight och häromdagen uppfann vi Tinnis :D

Haha nog med larvigheterna nu då :) Det är så att jag är hemma hos Peter, mammas ex, och har därför internet för en stund :D JIPPIE! :D

Jag har inte skrivit mega mycket, men jag försöker skriva varje dag. Ni kommer få ett par kapitel nu snart, men ville bara att ni ska veta att jag absolut inte har glömt bort er (kommer aldrig hända) och att jag skriver så mycket jag kan för att ge er en megastor kapitelbomb till slut :)

Jag fick förresten en fråga om hur många kapitel det kommer bli, på ett ungefär, och det har jag ingen som helst aning om :P Tiden kommer gå lite fortare nu dock. Det kommer liksom inte bli 100 kapitel som representerar en vecka ^^ Det var bara för att få till en "presentation" av alla karaktärerna liksom :)

I alla fall! Hoppas ni har ett bra sommarlov, och OM NI SER MIG NÅGONSTANS... Kom fram och hälsa!!! :D Jag skulle tycka att det vore superkul och jag vill helt ärligt träffa er alla!

Så RT, nästa gång du ser mig i Västerås, kom fram :) Jag är också blyg ibland, men det skulle vara superkul verkligen!! :) <33

Nej, nu ska jag ladda upp lite kapitel :)

Älskar er alla sötnosar! <3

Dream, Laugh, Believe