Where are you noe - Kapitel 46
FÖRRA DELEN:
”Så du tänker inte försöka vara en normal tonåring?” frågade han, men jag var ganska säker på att han redan visste svaret.
”Inte en sekund!” flinade jag och tryckte på grön lur.
Det tog inte många signaler innan Caitlin svarade.
”Justin? Vad har hänt? Har det blivit värre? Har hon vaknat?” hördes Caitlin’s röst i andra änden och jag fick tvinga mig själv att inte skratta, hon lät verkligen enormt orolig.
”Nej hon har inte vaknat! Doktorn sa att hon ligger i koma.” sa jag med sorgsen röst. Det tog ett tag innan jag hörde hur hon gav upp ett skrik och sedan flög dörren upp till mitt rum.
”Deztiny Wallie! Gör aldrig någonsin om det där!” skrek hon åt mig när hon kom in i rummet. Jag trodde jag skulle kikna av skratt.
”Du skulle bara våga skratta Justin Drew Bieber!” fortsatte hon och spände blicken i honom. Jag sneglade lite på honom och han såg nästan lite rädd ut, som om det var farligt att hon skrek. Efter ett tag vände hon återigen blicken mot mig och stirrade surt på mig.
”Kom hit en stund Caitlin, sätt dig här.” sa jag lugnt och klappade på sidan av sängen. Hon velade lite innan hon satte sig. Jag la min hand över hennes axlar och drog henne tätt intill mig.
”Ta det lugnt Caitlin! Jag skojade bara lite med dig sötnos!” viskade jag i hennes öra. Hon tog ett fast grepp om mig och borrade in sitt ansikte i min axel, sedan hörde jag en snyftning. Jag vände blicken mot Justin som fortfarande såg lite uppskakad ut.
”Ehm, Justin, kan du gå ut en sväng? Du kan ju gå ner till killarna och tala om att jag har vaknat.” föreslog jag och log snabbt mot honom. Han såg ut att vilja protestera men jag skakade på huvudet och sedan försvann han ut genom dörren. När dörren stängts märkte jag att Caitlin släppte ut tårarna, min axel blev blöt och hon skakade. Jag drog långsamt ena handen över hennes rygg. Jag började fundera på varför man alltid gjorde så, jag kom så klart inte fram till något svar, men det var lugnande på något sätt.
”Dezzie! Skräm mig inte sådär något mer! Jag har haft så otroligt dåligt samvete för allt det här!” började hon men jag tystade henne.
”Catlin! Jag har sagt att det inte var ditt fel! Det var mitt eget, det var jag som kramade om dig lite för hårt, inte tvärtom! Dessutom kunde jag inte direkt styra över att jag hamnade i chock. Allt gick ju bra, eller hur? Det kommer ta lite längre tid att läka bara, men ingenting har förändrats. Så sluta ha dåligt samvete, för du har inte gjort något!” förklarade jag för henne och hörde hur hon snyftade till innan hon nickade. Jag log och pussade henne i pannan. Vi satt nu tysta, jag strök henne fortfarande över ryggen och hon kramade fortfarande om mig.
”Så, hur mycket drama har jag ställt till med på grund av det här då?” frågade jag efter ett par minuter. Jag visste precis att jag skulle få ta konsekvenser för det här, däremot visste jag inte hur allvarligt det var. Caitlin satte sig snabbt upp och tittade på mig med ett uttryck jag inte riktigt kunde läsa av vad det betydde.
”Är det så illa?” chansade jag och det syntes på henne att jag frågat det hon inte ville att jag skulle fråga.
”Du skulle bara veta…” mumlade hon och suckade medan hon såg medlidande på mig. Jag satte mig tillrätta och stålsatte mig för vad hon skulle berätta.
Förlåt för kort del! Men jag var tvungen att bryta här då det kommer en lång och antagligen fett dramatisk del efter den här... Så ni får stå ut helt enkelt =/
Anyways, återigen, tack för alla otroliga kommentarer!
Jag ska vara ärlig! Hade inte ni kommenterat så mycket som ni faktiskt gör, hade jag antagligen inte skrivit på den här novellen just nu... Det är ni, alla mina underbara läsare, som får mig att vilja skriva allt det här, som får mig att komma på nytt som händer! Ni är bäst! Helt klart! <3
Jaja, vad tyckte ni nu då? Var helt ärliga! :)
Godnatt på er alla bästa läsare!
XoXo
Where are you now - Kapitel 45
FÖRRA DELEN:
”CAITLIN!” Justin’s skrik var det sista jag hörde innan öronen, hörseln stängde av totalt. Det tog inte lång tid innan jag såg hur någon kom in i rummet, det såg ut som Caitlin, men jag insåg snabbt att de andra också kommit. Jag försökte fokusera blicken på deras ansikten, men jag såg dem inte. Jag försökte fokusera hörseln för att höra vad de sa, vad de var så oroliga över, men jag hörde dem inte. Det var först när jag försökte känna efter vart smärtan fanns, som jag insåg att jag var på väg bort, på väg neråt, ner i ett djupt mörker. Jag försökte tvinga ögonen att förbli öppna, försökte tvinga mig själv att stanna kvar vid medvetande, men det var omöjligt, jag var inte tillräckligt stark. Det sista jag såg var Justin’s oroliga ansikte, hans läppar när han uttalade ord som jag inte hörde och hans blick som tvingade mig att stanna kvar, innan jag släppte efter för mörkret och försvinner ner i en avgrund utan botten.
”Caitlin, kan du trycka på knappen? Det ser ut som om hon är på väg att vakna!” hörde jag en röst, långt borta. Jag kände igen den, men kunde inte placera den. Jag försökte slå upp ögonen men jag kunde inte styra över min kropp, den lydde mig inte. Något, eller någon, kramade min hand och jag försökte krama tillbaka men det gick fortfarande inte.
”Hej doktorn, jag tror hon håller på att vakna.” hörde jag samma röst igen. Det var fler som pratade nu, jag kunde inte urskilja orden tillräckligt för att höra vad de sa eller vilka det var. Istället för att bry mig om vad rösterna sa, försökte jag tvinga min kropp att lyda mig. Det var inte det lättaste, och hur jag än gjorde kändes det som om signalerna från hjärnan blev ignorerade av resten av kroppen.
”Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan hon vaknar ordentligt, det var ett ganska ordentligt chocktillstånd hon försattes i, men det dröjer nog inte lång tid. Ni kan ju tala om för henne varför hon är här och vad det är som hänt när hon vaknar, jag måste gå ronden nu med mina andra patienter. Det är bara att ringa i klockan om det är något.” sa en röst, jag gissade på att det var doktorn efter vad som sades. Jag hörde även på rösten att det var en man.
”Justin, jag springer ut och ringer Dezzie’s pappa igen, han ville veta när någonting förändrades. Jag kommer snart. Skicka ett sms eller ring om hon vaknar!” hörde jag nu en tjejröst. Det var Caitlin. Det ryckte till i min mungipa och jag blev förvånad över det. Jag hade inte tvingat kroppen till det, den hade gjort så automatiskt. Vad var det för namn hon hade sagt? Jag kunde inte komma ihåg.
”Ja, man, vi drar ner och käkar en sväng. Chaz är hungrig, som vanligt, och jag börjar också bli hungrig.” hörde jag nu en annan röst, när jag tänkt efter så lät det som om den tillhörde Ryan. Ryan, Chaz och Caitlin. Då borde ju…
”Är det okej om jag också springer iväg en sväng? Jag måste verkligen kissa!” la Christian till och jag log inombords. Ryan, Chaz, Caitlin och Christian. Varför kunde jag inte komma på vad den andra personen hette? Vem det var?
”Det är lugnt, dra ni. Jag stannar här och jag hör av mig om något förändras. Ey, Chaz, har du lust att köpa med dig lite godis till mig?” frågade rösten som tillhörde personen jag glömt bort. Varför kunde jag inte komma ihåg honom? Vad var det för fel på mig? Någon skrattade i närheten av mig.
”Ja visst. Jag fixar det.” svarade Chaz och inte långt därefter hörde jag hur en dörr stängdes försiktigt. Ett par minuters tystnad fick mig rastlös så jag återgick till att försöka tvinga mig själv att röra på mig. Jag började med munnen, eftersom att det var där min enda reaktion förekommit. Jag kände mig så hjälplös, var det såhär det kändes att vara förlamad? Var jag förlamad? Det kunde jag väl inte vara? Eller kunde jag det? Vad var det som hade hänt egentligen?
”Deztiny? Jag vet att du hör mig! Varför sa du ingenting från början? Allt hade varit så mycket lättare då! Du hade sluppit ligga här! Och jag hade inte behövt försöka lugna ner din pappa, och Christopher, och Ellie.” rösten skrattade vid det sista orden, som om det var ett skämt. Återigen kände jag hur det ryckte i mungipan. Bra att jag gjorde framsteg. Han pratade om Christopher, Ellie och min pappa. Hade dem blivit oroliga? Vad skulle jag ha berättat? Jag kom inte ens ihåg vad som hänt.
”Jag antar att det kommer ta ett tag innan det här har läkt. Vi får helt enkelt pausa vårt lilla krig tills du mår bra igen. Shit, hur ska jag klara mig? Inte få putta ner dig i poolen, inte få slänga dig över axeln, jag är antagligen inte ens tillåten att få dig att skratta. Hur ska jag klara mig?” skrattade rösten och då kände jag det, allt som hänt bara rasslade ner i huvudet på mig. Jag kom ihåg vad som hänt innan jag vaknat upp här, vem den sista jag såg var och varför jag låg härinne. Jag mindes även vem som satt och pratade med mig, vem som varit orolig för min skull redan från början. Min kropp började kännas igen, jag vickade lite på fingrarna för att försäkra mig om att jag hade känsel och sedan kramade jag tillbaka handen i min hand. Mottryck kändes nästan direkt och jag log för mig själv innan jag öppnade ögonen och satte mig upp.
”JUSTIN!” utbrast jag och kramade om honom hårt då han tydligen satt på sängkanten. Han skrattade lite innan han kramade tillbaka lite lätt.
”Tjena tjejen! Jag sa ju att du hörde mig!” skrattade han och sedan slingrade han sig lätt ut från mitt grepp och rätade på sig för att granska mig. Jag mötte hans blick och till min förvåning var den allvarlig, nästan hård.
”Gör aldrig, aldrig, om det där! Du får inte skrämmas så! Förstår du hur oroliga vi har varit? Och för att inte tala om din pappa, Christopher och Ellie!” sa han torrt och stirrade på mig. Jag himlade med ögonen innan jag suckade.
”Du låter som den mamman jag aldrig hade…!” muttrade jag och granskade honom när han stirrade förvånat på mig. Jag log lite oskyldigt och han besvarade till slut mitt leende.
”Jag borde antagligen kontakta resten, annars får jag väl en massa skit för det!” mumlade Justin medan han drog upp mobilen. Jag tog den ifrån honom.
”Kan inte jag få göra det? Jag vill veta deras reaktioner!” flinade jag och han himlade med ögonen.
”Du har varit vaken i högst fem minuter och du ska redan spela folk spratt och jävlas med dem. Jag kanske borde hälsa från doktorn att du ska ta det lugnt!” flinade han och nu var det min tur att himla med ögonen.
”Hey, jag kan fortfarande pranka folk utan att göra illa mig själv!” muttrade jag och slog in Caitlin’s nummer.
”Så du tänker inte försöka vara en normal tonåring?” frågade han, men jag var ganska säker på att han redan visste svaret.
”Inte en sekund!” flinade jag och tryckte på grön lur.
Så, vad tyckte ni om det här? Bra? Dåligt? Nice? Tråkigt? Tell me :D
Jag mår bättre nu i alla fall, febern är borta, för den här gången, och just nu hostar jag bara en massa och snorar lite, men de försvinner snart också hoppas jag :D
Anyways så tror jag att alla era UNDERBARA kommentarer är den största anledningen till att jag känner mig glad och friskt, så tack allihopa! :) Ni är fantastiska! <3
Aja, kommentera vad ni tycker, jag ska sova nu, men jag tror de kommer upp ett kapitel imorgon (alltså måndag) :)
Puss på er och godnatt <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 44
FÖRRA DELEN:
"Gömmer du dig för någon?”
”Fy fan vad du skräms Justin! Gör aldrig om det där igen!” utbrast jag och höll mig över hjärtat. En vacker dag var jag säker på att jag skulle få en hjärtattack eller något. Han log besvärat mot mig från där han satt på sängkanten.
”Varför har du gråtit?” frågade han efter att ha granskat mitt ansikte. Jag suckade, vad fick mig att tro att han skulle gå på min fasad?
”Nej det är inget.” sa jag undvikande och vände bort blicken innan jag skyndade bort till väskan och började organisera om i den för att allt ska få plats.
”Dezzie, det syns att du har gråtit!” påpekade han försiktigt och jag suckade. Sedan vände jag mig mot honom.
”Jag vill inte lämna er bara…” ljög jag medan jag vek ner kläderna i väskan. Det skulle bli problematiskt att få plats med allting, men så svårt kunde det ju inte vara. Annars fick jag väl helt enkelt lämna kvar lite av kläderna hos Caitlin, det var ju inte precis sista gången jag åkte hit. När jag satt och valde mellan kläder att lämna kvar, kände jag en arm om min axel och jag hoppade till. Jag såg in i ögonen på Justin innan han kramade om mig.
”Varför ljuger du för? Jag ser att det är något annat. Berätta istället!” viskade han i mitt öra och jag rös, samtidigt som jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jasså, de var påfyllda igen, muttrade jag inom mig. Förrädare, tänkte jag bitskt samtidigt som jag kröp in mer i Justin’s famn. Vi satt så länge, han höll bara om mig, drog handen över ryggen på mig, medan jag grät ännu mer. Varför visste jag inte, visserligen hade jag ju ont, och var antagligen på väg in ett chocktillstånd eller på väg att få panik, men så farligt var det ändå inte, jag hade varit med om värre. Ju mer jag grät, ju svårare hade jag att andas. Till slut rätade jag mig upp, men vände undan ansiktet så att han inte skulle se mina tårar. Jag försökte dra djupa andetag, men det var svårt, det kändes som om något höll tillbaka lungorna så att de inte längre rymde samma mängd som förut.
”Dezzie! Vad är det som hänt? Du håller på att hamna i chocktillstånd! Dezzie? Hör du mig? Snälla, lyssna på vad jag säger! Ta det lugnt. Försök lugna ner dig. Försök andas djupt, inte snabbt.” Justin’s röst lät orolig, som om han var på väg att få panik. Jag vände blicken mot honom, men jag såg så dimmigt. Först trodde jag att det berodde på tårarna, men sen insåg jag att jag slutat gråta, och att jag bara såg suddigt, som om Justin var långt borta.
”CAITLIN!” Justin’s skrik var det sista jag hörde innan öronen, hörseln stängde av totalt. Det tog inte lång tid innan jag såg hur någon kom in i rummet, det såg ut som Caitlin, men jag insåg snabbt att de andra också kommit. Jag försökte fokusera blicken på deras ansikten, men jag såg dem inte. Jag försökte fokusera hörseln för att höra vad de sa, vad de var så oroliga över, men jag hörde dem inte. Det var först när jag försökte känna efter vart smärtan fanns, som jag insåg att jag var på väg bort, på väg neråt, ner i ett djupt mörker. Jag försökte tvinga ögonen att förbli öppna, försökte tvinga mig själv att stanna kvar vid medvetande, men det var omöjligt, jag var inte tillräckligt stark. Det sista jag såg var Justin’s oroliga ansikte, hans läppar när han uttalade ord som jag inte hörde och hans blick som tvingade mig att stanna kvar, innan jag släppte efter för mörkret och försvinner ner i en avgrund utan botten.
Tack så otroligt mycket för alla underbara kommentarer! Ni är bäst allihopa och får mig alltid på så mycket bättre humör!!!
Vad tycker ni? :)
Det var mer allvarligt än vad någon kunnat tänka sig... Men sånt händer, trust me!
Vill bara säga att jag är sjuk... Har feber och en enorm förkylning, så jag vet inte när ni kommer få nästa kapitel... Är helt yr.... Kan bero på att jag gick i skolan igår fastän jag hade 40 graders feber... Smart? Inte särskilt kanske, men jag envisades med att vara kvar så ja :)
Jag hade ju liksom en anledning till det också! NEVER SAY NEVER 3D!!!!!! Såg den idag :D SÅÅ AWESOME! :D Lätt den bästa filmen ever!!!! Har du inte sett den? Gå och se den! De är fan ett måste för ALLA! :D
Anyways! Jag ska sova nu!
Glöm inte kommentera om vad ni tyckte!
XoXo
Where are you now - Kapitel 43
FÖRRA DELEN:
”Åh Caitlin, varför ska livet vara så jävla komplicerat?” mumlade jag trött och till min förvåning började hon skratta.
”That’s life baby!” svarade hon och jag suckade djupt innan jag tog en klunk av min varma latte.
”Vi är hemma!” ropade Caitlin när vi kom innanför dörren. Nu svarade killarna i alla fall, de ropade hej allihop och jag kunde inte låta bli att le. Jag var glad över att Caitlin gått med på att inte säga någonting till någon, jag visste att jag kunde lita på henne.
”När sa du att planet gick?” frågade Caitlin när hon vände sig mot mig. Jag drog upp mobilen ur väskan, det stod uppskrivet över skärmen.
”Kvart över fem. Klockan är nu halv tre, och vi måste nog se till att åka så att vi är där typ en halvtimme innan. Vilket betyder att vi har två timmar och en kvart att slå ihjäl.” informerade jag henne och hon nickade. Jag hade pratat med Ellie och pappa, så de visste precis när vi skulle åka och anlända hemma.
”Ja men vad ska vi hitta på då?” frågade jag efter att vi kommit in i köket. Caitlin ryckte på axlarna och jag suckade. Vi satte oss ner vid köksbordet under tystnad.
”Jag springer upp och packar ner mina grejer på en gång. Jag kan lika gärna byta om också så att du får tillbaka din klänning.” sa jag efter en stund och reste mig upp från stolen för att sedan börja gå mot trappan.
”Min klänning? Du fick den ju! Sa inte killarna det?” hörde jag Caitlin efter mig, hon hade också rest sig upp från sin stol och var nu precis bakom mig. Jag vände mig om och såg på henne.
”Vad menar du? Ska du inte ha den?” frågade jag och granskade den. Den var hur snygg som helst, och såg ut att vara dyr dessutom. Caitlin skakade på huvudet.
”Jag kan inte ha den. Den sitter inte bra på mig, jag trodde den var konstigt sydd, men när jag ser att du kan ha den så inser jag att det bara är så att den inte passar mina former. Behåll den. Den sitter superbra på dig och det är bättre att den kommer till användning istället för att ligga i min garderob och ta plats.” förklarade hon och jag kramade om henne hårt.
”Tack! Du är en underbar vän Caitlin! Inte bara för att jag fick klänningen såklart, utan för att du alltid finns till hands när man behöver prata och du förstår mig bättre än vad jag själv gör nästan. Jag hatar att jag ska behöva åka hem redan, jag trivs otroligt bra här hos er! Du är min bästa vän, och jag känner mig otroligt välkommen här hos er, även om jag inte träffat dina föräldrar ännu.” viskade jag i hennes öra medan jag höll om henne hårt. Hon kramade mig hårt tillbaka och jag kände hur det spände till över revbenen. Utan att kunna hålla det inne stönade jag till och Caitlin flög bort från mig med ett förfärat ansiktsuttryck.
”OMG! Förlåt! Jag tänkte inte på det! Förlåt!” utbrast hon och höll sig för munnen. Jag log mot henne innan jag satte mig försiktigt ner i trappan för att andas ut.
”Det är lugnt. Sådant här händer hela tiden, jag måste bara få andas en stund.” förklarade jag plågat. Revbenen hade blivit mycket värre, det kändes nu. Jag kände efter med fingrarna och fick nästan panik. Ena revbenet stack ut, på ett onaturligt sätt. Det var som om det var uppe på kanten av det andra. Jag samlade mig och log mot Caitlin, som fortfarande såg förfärad ut.
”Nu är det bra igen, det var inte ditt fel, det var jag som pressade mig mot dig, och inte tvärtom! Jag springer upp och packar nu bara så kommer jag ner sen.” sa jag och log mot henne. Jag såg hur hon nickade sakta, skeptiskt, innan jag vände mig om och försvann upp för trappan. När jag kom upp för trappan skyndade jag mig in på toaletten för att sedan stänga och låsa efter mig. Väl därinne, isolerad, ensam, kom paniken smygandes med en väldig fart. I takt med att jag sjönk ner på golvet kände jag hur tårarna brände och det tog inte lång tid innan den första tåren rullade ner över kinden. Egentligen ville jag dra av mig klänningen, för att ta en närmare titt, men jag var för rädd för att se hur illa det var. Ljudlöst lät jag tårarna falla nerför mina kinder samtidigt som jag försökte hålla paniken borta. Lät jag paniken, och chocken, komma innanför mitt försvar så var det kört, då skulle jag vara farlig för både mig själv och de andra. Nej, det var mycket bättre att försöka lugna ner sig, gråta ut och sedan samla sig för att sen fundera på vad jag skulle göra åt det.
Jag vet inte hur länge jag satt och grät, men till slut kändes det som om jag inte hade några tårar kvar. Kinderna var fortfarande fuktiga, så jag tog en pappersbit och drog över dem för att få bort alla spår på att jag gråtit. När jag försiktigt reste mig upp och tog en titt i spegeln blev jag inte förvånad, smärtan syntes i mina rödgråtna ögon och kinderna var alldeles rosiga från det blöta. Jag satte på vattenkranen och tvättade sedan av ansiktet, långsamt och grundligt, i kallt vatten. När jag var klar torkade jag mig försiktigt och mötte sedan min spegelbild, jag såg mycket bättre ut. Dock kunde man se att jag gråtit. Jag skulle ju ändå in på Caitlin’s rum och packa ihop mina saker, det var ju ingen som skulle se mig ändå på en stund. Efter en sista blick i spegeln tog jag necessären från sidan av handfatet och låste upp dörren. Jag såg mig omkring för att försäkra mig om att jag var ensam och sen smet jag in i Caitlin’s rum och stängde dörren efter mig.
”Gömmer du dig för någon?”
Oj oj oj då! Vem är det? Skrämmer personen henne? Eller vet hon kanske redan att någon är där? Jaa... Vad tror ni? ;)
Vad tycker ni om detta? Bra? Dåligt? något jag ska förbättra? Ändra på? Ba' säga till vett ni sötnosar! <3
Love you all!
XoXo
Where are you now - Kapitel 42
”Då drar vi!” ropade hon, men fick inget svar tillbaka. De satt säkert och spelade igen. Jag hade aldrig förstått det där med att spela så mycket. Visst kunde det vara roligt ibland, men att sitta flera timmar var inget som intresserade mig. Jag sneglade mot Caitlin som himlade med ögonen, tydligen hade hon tänkt samma sak.
”Caitlin, säg någonting!” skrattade jag. Hon såg ut att vara närapå att spricka. Hon tog en klunk av sin choklad, men sa fortfarande ingenting. Jag himlade lätt med ögonen innan jag skrattade igen och tog en klunk ur den varma latten.
”Så ni har kyssts tre gånger. Första gången trodde du inte att han skulle våga, andra gången puttade du bort honom och tredje gången tog du initiativet?” frågade hon efter att hon ställt ner koppen på bordet. Jag suckade och nickade. Hon såg däremot inte ut att dela min smärta, hon såg så glad ut.
”Caitlin, vad är det du är så förbaskat glad över?” muttrade jag efter en minuts stirrande på henne. Hon flinade, om möjligt, ännu bredare.
”Jag gillar det! Än så länge har det inte funnits en enda tjej som jag tyckt varit bra nog åt Justin, men du är det. Ni passar så otroligt bra ihop!” sa hon glatt och jag himlade med ögonen mot henne.
”Caitlin, du har inte typ glömt bort någon?” frågade jag henne men hon gav mig bara en oförstående blick tillbaka. Jag suckade.
”Jo du förstår, jag har berättat det för dig ett antal gånger. Jag råkar ha pojkvän! Eller har du glömt bort honom helt?” frågade jag torrt och såg hur hon himlade med ögonen.
”Nej, jag har inte glömt bort honom. Inte såsom du påminner mig ständigt.” flinade hon och jag himlade återigen med ögonen men kunde inte hindra mig själv från att le svagt.
”Precis. Jag har pojkvän, jag älskar honom, jag skulle vilja dela resten av mitt liv med honom.” förklarade jag och såg hur hon suckade.
”Om du nu älskar honom så mycket, och verkligen vill dela ditt liv med honom. Varför kysste du då Justin?” frågade hon och log triumferande, som om hon vunnit ett slag eller något. Jag öppnade munnen för att säga något men stängde den sen igen. Vare sig jag gillade det eller inte, så hade hon rätt.
”Precis!” sa hon nöjt och lutade sig tillbaka med koppen i handen. Jag skulle inte kunna säga att jag inte kände någonting, för det vore att ljuga. Jag kände visst någonting, men en sak var säker, det jag kände för Justin, var inte alls lika starkt som det jag kände för Christopher. Vi var som gjorda för varandra. Jag suckade och sjönk ihop lite.
”Åh Caitlin, varför ska livet vara så jävla komplicerat?” mumlade jag trött och till min förvåning började hon skratta.
”That’s life baby!” svarade hon och jag suckade djupt innan jag tog en klunk av min varma latte.
Tack så OTROLIGT mycket för era söta och bästa kommentarer! Man kan ju nästan tro att jag är bra på det här... >.< xD
Men vad tycker ni? Känner Caitlin henne bättre än hon tror? Har Caitlin kanske rätt i det hela? Vem vet...?
Kommentera vad ni tyckte <3
Jag ska på övernattning imorgon och kommer hem på Lördag kväll (då jag ska till Stockholm och se Never Say Never i 3D med min lillasyster), men jag ska försöka slänga in ett inlägg till... Vet inte hur bara, men det löser vi ;) <3
Pussisar <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 41
”Och… Jag ber om ursäkt för det där innan. Jag vet att du har pojkvän och så, jag vet in…” fortsatte han men till slut avbröt jag honom genom att lägga pekfingret över munnen på honom. Han tittade förvånat på mig och jag log mot honom innan jag tog tag om hans nacke och drog honom till mig innan jag gav med mig för mina känslor, min hjärna skrek nej, medan mitt hjärta dunkade flera slag än vanligt, för att visa att det samtyckte, och tryckte slutligen mina läppar mot hans.
Han besvarade kyssen medan han tog tag om min midja för att dra mig närmare. Allting runtomkring mig försvann, det fanns bara vi i hela världen. Vi var inte två olika personer längre, vi hade gått samman till att bli en person, en individ, en enhet. Jag drog honom ytterligare lite närmare, medan hjärnan protesterade högt. Vad höll jag egentligen på med? Jag var inte tjejen som gjorde såhär, jag var tjejen som var trogen sin pojkvän, men livet var bra mycket mer komplicerat än så. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet på mig, vägrade tillåta mina armar att släppa honom, vägrade låta mig avsluta kyssen. Jag drog en hand genom hans hår, det var så mjukt, så rätt på något sätt.
”Får jag se på… klänningen…?” hörde jag Caitlin’s röst som tydligen stod i dörren. Justin och jag skingrade oss, motvilligt, och sedan log han ursäktande mot Caitlin innan han gick förbi henne och ut ur rummet. Hon tittade på mig, och jag störde mig så otroligt mycket på att jag inte kunde läsa hennes blick. Det var först då jag började känna det dåliga samvetet komma bubblande, vad hade jag gjort? Varför kunde jag inte styra mina handlingar? Det kändes som om jag inte längre hade kontroll över någonting.
”Jag vet vad du tänker säga Caitlin!” mumlade jag efter att jag satt mig på hennes säng. Jag såg inte på henne, jag skämdes.
”Det tror jag inte att du vet.” svarade hon och dunsade ner bredvid mig på sängen. Jag sneglade upp mot henne och såg hur hon satt med ett brett flin. Jag tittade förvirrat på henne, vad var det med henne nu då?
”OMG! Ni kysstes!” utbrast hon sen och såg otroligt glad ut. Jag var fortfarande osäker på om det bara var en fasad eller om hon verkligen inte var arg eller något.
”Ja, det gjorde vi.” instämde jag försiktigt, visste inte riktigt hur hon skulle reagera.
”Hur länge? Var det första gången? Varför?” frågorna bara dundrade fram och hon såg uppriktigt sagt väldigt glad ut. Jag höll upp händerna mot henne så att hon skulle stanna upp.
”Caitlin, vad är det du är så glad över? Jag har pojkvän, jag har jättedåligt samvete för det här! Jag menar, första och andra gången var en annan sak, men den här gången var det hela mitt fel…” Caitlin’s ansiktsuttryck förändrades och hennes ögon blev större, om det vore möjligt.
”Vadå, har ni kyssts fler gånger?” utbrast hon och studsade till i sängen. Jag himlade med ögonen mot henne.
”Caitlin, fokus! Jag, pojkvän, dåligt samvete, mitt fel… Det är vad vi pratar om nu!” sa jag och stirrade på henne. Hon suckade innan hon gick fram till dörren och stängde den, så att vi kunde prata utan att bli störda. När hon satte sig på sängen igen såg hon helt lugn ut.
”Enkelt, ha inte dåligt samvete! För det första så kommer Christopher inte fåreda på det, eller hur? Jag menar, vad var det vi sa i lördags? Det som händer i det här rummet, stannar i det här rummet!” fick hon fram och jag nickade lite, det var ju sant. Jag tänkte nog inte berätta det för Christopher, inte när hon menade det på det där sättet. Vi hade ju faktiskt sagt så.
”Precis! Vad menar du med att det var ditt fel? Och det där med första och andra gången? Kom igen, jag vill veta!” nu blev hon åter lika hyperaktiv. Hon var verkligen angelägen om att veta, jag kunde inte låta bli att undra varför.
”Kan vi inte åka någonstans och fika? Då kan jag berätta allting, försöka i alla fall, men du får lova att inte döma mig! Jag kunde inte rå för det!” sa jag lågt och hon nästan hoppade upp ur sängen och var fortare vid dörren än jag någonsin sätt henne. Jag log överseende mot henne.
”Visst, nu drar vi!” flinade hon och var på väg ut genom dörren.
”Caitlin! Vänta! Jag tror jag behöver prata lite med Justin. Kan du skicka upp honom?” frågade jag försiktigt och hon nickade snabbt innan hon försvann ut genom rummet. Jag log åt henne, hon var verkligen underbar. Hon var precis den typen av bästa vän jag behövde ibland, men samtidigt behövde jag någon som var arg på mig för var jag just gjort. En knack på dörren fick mig att rycka till och när jag tittade upp stod Justin där. Han såg lite nervös ut så jag log lite mot honom innan jag gestikulerade att han skulle sätta sig på sängen.
”Justin. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, eftersom att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera på det jag gjort. Men tror du vi skulle kunna hålla det här mellan oss? Jag vill inte sätta dig i problem eller så.” frågade jag försiktigt och såg hur han nickade lite.
”Självklart kan vi hålla det mellan oss. Ja, mellan oss och Caitlin då. Men vad menar du med att du inte vill sätta mig i problem? Du skulle ju få problem om det kommer fram till Christopher.” frågade han och la huvudet på sned. Jag himlade med ögonen.
”Jag bryr mig inte vad Christopher skulle göra mot mig, jag oroar mig för vad han skulle göra mot dig, och dessutom så skulle han kunna läcka ut det i media och allting för att förstöra för dig. Jag bryr mig om dig, Justin, så jag vill inte ta den chansen!” förklarade jag och såg in i hans vackra, bruna ögon.
”Men jag bryr mig om dig, och jag tänker inte låta någon skada dig, även om du inte bryr dig om det. Vi håller tyst om det helst enkelt.” sa han efter en stunds tystnad. Jag nickade och log lätt mot honom. Han såg ut att vara djupt försjunken i tankar, men log lite han också.
”Caitlin väntar på mig. Vi ska dra och fika. Vi kommer väl tillbaka senare, det tar nog inte så lång tid. Har du sagt något till killarna?” frågade jag och väntade spänt på svar. Han skakade på huvudet och jag andades ut.
”Åk iväg ni, så ses vi sen.” sa han och blinkade innan han reste sig från sängen och gick ut genom dörren. Jag andades ut innan jag följde efter och sprang nerför trappan mot hallen för att sätta på mig skorna. Caitlin stod och väntade på mig och granskade mig medan jag satte på mig mina svarta stövlar.
”Då drar vi!” ropade hon, men fick inget svar tillbaka. De satt säkert och spelade igen. Jag hade aldrig förstått det där med att spela så mycket. Visst kunde det vara roligt ibland, men att sitta flera timmar var inget som intresserade mig. Jag sneglade mot Caitlin som himlade med ögonen, tydligen hade hon tänkt samma sak.
Ja det var ju bra att det var Caitlin som avbröt dem och inte någon av boyzen... Hur tror ni dem skulle reagerat? :)
Vad tycker ni om den här delen?
Vill bara tacka för era mysiga kommentarer! Ni förstår inte hur mycket jag älskar att läsa dem! Och de blir längre och längre, oerhört bra! :) Tacksam! <3
Love you guys! <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 40
FÖRRA DELEN:
”Tack! Det var otroligt befriande!” viskade jag och log mot honom. Han besvarade mitt leende och vi satt så en stund, utan att säga någonting. Det kändes skönt att inte vara tvungen till att hela tiden säga något, till att hela tiden underhålla någon. Bara sitta, och njuta av någon annans närhet, såsom jag definitivt njöt av Justin’s närhet, och sällskap, mer än vad jag var tillåten till egentligen med tanke på att jag hade pojkvän.
Efter ett tag kramade jag om honom hårt.
”Tack, för att du är en helt underbar person! Den som får uppleva det är otroligt lycklig, och den som får uppleva kärlek från dig, jag tror inte någon skulle förtjäna det över huvudtaget.” viskade jag till honom och kysste hans kind. Han kramade mig tillbaka en stund och sen släppte vi. Jag reste mig upp ur sängen och tog upp mina kläder ifrån golvet, de skulle jag slänga ner i resväskan. Innan jag gick ut genom dörren vände jag mig mot Justin och blinkade till honom och sen gick jag ut ur rummet.
”Åh hej sömntuta!” hörde jag ett skratt bakom mig och såg sen Chaz stå där. Jag flinade oskyldigt mot honom innan jag började gå mot Caitlin’s rum för att byta om.
”Chaz! Sluta stirra på min rumpa!” skrattade jag när jag sneglade över axeln. Han log oskyldigt.
”Det är inte det lättaste ska du veta. Du borde förstå, det är som när du stirrar på Justin’s mage.” skrattade han och jag stelnade till. Hur fan kunde han veta det? Jag vände mig om och tittade på honom.
”Oj, jag träffade visst mitt i prick. Ta det lugnt gullet, du är inte ensam bland tjejerna att inte kunna slita blicken från honom.” skrattade han och jag himlade med ögonen.
”Så du menar att du inte är ensam bland killarna att stirra på min rumpa?” frågade jag och hans skratt försvann.
”Det sa jag inte…” sa han undvikande och tittade bort.
”Var det någon som sa mitt namn?” frågade Justin när han kom ut ur ”vårt” rum. Jag skrattade lätt för mig själv innan jag vände mig om igen och fortsatte gå mot Caitlin’s rum.
”Det här är precis var jag menar Chaz!” sa jag över axeln, jag kunde nämligen känna bådas blickar i ryggen. Jag slängde en blick på honom och såg hur han himlade med ögonen medan Justin mest såg förvirrad ut.
”Vad snackar ni om?” frågade han och jag skrattade innan jag stängde dörren till Caitlin’s rum och gick fram till min väska. Utanför hörde jag röster, de tillhörde Chaz och Justin. De pratade för lågt för att jag skulle kunna urskilja några ord, men de pratade tillräckligt högt för att jag skulle veta att de pratade.
”Jaha. Vad ska man ha för kläder på sig idag då?” mumlade jag för mig själv och stirrade ner på väskan. Kläderna jag haft dagen innan låg nerslängda i väskan så jag såg inte mycket annat än de gråa mjukisarna och det lila linnet. Jag himlade med ögonen mot mig själv och jag fram till dörren och öppnade den. Chaz och Justin stod fortfarande och pratade och de vände blicken mot mig och flinade lite.
”Kan ni hjälpa mig? Jag har ett megaproblem!” suckade jag och gestikulerade att de skulle komma in i rummet. De bytte en snabb blick innan de gick in i rummet.
”Vad behöver du hjälp med då, sötnos?” frågade Chaz medan han slängde sig på sängen och granskade mig. Jag suckade och satte mig vid Caitlin’s skrivbord. Stolen var otroligt skön och jag snurrade runt medan jag uttråkat fortsatte fundera på vad jag skulle ha på mig.
”Jag har ett superstort problem som sagt. Jag har ingen som helst aning om vad jag ska ha på mig idag…” muttrade jag och Chaz började skratta.
”Du kan ju alltid gå sådär.” hörde jag honom mumla för sig själv och flinade mot Justin, som himlade med ögonen.
”Jag hörde det där, Chaz Sommers! Och nej, jag tänker inte gå runt såhär, det kommer bli kallt.” muttrade jag och satte mig ner på golvet istället.
”Oj oj då, vildkatten är på dåligt humör.” skrattade Chaz fram och jag flinade oskyldigt mot honom innan jag la mig ner på golvet och stirrade upp i taket medan solen lös in i ansiktet på mig och värmde skönt.
”Gör mig på bättre humör då, genom att hjälpa mig välja kläder!” mumlade jag och slöt ögonen. Jag hörde hur de sa något till varandra medan de rörde omkring i min väska. Efter ett tag öppnade jag ögonen, lagom för att se Chaz resa sig upp och gå mot dörren.
”Jag måste bara på toaletten.” förklara han och jag nickade kort innan jag slöt ögonen igen. Det var väldigt skönt att bara ligga ner, inte tänka på någonting annat än strunt och onödigheter. När solen försvann log jag lite, molnen kunde verkligen förstöra för en ibland, men det skulle nog blåsa undan snart, tänkta jag. Det var inte förrän jag registrerade andetagen som jag insåg att det kanske inte var molnen, eller i alla fall inte sådana moln jag trodde. Jag öppnade ögonen i tid för att se hur Justin’s ansikte närmade sig mitt och sen kände jag hur hans mjuka läppar pressades mot mina. Precis som förra gången log jag lite, innan jag kom på att jag faktiskt hade pojkvän hemma. Vad höll jag på med? Jag knuffade försiktigt bort honom och satte mig upp. Precis när jag tänkt säga något slängdes dörren upp och Chaz visade sig.
”Chaz is back!” utropade han glatt, men jag såg bara medlidande in i Justin’s ögon. De var omöjliga att läsa av, han var en av de få jag faktiskt inte kunde läsa bara genom att titta in i deras ögon.
”Ehm, har jag missat något mellan er, eller?” frågade Chaz nervöst efter en stund. Jag slet blicken från Justin och tittade på Chaz.
”Nej, vi hade en stirrtävling bara, men Justin vann visst.” log jag innan jag la mig tillrätta på golvet igen.
”Där satt den mannen!” hörde jag Chaz säga och sedan satte han sig ner på golvet bredvid resväskan.
”Hittar ni något snyggt?” frågade jag medan jag trummade på min mage i takt med en musiksnutt jag hade på hjärnan. Chaz muttrade lite innan han slängde något på mig. Jag satte mig upp och drog av mig tygstycket och insåg att det var min svarta Ed Hardy klänning. Den var tight, enkel och snygg med ett otroligt snyggt tryck på, jag älskade den.
”Oh, bra val! Ni borde välja kläder till mig oftare! Men jag behöver underkläder också, så se till att hosta fram några som ni tycker passar.” flinade jag medan jag iakttog dem båda som stirrade på mig med stora ögon.
”Men jag gillar den där färgen på dig ju!” sa Justin och jag skrattade lite innan jag log mjukt mot honom. Han vände sig mot resväskan igen och de båda började gräva. Till slut skrek Chaz till.
”Jag vet precis vad du ska ha under! Dem här!” utbrast han glatt och livligt medan han höll upp min svart/lila BH i spetstyg och de matchande trosorna.
”Ni måste skoja med mig?” frågade jag och höjde ett ögonbryn. Både Justin och Chaz skakade allvarligt på huvudet och log glatt mot mig.
”Okej, jag får väl byta om då. Ni får se sen. Ut med er nu!” suckade jag och föste ut dem genom dörren och stängde efter mig. Jag suckade innan jag drog av mig de lila underkläderna jag redan hade och drog på mig de nya som killarna valt ut. Sedan drog jag på mig klänningen och granskade mig själv i spegeln. Det såg väldigt bra ut, förutom att blåmärket på ryggen syntes.
”Okej ni kan komma in nu pojkar!” ropade jag och hörde hur killarna öppnade dörren och kom in i rummet igen. De granskade mig och jag log mot dem.
”Det ser skitbra ut!” utbrast Justin och gjorde tummen upp mot mig. Jag suckade och vände på mig.
”Framifrån ser det bra ut ja…” förklarade jag och suckade igen. När jag vände mig tillbaka tittade killarna medlidande på mig. Jag satte mig på knä vid väskan och tog upp den andra klänningen jag hade med mig, som passade något bättre.
”Är det okej om jag hade den här istället?” frågade jag och höll upp den medan jag granskade killarnas ansikten. De utbytte ett par blickar innan de båda skakade på huvudet och Justin försvann ut genom dörren och Chaz gick fram till Caitlin’s garderob. Jag stirrade på honom med stora ögon.
”Det var lugnt!” sa Justin när han kom tillbaka in i rummet igen och gick sedan fram till Chaz som nu grävde i hennes garderob. Vad höll dem på med egentligen?
”Ta av dig den där klänningen, du ska få testa en annan…” hörde jag Justin säga medan de fortsatte gräva efter något. Jag himlade med ögonen innan jag gjorde som han sa och drog av mig den. Jag väntade ett bra tag på vad jag ni skulle få att prova. Till slut slängde Justin ett vitt tygstycke över mig och jag plockade bort den och granskade det.
”Är ni verkligen säkra på det här?” frågade jag skeptiskt medan jag sneglade på dem. De nickade bara och gestikulerade uppmuntrande att jag skulle ta på mig den. Jag ryckte på axlarna medan jag drog den över huvudet. Den liknade min Ed Hardy klänning en hel del, bara att det inte bar två axelremmar högst upp, utan det t-shirt formen på den. Jag drog på mig den och insåg att den inte alls var lika tight som min svarta. Den var luftig och när jag granskade mig själv i spegeln såg det ut som om den rann nerför min kropp.
”Wow!” fick jag fram och snurrade runt. Den satt superbra på mig, det trodde jag verkligen inte. Jag vände mig med killarna som såg nöjda ut.
”Kom så visar vi Caitlin!” utbrast Chaz och studsade fram till dörren. Wow, han var verkligen hyperaktiv så det heter duga idag. Jag skrattade lite lätt innan jag följde efter honom. Precis innan jag skulle gå ut genom dörren tog Justin tag i min arm och vände mig mot honom. Jag tittade nervöst in i hans ögon, frustrerad över att jag inte lyckades tolka dem.
”Du måste verkligen kolla upp det där med revbenen, det ser inte bra ut!” sa han bara och jag nickade samtidigt som jag svalde.
”Och… Jag ber om ursäkt för det där innan. Jag vet att du har pojkvän och så, jag vet in…” fortsatte han men till slut avbröt jag honom genom att lägga pekfingret över munnen på honom. Han tittade förvånat på mig och jag log mot honom innan jag tog tag om hans nacke och drog honom till mig innan jag gav med mig för mina känslor, min hjärna skrek nej, medan mitt hjärta dunkade flera slag än vanligt, för att visa att det samtyckte, och tryckte slutligen mina läppar mot hans.
OMG! vad håller hon på med egentligen???? :O Hon har ju Christopher därhemma!
Men kan det vara möjligt att vara kär i två killar samtidigt?
Jag vet att det här blev ett otroligt långt kapitel, det var dessutom svårt att skriva! Jag vet inte hur många gånger jag ändrat det! MEN! Det är kapitel 40, då får det väl vara lite extra långt va? Och komplicerat?
Vad tycker ni? Kommentera alla tankar och känslor kring det här! :)
XoXO
Where are you now - Kapitel 39
Jag lutade mig mot Justin’s axel och kände hur hans tag om mig blev hårdare, på ett bekvämt sätt. Det var samma sköna känsla, känslan av trygghet och värme. En känsla jag inte fick särskilt ofta. Jag drog ett djupt andetag innan jag kände hur jag förlorade kampen mot tröttheten. Justin gjorde ingenting bättre när han sakta och rytmiskt drog tummen över en liten yta på ryggen med en svepande rörelse. Till slut orkade jag inte kämpa emot längre, utan jag välkomnade sömnen med öppna armar och slöt frivilligt ögonen för att sova.
”Dezzie? Är du vaken? Dezzie? Det är dags att gå upp nu!” hörde jag en röst säga, men den kändes flera mil bort. Jag rullade runt och la mig på rygg innan jag kurade ihop mig i fosterställning. Det var alltid skönt att ligga så.
”Dezzie, jag menar allvar nu! Du måste upp.” sa rösten, men jag kunde inte placera den. Det var inte Ellie, inte Christopher, inte Sky och definitivt inte pappa. Det var någon annan, någon som jag visste vem det var, men inte kunde sätta fingret på det. Men vad skulle då den här personen göra i mitt rum? Pappa brukade inte låta vem som helst komma in i vårt hus, det hade han bevisat när jag börjat träffa Christopher.
”Passa dig du så att jag inte slickar på dig!” skrattade rösten, men jag kunde inte förmå mig att röra en muskel. Jag var alldeles för djupt insjunken i mina tankar. Jag registrerade meningen undermedvetet, och där visste jag även att jag visste vad det betydde, och att jag antagligen borde lyssna. Återigen hörde jag det där skrattet, det var speciellt, inte som alla andra skratt. Det var då jag kom på det, det var Justin! Jag var inte hemma, jag var hos Caitlin, men jag hade inte somnat i sängen, jag hade somnat i Justin’s knä nere i en av fåtöljerna. Innan jag visste ordet av det kände jag hur jag blev blöt på kinden. Jag letade igenom minnena och insåg vad Justin stått och sagt.
”Om du inte går upp nu så får du en puss, var det inte det du sa skulle komma efter?” sa Justin och jag flinade.
”Det skulle du aldrig våga, men jag är vaken nu.” log jag och sträckte lite på mig. Jag kände en hand mot min kind och innan jag hann reagera kände jag Justin’s läppar mot mina. Jag öppnade ögonen och såg upp på honom, jo han kysste mig. Jag kom på mig själv med att besvara kyssen och samtidigt le innan jag slöt ögonen igen och la händerna över hans hals. Jag vet inte hur länge det pågick, men helt plötsligt drar sig Justin undan lite och jag öppnade ögonen för att se på honom där han satt på sängkanten.
”Du ser, jag vågade.” sa han tyst och när jag granskade hans ansikte såg jag hur en rosa ton uppenbarade sig på hans kinder.
”Jo jag märkte det.” log jag lite innan jag försiktigt reste mig upp. Jag slängde en blick på golvet och såg en liten hög med kläder där. Men vänta lite nu, det var mina kläder. Jag drog bort täcket och såg att jag endast hade underkläder på mig.
”Det skulle ha blivit för varmt för dig att sova i kläderna, så Caitlin hjälpte dig av med dem.” förklarade Justin och jag log mot honom innan jag nickade.
”Ja, det var bra, annars hade jag svettats ihjäl och det är inte så trevligt.” flinade jag innan jag smidigt tog mig förbi Justin och resten mig ur sängen. Jag ställde mig framför spegeln och granskade mina vänstra revben, det blev allt värre för var dag som gick.
”Den där färgen klär dig!” hörde jag Justin säga bakom mig och såg att han tittade på mina underkläder. Jag flinade lite innan jag vände mig tillbaka mot spegeln. Jag började trycka och känna över revbenen, såsom jag gjorde nästintill varje morgon, och i ögonvrån såg jag att Justin granskade mig medan jag grimaserade.
”Du borde gå till doktorn med det där. Det ser inte bra ut!” sa han och jag skrattade lätt utan att vända mig mot honom.
”Det är klart att det inte ser bra ut, jag har brutit två revben. Däremot vägrar dem läka som dem ska.” muttrade jag för mig själv och drog igen. Jag hörde hur Justin satte sig ner i sängen och när jag vände blicken mot honom vinkade han mig till sig.
”Här, lägg dig, jag vill känna.” sa han och klappade på sidan om sig. Jag ryckte på axlarna och gjorde som han sa. När jag lagt mig tillrätta drog jag djupa, melodiska andetag och slappnade av så mycket jag kunde. Jag slappnade av i varenda muskel, och visst fanns det en nackdel med det, jag hade inte längre kontroll över mitt ansikte när han skulle känna.
”Du måste säga till om jag gör dig illa!” sa han och jag nickade, fast jag vet inte om han märkte det, det var nog ganska obemärkligt.
”Om inte annat, så kommer du se, och höra, mina reaktioner. Jag har slappnat av helt nu, så nu kommer jag inte längre ha någon kontroll över mitt ansikte.” sa jag lugnt och slöt ögonen. Det tog ett tag innan han ens började, det kändes som om han tittade på mig, granskade mig, som om han var osäker på om han verkligen skulle röra vid det. Jag skulle precis öppnade munnen för att säga någonting, men då kände jag fjäderlätta rörelser över revbenen. De kändes knappt, kittlades på något sätt. Hans fingrar var kalla, försiktiga och återigen, trygga. Hela han gjorde mig trygg, säker på något sätt. Hans fingrar drogs över blåmärket, sedan upp över kanten på revbenen där de är av och sedan uppåt ännu mer, tills han rörde vid det blåa precis vid min BH. Jag kände hur jag rös till, det var skönt, även om det kändes.
”Det är ganska skönt, nu när du är försiktig. Jag tror du är den enda.” viskade jag och log lite. Jag hörde hur han skrattade lätt.
”Det gör ju ont, eller hur? Då måste man vara försiktig. Fast vet du vad som är ännu skönare?” frågade han och jag skakade lugnt på huvudet. Jag kände hur han bytte position i sängen och när jag tittade satte han sig i en annan vinkel, antagligen så att han lättare skulle komma åt. Jag slöt ögonen igen och väntade på det som skulle vara så härligt.
”Det här.” hörde jag honom viska och sedan kom ett helt annat tryck mot revbenen. Jag rös redan nu, det var liksom en obeskrivlig känsla. Jag öppnade försiktigt ögonen för att se vad han gjorde och kunde inte låta bli att le när jag insåg att han kysste mitt blåmärke och sen revbenen. Han var så försiktig, så otroligt mysig, på något sätt. Justin märkte nog att jag tittade på honom för han rätade upp sig och log lite generat. Jag satte mig upp och våra ansikten var bara några cm ifrån varandra.
”Tack! Det var otroligt befriande!” viskade jag och log mot honom. Han besvarade mitt leende och vi satt så en stund, utan att säga någonting. Det kändes skönt att inte vara tvungen till att hela tiden säga något, till att hela tiden underhålla någon. Bara sitta, och njuta av någon annans närhet, såsom jag definitivt njöt av Justin’s närhet, och sällskap, mer än vad jag var tillåten till egentligen med tanke på att jag hade pojkvän.
Oj oj oj! Love is in the air? Vad tror ni?
Fan nnu börjar det hända grejer sötnosar!
Vad tror ni? Har det börjat växa fram känslor?
Börjar Dezzie få känslor för Justin? Eller har hon bara fått Bieber Fever?
Och Justin då...? Har han känslor för henne?
Jaa... Vad tror ni? :P
Nu ska jag ta på mig kläder (sitter i pyjamas) och dra till plugget för att dansa, i tre timmar, till esteten :D
Skriver mer sen :D Nu börjar det ju hända saker så nu kan ni ge er f*n på att ni kan få kapitel ofta :D
Mer drama kommer! Kärleksdrama, det kan ni hoppa opp och sätta er på! Action kommer, har allt planerat! Uppoffringar, både i samband med Action-snutten och annars! Jaa ni har mycket som väntar er!
Och en sak är i alla fall säker, dessa 39 kapitel, har bara varit en liten början! ;)
XoXo
Where are you now - Kapitel 38
FÖRRA DELEN:
”Okej, nu vet ni vilka Hugh Jackman och Viggo Mortensen är, så nu kan vi kanske se på filmen? Det var länge sen jag såg min babe!” sa jag glatt och efter att jag sett att de andra nickat satte jag igång filmen igen.
”Hur många gånger hade du sett den här filmen sa du?” frågade Christian när jag stod upp och tog ur skivan ur Dvd:n. Jag vände mig mot honom och ryckte på axlarna.
”Jag vet inte? Vad är det då då?” frågade jag och rynkade ihop ögonbrynen. Det hade varit ganska tyst genom hela filmen, och de andra hade sagt efteråt att de gillade filmen, vilket gjorde mig glad då det var en av mina favoritfilmer.
”Ja med tanke på att jag såg hur du mumlade nästan varje replik för dig själv.” skrattade Christian och jag log lite mot honom.
”Ledsen, det är inte något jag tänker på faktiskt. Det bara blir så.” svarade jag och flinade. Christian nickade lite och sen sprang han ut ur vardagsrummet och upp för trappan. Efter det hörde man hur toalettdörren stängdes igen och låstes.
”Vad är det för speciellt med han, Hugh Jackman?” frågade Justin och log lite ursäktande mot mig. Jag besvarade leendet innan jag satte mig ner i fåtöljen och drack lite Coca Cola.
”Jag vet inte riktigt. Alltså, det går inte riktigt att svara på. Jag menar, det är min celebrity crush. Han är speciell, fast ändå normal. Han är liksom… Han…” svarade jag och försökte få fram det jag ville säga, vilket var svårt eftersom att det inte riktigt gick att förklara. För ärligt var det inte något extremt speciellt med honom, bortsett från utseendet och att han verkar som världens mysigaste person. Justin nickade lite till svar och vände sen bort blicken.
”Okej, har du någon crush?” frågade jag efter en stunds tittande på honom. Han sken upp när han vände blicken mot mig.
”Klart jag har! Beyoncé naturligtvis!” svarade han och log stolt. Jag skrattade lite innan jag nickade mot honom.
”Så, vad händer nu då? Vad ska vi hitta på?” frågade Caitlin medan hon sträckte på sig i soffan. Jag funderade en stund innan jag såg mig om i rummet.
”Vad är klockan?” frågade jag då jag inte fann det jag letade efter. Caitlin drog upp mobilen ur fickan och skärmen lös upp hennes ansikte.
”Klockan är snart halv åtta.” svarade hon och la ner mobilen i fickan igen.
”Okej, vad ska vi göra då?” frågade jag och sträckte på mig i fåtöljen, jag höll på att bli trött kände jag.
”Fundera en stund ni så ska jag bara springa in på toaletten lite snabbt. Christian borde vara klar nu.” sa jag och reste mig hurtigt upp och sprang upp för trappan. Dörren till toaletten öppnades när jag kommit upp och Christian log mot mig innan han gick nerför trappan ner till de andra. Jag gick snabbt på toa och sen ställde jag mig framför spegeln och stänkte vatten i ansiktet, för att pigga upp mig. Det var alldeles för tidigt för mig att sova vid den här tiden, det var bara att hålla ut.
När jag kom ner igen såg jag att Christian brett ut sig i fåtöljen jag suttit i. Jag gick fram till den och hängde över ryggstödet medan han flinade mot mig, på ett retsamt sätt.
”Åh, bra, toaletten är ledig.” sa Justin innan han gick ut ur vardagsrummet och lämnade den andra fåtöljen ledig. Jag flinade snabbt innan jag tog hans plats och bredde ut mig på ett otroligt skönt sätt.
”Ey, det där var min plats!” hörde jag Justin’s röst från dörren in till vardagsrummet. Jag vände blicken mot honom, sakta, och såg hur han tittade på mig.
”Du är medveten om att jag ligger jätteskönt va?” frågade jag lugnt medan jag tittade tillbaka mot honom. Han flinade och nickade innan han gick fram till mig. Vad hade han tänkt göra nu? Jag såg hur han böjde sig ner över mig och jag hjärtat dunkade till hårt i bröstet på mig.
”Mycket möjligt, men du får maka lite på dig.” flinade han och lyfte upp mig. Jag tog inte ögonen ifrån hans under hela tiden och sen satt han i fåtöljen, men mig i knät.
”Tja, det här var inte så dumt det heller.” skrattade jag och satte mig tillrätta i hans knä. Hans famn var varm, inbjudande och kändes trygg på något sätt.
”Så, har ni kommit på vad vi ska göra?” frågade jag samtidigt som jag vände mig mot de andra. Caitlin skakade på huvudet, medan Ryan ryckte på axlarna och Chaz satt bara uttryckslös. Jag vände mig mot Christian som bara log mot mig.
”Vad är det?” frågade jag honom men han skakade bara på huvudet innan han utbytte någon blick med Caitlin, något som jag inte hade någon aning om vad det betydde.
”Ska vi se en till film då? Eller ska vi se på tv?” frågade jag efter att jag tröttnat på att försöka lista ut vad de kommunicerat om, jag lyckades ändå inte förstå vad de menade.
”Visst, Christian, slänger du hit fjärrkontrollen? Vi kan ju zappa runt lite och se om det är något bra på tv.” svarade Caitlin och klickade runt en stund efter att hon fått kontrollen av sin bror. Efter ett tag stannade hon på någon film, den var gammal, men ganska bra. Däremot kunde jag inte komma på vad den hette. Vi såg på filmen under tystnad och jag kände nästan hur ögonlocken blev allt tyngre och tyngre. Jag lutade mig mot Justin’s axel och kände hur hans tag om mig blev hårdare, på ett bekvämt sätt. Det var samma sköna känsla, känslan av trygghet och värme. En känsla jag inte fick särskilt ofta. Jag drog ett djupt andetag innan jag kände hur jag förlorade kampen mot tröttheten. Justin gjorde ingenting bättre när han sakta och rytmiskt drog tummen över en liten yta på ryggen med en svepande rörelse. Till slut orkade jag inte kämpa emot längre, utan jag välkomnade sömnen med öppna armar och slöt frivilligt ögonen för att sova.
Awww! Hur gulligt var inte det där på en skala 1 - 10??? :')
Tänk vad jag gör för er ^^ Känns som om jag svikit er de senaste dagarna (visst jag har inte mått så bra psykiskt och det har varit mycket runtomkring, men ändå!) så därför skriver jag så mycket jag kan, så ofta jag kan! Jag är skittrött just nu, klockan är ändå halv 1 på natten, men jag kände mig tvungen att skriva klart kapitlet!
Det känns som om jag är skyldig er det eftersom att ni är så underbara på att kommentera! <3
Nej ni, nu ska jag sova! Jag ska gå upp hyfsat tidigt imorgon för att skriva mera :) Hinner jag klart så kommer delen ut imorgon innan jag drar till plugget, men annars får ni den när jag kommit hem :)
Puss på er alla underbara läsare! Och godnatt!
XoXo
Where are you now - Kapitel 37
Aja, nu får ni iaf en förklaring på vilka mina snyggingar är! :D
Jag kan ju ärligt säga att Viggo Mortensen, han är skithet, men inte precis någon crush...
Däremot Hugh Jackman!!!! Oj oj oj! Där kan man snacka CRUSH!
Så ja, jag har några fler Crush'er än bara han, och Justin... Vill ni veta dem kan jag skriva om det lite senare, men NU ska ni få läsa kapitel 37 :D
Enjoy!
FÖRRA DELEN:
”Så ni vet inte vem han är heller?” stammade jag fram och såg hur de sakta skakade på huvudena. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta. De hade verkligen bott i en skokartong.
”Okej, dags för snabblektion. Hur många av er har sett någon av Sagan om Ringen filmerna?” frågade jag och såg hur alla i rummet höjde sina händer. Jag log mot Christian, Caitlin och Justin.
”Eftersom att ni redan vet vem Viggo är, behöver ni inte svara på mina frågor om honom. Det här är för tillfället till för Chaz och Ryan.” svarade jag och log överseende. De tog ner händerna och såg på Chaz och Ryan, som såg lite obekväma ut.
”Okej, ni har sett filmerna, eller någon av dem. Vem tycker ni är bäst i filmerna?” frågade jag sen tålmodigt. Det var bara att inse att de inte hade samma förråd med kändisar som jag själv hade. Jag tittade hyfsat mycket på film, och följde alltid nyheterna om den nya skådespelaren och den nyfunna sångerskan. Jag älskade att hålla mig uppdaterad om det då jag tyckte det var intressant. Jag hade även mycket olika åsikter om varje kändis jag kände till. Jag hade även hört att min skivsamling hemma var att dö för. Jag lyssnade på i princip allt och hade därför otroligt mycket skivor.
”Den frågan var enkel, Aragorn är helt klart bäst!” sa Chaz och Ryan nickade instämmande. Jag log glatt mot dem.
”Bra, där har ni Viggo Mortensen!” svarade jag enkelt och flinade mot dem. De nickade kort båda två innan Chaz ryckte på axlarna.
”Okej, det var en. Hugh Jackman nu då. Har ni sett Australia?” frågade jag. Jag hoppades dem hade det, för filmen var verkligen fantastisk. Mer än fantastisk faktiskt. De skakade båda två på huvudet och jag suckade.
”Hmm, okej. Jag antar att ni sett X-men då?” frågade jag, jag var hyfsat säker på att de sett dem, jag menar, vem har inte? Visst fanns det sådana som inte gjort det, men det kändes som om det var nästintill omöjligt. Jag var liksom uppvuxen med de filmerna, och innan filmerna var det ju programmet X-men som jag satt bänkat framför varje morgon.
”Ja, vem har inte sett X-men liksom. Det äger ju!” hörde jag Ryan säga och jag kände hur jag slappnade av lite.
”Vem tycker ni är bäst, eller ja coolast, där då?” frågade jag med ett brett leende på läpparna. Jag var ganska säker på vad de skulle svara, men man visste ju aldrig, de var ju ganska duktiga på att överraska mig. Det var de allihop, särskilt Justin, den lilla smygaren. När jag tänkte på det började jag skratta och jag kände de andras blickar på mig medan jag försökte sluta skratta, jag menar, så roligt var det väl ändå inte?
”Babe, vad skrattar du åt?” frågade Caitlin och jag vände blicken mot henne och drog ett djupt andetag. Sedan kände jag att jag återfått kontrollen av mig själv.
”Ledsen sötnos, jag tänkte på något bara. Så, vem gillar ni bäst nu då?” frågade jag killarna och de såg ut att fundera en stund. Enligt mig fanns det inget att fundera över, men alla var inte som jag och dessutom var de killar. De höll lättare reda på kvinnliga skådisar och kändisar, och det förstod jag.
”Tja, han den där killen med laserblicken är ju ganska nice.” svarade Ryan efter ett tag och Chaz instämde. Jösses, de var nästan som bröder, likare människor var nog väldigt svårt att hitta.
”Ja, jag vet ärligt talat inte vem som spelar honom, men inte är det Hugh Jackman i alla fall. Min babe spelar Wolverine. Och enligt min åsikt så är han den coolaste i hela X-men, och det har ingenting med just Hugh att göra.” svarade jag och log mot grabbarna som nu nickade.
”Jag måste erkänna att han är min favorit mellan killarna. Jag menar, vem vill inte kunna läka automatiskt? Dessutom är det otroligt coolt med hans järnklor, eller vad man ska kalla det.” sa Justin och log lite. I ögonvrån såg jag hur Christian nickade gillande.
”Okej, nu vet ni vilka Hugh Jackman och Viggo Mortensen är, så nu kan vi kanske se på filmen? Det var länge sen jag såg min babe!” sa jag glatt och efter att jag sett att de andra nickat satte jag igång filmen igen.
Så, vad tycker ni nu då? Vem är snyggast?
Hugh Jackman (Wolverine) eller Viggo Mortensen (Aragorn) ????? :D
Så, vad tyckte ni? Jag ska sätta fart att skriva mera nu, ska verkligen försöka få in ett till kapitel ikväll, annars får ni in det imorgon bitti innan jag drar till plugget :) Haha jag börjar halv ett imorrn, SOFT :D
Men jaja, kommentera vad ni nu tycker Shawties <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 36
FÖRRA DELEN:
”Vi måste prata…” sa han lågt, nästan som om det var något han inte tyckte om, och jag blev stel i hela kroppen. Just de tre orden var något av det läskigaste som gick att säga till mig. Det kunde bara betyda en sak, att någonting hänt.
Jag började kallsvettas och kunde fortfarande inte röra mig en meter. Jag öppnade munnen för att försöka tvinga mig själv att prata, men jag lyckades inte särskilt bra.
”Vad menar du?” stammade jag fram till slut och jag hörde hur Chris suckade. Det kändes som en evighet hade gått innan han suckade igen och sen pratade.
”Vi tar det när du kommer hem sen. Hörde av Ellie att du kommer hem imorgon? Jag skulle kunna hämta er på flygplatsen. Men du kan väl ringa imorgon innan ni kliver på flyget?” hörde jag honom säga, men det kändes som om det inte var vad han ville säga från början. Som om han ändrat sig av någon anledning. Jag fick inte fram ett ljud utan stammade bara fram ett ja, sen la han på och jag stod fortfarande med telefonen tryckt mot örat. Efter ett par minuter hade jag återfått kontrollen över mig själv och jag bröt mig fri från där jag stod och jag satte mig ner i soffan bredvid Christian. Killarna satt och spelade, som vanligt, och hade inte märkt att jag stod där.
”Var är Caitlin?” hörde jag mig själv säga, som om en del av mig själv ville veta, samtidigt som den andra delen av mig inte var det minsta intresserad. Christian ryckte till lite, antagligen för att han inte märkt att jag satt mig bredvid honom.
”Hon är ute i köket och hämtar lite snacks. Vi ska ju se Ghost Ship, har du redan glömt det?” skrattade han och jag gav honom ett glädjelöst leende tillbaka. Allt jag kunde fundera på vad det var som hade hänt, det var inte likt Christopher att bete sig så, det måste vara någonting allvarligt.
”Okej, jag är tillbaka, sätter ni på filmen?” hörde jag Caitlin säga till höger om mig när hon kom in i vardagsrummet med famnen full av snacks och två stora Coca Cola flaskor. Hon ställde ner allting på bordet och drog fram sex stycken plastmuggar ur fickan som hon sen delade ut. Alla hade olika färger, antagligen så att vi lättare skulle hålla reda på dem. Caitlin tog en rosa, gav mig en lila, Christian fick en grön, Ryan en gul, Chaz en blå och Justin fick den röda.
”Gjorde du det där med mening Caitlin?” hörde jag hur Justin muttrade från den ena fåtöljen. Jag reste mig upp och satte mig i den andra, det blev så trångt i soffan med fem personer och jag trivdes i den högra fåtöljen, den var bekväm och man satt i en bra vinkel.
”Vi kan byta om du vill.” sa jag och erbjöd mig och kasta över muggen till honom. Han log lite mot mig men skakade på huvudet. Jag ryckte på axlarna och vände blicken framåt, då Christian gått och stoppat i filmen i Dvd:n. När han fått igång den och reklamen börjat reste jag mig upp och släckte lamporna så att det blev mörkare, då skulle det bli läskigare.
”Hey, Christian, du är medveten om att den här är barnförbjuden va?” hörde jag Caitlin säga följt av mutter från Christian’s sida.
”Jag tror att jag sätter mig emellan er två, annars blir det nog inte mycket tv-tittande för er del.” hörde jag Chaz säga och jag skrattade åt honom, det var inte ofta han sa ifrån, så det gick knappt att ta på allvar. Sedan satt vi tysta och såg på filmen. Jag hade inga problem med att se skräckisar, och den här visste jag inte ens om den räknades in i den kategorin. Den var ganska intressant, men den var inte läskig. Den var komplicerad och det var först i slutet som man förstod allting. När filmen var slut vände jag mig mot de andra och det var en rolig syn. Justin satt normalt i fåtöljen, men de fyra i soffan satt hopslingrade och de såg nästan livrädda ut. Caitlin tittade upp mot mig och log lite snabbt innan hon sneglade på killarna.
”Nästa film eller?” fick jag fram mellan skratten och reste mig upp ur fåtöljen för att plocka mellan de andra filmerna jag hyrt. Det fanns tre stycken att välja på.
”Vad vill ni se?” frågade jag utan att se på dem medan jag läste på baksidan till filmerna.
”Vad har du för filmer då?” frågade Justin och när jag sneglade mot honom log han mot mig, som han brukade göra. Det var inget brett leende, det var snarare ett litet leende, som om det ryckte i mungiporna bara. Det var sött.
”Vi har Titanic, Van Helsing och Gilbert Grape…” svarade jag och log mot dem. De såg ut att fundera en stund och jag väntade tålmodigt på deras svar.
”Vilken ser du helst?” frågade Caitlin efter en stund då de inte kunde komma överrens om vilken vi skulle se.
”Jag ser helst Van Helsing!” svarade jag snabbt och log fånigt mot dem. Caitlin såg på mig flinade sen, hon visste precis varför.
”Okej, vad handlar den om då? Är den bra?” frågade Ryan och jag vände blicken mot honom.
”Jag har sett den säkert tusen gånger, den är sjukt bra. Däremot är det svårt att förklara vad den handlar om. Vet du inte vem Van Helsing är? Eller var?” frågade jag och Ryan skakade på huvudet. Jag vände blicken mot Chaz och Christian, som också skakade på huvudet. Jag rynkade ihop ögonbrynen innan jag slutligen vände mig mot Justin som såg lite förvirrad ut.
”Jag har inte sett filmen, men jag vet vad Van Helsing var.” svarade han innan han hällde upp lite Cola i sitt glas. Jag suckade djupt, de hade verkligen missat något.
”Van Helsing var en monsterjägare och han… Äsch, ni får se på filmen istället! Jag lovar, den är skitbra! Dessutom är min babe med i den!” sa jag glatt och satte in skivan i Dvd:n.
”Vem är din babe?” hörde jag Chaz fråga bakom mig. Jag vände mig om och log mot honom innan jag vände mig mot tv:n igen där menyn kommit upp och min babe stod med ett bländande uttryck, som vanligt. Jag slängde mig ner i fåtöljen och la mig tillrätta.
”Det där är min babe, lika het som vanligt!” svarade jag uppspelt och tryckte mig genom menyn för att få igång filmen.
”Vem är det? Jag tycker inte han ser så fantastisk ut, ganska vanlig faktiskt.” hörde jag hur Chaz muttrade och jag vände mig mot honom med höjda ögonbryn. Jag pausade snabbt filmen.
”Vet du inte vem det är?” utbrast jag och stirrade på honom. Han skakade på huvudet medan han mötte min blick. Jag trodde jag skulle smälla av.
”Det är ju Hugh Jackman!” förklarade jag, som om det var världens självklaraste sak, vilket det också var för mig. Jag väntade på att Chaz skulle haja till och veta vem det var jag pratade om, men den reaktionen kom aldrig.
”Jösses! Har ni bott i en förseglad skokartong eller?” frågade jag och jag hörde hur både Justin och Caitlin började skratta.
”Ja jag tror faktiskt dem har det. De är så otroligt dåliga på manliga kändisar så du anar inte.” svarade Justin och jag såg i ögonvrån att han log mot mig. Jag kunde fortfarande inte förstå hur någon inte kunde veta vem Hugh Jackman var. Han var ju liksom den underbaraste och den störste av de alla.
”Snälla säg att ni skojar med mig!” kved jag och såg hur de skakade på sina huvuden. Jag slängde en blick på Caitlin som såg lika förvånad ut som jag gjorde.
”Ledsen, men jag tror inte dem vet vem han är.” hörde jag Caitlin säga och jag var tvungen att blinka två-tre gånger innan jag återfick talförmågan.
”Nästa blir väl att ni säger att ni inte ens vet vem Viggo Mortensen är!” slängde jag ur mig i ett försök i att skämta medan jag log lite överseende mot dem. Mitt leende försvann dock fort, då jag insåg att Chaz och Ryan fortfarande såg på mig som om jag pratade om vem som helst. Christian visste dock vem jag pratade om, det syntes i hans ansikte. Justin visste det också, men det var väl inte så konstigt, han hade större koll än jag på kändisar.
”Så ni vet inte vem han är heller?” stammade jag fram och såg hur de sakta skakade på huvudena. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta. De hade verkligen bott i en skokartong.
Förlåt, inte världens bästa del, men man måste ju ha såna här tråkiga kapitel för att lysa upp de fantastiska kapitlen mer! ;)
Kan det vara sant? Vet dem inte vem Hugh Jackman är?
I min sits skulle det kännas konstigt, men hur är det med er?
Vet ni vem han är?
Vad tycker ni om honom?
Och när det gäller Viggo Mortensen?
Vet ni vem det är? Vad tycker ni om honom?
Framför allt, vem gillar ni bäst av herrarna? ;) Mr. Jackman eller Mr. Mortensen? ;)
Aja, back to the story kanske! ^^
Vad tycker ni om kapitlet?
Det blev en lång del, men det är ni värda!
Jag ska börja skriva mer nu, så ni får minst en del till idag, för att visa att jag är tillbaka <3
Glöm inte kommentera! Och svara på mina frågor!
XoXo
HEEEEEEEEEEEEEEJ! :D<3
Vill bara meddela att jag älskar er massor!
Och jag ska sluta skriva... Jag ser inte längre någon anledning till det och ja, förlåt! :(
Hahaha neeej jag bara skoja! Mwaha, got you! ;) Sorry (aa)
Anyways! Jag håller på att skriva för fullt! Jag har fått tillbaka inspirationen och skrivlusten :) I'm back, alltså ;)<3
Puss på er och tack för att ni är världens bästa stöd! <3
XoXo
Ber om ursäkt... igen...
Jag vill be om ursäkt för en sak, såhär i förhand.
Jag mår skitdåligt, psykiskt sätt, för mycket om händer nu, kompisdrama, skoldrama, familjedrama, jaa all drama man kan tänka sig nästan, så jag är väldigt ofokuserad för tillfället! =/ Jag försöker skriva så mycket jag kan, men jag är så otroligt fantasilös för tillfället, och jag kommer bara på en massa dåliga idéer, och jag vill verkligen inte göra er besvikna för ni är så otroligt underbara!
Jag ska försöka skriva så mycket jag kan, så att jag kan slänga in nästa kapitel snart, för jag vill verkligen göra er glada! Jag menar, varför ska ni lida för när det är mig allt går åt helvete för? <--- Bra fråga, eller hur?
Men ja... Som sagt, jag försöker så gott jag kan, men bli inte alltför bevikna om det inte kommer upp supermycket kapitel framöver. Och om det gör det, snälla klandra mig inte om det är dåligt skrivet =/
Det ska inte gå ut över er, jag vet, men jag vet inte vad jag ska göra längre!
Where are you now, when nothing is going right?
Where are you now, I can't see the light!
Den lilla texten här ovan passar sjukt bra in just nu...
And I've hurt myself, by hurting you!
Den texten sitter inte heller så fel för tillfället.
Jag vet att det här va ett fett onödigt inlägg, mestadels, men förlåt!
Jag älskar er! Massor!
XoXo
Where are you now - Kapitel 35
FÖRRA DELEN:
”Trodde du verkligen att jag skulle ge upp så lätt?” flinade jag mot honom. Jag såg hur han tog sats för att springa mot mig och jag sprang snabbt ner för trappan och ut på altanen, dumt drag, naturligtvis, eftersom att poolen var därute. Jag skulle precis vända mig om för att springa in igen och ta en annan väg, när Justin sprang på mig och drog med mig mot poolen. Jag försökte streta emot men utan att lyckas. Till slut verkade han tröttna på att ha dragkamp så han slängde mig återigen över axeln och gick fram till poolkanten. Jag kände hur han började vicka ner mig och jag lät mig för en sekund dras med, tills jag kände hur han var på väg att släppa mig. Då tog jag tag i honom och drog med mig honom ner i poolen, under vattenytan.
När jag kom upp till ytan igen skakade jag på huvudet för att få bort vatten ur ansiktet. Jag såg mig omkring för att se vart Justin tog vägen men jag såg honom ingen stans. Helt plötsligt är det någon som tar tag i mig underifrån och innan jag vet ordet av det så befinner jag mig i Justin’s famn. Han flinade lite mot mig genom ridån av vatten som droppar ner ifrån hans hår. Han slickar sig lite om läpparna och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det kom som en chock för mig själv när jag kom på mig själv med att luta mitt huvud mot hans. Jag rynkade pannan och hoppade smidigt ur Justin’s famn och vadade bort mot kanten.
”Caitlin, kan du hämta två handdukar?” frågade jag henne då hon stod i dörren och skrattade åt oss. Hon var på väg att säga någonting men jag viftade bort henne och hon vände sig om för att gå in. Bakom mig hörde jag hur Justin steg upp ur vattnet och jag sneglade över axeln på honom och log. Han besvarade bara leendet, han verkade inte ha märkt någonting, vilket var en bra sak. Caitlin kom ut med två stora, vita handdukar och jag tog emot den ena. Sedan började jag ta av mig det svarta linnet och sedan jeansshortsen också. Snabbt drog jag handduken omkring mig då mina vita underkläder hade en tendens att bli lite genomskinliga då de var blöta. Jag vände mig mot Caitlin och skulle precis öppna munnen för att fråga om hon kunde hämta min telefon, när jag hörde den bekanta ringsignalen. Jag slängde en blick på Caitlin som nickade och sprang in igen.
”Det är bara att svara!” ropade jag efter henne och hörde sedan hur ringsignalen slutade och hennes röst därinne. Hennes röst växte starkare i takt med stegen som kom mot altandörren. När hon kommit ut räckte hon telefonen till mig och jag torkade handen på handduken innan jag tog emot den.
”Hallå?” svarade jag i telefonen, då jag glömt kolla vem det var.
”Nej men hej älskling! Det är pappa. Jag pratade nyligen med den där Caitlin, hon verkar otroligt trevlig! Har ni roligt?” hörde jag pappas röst i andra änden. Jag skrattade lite åt honom innan jag gick iväg och satte mig ner vid poolkanten. Jag spände blicken i Justin för att understryka att han absolut inte fick putta i mig nu. Han nickade bara och log innan han slängde av sig tröjan. Han hade inge jätteframstående magrutor, men de finns där, det syntes. Han var inte så tanig som jag först trott att han var.
”Älskling? Hallå?” försökte pappa få kontakt i den andra änden. Jag ruskade på huvudet lite och vände bort blicken när jag såg att Justin tittade på mig. Han skrattade lite men jag ignorerade honom.
”Ja, Caitlin är bäst, och vi har jätteroligt! Jag trivs verkligen superbra här! Särskilt med Caitlin och de andra.” förklarade jag och jag kunde nästan svära på att pappa log sitt vanliga leende.
”Vad bra att du har roligt. Jag tänkte bara kolla lite när du har lust att åka hem. Jag fick mejl från din skola i förmiddags där de stod att ni är lediga imorgon. Om du vill så kan du och Ellie få stanna där tills i morgon kväll. Jag är redan hemma, men ni klarar er ju, eller hur?” frågade pappa och det var då jag insåg att han inte hade någon aning om att Ellie var hos Sarah.
”Åh, ja det vore jätteroligt, men Ellie är inte kvar här. Hon kände sig inte bekväm så Justin skjutsade henne till hennes kusin, ja du vet Sarah.” förklarade jag och svalde lite. Något man aldrig kunde veta med min pappa, var hans reaktioner. Man blev alltid lika överraskad. Till min förvåning skrattade han och jag slappnade av lite.
”Jo, jag vet det. Hon ringde till mig och sa det eftersom att hon var osäker på om du skulle glömma bort att säga det eller inte. Hon hade ju rätt som vanligt också. Men hon stannar gärna tills imorgon, om det är okej för dig?” frågade han och jag log lite.
”Klart att det är okej! Hade jag fått så hade jag stannat ännu längre! Jag måste få komma hit snart igen!” bad jag pappa och jag hörde hur han skrattade.
”Klart du får åka igen. Men du, har du pratat med Christopher?” frågade pappa plötsligt och jag suckade. Jag hade helt glömt bort honom.
”Nej, jag glömde helt bort det. Vadå har han pratat med dig?” frågade jag och dinglade lite med fötterna i vattnet. Även om solen inte legat på under dagen så var det fortfarande varmt i vattnet, lagom varmt, så det var skönt och svalkande.
”Ja, han ringde till mig för en stund sen. Han är tydligen väldigt angelägen om att få prata med dig, så du borde nog ringa honom ganska snart.” svarade pappa bekymrat, det märktes att det Christopher ville prata om var någonting allvarligt. Dels skulle han aldrig ringa så mycket annars, och dessutom skulle han aldrig ringa till pappa. Han och pappa kom inte riktigt överrens, det gick knappt att ha dem i samma rum utan att de börjar argumentera om någonting eller helt enkelt ignorerar varandra.
”Okej, men jag ringer till honom nu då. Vi hörs sen pappa. Prata med Ellie också, säg åt henne att ringa mig sen. Puss!” sa jag och la på luren. Jag funderade på om jag skulle ringa Christopher direkt, men kände hur jag rös till när en vindpust rörde sig förbi mig. Det började bli kyligare. Jag reste mig upp och gick in för att sedan gå upp till övervåningen och ta på mig kläder. Återigen funderade jag på vad jag skulle ha på mig, jag bestämde mig för att bara dra på mig mina gråa mjukisar och ett mörklila linne över ett par ljuslila trosor och en BH i matchande färg. Sedan gick jag in på toaletten för att först slänga en blick i spegeln och sedan börja trassla ut håret. Efter mycket om och men fick jag ut det så jag torkade det snabbt, fastän det nästan var torrt, och sedan flätade jag det i en mjuk och slarvig sidfläta.
”Nej, om man ska ringa honom kanske…” mumlade jag för mig själv medan jag gick tillbaka till Caitlin’s rum där min mobil låg på sängen. Jag tog upp den och började knappa in hans nummer men sedan ringde mobilen. Jag suckade och var på väg att klicka upptaget, men då såg jag att det var Christopher.
”When you speak of the devil!” hälsade jag glatt och satte mig ner på sängen.
”Dezzie! Varför i hela helvete har du inte hört av dig för? Här har man försökt få tag på dig hur jävla länge som helst och nu svarar du med ett lamt skämt!” skrek Christopher i andra änden av luren. Jag drog hastigt bort telefonen från örat för att slippa bli döv.
”Men Chris, ge dig! Jag har varit lite upptagen bara. Nu har du mig ju på tråden, vad är det du vill?” muttrade jag och steg upp från sängen och började gå ner för trappan till vardagsrummet där någon tittade på tv.
”Vi måste prata…” sa han lågt, nästan som om det var något han inte tyckte om, och jag blev stel i hela kroppen. Just de tre orden var något av det läskigaste som gick att säga till mig. Det kunde bara betyda en sak, att någonting hänt.
Oj oj oj då! Vad händer nu?
Vad är det egentligen Christopher ska berätta?
Är det fullt så allvarligt som Dezzie tror?
Överreagerar hon bara?
Vad tror ni? :)
Tack för kommentarerna :) Som vanligt är ni bäst! Fortsätt kommentera allihopa! :)
Det kanske kommer ett kapitel till idag, vi får se, men då vill jag ha lite kommentarer också! :)<3
XoXo
Where are you now - Kapitel 34
”Sorry, men till skillnad från dig behöver jag varken keps eller brillor för att se cool ut. Medfött vettu. Det finns bara där. Men var inte ledsen, det är bara att försöka träna upp det, det är inte lätt har jag hört, men det är inte omöjligt.” flinade jag och såg hur de andra runt bordet såg på mig med stora ögon, sen brast alla i skratt. Även Justin skrattade men han sneglade på mig med en blick jag inte kunde läsa. Jag log svagt mot honom innan jag tog en klunk ur mitt glas med Cola.
”Åh, om ni går och väljer en av filmerna jag hyrde så kan jag plocka av och fixa disken.” sa jag när vi suttit en stund vid bordet. Vi hade alla redan ätit oss mätta och nu satt vi bara och pratade. Killarna reste sig snabbt upp och sprang ut mot vardagsrummet där jag hörde hur de började argumentera om vilken film vi skulle se. Jag skrattade lite åt dem innan jag vände mig mot Caitlin.
”Det gäller även dig, Caitlin! Du har gjort så mycket att du förtjänar att ta lite ledigt tycker jag!” log jag mot henne men hon besvarade inte leendet. Hon såg ut att börja protestera men jag skakade på huvudet.
”Jag kommer inte tillåta dig att hjälpa mig! Du måste få tänka på dig själv ibland också! Så, iväg nu!” sa jag bara och pekade mot dörren. Hon log snabbt och gav mig en snabb kram innan hon försvann ut mot vardagsrummet. Jag log stolt för mig själv innan jag började plocka undan från bordet och fyllde upp vatten i diskhon.
”Vi ska se Ghost Ship, är det okej för dig?” hörde jag Justin säga bakom mig. Jag vände mig om och log mot honom.
”Ja det var ju jag som hyrde den, den är bra. Jag har sett den så ni kan börja utan mig, det är lite kvar att fixa här.” sa jag och vände mig mot disken igen. Jag drog några drag med diskborsten över tallriken innan jag ansåg att den var ren. När jag skulle ställa ner den på sidan, för att sen skölja den, tog en hand tag i den istället. Jag såg förvirrat upp och såg att Justin var kvar.
”Men gå och se på filmen istället. Jag fixar det här.” sa jag och sträckte mig efter tallriken han hade i handen. Han drog bort den så att jag inte fick tag i den.
”Jag har redan sett filmen, så jag kan lika gärna hjälpa dig med det här. Det är ju inte så roligt att stå själv.” sa han bara och flinade mot mig. Jag muttrade lite för mig själv innan jag återgick till att diska av det som låg i diskhon. När något var rent gav jag det till Justin, som sköljde och torkade det innan han la det i en prydlig hög på en handduk bredvid diskbänken.
”Så, hur länge har du hållit på med musik?” frågade Justin efter att jag gett honom det sista glaset. Jag drog ur pluggen i botten på diskhon innan jag ryckte åt mig handduken han hade på axeln för att torka händerna.
”Jag har väl i princip hållit på med det, mer eller mindre då, hela mitt liv. Eller det beror på hur man ser det så klart. Jag menar, jag gjorde alltid ifrån mig ljud när jag var liten, ville alltid väsnas mycket, för att få uppmärksamhet och så…” började jag berätta men Justin avbröt mig med en fnysning.
”Varför gör inte det mig förvånad?” mumlade han innan han flinade mot mig. Jag tog handduken och slängde den i ansiktet på honom. Han slet fort bort den innan han slängde tillbaka den i ansiktet på mig. Han log retsamt mot mig och jag låtsades som om jag var besegrad. Han såg stolt ut, men hans ansikte förändrades när han insåg att jag tagit tag i diskborsten. Han började rygga bakåt men hann inte innan jag kört upp den i ansiktet på honom. Han vände bort huvudet men jag följde efter med borsten. Till slut knuffade han mig bakåt och jag såg hur han tog tag i disktrasan.
”Nej Justin! Det där är äckligt! Seriöst!” utbrast jag och backade snabbt ut från köket med diskborsten i högsta hugg. Han flinade mot mig medan han självsäkert kom närmare mig. Jag skulle precis vända mig om och springa, men han fick tag i mig och fick ner mig på golvet. Han satte sig gränsle över mig och tryckte upp trasan i ansiktet på mig. Jag spottade och fräste medan jag hörde hur han skrattade. Till slut kunde jag inte andas så jag vred mig ur hans grepp och fick ner honom på rygg, medan jag satte mig gränsle över honom. Jag placerade hans händer under mina ben så att jag höll fast dem, medan jag med ett hotfullt leende närmade mig hans ansikte med diskborsten.
”Åh nej, du skulle bara våga! Seriöst, det är jämt nu! Dezzie! Ge dig! Det här är inte roligt!” skrek Justin i panik och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag tryckte återigen upp borsten i ansiktet på honom lite snabbt innan jag tog undan den och lutade mig mot honom. Jag la min kind mot hans så att jag kunde viska i hans öra.
”Skyll dig själv. Vem var det som sa Game on?” viskade jag och rätade sen på mig med ett flin på läpparna. Han såg ut att vara på väg att säga någonting men jag satte snabbt diskborsten över ansiktet på honom. Han försökte febrilt ta sig loss ur mitt grepp och efter mycket om och men lyckades han. Han tog tag i diskborsten och kastade ut den från köket. Jag gjorde en ansats för att slänga mig efter den men precis innan jag fick tag på den greppade Justin min ena fot som fick mig att stanna. Jag nuddade diskborsten med fingrarna men fick inte riktigt tag i den. Jag sparkade mig ur hans grepp och fick tag på diskborsten igen. Jag hann precis vända mig om innan Justin slängde sig över mig och drog trasan över ansiktet på mig. Sedan gjorde han ett uppehåll och tittade på mig.
”Har du fått nog nu?” frågade han lekfullt och jag lipade åt honom innan jag körde upp diskborsten i ansiktet på honom. Han föll bakåt av förvåning och jag sprang upp på övervåningen och in på toaletten däruppe. Jag slängde igen dörren för att låsa men Justin fick tag i den och slet upp den. Undermedvetet registrerades det i min hjärna att röster hördes utanför dörren, men jag tänkte inte så mycket på det. Jag var alldeles för sysselsatt med att få bort Justin som nu försökte få ner mig på golvet. Jag sneglade över axeln och gjorde upp en plan på hur jag skulle lyckas vinna. Jag backade tills jag kom in i duschen, han var inte sen med att följa efter. Utan att han märkte någonting, vred jag ner värmemätaren ner till kallt, tills den var i botten och sen vred jag på vattnet. Duschslangen satt i en sådan vinkel att jag undkom vattnet. Jag skrattade när jag hörde Justin skrika i panik. Han backade ut från duschen och jag stängde av vattnet och gick emot honom.
”Jag tror jag vann den här matchen också.” flinade jag mot honom och skrattade när han blängde tillbaka på mig. Jag gick och låste upp toalettdörren, Justin hade visst hunnit låsa utan att jag tänkt på det. Därute stod Caitlin och grabbarna.
”Vad håller ni på med egentligen?” frågade Caitlin när hon såg diskborsten i handen på mig. Jag skrattade och öppnade dörren helt så att de såg Justin därinne mitt på golvet. Det rann vatten om honom och han huttrade lite. Caitlin brast i skratt och killarna stod bara och skakade på huvudet.
”Det är inte över än!” hörde jag Justin säga och innan jag hunnit reagera hade han lyft upp mig och bar mig mot duschen.
”Justin! Ge dig! Inte roligt!” började jag skrika men han skrattade bara. Innan vi var inne i duschen stannade han och såg på mig. Våra blickar möttes och sedan log han hotfullt.
”Jag vann, eller hur?” flinade han och jag skakade på huvudet. Han höjde ett ögonbryn mot mig.
”Säg att jag vann, annars får du iskallt vatten över dig. Du vet att jag inte skojar.” sa han och gick närmare duschen, nu stod vi båda under. Jag svalde och övervägde tanken på att ge upp. Jag skakade mentalt på huvudet, vad höll jag på med? Jag kunde inte ge upp. Jag svalde igen och nickade. Justin släppte ner mig med ett stolt uttryck och jag gick till dörren. När jag var ute slängde jag en blick tillbaka på honom.
”Trodde du verkligen att jag skulle ge upp så lätt?” flinade jag mot honom. Jag såg hur han tog sats för att springa mot mig och jag sprang snabbt ner för trappan och ut på altanen, dumt drag, naturligtvis, eftersom att poolen var därute. Jag skulle precis vända mig om för att springa in igen och ta en annan väg, när Justin sprang på mig och drog med mig mot poolen. Jag försökte streta emot men utan att lyckas. Till slut verkade han tröttna på att ha dragkamp så han slängde mig återigen över axeln och gick fram till poolkanten. Jag kände hur han började vicka ner mig och jag lät mig för en sekund dras med, tills jag kände hur han var på väg att släppa mig. Då tog jag tag i honom och drog med mig honom ner i poolen, under vattenytan.
Jag ber om ursäkt för att det tog en sån tid för det här kapitlet!
Jag har haft panik och inte riktigt kunnat andas då jag sett på musikvideon till That Should Be Me! Någon som sett den?
Anyway! Vad tycker ni? Bra? Eller dåligt? Något jag ska ändra på? Tveka inte att mejla/adda min msn, [email protected] där är jag tillgänglig så fort jag är inloggad på datorn! :)
Ska nog fortsätta skriva lite nu tror jag, men det kapitlet kommer nog upp imorgon, kanske redan på morgonen, om jag hinner skriva klart det ikväll! :)
KOMMENTERA! Även om det bara är en onödig kommentar! :) <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 33
FÖRRA DELEN:
”Jo, men det vore kanske inte superbra att be dig om hjälp.” retades jag och flinade mot henne. Hon lipade till svar innan hon blinkade och gick in. Hon var så underbar. Det kändes nästan som om hon var en bättre vän än vad Ellie var. Åtminstone när det kom till att prata med och liksom ha roligt med. Visst var Ellie rolig, men hon var inte på samma nivå som jag själv var ibland. Vi hade olika åsikter om vad som var roligt, och ännu mer olika åsikter om hur man betedde sig i ett förhållande. Hon hade sagt att jag någon gång skulle få ångra hur jag och Christopher kommit överrens om att bete sig, men jag trodde henne inte. Jag litade på Christopher till 100 procent och det skulle inte förändras. Inte vad jag trodde i alla fall.
”Caitlin?” ropade jag medan köttet fräste på grillen. Köttbitarna hade börjat få en fin, brun nyans och nu behövde jag bara en kniv och ett uppläggningsfat.
”Caitlin dukar, vad ville du?” hörde jag en röst bakom mig och när jag vände mig om stod Christian i dörröppningen. Han vände blicken från mig och mot köttet och gick fram till grillen.
”Man, du är ju grym!” utbrast han och såg på det bruna köttet. Jag skrattade lite åt honom innan jag knäppte med fingrarna framför hans ögon för att få hans uppmärksamhet.
”Kan du hämta något att lägga upp köttet på? Och en kniv?” frågade jag och såg hur han nickade innan han försvann in igen. Inte långt därefter kom han ut igen med ett fat och en vass kniv. Jag tog emot fatet och ställde det på avlastningsplatsen på grillen och sen tog jag kniven och skar en skåra i varje kött, för att se om det var klart. När jag lagt upp alla färdiggrillade bitarna på fatet vände jag mig om och insåg att Christian fortfarande stod kvar.
”Damn! Måste du skrämmas så, bro?” frågade jag förfärat och andades in. Jag hade inte förväntat mig att han stått kvar så det kom som en chock när jag vände mig om. Han skrattade lite åt mig innan han gick in utan att säga något. Jag följde efter mot dörren, men innan jag gick in slängde jag en blick på grillen, för att försäkra mig på att den var avstängd ordentligt. När jag nöjt mig med min granskning gick jag in och tog med mig köttet mot köket där Caitlin dukat.
”Wow, du är duktig du! Det där ser jättebra ut!” sa hon och granskade köttet. Jag flinade stolt innan jag ställde ner det på bordet. Jag granskade bordet för att se om något fattades och vände mig sen för att plocka fram en stor Cola flaska. När jag ställt ner den på bordet kom killarna in och tittade på bordet, sedan log de glatt och satte sig snabbt ner. Jag såg hur Caitlin himlade med ögonen mot mig och sedan satte hon sig mellan Christian och Ryan. Det fanns bara en plats kvar vid bordet, den mellan Christian och Justin, så jag satte mig ner där.
”Du har verkligen överträffat dig själv den här gången, Caitlin! Det här ser skitbra ut!” hörde jag Chaz säga och jag skrattade lågt. Caitlin log överseende mot honom.
”Jag hade gärna tagit emot komplimangen, om det varit jag som grillat.” skrattade hon och jag såg hur Chaz vände blicken mot mig och jag log oskyldigt tillbaka.
”Är det du som har grillat?” frågade han och jag nickade bara medan jag tog för mig av en köttbit jag siktat in mig på, som såg fin och god ut.
”Du har gjort ett bra jobb!” sa han bara innan han stoppade in ett pommes frites i munnen, men han spottade snabbt ut det igen då det var otroligt varmt. Vi andra skrattade och han muttrade bara något innan han sköljde ner ett helt glas med Cola som han precis hällt upp.
”Så, är det något mer vi behöver veta om dig, eller tycker du om att överraska oss?” frågade Ryan och såg på mig med nyfiken blick. De andra stannade upp i det dem gjorde och tittade på mig med samma blick.
”Vad menar du?” frågade jag osäkert, jag hade ingen aning om vad han pratade om. Ryan himlade lite med ögonen, vilket fick mig att känna mig lite dum, som om det var världens självklaraste sak.
”Vad han menar är, har du några andra gömda talanger eller något liknande, än att du är duktig på musik, tydligen grym på att slåss, inte kan kontrollera dig själv när du blir arg, att du är bra på att grilla eller att du älskar att pranka folk?” frågade Justin från min högra sida. Jag vände mig mot honom och funderade en stund.
”Eller att du tydligen tycker om att använda min keps…” skrattade han och flinade. Jag kände efter på huvudet, jo, där satt den fortfarande. Jag flinade oskyldigt mot honom innan jag tog av mig den och satte den på hans huvud. Han huttrade lite innan han drog av sig den snabbt.
”Du kunde ha nämnt att den fortfarande var blöt!” utbrast han och rös till. Jag skrattade lite lätt.
”Hur skulle jag kunna veta det? Mitt hår är ju fortfarande inte torrt ännu.” påpekade jag och log mot honom. Han himlade med ögonen innan han satte tillbaka den på mitt huvud, fast bak och fram.
”Sådär, nu fattas bara brillorna så är du en riktig cooling!” flinade han och jag himlade med ögonen. Jag förändrade mitt ansikte så att jag såg så oskyldig ut jag kunde.
”Sorry, men till skillnad från dig behöver jag varken keps eller brillor för att se cool ut. Medfött vettu. Det finns bara där. Men var inte ledsen, det är bara att försöka träna upp det, det är inte lätt har jag hört, men det är inte omöjligt.” flinade jag och såg hur de andra runt bordet såg på mig med stora ögon, sen brast alla i skratt. Även Justin skrattade men han sneglade på mig med en blick jag inte kunde läsa. Jag log svagt mot honom innan jag tog en klunk ur mitt glas med Cola.
Så vad tycker ni?
Jag vet att det händer väldigt lite för tillfället, men tro mig, det kommer hända ännu mera! :)
Både bra saker och dåliga saker (aa) :) Och allt har inte ens med Justin att göra ^^
Svar på kommentar: Jag fick en fråga om hur gammal jag är och tänkte svara här, då frågeställaren är Anonym :) Jag är 17 år gammal, men jag fyller 18 den 29 Maj :)
Någon som har några andra frågor? Det är bara att ställa dem!
Tänkte också bara säga att ni mer än gärna får adda [email protected] där jag alltid är inloggad när jag sitter vid datorn! Där svarar jag på frågor, och ibland kan jag även fråga er frågor, såsom om ni har några idéer, om jag kan skriva på ett speciellt sätt, om ni har några önskemål o.s.v. :) Så adda allihopa så kan vi chatta :)
Nej nu ska jag fortsätta skriva tänkte jag :)
Ha det bäst! Ska försöka slänga in ett kapitel till idag :) <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 32
FÖRRA DELEN:
”Vad gjorde ni därute egentligen?” frågade hon, hon hade sett alltihop?
”Vad menar du?” frågade jag undvikande, jag visste ju inte hur mycket hon sett, inte för att det spelade så stor roll för min del, men hon kanske trodde någonting annat.
”Jaa, ni var ju borta jättelänge och när jag ställde mig i fönstret såg jag er stå hur nära som helst och sen pussade du hans kind innan ni gick tillbaka hit…” svarade hon och såg nyfiket på mig. Jag skrattade lätt och log mot henne. Hon såg ut att ivrigt vänta på svar. Jag berättade allting som hänt, alla tankar, allting och hon skrattade.
”Ja, det låter som om hans plan slog lite fel där.” skrattade hon innan hon reste sig från sängen och gick mot dörren.
”Ska vi gå ner till pojkarna? Jag måste kolla maten.” sa hon och öppnade dörren. Jag nickade och tog upp Justin’s keps innan jag följde efter henne.
”Vad är det för mat?” frågade jag medan vi gick nerför trappan, det doftade underbart. Caitlin skrattade bara lite innan hon svarade.
”Jag slängde in lite pommes i ugnen och snart ska jag steka lite kött tänkte jag.” svarade hon utan att se på mig. Jag rynkade ihop ögonbrynen, steka kött? Varför skulle hon steka köttet?
”Ni har väl grill? Det är mycket godare med grillat kött än att steka köttet!” fick jag fram när vi kommit nerför trappan. Caitlin vände sig mot mig.
”Asså, om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur man gör med grillen. Jag har aldrig grillat förut.” svarade hon och tittade på mig, hon såg lite skamsen ut men jag bara log mot henne.
”Jag kan grilla, det är ju jag som sköter matlagningen hemma, då pappa jobbar typ jämt, så jag har lärt mig det mesta.” svarade jag och hon såg ut att slappna av lite.
”Men vad bra! För jag håller med dig, grillat är bättre än stekt! Gå ut och fixa grillen så kommer jag ut med köttet om en stund.” svarade hon och försvann in i köket. Jag flinade mot henne innan jag gick genom vardagsrummet och ut på altanen. Jag hade inte sett till Justin än, så jag kunde inte lämna tillbaka hans keps. Han var väl fortfarande uppe och bytte om, tänkte jag och ryckte på axlarna. För att inte lägga bort den någonstans satte jag på mig den istället och gick mot grillen som stod i hörnet. Jag vred på gasen och tände den med en tändare som låg i en låda bredvid. Den var väldigt ren, antingen gjorde de alltid rent den efter användning eller så var det inget de använde ofta.
”Funkar det?” hörde jag Caitlin säga bakom mig och jag vände mig om mot henne och nickade. Jag tog emot burken med köttbitarna som låg i marinaden och även en sådan där enorm pincett. Jag kunde aldrig komma ihåg vad det hette så jag hade alltid kallat det för pincett.
”Är det bara att börja grilla, eller ska jag vänta en stund innan pommes frites’n är klara?” frågade jag när jag ställde ner det jag hade i handen på sidan av grillen.
”Nej du kan nog börja grilla nu! Det är bara att säga till om du behöver hjälp eller så.” sa hon och log mot mig.
”Jo, men det vore kanske inte superbra att be dig om hjälp.” retades jag och flinade mot henne. Hon lipade till svar innan hon blinkade och gick in. Hon var så underbar. Det kändes nästan som om hon var en bättre vän än vad Ellie var. Åtminstone när det kom till att prata med och liksom ha roligt med. Visst var Ellie rolig, men hon var inte på samma nivå som jag själv var ibland. Vi hade olika åsikter om vad som var roligt, och ännu mer olika åsikter om hur man betedde sig i ett förhållande. Hon hade sagt att jag någon gång skulle få ångra hur jag och Christopher kommit överrens om att bete sig, men jag trodde henne inte. Jag litade på Christopher till 100 procent och det skulle inte förändras. Inte vad jag trodde i alla fall.
Förlåt hörni! Jag var på fest igår och känner mig jätteseg idag, det är därför det tog sådan tid innan det här kapitlet kom upp =/ Sry!
Anyways! Tack för alla mysiga kommentarer, fastän jag inte skrev något om hur många kommentarer jag ville ha för att lägga ut nästa del! Tack så mycket!
Och fortsätt så! :) Jag gillar't starkt!
Aja! Kommentera vad ni tycker och så, då blir ja gla'! :D
Puss & Kram
XoXo
Where are you now - Kapitel 31
Jag log fånigt innan jag snabbt pussade honom på kinden för att sen ta ett steg tillbaka. Han ryckte till lite, som om han fallit i trans, såsom jag känt mig. Då vi stått där kändes det som om det inte fanns någon annan människa på hela jorden, som om det bara var vi som existerade. Inte som om det var han och jag, utan vi. Vi var en.
Justin gav mig ett snabbt leende innan han gick förbi mig och började gå mot huset. Jag följde efter men såg att han gick mot altandörren istället för mot framsidan. Jag gick ikapp honom så vi gick bredvid varandra igen.
”Jag tycker det är lite orättvist att det bara är jag som är blöt.” påpekade jag när vi gick över den stora altanen, jag placerade mig medvetet närmast husväggen.
”Ja men då får du väl gå upp och byta kläder så att du också blir torr.” skrattade han och log mot mig. Jag flinade tillbaka, jag visste precis vad jag skulle göra. Min blick drogs mot altandörren, som någon öppnade och jag såg hur Caitlin stod och tittade på oss.
”Jo, eller så knuffar jag helt enkelt ner dig i poolen.” sa jag och innan han hunnit reagera knuffade jag till honom så att han hamnade i vattnet. Caitlin skrattade och kom upp bredvid mig. Jag log mot henne men hon tittade bara på Justin som nu kommit upp till ytan igen och såg allmänt förvirrad ut.
”Det där var lågt, jag var inte beredd!” muttrade han och jag skrattade högt. Han simmade mot kanten medan han flinade mot mig, jag visste precis vad det där flinet betydde, det var dags att dra. När jag kommit innanför dörren slängde jag en blick över axeln och såg att Justin nu var uppe, och på väg mot mig. Jag flinade retsamt innan jag sprang genom huset, förbi de andra tre killarna som satt och spelade igen, och upp för trappan.
”Värst vad hon hade bråttom då.” hörde jag Ryan säga när jag kommit upp. Jag skrattade högt innan jag gick in på Caitlin’s rum och stängde dörren efter mig. Medan jag satt bredvid väskan och letade kläder, kunde jag inte sluta skratta. Det var synd att Caitlin inte hunnit filma, hans ansiktsuttryck var helt obetalbart.
”Dezzie, får jag komma in?” hörde jag Caitlin säga på andra sidan dörren. Jag fick fram ett ja och hon kom in i rummet, skrattandes.
”Du ska höra killarna på nedervåningen, de frågade Justin varför han var så blöt, men han bara morrade åt dem och gick upp för trappan till Christian’s rum. Jag var tvungen att följa efter så att han inte kom in här, men han brydde sig inte det minsta om det.” skrattade hon fram och jag log oskyldigt mot henne.
”Det var han som sa att det var krig, han får skylla sig själv.” skrattade jag och vände mig mot väskan igen. Jag hörde hur hon satte sig på sin säng och kände i ryggen att hon tittade på mig. Efter en stunds letande drog jag fram en vit BH och ett par matchande trosor, sen hittade jag mina jeansshorts och drog fram mitt svarta linne.
”Caitlin har du lust att hämta handduken jag använde imorse innan vi åkte? Jag måste torka mig innan jag klär på mig.” sa jag och vände mig mot henne. Hon nickade lite och gick ut ur rummet. Det tog inte lång tid innan hon var tillbaka.
”Tack.” sa jag när jag tog emot mig den och sen började jag torka av mig lite snabbt för att sedan byta ut underkläderna och sen tog jag på mig jeansshortsen. När jag skulle ta på mig linnet var det något som tog i uppe på huvudet. Jag kände efter och insåg att jag fortfarande hade Justin’s keps på mig. Jag ryckte på axlarna medan jag tog av mig den och la den på golvet för att ta på mig linnet.
”Jag glömde helt bort att jag hade den på mig, den känns knappt…” sa jag medan jag vände mig om mot Caitlin, men jag stannade upp när jag såg hennes ansiktsuttryck. Det såg ut som om hon funderade över något hon inte riktigt fick ihop. Jag tänkte precis fråga vad det var hon tänkte på, men hon hann före mig.
”Vad gjorde ni därute egentligen?” frågade hon, hade hon sett allting?
Nej men oj då... Såg Caitlin vad som hände därute? Eller är det något annat hon tänker på?
Och vad hände egentligen, har dem känslor för varandra? Eller är det något annat mellan dem?
Så vad tycker ni sötnosar? Kommentera <333
XoXo
Where are you now - Kapitel 30
Jag vet att jag sa att jag kanske inte kunde logga in mer, och det är ännu väldigt oklart med hur det blir, i alla fall så är jag här nu och tänker slänga in ett kapitel direkt, även om jag inte fått 10 kommentarer än. Jag vill liksom inte svika er på något sätt och då kan jag lika gärna lägga ut kapitel allteftersom jag skriver dem.
Även om jag inte begär si och så många kommentarer, så vill jag fortfarande att ni kommenterar när ni läst! Det ger mig större lust att skriva på ett nytt kapitel, så det är ju ni som tjänar på det! :)
Aja, nu ska ni få läsa! <3
FÖRRA DELEN:
”Hah! Jag har det! Caitlin jag har världens bästa planer!” utbrast jag och såg hur hon hoppade till. Hon stirrade på mig med stora ögon, som om jag kommit på en ny uppfinning eller något. Jag skrattade lätt åt henne innan jag nöjt sjönk ner i sätet, jag skulle ge Justin en upplevelse han sent skulle glömma.
Vi var först hem, men killarna kom inte långt efter ändå. När jag klev ur bilen hade jag fortfarande filten omsvept runt mig, men för att slippa springa fler gånger, gick jag och hämtade mina kläder i bakluckan. Jag tänkte lägga in filten, men när jag tog av mig den insåg jag att den var ganska blöt, så det skulle vara bättre, och smartare, att hänga upp den så att den fick torka.
”Nej men oj, är du lite blöt, Dezzie. Hur kommer det sig?” jag vände mig om mot rösten och såg på Justin som stod bakom mig. Han granskade mig och flinade lite dumt. Jag log lite mot honom, fast det såg han inte, innan jag stängde bakluckan och började gå mot huset. Caitlin var redan framme vid dörren och hade låst upp.
”Caitlin, var ska jag hänga upp det här? Ni borde ju ha någon tvättlina eller så?” frågade jag när jag stod framför henne. Hon svarade inte utan vände sig mot Justin.
”Justin, kan du visa henne? Jag måste nog försöka fixa något att äta till Chaz, han ser otroligt hungrig ut. Ryan ser inte precis ut som om han skulle dö av lite mat.” hörde jag Caitlin säga innan hon gick in. Jag slängde en blick över axeln på Chaz och Ryan, de såg verkligen ut som om de inte hade ätit på flera dagar. Christian såg bara allmänt trött ut. När han såg att jag tittade på honom log han.
”Dezzie, går det någonsin en hel dag utan att du springer runt i underkläder?” flinade han och skrattade lite. Jag flinade tillbaka och vände blicken mot Chaz och Ryan, som nu verkade ha insett att jag bara stod i BH och trosor med kläder och en filt i händerna.
”Det är väl klart att det inte gör! I slutändan, och i början så klart, går jag alltid runt i BH och trosor. Jag menar, det är ju inte precis så att jag sover i mina vardagskläder.” svarade jag och rynkade lite på näsan. Justin skrattade lite bredvid mig, och det gjorde även Chaz och Ryan.
”Det var inte så jag menade, Jag menade att… Äsch, skit samma! Gå och häng upp det där nu så kommer ni in sen!” sa han bara innan han gick till dörren och försvann in med Chaz och Ryan efter sig. Jag log för mig själv innan jag såg på Justin, som också log.
”Så, var har de den där tvättlinan nu då?” frågade jag och gick närmare honom, han stod ju ungefär en meter bort, eller två.
”Den här vägen, prinsessan.” svarade han och började gå mot garaget, antagligen för att komma runt på baksidan. Jag himlade med ögonen innan jag följde efter honom.
”Pfft, prinsessan…!” muttrade jag för mig själv och framför mig hörde jag hur Justin skrattade, jag hade visst pratat högre än vad jag trott. När vi kommit runt hörnet hade jag hunnit ifatt så nu gick vi bredvid varandra.
”Varför är du fortfarande blöt för?” frågade Justin när vi rundade det andra hörnet och bakgården uppenbarade sig. Där fanns det en stor pool som satt ihop med altanen utanför huset.
”Caitlin’s AC är också trasig så jag tog av mig kläderna och slog filten om mig för att underlätta för skinnklädseln i bilen.” svarade jag medan jag granskade trädgården för att hitta tvättlinan, till slut fann jag den, uppspänd mellan två träd. Jag skuttade fram dit och la kläderna på marken för att börja med att hänga upp filten.
”Ja, hon borde verkligen rusta upp den där bilen. Det finns nog många fler fel än bara radion och AC:n.” hörde jag honom svara bredvid mig och när jag slängde en blick på honom hade han precis tagit upp mina jeans.
”Justin, du behöver inte hjälpa mig, det är ju inte så mycket så jag klarar det här själv. Du kan gå in igen om du vill.” sa jag och tog upp den vita t-shirten. Han ignorerade mig och tog med sig byxorna till en ledig plats på linan och hängde upp dem.
”Det är lugnt, för det första så har jag inget emot att vara med dig, du är rolig och inte riktigt som alla andra, men dessutom så vet man aldrig hur lång tid det tar innan trottoarkanten får med sig något annat som försöker få dig på fall.” skrattade han och jag himlade med ögonen.
”Nu tyckte du att du var rolig va?” muttrade jag och han skrattade ännu mer.
”Ledsen grabben, men ser det ut som om jag skrattar? Inte direkt, va?” påpekade jag kaxigt och han tystnade. Jag vände blicken mot honom och nu stod han bara med ett lekfullt flin i ansiktet.
”Då får jag helt enkelt få dig att skratta.” sa han och kom emot mig. Jag stod kvar och la armarna i kors medan jag tittade på honom när han närmade sig mig.
”Jasså du, det tror du? Hur har du tänkt lyckas med det då?” frågade jag och tvingade mig själv att inte le mot honom, han var så söt. Han ryckte på axlarna.
”Jag har mina knep.” sa han tyst, då han stod väldigt nära mig nu. Det var knappt en dm kvar innan vi nuddade varandra men jag stod envist kvar, jag var ju inte den som backade, för någon.
”Jasså, det säger du?” sa jag försiktigt medan jag gick närmare honom. Nu var mitt ansikte några cm ifrån hans och jag kunde känna hans andetag mot min hud. Vi såg varandra i ögonen en lång stund, han hade verkligen fina ögon, det hade jag inte tänkt på innan. Jag såg hur han svalde och grimaserade smått, det var knappt märkbart. Han lutade sig närare emot mig och la sin kind emot min medan han la en hand på min rygg och drog mig intill sig.
”Ja, det säger jag. Men jag har en känsla av att det här fick en annorlunda effekt, mot vad jag planerat.” viskade han i mitt öra och jag kände hur jag rös till. Vad höll vi egentligen på med? Jag stod i bara underkläder, och han stod så nära mig att jag kände hans hjärta dunka i bröstet på honom. Jag log fånigt innan jag snabbt pussade honom på kinden för att sen ta ett steg tillbaka. Han ryckte till lite, som om han fallit i trans, såsom jag känt mig. Då vi stått där kändes det som om det inte fanns någon annan människa på hela jorden, som om det bara var vi som existerade. Inte som om det var han och jag, utan vi. Vi var en.
Oj oj oj då! :P Vad händer här nu då?
Börjar Dezzie kanske få känslor för kändispöjken?
Eller är det han som börjar få känslor för henne?
Kanske saknar hon bara sin pojkvän och söker undermedvetet efter närhet?
Så vad tycker ni luvies? Bra/Dåligt? Något jag ska ändra på?
Glöm inte adda msn; [email protected] eller skicka ett mejl om något till samma adress :) Jag älskar mejl och jag svarar mer än gärna på frågor gällande novellen, mig själv eller Deztiny :)
Jag ska börja skriva på nästa kapitel nu, kanske hinner slänga upp det, om det blir klart, innan jag ska gå och sova!
Puss & Kram!
XoXo
Förlåt!
Först vill jag bara tacka alla som läser och som kommenterar, ni är bäst <3
Sen måste jag typ kanske be om ursäkt också... Jag och mamma har bråkat och tjafsat, hon tänker eventuellt låsa internet så att jag inte kommer in på det. Vilket betyder att jag inte kommer kunna uppdatera här :( Det är skittråkigt och jag hoppas verkligen att det inte händer för jag älskar att lägga upp kapitel här till er...
Men om så är fallet, så kan jag lova att jag kommer skriva tills tårarna sprutar och fingrarna blöder! Sen hitta ett annat sätt att lägga upp kapitel på, typ lägga in på USB och ta med till skolan. Saken är då den att det kan ta ett tag mellan kapitlena =/
Förlåt! Jag ska försöka reda ut det här med mamma så att jag får ha kvar internet!
Puss & Kram
XoXo
Where are you now - Kapitel 29
FÖRRA DELEN:
”Game on!” hörde jag honom säga innan jag skrattade och gick vidare mot bilen.
Jag och Caitlin gick och småpratade på väg tillbaka till hennes bil. Justin hade skickat ett sms till Caitlin och sagt att de skulle åka hem, då Justin var dyngsur.
”Men Caitlin, jag kan inte sitta i din bil, jag är hur blöt som helst!” påpekade jag när hon hoppade in. Hon himlade med ögonen.
”Dezzie, det är skinnsäten, dessutom tror jag det finns en filt i bakluckan.” sa hon och jag gick dit för att hämta den. Jag tog av mig mina byxor och min t-shirt, för att underlätta lite för filten, och svepte den om mig. Sedan la jag in kläderna i bakluckan och satte mig bredvid Caitlin.
”Åh, jag glömde visst mobilen här i bilen.” sa jag när jag såg den ligga mellan stolarna, i kopphållaren. Jag tog upp den och såg att jag hade missat 3 samtal, ett från Christian och två från Christopher, jag fick väl ringa honom sen när vi var tillbaka hemma.
”Är du populär?” frågade Caitlin och log lite mot mig. Jag besvarade hennes leende.
”Ja, Christian har ringt en gång och Christopher två gånger. Oj, jag har fått en jäkla massa sms också. Tre från pappa, fyra från Ellie, oj, åtta från Christopher och ett från Christian. Jösses, så fort man glömmer telefonen någonstans, eller bara inte har den med sig, så är man så otroligt populär, men när man bär runt på den hela tiden är det ingen som vill något.” muttrade jag lite och började gå igenom sms:en jag fått.
”Vad vill dem då?” frågade hon utan att se på mig.
”Pappa vill att jag ska ringa honom om hur vi ska göra med flyget hem, Ellie undrar hur jag mår, vad jag gör, och om jag inte kan ringa henne. Christian ville att jag skulle ringa upp. Oj, Christopher verkar vilja något viktigt, det ser ut som om han typ haft panik. Det kanske har hänt något.” utbrast jag när jag läste Christopher’s sms. Han tjatade hela tiden om att det var viktigt, att jag skulle svara, att jag skulle sluta ignorera honom och att jag skulle ringa honom så fort jag såg det.
”Oj, då kanske du borde ringa honom då.” sa Caitlin oroligt, hon var verkligen en bra kompis, även om vi inte känt varandra så länge. Jag funderade en stund innan jag skakade på huvudet.
”Nej, jag ringer sen när vi kommer hem. Jag tror inte det har hänt något, han blir bara orolig när jag inte svarar på första signalen, det är ganska uttröttande efter ett tag måste jag säga.” babblade jag fram snabbt och drog filten tätare om mig. Jag hade börjat frysa nu då jag fortfarande var blöt.
”Jag är ledsen, men värmen fungerar inte i bilen.” sa Caitlin sorgset och tittade på mig med ledsen blick. Jag log mot henne.
”Det gör inget, vi borde ju vara hemma ganska så snart, eller hur?” frågade jag då jag tittade ut genom rutan och började känna igen mig. Tänk så rätt jag hade, mycket riktigt såg jag gallerian vi varit och shoppat på dagen innan.
”Vad ska vi göra sen?” frågade jag för att lägga tankarna på något annat när jag huttrade till lite. Att frysa var ingenting jag tyckte om. Det var sällan jag frös, jag var ju så varmblodig.
”Jadu, jag vet faktiskt inte. Det är ju ganska molnigt ute, men varmt har vi konstaterat, så vi kanske ska hitta på någonting ute? Eller också är vi inne och ser på film eller så.” Caitlin rabblade upp sina förslag och jag nickade lätt. Omedvetet började jag tänka på Justin, hur nära jag kommit honom det senaste dygnet, jag tänkte på när han pussade mig på kinden innan vi sa god natt. Jag rös lite av blotta tanken. Sen började jag tänka på vad som hänt idag och mindes hans sista ord, ”Game on!”
”Hah! Jag har det! Caitlin jag har världens bästa planer!” utbrast jag och såg hur hon hoppade till. Hon stirrade på mig med stora ögon, som om jag kommit på en ny uppfinning eller något. Jag skrattade lätt åt henne innan jag nöjt sjönk ner i sätet, jag skulle ge Justin en upplevelse han sent skulle glömma.
OMG! Vad har Dezzie nu i tankarna? Kommer hon överhuvudtaget lyckas ge Justin en upplevelse han sent kommer glömma?
Och varför började hon egentligen tänka på honom? Och framför allt hans puss?
Älskar er alla! <3
Ni är de bästa som går att hitta! <3 Älskar era kommentarer!
Ledsen hörni, men det var nog sista delen för idag. Jag har inte kommit längre och jag måste snart sova. Imorgon är det fredag, sjukt skönt! Och då ska jag försöka skriva mycket! Sen har jag ju nästan hela helgen på mig :)
Men kommentera mycket!
Ni klarade 8 kommentarer väldigt lätt! Klarar ni 10 kommentarer från olika sötnosar lika lätt? ;) Vet ni? Det tror jag! :)
Puss & Kram på er allihopa!
Hey, om ni har några bra idéer till novellen, eller kanske något ni saknar / vill ha mer av, skicka iväg ett email till [email protected]! Det skulle naturligtvis vara till stor hjälp för mig :)
Jag kollar mejlen en gång om dagen, minst, så önskar du något, var inte sen med att mejla. Eller varför inte adda den på msn? Då kan vi ha kvällar då vi har som en frågestund och en idéstund tillsammans :)
Gör så, adda [email protected] eller skicka iväg ett mejl till den andressen! Det skulle vara guld värt!
Vill du göra ett länkbyte? Skicka förfrågan om det till den andressen också, jag gör gärna länkbyten! :)
XoXo
Where are you now - Kapitel 28
FÖRRA DELEN:
”Nej Justin! Inte roligt! Seriöst! Sluta! Nej!” skrek jag förtvivlat medan jag såg hur de andra vek sig av skratt bakom oss, eller bakom Justin snarare, jag var ju fortfarande vänd mot dem. De andra började springa efter oss samtidigt som de skrattade. Jag gjorde en ansats om att kasta mig bakåt för att ta mig ur hans grepp, men det fungerade inte den här gången heller, som dagen innan hade han redan insett vad jag skulle göra, innan jag gjort det, och parerat det. Jag tänkte precis försöka igen, då jag kände hur han tippade mig neråt, tillbaka över axeln, och sedan hamnade vi båda i det svalkande vattnet, med kläder på.
När jag reste mig upp stod jag still i vattnet en stund och kände hur det rann nerför min kropp, det var inte kallt vatten, men det var inte varmt heller. Kvar på stranden hörde jag hur de andra skrattade högt åt mig men jag ignorerade dem och stirrade på Justin istället som stod en meter ifrån mig med ett brett flin på läpparna.
”Du är väldigt nöjd med dig själv nu va?” frågade jag torrt, men jag hade egentligen inte behövt fråga, det syntes. Han nickade lite och försökte gömma ett skratt. Jag himlade med ögonen innan jag började ta mig tillbaka uppåt, vi hade visst kommit ganska långt ut. Jag kände en arm runt min axel och sneglade på Justin som gick bredvid mig.
”Du är inte sur va?” frågade han och bet sig lite i läppen, som om han var osäker eller något. Jösses, jag trodde dem kände mig bättre än så. Jag flinade lite mot honom och fortsatte gå. Han log tillbaka innan han började gå framför mig upp mot de andra. Jag log hastigt innan jag kastade mig upp på hans rygg så att han föll ner i vattnet. När han kom upp igen log jag brett.
”Nej, varför skulle jag vara det? Så länge jag får sista ordet så är jag nöjd!” erkände jag och skrattade åt honom, han hade inte förväntat sig det där, det syntes.
”Jasså, du vill ha sista ordet. Men tänk om inte jag går med på det då.” sa han och såg på mig med läskig blick, som om han planerade något. Mitt leende försvann och jag stirrade på honom.
”Vad menar du?” frågade jag och han vek sig av skratt. Jag stod bara kvar och stirrade på honom medan han skrattade. Jag sneglade över axeln på de andra och såg hur de försökte hålla sig för skratt. Knappt hade jag hunnit vända tillbaka blicken innan någon, det vill säga Justin, återigen slängde mig över axeln.
”Justin! Vad ska du göra nu? Jag är redan så blöt man kan bli.” påpekade jag bara och insåg sen att han inte var på väg ner i vattnet, han var på väg upp på stranden. Jag antog att han skulle gå tillbaka till de andra, men jag hade fel. Han tvärvände och började sen springa, fast en bit bort. Efter ett tag insåg jag vad han gjorde, han sprang på bryggan som låg en bit bortifrån där vi badat. Jag var på väg att börja skrika, men hann inte innan han hoppade och vi for ner i vattnet.
”Justin!” utbrast jag när jag kom upp till ytan igen. Justin simmade bredvid mig, han var snart uppe på bryggan igen. När han kommit upp vände han sig mot mig, skrattades, och gjorde någon sorts hairflip. Jag himlade med ögonen och simmade mot honom.
”Jag sa ju att jag ville ha sista ordet.” påpekade han och flinade. Jag himlade med ögonen och tvingade mig själv att spela besegrad. Han skrattade lite innan han drog fram handen för att hjälpa mig upp ur vattnet, då det inte fanns någon stege. Jag tog hans hand och han började dra upp mig. Naturligtvis stretade jag emot och drog till, så att han for ner i vattnet bakom mig. Jag slängde mig snabbt upp på bryggan och ställde mig en bit bort för att vara utom räckhåll för honom. När han kom upp till ytan igen stirrade han på mig med stora ögon.
”Och jag slutar inte förrän jag får sista ordet.” kläckte jag ur mig och flinade mot honom när han tagit sig upp på bryggan. Han gjorde sin hairflip igen, och då han stod närmare mig, fick jag vatten på mig. Inte för att jag inte redan var blöt, jag var dyngsur. Han sträckte försiktigt fram handen och jag stirrade på honom med ett frågande uttryck i ansiktet.
”Okej, du vinner, den här gången! Fred?” frågade han och jag stirrade på honom, jag litade inte på det han sa, men jag tog min hand i hans och skakade den snabbt. Sedan började jag gå tillbaka mot de andra, men jag sneglade över axeln på Justin för att se om det bara varit en skenmanöver. Återigen la han armen om mina axlar medan vi gick tillbaka till de andra.
”Justin, jag tror du missade hela poängen, det var meningen att du skulle slänga i henne en gång och sen komma upp.” sa Chaz och himlade med ögonen. Justin släppte mig och gick fram till Chaz för att knuffa till honom lite lätt på axeln.
”Jo, det var tanken, men den här bruden är envis som få och vill ha sista ordet.” sa han och Caitlin brast i skratt. Hon kom upp bredvid mig och flinade.
”Så vadå? Menar du att du lät henne vinna?” frågade Christian förvånat, tydligen var det inget som brukade hända. De tittade på mig alla fyra och jag flinade oskyldigt tillbaka.
”Jag lät henne vinna den här gången, spelet är inte över ännu. Lugn du, jag ska allt visa dig vem som får sista ordet i det här.” log Justin och jag skrattade lite åt honom. Caitlin började gå tillbaka mot bilen och jag följde efter henne. Jag stannade däremot vid Justin, som tagit på sig sin keps igen, Chaz hade hållit i den åt honom när han sprungit med mig till vattnet.
”Fortsätt intala dig det, sötnos. Bli inte för besviken bara när du inser vem det är som får det sista ordet.” viskade jag i hans öra innan jag tog hans svarta keps och satte på mig den. Jag började gå efter Caitlin men sneglade sen över axeln på Justin som stod och flinade.
”Game on!” hörde jag honom säga innan jag skrattade och gick vidare mot bilen.
Ooooh... Game on alltså... Det kanske blir skoj ^^ Vad tror ni de kommer göra mot varandra? Och viktigaste av allt, vem kommer vinna? ;)
Alltså, ni är seriöst helt underbara på att kommentera! Jag blir alldeles till mig av lycka!
Ska vi höja ribban lite till? 8 kommentarer för mer? Olika personer då alltså ;) Jag tror ni klarar det, fick ju 17 kommentarer på ett kapitel ;)
Anyway! Jag har inga kapitel på lager nu, så ag ska sätta mig ner och skriva tills fingrarna verker! :)
If U smile, I smile you know ;)
Puss & Kram
XoXo
Where are you now - Kapitel 27
FÖRRA DELEN:
”Det där blir skitbra, skynda dig nu så drar vi sen.” sa hon när hon kommit ut igen och granskat mig. Jag log lite mot henne innan jag sprang in på toan och borstade mitt nu torra hår. Mina ögonfransar var så mörka, så jag använde nästan aldrig något smink, det behövdes helt enkelt inte och för det mesta tyckte jag att det var i vägen. När man var som jag, och gjorde vad som föll en in, så kunde man inte förvänta sig att smink skulle sitta kvar, eller att en speciell frisyr skulle hålla sig en hel dag, det var bara någonting man fick stå ut med helt enkelt.
”Var är vi på väg?” frågade jag efter en halvtimme, vi hade kört förbi allt jag lagt märke till dagen innan, gallerian, fiken, affärerna, ja allting, och kört ut mot landet någonstans. Caitlin svarade inte utan log överseende mot mig bara. Jag hade inte fått någon som helst ledtråd till vart vi skulle, hon vägrade säga någonting.
”När skulle killarna komma tillbaka?” frågade Caitlin plötsligt och jag insåg först då att jag skulle ha ringt dem.
”Damn! Christian sa att jag skulle ringa när vi var klara därhemma. Vi kanske borde ringa och säga vart vi är på väg?” slängde jag ur mig och Caitlin började skratta.
”Försök inte! Så lätt kommer du inte få veta det! Kan du plocka upp min mobil? Den ligger i min handväska.” sa hon och jag muttrade medan jag plockade upp den. Jag gav den till henne och hon började ivrigt knappa på den.
”Så, nu skickade jag ett sms till dem där jag sa att de fick åka hem om de ville, eftersom att vi var på väg till mitt ställe.” bekräftade hon medan hon la ner mobilen i fickan på sina shorts. Jag muttrade lite för mig själv och såg ut genom fönstret på min sida. Det var molnigt ute, men det blåste inte värst mycket, det skulle nog bli en kvav dag. Jag suckade för mig själv, jag borde inte ha tagit jeans, jag borde ha tagit shorts som Caitlin, men vi skulle kanske inte ens vara ute, vi skulle nog inte ens vara kvar så länge.
”Nu är vi framme!” utbrast Caitlin glatt medan hon bromsade in bilen och stannade. Jag såg mig omkring och såg att vi stod på en parkering mitt i skogen.
”Caitlin, vad gör vi här?” frågade jag osäkert medan jag spände loss mig och hoppade ur bilen, då hon redan gjort detsamma. Hon låste bilen och började sedan gå in på någon stig som gick genom skogen. Jag hade alltid älskat naturen, men hade aldrig varit särskilt bra på att gå i skogsområden, då jag var klumpig som få. Turligt nog var stigen inte så lång och vi kom sedan ut på en klipphäll. Caitlin såg bakåt på mig, och log, innan hon började ta sig uppför. Jag rynkade pannan åt henne innan jag försökte följa efter henne, vilket var svårt då hon visste precis hur man skulle gå, och det gjorde inte jag. Efter mycket om och men var vi uppe båda två och stod längst uppe på ett stort och högt berg. När jag höjde blicken såg jag att det var en enorm utsikt över vattnet. Det var fantastiskt. Trots att det var molnigt, så var det otroligt vackert. Jag kom på mig själv med att stå med öppen mun och bara gapa.
”Jösses, Caitlin! Det här är fantastiskt!” utbrast jag och satte mig ner bredvid henne. Hon satt och blickade ut mot vattnet och jag förstod varför, det gick inte att slita blicken från det, det var förtrollande.
”Visst är det vackert?” frågade hon efter några minuters tystnad. Jag stirrade på henne.
”Vackert? Det finns inte ord för det här!” svarade jag och hon skrattade. Jag log mot henne snabbt innan jag såg tillbaka. Det var synd att det inte var sol ute, tänkte jag.
”Det är mycket vackrare när det är fint väder och solen skiner. Då reflekteras solstrålarna mot vattnet och man ser nästan rakt igenom det. Vattnet här är väldigt rent.” förklarade hon, som om hon kunde läsa mina tankar. Jag nickade bara utan att släppa det med blicken. Jag vet inte hur länge vi satt där, men säkert i en halvtimme, innan vi blev avbrutna av Caitlin’s telefon som ringde. Hon svarade och pratade i några minuter innan hon la på.
”Det var Christian, de är på väg till stranden, här nere, och ville att vi skulle möta dem där.” förklarade hon och reste sig upp. Jag tittade snabbt ut en gång till innan jag följde hennes exempel och sedan tog vi oss ner därifrån. När vi kommit ner kände jag hur blöt jag var i pannan, det var verkligen varmt. Vi började gå över stranden innan vi båda stannade och tog av oss våra sneakers, det var så skönt att gå barfota i sanden, den var lagom varm dessutom. Längre bort fick vi syn på killarna som kom gående. Någon av dem vinkade som en galning, jag var helt säker på att det var Chaz, och när de kom närmare insåg jag snabbt att jag haft rätt.
”Hej brudar!” hälsade han och hoppade omkring. Jag himlade med ögonen innan jag log mot honom.
”Chaz, du borde verkligen dra ner på sockret.” påpekade jag och Caitlin började skratta. Det gjorde Chaz också.
”Varför då? Är jag redan söt?” frågade han glatt och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom, vilken dum kommentar.
”Nej jag syftade mer på att du inte kan stå still länge nog utan att betraktas som konstig.” flinade jag mot honom och han slutade skratta och studsa runt.
”Oh, burn! Ett noll till bruden!” utbrast Ryan bakom Chaz och jag flinade stolt. Chaz boxade till honom på axeln och de andra började skratta. Jag vände mig plågat mot Caitlin.
”Asså, Caitlin. Du sa att det inte skulle bli varmt ute… Jag håller på att dö! Kunde du inte förvarnat om att det kanske var ett dumt val att ta jeans?” frågade jag och suckade. Jag kände mig jättesvettig, trots att jag duschat för knappt två timmar sedan.
”Jag sa inte att det inte skulle bli varmt, jag sa att det inte skulle bli någon sol, det är viss skillnad!” påpekade hon och log mot mig. Jag himlade med ögonen och tittade bort mot killarna som stod och utbytte några blickar och nickningar. Instinktivt började jag backa.
”Vad har ni för planer nu?” fick jag fram, osäkert. Det syntes direkt när de hade någonting i görningen. En sista blick far emellan dem och sedan kom Justin springandes mot mig och slängde upp mig på axeln, precis som på parkeringen dagen innan. Jag insåg vad han tänkte, när han fortsatte springa, och började sprattla.
”Nej Justin! Inte roligt! Seriöst! Sluta! Nej!” skrek jag förtvivlat medan jag såg hur de andra vek sig av skratt bakom oss, eller bakom Justin snarare, jag var ju fortfarande vänd mot dem. De andra började springa efter oss samtidigt som de skrattade. Jag gjorde en ansats om att kasta mig bakåt för att ta mig ur hans grepp, men det fungerade inte den här gången heller, som dagen innan hade han redan insett vad jag skulle göra, innan jag gjort det, och parerat det. Jag tänkte precis försöka igen, då jag kände hur han tippade mig neråt, tillbaka över axeln, och sedan hamnade vi båda i det svalkande vattnet, med kläder på.
Oj oj oj då! Ja nu kan hon ju inte klaga över att det är varmt, eller hur? ;)
Tack för alla kommentarer sötnosar!
En sak bara, om ni vill ha svar på några frågor, skriv gärna var jag kan nå er, alltså, typ mejladress, eller bloggadress. Det är så mycket lättare att svara på frågorna ni ställer då!
Förresten älskar jag att ni frågar saker! Det ger mig hela tiden nya idéer :)
Kommentera nu gullungar! Få se, klarar ni minst 5 kommentarer idag? :)
Puss & Kram
XoXo
Where are you now - Kapitel 26
FÖRRA DELEN:
”Tack för att du bryr dig om henne! Jag vet att vi ofta bråkar och så, men jag har märkt att något är fel med henne, hon verkar upprörd eller ledsen över någonting, och det är inte många hon faktiskt berättar för, inte när något precis har hänt. Så, vi är ute ur huset om typ fem minuter. Slå en pling när vi kan komma hem igen, jag uppehåller de andra så länge med något.” babblade han på och sedan gick han, han lämnade mig kvar inne i rummet med ett blandat ansiktsuttryck.
”Så, nu har dem åkt iväg. De kommer inte hem igen förrän vi ringer.” berättade jag snabbt när jag kom in i rummet igen. Jag satte mig ner bredvid Caitlin och hon såg på mig med en tacksam blick, hon hade lugnat ner sig lite nu.
”Vad är det som har hänt?” frågade jag tyst efter en stund då hon inte sa någonting själv. Hon skruvade på sig innan hon suckade.
”Förlåt Deztiny! Det är bara jag som är löjlig.” hörde jag henne säga innan hon såg på mig igen. Jag hade ingen som helst aning om vad hon pratade om.
”Caitlin, vad är det som har gjort dig så ledsen?” envisades jag och la återigen min hand på hennes. Hon tittade ner på den och sen tog hon min hand i sin och kramade den.
”Det är… Eller asså, jag bara… Liksom… Jag är bara löjlig!” hon snubblade över orden och såg mig fortfarande inte i ögonen. Jag väntade tills hon tittade på mig innan jag pratade.
”Caitlin! Du är allt annat än löjlig! Av alla människor jag träffat i hela mitt liv så har jag inte träffat någon så underbar som du. Du är någon jag verkligen tror att jag kan prata om allt med, och som jag vet skulle ställa upp för mig om något hände mig. Så låt mig nu ställa upp för dig, för du behöver det! Du är allt annat än löjlig!” sa jag lugnt och släppte henne inte med blicken. Hon log hastigt mot mig innan hon vände bort blicken igen.
”Saken är den, att jag saknar att ha ett förhållande, som det jag hade med Justin. Jag har kommit över honom, så klart, vi är bästa kompisar nu och så, men jag saknar ändå att ha någon som bryr sig om mig på det sättet. Förstår du hur jag menar?” frågade hon ledsamt och jag nickade bara, jag förstod precis vad hon menade. När jag tänkte på det så var jag inte säker på vad jag skulle göra om det skulle ta slut mellan honom och mig, han var en så pass stor del av mitt liv.
”För det mesta tänker jag inte på det, eftersom att jag är ensam tjej i vårt lilla gäng, men sen kom du, inte för att det har något med dig att göra, och då insåg jag hur mycket jag saknar det, hur mycket jag vill ha ett förhållande där jag kan dela allt med den killen och uppleva en massa underbara stunder tillsammans med.” fortsatte hon och log lite ursäktande mot mig.
”Klart jag inte tar illa upp tjejen, jag förstår dig, det gör jag verkligen!” svarade jag snabbt och besvarade hennes leende.
”När jag såg dig och Justin imorse, började jag fundera ännu mer på det och frågade mig själv hur det skulle se ut idag om jag och Justin fortfarande var tillsammans. Det är svårt att tänka sig numera, eftersom att vi är så bra kompisar och jag verkligen inte ser på honom på det sättet, men det får en ändå att vackla till lite. Ni var så fruktansvärt söta ihop, förlåt, och jag tror verkligen att ni skulle lyckas ta er igenom det han och jag inte klarade. Du är så mycket starkare än vad jag är!” babblade hon på och det syntes att hon hade skuldkänslor för sina tankar. Jag böjde mig fram och kramade om henne hårt.
”Ha inte skuldkänslor, det är ganska naturligt att tänka så här, jag menar, han och jag sov i samma säng, han höll, tydligen, armen om mig och så. Jag skulle börjat tänka detsamma om jag såg dig i samma säng som någon annan kille, vem spelar ingen roll egentligen. Det är naturligt och jag klandrar dig inte. Och jag är inte starkare än du, det kanske bara ser så ut. Skenet bedrar helt enkelt.” viskade jag till henne. Vi satt så en stund innan jag kysste henne på kinden och rätade på mig.
”Bra! Och tack för att du förstår Dezzie! Jag tror knappast att någon annan skulle förstå det här precis lika lätt som dig. Du är annorlunda, det har jag insett från första stunden, på ett bra sätt så klart. Eller det är inte bara jag som insett det, killarna har också insett det, och de har pratat om det, när de trott att jag inte hört.” svarade hon tillbaka och log tacksamt mot mig. Jag besvarade hennes leende och drog tummen över hennes kind, där en ensam tår var kvar.
”Jag har alltid varit annorlunda, och det har inte alltid setts som en bra sak kan jag säga, men jag vet vem jag är och jag står för det. Jag är inte den svartsjuka tjejen som inte låter sin pojkvän göra någonting, och det är något jag kräver när jag går in i ett förhållande. Jag måste få ha frihet, att få fortsätta vara jag, även om jag är tillsammans med någon. Hittills är det bara Christopher som har gått med på det. Jag har varit med om katastrofala relationer då jag nästan glömt bort vem jag är för att jag inte fått göra någonting och leva ut som jag gör i vanliga fall.” förklarade jag och hon log mot mig och nickade. Hon förstod vad jag menade, vilket det inte var många som förstod. Jag märkte hur hon granskade mig och jag följde hennes blick.
”Hey, du kanske ska klä på dig, du kan ju inte sitta i underkläder hela dagen.” flinade hon och jag skrattade lätt innan jag reste mig från sängen och gick bort till väskan som fortfarande stod på golvet.
”Caitlin, ska vi göra någonting speciellt idag? Jag vet inte vad jag ska ha på mig.” påpekade jag när jag satt och plockade bland kläderna. Hon skrattade lätt åt mig.
”Vad jag vet så ska det inte bli så mycket sol idag, så ta på dig ett par jeans eller något. Jag vill visa dig en plats sen, nu när vi ändå är ensamma.” sa hon innan hon gick ut ur rummet. Några sekunder senare hörde jag hur toalettdörren stängdes och låstes. Efter att ha funderat en stund drog jag fram mina svarta jeans och en vit t-shirt som det stod ”Music is my Life” på, den passade mig perfekt, texten alltså. Jag drog på mig kläderna och ställde mig sen utanför badrumsdörren för att vänta på att Caitlin skulle bli klar.
”Det där blir skitbra, skynda dig nu så drar vi sen.” sa hon när hon kommit ut igen och granskat mig. Jag log lite mot henne innan jag sprang in på toan och borstade mitt nu torra hår. Mina ögonfransar var så mörka, så jag använde nästan aldrig något smink, det behövdes helt enkelt inte och för det mesta tyckte jag att det var i vägen. När man var som jag, och gjorde vad som föll en in, så kunde man inte förvänta sig att smink skulle sitta kvar, eller att en speciell frisyr skulle hålla sig en hel dag, det var bara någonting man fick stå ut med helt enkelt.
Vad tycker ni om det här kapitlet, dagens första kapitel?!
Eftersom att jag vet att det är många som har skola och så, så vore jag väldigt orättvis om jag skriver att si och så många kommentarer behövs för nästa del... Men om ni läser, skriv gärna en kommentar! Jag ser att det kommer in nya besökare hela tiden, jag håller nämligen koll på statistiken (haha vad stört egentligen) och så. Så lämna gärna en kommentar om vad just du tycker!
Älskar era kommentarer! NI får mig verkligen att skriva hur mycket som helst! Jag ligger nu fyra kapitel före, och jag har inte slutat skriva ännu! :)
Puss & Kram
XoXo
Where are you now - Kapitel 25
FÖRRA DELEN:
”Men herregud Caitlin, vad är det som har hänt?” utbrast jag då jag såg att hon grät.
Hon skruvade på sig innan hon vände sig mot disken igen. Hon började torka tårarna och då tog jag tag i henne och drog henne intill mig. Jag omfamnade henne hårt och vi stod så ganska länge. Hon grät mot min nakna axel och jag strök henne melodiskt över ryggen.
”Nej men, vad är det som händer här då?” hörde jag en röst och vände blicken mot Chaz, som stirrade på oss och flinade. Caitlin vände sig bortifrån honom, antagligen ville hon inte visa att hon grät. Chaz såg lite nervös ut samtidigt som han granskade mig, då insåg jag att jag bara stod i underkläder. När jag sneglade på Caitlin torkade hon envist bort tårarna med baksidan av handen, hon försökte vara diskret, det syntes.
”Chaz, kan du gå tillbaka till grabbarna en stund? Jag vill prata ensam med Caitlin!” sa jag utan att släppa henne med blicken. Jag hörde hur han fick fram ett visst innan han stegade ut ur köket och upp för trappan.
”Han är borta nu gumman.” sa jag tyst och tog hennes hand. Hon såg på mig med vädjande blick och hennes ögon fylldes återigen med tårar. Jag tyckte så synd om henne, hon såg helt förstörd ut.
”Vad är det som har hänt?” frågade jag lugnt, det såg verkligen ut som om hon behövde prata med någon. Hon suckade lite och sneglade mot trappan.
”Ska vi gå upp till ditt rum istället?” frågade jag, eftersom att det var vad jag trodde hon syftade på. Hon nickade lite och jag drog med henne uppför trappan och in i rummet. Christian’s dörr var stängd så de såg varken mig eller henne. Jag stängde försiktigt dörren efter oss och drog med henne bort till sängen. Hon sa ingenting, hon satt bara i skräddarställning och stirrade framför sig medan tårarna fortsatte rinna nerför hennes kinder. Jag kramade hennes hand hela tiden och tittade lugnt på henne, hon behövde gråta ut innan vi kunde prata, det visste jag av egna erfarenheter.
”YES!” hördes i rummet intill och vi båda hoppade till. Eftersom att det var Ryan som skrek så hade han antagligen vunnit över någon han inte brukade vinna mot. Jag himlade med ögonen och vände mig mot Caitlin igen, som den här gången såg på mig.
”Dezzie, kan du inte försöka köra ut dem ur huset eller någonting? Jag orkar inte ha dem här just nu.” fick hon fram med darrig röst. Jag nickade lite innan jag reste mig upp för att gå till Christian’s rum. Jag knackade först, men ingen lyssnade, antagligen var de för inne i spelet. Jag öppnade dörren och insåg att jag hade haft rätt. Alla fyra tittade på skärmen med stora ögon.
”Killar, kan ni… Hey, lyssna! HALLÅ?!” jag försökte utan framgång få kontakt med dem, det var som att prata med en vägg, jag lovar, jag skulle fått fler reaktioner då. Jag suckade innan jag gick fram och ställde mig framför tv:n och Christian var snabb på att pausa.
”Dezzie, du kan inte bara ställa dig framför tv:n sådär! Jag kunde ha förlorat stort! Och du borde verkligen ta på dig lite kläder, eller ska du gå runt sådär hela dagen?” utbrast Chaz medan han flinade brett och jag himlade med ögonen.
”Jag har stått och ropat på er men ni har inte reagerat så då var det så här det fick bli helt enkelt, sluta klaga!” påpekade jag torrt och såg hur de tittade förvånat på mig. Jag var inte den som lät otrevlig, men nu var det som det var.
”Caitlin och jag behöver prata, skulle ni kunna åka iväg någonstans? Typ åka och handla, jag har något minne av att Caitlin nämnde att det inte var mycket mat kvar i kylskåpet och era föräldrar kommer ju inte hem förrän nästa helg.” babblade jag snabbt. Jag syftade så klart på Caitlin’s och Christian’s föräldrar. De såg ut att vilja protestera men sen ställde Christian sig upp.
”Kom då grabbar, vad väntar vi på? Spelet finns kvar när vi kommer hem också!” sa han och la upp kontrollerna medan de andra tre stirrade på honom med stora ögon. Tolkade man deras uttryck så såg det ungefär ut som om det var första gången Christian sagt något sådant och att han var den sista de trodde skulle säga något sådant. Någonsin. De andra reste sig motvilligt upp och började gå ut ur rummet. Christian gick sist men han stannade vid dörren och vände tillbaka till mig och gav mig en kram. Jag besvarade förvirrat kramen, vad var det med honom nu då?
”Tack för att du bryr dig om henne! Jag vet att vi ofta bråkar och så, men jag har märkt att något är fel med henne, hon verkar upprörd eller ledsen över någonting, och det är inte många hon faktiskt berättar för, inte när något precis har hänt. Så, vi är ute ur huset om typ fem minuter. Slå en pling när vi kan komma hem igen, jag uppehåller de andra så länge med något.” babblade han på och sedan gick han, han lämnade mig kvar inne i rummet med ett blandat ansiktsuttryck.
Wow säger jag bara! Ni är världsbäst <3
Förlåt för lite tråkig del, men det blir såna ibland, det kan ju inte alltid hända något skoj ^^ nej men jag hoppas ni förstår vad jag menar?!
Anyways, jag hoppas ni fortsätter kommentera som ni gör!
Sen har jag en bra nyhet och en dålig nyhet... =/
Jag började med den dåliga; det här var den sista delen för idag, det kommer inga fler kapitel förrän tidigast imorgon =/ Sry för det!
Men den bra nyheten, det är att; imorgon är jag ledig från skolan, så jag har då i princip hela dagen på mig att skriva en massa nya kapitel som jag lägger på lager! Så om inget förhindrar mig imorgon, kommer ni få en hel del kapitel imorrn :)
Så, vad tycker ni om novellen så här långt? Borde allt gå fortare? Borde jag lägga in mer detaljer? Borde jag ändra på något? Kommentera vad ni tycker! Allt är till stor hjälp för mig, så att jag i min tur kan ge er en fantastisk novell att läsa! <3
Hörs imorgon!
Puss & Kram
XoXo
Where are you now - Kapitel 24
FÖRRA DELEN:
”God natt Dezzie!” hörde jag Justin viska i mitt öra och jag kände hur jag rös. Det gjorde jag alltid när någon höll på vid mina öron, det kittlades liksom.
”God natt Justin!” svarade jag tyst och slöt ögonen.
Jag vaknade av att solljuset lös in på mig, rakt på ansiktet, och av att någon knuffade på mig lite lätt. Jag tittade omtöcknat upp, på Caitlin.
”God morgon sömntuta! Sovit gott?” frågade hon och jag satte mig lugnt upp medan jag nickade. Jag såg hur Justin försvann ut genom dörren med en sista blick på mig. Jag kunde inte låta bli att le när jag kom och tänka på hur jag prankat Ryan några timmar tidigare, exakt hur många timmar hade det varit?
”Hur mycket är klockan?” frågade jag och gnuggade mig i ögonen. Jag granskade rummet efter en klocka men hittade ingen.
”Tja, asså, ni var så söta så vi lät er sova lite längre än oss.” svarade Caitlin och jag sirrade på henne med stora ögon, vad snackade hon om?
”Vadå? Vad menar du med att vi var söta?” frågade jag förvirrat, jag var alldeles för trött för att kunna tänka själv. Caitlin flinade lite medan hon drog fram sin mobil och började klicka på den. Sedan vände hon den mot mig och jag såg en bild på Justin och mig. Vi låg ganska nära varandra och Justin höll sin arm runt mig. Jag höjde på ena ögonbrynet och vände mig mot Caitlin.
”Jag var bara tvungen att ta en bild, jag har den som bakgrundsbild. Jag vet att jag kanske inte borde säga det här, eftersom att du faktiskt har pojkvän och så, men ni skulle passa otroligt bra ihop.” sa hon tyst och jag gissade på att killarna var i rummet bredvid. Jag skrattade lite lätt åt henne.
”Du är söt du Caitlin!” sa jag bara innan jag gick upp från sängen och gick mot Caitlin’s rum. Där tog jag med mig nya underkläder, min handduk och necessären.
”Caitlin! Kan jag låna duschen en snabbis?” frågade jag när jag mötte henne i korridoren när jag var på väg till toaletten. Hon nickade och jag smet in på toaletten och låste.
Det kändes skönt att duscha, det svalkade. Jag började tvätta det långa håret och kände att det började bli lite slitet nertill. Kanske var dags att klippa det snart. När jag tvålade in kroppen grimaserade jag när jag drog handen över revbenen, när jag var ensam kunde jag släppa ut smärtan, vilket jag inte gjorde när jag hade folk i närheten. Duschen var en ganska bra plats för det. Jag drog fingrarna över och kände tydligt kanten på de båda revbenen där de var av. Det hade blivit värre. Jag skulle nog bli tvungen att kolla upp det hela, det borde ju vara på bättringsvägen redan, inte bli värre. Men det var nog bara jag som klagade. Jag ruskade på huvudet och stängde av vattnet. Jag drog åt mig handduken och virade den om mig.
Efter att snabbt torka mig, borstat håret och satt på mig underkläder slängde jag en blick i spegeln innan jag öppnade toadörren och gick tillbaka mot Caitlin’s rum för att hitta passande kläder. När jag satt böjd över väskan började jag fundera på vad vi skulle göra idag, jag hade ingen aning.
”Caitlin? Caitlin?! CAITLIN!” ropade jag, men jag fick inget svar. Ingen av dem svarade, men killarna var säkert inne på Christian’s rum och spelade, jag skulle inte bli förvånad om de var det. Jag suckade innan jag sprang nerför trappan mot köket, där jag hörde någon röra sig. När jag kom in i rummet såg jag att Caitlin diskade.
”Caitlin, varför svarade du inte? Jag ropade på dig där uppifrån.” började jag medan jag gick mot henne. Hon undvek att se på mig, något verkade fel. Jag tog tag i henne och vände henne mot mig.
”Men herregud Caitlin, vad är det som har hänt?” utbrast jag då jag såg att hon grät.
Oj oj oj då! Vad är det som har hänt med Caitlin? Varför gråter hon? :O
Vad tror ni har hänt? :) Ge mig era tankar! :P
Tack för alla underbara kommentarer! Det värmer verkligen! :')
Vill bara säga en sak till, Carro, jag älskar dina kommentarer! Dem får mig alltid att le otroligt stort! Du är en rolig prick! :)
Juste, ska vi höja ribban lite? Minst 6 kommentarer från olika läsare innan ni får mer :) Det klarar ni, ni är ju bäst :) <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 23
FÖRRA DELEN:
”Jag går och borstar tänderna, Caitlin!” sa jag medan jag tog upp min necessär och försvann ut ur hennes rum och mot toaletten. Jag öppnade dörren men stängde den lika snabbt igen, Justin stod därinne, i bara kalsonger.
Jag hörde hur Justin skrattade därinne och sedan öppnade han dörren igen.
”Det är lugnt, var det inte du som sa att det var som badkläder?” skrattade han och ställde sig framför stegen. Jag rynkade ögonbrynen och gick in i badrummet för att sedan stänga dörren.
”Jo det var jag, och det var vad jag menade också, men om det är något som jag lärt mig genom livet så är det att alla inte har samma uppfattning om saker som jag har. Jag kan väl inte veta hur du skulle reagera, eller hur?” muttrade jag och ställde mig framför spegeln. Jag drog fram hårborsten och borstade igenom mitt långa, mörka hår. Sedan satte jag upp det i en slarvig knut och la tillbaka hårborsten i necessären.
”Jo, det är sant, men nu vet du i alla fall hur jag reagerar.” sa han med munnen full av tandkräm. Jag flinade mot honom genom spegeln och stoppade in tandborsten i munnen och började borsta. Det var alltid en lika befriande känsla att borsta tänderna efter att man ätit pizza och druckit läsk. Man blev så len i munnen. Vi stod under tystnad och borstade tänderna.
”Är du säker på att det är okej att vi sover i samma säng? Jag menar, vad skulle Christopher säga om det?” hörde jag hur han kläckte ur sig innan han spottade ut tandkrämen och sköljde av tandborsten. Jag gav honom ett leende innan jag spottade och gjorde rent borsten.
”Varför skulle han reagera på det? Jag menar, för det första så ska vi bara sova, eller hur? För det andra så är vi kompisar så han har inget att reagera på.” sa jag bara och ryckte på axlarna. Justin nickade och sedan granskade han mig medan jag släppte ut håret igen och lät det hänga som vanligt. Min blick hamnade på Justin genom spegeln.
”Vad tittar du på?” skrattade jag och vände mig mot honom. Han gav mig ett hastigt leende.
”Dig, vad annars?” frågade han och flinade. Jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att le tillbaka, han var så söt, och charmig. Plötsligt bankade det högt på dörren och både jag och Justin hoppade till.
”Vad gör ni där inne?” hörde jag Ryan’s röst utanför. Jag flinade lite för mig själv innan jag blinkade snabbt mot Justin.
”Ehm, Ryan, kom inte in! Jag står naken.” ropade jag genom dörren och såg i ögonvrån att Justin var på väg att börja skratta. Jag tecknade åt honom att han skulle vara tyst.
”Vem är du där inne med? Caitlin?” hörde jag hans röst, lite tystare genom dörren. Jag svalde en fnissning och drog ett djupt andetag.
”Nej, Justin är här inne också.” sa jag till slut och väntade på svar, ett svar som inte kom. Jag tittade förvånat på Justin som ryckte på axlarna, han stod nu precis bakom mig. Jag öppnade dörren lite och såg Ryan stå utanför med enormt stora ögon. Både jag och Justin brast i skratt och Ryan rynkade på ögonbrynen. Jag kramade om Ryan hårt medan jag skrattade.
”Förlåt! Jag kunde inte låta bli!” sa jag och fnissade. Han kramade mig lätt tillbaka innan jag släppte honom.
”Shit säger jag bara! Justin, hon är bättre än vad du är. Det trodde jag var i princip omöjligt men tydligen inte.” jag såg hur Ryan flinade mot Justin när han pratade med honom. Något fick däremot hans leende att försvinna. Jag följde hans blick och såg på Justin som stod där och såg riktigt sur ut.
”Nej men vart du sur nu?” frågade jag och motstod att börja skratta. Det syntes att han bara skojade, men han var duktig. Han nickade och jag såg hur det drog i hans mungipa. Jag öppnade armarna och gav honom en hård kram. Efter en stund släppte jag honom och tog ett halvt steg tillbaka.
”Känns det bättre nu, sötnos?” frågade jag och lät allvarlig. Nu ryckte det lite mer i mungipan på honom men han höll sig fortfarande.
”Lite…” svarade han bara och jag log för mig själv. Jag funderade en stund innan jag flinade mot honom.
”Kom då så kan jag hålla om dig medan du somnar.” sa jag och såg i ögonvrån hur Ryan var på väg att börja skratta. Jag höll mig fortfarande och tog Justin’s hand medan jag började gå mot Caitlin och Christian’s föräldrars rum. Jag sneglade över axeln mot Ryan som stod kvar.
”God natt Ryan! Vi ses om ett par timmar sen.” sa jag och blinkade mot honom. Han nickade och vinkade innan han vände sig om och gick in i Christian’s rum. Vi gick in i ”vårt” rum och stängde dörren. Där började jag skratta lågt för mig själv medan jag gick mot den ena sidan av sängen, den längst mot fönstret. Jag drog undan överkastet på den sidan och sen gick jag över på den andra sidan och drog undan det där också.
”Justin, sluta stirra på min rumpa.” skrattade jag när jag sneglade över axeln mot honom där han stod kvar vid dörren och tittade på mig. Han gav mig ett oskyldigt leende innan han gick fram och ställde sig bredvid mig.
”Vilken sida vill du ha?” frågade han utan att titta på mig.
”Spelar ingen roll, välj du.” sa jag och ställde mig med armarna i kors. Han satte sig på sängkanten och klättrade över till den sidan närmast fönstret. Jag log lite innan jag la mig ner bredvid honom. Det var varmare under täcket än vad jag förväntat mig. Jag satte mig upp och tittade på Justin som låg på sin sida och tittade på mig. Jag bet mig osäkert i läppen.
”Vad är det?” frågade han tyst och jag övervägde att låta det vara, men det skulle inte gå, det var för varmt.
”Asså, det är supervarmt, är det okej om jag tar av mig t-shirten och bara sover i bh och trosor?” frågade jag och skruvade på mig. Han nickade bara och log lite snabbt. Jag pussade honom tacksamt på kinden. Sedan ställde jag mig upp igen och drog av mig t-shirten. När jag la mig ner under täcket kändes det helt annorlunda, det var fortfarande lite varmt, men det var behagligt. Jag släckte lampan och vände mig in mot mitten. Plötsligt kände jag en puss på min kind.
”God natt Dezzie!” hörde jag Justin viska i mitt öra och jag kände hur jag rös. Det gjorde jag alltid när någon höll på vid mina öron, det kittlades liksom.
”God natt Justin!” svarade jag tyst och slöt ögonen.
Asså shiieet! Ni är helt underbara på att kommentera!
Jag blev så fantastiskt glad över alla otroliga kommentarer! :)
Menar ni verkligen att den är så bra? :')
Anyway, jag tror jag ska fortsätta med det här, minst 4 kommentarer från olika personer innan nästa del dyker upp :)
Puss på er alla! <3 Älskar er! Ni är världens bästa läsare! <3 :')
XoXo
Where are you now - Kapitel 22
Men du har rätt, jag skrev bara 4 kommentarer, jag skrev inte att tanken var att det skulle vara 4 olika kommentarer så låt gå för den här gången då ;)<3
FÖRRA DELEN:
Hela tystnaden övergick till en pinsam tystnad, en tystnad som ingen ville bryta, eller kanske kunde bryta. Jag försökte vända bort blicken, men jag hade fastnat, jag höll på att drunkna i Justin’s bruna ögon.
”Och musikproffset har talat!” hörde jag Christian mumla, och vi brast alla ut i skratt. Det var skönt att jag lyckats vända bort blicken till slut, det blev liksom så obehagligt. Caitlin la en arm över axeln på mig och när jag tittade på henne log hon bara.
”Du ser lite trött ut, Caitlin!” skrattade jag, det såg ut som om hon var på väg att somna.
”Ja, det ser ut som om du faktiskt skulle kunna somna stående i nuläget.” skrattade Ryan och jag rynkade ögonbrynen mot honom och började sedan rodna, igen. Jag tittade snabbt bort, i hopp om att ingen sett något men så klart var de lika uppmärksamma som de varit resten av kvällen.
”Aww, du rodnar! Varför?” hörde jag hur Justin utbrast och jag kunde inte låta bli att sucka. Jag vände mig mot dem och sjönk ihop lite innan jag vände ner blicken på gitarren som fortfarande låg i mitt knä.
”Ehm, jo, alltså, det där med att somna stående…” började jag och bredvid mig brast Caitlin ut i skratt, hon visste vad det var jag skulle berätta, jag hade ju talat om det för henne innan.
”Säg inte att du…” hörde jag Christian mumla och jag gav honom ett snabbt leende och nickade lite.
”Jo, jag har somnat stående, mer än bara en ynka gång dessutom!” log jag och hörde sedan hur rummet fylldes med skratt. Först försökte jag spela sårad och ledsen men jag hade inte en chans. Jag föll in i skrattet jag också.
”Är det någon som vet hur mycket klockan är?” hörde jag Caitlin säga bredvid mig. Jag såg på henne men hon satt vänd mot killarna på golvet. Jag följde hennes blick och såg hur Chaz drog fram mobilen. Jag granskade hans ansiktsuttryck och det syntes på honom att det var sent.
”Asså, klockan är halv fyra…” sa han och tittade upp, han såg lite förvånad ut. Jag fnissade lite.
”Inte så konstigt att man känner sig lite seg då, det kanske är dags att sova, åtminstone ett par timmar.” påpekade Christian vi andra stämde in.
”Men får alla plats föresten?” frågade jag osäkert. Jag hade ingen som helst aning om var jag skulle sova. Jag vände mig mot Caitlin som såg ut att tänka lite.
”Tja, asså, vi har ju en säng härinne, sen kan två sova inne i mammas och pappas rum, sen två i Christian’s rum, vi ställer in extrasängen där helt enkelt, sen får väl någon sova på soffan kanske…” började Caitlin och jag såg hur killarna tittade på henne, sedan på varandra, sedan på mig och till slut på varandra igen, jag skulle nog aldrig förstå mig på killar, inte ordentligt.
”Pax för att få sova i min egen säng!” sa Christian torrt och reste sig upp. Han gned sig lite i ögat, han var nog riktigt trött.
”Asså, för mig spelar det ingen som helst roll, var brukar ni sova när ni är här?” frågade jag killarna. Jag ville ju inte förstöra någonting.
”Ryan brukar sova inne hos Christian och Chaz brukar sova nere i vardagsrummet eftersom att han snarkar och Christian inte kan sova med honom i närheten. Jag sover i min säng, så klart. Det är inte ofta Justin brukar stanna kvar och sova här, åtminstone inte när Ryan och Chaz är här, eftersom att han bor så nära, men när våra föräldrar varit borta har han sovit i deras säng.” förklarade Caitlin snabbt och jag nickade innan jag började skratta lätt.
”Fast det är ju inte direkt ett svar på var jag ska sova. För som sagt, det spelar ingen roll för mig.” sa jag och tittade på Caitlin, hon såg återigen ut att tänka igenom det hela.
”Ja, om det inte spelar någon roll för dig, och inte för Justin heller, så skulle ni ju kunna dela på mammas och pappas säng. Den är ju stor och så. Annars, om det inte är lugnt så kan du få sova hos mig, det blir ju trångt men ja.” sa hon och jag log lite mot henne.
”Jag kan sova med Justin, om inte du har något emot det så klart?” frågade jag och vände mig emot honom. Han ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
”Nej, för min del är det lugnt, så länge du inte snarkar.” flinade han och jag flinade tillbaka och ruskade på huvudet.
”Jag är tyst som en mus, du kommer inte ens veta att jag är där.” skrattade jag och ställde mig upp för att gå fram till väskan. Jag var säker på att jag plockat ner den enorma Guns ’n’ Roses t-shirten, nu behövde jag bara hitta den. När jag ställde mig upp igen, med den i handen, var det bara Caitlin kvar därinne.
”Är du säker på att det är okej?” frågade hon besvärat och jag log mot henne medan jag nickade.
”Jag är så trött att jag kommer däcka direkt så ja, det är lugnt!” förklarade jag snabbt för henne och hon log mot mig innan hon hoppade upp från sängen och gick till sin garderob, antagligen för att hitta något att sova i. Jag slet av mig mina kläder och drog på mig t-shirten. Den gick precis ner över rumpan, man kunde dock fortfarande skymta den.
”Jag går och borstar tänderna, Caitlin!” sa jag medan jag tog upp min necessär och försvann ut ur hennes rum och mot toaletten. Jag öppnade dörren men stängde den lika snabbt igen, Justin stod därinne, i bara kalsonger.
oh la la...! Det hade ni inte förväntat er va? xD
Nu vill jag att fler än bara Carro kommenterar!
Fast Carro, du får gärna kommentera sådär mycket ändå :P Jag gillar kommentarer, roliga kommentarer :P <3
Anyway, minst 4 kommentarer från olika personer kommenterar innan nästa kapitel kommer upp!
XoXo
Where are you now - Kapitel 21
FÖRRA DELEN:
”Spela en av dina egna låtar!” sa han och jag kände hur hela jag frös till is.
"Spela en av dina egna låtar, du behöver inte sjunga, men nynna eller tralla eller något. Du får välja vilken du vill.” fortsatte han men jag satt fortfarande bara och stirrade på honom, stel i hela kroppen. Jag svalde hårt, la ifrån mig gitarren och gick iväg till min väska för att plocka upp min sångbok. Sedan gick jag tillbaka, tog upp gitarren och satte mig i Caitlin’s säng. Alla vände sig om mot mig och jag drog djupa andetag. Nu skulle jag bara välja låt. Jag bläddrade genom boken, sida för sida, för att slutligen hitta en som passade. Jag drog ett ackord men la sedan handen på gitarren.
”Ni får lova att inte skratta!” sa jag nervöst och alla fem nickade. Jag andades in djupt och sedan började jag spela. Låten hade ett ganska långt intro, det var det jag gillade med den här låten. Jag spelade och spelade, sen började jag nynna melodin. Det var inte det lättaste, jag ville hela tiden sjunga ut orden, med samma känsla jag hade när jag skrev den. När jag var i första refrängen slöt jag ögonen men slutade inte spela eller nynna. När jag var klar andades jag lugnt ut och öppnade ögonen. Justin, Ryan och Chaz tittade på mig med stora ögon, Christian såg ut att ha tappat hakan, verkligen, den låg nästan i knät. Jag vände mig mot Caitlin som nickade uppmuntrande mot henne. Hon visste vad låten handlade om, hon hade hört mig spela den. Däremot hade ingen sett texten ännu.
”Varför skulle vi skratta åt det där?” fick Justin fram och jag log lite mot honom, tills jag insåg att han menade allvar, då vände jag bort ansiktet, för jag rodnade, för första gången på ganska länge. Någon satte sig bredvid mig i sängen och jag smällde snabbt igen boken. Caitlin såg på mig med stora ögon och jag log ursäktande mot henne.
”Förlåt, jag visste inte att det var du.” försvarade jag mig och såg sen hur hon log.
”Vad heter låten?” hörde jag Justin fråga och jag vände mig lugnt mot honom. Jag bet mig i läppen, det var inte världens bästa titel.
”Ehm, jag har inte riktigt fastställt titeln ännu, men…” började jag men blev avbruten av Caitlin. Jag såg på henne med tillbedjande ögon, men det hjälpte inte.
”Ljug inte för honom, titeln är bra, och passar storyn runt musiken!” sa hon och log uppmuntrande mot mig. Jag suckade innan jag vände mig mot Justin igen, som såg rätt intresserad ut.
”Den heter I don’t want you in my life!” svarade jag långsamt och studerade honom, jag bara väntade på flinet, men det kom aldrig. Han nickade bara.
”Jag gillar det. Inte för att jag vet vad det handlar om, men det är något som hänt i ditt liv, det märks på både titeln och sättet du spelade på, din känsla och allt det.” sa han och jag såg på honom med stora ögon. Vi satt tysta en stund och bara tittade på varandra, jag ville säga något, men jag kom inte på vad. Hela tystnaden övergick till en pinsam tystnad, en tystnad som ingen ville bryta, eller kanske kunde bryta. Jag försökte vända bort blicken, men jag hade fastnat, jag höll på att drunkna i Justin’s bruna ögon.
Vad tycker ni?
Jag fick en kommentar där någon ville att jag skulle lägga upp en video där Deztiny spelar och nynnar, men sanningen är den att låten inte är skriven, och inga ackord har bestämts. Däremot kan jag lova att det tids nog kommer komma en video där jag själv spelar och nynnar (kanske sjunger) bara för att ni ska få höra hur den låten går. Men tänk då på att jag inte är Deztiny, jag ser inte ut som henne, så det är bara för att visa hur låten går. Det kommer dock inte vara den här låten, utan en annan som jag håller på och skriver! Bara så att ni vet :) Då får ni heller inte kriticera min sångröst för saken är den att det låter som en kratta när jag sjunger ^^
Men kommentera nu gullirumpor! Det är supermånga som läser, det ser jag på statistiken, men det är bara ett fåtal som kommenterar!
Så nu kommer det inga fler delar förrän minst 4 stycken (jag vet att det är lite men det är till att börja med liksom) kommenterar det här kapitlet! Bara så att ni vet :)
XoXo
Where are you now - Kapitel 20
FÖRRA DELEN:
”Okej, men det som händer mellan oss, stannar mellan oss va?” frågade jag osäkert och såg hur de andra nickade. Jag suckade, det fanns bara en sak som inte särskilt många andra visste om mig, egentligen bara Caitlin och Justin, och det var musiken.
”Okej, musiken är mitt liv och jag skriver egen musik, både instrumentalt och sätter sedan ord på det. Det är mitt sätt att uttrycka känslor. Men jag har aldrig spelat upp något av mitt eget för någon och aldrig visat någon mina texter.” svarade jag försiktigt. Även om det var läskigt så kändes det kanske bra att berätta det för fler än bara Caitlin. De andra nickade och såg ganska intresserade ut, förutom Caitlin som redan visste allt. Jag andades ut innan jag snurrade flaskan igen. Den här gången kom den på Christian.
”Okej, bro, sanning eller konka?” frågade jag och flinade åt att han skinit upp när den kommit på honom. Han flinade tillbaka.
”Jag tänker inte vara någon torrboll, så jag väljer konka.” svarade han stolt. Jag började skratta och började genast fundera ut någonting. Jag kastade en blick ut genom fönstret och såg att det var kolsvart ute, vilket gav mig en idé.
”Okej, du ska gå ut och knacka på någon av dina grannars dörr, när de öppnar ska du säga bus eller godis, och verka helt seriös. Du måste ha en mask på dig också!” rabblade jag snabbt och till vänster om mig hörde jag hur Caitlin skrattade. Christian sprang iväg en snabbis och när han kom tillbaka hade han med sig en scream mask i handen.
”Den duger, nu kör vi!” sa jag och reste mig upp. Vi sprang alla nerför trappan och satte på oss skorna. När vi alla var ute såg sig Christian om efter ett passande hus. Han pekade på det tvärs över gatan och började gå dit. Jag drog upp min telefon, det här skulle filmas, men insåg att batteriet var slut.
”Damn!” muttrade jag för mig själv.
”Vad är det?” frågade Justin, som till min förvåning gick ganska nära mig. Han var antagligen den enda som hört mig. Jag höll upp mobilen.
”Jag tänkte att jag skulle filma, men jag har inget batteri så det sket sig.” sa jag irriterat och suckade. Jag stoppade ner mobilen i fickan igen och följde efter de andra som nästan var framme.
”Jag filmar.” sa Justin som dragit fram sin mobil. Jag log lite mot honom och sedan sprang vi ikapp de andra som nu var framme. Christian hade tagit på sig masken och smög fram mot deras dörr. Dem andra stod runt hörnet av garaget för att de inte skulle synas, vilket ändå inte var särskilt troligt eftersom att det var otroligt mörkt ute. Jag ställde mig bredvid Caitlin och Justin ställde sig bredvid mig, längst mot kanten, eftersom att han hade kameran. Han tecknade åt Christian att köra och vi hörde hur han plingade på, sedan hur någon öppnade, vilket följdes av ett högt skrik och sen en dörr som stängdes snabbt och låstes. Jag trodde jag skulle dö. Jag sjönk ihop bakom hörnet och garvade. Caitlin följde snart efter och nu satt vi båda och skrattade, halvt lutande mot varandra, medan killarna stod upp och skrattade. Christian kom runt hörnet och när han drog av sig masken såg han ledsen ut, det gjorde det hela bara ännu värre.
”Nehej ni tjejer, ska vi gå upp och fortsätta? Eller tänker ni sova här ute inatt?” hörde jag Chaz fråga och jag skrattade lågt. Jag visste inte hur länge vi suttit där, men det var i minst fem minuter. Jag ställde mig upp och drog sedan upp Caitlin som fortfarande skrattade. Vi började gå men jag drabbades snart av en ny skrattattack, jag var dum nog att tänka på det hela igen, och jag sjönk ner på vägen. De andra verkade inte märkt något, inte för att jag brydde mig just då, men det som fick mig att märka det var Christian’s kommentar bortifrån andra sidan vägen.
”Hey, var tog Dezzie vägen?” sedan hörde jag höga skratt och hur några kom fram till mig. Jag låg ner och skrattade, fick knappt luft. Caitlin försökte hjälpa mig upp men jag hade inga krafter kvar.
”Deztiny? Mår du riktigt bra?” frågade Christian och det fick mig bara att skratta ännu mera. Jag försökte få kontroll över min andning men det gick inge vidare.
”Killar, hon gråter.” hörde jag Christian säga till de andra och jag kände efter, jo tårarna hade släppt efter. Jag hade skrattat så mycket att det inte längre gick att visa med bara mitt skratt, jag var tvungen att gråta också. Jag blundade och höll för öronen, för att försöka stänga ute allting annat och bara tänka på andningen. Efter en stund kände jag hur jag slappnade av i hela kroppen och då reste jag mig försiktigt upp, men jag blundade fortfarande, jag kände deras blickar. Jag stod nu äntligen upp och andades ut. När jag öppnade ögonen igen hade jag rätt, de stod alla med förvirrade blickar på mig och jag fick tvinga mig själv att inte börja skratta.
”Det är lugnt, jag mår fint.” pustade jag ut och började gå. Efter att ha vinglat ett tag kunde jag äntligen gå rakt men trottoarkanten låg förrädiskt i vägen och jag snubblade. Caitlin brast ut i skratt och kom snabbt fram till mig.
”Mår du verkligen bra? Hallå killar, har ni spetsat hennes glas eller något?” frågade hon först mig och sedan killarna. När jag tog mig upp i sittande ställning blängde jag irriterat på trottoarkanten som var anledningen till mitt fall.
”Du och jag är inte kompisar idag! Bara så du vet! Och det här var första och sista gången jag föll för dig! Så passa dig noga!” muttrade jag och ställde mig sen upp. När jag vände mig om såg jag hur Ryan och Chaz stod dubbelvikta och skrattade. Christian log överseende mot mig.
”Känns det bättre nu?” frågade han och försökte hålla sig för skratt. Jag nickade nöjt.
”Det kan du ge dig på! Tackar som frågar!” då kunde han inte hålla minen längre. Jag började nöjt gå mot huset igen men vände mig om till slut, de andra följde inte efter. Sedan ser jag hur Justin står med mobilen riktad mot mig, en lampa lyser från baksidan på den och jag inser precis vad det är som hänt, han har filmat mig hela tiden. Jag stirrade på honom och såg hur han flinade oskyldigt.
”Filmade du?” utbrast jag förskräckt och såg hur han nickade. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det måste ha sett otroligt roligt ut. Jag log lite innan jag studsade fram till honom.
”Jag måste få kolla! Alla säger hela tiden att jag inte är riktigt normal och att jag alltid gör saker som får andra att skratta, vilket jag gärna gör, men jag skulle vilja förstå vad det är som är så roligt med allt jag gör. Jag kan ju tydligen inte ens gå över en väg utan att folk bryter ihop för min skull.” babblade jag på och sneglade över axeln på Chaz och Ryan som fortfarande stod dubbelvikta. Jag vände mig tillbaka till Justin, och nu Caitlin som joinat oss, och log mot dem.
”Visst, men vi går in först, det är bättre ljus och vi har fortfarande ett spel att avsluta.” sa han och blinkade. Jag nickade och studsade iväg mot ytterdörren och gick in. De andra kom efter och när Chaz och Ryan kommit innanför dörren, fortfarande halvt skrattande, var både jag, Caitlin och Justin redan uppe på Caitlin’s rum. Vi alla satte oss ner på samma platser och Christian snurrade flaskan. Den kom på Justin och han valde sanning igen. Christian suckade lite, han vet ju också det mesta om Justin, det var ju bara jag i det här rummet som inte hade någon som helst aning om någonting när det gällde, inte bara honom, utan alla.
”Hm, okej, du kan väl berätta vad det är du gillar hos en tjej.” sa Christian ointressant och lutade sig tillbaka, vilket de andra gjorde också.
”Vad jag gillar hos en tjej, en stark personlighet, någon som är rolig och får mig att skratta, någon med fina ögon och ett fint leende. Ja det var väl det antar jag. Eller har jag någonting att tillägga?” när han berättade tittade han på mig, det var ju inte så konstigt, de andra visste ju om det redan. Dem andra såg ut att fundera men skakade sedan på sina huvuden.
”Nej det var väl allt skulle jag tro… Snurra flaskan nu!” sa Caitlin och rätade på sig igen. Den här gången kom flaskan på mig igen och jag suckade. Jag tänkte inte göra om samma misstag som förra gången så jag tog konka. Ett retfullt smile spred sig över Justin’s ansikte och han sprang ut ur rummet. Jag tittade förvånat på Caitlin som vara ryckte på axlarna och stirrade sedan mot dörren. När han kom tillbaka hade han en gitarr i handen och gav den till mig. Jag stirrade på honom men tog långsamt emot den. När jag sneglade på Caitlin log hon medlidande mot mig och sedan tittade jag på Justin igen.
”Spela en av dina egna låtar!” sa han och jag kände hur hela jag frös till is.
Tänk så snäll jag är mot er!
Nu fick ni en megalång del av mig så nu förväntar jag mig en hel del kommentarer innan nästa kapitel kommer upp, bara så ni vet!
Ju fler som kommenterar, desto fortare får ni nästa del! :)
Kom igen, jag vet att ni kan! <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 19
FÖRRA DELEN:
”Det var jämt. Nu kör vi!” sa hon och vi satte oss ner på golvet. Killarna satte sig också ner och nu satt vi en cirkel runt flaskan. Jag såg på Caitlin och hon nickade lite, sedan började hon snurra.
Vi väntade på att den skulle stanna någonstans men det kändes som om det tog en evighet. Till slut stannade den på Chaz.
”Okej Chaz! Sanning eller konsekvens?” frågade Caitlin och Chaz skruvade lite på sig innan han valde sanning. Jag suckade lite men Caitlin rörde inte en min.
”Okej, då ska du tala om vad du tycker bäst om på din kropp!” flinade hon och Chaz suckade. Vi alla väntade på svar medan han såg ut att fundera. Sedan sken han upp.
”Det jag tycker bäst om på min kropp är mina armar.” svarade han och vi nickade lite. Jag hade inte riktigt granskat Chaz men han såg rätt stark ut. Chaz snurrade flaskan och den kom på Ryan. Han valde också sanning. Chaz skyllde på att han hade dålig fantasi så han frågade Ryan samma fråga som Caitlin frågat. Även han funderade en stund innan han svarade sina öron. Det fick oss allihop att brista ut i skratt. Ryan snurrade flaskan och den kom på mig. Jag rätade på mig och sa stolt konsekvens. Jag såg hur Ryan sken upp lite och sedan började han viska tillsammans med Chaz.
”Det där är ju fusk! Du får komma på själv!” utbrast Caitlin och jag nickade instämmande. Ryan suckade lite och satte sig ner ordentligt, sen sken han upp igen.
”Du ska ge alla en puss på kinden förutom Caitlin, som du ska kyssa ordentligt.” sa han nöjt och jag hörde hur de andra stönade. Jag log mot Ryan.
”Definiera kyssen. Hur lång, hur djup, tungor? Du får förklara lite.” sa jag bara och Ryan höjde ett ögonbryn mot mig.
”En djup en, jag säger stopp när det räcker.” han var fortfarande nöjd med sig själv, det syntes. Jag ryckte på axlarna innan jag pussade Christan på kinden, han satt ju bredvid mig, sedan gick jag laget runt, Ryan, Chaz och sen Justin. Jag satte mig på min plats igen och jag såg hur Caitlin vred sig mot mig.
”Är det okej för dig? För mig spelar det ingen roll men vill inte du så behöver vi inte.” sa jag osäkert men hon skakade bara på huvudet och böjde sig fram mot mig. Jag tog tag om hennes nacke och drog henne tätare mig. Sedan kysste jag henne, vilket övergick till hångel, det skulle ju vara djupt. Jag vet inte hur länge vi hånglade, men till slut sa Ryan stopp och då släppte jag henne och satte mig rakt igen. Jag tog tag i flaskan och skulle precis snurra den då Ryan tog tag i den. Jag tittade upp på honom och såg att han tittade på mig med stora ögon.
”Du är inte särskilt blyg av dig, eller hur?” frågade han och jag såg hur de andra blev knäpptysta. Jag släppte flaskan och rätade på mig igen.
”Det har väl inte med blyghet att göra? Vi kör snurra flaskan och det som händer här i rummet stannar i rummet. Jag menar, för mig spelar det ingen roll om jag skulle hångla med er allihop. Det är ett spel och det är en rolig grej.” svarade jag allvarligt och såg på dem. Caitlin nickade bara, det syntes att hon höll med.
”Word, sis!” sa han och log. Jag besvarade hans leende och sen såg jag hur han knuffade till Ryan lätt på axeln.
”Så, låt henne snurra flaskan nu då!” fortsatte han och Ryan släppte flaskan. Jag snurrade den och den hamnade på Caitlin.
”Konka!” sa hon innan jag hann fråga henne. Jag log lite och hon besvarade leendet.”En frågade bara innan jag bestämmer mig, var går gränsen? Alltså, ska vi köra den snälla versionen eller den elaka?” frågade jag och log lite retfullt. Jag tittade på de andra och de såg ut som om de funderade, eller om de låtsades fundera, det kunde jag inte riktigt avgöra. När ingen svarade himlade jag bara med ögonen.
”Vi kan ta den snälla versionen den här gången, så nästa gång vi kör kan vara lite elakare?” föreslog jag och såg hur de andra nickade instämmande. Jag funderade lite, vad skulle jag säga åt Caitlin att göra? Skulle jag vara ärlig så hade jag extremt dålig fantasi.
”Okej, pussa alla killarna på munnen.” sa jag och log mot henne. ”Bortsett från Christian!” tillade jag snabbt när jag såg att han frös till is. Han slappnade av lite och det gjorde Caitlin också, som naturligtvis också reagerat. Hon började med Justin och sedan övergick hon till Chaz och till slut Ryan. När hon var klar satte hon sig ner igen och snurrade flaskan. Till slut stannade den på Justin, som skruvade lite på sig.
”Din tur Justin, sanning eller konka?” frågade Caitlin och väntade på svar. Han verkade fundera en stund innan han svarade.
”Ledsen, men det får bli sanning den här gången.” svarade han och jag såg hur Ryan himlade med ögonen. Caitlin stirrade framför sig en stund, antagligen var det svårt för henne att komma på något hon ville veta, eftersom att hon antagligen visste det mesta om honom.
”Okej, jag vet det mesta om dig redan, men en sak har jag alltid velat veta, men du har inte sagt något, vem skrev du Kiss and Tell till?” frågade hon sen och väntade sedan ivrigt på svar. Han skruvade på sig igen innan han svarade.
”Jasmine skrev jag den till.” sa han tyst och jag såg hur Caitlin log ett brett och glatt leende.
”Jag visste det!” utbrast hon och vi andra skrattade åt henne. När jag tittade på henne såg jag att hon såg otroligt nöjd ut och jag kunde inte låta bli att le åt henne.
”Deztiny, sanning eller konka?” frågade Justin och jag drogs tillbaka till verkligheten, han hade redan snurrat flaskan och den hade hamnat på mig, igen. Den här gången kände jag för att vara lite tråkigare så jag svarade sanning.
”Hm, okej, berätta något om dig själv som nästan ingen vet om!” sa han och tittade på mig. Jag blev sur på mig själv för att jag valt sanning.
”Okej, men det som händer mellan oss, stannar mellan oss va?” frågade jag osäkert och såg hur de andra nickade. Jag suckade, det fanns bara en sak som inte särskilt många andra visste om mig, egentligen bara Caitlin och Justin, och det var musiken.
Så vad tycker ni sötnosar?!
Jag vet att ni kan kommentera bättre!
Ni är superduktiga på att kommentera så kom igen nu :)
Får jag inte ett gäng kommentarer så kommer det inte upp någon ny del idag, så det är upp till er :)
XoXo
Where are you now - Kapitel 18
FÖRRA DELEN:
”Då hade jag gett dig en puss, det brukar också fungera.” när jag sa det tittade han upp mot mig med ett förvånat uttryck i ansiktet. Han trodde nog inte att jag menade allvar. Jag ryckte på axlarna och gick ut mot köket, med de andra efter mig. De blev förvånade över allting men vi satte oss snabbt ner för att äta, vi var alla vrålhungriga.
”Gud jag är proppmätt!” stönade Caitlin och jag instämde. Jag lutade mig tillbaka i soffan. Vi hade ätit upp det mesta av pizzan och det var inte tal om något godis nu, då skulle vi garanterat ha spytt.
”Vad ska vi göra nu då?” frågade jag och satte mig upp igen. Satt så nära Caitlin och Justin så det var svårt. Caitlin och jag satt i mitten, mellan Justin och Chaz. De andra två hade tagit en varsin fåtölj.
”Åh kan du inte bara luta dig tillbaka och smälta maten lite?” stönade Ryan från fåtöljen till vänster om mig. Jag flinade mot honom och skakade på huvudet. Plötsligt satte sig Caitlin upp bredvid mig.
”Kan vi inte köra snurra flaskan? Det är ju skitkul!” utbrast hon och jag stämde in. Vi både slängde oss ur soffan och sprang upp på hennes rum för att hitta en bra flaska och städa bort så att vi kunde sitta på hennes golv. Jag tystade ner henne när jag hörde röster från nedervåningen.
”Vad gjorde du och Dezzie medan vi sov då?” hörde jag nerifrån vardagsrummet. Jag och Caitlin smög ut och satte oss i trappan, utom synhåll för killarna. Det var Christian som frågat, det förvånade mig inte.
”Vad menar du?” hörde jag Justin svara och jag kunde nog svära på att Christian himlade med ögonen, även om jag inte såg det så kändes det som ett sådant typiskt tillfälle.
”Ja, vad gjorde ni, svara på frågan!” jag tittade på Caitlin som rynkade ögonbrynen. Jag log mot henne och lyssnade extra noga.
”Ja men vad är det du vill veta? Vi bestämde oss för att köpa pizza istället för att laga någon mat och när hon skulle säga det till er så låg ni och sov. Så vi bestämde oss istället för att överraska er så vi stack iväg. Vi köpte, eller nej hon köpte en massa godis och läsk. Sen tror jag hon hyrde några filmer också. När vi kom tillbaka så började vi fixa i ordning allting och sen behövde hon springa up och byta byxor för de var tydligen smutsiga. När hon var klar väckte vi er. Så, vad är det du ville ha fram utav det?” avslutade Justin. Jag blev lite förvånad över att han inte sagt något om att han följde med upp, men jag hade ju hört från Caitlin att han inte var som alla andra. Däremot brydde jag mig inte särskilt mycket. Jag bestämde mig för att bryta deras konversation så jag dundrade nerför trappan och in i vardagsrummet.
”Kommer ni eller? Det började bli lite ensamt däruppe!” sa jag och log mot killarna som tittade skrämt på mig. Caitlin ropade från övervåningen att hon hittat en bra flaska och jag stirrade på pojkarna.
”Kommer ni eller?” upprepade jag men de reagerade fortfarande inte. Vad var det med dem egentligen? Jag vände blicken uppåt mot trappan och såg Caitlin stå där med ett frågande ansiktsuttryck. Jag ryckte på axlarna och vände mig sen mot killarna som fortfarande inte rört sig. De satt bara och tittade på mig.
”Okej! Sisten upp får strippa för mig och Caitlin!” sa jag och då må ni tro, då blev det full fart på dem. Jag ställde mig åt sidan och lät killarna springa förbi mig. Caitlin vek sig av skratt däruppe och när jag hörde hur de dundrade in i Caitlin’s rum sprang jag upp för trappan.
”Vem kom sist nu då?” frågade jag Caitlin när vi gick in i rummet.
”Det var jämt. Nu kör vi!” sa hon och vi satte oss ner på golvet. Killarna satte sig också ner och nu satt vi en cirkel runt flaskan. Jag såg på Caitlin och hon nickade lite, sedan började hon snurra.
Tack för alla världsbästa kommentarer från er! :)<3 Ni är de bästa helt enkelt <3
Ber om ursäkt för att det är så kort, men jag slänger in minst ett till kapitel innan jag pyser i säng :)
Vad roligt att så många tycker novellen är rolig :)
Fortsätt kommentera som ni gör :)
XoXo
Where are you now - Kapitel 17
Jag Jag fick en kommentar av Julia som undrade om jag inte kan skriva "Ur Deztiny's perspektiv" och ur de andras perspektiv och grejen är den att, just nu har jag inga planer på att skriva ur någon annans perspektiv än Deztiny's, så därför skriver jag inte till det. Däremot kanske det kommer lite längre fram och då kommer jag så klart skriva det :)
Men tills vidare så får ni nöja er med att det bara är ur Deztiny's perspektiv :)
Sen undrade Julia också om Deztiny och Justin kommer bli tillsammans, och det kan jag inte riktigt svara på... Visserligen har jag en plan för hur allting kommer gå i novellen, men nej, ni får helt enkelt följa med genom historien :)
Som jag skrev redan från början så kommer den här novellen att vara lite annorlunda mot vad alla andra är så ni får vänta och se :)
Tack för alla underbara kommentarer jag får :) Ni är bäst <3
FÖRRA DELEN:
”Jag kör!” sa jag bara och blinkade mot honom innan jag gick ut genom dörren med Justin efter mig.
”Jag hoppas att dem inte vaknat ännu! Det tog ju lite längre tid än jag planerat.” pratade jag på då jag svängde in framför huset. Caitlin hade inte kört in sin vita bil i garaget än så vi fick stå vig vägkanten. Det var meningen att vi bara skulle köpa pizza, men vi bestämde oss för att köpa en massa godis, läsk och hyra lite filmer också. Justin hade först inte låtit mig betala men envis som jag var, gav han sig till slut. Det var ju ändå inte helt och hållet jag som betalade, det var ju pappas kreditkort.
”Jag tror inte det! Men jag slår vad om att Chaz kommer vakna så fort vi kommer innanför dörren på grund av doften från pizzan.” svarade Justin och jag skrattade lite lätt och instämde i det han sa. Jag stängde av bilen och tog pizzakartongen från Justin, han hade haft den i knät under resan. Jag klev ut och väntade tills han stängt dörren innan jag låste. Vi smög mot dörren och kikade in, jag kunde skymta alla fyra genom fönstret på sidan av dörren. Alla låg fortfarande och sov så jag öppnade försiktigt dörren och smög in med Justin bakom mig. Vi tog tyst av oss skorna och tassade in i köket. Justin släckte ner köket och började tända ljus på bordet och runtom i köket. Jag ställde pizzakartongen på bänken och tog sen fram ett fat som jag la upp alla bitar på. Jag blev förvånad över att folk hade så stora fat hemma, men glömde snabbt bort den tanken då jag insett att mina vita jeans var skitiga.
”Damn it! Jag måste upp och byta byxor, de här är skitiga. Kan inte du hänga med upp?” frågade jag medan jag började gå ut från köket. Jag hörde hur Justin mumlade något och sen hörde jag steg bakom mig så han följde väl efter mig. Jag smög tyst uppför trappan och gick sen in i Caitlin’s rum, det var kolsvart. Jag kände på väggen för att se om jag hittade en strömbrytare men jag hittade ingen.
”Justin? Var tänder man lampan?” frågade jag när jag hörde hur han kom upp bakom mig. Han gick förbi mig in i rummet och sedan märkte jag att han hittat den för hela rummet blev ljust. Jag blinkade till lite och sen knäböjde jag bredvid väskan för att rota fram något att ha på mig.
”Okej, vad ska jag ha på mig?” frågade jag efter att ha gått igenom väskan två gånger. Det var något jag hade enormt svårt med, välja kläder. Justin satte sig ner bredvid mig och tittade på den överfulla väskan. Sedan började han gräva lite.
”Vad sägs om den här? Och kanske den här… nej vänta, den här.” föreslog han efter att ha dragit upp ett par svarta, otroligt slitna jeans och en svartvit rutig skjorta. Jag nickade gillande och ställde mig upp för att ta av mig byxorna.
”Ehm, jag kan gå ut härifrån om du vill.” hörde jag Justin säga och när jag tittade på honom stod nu han också upp och tittade bort. Jag log mot honom.
”Vad är det som är så farligt med att se mig byta om? Jag menar, du har väl sett tjejer i bikini förut, eller hur?” frågade jag och tittade på honom. Han tittade mig i ögonen, det såg ut som om han funderade. Sen ryckte han på axlarna och satte sig på sängen istället.
”Det är ju samma sak. Förutom att vi inte är på en strand eller nära en pool. Ta det bara lugnt, jag kommer inte bitas, jag lovar.” flinade jag och han besvarade mitt leende. Jag tittade fortfarande på honom när jag snabbt och smidigt drog av mig byxorna. Jag blev faktiskt imponerad av att han inte släppte min blick, han sneglade inte ens på min kropp. Jag såg envist tillbaka på honom tills jag var tvungen att ta upp de andra byxorna. Jag böjde mig ner över väskan och tog upp ett nytt vitt linne, det var bekvämare och hade bättre passform. Efter att ha knäppt byxorna drog jag av mig linnet och ersatte det med det nya. Sen avslutade jag allting med att ta på mig skjortan. Jag tittade på honom och snurrade sen runt.
”Nå? Vad tycks?” frågade jag och log mot honom. Han granskade mig nu och gjorde sen tummen upp. Jag log mot honom och sedan började jag gå mot dörren. Han slöt upp vid min sida och vi gick lugnt nerför trappan. När vi gick förbi vardagsrummet sneglade jag in mot fåtöljerna och soffan, de låg fortfarande och sov men Caitlin började skruva lite på sig. Justin gick in i köket och tände de sista ljusen och jag väckte sömntutorna. Caitlin såg på mig med sömndruckna ögon.
”Kom igen nu Caitlin. Hjälp mig väcka de här tre, jag och Justin har en överraskning till er!” sa jag och drog upp henne på fötter. Hon sparkade lite på Christian som muttrade något och jag satte mig på armstödet där Ryan sov. Jag försökte väcka honom men han var svår.
”Lycka till med att väcka honom. Släng dig på honom så kanske han vaknar.” hörde jag Caitlin säga som nu fått upp både Christian och Chaz. Jag flinade mot dem och Justin kom ut från köket med en tändare i handen, efter att ha tänkt ljusen.
”Jag tror jag vet ett sätt.” flinade jag och vände mig mot Ryan. Jag puttade lite på honom och sen böjde jag mig över hans öra för att viska till honom.
”Ryan! Det är dags att gå upp nu! Om du inte går upp nu så kommer jag slicka på dig!” jag viskade tyst så att bara han hörde. Han reagerade lite men fortsatte ligga kvar.
”Skyll dig själv!” sa jag och slickade honom på kinden. Han flög upp med en väldig fart och tittade på mig med stora ögon. Jag flinade mot honom och gick bort till de andra.
”Dezzie, vad gjorde du med honom? Jag har aldrig sett honom flyga upp sådär!” skrattade Chaz beundrat när jag kom fram. Jag flinade oskyldigt.
”Jag viskade ett par ord till honom, ömt och lugnt, sen när han inte gjorde som jag sa så slickade jag honom på kinden.” Justin brast i skratt när jag sa det och det gjorde Caitlin också. Christian stod och stirrade på mig och detsamma gjorde Chaz och Ryan. Justin satte upp handen som i en high five och jag var så klart med. Våra händer slogs emot och jag sneglade mot Ryan som torkade sig på kinden.
”Vad hade du gjort om det inte funkade?” frågade han irriterat medan han drog sig på kinden med tröjärmen. Jag log mot honom.
”Då hade jag gett dig en puss, det brukar också fungera.” när jag sa det tittade han upp mot mig med ett förvånat uttryck i ansiktet. Han trodde nog inte att jag menade allvar. Jag ryckte på axlarna och gick ut mot köket, med de andra efter mig. De blev förvånade över allting men vi satte oss snabbt ner för att äta, vi var alla vrålhungriga.
Som ni kanske märker så är Deztiny inte riktigt som alla andra, men tro mig när jag säger att vill man väcka någon som är svårväckt, slicka på personen på kinden, det funkar (aa)
Anyways, kommentera så är ni världens gulligaste :)
Älskar att lägga upp kapitel efter kapitel för ni ger bra respons! :)
Tack allihopa!
XoXo
Förresten, är det någon som har några fler frågor? Antingen om novellen eller kanske om mig, så är det bara att kommentera! Jag vet att jag inte sagt vem jag är eller så och det är inte för att jag inte vill säga eller något sånt, det är bara det att jag inte vet om ni vill veta det eller inte helt enkelt :) Så, de är bara att fråga på! Är det många som vill veta vem jag är, så kommer jag helt enkelt skriva om mig själv :)
Puss och Kram
Where are you now - Kapitel 16
FÖRRA DELEN:
”Ja, du känner mig bättre än vad jag trodde, tjejen!” påpekade jag och kramade om henne. Jag sneglade bakom mig och såg hur killarna skrattade där bak. Jag blinkade över axeln och fick några roliga miner tillbaka.
När vi kom in genom dörren sjönk jag och Caitlin ner i soffan båda två. Jag var så trött att jag inte riktigt visste om jag skulle lyckas hålla mig vaken mycket längre. Bredvid mig hörde jag hur Christian skrattade och när jag kollade upp mot honom såg jag att han höll i en videokamera. Med ett par sista krafter tvingade jag min arm upp mot ryggstödet och pekade retsamt finger mot honom och kameran.
”Ey, det där var inte trevligt gjort!” sa han och skrattade. Det rasslade till i köket och efter det hördes en serie dunsar. Jag satte mig käpprätt i soffan och kastade mig mot köket. Jag har ingen aning om hur jag orkat men på några sekunder stod jag under valvet till köket och såg hur Justin, Chaz och Ryan låg i en hög med ett gäng kastruller runt jag. Christian brast ut i ett högt skratt och jag hoppade till eftersom att han stod närmare än vad jag trodde. Jag såg hur han låg på golvet och skrattade, sedan blickade jag tillbaka till killarna som skrattade i köket.
”Caitlin? Har de alltid varit sådana här?” frågade jag förvirrat och slängde ett ögonkast mot soffan där hon lagt sig. Hon var på väg upp och gick mot mig. Det såg lite roligt ut för hennes hår stod åt alla håll. Hon kom upp bredvid mig och stirrade på dem med stora ögon. Sedan suckade hon och skakade på huvudet.
”Du vänjer dig!” sa hon trött och stapplade tillbaka till soffan. Wow, hon såg verkligen dödstrött ut. Jag hade å andra sidan blivit pigg igen så jag gick fram till killarna och började plocka upp kastruller. Sedan hjälpte jag var och en av dem upp igen.
”Vad höll ni på med härinne?” frågade jag roat när de alla tre stod upp igen. Chaz flinade oskyldigt och smet undan. Jag himlade med ögonen medan jag sen vände mig mot de andra två. Ryan flinade ursäktande innan han började gå mot Christian och Chaz. De tog tag i varsin av hans armar och släpade honom därifrån. Jag skrattade lätt innan jag vände mig mot Justin. Jag höjde ett ögonbryn och stirrade på honom.
”Ni såg så otroligt trötta ut så vi tänkte fixa lite middag åt er, men det är inte det lättaste att försöka göra något i köket med de där två idioterna. Jag lovar, det första jag ska säga till deras framtida flickvänner är att de ska bannlysas från köket innan de ens sett huset.” muttrade han och började plocka in kastrullerna i skåpet igen. Jag skrattade lätt åt honom och kikade sedan på vad de tänkt göra, kycklingröra. Det var inte det lättaste att börja med.
”Justin kan vi inte åka iväg och köpa pizza istället? Jag pröjsar!” log jag och väntade på hans svar. Han såg ut att fundera lite och sedan nickade han. Jag gick till vardagsrummet för att säga till de andra att vi skulle åka iväg och fixa pizza, men där möttes jag av en syn jag aldrig trott mig få se. Alla fyra låg och sov. Caitlin hade tagit upp hela soffan, Chaz och Ryan låg i en varsin fåtölj i en udda ställning som inte såg särskilt bekväm ut medan Christian låg på golvet. Jag tyckte lite synd om honom men han såg ut att ligga skönast om man inte räknade med Caitlin.
”Justin! Sätt fart! De sover allihop. Skyndar vi oss nu så kanske vi hinner tillbaka innan de vaknar.” sa jag och vände mig mot honom som kom gående från köket. Han stirrade på dem en stund innan han nickade och började gå mot dörren. Jag satte på mig klackarna och tog med mig handväskan. Jag skulle precis öppna dörren när Justin tappade nycklarna. Han böjde sig ner för att ta upp dem men jag hann före.
”Jag kör!” sa jag bara och blinkade mot honom innan jag gick ut genom dörren med Justin efter mig.
Det här avr då det tredje och sista kapitlet jag lovade att lägga upp, men jag lovar, det kommer ett till innan jag går och lägger mig, ett till MINST!
Svar på Elins kommentar: Hämden kommer när ni alla minst anar det ;) Men va inte oroliga, det kommer vara helt storslaget ;)
Glöm inte kommentera era underbara sötnosar <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 15
Jag trummade i knät i takt till musiken och diggade. Caitlin sjöng med och det slutade med att resten av oss också sjöng med. En låt gick över till en annan, både låtar från honom själv och andra.
Innan vi visste ordet av det, var vi framme. Caitlin parkerade ganska nära gallerian och sen klev vi alla ur bilen, naturligtvis slog jag i huvudet igen och de andra skrattade åt mig.
”Lugn ni, till slut kommer ni inse att det här är något som händer hela tiden och då kommer det inte vara lika roligt varje gång.” påpekade jag torrt men de andra flinade bara mot mig. Jag spelade sur och började gå därifrån.
”Dezzie! Vänd dig om en gång.” ropade Ryan och instinktivt gjorde jag som han sa. Jag såg hur Justin kom springande mot mig. Jag stod bara still och stirrade på honom. När han kom nära nog böjde han sig ner och slängde mig över axeln. De andra skrattade högt när Justin gick tillbaka mot dem med mig.
”Justin släpp ner mig! NU! Jag menar allvar!” skrek jag åt honom mellan skratten. Han struntade i vad jag sa och fortsatte tillbaka mot de andra. Jag tog sats och slängde mig bakåt men han hade insett att det skulle komma och fick mig att tappa balansen så att jag hamnade tillbaka i samma position. Jag kände sen en smäll på rumpan. De andra skrattade när jag skrek till.
”Förlåt Deztiny. Det var ett gyllene tillfälle!” hörde jag Caitlin skratta medan Justin släppte ner mig. Jag blängde på honom medan jag rättade till tröjan. Han vände bort blicken och visslade oskyldigt medan han långsamt drog sig bortåt.
”Du är medveten om att jag tänker ge igen för det här va?” sa jag hotfullt och blängde på honom. Han ryckte på axlarna och flinade mot mig medan han intog försvarsställning.
”Then bring it, sister!” flinade han och jag var bara tvungen att skratta. Han tittade förvånat på mig.
”Det kommer, när du minst anar det, Justin. Tro mig, det här kanske är första gången jag träffar den här damen, men jag känner henne ganska bra!” sa Caitlin medan hon tog mig under armen och drog med mig mot gallerian. Jag log mot henne och puffade till henne.
”Ja, du känner mig bättre än vad jag trodde, tjejen!” påpekade jag och kramade om henne. Jag sneglade bakom mig och såg hur killarna skrattade där bak. Jag blinkade över axeln och fick några roliga miner tillbaka.
Kommentera vad ni tycker gullungar! :)
Jag fick en kommentar av en tjej som heter Alice, där stod det något i stil med
"Jag skrattar alltid lika mycket när jag läser din novell!"
och jag vill bara påpeka att såna här kommentarer gör mig så fruktansärt glad! Det finns liksom inte ord för det!
Ni är alla världens bästa läsare! <3
Jag älskar er alla!
XoXo
Where are you now - Kapitel 14
Tack så otroligt mycket för alla snälla och fantastiska kommentarer!
Ni fick mig precis att känna mig jättevälkommen hem! <3
Därför tänker jag lägga in hela tre kapitel idag! :)
Tack så mycket!
Och jag har saknat er, bloggen och att skriva så otroligt mycket den här helgen!
Älskar er! <3
FÖRRA DELEN:
”Det kan vi ta någon annan gång, jag vill shoppa!” log jag och hon besvarade mitt leende. Hon satte sig i sin bil och jag följde efter henne. När hon började köra ut knackade någon på hennes ruta, det var Justin.
”Jag fick ett sms av latmasken Chaz. Han tyckte att vi skulle åka allihop in till stan. Han skrev något om att han behövde köpa nya skor.” förklarade Justin och viftade med telefonen. Jag log roat och väntade bara på Caitlin’s svar. Hon vände sig mot mig och såg frågande på mig.
”För mig spelar det ingen roll. Men om alla ska följa med så måste vi ta två bilar, vi får inte plats, om inte Christian sitter i någons knä, han är ju så liten.” skrattade jag. Caitlin flinade och nickade.
”Jag hörde det där.” hörde jag en röst bakom Justin, Christian. Jag log oskyldigt mot honom och han himlade med ögonen.
”Du kan ju lika gärna sitta i någons knä, du är inte särskilt stor du heller!” fortsatte han och jag hörde hur Chaz och Ryan skrattade. Jag ryckte på axlarna och steg ur bilen.
”Visst. Vems knä ska jag sitta i?” frågade jag obekymrat och Christian tittade på mig med stora ögon. Han ryckte på axlarna och sen öppnade han bakdörren och hoppade in och satte sig. De andra tre utbytte lite blickar och jag himlade med ögonen.
”Det spelar väl ingen roll vems knä jag sitter i? Så länge jag får sitta fram är jag nöjd.” sa jag otåligt och tittade över taket på bilen. Jag såg hur Chaz och Ryan knuffade till Justin och han sneglade på mig. Jag log mot honom.
”Kom igen då, Justin.” log jag och viftade åt honom att komma. Han boxade till Chaz innan han började gå runt bilen mot min sida.
”Jag bits bara i nödfall.” flinade jag och hörde hur de skrattade i bilen. Han log snabbt innan han hoppade in i bilen. Jag satte mig smidigt i hans knä och drog igen dörren. Jag satt vänd mot Caitlin och såg hur hon flinade mot mig. Jag tänkte fråga vad det var hon flinade åt men sen ringde min mobil. Justin hoppade till när han hörde den plötsliga, höga signalen och jag skrockade lite lätt innan jag drog upp mobilen och tittade på displayen.
”Hej älskling!” svarade jag då jag sett att det var Christopher. Killarna i baksätet började vissla och jag slog till Chaz på knät då han var närmast eftersom att han satt i mitten.
”Hej gumman. Vilka var det där?” frågade han och skrattade lite. Det var skönt att ha en pojkvän som inte var så svartsjuk av sig. Han visste var jag stod och han litade på mig.
”Det var Chaz, Ryan och Christian. De jag berättade om som du kommer ihåg? Christian är ju Caitlin’s lillebror. Chaz och Ryan är ju kompisar till dem.” förklarade jag och hörde hur han mumlade fram något i andra änden, antagligen ett ”jaha” eller något.
”Så vad hade du på…” började jag innan Caitlin körde på något som gick hela bilen att hoppa. Eftersom att jag satt i Justin’s knä slog jag huvudet i taket.
”Aj! Vad var det där bra för Caitlin?” skrattade jag och hörde hur de andra började skratta.
”Vad hände älskling?” hörde jag Chris säga och jag log lite dumt.
”Jag tror Caitlin körde på någon sten eller något och eftersom att jag sitter i Justin’s knä så sitter jag närmare taket så jag slog i huvudet.” förklarade jag och hörde hur han skrattade till lite.
”Vänta, vem är Justin?” hörde jag honom säga och kom på att jag inte talat om att han var med oss.
”Åh, Justin, det är deras kompis. Han är lika gammal som oss.” sa jag bara och i ögonvrån såg jag hur han nickade tacksamt. Min pojkvän var inget stort fan av honom, men han gillade hans låtar.
”Jaha, okej. Men jag tänkte väl inte säga så mycket. Ville bara veta hur du hade det. Jag saknar dig.” sa han lite ledsamt och jag kunde inte låta bli att le.
”Naw, baby jag har inte ens varit borta en dag, du såg mig ju imorse. Hur kan du sakna mig redan?” frågade jag och log lite.
”Ser ni, det är sådär en pojkvän ska vara! Lär er av den där killen. Inte du Justin, du är redan så, fast ännu värre.” babblade Caitlin på och jag började skratta. I baksätet hörde jag hur de muttrade någonting.
”Det är klart jag saknar dig älskling! Men det är hälsosamt att sakna folk ibland, annars blir det för mycket! Ha det så roligt nu, jag ska dra på bio med Sky, Elena, Sarah och Tammi! Puss på dig! Jag älskar dig!” sa han och jag log lite.
”Ja ha det så roligt, du får hälsa till dem så gott. Puss, jag älskar dig också!” sa jag och la på. När jag vände mig mot alla satt Christian och tittade på mig.
”Haha, vad är det nu då?” frågade jag och log mot honom.
”Jösses, är ni alltid sådär gulliga?” frågade han och himlade med ögonen. Jag rynkade ihop ögonbrynen.
”Vadå gulliga mot varandra?” frågade jag oförstående. Jag tyckte inte det var något speciellt gulligt med det vi sagt.
”Ja, han ringer och säger att han saknar dig redan, fastän ni sågs imorse, ni avslutar med ”puss, jag älskar dig”… Det låter ganska gulligt i mina öron!” fortsatte Christian. Caitlin fnös från förarsätet.
”Chris, bara för att du är så otroligt okänslig mot dina flickvänner så behöver inte alla andra vara det! Varför lär du dig inte av Justin?” muttrade hon och Justin började skratta.
”Lägg av Caitlin! Så speciellt är det inte, jag behandlar bara flickorna som de förtjänar.” försvarade han sig och höll upp händerna i en försvarande gest. Caitlin log lite mot honom och sedan vände hon sig framåt igen. Han satte åter händerna runt mig, för att hålla i mig.
”Jag tror bara att Christopher ringde för att säga att han älskar mig och berätta att han ska på bio med Sky och deras tre tjejkompisar. Han brukar tala om sådant, jag har ingen aning om varför men det gör han.” försvarade jag mig och log mot Christian. Han ryckte på axlarna och började sen prata med Chaz om något, jag lyssnade inte så noga.
”Funkar inte din radio? frågade jag när jag försökte sätta igång den. Caitlin suckade.
”Nej, idioten där bak spillde ut sin Cola över den för ett par dagar sen.” muttrade hon och slängde en ond blick på Christian i backspegeln. Jag suckade lite och vände mig om mot Justin.
”Kan inte du sjunga något?” frågade jag honom och han stirrade bara på mig.
”Varför då?” frågade han och jag himlade med ögonen.
”För att jag hatar att åka bil utan musik och dessutom sjunger du otroligt bra. Låtval spelar ingen roll, ta bara en.” sa jag och tittade på mig. Han såg på mig med en obekväm blick.
”Snälla? Ni kommer bli döva om jag sjunger för jag sjunger som en kratta. Snälla?” frågade jag och tittade på honom med mina berömda valpögon. De kunde få vem som helst att smälta och jag hade mycket riktigt rätt. Han suckade innan han började sjunga på någon låt som jag inte kunde minnas om jag hade hört. Det var inte så mycket fart i den, den var ganska lugn, men den var otroligt bra. När han var klar vände jag mig mot honom.
”Är det din egen låt? Jag kan inte minnas att jag hört den förut, men det var otroligt bra.” sa jag och han skrattade.
”Ja det är min egen låt, lite ego som jag är då. Nej men jag har inte riktigt spelat in den, eller snarare, jag spelade aldrig in den, men det var en av de första som jag skrev själv.” berättade han och jag kunde se på honom att han var stolt över den. Han sjöng den med sådan känsla så jag kunde gissa på att den betydde mycket för honom.
”Justin kan du inte sjunga någon annan av dina låtar, med lite fart i?” frågade Caitlin och avbröt mina tankar. Jag instämde med henne och det såg ut som om han funderade en stund innan han började sjunga på en låt jag väl kände igen, Baby. Jag trummade i knät i takt till musiken och diggade. Caitlin sjöng med och det slutade med att resten av oss också sjöng med. En låt gick över till en annan, både låtar från honom själv och andra.
Så vad tycker ni??
Något ni saknar??
Glöm inte att det kommer ut minst två till kapitel idag för att ni är så bra på att kommentera så sluta inte med det! :)<3
XoXo
Where are you now - Kapitel 13
”Du kommer inte kvadda den och gör du det så tror jag inte det gör så mycket. Jag känner en som lätt kan fixa det.” sa han bara innan han gick ut genom dörren. Jag suckade och följde efter.
”Vilken tid det tog! Vad gjorde ni där inne?” frågade Caitlin när vi kom ut. Jag himlade med ögonen och blängde på Justin.
”Justin vad har du gjort nu då?” muttrade hon och jag kunde inte låta bli att skratta. Justin tittade oskyldigt på Caitlin.
”Vi argumenterade bara om vem som skulle flytta bilen. Hon har aldrig kört med manuell låda men då sa jag att jag kunde lära henne.” förklarade han snabbt och gick mot bilen, passagerarsidan så klart. Jag tittade på Caitlin med vädjande ögon men hon skakade bara på huvudet och gestikulerade att jag skulle sätta mig i bilen.
”Någon gång måste du lära dig vet du! Dessutom är Justin en bra lärare, det var han som lärde mig och jag har inte kvaddat någon bil än, i alla fall inte på grund av om det var manuell växellåda eller automat.” flinade hon och jag skrattade lätt. Sedan gick jag och satte mig på förarplatsen i hans stora bil. Jag satte i nycklarna men vred inte om.
”Det är tre pedaler, den längst till vänster är kopplingen, den måste du hålla in när du startar. Håll in bromsen också.” började han och jag gjorde som han sa. Sen visade han bara att jag kunde vrida om nyckeln. Jag gjorde som han sa och bilen startade med ett vrål.
”Nu växlar du till backen, den ligger där du ser ett r. Sen släpper du bromsen försiktigt, vi kommer rulla bakåt eftersom att det är lutning.” sa han lugnt och jag gjorde som han sa. Vi rullade nerför uppfarten och jag rattade ut på gatan. Sedan sa han åt mig att lägga i ettan och kompensera gasen och kopplingen. Jag gjorde som jag blev tillsagd och bilen började rulla framåt. Smidigt svängde jag in till kanten och la ur till friläge. Sedan stängde jag av bilen och la i handbromsen. När jag vände mig mot Justin satt han och tittade på mig.
”Driver du med mig eller? Det är omöjligt att du inte har kört med manuell låda innan! Du kör bättre än Caitlin.” sa han och log mot mig. Jag flinade tillbaka innan jag gick ur bilen. På andra sidan hörde jag hur hans dörr smällde igen också och han slöt upp bredvid mig.
”Jag är snabblärd bara. Jag tittade hur du gjorde när du parkerade och sen gjorde jag likadant.” sa jag bara och ryckte på axlarna. Caitlin flinade mot mig.
”Det var väl inte så svårt? Det ser ju ut som om du är född i en bilverkstad eller något.” skrattade hon men jag instämde inte. Hon visste inte hur nära hon var.
”Ehm, inte långt ifrån faktiskt.” erkände jag och hon slutade skratta. Hon tittade på mig med ett frågande ansiktsuttryck men jag viftade bort frågan hon var på väg att ställa.
”Det kan vi ta någon annan gång, jag vill shoppa!” log jag och hon besvarade mitt leende. Hon satte sig i sin bil och jag följde efter henne. När hon började köra ut knackade någon på hennes ruta, det var Justin.
Vad tycker ni?
Kommentera sötnosar :)
Tänkte bara tala om att ni kommer få ett gäng delar idag/imorgon bitti för sen åker jag bort över helgen ohc kommer hem på söndag =/ Så då får ni ett par delar som ett förlåt liksom <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 12
”Vill ni också känna?” frågade jag roat och jag kunde se hur Christian och Chaz nickade. De andra två satt bara tysta. Jag vinkade de till mig och alla fyra resta sig upp. För att underlätt det för mig, och de som var längre än jag själv, la jag mig ner på golvet, med huvudet mot Caitlin. De kände länge och jag såg hur Caitlin hela tiden stirrade på mitt ansikte. Hon log sen mot mig och blinkade.
”Åh, Dezzie, kan inte vi åka till gallerian? Jag har inga som helst kläder längre!” sa hon efter att vi varit uppe på hennes rum allihop. Jag hörde hur Christian fnös.
”Caitlin! Du har hela garderoben full, och säg inte emot för jag rensade den häromdagen!” hörde jag Justin säga och jag brast ut i skratt. Han tittade på mig med ett höjt ögonbryn.
”Vad gjorde du för att få ett sådant straff?” flinade jag och Caitlin började skratta. Justin himlade lite med ögonen.
”Jag rensade den förra gången jag var här. Hon städade sitt rum men visste inte hur hon skulle få in sina kläder i garderoben så jag sa åt henne att sätta sig på sängen så tog jag ut plagg efter plagg så fick hon bestämma om hon skulle ha kvar det eller inte. Tro mig, det var fortfarande svårt att få in kläderna!” förklarade han och rynkade ihop ögonbrynen. Det fick mig bara att skratta ännu mer. Jag reste mig ur Caitlin’s säng gick fram till henne, som satt på golvet, och kramade om henne.
”Självklart kan vi åka och shoppa gumman! Jag har en hel del plats kvar i väskan som kan behöva fyllas!” sa jag och tittade hela tiden på Justin, bara för att jävlas med honom. Han himlade med ögonen och Caitlin skrattade. Vi reste oss upp och jag gick fram till väskan för att kolla vad jag skulle ha för kläder. När jag öppnade den vällde det upp en hel del kläder, jag hade ju med nöd och näppe fått igen den hemma.
”Deztiny! Du har ju ingen plats alls!” skrattade Justin, som om jag var besegrad. Jag satte mig ner och tittade på honom, sen på väskan och sen tillbaka till honom.
”Det har du rätt i. Caitlin? Vet du någon bra väskaffär i närheten?” flinade jag och Caitlin skrattade.
”Självklart!” flinade hon och jag såg hur Christian och Justin himlade med ögonen. Chaz och Ryan skrattade också. Jag vände mig mot väskan igen och började rota efter det jag letade efter. Jag funderade på vad jag skulle ha, jag tänkte inte åka i mjukisar och den stora t-shirten som jag kommit hit i. När jag sneglade på Caitlin såg jag att hon hade vanliga, blåa jeans och en rosa, luftig tröja. Återigen böjde jag mig ner över väskan och hittade sedan något som jag trodde skulle passa. Jag ställde mig på knä och drog av mig t-shirten jag hade på mig. Sedan bytte jag ut den mot ett vitt linne. Jag kände mig otroligt iakttagen så jag sneglade på de andra och kunde inte låta bli att skratta. Alla fyra killarna satt och tittade på mig med stora ögon. Caitlin följde min blick och började också skratta. De verkade inte ta någon notis om det hela så jag ställde mig upp och drog av mig mjukisarna och haft på mig. Jag stod nu i linnet och mina svarta hotpants. Sedan drog jag på mig de vita jeansen och satte i nitskärpet. Innan jag reste mig upp plockade jag ur mina svarta, högklackade stövlar.
”Kom nu Caitlin!” sa jag bara och flinade mot killarna innan jag gick ut ur rummet och ner för att hämta min handväska och ta på mig skorna. Jag hörde hur någon dundrade nerför trappan, det hördes att det var Caitlin för hon kom ner skrattandes.
”Så obetalbart! Du skulle ha sett deras miner när du drog av dig tröjan, och ännu värre när du tog av dig byxorna.” skrattade hon och jag log glatt mot henne. Däruppe hörde jag hur killarna pratade och sedan en duns följt av skratt. De hade antagligen puttat till någon som sagt något.
”Ja men det är väl ingenting konstigt egentligen? Jag menar, de såg mig ju i bh när jag visade dem blåmärkena och dessutom har de väl sett tjejer i bikini, det är ju precis samma sak.” log jag och hon nickade. Det var inte det hon syftade på och det var jag mycket väl medveten.
”Men de hade inte trott att jag skulle dra av mig kläderna sådär framför dem, eller hur?” fortsatte jag och hon skakade på huvudet medan hon skrattade. Hon drog på sig sina skor och tog nycklarna samt mobilen och sin väska. Jag gjorde samma sak och snart var vi ute. Innan vi stängde dörren ropade vi hej då till killarna men de svarade inte.
”Bilen står i garaget. Har du lust att springa in och fråga Justin om han kan flytta på sin bil?” frågade Caitlin när hon gick mot garaget. Jag svarade inte utan vände bara och gick tillbaka in i huset.
”Justin! Caitlin vill att du ska flytta på din bil!” ropade jag från hallen men såg bara hur ett par nyklar kastades nerför trappan. Jag tog upp dem och såg hur det stod Range Rover på metallbrickan. Jag suckade.
”Justin jag kan inte köra din bil! Kom ner nu!” ropade jag. Bilen jag körde hemma var automat och jag hade ingen som helst aning om hur man körde med manuell växellåda, eftersom att pappa inte gillade det. Han kom ner och tittade frågande på mig.
”Jag har aldrig kört med manuell låda.” förklarade jag och räckte honom nyklarna. Han log lite mot mig men tog inte emot dem.
”Då är det väl dags att lära sig antar jag.” sa han och flinade lite. Jag suckade och envisades med att ge honom nyklarna.
”Första gången jag testar ska inte vara din svindyra bil! Hur mycket press kommer jag inte få på mig om jag lyckas kvadda den? frågade jag och log prövande. Han gick bara förbi mig och satte på sig skorna.
”Du kommer inte kvadda den och gör du det så tror jag inte det gör så mycket. Jag känner en som lätt kan fixa det.” sa han bara innan han gick ut genom dörren. Jag suckade och följde efter.
Vad tycker ni om kapitlet?
Kom igen nu! Jag VET att ni kan kommentera bättre!
Det är så mycket roligare!
Jag har ett par stycken som alltid kommenterar, tack till er! <3
XoXo
Where are you now - Kapitel 11
”Nej, jag filmade inte, men en tjej på skolan gjorde. Hon ville ha det som bevis när någon lärare kom. Hon antog att han skulle göra mig väldigt illa och då filmade hon som bevis på att han misshandlat mig. Däremot gick det inte som hon tänkte, eller som någon tänkt, så hon visade den inte för någon annan än mig och Ellie. Ni får se om ni vill, det syns i era ansikten att ni inte riktigt tror på mig.” log jag och gav kameran till Justin eftersom att han var en av de som satt i mitten, men han var ändå närmare än vad Christian var. Caitlin flyttade sig snabbt och ställde sig bakom killarna. Jag hade redan sett filmen så jag satt kvar och såg deras ansiktsuttryck. Det var roligt att se. När filmen var slut tittade de på mig och jag såg envist tillbaka.
”Jösses! Dig skulle inte jag vilja möta i en mörk gränd. Ursäkta mig, sis, men du ser helt galen ut!” sa Christian och jag log lite oskyldigt. ”Såg ni hennes ögon. Kolla på henne nu, de är helt klarblåa, här är de ju helt svarta.” hörde jag hur han pratade med de andra. De tittade in i mina ögon och sen tillbaka på filmen som de spelade om. Jag log överseende och väntade tills de var klara. Jag hoppades bara att de inte skulle reagera fel på allt det här. Jag hade visat Christopher och Sky dagen efter för de undrade varför jag varit på sjukhuset, men de reagerade inte som jag hoppats. Så fort jag blev irriterad backade de som om jag var farlig.
”Dezzie, var har du lärt dig slåss sådär? Det ser ut som om du hör hemma på en fightklubb!” det var Caitlin som drog mig tillbaka till verkligheten från mina funderingar. Jag brast ut i skratt.
”Jag har aldrig lärt mig något någonstans. Jag menar, jag har aldrig haft några bröder eller någon annan att slåss och bråka med. Jag lät instinkten ta över helt enkelt. Sen antar jag att det hjälpte lite att jag dansat i hela mitt liv.” förklarade jag och såg hur hon nickade instämmande.
”Ja det ser nästan ut som om du dansar, retas med honom.” skrattade hon när hon vänt blicken mot kameran igen. Jag instämde i hennes skratt och sedan fick jag tillbaka kameran. Jag väntade spänt på vad de skulle säga men efter ett tag slappnade jag av då de istället såg på mig med beundrade blickar, istället för rädda.
”Ja ska jag vara ärlig så var det inget jag trodde om dig. Du är tuffare än vad du ser ut att vara!” nickade Chaz gillande och jag log mot honom.
”Hur är det med revbenen nu?” frågade Caitlin och såg orolig ut. Jag ställde mig upp igen och drog upp tröjan medan jag vinkade henne till mig. Hon kom lugnt fram till mig och stirrade på det.
”Känn, det är ömt fortfarande, men det har ju ändå gått nästan två veckor. Om du tittar noga så ser du att två revben inte är hela och känner du på dem så kan du känna det också.” förklarade jag och såg hur hon bet sig i läppen medan hon försiktigt kände. Jag ryggade ofrivilligt undan och hon drog hastigt bort handen.
”Förlåt! Gjorde jag dig illa?” frågade hon förtvivlat men jag log bara åt henne.
”Nej du var kall bara. Försök igen.” sa jag och kände hur hon la handen över. Hon kände en stund och sen rätade hon på sig. Jag såg hur killarna såg på mitt ansikte hela tiden, antagligen för att se om jag reagerade på hennes beröring, men jag rörde inte en min. Jag hade lärt mig att handskas med smärtan.
”Gör det inte ont alls?” frågade Ryan som stirrade på Caitlin’s hand. Jag flinade mot honom och nickade.
”Jo det gör det, men jag förtränger smärtan. Det måste man om man är som jag och skrattar så mycket. I början var det en riktig plåga, men jag är en sådan som håller inne med mina smärtor så jag lärde mig snabbt att ha kontroll över mitt ansikte. Skulle jag visa hur ont det faktiskt gör, så skulle ni nog bli oroliga. Varje gång jag skrattar känns det, hela tiden jag sätter mig ner, när jag äter, när jag andas. Det känns men jag förtränger det och struntar i det. Jag gnäller inte över det, för det gör det inte bättre. Däremot vill jag inte att folk ska ha medlidande med mig så då gömmer jag smärtan istället.” förklarade jag och de tittade fortfarande på mig. Det såg ut som om jag överraskade dem hela tiden i takt med att jag berättade. Caitlin ställde sig rakt igen och log beklagligt mot mig. Hon satte sig ner i fåtöljen på den andra sidan av bordet och jag skulle precis sätta mig ner så jag kände mig iakttagen. Jag tittade upp mot soffan och alla killar såg på revbenen. Jag flinade lite.
”Vill ni också känna?” frågade jag roat och jag kunde se hur Christian och Chaz nickade. De andra två satt bara tysta. Jag vinkade de till mig och alla fyra resta sig upp. För att underlätt det för mig, och de som var längre än jag själv, la jag mig ner på golvet, med huvudet mot Caitlin. De kände länge och jag såg hur Caitlin hela tiden stirrade på mitt ansikte. Hon log sen mot mig och blinkade.
Tell me your thoughts about it! :)
Hoppas ni gillar det!
Vad tycker ni om Deztiny? Lite av en badass, isn't she? ;)
Kommentera vad ni tycker ;) Eftermiddagen är ännu ung så ju mer ni kommenterar, ju fler kapitel kommer upp idag ;)
XoXo
Where are you now - Kapitel 10
Nu får ni en till del bara för att ni är så söta ;)
Puss på er och fortsätt kommentera! :)
Förra Delen:
”Vad fan har du gjort?” frågade Christian och jag flinade lite mot honom. Sedan ställde jag mig upp igen och tog av mig t-shirten helt. Först fick jag några förvirrade blickar på mig men sedan visade jag hela blåmärket och sen när jag vände mig om visade jag ett stort blåmärke, som blivit rödaktigt de senaste dagarna, som gick över större delen av ryggen. När jag vände mig om såg det ut som om Caitlin var på väg att börja gråta. Jag satte snabbt på mig tröjan och satte mig ner. Sen började jag berätta.
”Det var i skolan allting hände. Jag har aldrig varit en typisk tjej som söker bråk eller reagerar särskilt mycket. Däremot kan jag inte bara stå och titta på när något händer eller när någon bråkar med personer som jag tycker om. Tre killar som går i klassen över min och Ellie började bråka med en kille som går i klassen under oss. Han är inte särskilt populär, eller ja, han är väl mobbad skulle man kunna säga. Sådant är något jag inte accepterar och den här dagen puttade de in honom i ett skåp. Jag fick nog av att de hela tiden höll på med honom så jag gick fram till en av killarna, Sebastian, heter han. Han är väl typ ”ledaren” i deras gäng, eller vad man ska kalla det. Han är i alla fall den som alla är rädda för, de flesta alltså. Jag bad honom lägga av och han skrattade bara åt mig och sedan fortsatte dem. Det slutade med att den mobbade killen, jag tror han heter Elias, hamnade på golvet och då började de sparka på honom. Det är dessutom en annan sak som jag inte tål, när folk dels är elaka mot de som är mindre, men ännu värre är det när de sparkar på någon som ligger ner.” började jag och fick några nickningar från killarna. Caitlin såg mest förvirrad ut medan Christian såg förbannad ut. Det såg ut som om Ryan var på väg att säga någonting men jag höll upp ett finger åt honom och fortsatte snabbt.
”Ellie bad mig strunta i dem, hon är en sådan tjej som inte tycker om att göra så mycket ljud av sig, men jag ignorerade henne. Jag gick fram till dem och puttade bort Sebastian. Han såg på mig med stora ögon och jag började skälla ut honom för att han sparkade på en svagare och på någon som låg ner. Jag tror att han sa något om att han inte tänkte bråka med mig för att jag var tjej. Det är något annat som jag inte tycker om, när folk behandlar tjejer och killar olika. Jag klappade till honom med knytnäven rakt i ansiktet. Han blev nog förvånad och det blev nog de andra också för de slutade hålla på med Elias. Sebastian tog tag i mig och slängde in mig i väggen bakom mig, det var så jag fick blåmärket på ryggen, han lyckades få in mig i en tavla som hängde där av någon avgångsklass eller något så jag fick en massa glassplitter i ryggen. Jag hade bara en vanlig t-shirt på mig eftersom att det var varmt ute. Efter allting det här så sa någon i närheten att mina blåa ögon inte riktigt var blåa längre, de var svarta. Jag minns hur jag flög på honom och gav honom ännu ett slag i ansiktet och sen kände jag hur en arm höll i mig, det var en av Sebastians kompisar. Jag har ingen aning om vad han heter, och jag struntar i det också. Jag tycker inte om att folk håller fast mig eftersom att jag lider av seriös klaustrofobi så jag tog tag i honom och slängde honom över axeln.” jag såg hur killarnas uttryck förändrades och nu såg de på mig med stora ögon, antagligen trodde de mig inte. Jag tittade på Caitlin som fortfarande såg helt förvirrad ut.
”Inte för att underskatta dig eller så, men han kan inte varit stor.” kläckte hon ur sig och jag log mot henne medan jag skakade på huvudet.
”Nej, han är lite längre än vad jag är och sen lite bredare så klart. I alla fall så måttade Sebastian en spark mot mig och satte den i revbenen på mig, ja ni såg ju blåmärket. Jag minns inte ens om det gjorde ont. Antagligen för adrenalinets skull. Hur som helst så såg det ut på honom som om han trodde att det räckte för mig men jag stirrade bara på honom och sen gav jag honom en serie sparkar. Jag minns hur han hamnade på marken och då tyckte jag att det räckte. Jag började gå därifrån men sen kände jag hur en hand tog tag i mig och drog mig ner på golvet. Jag fick ännu en spark i revbenen, det var då jag kände hur de knäcktes. Ganska läskig känsla för jag kände ingenting, jag hörde och såg bara. Jag vände på mig och fällde honom. Nu låg vi båda på golvet och jag vet inte hur jag lyckades men jag knäckte hans ben. Mer hann jag inte göra innan en lärare kom och drog undan mig. De fick bort mig därifrån och sen kom två ambulanser. Återigen spelade hela tjej och kille saken upp igen för alla ambulansmännen, de var fyra stycken, kom först mot mig. Jag sa åt de att ta hand om Sebastian eftersom att han låg och skrek på golvet. Jag klarade mig, jag hade bara lite ont i ryggen och revbenen. Sen tog de oss till sjukhuset där de röntgade mig. Då fick jag veta att jag hade två brutna revben på vänster sida och fruktansvärt mycket glassplitter i ryggen. De satt i över två timmar och blockade glas.” jag log lite mot de men ingen sa någonting. Det såg inte ut som om de trodde mig överhuvudtaget.
”Vad hände med Sebastian. Du sa att han såg värre ut än du?” stammade Caitlin fram och jag suckade.
”Ja, jag hade lyckats ge honom en spricka i käken bland annat, sen hade han en sprucken läpp också. De sa något om att hans högra ben var brutet på två ställen och han hade dessutom blåmärken lite överallt. När jag bad om ursäkt till honom senare så sa…” sa jag men blev avbruten av en fnysning från Justin.
”Varför bad du om ursäkt för? Det var ju han som gjorde fel.” sa han sedan. Jag log lite mot honom, han såg otroligt arg ut.
”För att jag inte är den som skadar folk om det inte gäller något allvarligt. Jag kan inte säga att han inte förtjänade slagen i ansiktet och alla blåmärken. Det jag bad om ursäkt för var hand ben. Han hade haft problem med det tidigare tydligen och jag gjorde det inte bättre för att jag lyckades få av det på två ställen.” förklarade jag och då nickade Justin lite. Det såg ut som om han skulle säga någonting mer men jag hann före honom.
”När jag bad om ursäkt så skrattade han bara lite, sa att det var lugnt och sen så sa han att jag nog hade en liten vildkatt i mig som kom ut när folk minst anade det. Sen bad han om ursäkt för det han gjort mot mig.” flinade jag nöjt. Jag tittade på Caitlin som nickade gillande till mig. Jag drog fram kameran ur fickan och såg sen hur alla tittade på den med förvånade blickar.
”Filmade du allting?” hörde jag Christian flämta och jag skrattade lite medan jag skakade på huvudet.
”Nej, jag filmade inte, men en tjej på skolan gjorde. Hon ville ha det som bevis när någon lärare kom. Hon antog att han skulle göra mig väldigt illa och då filmade hon som bevis på att han misshandlat mig. Däremot gick det inte som hon tänkte, eller som någon tänkt, så hon visade den inte för någon annan än mig och Ellie. Ni får se om ni vill, det syns i era ansikten att ni inte riktigt tror på mig.” log jag och gav kameran till Justin eftersom att han var en av de som satt i mitten, men han var ändå närmare än vad Christian var. Caitlin flyttade sig snabbt och ställde sig bakom killarna. Jag hade redan sett filmen så jag satt kvar och såg deras ansiktsuttryck. Det var roligt att se. När filmen var slut tittade de på mig och jag såg envist tillbaka.
Oj oj oj då! Deztiny verkar vara en riktig liten fighter, men på ett bra sätt kanske?
Hon slåss ju för det hon tycker är rätt, eller hur?
Det blev en lång del, men jag hoppas det inte gjorde något? :)
Anyway, kommentera!
Del 11 är färdigskriven, men jag vet inte om den kommer upp ikväll eller imorgon, det får vi se :)
XoXo
Where are you now - Kapitel 9
”Jag har en känsla av att vi inte kommer ha en lugn stund med dig här. Åk nu så du kommer tillbaka snart! Jag vill ha en massa kul!” skrattade hon lätt. Jag log mot henne och sedan hjälpte hon mig upp. Jag gav henne en hård kram.
”Tillbaka snart. Ring om det är något!” sa jag och sen gick jag ut genom dörren med Ellie och Justin efter mig.
Vi hade precis hämtat upp Chaz och Ryan utanför något hus och nu pratades det hejvilt i bilen. De fick sitta bak, men det verkade de inte bry sig om. Bilturen tillbaka gick otroligt fort, antagligen för att vi hade så sjukt roligt. När vi kom tillbaka hörde vi två högljuda röster ur huset och jag skyndade mig in. Caitlin och Christian bråkade, rejält. Jag såg hur hon höjde handen för att smälla till honom men jag ställde mig emellan och fick tag i hennes arm. Killarna hade inte ens kommit innanför dörren innan jag särat på dem. Christian hade dundrat upp på sitt rum och Caitlin försvann irriterat in i köket.
”Vad fan var det där om?” hörde jag Chaz säga medan alla tre stod som frågetecken. Jag rättade till tröjan som åkt upp lite och pustade ut.
”Caitlin och Christian bråkade. Inget vanligt bråk antar jag däremot, hon var på väg att klappa till honom.” började jag och jag såg hur killarnas ansiktsuttryck ändrades från frågetecken till utropstecken.
”Vadå på väg? Vad hindrade henne?” frågade Ryan med stora ögon. Jag log lite mot honom.
”Jag hindrade henne. Jag gick emellan och tog tag i hennes hand. Då dundrade Christian upp på övervåningen och Caitlin försvann ut i köket.” berättade jag. Däremot verkade inte killarna slappna av. Jag stirrade på dem.
”Vad stirrar ni på?” frågade jag och skruvade på mig. Jag tyckte om uppmärksamhet, i viss mån. Det var obehagligt när tre stycken killar stod och stirrade på mig med stora ögon.
”Hur vågade du gå emellan dem? De blir helt galna när de flippar ur totalt. Jag har fått ett och annat slag för att jag försökt gå emellan.” sa Justin men slutade inte stirra på mig. Jag suckade och drog upp tröjan till revbenen. På den vänstra sidan hade jag ett stort blåmärke och man kunde skymta att två revben inte var hela. Det var inte lätt att se om man inte tittade noga, eller visste att de fanns där. Killarna stirrade på mitt blåmärke med stora ögon.
”Men vad har du gjort?” utbrast Caitlin på sidan om mig. Jag hoppade till för jag hade inte sett henne komma ut från köket. Hon stirrade på mig med stora, skrämda ögon. Jag drog ner tröjan och log lite mot henne.
”Jag har varit i slagsmål.” sa jag och ryckte på axlarna. Caitlin mötte min blick.
”Har du blivit misshandlad eller något? Hur ser den andra tjejen ut?” utbrast Justin och jag vände mig mot honom. Killarna hade inte tagit ett enda kliv sedan de kommit in och stängt dörren. De stod bara och stirrade på mig.
”Vilken tjej?” frågade jag förbryllat. Chaz himlade med ögonen men det var Ryan som svarade.
”Ja, hon som du slogs med. Misshandlade hon dig?” frågade han och jag skrattade. Alla fyra tittade på mig med allvarlig blick. Som om det inte alls var något att skratta åt.
”Vem har sagt att det var en tjej?” frågade jag och log oskyldigt. Då såg jag hur killarnas hakor föll ner.
”Menar du att det var en kille som misshandlade dig? Vilket jävla kräk!” Återigen kunde jag inte låta bli att skratta. Jag gick och satte mig ner i vardagsrummet och tecknade åt de andra att följa med. Killarna satte sig i soffan medan jag och Caitlin tog en varsin fåtölj. Alla fyra satt och tittade på mig med stora ögon, de väntade på att jag skulle säga någonting.
”För det första, jag har inte blivit misshandlad. För det andra, ja, jag slogs mot en kille, och för det tredje så är det här ganska lindrigt mot vad han går runt med just nu.” svarade jag och tittade noga på deras ansikten. Det såg ut som om de inte riktigt visste om jag ljög för dem eller inte. Jag bestämde mig för att hämta kameran.
”Vänta lite så ska jag hämta en sak, och Christian. Han vill nog inte missa det här. Sen ska jag berätta allting från början.” skrattade jag och sprang upp för trappan mot Christian’s rum. Jag knackade försiktigt men fick inge svar. När jag kom in satt han och spelade X-box.
”Christian, kom ner, jag ska berätta något för er allihopa.” sa jag och såg hur han pausade spelet och blängde på mig. Jag log snabbt mot honom och drog upp tröjan igen så att han såg blåmärket. Innan han hunnit säga något jag gick jag ut ur rummet och började gå nerför trappan. Kameran låg i väskan och den var liten nog att få plats i min ficka. Jag satte mig ner i fåtöljen igen medan Christian trängde sig ner mellan Justin och Chaz.
”Vad fan har du gjort?” frågade Christian och jag flinade lite mot honom. Sedan ställde jag mig upp igen och tog av mig t-shirten helt. Först fick jag några förvirrade blickar på mig men sedan visade jag hela blåmärket och sen när jag vände mig om visade jag ett stort blåmärke, som blivit rödaktigt de senaste dagarna, som gick över större delen av ryggen. När jag vände mig om såg det ut som om Caitlin var på väg att börja gråta. Jag satte snabbt på mig tröjan och satte mig ner. Sen började jag berätta.
Vad har hänt med henne? Vad tror ni??? ;)
Är ni gulliga och slänger in någon kommentar så kanske ni får reda på det lite senare ikväll ;) Det är upp till er ;)
XoXo
Where are you now - Kapitel 8
”Ey, du svarade aldrig på min fråga.” sa jag och såg hur han ryckte till. Jag skrattade och såg hur han flinade tillbaka. Sedan bromsade han in lite och svängde in på en uppfart till ett fint hus.
”Det kan hända men jag tror inte att jag behöver svara på den frågan eftersom att vi nu står still och redo att gå ur bilen!” svarade han och blinkade mot mig. Jag besvarade blinkningen med en egen.
”Smart ass!” sa jag innan jag hoppade ur efter Caitlin. Jag skulle precis öppna bagageluckan då Christian hann före.
”Gå in ni! Caitlin kan visa er huset. Jag och Justin fixar era väskor.” flinade han och jag stirrade lite på honom. Sedan ryckte jag på axlarna lite lätt och tog Ellie under armen och gick efter Caitlin som redan var vid dörren. När jag sneglade över axeln stod Christian och Justin och pratade om något och såg efter oss. Jag log lite innan jag gick in i huset.
”Wow! Caitlin det här är otroligt! Ert hus är otroligt!” fick jag fram efter att ha gått på rundtur i hela huset. Hon skrattade förtjust och log mot mig. När jag sneglade på Ellie så stod hon med stora ögon och såg på allting. Trots det syntes det att det var något hon var osäker på.
”Ehm, Caitlin, jag ska prata lite med Ellie bara. Vi kommer snart!” sa jag till henne och drog med Ellie mot dörren. Vi mötte killarna som gav oss en förvånad blick och sedan gick vi ut och stängde dörren. Jag lyssnade tyst mot dörren och pratade inte förrän jag hörde hur de gick in i huset.
”Ellie, vad är det frågan om?” frågade jag och tittade på henne. Hon såg in i mina ögon, halvt förvirrad.
”Vad menar du?” frågade hon undvikande och vek bort blicken från mig. Jag satte armarna i kors över bröstet och stirrade på henne.
”Ellie, lilla gumman, jag känner dig! Tell me!” sa jag när hon inte sa någonting. Hon suckade och slappnade sedan av. Bra, det betydde att hon tänkte berätta.
”Dezzie det är du som känner de här människorna, inte jag!” började hon men jag skakade på huvudet. Hon såg på mig med ett frågande uttryck i ansiktet.
”Jag känner bara Caitlin egentligen. Jag har pratat med Christian lite men Justin känner jag inte alls. Du vet ju att jag inte tror på sådant som jag läser eller hör så han kommer få berätta de han vill berätta själv. Tills vidare vet jag bara vem han är. Chaz och Ryan har jag aldrig ens sett. Jovisst, på någon bild eller så men ingenting mer än det. Jag har visserligen…”
”Deztiny! Andas!” avbröt hon mig och log lite mot mig. Jag himlade med ögonen, tog ett djupt andetag och sen fortsatte jag.
”Visserligen har jag hört en del om de men jag känner de inte. Så nej, jag känner inte de här människorna och om du bara öppnar upp dig så kommer vi ha skitkul allihop!” avslutade jag och såg på henne. Hon skruvade lite på sig och såg på mig med ledsna ögon. Skitbra, nu hade hon bestämt sig för någonting.
”Jag är ledsen Dezzie men jag tror jag åker till Sarah istället. Jag tror inte hon bor så långt härifrån.” sa hon tyst och jag suckade. Sarah var hennes kusin som hon nästan aldrig träffade.
”Är du säker? Helt hundra?” frågade jag sorgset. Hon nickade och såg ursäktande på mig.
”Förlåt!” mumlade hon och jag kunde inte låta bli att le mot henne.
”Det är lugnt! Jag ska frågade Caitlin om hon kan numret till taxin.” sa jag och gick in igen. Ellie var inte sen efter mig. Jag hittade Caitlin i köket, hon stod och diskuterade någonting med Justin. När hon såg oss komma in sken hon upp.
”Ehm. Caitlin, Ellie ska åka till hennes kusin, Sarah. Har du numret till någon taxi eller något?” frågade jag och såg hur hon fick ett besviket uttryck i ansikte. Jag sneglade bakom mig men Ellie var inte där. Hon kanske inte hade följt med till köket bara. Hon hämtade nog sin väska. Jag tittade tillbaka på Caitlin och det såg ut som om hon precis skulle svara något, men Justin hann före.
”Jag fick precis ett sms från Chaz. De vill bli hämtade nu. Jag kan köra henne.” sa han och tittade frågande på Caitlin. Hon såg ut att fundera en stund och sen nickade hon.
”Ellie!” ropade jag och hörde hur någon kom ingående i köket. Hon såg lite generad ut och mötte varken Caitlin’s eller Justin’s blick. Jag knäppte med fingrarna framför henne så att hon skulle fokusera på mig.
”Justin ska hämta Chaz och Ryan så han kör dig. Klarar du dig själv eller vill du att jag ska följa med?” frågade jag henne och hon såg ut att skruva lite på sig igen. Hon var inte en person som uttryckte sina tankar när det fanns folk hon inte kände i närheten. Däremot kände jag henne så pass väl att jag såg det på henne. Det hade jag till och med kunnat gissa mig till, hon litade inte på killar överhuvudtaget, spelade ingen roll om han var känd eller inte. Det var ett under att hon litade på Sky.
”Jag följer med, ni åker vi!” sa jag och vände på klacken och gick ut mot hallen igen. Ellie följde efter mig och efter henne kom Caitlin och Justin.
”Christian?” ropade jag högt och hörde hur det dundrade till från övervåningen och såg sedan hur någon kom nerfarande. Jag stod där med ledsen min och tittade på honom.
”Jag är ledsen, bro. Men jag kan inte stanna här! Min pappa har hamnat på sjukhus och jag måste åka till honom…” sa jag och spelade ledsen. Jag kände hur en tår föll från min kind och han såg först helt förtvivlad ut. Sedan kom han fram och kramade mig. Jag flinade mot Caitlin som stod där med stora ögon och Justin höll för hennes mun för att hon inte skulle brista ut i skratt. Han blinkade lite innan han drog med henne en bit bort.
”Hah! In your face!” skrattade jag när jag kände att jag inte kunde hålla mig längre. Han flög bort från mig och stirrade surt på mig. Jag såg hur Caitlin skrattade så mycket att hon var tvungen att stödja sig på Justin, som flinade.
”Fan för dig! Fy fan för dig!” utbrast han och stirrade irriterat på mig. Jag skrattade så jag kände hur tårarna rann på mig. Till slut sjönk jag ner på golvet och skrattade. Det syntes att han inte kunde hålla sig längre så han började också skratta.
”Prankster on the loose!” sa han och jag nickade skrattandes till honom. Jag började få kontroll över mig själv igen och sedan satte jag mig upp så jag satt lutat mot väggen. Caitlin kom fram till mig, hon hade också skrattat så hon gråtit.
”Jag har en känsla av att vi inte kommer ha en lugn stund med dig här. Åk nu så du kommer tillbaka snart! Jag vill ha en massa kul!” skrattade hon lätt. Jag log mot henne och sedan hjälpte hon mig upp. Jag gav henne en hård kram.
”Tillbaka snart. Ring om det är något!” sa jag och sen gick jag ut genom dörren med Ellie och Justin efter mig.
Det där var väl snällt av Justin? Eller vad tycker ni?
Tack så mycket för att det är så många som läser det här, men det vore ännu mer perfekt om fler av er kommenterar!
Tack till ni som kommenterar, ni är helt underbara och gör det superroligt att skriva!
XoXo
Where are you now - Kapitel 7
”Pappa sluta! Du behöver inte!” protesterade jag men han genomborrade mig med sin blick. Jag suckade medan jag tog emot kortet och la det i min plånbok. Min far var en otroligt envis man, det var jag också men han var den enda som jag inte rådde på. Han sjönk nöjt tillbaka ner i sätet och jag himlade med ögonen. När jag sneglade på Ellie satt hon och stirrade på mig med stora ögon. Jag kunde inte hålla mig utan brast i skratt.
”Vad är det?” fick jag fram och hon log lite generat innan hon vände bort blicken. Jag skakade lätt på huvudet innan jag satte in hörlurarna i örat satte igång musiken.
Vi gick av planet tillsammans med pappa och inne på flyplatsen skiljdes vi åt. Han kramade om oss både innan han gick till ett ställa där de ringde taxi till folk. Jag började gå mot utgången med mitt bagage släpandes efter mig och Ellie var inte sen med att hänga på.
”Dezzie! Borde inte vi också ringa en taxi?” frågade hon när hon kom upp bredvid mig. Jag gav henne en snabb blick och sen stannade jag till. Jag hade ju inte berättat för henne hur vi skulle ta oss hem till Caitlin och Christian.
”Nej Caitlin hämtar oss. Hon skulle parkera två gator härifrån så vi får gå dit. Men det är inte så långt.” förklarade jag och fortsatte sen gå. I ögonvrån såg jag hur hon ryckte på axlarna och följde efter oss.
”Caitlin, var är du? Du skulle ju stå här när vi kom. Vi är här nu, under den där skylten.” påpekade jag när hon svarade i telefonen. Vi hade nu stått och väntat i säkert fem minuter men inte sett hennes bil någonstans. Det skulle tydligen vara en stor, vit bil. Den enda bilen som stod i närheten var kolsvart med tonade rutor. Det märktes på Ellie att hon inte gillade den för hon sneglade hela tiden på den och vände den aldrig ryggen.
”Ja jag vet det gumman. Jag sitter och tittar på er. Du borde säga till Ellie att det inte är farligt med en helsvart bil.” skrattade Caitlin och min blick gled mot den stora svarta bilen. En dörr öppnades och Caitlin kom ut, skrattandes. Jag la på och sprang fram till henne. Vi omfamnade varandra och log sen brett. Jag sneglade bakåt på Ellie som såg ganska osäker ut. Jag vinkade henne till mig och hon stapplade fram till mig.
”Caitlin, det här är Ellie. Ellie, Caitlin!” presenterade jag dem och sedan log jag lyckligt. En till dörr öppnades och ut for Christian. Jag flinade mot honom och puffade till honom lite lätt på axeln.
”Wazzup, bro?” hälsade jag och flinade mot honom. Han nickade lite för att gestikulerat vad jag precis sagt. Sedan presenterade jag Ellie och Christian för varandra också. De hälsade glatt och sedan gick de mot bilen igen. Christian hoppade in i fram medan vi slängde in vårt bagage längst bak och sedan gled Caitlin in i baksätet. Jag följde efter och sedan kom Ellie. Jag vände mig framåt och såg att det var Justin som körde. Han log bak mot oss.
”Alla med?” frågade han och kollade sedan i backspegeln. Jag tittade på Ellie som satt med stora ögon och stirrade på Justin. Jag klappade henne på knät och sedan nickade jag mot Justin som svängde ut i gatan.
”Åh jag kan inte fatta att du är här!” utbrast Caitlin efter en stunds åkande och kramade om mig hårt. Jag skrattade och det gjorde de andra också. I alla fall Justin och Christian, ja och Caitlin så klart. Ellie satt fortfarande tyst, hon hade inte sagt ett ord sen hon sagt hej till Christian. Hon var nog bara blyg. Det skulle gå över snart.
”Är vi framme snart?” frågade jag efter en stund och spelade otroligt otålig. Jag såg hur det drog i mungiporna på Justin.
”Du låter precis som Christian!” sa han när han vände sig mot mig och flinade. Christian slog till honom på armen och jag skrattade.
”Lägg av! Det gör jag inte alls! Jag frågade bara någon gång ibland för det är så tråkigt att åka bil!” muttrade han. Bredvid mig hörde jag hur Caitlin fnös och jag flinade mot henne. Sedan vände jag uppmärksamheten mot Christian igen.
”Tja, då är vi två, bro!” sa jag och sträckte fram näven för att göra en boom fist. Han hakade snabbt på och sen lipade han åt Justin. Det fick mig bara att skratta mera. Jag fick en känsla av att vi skulle ha otroligt kul de här dagarna. Jag satte mig närmare Justin’s säte och vilade huvudet på mina armar.
”Ey, du svarade aldrig på min fråga.” sa jag och såg hur han ryckte till. Jag skrattade och såg hur han flinade tillbaka. Sedan bromsade han in lite och svängde in på en uppfart till ett fint hus.
”Det kan hända men jag tror inte att jag behöver svara på den frågan eftersom att vi nu står still och redo att gå ur bilen!” svarade han och blinkade mot mig. Jag besvarade blinkningen med en egen.
”Smart ass!” sa jag innan jag hoppade ur efter Caitlin. Jag skulle precis öppna bagageluckan då Christian hann före.
”Gå in ni! Caitlin kan visa er huset. Jag och Justin fixar era väskor.” flinade han och jag stirrade lite på honom. Sedan ryckte jag på axlarna lite lätt och tog Ellie under armen och gick efter Caitlin som redan var vid dörren. När jag sneglade över axeln stod Christian och Justin och pratade om något och såg efter oss. Jag log lite innan jag gick in i huset.
Så, nu har de kommit fram till the house á la Beadles ;) Vilka gentlemän som bär väskorna åt damerna ;)
Haha kommentera vad ni tycker om det så ska jag nog få in en till del imorgon :) Kanske redan på morgonen ;) Vem vet? Aja, hoppas ni gillar't!
Och jag tål kritik så om du har någon kritik, bring it ;) Jag skriver ju för att bli bättre ;)
XoXo
Where are you now - Kapitel 6
Förra Delen:
”Så! Jo jag hör av mig sen om hur det blir. Älskling jag ska köra hem Ellie nu och hjälpa henne att packa. Jag vill gärna pussa lite på dig innan vi åker så jag hör av mig när vi är på väg därifrån. Jag älskar dig!” sa jag innan jag la på. Det var inget konstigt. Ville han ha något sagt så brukade han ringa tillbaka. Ellie log snabbt mot mig innan hon satte på sig skorna och gick ut mot bilen. Jag tog nycklarna som hängde på kroken och följde efter henne.
”Hur känns det nu då, tjejer?” frågade pappa från sätet längst ut. Ellie var höjdrädd så hon ville inte sitta vid fönstret men hon ville heller inte sitta längst ut på kanten. Jag satt mer än gärna vid fönstret. Jag trivdes där.
”Jag mår superbra! Tack snälla pappa! Du är verkligen bäst!” log jag mot honom och han log tillbaka. Sedan började han plocka i handbagaget.
”Dezzie! Ta det här! Ni kan komma att behöva det. Jag har inga kontanter att ge er och jag behöver det inte eftersom att jag har fler.” hörde jag pappa säga och när jag vände mig mot honom såg jag att han räckte mig ett av sina kreditkort. Han hade flera stycken och så klart gav han mig ett av de guldiga. En gång tidigare hade jag frågat varför just det guldiga och då hade han kort svarat att de var de enda som gick att lita på till hundra procent.
”Pappa sluta! Du behöver inte!” protesterade jag men han genomborrade mig med sin blick. Jag suckade medan jag tog emot kortet och la det i min plånbok. Min far var en otroligt envis man, det var jag också men han var den enda som jag inte rådde på. Han sjönk nöjt tillbaka ner i sätet och jag himlade med ögonen. När jag sneglade på Ellie satt hon och stirrade på mig med stora ögon. Jag kunde inte hålla mig utan brast i skratt.
”Vad är det?” fick jag fram och hon log lite generat innan hon vände bort blicken. Jag skakade lätt på huvudet innan jag satte in hörlurarna i örat satte igång musiken.
Jag vet att det här var otroligt kort, så ni får ett till kapitel på en gång, bara för att det är Justin's födelsedag idag! Grattis babe <3
Glöm inte kommentera :)<3
XoXo
