Where are you now - Kapitel 162


”Jag ska träffa… min mamma.”


”Hej Deztiny! Tack för att du kom, jag uppskattar det verkligen!” sa Vanja när jag satte mig ner i hörnet av Wilton’s, mitt emot henne. Även om jag bara sett henne flyktigt första gången så kände jag ändå igen henne. Hennes ansikte hade präntats in i mitt minne och dessutom så fanns det en skymt av mig i hennes ansikte.

”Hej. Prata på.” sa jag kort medan jag rörde runt i kaffekoppen som en servitör precis satt ner framför mig. Vanja skruvade lite på sig innan hon såg ut att välja sina ord med omsorg.

”Okej. Ehm… Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag vill att du ska veta att jag alltid älskat dig Deztiny! Det h…” började hon men jag avbröt henne genom att fnysa.

”Man kan inte älska någon man inte känner.” sa jag bara och mötte hennes blick. Det syntes att jag gjorde det hela svårt för henne, men samtidigt så kunde hon inte direkt vänta sig annat. Hon lämnade oss när jag var liten, och nu, när jag snart skulle fylla 17 så kommer hon helt plötsligt tillbaka och påstår att hon alltid älskat mig. En moders kärlek sägs vara det starkaste någonsin, men om den kärleken inte får modern att ens stanna kvar hos sitt barn, hur kan det då fortfarande räknas som kärlek?

”Det är klart man kan. Du är min dotter, min förstfödda dotter, och jag har följt dig genom ditt liv. Jag vill bara att du ska veta att jag är stolt över dig.” pratade hon på men jag var än en gång tvungen att avbryta henne.

”Jag lovade mig själv att du skulle få prata till punkt och få säga vad du hade att säga ikväll… Men du säger sådant som väcker frågor hos mig och det kan jag inte rå för. För det första så finns det en viss gräns till när man är och när man inte är någons dotter. För det andra, vad menar du med förstfödda, och för det tredje, hur kan du ha följt mig genom mitt liv? Jag har aldrig sett dig förut!” påpekade jag oförstående. Vanja log mjukt mot mig men jag besvarade inte leendet. Hon hade fångat min uppmärksamhet, men jag tänkte inte låta henne ta ut någonting i förskott.

”Du kan avbryta mig när som helst. Jag vill att du ska förstå mig och ta in allt jag säger. Vad som än händer, Dezzie, så kommer du alltid att vara min dotter. Även om du har svårt för att se det så just nu, och antagligen genom hela ditt liv, så är du och har alltid varit min biologiska dotter. Ja, du är min förstfödda dotter. Jag har två till döttrar nu, som för övrigt beundrar dig Deztiny, och sen har jag en son som är äldre än du. Dessutom Dezzie, så är du lätt att hålla koll på. Jag har följt dig på YouTube sen din första video och även jag har kontakter.” berättade hon och jag kände att jag gapade. Hade hon precis sagt vad jag trodde att hon sagt?

”Har jag… Syskon…?” frågade jag tyst och beundrat. Jag hade aldrig tyckt om att vara ensambarn, dels för att jag älskade mindre barn men också för att det blev rätt ensamt ibland. Vanja nickade medan hon log brett.

”Ja, du har tre stycken. Ryan är 19 och bor hos sin pappa i Kalifornien. Han kommer och hälsar på mig ibland, men just nu existerar bara hans flickvän, vilket inte är så svårt att förstå. Hon heter Eleonora och dem har varit tillsammans i snart fyra år. Melanie är 13 och Nina fyller 8 nästa fredag. De bor med sin pappa och mig i Atlanta.” förklarade hon och jag log mjukt för mig själv.

”Båda flickorna är otroligt kära i Justin Bieber, och de avgudar den berömda Deztiny Wallie. De vet inte om att du är deras halvsyster. Ryan vet inte heller om det, han vet att han har en lillasyster i Kanada, men han vet inte vem det är.” berättade hon och jag tittade förvirrat på henne.

”Vad jag inte förstår är varför du söker upp mig nu och berättar allt det här! Jag har levt i snart 17 år utan en mamma, utan någon som jag kunnat betrakta som en kvinnlig förebild i svåra stunder. Jag har lärt mig leva med pappa, vi har lärt oss att kommunicera på ett bra sätt och vi förstår varandra. Jag har genom större delen av mitt liv haft underbara vänner. Ellie är fantastisk och har alltid funnits för mig. Skyler har på något sätt alltid funnits till, men nu på sistone har han visat mig hur det känns att ha en storebror. Han är fantastisk och jag vet att jag kan lita på honom. Caitlin är en av de mest fantastiska människor som existerar och jag älskar henne extremt mycket. Hon är som en syster för mig, precis som att Christian är som en lillebror för mig. Chaz och Ryan är fantastiska båda två och trots att de är mänsklighetens Piff och Puff så går dem att lita på och de livar alltid upp min tillvaro. Jasmine går knappt att beskriva! Hon är helt otrolig och jag känner mig lyckligt lottad över att känna henne och hon är också som en syster för mig. Sen har vi Justin. Det finns ingen bättre människa än honom och jag har turen att ingå i hans liv. Han är den bästa pojkvännen man kan ha, och hans familj och crew har accepterat mig som en del av honom. Jag har ett underbart liv och jag skulle inte byta bort någon av människorna i det. Frågan som jag inte kan hindra mig själv ifrån att ställa är om du sökt upp mig nu just på grund av hur mitt liv utvecklat sig på sista tiden, eller om du har en bra anledning till det.” sa jag medan jag granskade henne. Hon såg ut att begrunda mina ord länge och det tog en stund innan hon slutligen öppnade munnen för att säga någonting.

”Jag vet hur det måsta se ut. Du är överallt i varenda tidning, överallt på internet, och helt plötsligt kommer jag och vill ingå i ditt liv igen. Men jag tror att du glömmer en sak, det var Christopher som sökte upp mig, inte tvärtom. Tills han sökte upp mig så hade jag bara länge funderat på att försöka ta kontakt med dig, men jag har inte vetat hur. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig, du har alltid varit en del av mig, och när Christopher kom till mig för att få mig in i ditt liv, så såg jag det som en chans att bli förlåten för att jag lämnat er. Sen så blev det inte direkt som jag hade förväntat mig att det skulle bli, men jag tog mig mod till det och ringde dig nu ikväll. Jag insåg att jag på något sätt saknade dig, att jag på något sätt vill vara den mamman som du förtjänar.” sa hon lugnt och jag granskade henne vaksamt. Hon menade det hon sa, ingen tvekan om saken.

”Jag ser på dig att du är ärlig just nu, och det uppskattar jag verkligen! Hade du kommit tillbaka in i mitt liv när jag var sju, eller när jag var elva, eller när jag var tretton så hade jag gladeligen tagit tillbaka dig, för det var då som jag verkligen behövde en mamma som mest. När jag började skolan, när alla hade pyjamaspartyn med hembakta bullar som deras mammor hade bakat speciellt för dem, när jag började utvecklas från flicka till tonåring… Men det var då. Jag har funnit det stödet hos andra, och jag har alltid klarat mig själv genom att vara så öppen som jag är, och för att jag inte varit rädd för att fråga saker. Men du måste förstå att det var då. Jag har lärt mig leva utan en mamma, och därför insett att jag inte behöver någon.” svarade jag henne allvarligt. Hon nickade i takt med mina ord, det såg ut som om hon förstod mig, vilket jag hoppades.

”Jag förstår att jag är för sent ute, och jag klandrar dig inte. Du är snart vuxen och har genomgått alla stora förändringar. Nu är det bara åldern, giftermålet och barnen kvar, sen har du genomgått allting. Vill du att vi ska låtsas om att det här aldrig hänt? Att våra två möten aldrig varit någonting?” frågade hon och jag öppnade munnen för att nämna hennes felande kommentarer om barn och giftermål, men jag sa ingenting. Jag behövde fortfarande bestämma mig om jag skulle slänga ut henne ur mitt liv eller om jag skulle låta henne vara kvar.

”Jag måste få lite tid på mig, jag kan inte avgöra det här på rak arm. Varesig jag vill eller inte så har du på något sätt blivit en del av mitt liv. Att du dök upp har utvecklat både mig och mitt liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Dessutom kommer det inte ta lång tid innan halva världen vet vem du är.” svarade jag och log för att lätta upp stämningen lite. Vanja skrattade lågt innan hon nickade instämmande.

”Ja det har du nog alldeles rätt i. Men då gör vi såhär, när du har bestämt dig så hör du av dig till mig. Jag skriver ner numret och sen väntar jag helt enkelt på ditt svar. Känn ingen press, utan tänk igenom det helt och hållet själv. Jag kommer respektera ditt svar, vad det än blir.” sa hon innan hon drog upp en lapp som hon började skriva ner ett nummer på. Jag tog emot lappen och la ner den i handväskan innan jag nickade mot henne.

”Jag hör av mig när jag bestämt mig. Nu bör vi dock gå, snart hittar alla paparazzis mig, och då kan jag lova dig att dem kommer jaga dig lika mycket som mig. Jag hör av mig sen, tack för kaffet och… Take care!” sa jag innan jag reste mig upp för att gå därifrån. Bakom mig hörde jag Vanja upprepa mina två sista två ord innan jag gick ut genom dörren. Även om klockan var halv tio så var det fullt av människor överallt. Bakom mig hörde jag någon ropa på mig men jag ignorerade det. Det var inte en röst jag kände igen och jag ville inte göra misstaget att visa att det var jag som gick där. Istället satte jag på mig huvan i ett försök att undgå upptäckt. Något jag inte litade på för fem öre. Jag hade bott här i hela mitt liv, och nästan alla kände igen mig. Särskilt numera när man kunde se mitt ansikte och mitt namn överallt. Det var väl som alla sa, jag betraktades som en kändis, något jag egentligen hade väldigt svårt för att ta in och acceptera. Jag hade länge följt mina favoritkändisar i deras kamp genom olika saker och så vidare. Nu var jag i samma situation som dem. Det var så osannolikt. Som att jämföra sig själv med Dolly Parton, Elvis Presley eller Madonna. Det var osannolikt och svårt att tänka sig. Svårt var kanske en underbedrift, det var snarare omöjligt.



Hej luvies!

Det har tagit jättelång tid, jag vet, och jag ber om ursäkt för det!
Men jag har inte lyckats stjäla tillräckligt mycket tid i skolan till att kunna kasta in ett nytt kapitel =/

Nu har ni däremot fått ett, och jag hoppas verkligen att ni gillar det!
I gengälld så tidsinställer jag dessutom ett till kapitel som ni får antingen imorrn eller på lördag :)

Tack allihop för alla era söta kommentarer!!!
Jag älskar dem allihop och det smärtar mig fortfarande lika mycket att jag inte kan vara inne här 24/7, som jag hade velat!!!

Ännu en nyhet, jag ska flytta (igen), och kommer bo på elevhemmet på skolan från och med den 1 november. Jag ska se till att fixa ett litet mobilt bredband, och då kommer updateringen förhoppningsvis ordna till sig ordentligt <33

Love you all!
And I'm sorry! <3

Dream, Scream, Believe



Kommentarer
Postat av: Anonym

aw, saknar Justin :(

2011-10-06 @ 13:32:18
Postat av: Malin

Jätte bra! :) grymt! <3

2011-10-06 @ 15:30:55
URL: http://juustiinbiiebernoveller.blogg.se/
Postat av: Cherry

Jag älskar verkligen hur du skriver ♥

Hoppas du verkligen hittar någonstans att bo ♥♥♥

Ta hand om dig! :) ♥

2011-10-06 @ 15:59:33
Postat av: Becca♥

JÄÄÄÄÄÄÄTE BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

HAR VÄNTAT SUPER LÄNGEEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!

BLEV SKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT GLAD NÄR JAG SÅG ATT DELEN HADE KOMMIT!!!!!!!!! XD!!!!!!!!!!!!!!!!!

JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLLLLSSSSSSSSSSKKKKKKKAAAAAAAARRRRRR

DIN NOVELL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

2011-10-06 @ 16:00:17
URL: http://beccaochlollo.blogg.se/
Postat av: Johanna

gryymt :D:D:D:D

2011-10-06 @ 16:15:59
URL: http://johannaviveca.blogg.se/
Postat av: malin

awesome ;)

2011-10-06 @ 16:36:16
Postat av: Jojjo

Awesome

Men varför ska du bo på elevhem? Blir orolig :/

2011-10-06 @ 17:16:09
Postat av: johanna

grymt kapitel :)

2011-10-06 @ 20:19:37
URL: http://bieberword.blogg.se/
Postat av: Emma

Yaay!! Jag överdriver inte när jag säger att mitt tuggummi höll på att ramla ut ur min mun när jag såg att ett nytt kapitel var upplagt!! Min haka föll bokstavligen... Awesome!! :D

2011-10-06 @ 23:24:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0