Bieber Cash

”Det är barnkalas Dezzie, klart att vi har läsk hemma.” svarade hon och jag log åt svaret. Hon verkade väldigt avslappnad, något jag var tacksam över på något sätt. Det kändes som om det bara var jag som var nervös över allt, och jag kände mig genast mesig. Varför skulle jag bli nervös över det här? Vad var det som var farligt eller skrämmande med att träffa sin mamma man inte träffat på hur många år som helst? Eller att träffa sina halvsystrar man inte ens visste fans? Jag behövde inte ens ställa mig den frågan för jag visste redan svaret; det var enormt skrämmande.

---

---

”Hade ni verkligen bara vägarna förbi, eller har du någonting särskilt på hjärtat?” frågade Vanja försiktigt efter en stunds flyktigt pratande. Justin tittade på mig innan han snabbt kysste mig och reste sig upp från stolen.

”Jag går in och överraskar tjejerna så får ni prata själva.” förklarade han när han såg min förvånade blick. Jag öppnade munnen för att protestera men han log bara mot mig för att sedan gå därifrån. Jag tittade efter honom en stund innan jag sakta och motvilligt vände blicken tillbaka mot Vanja som satt och såg på mig med en nyfiken blick.

”Jag vet inte riktigt om jag verkligen har bestämt mig direkt, men en sak är säker, vi kommer omöjligt kunna gå tillbaka som det var innan. Med tanke på hur mycket vissa verkar lyckas veta om mig så kommer snart hela världen veta vem du är, och antagligen hela bakgrundsstoryn. Dessutom kommer den dagen komma då Ryan undrar vem som är hans lillasyster, och en vacker dag kommer Melanie och Nina att få reda på att jag är deras storasyster också.” började jag medan jag såg på henne. Vanja nickade instämmande åt mig, som om hon höll med om allt som kom ut ur min mun.

”Det är sant. Ryan har frågat ett par gånger redan, och även om han inte visar det så stör det honom att han inte vet vem som är hans Kanadensiska lillasyster. Till och med hans far, Tom, har frågat om jag inte kan låta Ryan få träffa sin lillasyster från Kanada. Men det är helt upp till dig.” sa hon och jag nickade fundersamt. Det kändes konstigt att ha en storebror någonstans i Kalifornien.

”Då får det bli som så att vi berättar för Ryan att jag är hans halvsyster från Kanada, medan vi tar det lugnt med Melanie och Nina. Dem är trots allt unga och kommer det ut bara över en natt att vi är syskon så kommer hela deras värld vändas upp och ner.” bestämde jag och nickade för mig själv.

”En förnuftig lösning tycker jag.” svarade Vanja och nickade uppskattande mot mig. Jag nickade tillbaka innan jag log svagt.

”Men en sak vill jag att du ska veta. Trots att jag släppt in dig i mitt liv igen, så betyder inte det att jag kommer att börja kalla dig mamma och prata med dig i telefon var och varannan dag. Det är en stor omställning för mig för jag har aldrig haft någon mamma. Du har en son och två döttrar till så det är inte lika stor omställning för dig som med mig.” sa jag lugnt, men bestämt, medan jag skruvade på mig. Hon skrockade lite innan hon log varmt mot mig.

”Allt har sin tid gumman. Kom nu så går vi in till kalasgästerna. Trots att de allihop är förälskade i den stora Justin Bieber, så avgudar dem också den berömda Deztiny Wallie.” log hon och reste sig upp. Jag skrattade lite åt hennes ord, mest för att inte visa hur besvärad och tankspridd jag var. Jag visste inte om jag någonsin skulle släppa in Vanja helt och hållet i mitt liv. Jag var inte ens säker på om jag någonsin skulle kunna räkna Ryan, Melanie eller Nina som en del av min familj, som mina syskon. Jag visste ingenting kändes det som.

”OMG! MEL HUR HAR DU FÅTT HIT DEZTINY WALLIE?” hörde jag en tjej utropa vid sidan om mig och jag hoppade skrämt till. När jag vände blicken mot rösten så såg jag en normalbyggd tjej med rött hår stirra på mig som om hon sett ett spöke. Lutad mot väggen stod Melanie och skrattade åt sin kompis som nu hade blivit röd i ansiktet. Jag log mjukt mot tjejen innan jag tog några steg mot henne och gav henne en mjuk kram. Hon kramade mig hårt tillbaka innan hon motvilligt släppte taget.

”Sarah, lugna ner dig lite! Deztiny är en vän till mamma. Hon och Justin kom hit för att gratta Nina på födelsedagen.” förklarade Melanie lugnt. Sarah, som tjejen verkade heta, såg ut att ha tappat hakan i golvet. Hon stirrade på Melanie ett tag innan hon vände blicken mot mig och sedan tillbaka till Mel.

”Är… Justin Bieber här?” stammade hon fram men betonande hans efternamn tydligt. Jag skrattade lite innan jag vände huvudet mot vardagsrummet som låg i slutet av den ljusa korridoren.

”Justin! Baby! Kom hit en stund.” ropade jag och såg efter en stund hur han stack ut huvudet genom ett litet valv. Jag skrattade lågt åt hans stil medan han kom gående mot oss. Han var rufsig i håret, så antagligen hade han blivit attackerad av småtjejerna.

”Vad är det, babe? Jag hade ju en date med en massa sötnosar därinne.” flinade han oskyldigt när han kom fram till mig. Han la armen om min midja innan han mjukt pussade mig på kinden. Jag fnissade lite innan jag puttade bort honom och vände blicken mot Melanie och Sarah. Sarah såg ut att ha hamnat i chocktillstånd eller något.

”Justin, det här är Sarah, Melanie’s kompis. Jag vet inte om jag har rätt, men jag gissar vilt på att hon är ett stort fan av dig.” skrattade jag. Justin tittade på Melanie och sen på Sarah, som fortfarande stod orörlig framför oss.

”Stort fan? Jösses, hon är ett enormt fan. Justin, du är allt hon pratar om. Hon pratar om dig överallt. I skolan, hemma, på fotbollsträningen, på våra filmkvällar, i sömnen, överallt! Inte för att jag klandrar henne, eller klagar särskilt mycket. Det finns alltid någonting att prata om när det gäller dig, och Sarah är inte den som är tyst. Eller ja, hon brukar inte vara tyst särskilt ofta. Hon är tystare nu än när hon sover.” förklarade Melanie och log mot Justin. Hon var väldigt rättfram och ärlig, vilket jag gillade. Hon påminde väldigt mycket om Ellie faktiskt. En egenskap som jag uppskattade väldigt mycket.

”Hej sötnos.” log Justin varmt efter att ha släppt mig. Jag ställde mig bredvid Melanie och lutade mig mot väggen medan vi båda iakttog Justin och Sarah. Hon hade fortfarande inte rört en muskel i någon del av kroppen, utom i ansiktet. Hon såg ut att spricka av leendet som nu visades över hennes läppar.

”Vill du följa med mig ut en stund?” frågade jag Melanie lugnt. Hon vände en förvånad blick mot mig innan hon nickade med ett mjukt leende på läpparna. Hon visade vägen ut på verandan på den lilla baksidan och vi satte oss bredvid varandra i gräset i utkanten av bakgården.

”Hur länge har ni bott här?” frågade jag lugnt medan jag granskade huset och omgivningen runtomkring.

”Vi flyttade hit för åtta år sedan när mamma var gravid med Nina. Jag var fem då.” svarade hon och jag nickade.

”Okej. Grattis i efterskott förresten. Du fyllde 13 den 12 maj.” log jag mot henne och hon nickade med ett höjt ögonbryn mot mig.

”Hur vet du de?” frågade hon, uppenbarligen förvånad över mina ord. Jag log roat för mig själv innan jag vände blicken mot henne igen.

”Kompis med din mamma, remember? Jag vet inte mycket om er, men jag vet lite grand. Som att ni har en storebror, i Kalifornien va?” sa jag och hon nickade till svar.

”Ja, Ryan bor i Kalifornien med sin pappa. Han träffar oss sällan, väldigt sällan, och när han väl är här så sitter han mest och tittar igenom gamla fotoalbum från när han var liten och på vår syster. Mamma berättar aldrig någonting om henne, men vi vet att hon bor i Kanada och att hon är född 1994. Hon har tydligen brunt hår och blåa ögon, hur många har inte det i USA? Bara det liksom. Jag förstår inte varför hon inte vill berätta vem det är, vad är det som kan vara så farligt?” muttrade Melanie innan hon kastade iväg en sten hon haft i handen en stund. Jag granskade henne medan hon pratade och insåg att det inte bara var Ryan som tyckte det var jobbigt att inte veta vem deras syster var, Mel tyckte det var jobbigt också.

”Er mamma har nog haft en väldigt bra anledning till allting tror jag. Hon vill nog bara skydda er på bästa sätt, och hon tycker att det här var det bästa sättet. Det är inte alltid lätt att göra de bästa valen, hur man än försöker så blir det ändå fel ibland, men hon försöker så gott hon kan. Ni ska vara glada att hon fortfarande har kontakt med Ryan. Ni ska vara glada att ni vuxit upp med en mamma. Det är någonting jag saknade mycket när jag var i både Nina’s och din ålder. En mamma som kunde berätta vad det är som händer med kroppen när man kommer upp i den åldern, en mamma som bryr sig om en som bara en mamma kan. Jag har bara haft en pappa att anförtro mig till, inte ett särskilt optimalt alternativ måste jag tillägga.” log jag och Melanie tittade framför sig medan jag pratade. Det gjorde jag också. Jag såg framför mig en snabbspolning genom alla de jobbigaste perioderna i mitt liv. De perioder som varit i stort behov utav en moders gestalt.

”Jag älskar mamma, tvivla inte på det, och jag borde inte klandra henne när hon inte berättar saker heller, för det kan vara hennes val också. Men jag vill ha en storasyster att se upp till. Jag har aldrig varit intresserad av att hänga med äldre tjejer i skolan, men tjejerna i min klass är inte alls som jag är. Det är svårt att förklara, men jag skulle vilja ha en syster som berättar om hur det var när hon gick i skolan och var i min ålder. Jag skulle vilja ha en syster som berättar vad man ska tänka på när det kommer till killar, och vad man ska se igenom i deras försök att charma en. Du har tur som har Justin, han är perfekt.” mumlade hon och när jag vände blicken mot henne såg jag smärtan i hennes ögon, trots att hon försökte gömma det genom att stirra rakt framför sig. Jag suckade plågat inom mig. Kanske var det bättre att bara berätta för Melanie. Hon skulle nog klara av det, men hon var i en jobbig ålder just nu så hon kanske skulle lyckas försäga sig. Diskussionen fortsatte genom mitt huvud innan jag snabbt bestämde mig för att vänta med att berätta. Istället försökte jag göra det bästa av situationen.

”Om det hjälper kan jag berätta lite om hur det var när jag gick i skolan, hur det var att vara tretton år för mig.” log jag mot henne och hon nickade svagt. Det var inte helt tröstande, men det såg på något sätt ut som om hon uppskattade mitt försök att göra saken bättre.

”Jag förstår vad du menar med att inte vara som alla andra tjejer. Jag har aldrig varit som andra, något som kan vara både bra och dåligt. Trots att jag vuxit upp hos olika folk jämt så har jag alltid varit relativt säker i mig själv. Var det någon jag inte tyckte om, så umgicks jag inte med personen. Men det finns inget sätt att tänka på för att man ska lyckas med killar. Tyvärr så måste jag säga att det enda man kan göra är att lära sig av sina misstag istället för att lyssna på andras. Gör det som känns rätt för dig och gör inte sådant som känns fel. En killes charm är allt de har att spela på och oftast är det just det, ett spel. Du märker att killar över lag är extremt förutsägbara och du vet oftast om det är värt att satsa på eller inte. Sen finns det ju dem som är helt oförutsägbara, som herrn därinne tillexempel. Jag ska bespara dig alla historier om felande förhållanden, för det är ett par stycken, men trots att det inte är första gången jag är förälskad i någon så får Justin mig att känna mig som en nybörjare på kärlek, hur det nu är möjligt. Han förvånar en alltid och är inte heller som alla andra.” svarade jag och vid de sista orden log jag kärleksfullt för mig själv. Han var det bästa i hela mitt liv.

”Du älskar honom.” sa Melanie mjukt och när jag tittade på henne så log hon mot mig. Jag skrattade lite åt hennes min innan jag nickade.

”Otroligt mycket. Han är den mest fantastiska person man kan ha i sitt liv.” svarade jag och hon nickade, som om hon förstod vad jag menade.

”Du har tur som har honom, han är nog den enda som förtjänar dig.” sa hon och jag blinkade till lite förvånat över hennes ord. Det var så många som pratade om vad Justin förtjänade, inte vad jag förtjänade. En kort sekund kändes det som om hon var ett större fan av mig än av Justin, men inom mig skrattade jag åt känslan jag fått. Det var ju absurt.

”Han finns i ditt liv också nu.” sa jag utan att tänka mig för. Melanie vände blicken mot mig och jag öppnade munnen för att rätta till mitt misstag, men jag behövde inte säga ett ljud, det var redan försent. Melanie hade redan lagt ihop ett och ett. Utan så mycket som ett ord reste hon sig upp och gick med bestämda steg mot altandörren. Jag följde försiktigt efter henne och möttes i dörren av Justin som var på väg ut med födelsedagsgästerna, Nina och även Sarah.

”Se till att alla är här ute ett tag. Jag vet inte hur Melanie är som person, men eventuellt så kommer helvetet braka lös därinne nu.” viskade jag till Justin som gav mig en frågande blick.

”Hon vet.” svarade jag lågt innan jag gav honom en snabb kyss för att sedan gå efter Melanie in i huset. Jag hade inte sett vilket håll hon gått åt, men med tanke på ljudnivån som steg i ett rum längre bort så var det inte så svårt att gissa.

---

---

FYYY VILKEN TID DET HAR TAGIT D:
Förlåt för det! =/

Vad tycker ni om kapitel 164?
Hur kommer Melanie reagera??
Och vad kommer Vanja och Dezzie göra åt saken???

Vad tror ni luvies? :)

Hahaha vill bara inflika att jag älskar att creepa på era små konversationer i rutan till vänster ^^ Ni är så söta allihop och jaa, fortsätt mer än gärna :) <3

En annan sak, hahaha, om ni fortsätter göra er familj döva eller vettskrämda genom att skrika när ett kapitel kommit ut, så kommer jag nog försöka förvarna er lite innan ^^
Tänk om de skulle tröttna på att inte höra annat än ett gulligt gallskrik och därmed porta er från bloggen? GUUUUD vad jag skulle sakna er alla <33

Haha enough with the jokes :)

Tack allihop för era underbara kommentarer luvies!
Jag är så sjukt tacksam för allt och hoppas att jag åtminstone ger någonting tillbaka <3

Nästa är nog tidsinställt på antingen senare idag eller tidigt imorgon! <3

Älskar er <333

Dream, Scream, Believe