Where are you now - Kapitel 172


”Japp, det är det som är meningen. Du fyller 17 och självklart ska man ha kul då.” svarade hon och flinade upprymt. Jag himlade med ögonen åt henne men kunde inte låta bli att le. Jag fick en känsla av att jag sent skulle glömma den här födelsedagen. Sen om det var någonting positivt eller negativt, det var jag osäker på, men det var väl bara att vänta och se.


”Vad gör vi här Jaz?” frågade jag förvirrat när vi stod utanför en port som antagligen ledde till ett trapphus. Jasmine log bara mot mig innan hon slog in en sju-siffrig kod och dörren öppnades. Jag följde försiktigt efter henne medan Caitlin och Ellie kom efter oss. Efter att ha gått fyra trappor upp stannade Jasmine vid en dörr och knackade hårt på den. Hon väntade inte på svar innan hon öppnade den och gick in i lägenheten. Jag tvekade en stund innan Caitlin puffade lite på mig för att jag skulle följa efter Jasmine in. När vi kommit in allihop stängde Ellie dörren efter oss och låste den. Jag såg mig skrämt omkring, men kände samtidigt att nyfikenheten började bubbla upp inom mig.

”Grattis på födelsedagen Shawty!” hörde jag någon skrika bakom mig när vi kommit in i ett stort vardagsrum som var fyllt med grejer av olika slag. Jag snodde runt, trots att jag kände igen rösten. Ryan Good stod i öppningen till köket och log brett mot mig. Han kom fram och gav mig en hård kram.

”Tack du.” skrattade jag när han hade släppt mig. Han fick en alltid på bra humör, det spelade ingen roll hur ledsen eller arg man än var, det var omöjligt att inte skratta i hans närhet.

”Så tjejer, är ni redo?” frågade han och blinkade till Jasmine. Jag tittade på honom med ett förvånat uttryck i ansiktet men han log bara brett.

”Absolut! Nu sätter vi fart. Vi har mycket att göra innan det är dags.” svarade Caitlin och log brett. Ryan nickade innan han försvann ut i köket. Efter ett tag kom han tillbaka med sin BlackBerry i handen. Han klickade lika snabbt som han brukade när han slog in ett nummer eller sms:ade. Han var helt klart beroende av sin telefon, ingen kunde påpeka någonting annat.

”Sms ivägskickat, dem borde dyka upp snart. Jag har några klädförslag, men vi väntar tills tjejerna kommer tror jag.” sa han och i ögonvrån såg jag hur Caitlin, Ellie och Jasmine nickade till svar. Jag kände mig lika bortkommen som vanligt, och förstod ingenting av vad de pratade om. Man borde ju tycka att jag borde vara van vid det här laget, men tydligen inte. Jag var alltid lika förvirrad när mina galna kompisar hittade på någonting. De var verkligen någonting alldeles extra, allihop.

Jag hälsade på de fem tjejerna som kommit in i lägenheten. Carin kände jag ju redan så klart, men de andra fyra hade jag ingen aning om vilka det var. De presenterade sig i alla fall som Elena, Sarah, Angelique och Esmé.

”Okej, Sarah, du ansvarar för Jasmine. Elena, du får ansvara för Caitlin. Angelique tar Ellie och Esmé får ta hand om födelsedagsbarnet. Carin, du hjälper mig.” beordrade Ryan snabbt med ett filurigt leende på läpparna. Jag hade börjat förstå lite vad som skulle hända, men att bli nedtryckt i en stol framför en enorm spegel var något som förvånade mig. Esmé började snabbt borsta igenom mitt hår innan hon formade det med sina händer, antagligen för att komma underfund med hur hon skulle fixa det. Jag visste att det var onödigt att invända, och jag var helt säker på att vi skulle göra någonting mer än att gå ut på en restaurant och äta middag. Jag tvivlade inte överhuvudtaget på att Justin låg bakom allting heller.

”Så, Dezzie, kan du följa med mig en snabbis?” frågade Ryan och drog mig upp ur mina tankar. Mitt undermedvetna påpekade mjukt för mig att han stått och granskat mig rätt länge, medan han pratat med Carin och Esmé, bara att jag inte hade varit så pass uppmärksam för att märka det.

”Absolut.” svarade jag bara innan jag reste mig upp ur stolen och följde med Ryan, Carin och Esmé ut från vardagsrummet vidare in i ett lite mindre rum, men som var fyllt till bredden med kläder, skor och accessoarer av olika slag. Innan jag träffade Justin så hade jag blivit extremt förvånad och uppslukad av att gå in i ett sådant här rum, men numera var det inget som överhuvudtaget överraskade mig. Inte när Ryan dessutom var i farten.

”Okej, låt oss se. Vi ska gå efter blått har jag fått order om, men inte för blått, och inte heller för ljust. Vad sägs om den här? Eller den här tillsammans med det här?” började Ryan och jag log för mig själv innan jag drog upp min mobil ur fickan och såg att jag fått ett sms från Justin. Det var ju ändå ingen idé att vara med i diskussionen Ryan hade tillsammans med Carin och Esmé. Jag hade ju inte direkt någonting att säga till om.

Hej älskling!

Ni är antagligen hos Ryan nu, och jag ber för din skull ^^
Hoppas att dem inte irriterar dig för mycket
J Det är meningen att du ska ha det bra, inte vara irriterad.
Det vill jag be om ursäkt för. Det har inte gått många timmar och jag har redan fått dig att gråta OCH fått dig arg på din födelsedag… Bra pojkvän? Inte direkt!
I alla fall, jag hoppas att du gillar allt det här i slutänden. Jag vet att du inte tycker om födelsedagar, men jag hoppas verkligen att du kommer uppskatta det här, det tror jag nog att du kommer
J

Jag älskar dig baby! <3

Jag läste igenom sms:et och log för mig själv. Han var bra söt ibland. Jag skulle precis skriva ett svar tillbaka, men Ryan avbröt mig genom att ta telefonen ifrån mig. De hade alltså kommit fram till någonting väldigt bra, annars hade han inte stört mig ännu.

”Okej, bring it on!” log jag och han skrattade högt innan han gick ut ur rummet med ett knippe kläder. Jag såg efter honom en stund innan jag vände blicken mot Carin och Esmé som båda två stod och log mot mig. Jag himlade med ögonen innan jag nickade till dem. De skrattade innan de kom fram till mig och började plocka av mig smyckena och kläderna jag hade på mig. Till slut stod jag i rummet med bara underkläder, och ringen jag fått utav Justin, som jag lyckats övertala dem om att få ha kvar. Det var inte lätt, och jag fick en förvånad blick av Carin, men hon sa ingenting. Det skulle väl komma senare gissade jag på. Det var bara en tidsfråga innan folk skulle märka att jag hade en ring på vänstra handens ringfinger, men antingen så tänkte inte folk på det, eller så kände dem att de inte behövde fråga. Hur det än var, så fick jag behålla den på mitt finger medan de plockade om med andra smycken och kläder för att få allting att matcha. Jag kände mig som en skyltdocka.


Oj oj oj, vad har Justin och de andra planerat?
Och kommer det kommentaren om ringen senare?
Någon gång kommer ju folk upptäcka den...

Vad tror ni Luvies? :) <3

Det här var tidsinställt, men tack för allt stöd och allt ni gör! <3
Det finns inte tillräckligt med ord som beskriver det luvies! <3

Love ya all!

Aye, om ni har twitter, skriv ner era namn i en kommentar, eller i chatrutan till vänster, så ska jag följa er med mitt personliga account :)
Är mycket inne på Twitter på mobilen, men @BieberCashBlogg vill inte riktigt fungera helt ordentligt tyvärr :S

Anyways, keep it real :)

Nästa kapitel blir tidsinställt tills imorgon, runt 11-tiden :)

Live, Laugh, Love



Kommentarer
Postat av: Melina

Grymt :)

2011-10-28 @ 18:22:21
Postat av: Johanna

GRYMT

2011-10-28 @ 18:28:53
URL: http://johannaviveca.blogg.se/
Postat av: Sofia

Jag tycker din novell är jättebra, men jag måste bara påpeka en sak. Du använder ordet mjukt alldeles för ofta och ibland på konstiga ställen. Det är lite störande. Fast det är mindre nu än i början. Hoppas du inte blir sur eller något, vill bara hjälpa till. Ha det bra!

2011-10-28 @ 20:08:32
Postat av: Cherry

Så spännande :D ♥♥

Verkligen nyfiken, haha :D ♥♥

2011-10-29 @ 02:26:23
Postat av: Emmabieber

Super som vanligt :) vill ha mer!! Jag heter @MA_96_bieber

2011-10-29 @ 16:50:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0