Where are you now - Kapitel 201


”Oh yeah, I’m ready! I’m pretty sure that Patricia is ready too. Kenny, are you recording this?” frågade jag och såg hur han nickade till svar. Han hade fått låna Carin’s filmkamera och det uppskattade jag, för det var en bra kamera. Jag nickade upp mot Aimi och de drog igång sin lilla soundcheck-show för mig.


När jag klev ur taxin var det fullt med folk som stod utanför sjukhuset. Först trodde jag att det var paparazzis som försökte ta sig in i byggnaden, men jag insåg snabbt att det bara var ett fåtal paparazzis, resten av folkmassan bestod utav ungdomar, som stod med plakat i händerna. Jag stod och begrundade synen en stund innan jag vände blicken mot Kenny, som åkt med mig från LA. Han nickade mot mig och vi gick framåt, för att ta oss igenom folkmassan in i sjukhuset. Till min förvåning, och uppskattning, verkade alla för upptagna med vad de gjorde så de märkte inte att jag och Kenny pressade oss förbi alla för att komma in till sjukhuset. Jag hade ingen aning om var vi skulle någonstans, men till min förvåning såg jag att Selena stod i den lilla kiosken. När hennes blick mötte min förändrades hennes ansiktsuttryck och hon kom gående mot mig.

”Justin? Vad gör du här? Du lovade Caitlin att inte komma!” utbrast hon förtvivlat när hon mötte mig med en hård kram. Jag besvarade kramen innan jag släppte henne.

”Nej, jag lovade Caitlin att inte ställa in någon konsert, och det har jag inte gjort heller.” svarade jag henne medan jag granskade hennes ansikte. Hon hade mörka ringar under ögonen och röd ton syntes i ögonvitorna.

”Vad gör du här nere? Hur är det med Dezzie?” frågade jag när jag konstaterade att hon sovit dåligt och dessutom nyligen gråtit.

”Det har inte förändrats sen Caitlin ringde dig.” svarade hon innan hon blundade och tog några diskreta, men djupa andetag. Utan att säga något tog hon tag i mig och började gå mot hissen. Vi åkte under tystnad medan Kenny granskade oss båda med ett varsamt och oroligt uttryck i ansiktet. När hissen stannade på den 13:e våningen klev vi alla tre ut i den tråkigt vita korridoren och fortsatte åt höger. Vi gick under tystnad, men jag hade mycket i tankarna så det var ingenting jag fäste någon uppmärksamhet vid. Jag försökte föreställa mig Dezzie’s ansikte där hon låg på sjukhussängen, men jag insåg snabbt att jag antagligen inte kunde förbereda mig inför den synen. Sel stannade utanför en dörr och vände sig lätt emot mig.

”Hon ligger härinne. Jag tror det är bäst om du går in själv, men om du behöver oss så sitter vi i väntrummet.” sa hon och Kenny instämde i hennes ord. Jag var tacksam över att jag skulle få gå in själv, men samtidigt var jag livrädd. Kenny gav mig en reserverad blick innan han följde med Sel bort från mig. Jag stod och tittade efter dem en stund innan jag tvekande la min hand på handtaget till dörren. Efter att ha dragit ett antal djupa andetag lät jag handen tynga ner handtaget och dörren gled med lätthet upp. Jag blundade hårt när jag gick in i rummet och stängde dörren efter mig. Ett jämt pipande trängde sig in i mitt medvetande och jag vände mig mot ljudet medan pulsen ökade inom mig. Nervositeten och rädslan skenade i kroppen på mig medan jag stod i rummet och övervägde om jag skulle klara av att öppna ögonen. Till slut tvingade jag mig själv att titta mot ljudet, och synen gjorde mig knäsvag. På sängen i rummet låt Dezzie med ett lugnt uttryck i ansiktet. Hade hon inte varit så blek och dessutom kopplad till en massa olika maskiner så hade jag kunnat gissa på att hon bara låg och sov. För att inte falla till golvet satte jag mig snabbt ner i stolen som stod precis innanför dörren. Jag förmådde mig inte till att gå längre fram. Det var inte Dezzie som låg där, det kunde det inte vara. Hon var ett skal. Hennes kindben framträdde tydligt i ansiktet och hennes armar var ännu tunnare än de varit senaste gången jag sett henne. Hon var läskigt smal, som om hon höll på att tyna bort. Försiktigt gjorde jag en ansats till att ställa mig upp igen för att sedan med ett trevande steg gå närmare henne. Efter vad som kändes som en evighet kom jag slutligen fram till sängen och satte mig ner i stolen precis bredvid sängen. Jag granskade länge hennes ansikte under tystnad. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle hon höra mig om jag sa någonting? Om hon kunde höra mig så måste hon väl ha stängt av eftersom att maskinernas pipande inte direkt var ett harmoniskt ljud.

”Deztiny?” började jag lågt och väntade automatiskt på en reaktion. En reaktion som naturligtvis inte kom. Försiktigt tog jag hennes kalla hand mellan mina händer. Jag kysste den ömt innan jag mjukt la min panna mot den och slöt ögonen.

”Snälla… Kom tillbaka till mig. Jag vill inte förlora dig, jag älskar dig. Snälla vakna.” viskade jag och kände hur en tår rymde från tårkanalen och sakta rann nerför kinden.

”Baby jag behöver dig! Jag älskar dig Dezzie! Please? Come back to me.” fortsatte jag medan tår efter tår bröt ut och rann nerför mina kinder. Jag tittade upp på henne och möttes av samma syn som tidigare. Sanningen gick upp för mig på ett smärtsamt sätt. Hon var inte vid medvetande, hon vaknade inte, hon öppnade inte ögonen. Jag kände hur paniken strömmade genom mig medan jag granskade hennes tomma ansiktsuttryck. Det var som om hon inte ens fanns i rummet och med ens insåg jag att jag inte hade någon aning om varför hon hamnat i koma. Dessutom sa min magkänsla att hon legat sådär längre än bara några timmar. Man blev inte sådär smal och blek efter ett dygn i koma. Jag stelnade till när dörren öppnades bakom mig. När jag reste mig upp och vände på mig för att se vem det var möttes min blick av Caitlin’s oroliga ögon.

”Justin? Jag sa ju åt dig att inte komma!” sa hon lågt och det såg ut som om hon inte sovit ordentligt på flera dagar.

”Jag vet, men jag var tvungen. Och du kan vara lugn, jag bröt inte mot mitt löfte.” svarade jag medan ytterligare en tår rann nerför kinden. Hon såg medlidande på mig innan hon omfamnade mig i en hård kram. Av ljudet att döma så grät hon mot min axel, medan jag höll henne hårt mot mig.

”När kom du hit?” frågade hon efter ett par minuter. Hennes grepp om mig falnade lite och hon backade bort från mig en bit. Jag slängde en blick mot Dezzie innan jag satte mig ner igen.

”Jag vet inte riktigt. För en kvar sen? För en timme sen? Jag vet inte Caitlin.” svarade jag utan att se på henne. Jag satt tyst en stund, granskade Dezzie’s stängda ögon, tills jag försiktigt hostade till för att veta om rösten skulle bära.

”Får jag fråga en sak?” undrade jag lågt och kunde höra hur hon svalde lågt bakom mig.

”Vad är det?” frågade hon efter att hon satt sig på stolen på andra sidan om sängen. Jag kände hennes blick på mig, och jag kunde urskilja nervösa vibbar i rummet.

”Varför är hon så blek? Och så smal?” frågade jag och vände slutligen blicken mot henne där hon satt mittemot mig. Hon skruvade lite på sig innan hon motvilligt slängde en blick på Dezzie’s ansikte.

”Doktorn säger att patienterna blir det efter ett tag för att musklerna förtvinar då de inte jobbar.” svarade hon lågt och vände sig slutligen mot mig igen. Oron lyste från henne och jag förstod henne, särskilt eftersom att det gått så fort, nästan lite för fort.

”Men hur kan hon ha blivit så smal över bara en natt?” frågade jag oförstående. Caitlin’s blick blev plötsligt skamsen och jag tittade på henne med en oförstående och frågande blick.

”Justin, hon har varit borta i mer än ett dygn. Hon har legat i koma i två veckor.” svarade hon och tårarna började rinna nerför hennes kinder. Jag vände en skrämd blick mot Dezzie, som fortfarande inte rört en min. Hon hade varit borta i två veckor. Orden ekade inne i huvudet på mig. Två veckor. Betydde inte det att chansen till att hon skulle vakna upp började minska ordentligt igen? Frågorna forsade igenom huvudet, precis som tårarna forsade nerför mina kinder.

”Vad hände?” frågade jag med en stor klump i halsen. Caitlin granskade mig en stund innan hon torkade sina blöta kinder.

”Kommer du ihåg torsdagen för två veckor sedan? När hon och jag var i gallerian och vi gick förbi dig? Samma kväll ringde Vanja till oss och frågade om vi hade sett till Dezzie. Efter vad hon berättade så gick hon ut på kvällen, men kom aldrig tillbaka. Vanja körde hem till oss och frågade mamma ifall Dezzie var med mig på stan. Jag var ju med Payton och Brogan på bio, men mamma svarade att det var någonting hon inte visste. Mamma fick inte tag på mig förrän halv ett på natten, då filmen var slut. Hon berättade att Vanja inte hade någon aning om var Dezzie var och eftersom att hon inte var med oss så måste hon ju ha gått någon annanstans. Jag ringde henne säkert hundra gånger men fick inte tag på henne. Till slut började vi tro att det hänt henne någonting allvarligt så pappa ringde polisen, medan mamma satt och pratade med Vanja om vad Dezzie haft på sig när hon gått ut. Christian ringde sina kompisar för han och jag bestämde oss för att vi skulle åka ut och leta, istället för att bara sitta och vänta på att polisen skulle göra någonting. Efter att ha åkt runt i Vanja’s område slog det mig att sist hon var ’försvunnen’ så gick hon ju till berget, där du hittade henne, så jag släppte av Christian och två av hans kompisar i kvarteret medan jag tog med mig en annan av hans kompisar, Kevin, och satsade på min chansning. När vi kom fram till berget såg vi inte till en människa någonstans, men det är ju ändå oktober nu och det var rätt kyligt den kvällen. Kevin tyckte vi skulle åka tillbaka till de andra, men jag ville försäkra mig om att hon inte var uppe på berget som hon var sist, när du hittade henne i april. Naturligtvis var hon däruppe. Hon var iskall och medvetslös. Kevin bar henne till bilen och vi åkte snabbt hemåt. När vi kom hen la vi henne i min säng med en massa täcken och filtar runt sig för att värma upp henne. Mamma hade kontakt med sjukhuset och vi kom fram till att hon hade hög feber. Jag satt och höll koll på hennes värden medan mamma ständigt satt i telefon med en och samma läkare som var orolig över hennes tillstånd då hon inte vaknat än. Till slut började hon yra och febern steg olidligt snabbt. De hämtade henne med ambulans och försökte ge henne febernedsättande. Efter mycket om och men började febern gå ner, och hon yrade en gång till, sen blev hon medvetslös igen. Sen dess har hon inte gett oss något livstecken alls. Läkaren vet inte säkert varför hon ligger i koma, men de spekulerar i att det kan bero på en infektion hon har i kroppen samt en hjärnskakning eller en mildare skallskada. Hon har inte varit kontaktbar på lite drygt två veckor, och läkarna har varnat oss alla om att var dag som går resulterar i att chansen för att hon ska vakna upp igen blir mindre och mindre.” svarade hon medan tårarna strömmade nerför kinderna på henne likt ett vattenfall. Jag satt och tittade på henne med stora ögon. Varför var jag inte med henne däruppe på berget? Varför satt jag inte bredvid henne och talade om för henne att det började bli kallt ute? Varför var jag inte… där…? Jag torkade mina blöta kinder innan jag vände mig mot Dezzie som låg mellan oss.

”Hjärtat, varför lyckas du alltid med allting?” frågade jag henne tyst. Orden påminde mig om pappa, och jag fick en plötslig känsla av att jag borde ringa honom.

”Jag kommer snart, jag ska bara gå ut och ringa ett samtal.” sa jag snabbt till Caitlin som nickade kort mot mig. Jag log ett glädjelöst leende mot henne innan jag gick ut ur rummet.


Oj då :S
Hon hade visst legat i koma längre än han först trodde :S

Asså, tack så otroligt mycket allihop för era otroligt underbara kommentarer!
Jag har inte ens ord för det!
Jag önskar att ni alla hade en blogg eller en mejladress så att jag kunde svara er alla personligt! Det förtjänar ni verkligen!

Det känns som om jag skulle kunna gå hur långt som helst, så länge jag har er vid min sida som stöttar mig <3

Vad tycker ni förresten om mina nya bilder? 'Last Chapter' och 'XoXo Bieber Cash' :)
Kände att det var dags för någonting nytt och jag gillar dem :)

Sen vet jag att jag skrev i facebookgruppen att jag sökte efter någon som gör bloggdesigner, för jag börjar bli trött på den här nu känner jag <3
Så om ni gör själva, eller om ni vet någon som gör fina designer, så hör gärna av er <3

Sen vill jag bara tacka er helt allmänt.
För kommentarerna på förra kapitlet och samt kommentarerna överallt annars.
Facebook-gruppen, facebook-chatten, blogg-chatten, kommentarer, mejl, sms... jaa allt <3
Ni är helt underbara <3

I love you guys! <3


Kommentarer
Postat av: Ebba

Den var jätte bra har tårar i ögonen :'( ( min syster är jätte duktig på att göra header och sånt, du kan gå in på hennes blogg www.juustanordinarygiirl.blogg.se och kommenter och se om hon svarar och kanske kan göra en fin header :-) )

2012-02-09 @ 14:33:44
Postat av: Cherry

Sitter här med tårar i ögonen och mina händer skakar :') Så himla bra skrivet, och grattis till 200 + kapitel <3 Men det här kapitlet var verkligen jättebra skrivet , du är så bra på att skriva :)) Och du är begåvad, det ska du veta :') <3

2012-02-09 @ 15:00:24
Postat av: Marielle

Jag kände verkligen smärtan i bröstet på Justin när han gick in till henne. =/ Usch. Jag tycker inte om sådana kapitel, dem ska leva lyckliga i alla sina dagar :) men det är så bra, så jag vill läsa allt. :D

2012-02-09 @ 15:15:29
URL: http://firststeptwoforever.blogg.se/
Postat av: Johanna

GRYYYMT!!

2012-02-09 @ 15:45:39
URL: http://johannaviveca.blogg.se/
Postat av: Stephanie

Jag älskar det här kapitlet... Jag vet inte varför, det är ju hur jävla sorgligt som helst och ja... men jag älskar det... jag älskar att läsa det, höra det, allt <3 Lite konstigt med tanke på vad som händer :/ <3

Du är en ängel/gud/hjälte/whatever på att skriva Madde! <3 lovelovelove!

2012-02-09 @ 15:54:20
URL: http://thepurplebubble.blogg.se/
Postat av: Becka

Grymt bra! Kände verkligen hur Justin kände.

2012-02-09 @ 16:22:04
URL: http://beckagoesrandom.blogg.se/
Postat av: Calla/Z

Åh. Så bra.

2012-02-09 @ 19:02:02
Postat av: Johanna

AWWEEESOME :d

2012-02-10 @ 17:48:05
URL: http://johannaviveca.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0