Where are you now - Kapitel 207


”You won’t lose me Justin. Ever.” hörde jag en tunn, svag röst bakom mig. Jag vände mig om mot ljudet och möttes av blicken där Dezzie låg i den neutrala sjukhussängen, men det var inte helt och hållet som det brukade. Nu låg hon inte längre med sitt tomma uttryck i ansiktet, med hennes ögon slutna utan att röra på sig. Synen jag hade framför mig fick mina tårar att rinna allt kraftigare i samma veva som jag log. I sängen låg Dezzie med huvudet vridet mot mig. Hennes läppar visade ett mjukt, svagt leende och hennes blick mötte min.


Jag granskade Dezzie där jag fortfarande stod i dörröppningen. Hennes leende var lika svagt som innan, men det var oändligt mäktigt. Det nådde hennes ögon som nu äntligen tindrade igen. Hennes ögon glittrade, hon var vaken. Jag kunde fortfarande inte förstå det, det kändes som om jag drömde. Allting hade varit en stor mardröm, fram tills nu då den började vända.

”Justin, snälla gråt inte.” sa hon tyst och drog mig tillbaka till rummet och verkligheten igen. Jag kunde fortfarande inte röra mig ur fläcken, jag stod bara och tittade på henne. Det var knappt att jag ens blinkade, jag ville inte att hon skulle försvinna. Jag var rädd att om jag blundade så skulle hon återigen ligga i koma när jag öppnade ögonen.

”Justin, I’m so sorry! I really am!” började hon men jag skakade på huvudet åt henne.

”Tänk inte på det, baby, jag vet redan om allting. Caitlin berättade.” avbröt jag henne och hon nickade kort. Min kropp började komma till liv igen så jag tog ett långsamt, prövande steg framåt mot henne. Hon sa ingenting mer utan mötte bara min blick. Jag kände hur jag drunknade i hennes klarblåa ögon, jag ville drunkna i dem. Jag ville möta hennes blick tills jag inte andades längre. Det var en omöjlig begäran, det visste jag. Dessutom behövde jag trycka på knappen så att läkarna skulle komma till oss och få reda på att hon vaknat och jag behövde berätta för dem andra också. Men jag tänkte inte lämna henne. Jag tänkte inte lämna rummet utan henne.

”Säg någonting.” mumlade hon utan att släppa mig med blicken. Vad skulle jag säga? Hon var vaken. Hon mötte min blick. Hon pratade. Hon andades. Hon log. Hon levde.

”Hej.” sa jag och det ryckte i min ena mungipa. Dezzie granskade mig med ett alvarligt uttryck i ansiktet i en halv minut innan hon gjorde någonting som fick mig att le bredare än på länge, hon skrattade. Det låga skrattet klingade i rummet och det fick mina ögon att tåras ännu mera.

”Det är skönt att höra dig skratta igen, jag har saknat det.” log jag när jag slutligen satte mig ner i den nötta stolen. Hennes skratt avtog och hon tittade på mig med olyckliga ögon.

”Du behöver inte säga någonting Dezzie, Caitlin förklarade allting.” fortsatte jag medan jag såg in i hennes sorgsna ögon. Hon vände blicken framåt och jag granskade hennes ansikte från sidan. Det var helt galet hur smal hon hade blivit.

”Att lämna dig var bland det svåraste jag någonsin gjort Justin. Jag har aldrig känt mig så olycklig som jag gjorde den eftermiddagen när jag satt på flyget hit. Det som smärtade mest var att du trodde på mig utan diskussion. Jag är inte bra på att ljuga, det har jag aldrig varit, men ändå trodde du på mig direkt.” sa hon medan hon fortfarande såg framför sig. Hennes ögon glittrade till, men hon vände inte blicken mot mig.

”Älskling jag trodde på dig just därför. Du är inte den som ljuger, och det var därför jag trodde dig.” svarade jag tyst och såg hur hon svalde hårt.

”Sen när jag såg dig i gallerian fick jag panik. Jag lämnade dig för att skydda dig, men allt jag gjorde var att såra dig. Dina ögon hade inte samma glöd längre. Ditt leende var falskt. För att slippa visa mitt misstag för dig gav jag mig iväg därifrån. Caitlin skjutsade hem mig till Vanja, men jag klarade inte av att vara kvar där. Din blick satte djupa spår inom mig Justin. Du fick mig att förstå vad jag gjort. Jag började smått ångra mig, men jag hörde inte av mig till dig för jag ville inte ge upp hoppet om att du kanske skulle komma över mig och kunna fortsätta ordentligt med din karriär som du slitit för. Ditt falska leende slet upp alla mina jack i hjärtat och jag tappade självkontrollen. Innan jag visste ordet av det hade jag brutit ihop däruppe på berget, och sen blev allting svart. Efter det minns jag några få detaljer. Hur jag låg mot någons bröst, hur Caitlin försökte prata med mig, hur en läkare undersökte mig, men sen blev det helt svart. Allt som gick igenom mitt huvud var att jag krossat ditt hjärta. Jag hade krossat ditt hjärta, och mitt eget.” fortsatte hon. Hon blundade och en tår rann nerför hennes bleka kind. Jag tog snabbt hennes hand i min och hon vände äntligen blicken mot mig. Hennes ögon var glansiga av tårarna som rann nerför hennes kinder.

”Dezzie, lyssna på mig. Det där är förbi. Det är över nu. Du är vaken igen. Allting är bra.” mumlade jag till henne och försökte hålla tillbaka mina egna tårar. Hon suckade innan hon gjorde en ansats till att torka sin ena kind från tårarna.

”Jag trodde att om jag stannade kvar i koman så skulle jag kunna leva där. Leva där med dig. Där jag återigen fick se dig le, se dina ögon skina av lycka, höra ditt skratt och få älska dig utan att det var några problem till det. Jag vägrade vakna upp. Jag tvingade mig själv ner i dvalan, djupare och djupare, för att kunna behålla dig. Jag tvingade mig själv ner i den för att kunna bevara det vi hade tillsammans. Jag var beslutsam om att stanna där för alltid, tills jag började höra dina ord. Jag hörde din sorg på rösten, jag hörde hur du grät, och jag insåg att jag var självisk som stannade kvar i lyckan medan jag orsakade alla andra sorg. Smått började jag klättra uppåt igen, men när jag inte hörde din röst så trillade jag neråt igen. Jag var på väg att ge upp, tills en melodi började gå in i mitt huvud. En melodi som bara skrek ”Justin”. Du drog mig uppåt Justin, du drog mig tillbaka. Jag är inte värd dina tårar, och jag vill inte vara den som gör dig olycklig.” pratade hon på och när hon var klar log hon glädjelöst innan hon försiktigt höjde sin fria hand och drog den över min kind. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga mer. Hon hade tvingat sig tillbaka ner i koman för att kunna leva lyckligt. Det var därför läkarna inte riktigt förstod varför hon inte vaknade upp, det var hennes val att stanna i sin dvala. Hon gjorde det för att skydda sig själv.

”Justin, gråt inte. Jag ska inte göra så mot dig igen! Jag är vaken nu, jag har kommit tillbaka till dig, och jag har kommit för att stanna tills du kör iväg mig själv.” sa hon och jag himlade automatiskt med ögonen mot henne. Min handling fick henne att skratta till lite. Utan att säga någonting böjde jag mig mot henne och tryckte mina läppar mot hennes. I början var kyssen svag, mjuk och försiktig, men den växte. Den växte starkare och starkare, och den blev mer och mer passionerad. Jag insåg hur mycket jag saknat hennes läppar tryckta mot mina och en glädjetår rann ner över den redan fuktiga kinden.


Måndag! :D
Hur många har längtat efter idag? :P ^^
Jag har läst igenom alla era underbara kommentarer... Oh my... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva/säga...
I'm speechless!!!! <3

Anyways; vad söta ni är som vill få #BieberCashFamily till TT :') Underbara sötnosar, det är vad ni är <3

Hmm... Det är måndag.... Jag har internet i skolan... Jag har skrivit ett par kapitel i helgen...
I have a feeling this week will also have WAYN-time :D Lots of WAYN-time :D <3

Tack återigen för era fantastiska kommentarer.
Yes, I am speechless! And I'm smiling like a moron xD

Haha men nästa kapitel kommer nog upp om ett litet tag :)

Hoppas ni gillade det :) <3

LOVE YOU <3


Kommentarer
Postat av: Marielle :)

Gud vad jag har längtat.. :P lika bra som vanligt, du kan det här!! :)

2012-02-13 @ 09:55:21
URL: http://Http://Firststeptwoforever.blogg.se
Postat av: Ebba

Jaaaaaaag har längtat!!!!! Jätte bra !!! :-)

2012-02-13 @ 10:17:26
Postat av: Johanna

LÄNGTAT GRYYMT OCH JAG ÄLSKAR DET :DDD

YEAH! :D

2012-02-13 @ 10:18:56
URL: http://johannaviveca.blogg.se/
Postat av: Stephanie

Åååh vad underbart! Hon är vaken! Dom är tillsammans! <3<3<3 ...everything is back to normal, almost! :'D <3

Åh fy vad underbart!! :') <3

2012-02-13 @ 10:57:48
URL: http://thepurplebubble.blogg.se/
Postat av: Becka

Har längrat sjukt mycket!



Grymt bra!

2012-02-13 @ 16:02:05
URL: http://beckagoesrandom.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0