Bieber Cash

”Okay, I’m sorry. You should have seen your face. Damn it’s good I have everything recorded. No one can ever say that you’re not human, Dezzie. Oh my gosh. Okay, let’s take a break, and when we’re back, we have some more awesome surprises for you all.” Sa Ellen och jag suckade. Nu var det paus I fem minuter, sen skulle det komma ännu fler överraskningar. Det här var utan tvekan nästan lika illa som födelsedagar.

---

---

”And we’re back with the amazing Deztiny Wallie. Because of her it was chaos on the internet for four weeks. She was in a coma and when she woke up three weeks later the whole word took a happy breath. Dezzie, you have a beautiful bracelet, where did you get that from?” frågade Ellen efter att ha summerat vad jag antog att dagens program skulle handla om. Jag sänkte blicken och log svagt.

”When I came home from the hospital I had recieved hundreds of letters. Maybe even a thousand. Ahm, I’ve almost read every one of them, but it’s quite many letters. And I don’t just get letters; some sweet people send me things too. This bracelet I got from a Swedish girl named Alicia. She made it herself in school and I just adore it, so I always wear it.” Svarade jag och tittade upp mot Ellen som nickade glatt.

“It sure is beautiful. You say you’ve gotten more than just letters. Give us some examples.” Sa hon och jag skrattade lätt.

“Ahm, except for this bracelet I’ve received three different necklaces, from different people. I’ve gotten pictures, flowers, cards, hugs, kisses and let’s not forget about all the pokes on Facebook. It’s been crazy.” Påpekade jag och Ellen skrattade lågt åt mina sista ord.

”How many pokes did you have when you checked Facebook for the first time when everything was going back to normal?” frågade hon och jag log roat.

“It’s crazy. I had over 2 000 pokes on Facebook.” Svarade jag och Ellen stirrade på mig med en förvånad blick innan hon började skratta högt.

”Well, that is kinda crazy. Aye, you said you also got lots of kisses… Tell me.” Sa hon och jag sneglade mot Justin som satt I publiken.

”Well, since I woke up Justin is always kissing me. It doesn’t matter what I’m doing, or what he’s doing. I followed him to the studio yesterday and he came out of the recording room several times just to give me a kiss. I think, everything with me and the coma, has changed Justin more than anyone else.” Sa jag och slängde en ursäktande blick mot Justin. Han tittade på mig med ett förvånat uttryck i ansiktet.

”Really? How do you mean?” frågade Ellen, som verkade lika oförstående som Justin. Jag skruvade lite på mig innan jag vände blicken bort från Justin och mötte Ellen’s nyfikna blick.

”Well, he’s quite different. Not bad different, and not different in a big way. I think it’s just a few who can actually notice the change. He’s more… I don’t know how I’m gonna explain it. Every once in a while he look at me, to see that I haven’t disappeared or anything. When we’re asleep he wakes up in the middle of the night, checking my breathing. He doesn’t know that I’m waking up when he does that, but I do. Some nights I’ve also woke up because he’s crying in his sleep. He always keeps an eye on me, and it seems to be hard for him to leave me and go to the studio or whatever. I don’t know if it’s just a reaction for now, or if he’ll always be like that from now on, but it always seems like he’s afraid that I’m just a ghost who will disappear any second.” Svarade jag och rynkade pannan lite. Jag hade funderat på det länge, och jag kunde väl tänka mig att det var en automatisk reaction från hans sida, eftersom att jag sårade honom grundligt och djupt, samt hamnade I koma på det.

”Wow, that sounds… Well I actually don’t have much to say about that. Justin, I know you said that you wasn’t gonna leave the audience today, but could you get down here?” frågade Ellen och jag vände en nyfiken blick mot Justin som nickade kort. Han reste sig upp från platsen mellan Pattie och Jeremy, och kom ner till scenen. Hugh och Taylor hade gått backstage igen under pausen, men soffan satt kvar. När han kom fram till oss reste jag mig upp och tryckte mina läppar mot hans. När han sen kramat om Ellen snabbt satte han sig i fåtöljen med mig i knät.

”So, Justin, is this something you do on purpose or is it just happening?” frågade Ellen när applåderna hade lugnat ner sig igen.

”I don’t do it on purpose. I often know I’m doing it, but it just happens. In the middle of the night I can randomly wake up and just look at her. She’s still pale and very thin, so I need to check if she’s breathing to know that she’s still alive.” Svarade han och jag svalde hårt. Det hade inte bara med koman att göra, och det visste vi båda två.

”Why is that? Do you think?” frågade hon nyfiket och Justin ryckte till igen. Han verkade fundera på vad han skulle svara så jag suckade lågt innan jag svarade i hans ställe.

”I think he’s afraid that i’m gonna leave him again.” svarade jag och Ellen nickade förstående.

”Yeah, but you’re not gonna get down in the coma again. When people has…” började hon men jag skakade på huvudet. Det var en automatisk handling och jag förstod knappt vad jag gjorde.

”I broke up with him nearly two weeks before I got in the coma.” hörde jag mig själv säga och såg hur Ellen spärrade upp ögonen. Det blev knäpptyst runtom scenen och det var först då jag insåg vad jag hade sagt. Jag hade precis berättat för alla att jag dumpat Justin, och att han var rädd att jag skulle göra det igen.

---

---

Vet att det är korta kapitel just nu, men det blir så...
Jag ska försöka skriva längre, och framför allt snabbare, men det är mycket som ska falla på plats när de gäller dem här kapitlen... :S

Anyways, tack för era underbara kommentarer på tidigare kapitlet! :)
Ni underbara sötnosar <3

Har ni missat mitt lilla inlägg om 'Saker ni kanske inte visste om Madelene Morén'? Då hittar ni det här under ^^ Inget intressant, bara lika cp som jag ;) <3

Love you all, you know that <3