Bieber Cash

Hej alla mina små änglar <3
Först vill jag bara tacka för alla era kommentarer, de känns skönt att vara tillbaka, även om de nog kommer ta ett litet tag att vänja sig vid det och komma in i samma rutin igen nu när jag har en annan typ av liv mot vad jag haft tidigare.
Men som sagt så känns de skönt att vara tillbaka :) och jag blev lite smått förvånad över hur många det är som faktiskt är kvar :') tack för det <3

Meeeeen vilka är nyfikna på nästa kapitel? ;) om ni klickar er in på fb och söker på biebercash.blogg.se så kommer gilla-sidan upp, och vem vet, det dyker kanske till och med upp en liten snealpeak ;)

Puss på er mina änglar! ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

//Madz

”Hej. Deztiny Wallie.” hälsade jag när hon tagit min hand i sin. Hon besvarade prövande mitt leende.

”Hej. Johanna, Johanna Kulojärvi.” hälsade hon tillbaka.

Johanna var inte från USA, det hördes på hennes sätt att prata. Dessutom hade hon inte direkt ett amerikanskt efternamn, det var lite problematiskt att uttala det och jag kände mig lika otrevlig varje gång. Chansen fanns ju att Christian skulle hänga ihop med henne länge och hur illa skulle det då inte vara om jag inte kunde säga hennes efternamn?

”Vad ska ni göra sen då, bro?” frågade jag lugnt och granskade Christian som inte längre såg lika nervös ut. Antagligen hade han väl fått känslan av att vi inte hade något emot Johanna eller att vi inte tänkte mobba honom för allting. Det skulle vi inte heller. Retas lite kanske, men inte när han hade henne i närheten såklart.

”Ehm, vi ska hem till mig och titta på film var väl tanken.” svarade han undvikande och jag nickade förstående. När jag vände blicken mot Justin så stod han och granskade sin bästa vän med skeptiska ögon. Jag la en lätt hand på hans axel.

”Nej, ska vi fortsätta handla älskling så vi kommer hem någon gång? Huvudvärken gör sig påmind igen." värmde jag upp och Justin vände en överraskad blick mot mig. Sen nickade han och jag vände mig mot Chris och Johanna igen.

”Ja, vi hörs sen Christian. Det var trevligt att träffa dig Johanna.” log jag varmt mot henne innan jag och Justin började gå vidare genom affären. När vi kom utom hörhåll så vände sig Justin diskret mot mig med en frågande blick.

”Vad var det där då?” frågade han oförstående, men slutade inte gå. Jag tog hans hand i min medan jag log roat.

”Christian tyckte det där var enormt jobbigt, såg du inte det på honom? Och hans svar på min fråga var liksom ett rop på hjälp.” svarade jag honom utan att slänga en blick på min förvirrade pojkvän som gick bredvid mig genom den fullsmetade affären.

”Vadå rop på hjälp? Älskling, jag förstår ingenting av vad du förklarar.” påpekade han förvånat och jag skrattade till lite lätt innan jag stannade för att se in i hans ögon.

”Christian och Johanna är antingen tillsammans eller så är dem det snart. Johanna är en belieber, det måste du ha märkt på henne, så Christian är orolig för att hon bara utnyttjar honom för att komma åt dig, eller för att komma i närheten av dig och sparka undan mig. Han har inte berättat om henne för någon, för han vill inte skapa en massa uppmärksamhet runt henne eftersom att hon inte är van vid allting. Så idag, dem har antagligen umgåtts någonstans och eftersom att ingen i hans familj är hemma så passar han på att bjuda hem henne på film. Varför tror du han åkte hit en lördag för att köpa godis och läsk? Det är mindre chans att någon märker av dem än ifall de hade åkt till den lilla affären i närheten av er. Och nu vill han vara ensam med henne, så han förklarade det utan att vara otrevlig mot oss, samtidigt som han har dåligt samvete för att han inte har berättat allt det här för dig.” förklarade jag och Justin blinkade till med gapande mun.

”Hur lyckas du lista ut sånt här på mindre än fem minuter? Jag hade inte ens förstått hälften av det du precis beskrev om han så hade varit mer tydlig.” utbrast han och jag skrattade mjukt åt honom.

”Älskling, jag är tjej. Jag ser helheten i saker. Plus att det är så jag skulle tänka ifall jag hade varit i Christian’s skor.” erkände jag och han suckade. Nu gick det nog upp för honom att jag hade rätt i vad jag berättat. Han ryckte på axlarna innan han vände sig mot hyllan vi nu stod framför.

”Okej, vad vill du ha? Godis? Glass? Chips? Tårta? Kakor? Bullar? Läsk? Nutella? Jordnötssmör?” frågade han och radade upp en hel del goda saker man brukade ha på filmkvällar och liknande. Jag tittade på honom med stora ögon innan jag istället såg på honom med en nyfiken blick.

”Ska vi ha folk hemma eller så?” frågade jag försiktigt och de ryckte i Justin’s mungipa. Han vände blicken mot mig med ett neutralt uttryck i ansiktet.

”Nej, vadå då?” frågade han enkelt och jag log lite innan jag ryckte på axlarna. Han var extremt duktig på att pranka folk och liknande, men att ljuga var inte alltid hans största och bästa egenskap. Man kunde bland annat se på hans mungipor att man gissat precis rätt och det var de jag gjort nu, men jag bestämde mig för att spela med.

”De är väl bara att köpa lite allt möjligt, och mycket av det, för då vet vi att vi har hemma om vi faktiskt skulle få oväntat besök någon gång.” föreslog jag och efter att Justin hade funderat ett tag så nickade han instämmande.

”Det tycker jag låter som en bra idé, så nu kör vi.” sa han och började plocka ner chipspåsar från hyllorna.

Hej på er sötnosar <3

Jag är uppriktigt sagt otroligt ledsen över att det tagit sådan tid... Men jag hoppas verkligen att jag är back on track nu! Tack till alla er som fortfarande finns kvar här i krokarna och finns där för mig även när jag svikit er så mycket nu... Och även om de här kapitlet inte är så händelserikt så är det en början på fortsättningen :)

Puss och kram till er alla <3