Where are you now - Kapitel 147
Hade inte allting hänt som faktiskt hade hänt, så skulle jag inte stå pressad mellan en vägg och Justin, av Justin medan hans händer smekte över min kropp likt en fjäders beröring, och jag skulle inte ha mina läppar mot hans hals. Jag log mjukt åt orden jag uttalat inom mig för ett par veckor sedan, if it's meant to be, it will be och jag måste säga, att bättre än så här kunde det omöjligt bli. Jag var den lyckligaste i universum som hamnat så rätt när jag fortfarande var så ung. Men ålder spelade inte längre någon som helst roll, det var jag och Justin, och det var det enda som betydde någonting. Jag och Justin, ett par som inte längre bestod av två individer, vi var en.
"Jasmine?" ropade jag medan jag lugnt gick runt i de olika rummen som tillhörde Justin's "rum". Till slut hittade jag henne i köket med telefonen tryckt mot örat. När hon såg mig la hon huvudet på sned innan han höjde ögonbrynet mot mig.
"Va? Nej hon kom precis in. Men kom igen, hur brukar du själv reagera? Haha precis. Klandra inte henne! Ja, vi hörs sen. Puss." pratade hon på i telefonen innan hon la på. Jag funderade en stund på vem det kunde vara. Min första tanke var att hon pratat med Caitlin, men sättet hon pratade på gjorde att jag började tveka.
"Jag pratade med Jinsu. Du behöver inte vara orolig, han säger ingenting." log hon mot mig och jag log mjukt tillbaka mot henne. Det hade jag inte haft en tanke på, jag litade tillräckligt på Jasmine för att veta att hon aldrig skulle säga någonting till någon som hon inte litade fullt på.
"Så, är ni klara med kelandet nu? Vi har ju en film att se." flinade hon och jag kände hur mitt leende försvann. Vi hade inte varit särskilt trevliga mot henne.
"Förlåt Jasmine! Det var inte meningen att det skulle bli sådär riktigt." ursäktade jag mig men hon stoppade mig genom att skratta.
"Jösses Dezzie. Ni är bra alltför söta. Ni har varit ifrån varandra i typ en och en halv månad, är du förvånad över att ni slängde er över varandra? Jag är inte det i alla fall. Jag skulle ha reagerat precis likadant som du. In fact, jag reagerar likadant som du gör när jag inte har träffat Jinsu på ett bra tag. Det är en naturlig reaktion och jag tror inte att det är någon som skulle klandra dig. Jag gör i alla fall inte det." log hon och jag skrattade mjukt till svar. Hon hade ju rätt i alla fall.
"Jag hade sagt åt honom att hoppa in i duschen om han inte hittat min svaga punkt. Bara så du vet!" påpekade jag sen när vi började gå ut ur köket och vidare in i vardagsrummet igen för att återigen göra ett försök till att välja film. Jasmine skrattade åt mina ord men sa ingenting. Smidigt satte vi oss ner båda två för att välja ut en bra film att se innan middagen. Efter mycket om och men blev det till slut The Runaways. Jag hade alltid varit ett stort fan av Joan Jett, och jag tänkte inte neka till det, jag blev enormt förvånad över att Justin hade den överhuvudtaget. På något sätt passade det liksom inte in i bilden.
"Släck lampan." mumlade Jasmine och jag kastade mig smidigt över soffryggen för att släcka lampan och fortfarande vara snabb nog att inte missa någonting. Jag hade sett filmen säkert 300 gånger, minst, men jag älskade den lika mycket ändå. Och Kristen Stewart gjorde rollen som Joan Jett extremt bra. Hon passade bättre som Joan i The Runaways än som Bella i Twilight serien. En serie där jag hellre läste böckerna än såg filmerna. Om det inte var för Kellan Lutz då. Han var helt klart den som såg bäst ut i filmerna, ingen diskussion om det!
"Jävlar vad mörkt det var härinne!" utbrast Justin när han öppnade dörren från badrummet. Instinktivt vände jag blicken mot honom, och jag kunde säga så mycket som så att mörkret hjälpte mig från att hålla blickarna borta från honom tillräckligt mycket för att inte kasta mig över honom.
"Det ska vara mörkt när man kollar på film." flinade jag mot honom innan jag vände mig mot tv:n igen. I ögonvrån kunde jag urskilja att han ryckte på axlarna innan han gick in i sitt sovrum igen. Det tog inte lång tid innan han var tillbaka, den här gången med kläder på (tack och lov), och satte sig sen ner i soffan bredvid mig. Han satt på min högra sida medan Jasmine satt en liten bit bort, på min vänstra sida.
"Har du sett den här Dezzie?" frågade Justin efter en liten stund. Jag vände huvudet mot honom för att se om han var seriös, vilket han verkade vara.
"Ja, massvis med gånger. Det är en av mina favoritfilmer." svarade jag men han såg bara lite förvånad ut. Sedan nickade han och vände huvudet mot filmen igen medan jag lugnt lutade mig lite emot honom och tog hans hand i min. Medan vi låg alla tre i tystnad och såg på filmen så lekte jag med Justin's fingrar. Dem var mjuka efter duschen, och dem var lika varma som alltid. Jag hoppade till när det knackade högt på dörren och när jag vände blicken mot Justin log han bara roat åt mig.
"Jasmine, har du lust att ta det?" frågade Justin mjukt utan att släppa mig med blicken. Hon verkade gå med på det för det kändes i soffan att någon flyttade på sig och sen hörde jag hur steg försvann bort mot dörren, som sedan öppnades. Vi hörde hur Jasmine stod och babblade med någon, men vi, åtminstone inte jag, kunde inte urskilja några speciella ord.
"Justin, Dezzie! Vi får se klart filmen sen! Jag måste gå och byta om. Vi ska tydligen dra och äta om en halvtimme och jag vill fräscha upp mig lite." ropade Jasmine innan vi hörde hur dörren stängdes. Jag vände blicken mot tv:n och började skratta åt den illa valda stillbildens ställe att stanna på. Det slutade med att vi båda satt och skrattade åt bilden, utan att så mycket som yttra ett ord eller göra någon ansats till att resa oss upp. Sagta började våra skratt dö ut, men vi fortsatte att sitta tysta i soffan och leka med varandras fingrar.
"Ehm, Justin? Får jag fråga en sak?" började jag osäkert medan jag följde linjerna inne i Justin's högra handflata. Jag kände hans läppar mot min panna innan han frågade vad det var.
"Låten du sjöng, som du sa var till mig... Varför just den låten?" frågade jag tyst utan att vända blicken mot honom. Det var svårt att formulera frågan på ett bra sätt, men jag tog för givet att han förstod mig ändå. Det brukade han ju med lätthet göra oavsett formulering.
"Jag gillar låten, och jag tycker den passar väldigt bra in på hur jag känner för dig." mumlade han till svar medan han drog mig intill sig lite. Det var skönt att bara ligga lugna i soffan. Inga personer runtomkring en, inga krav på att man måste bete sig på ett visst sätt, ingenting! Bara jag och Justin, helt utan gränser.
"Så du tycker liksom att texten passar in, eller vadå?" envisades jag och försökte låta så lugn som möjligt. Jag var mest nyfiken, men samtidigt gick det inte att förhindra att jag var nervös också, även om jag faktiskt lyckades dölja det rätt bra.
"Var vill du komma Dezzie? Är det något speciellt i låten som du syftar på?" skrattade Justin, och vände lite på sig så att han kunde se in i mina ögon. Helst hade jag velat vara utan den ögonkontakten. Jag ville inte se hans reaktioner på det jag skulle säga, även om jag inte kunde vara helt säker på vad som väntade under ytan.
"Jag tänkte på andra versen... Där du sjunger något om ett barn." mumlade jag och kunde för ett ögonblick känna att han stelnade till innan han slappnade av igen, som om han höll inne någon reaktion för mig. Istället log han mjukt mot mig.
"If you had my child, you would make my life complete, just to have your eyes on little me, that'd be mine forever." sjöng han mjukt och jag nickade, det var precis den snutten jag menade.
"Vad är det med den?" frågade Justin milt medan han flätade ihop våra fingrar tillsammans. Jag motstod lusten att himla med ögonen, det var otroligt svårt, men jag verkade vinna över impulsen att göra det. Dock gav jag nog ifrån mig en konstig grimash istället, men det var bättre det.
"Menar du det?" frågade jag och försökte låta så lugn som möjligt. Det var svårt att prata om det, eftersom att vi bara varit tillsammans i snart två månader. Men det kändes som om jag var illa tvungen till det såhär i början. Låta honom veta min stora brist, och sen låta honom välja utifrån det nu när det fortfarande kunde bli lätt att lämna mig om han ville det. Det var inte det lättaste att tänka för mig dock, men jag förstod hans sida av det hela. Han ville ha en stor familj, och jag kunde inte erbjuda det på något sätt alls. Att det tog ett tag för honom att svara gjorde bara allting nervösare för min del. Jag vet inte hur länge han satt och tänkte, men när han till slut öppnade munnen för att antagligen svara på frågan så kände jag hur jag var på väg att börja hyperventilera, så nervös var jag. Jag fick tvinga mig själv att andas lugnt för att han inte skulle märka någonting, och han verkade vara i en sån trans att han tack och lov inte gjorde det.
"Ja, jag menar det. Nog för att vi inte har varit tillsammans särskilt länge, men jag är galen i dig Dezzie! Du får mig alltid att må bra, du får mig alltid att le, och jag skulle vilja leva resten av mitt liv med dig. Du är det bästa som hänt mig och utifrån vad vi märkt de här veckorna utan dig, så känner jag mig extremt borttappad när du inte är i närheten. Du gör mig till en bättre människa och jag skulle vilja vara den bästa som finns, för dig." sa han till mig mjukt medan han strök en hand genom mitt hår. När han uttalat de sista orden så böjde han sig ner för att ge mig en kyss, som nästan var osäker. Som om han behövde ett svar eftersom att han inte var säker. För att svara på hans lilla kärleksförklaring höll jag honom kvar hos mig när han tänkte avsluta kyssen, och drog honom emot mig. Jag kunde känna hur han log milt mot mina läppar, och jag förstod att han hade förstått min vink. Det var någonting jag höll med honom om, jag skulle mycket väl kunna spendera resten av mitt liv med honom, men någonting fick mig att känna mig som en elak och falsk person. Skulle vi vara tillsammans resten av våra liv så skulle han inte få sin stora familj som han alltid velat ha, men han verkade samtidigt inte kunna lämna mig. Det såg vi ju bara hur det hade gått de senaste veckorna när han varit borta. Det hade drivit både honom och mig till vansinne. Försiktigt avslutade jag kyssen och satte mig upp bredvid honom utan att släppta hans hand.
"Justin, det är någonting du behöver veta. Någonting som kan komma att förändra din syn på vårt förhållande." började jag nervöst och såg hur hans ansikte speglade smärta och nervositet. Lugnt började jag berätta allting. Det var något fel på mig så jag kunde inte bli gravid, och jag hade aldrig varit särskilt intresserad av att gifta mig. När jag pratat klart vände jag slutligen blicken mot honom, jag hade suttit och tittat ner på mina händer och hans hand i min, hela tiden. Hans blick var ingenting som jag förväntat mig att den skulle vara. Jag hade förväntat mig smärta och beslutsångest men vad jag såg var bara ett roat uttryck.
"Måste du skrämmas så förbannat? Jag trodde ju att det var någonting allvarligt." log han och andades ut. Jag tittade på honom med ett höjt ögonbryn. Han verkade se i min blick att jag inte riktigt förstod honom just nu, så han böjde sig fram och kysste mig lätt.
"Deztiny! Varför ser du så rädd ut för? Trodde du att jag tänkte dumpa dig för att du inte kan bli gravid eller vill gifta dig?" frågade han mjukt och la en hårslinga bakom örat på mig. Jag svalde innan jag nickade för att erkänna att det faktiskt var något i den stilen jag hade tänkt mig. Till min förvåning skrattade han bara.
"Det spelar ingen roll för mig om du kan eller inte kan få barn, eller om du vill eller inte vill gifta dig." förklarade han och jag blinkade förvånat.
"Men du vill ju ha en stor familj." stammade jag fram oförstående och han gav ifrån sig ytterligare ett skratt. Vad var det med honom egentligen?
"Det är väl klart att det vore mysigt med en stor familj, men jag har dig. Du är allt jag någonsin velat ha. Och vill du om några år ändå ha barn så finns det ställen man kan adoptera från. Allting löser sig med tiden, baby! Men en sak är säker, jag kommer absolut inte dumpa dig för något sånt här litet. Du betyder mer än så Shawty." förklarade han sig och kysste min pannan innan han log mot mig. Jag trodde knappt att jag hört rätt. Här hade jag gått omkring och varit skogstokig på mig själv för att jag aldrig tog mig i kragen för att säga någonting då jag var lite för nervös, och när jag berättar det går det inte alls som jag trott. Avsevärt mycket bättre så klart, men absolut inte som jag trott.
"Jag trodde du skulle reagera annorlunda! Jag har varit livrädd för att säga någonting! Jag har varit livrädd för att förlora dig." mumlade jag och såg in i hans varma, vackra ögon. Dem blev om möjligt ännu varmare när jag fått ur mig orden och han la mjukt en hand på min kind. Beröringen var brännhet, lika brännhet som den brukade vara.
"Det finns ingenting du behöver vara rädd för. Jag kommer inte lämna dig! Inte någonsin! Du är en enorm del av mitt liv, och jag skulle inte byta bort dig mot någon alls." fortsatte han och jag log fånigt mot honom. Det var just vad jag hade varit det, fånig. Vi satt och stirrade in i varandras ögon en stund innan jag lutade mig fram mot honom för att ge honom en hård kram följt av en mjuk kyss. Han log mot mig när han backade undan lite och lutade sen sin panna mot min för att sen kunna se in i mina ögon igen.
"Deztiny? Jag älskar dig!" viskade han mjukt till mig och jag kände hur jag hajjade till inom mig. Hade han precis sagt vad jag trodde att han hade sagt? Jag undersökte hans blick noga och det var ingen tvekan om att jag hade hört rätt. För en sekund kände jag efter om jag kände tillräckligt för att svara, men det var en löjlig handling. Det visste jag redan innan jag automatiskt låtit kroppen leta efter känslan.
"Jag älskar dig också Justin!" svarade jag lugnt och hans blick var så fantastisk att jag skulle vilja hoppa runt av glädje. Blicken speglade hans vanliga djup, men sen en överväldigande glädje som spred sig likt ett stort regn. Han gjorde mig så fruktansvärt lycklig och jag älskade honom. Jag älskade Justin Drew Bieber, på ett annat sätt än vad alla hans fans gjorde. Jag älskade honom och han älskade mig. Känslan som uppstod mellan oss var obeskrivlig. Det var omöjligt att beskriva känslan som jag vet att jag kände, och som jag såg i Justin's ögon. Känslan av enorm glädje som till och med ord inte ens kan göra rättvis.
Awww :')
Jag log extremt mycket när jag skrev det sista! :)
Jag tycker det var rätt gulligt faktiskt :)
Vad tycker ni?
Det är ändå er det hänger på :)
Såsom det alltid har varit :)
Tack för de förra kommentarerna förresten :)
Ni gör mig alltid så glad, och jag hoppas att jag kan framkalla åtminstone hälften av glädjen hos er som ni ger mig!!! :) <3
Luv ya all ! <3
Imorgon kommer fler kapitel upp, ofc :) <3
Eftersom att kapitlet handlade väldigt mycket om just de orden så tänkte jag att jag skulle säga det ordentligt ;)
J A G Ä L S K A R E R M E R Ä N N I K A N T Ä N K A E R ! < 3
Hörs imorrn och glöm inte att följa @BieberCashBlogg på twitter för en direkt uppdatering och ett lätt sätt att fråga någonting på :)
Jag slänger alltid in en tag i slutet av twittermeddelandet ifall att det har någonting med bloggen / uppdateringen eller något att göra.
Håll utkik efter #BieberCashUpdate :)
Kram på er alla!
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 146
"Det är ingenting jag är stolt över om det är vad du tror. Ett par blåmärken och en skadad käke, fine. Men att jag varit orsaken till ett brutet ben, brutet på två olika ställen i benet, nej, det är jag inte stolt över. Och vad gäller min storlek så har det ingenting med saken att göra ska jag tala om för dig!" muttrade jag. Det var väl inte direkt meningen att mina skuldkänslor skulle gå ut så mycket över andra, men jag hade ju inte pratat med någon om det sen jag berättat för Justin och resten. Nog för att revbenen nu hade läkt nästan helt, så var min kropp inte helt hel ännu. När jag sagt till Justin att jag åkta in på sjukhus minst en gång i månaden så skojade jag inte med honom. Och ingenting var annorlunda den här månaden heller. Något som jag var säker på att Justin skulle ta särskilt lätt på när han skulle få reda på det, men jag kunde ju alltid hoppas att jag hade fel.
För att slippa en massa frågor nu direkt så åkte jag i förväg till hotellet tillsammans med Pattie, Jasmine och några av dasarna. Vi hade inte riktigt bestämt oss för om jag skulle åka hem igen eller om jag skulle stanna. Jag hade för säkerhetens skull tagit ledigt från skolan resten av dagarna, men det skulle ju inte spela någon roll egentligen om jag kom till skolan ändå.
"Mamma? Var är ni?" hörde jag Justin's välbekanta röst när hotelldörren öppnades till Pattie's rum, som vi tre tjejer satt i och pratade. Pattie svarade snabbt att vi satt i den lilla inbyggda bardisken och han kom snabbt fram till oss. Det såg ut som om han hade extremt bråttom av någon anledning.
"Hello Love!" log jag mot honom när han satte sig bredvid mig. Han log mjukt tillbaka innan han vände sig mot Pattie och Jasmine.
"Så vad pratar ni om?" frågade han oskyldigt och jag motstod lusten till att skratta åt honom. Det såg ut nästan som om han försökte dölja vetskapen om vad vi pratade om.
"Blir du förvånad om jag säger att vi pratar om dig, Biebs?" skrattade Jasmine och han skakade på huvudet. Någonting stort fyllde hans blick och han såg malligt på Jaz.
"Nepp, tjejer pratar om mig överallt så jag är inte alls förvånad. Det är en del av the Charm à la Biebs!" flinade han och såg alltmänt nöjd ut. Jasmine brast ut i skratt, och jag följde hennes exempel, men Pattie satt bara och granskade sin son med ett uttryck som jag inte hade någon aning om vad det betydde. Justin öppnade munnen för att säga någonting med Pattie skakade bara på huvudet innan hon log mot oss.
"Var är Scooter någonstans då? Tänkte att vi kanske borde prata om när vi ska åka vidare." log Pattie och reste sig. Justin sa till henne att han precis gått in i sitt eget hotellrum, det som han delade med Kenny, som också var där. Justin, jag och Jasmine gick ut ur Pattie's rum och vidare in till Justin's rum, som han hade helt själv, turligt nog. Hans mamma hade förklarat att det var för att han var otroligt rastlös om kvällarna och knappt kunde sitta still. Han drev henne inte ofta till vansinne, men det var något han kunde göra med all sin överskottsenergi om kvällarna. Jag hade inte riktigt märkt av det än, men åh andra sidan så hade vi väl kanske tröttat ut varandra.
"Åh kan vi inte kolla på någon bra film?" frågade Jasmine när hon slängde sig i soffan. Justin nickade mot henne innan han släppte min hand för att sedan gå in i sitt sovrum, antog jag. Jag vände blicken mot Jasmine men hon ryckte bara på axlarna innan hon började kolla igenom vad det fanns för filmer i påsen bredvid tv:n. Antagligen filmer som Justin tagit med sig.
"Ni får se vad ni vill, jag ska duscha bara." hörde jag honom säga vid sidan av mig när han precis kommit ut från vad jag fortfarande antog var sovrummet. När jag vände mig mot honom för att nicka så fastnade blicken på honom och jag fick inte fram ett ljud. Han hade kommit ut från rummet med endast en lavendelfärgad handduk runt höfterna. Nog för att jag inte sett honom på ett tag, men en sak var säker, han hade tränat magmusklerna sen jag såg honom sist.
"Justin, gå härifrån! Dezzie kommer snart börja dräggla." skrattade Jasmine men jag kunde inte ens få mig själv att reagera på det hon sa. Roat kom Justin fram till mig där jag stod på golvet bredvid Jasmine. Han la sin hand mjukt mot min kind innan han gav mig en mjuk kyss på halsen.
"Du gör ingenting bättre!" mumlade jag lågt och jag kunde känna hur han log mot min hals. Han la en av händerna om min rygg och tvingade mig att radera det lilla avstånd som fanns mellan oss. Inte för att jag klagade direkt, men Jasmine skulle nog göra det snart. Tyvärr fanns ju den lilla detaljen att Justin hade hittat mina svaga punkter, nämligen halsen, och jag hade ingen aning om hur jag skulle få min röst att bära.
"Justin? Sluta retas med henne!" påpekade Jasmine bakom mig och hörde hur Justin mumlade någonting till svar. Jag lyssnade dock inte för jag var alldeles för upptagen med att argumentera med mig själv. En del av mig försökte få kontroll över mig själv, medan den andra delen försökte få den första delen att strunta i kontrollen. Det var en jobbig argumentation, för båda vägde upp lika mycket.
"Jag tänkte säga att ni skulle ta in på hotell, men jag kom på att vi faktiskt är på ett, så jag lämnar er ifred en stund." sa hon innan jag hörde hur hon reste sig upp fron golvet. Jag var på väg att vände mig mot henne för att säga åt henne att hon inte behövde gå, men precis då tog Justin tag i min kind och pressade sina läppar mot mina. Han fick mig att smälta. Hans beröring vid min midja och vid min hals. Hans mjuka läppar som försiktigt masserade mina. Hans tunga i min mun. Han var för mycket för att ta in, och ingenting gjorde det bättre för att han bara stod framför mig i handduk. Jag insåg först då att jag nog hade saknat honom precis lika mycket som Jasmine sagt att han saknat mig, bara det att jag hade lättare för att förtränga smärta. Jag fick i alla fall inte nog av honom, och det var ett som var helt säkert.
"Varför gör du såhär mot mig?" mumlade jag ansträngt mot hans läppar. Han log milt tillbaka innan han pressade mig närmare sig.
"Ska du säga." mumlade han som svar och jag suckade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra längre. Han gjorde mig helt galen genom att bara låta sina läppar möta mina, men jag kunde inte precis släppa honom. Då skulle jag bli ännu galnare för då retades inte han med mig utan jag retades med både honom och mig själv. Sen var det inte direkt någonting som han skulle gå med på just nu. Han höll mig fast mot sin kropp och den djupa kyssen blev allt vildare. Jag insåg till slut att jag stod med ryggen mot väggen, vilken vägg det kunde varit hade jag ingen aning om eftersom att jag inte varit inne i rummet särskilt länge innan Justin började plåga mig. Hans högra hand smekte min rygg under tröjan som han måste ha smygit sig under, medan den andra handen mjukt lekte med mitt hår. Hans beröring fick mig att rysa, vilket han naturligtvis märkte, för han log mot mina läppar. För att försöka jävlas lite mot honom släppte jag hans läppar innan jag lät mina mjukt glida över hans hals ner mot nyckelbenet, motsatt sida till var jag lämnat ett sugmärke på Christians order, några veckor tidigare. Trots att jag trodde det var omöjligt så drog han mig ännu närmare sig och jag kände hur min kropp formades efter hans medan hans formades efter min. Vi passade ihop likt två pusselbitar, så olika men ändå så lika. Jag bannade mig själv för att jag kunde ha låtit allt det här sluppit undan mig. Hade inte allting hänt som faktiskt hade hänt, så skulle jag inte stå pressad mellan en vägg och Justin, av Justin medan hans händer smekte över min kropp likt en fjäders beröring, och jag skulle inte ha mina läppar mot hans hals. Jag log mjukt åt orden jag uttalat inom mig för ett par veckor sedan, if it's meant to be, it will be och jag måste säga, att bättre än så här kunde det omöjligt bli. Jag var den lyckligaste i universum som hamnat så rätt när jag fortfarande var så ung. Men ålder spelade inte längre någon som helst roll, det var jag och Justin, och det var det enda som betydde någonting. Jag och Justin, ett par som inte längre bestod av två individer, vi var en.
Ooooh...
Läste igenom kapitlet och jag kan säga som så att till och med jag blev förvånad över hur Justin kom in och tog över hela kapitlet xD
Det var inte såsom jag tänkt det från början, meeeeeen det är ju rätt bra ändå, tycker ni inte? ;)
Måste än en gång få tacka för alla era kommentarer, jag vet inte ens vad jag ska säga längre, för det finns seriöst inte ord kvar! D:
Men ni är i alla fall enormt underbara <3
My sweet little luvies!! <3
Och, ni som är mer inne på Twitter än Facebook, eller kanske bara vill ha en snabb update på twitter också, så har jag gjort en Bieber Cash Update inloggning :)
Är ni intresserade så är det bara att gå och följa http://twitter.com/BieberCashBlogg så får ni där en snabb Update :)
Där kommer jag även att skriva om andra saker, såsom att det kanske tar ett tag innan kapitlet kommer upp, eller att datorn strular, eller att... jaa... you get the picture ;)
Anyways :) Hoppas ni gillade det här kapitlet, även om det var lite eldigt kanske xD
Puss på er alla sötnosar <3
P.S. @BieberCashBlogg följer alla tillbaka! Detsamma gäller på min privata @tjofsen :)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 145
"Dig." log jag och han besvarade varmt mitt leende innan han kysste mig igen, mer passionerat än innan. Trots att jag var i ett annat land, och inte ens i närheten av Canada, så kände jag mig hemma.
"Hej baby! Hej Deztiny!" hälsade Pattie när hon kom mot oss med ett mjukt leende på läpparna. Jag besvarade hennes leende innan jag vände mig mot Justin som också log mot henne.
"Justin, hur kommer det sig att du bara ändrade mitt i alltihop? Det kom som en förvåning ska jag säga dig." frågade Pattie nyfiket och Justin ryckte på axlarna innan han slog armarna om mina axlar och pussade mig på kinden. Pattie granskade mig ett ögonblick men sen log hon bara mot oss. Vi stod och pratade alla tre en stund innan vi gick tillsammans mot "sällskapsrummet" eller vad man nu skulle kalla det.
"Justin, high five man! Sjukt bra show! Du såg ut att få bättre energi på slutet dock, och det vet vi ju alla vad det beror på." skrattade Alfredo när vi kom in genom dörren hand i hand. Justin's tag om min hand hårdnade lite innan han drog med mig bort till den nästintill överfulla soffan. Han trängde sig ner mellan Kenny och Scooter för att sedan dra ner mig i sitt knä, utan att jag verkade ha någonting att säga till om för fem öre.
"Är du glad nu lillskit?" frågade Kenny och log mot Justin. Jag såg inte hans ansikte så jag kunde inte bedömma vad hans uttryck var, men antingen så skulle han flina tillbaka till sin livvakt eller så skulle han jävlas med honom.
"Äsch, det var väl ingenting. Jag menar, fine, jag har väl saknat henne, men det skulle ju ändå inte vara lång tid kvar innan jag såg henne igen liksom." babblade Justin på bakom mig och jag motstod att skratta. När han var klar reste jag mig upp.
"Ja, men jag kanske ska gå igen, åka hem till Kanada igen." började jag och tog mig lugnt förbi de som satt ner i soffan. Inte långt därefter kände jag ett par starka armar runt mig som drog tillbaka mig i soffan igen.
"Ja eller inte! Du går ingenstans!" påpekade Justin torrt och jag skrattade mjukt innan jag kysste honom mjukt på läpparna. Det hördes några visslingar runtom oss och när jag backade undan lite så log jag besvärat. Jag var inte van vid sånt här. Inte för att jag klagade egentligen. Det var en del av Justin och hans liv, men det var ovant på något sätt.
"Aye!" utbrast Justin när jag backade undan från honom. Jag skrattade lätt innan jag vände mig lite så att jag satt rakt, med ryggen mot hans bröst, och lutade sedan huvudet mot hans axel. Under tiden vi satt så kände jag hur Scooter tittade på mig från min högra sida och till slut vände jag blicken mot honom.
"Vad är det?" skrattade jag och han la huvudet på sned innan han tittade bort med ett leende på läpparna. Sen såg han tillbaka på Justin för att sedan låta blicken vila på mig.
"Det är fascinerande hur mycket en person kan förändra en annan. Han har gått som på nålar här de här veckorna, om han inte legat inne i sitt hotellrum och inte gjort någonting alls. Det syntes till och med när han kom upp på scenen igen efter att Jasmine spelat sin låt. Han såg ut som en helt annan människa, han var så mycket gladare, och lite rosig om kinderna också." pratade han på och när jag förvånat vände huvudet mot Justin, eftersom att han faktiskt också satt där även om det lät som om Scooter inte ens brydde sig om att han hörde, så sov Justin. Han såg enormt fridfull ut, men jag var ändå osäker på att han sov. Det hade i så fall gått otroligt fort.
"Ja, det är inte så konstigt att han var rosig om kindpåsarna! Dem stod ju och grovhånglade bakom scenen!" kläckte Alfredo ur sig och jag vände huvudet mot honom. Han flinade överlägset mot mig men jag gav honom bara ett lekfullt leende tillbaka.
"Ledsen att göra dig så avundsjuk. Det var inte meningen. Du får se till att ragga upp en egen liten fröken att mysa med backstage." svarade jag sockersött till honom och han blinkade till samtidigt som leendet försvann. Det där hade han nog inte väntat sig, det verkade inte någon ha väntat sig då det blev knäpptyst i rummet, tills Kenny började skratta.
"Oh burn man!" skrattade han innan han klappade mig på axeln. Jag stirrade envist på Alfredo, som verkade väggra släppa mig med blicken, innan han log mjukt mot mig, tog upp en papperslapp som han sedan knycklade ihop och sen kastade han den i pannan på Justin. Justin hoppade till och såg sig omkring med sömndruckna ögon medan hans tag om mig blev hårdare.
"Vad?" muttrade han innan han lutade sig tillbaka igen. Han såg helt utmattad ut, och jag förstod honom väl. Han är ju överallt när han har konserter. Han springer fram och tillbaka, upp och ner, dansar hit och dit. Inte konstigt att han blir trött.
"Du får nog akta dig för bruden din. Hon är kaxig." svarade Alfredo och Justin skrattade trött mot sin kompis.
"Du skulle bara veta. Och hon är inte bara kaxig, hon har en hel del skillz också." flinade han innan han gned sig i ögonen med en hand han släppt mig med.
"Vad skulle det vara då hade du tänkt dig?" frågade han skeptiskt och jag kunde se på Justin's leende blev bredare.
"Hon är coolare än du, hon skulle kunna slå dig i vad som helst, hon får en alltid att skratta, hon är en jävel på att pranka folk, hon överaskar en alltid, hon står upp för vad hon tror på, hon slåss istället för de svaga, hon sätter sig emot sånt hon inte gillar, hon får mig alltid att le, hon är en underbar person som dessutom är extremt snabbtänkt, och hon är perfekt. Vill du ha fler förklaringar eller?" frågade han och log mot Alfredo, som nu satt och stirrade på Justin.
"Coolare än jag? Slåss för de svaga? Skulle kunna slå mig? Vad exakt snackar du om Justin?" frågade Alfredo oförstående och jag hoppades innerligt att Justin inte skulle dra upp vad jag trodde att han skulle göra.
"Hon är extremt mycket coolare än du! Och du skulle kunna utmana henne i vad du vill, hon skulle ändå klå dig! Och hon slåss istället för de svaga. Vafan tror du jag åkte med henne till akuten för när vi var i Atlanta? Någon vecka, eller två, innan hon träffade oss där nere så var hon i slagsmål med några killar som mobbade en mindre kille. Hon fick två brutna revben ovh en massa glassplitter i ryggen eftersom att en av killarna kastade in henne i en tavla." började han och jag suckade djupt. Jag visste att jag skulle få ångra mina handlingar och nu var jag på god väg till att göra det också.
"Blev du misshandlad av honom? Fyfan vilket svin?" muttrade någon av dansarna. Jag vände blicken mot honom och log överseende medan Justin skrattade.
"Sådär reagerade jag också! Saken är bara den att den största killen gick därifrån med större skador än vad Dezzie gjorde. Han hade blåmärken i hela ansiktet, en spricka i käken och sen var hans ben brutet på två ställen." förklarade Justin klart och jag begravde händerna i ansiktet. Jag har aldrig haft så dåligt samvete i hela mitt liv. Ju längre tiden gått från den dagen, desto större och grovare blev skuldkänslorna för det hela.
"Du skojar med mig? Den där lilla tjejen? Yeah right!" svarade Alfredo och jag såg upp på honom med skulden glänsande i blicken.
"Det är ingenting jag är stolt över om det är vad du tror. Ett par blåmärken och en skadad käke, fine. Men att jag varit orsaken till ett brutet ben, brutet på två olika ställen i benet, nej, det är jag inte stolt över. Och vad gäller min storlek så har det ingenting med saken att göra ska jag tala om för dig!" muttrade jag. Det var väl inte direkt meningen att mina skuldkänslor skulle gå ut så mycket över andra, men jag hade ju inte pratat med någon om det sen jag berättat för Justin och resten. Nog för att revbenen nu hade läkt nästan helt, så var min kropp inte helt hel ännu. När jag sagt till Justin att jag åkta in på sjukhus minst en gång i månaden så skojade jag inte med honom. Och ingenting var annorlunda den här månaden heller. Något som jag var säker på att Justin skulle ta särskilt lätt på när han skulle få reda på det, men jag kunde ju alltid hoppas att jag hade fel.
Oh damn!
Vad har hon nu hittat på? ;O
Och var ville Scooter egentligen komma med sitt lilla tal?
Han hann ju aldrig färdigt förrän Alfredo avbröt honom...
Nej, om man ska sova nudå kanske.
Det är ju werk time imorrn igen.
OH SWEET HOLY NIGGLETS!!!
KLOCKAN ÄR JU ASMYCKET O.o
Snacka om att det är dags för mig att knyta mig!!!
Kommer hem vid typ 6-tiden imorgon.
Då kommer jag antagligen sätta mig och käka någonting, sen kanske jag blir tvungen att tvätta eller något, men sen! Sen ni! Då sätter jag mig och skriver på nästa kapitel!!! ;)
Believe my words! :) <3
Oh crap! Tiden rullar!
Ni behöver inte tveka innan ni skickar vänförfrågan/skriver till mig på facebook! :)
För den som undrar heter jag Madelene Zeus Morén vilket är omöjligt att missa :)
Jag finns nästan alltid tillgänglig på facebook när jag är hemma, då jag har det i telefonen :)
Men sweet holy moses! Okej, time to go!
Tack för kommentarerna! De bara rullade in och jag älskar dem!
Lika mycket som jag älskar er! <33
Sweet Dreams are made of Biebs! (<-- ooooh, I like that!! :D Damn I'm good sometimes!)
Sheeet! Sorry, men jag har verkligen sjukt svårt för att slita mig märker jag D:
Skriver snart igen!
Love you guys !
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 144
"Tredje låten från och med nu är till dig. Vi ses snart." svarade jag henne snabbt innan jag gav henne ännu en kyss för att sedan springa ut på scenen igen. Det kändes ensamt att gå ut på scenen igen, utan henne, men nu behövde jag inte sakna henne längre. Nu var vi tillsammans igen, in the city of love.
DEZTINY'S PERSPEKTIV
När Justin sprang in på scenen igen så stod jag och såg på honom en stund, tills jag hörde hur han började sjunga på någon låt. Någon petade på mig i ryggen och jag vände mig instinktivt om för att se Jasmine med ett stort leende på läpparna.
"Det där gjorde vi bra tjejen!" flinade jag och höjde handen för en high five. Hon hakade snabbt på medan hon skrattade och nickade. Jag hade blivit lite förvånad när Jasmine ringt, nästan i panik, för några dagar sedan. Jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig att det var så illa som hon beskrev det alls. Däremot ångrade jag knappast att jag åkte hit. Jag hade saknat honom sjukt mycket jag också, och skolan var verkligen inte en plats för mig just nu. Christopher hängde runt mig som en igel för att försöka se på mig hur hårt jag tog på att Justin var borta. Han var helt övertygad om att det var någonting mellan mig och kändispojken, som han kallade honom.
"Dezzie, Justin vill att du ska gå ner i publiken för att stå bredvid Scooter och Pattie till nästa låt." hörde jag Kenny's röst, som drog mig tillbaka från mina tankar. Jag ryckte till och vände blicken mot honom, och det tog ett tag innan jag insett var han överhuvudtaget sagt.
"Oh, ehm... Hur kommer jag ner dit då?" frågade jag försiktigt men Kenny skrattade bara mjukt. Han var så otroligt lätt att vara runt.
"Jag har starka order från lillgrabben att följa med dig. Det skulle jag gjort i alla fall, man vet aldrig med fansen, men han blängde på mig rätt ordentligt, så om jag inte följer med dig så kommer jag antagligen få stora konsekvenser." förklarade han och jag skrattade lågt medan jag himlade med ögonen åt Justin. Han var bra söt han.
"Okej, men vi ses sen Jas." log jag mot henne innan jag gick med Kenny genom olika gångar hit och dit. Jag antog att jag skulle gått vilse direkt om jag hade gått själv. När vi kom ut framför scenen så slöt jag upp med Pattie och Scooter. Scooter petade mig välkomnande i sidan medan han log mot mig. Han var också lätt att vara runt, han var alltid så trevlig. Inte mot Justin kanske, men det var ju en annan sak.
"Åh, hej gumman! Vad gör du här nere?" frågade Pattie när hon fått syn på mig och gav mig en varm kram. Jag log mot henne när hon tog ett steg tillbaka.
"Justin's order." skrockade jag och hon log ett förvånat leende, men verkade släppa det. Justin avslutade tonerna på en låt, som jag faktiskt kände igen, nämligen One Time. Han letade med blicken ut över publiken och hans ögon stannade slutligen vid mina. Han log mjukt innan han tystade fansen.
"Okay! Now I'm gonna preform a song I've kinda missed singing! Unfortunatley the other part isn't here to do it with me, but we can do it anyway, can't we? Okay, c'mon!" ropade han i micken och i ögonvrån såg jag hur Pattie och Scooter snabbt utbytte blickar. Visste inte dem om upplägget som Justin hade på konserter? Varför skulle dem bli förvånade i sådana fall. Eller var det bara så att han petat in låten helt randomly bara för att jag dykt upp? Frågorna fick vänta till senare, för intrott började och publiken skrek när de identifierade låten. Jag kände igen låten, hade väl hört den någon gång, men jag hade inte direkt "knarkat" den eller hur man skulle uttrycka sig.
You've got that smile
That only heaven can make
I pray to God every day
That you keep that smile
You are my dream
There's not a thing I won't do
I'll give my life up for you
'cause you are my dream
And baby, everything that I have is yours
You will never go cold or hungry
I'll be there when you're insecure
Let you know that you're always lovely, girl
'cause you are the only thing that I got right now
One day when the sky is fallin'
I'll be standing right next to you, right next to you
Nothing will ever come between us
'cause I'll be standing right next to you, right next to you
If you had my child
You would make my life complete
Just to have your eyes on little me
That'd be mine forever
And baby, everything that I have is yours
You will never go cold or hungry
I'll be there when you're insecure
Let you know that you're always lovely, girl
'cause you are the only thing that I got right now
One day when the sky is fallin'
I'll be standing right next to you, right next to you
Nothing will ever come between us
'cause I'll be standing right next to you, right next to you
We're made for one another, me and you
And I have no fear, I know we'll make it through
One day when the sky is fallin
I'll be standing right next to you, whoa
One day when the sky is fallin'
I'll be standing right next to you, right next to you
Nothing will ever come between us
'cause I'll be standing right next to you, right next to you
Stand by my side, side, side
When the sky falls down
I'll be there, I'll be there
You've got that smile
That only heaven can make
I pray to God everyday
To keep you forever, oh
Genom hela låten vända han med jämna mellanrum blicken mot mig. Antagligen för att det inte skulle verka misstänkt så vände han den ut mot publiken, mot andra som stod och sjöng med, men den sökte sig alltid tillbaka till mina ögon. När han tittade ut mot publiken så skrek dem ännu mera.
"Okay. That's all for tonight! Thank you very much every... What? You don't want it to end? Well I have no more songs to preform! What was that? Oh? Oooooh! Someone out there wants to be my Baby! Well then, who wants to be my Baby?" skrek han i mic'en och det kändes som om taket när som helst skulle lyfta från väggarna, så mycket ljud var det. Det var ingen tvekan om att det var låten de flesta vill höra. Det var riktigt kul att höra hur alla fans sjöng med till låten och när jag sneglade bakåt kunde jag urskilja att nästan alla dansade med till låten, som tog slut fortare än jag tyckte det kändes.
"So, that's it! Thank's to you all! France is amazing! You guys are amazing! And remember, every single on of you are my Babies, my Common Denominators and my Favorite Girls! Nothing is ever gonna change that! Love you guys! Thank you and good night!" sa han i mic'en innan han vinkade till fansen för att sedan vända sig och gå in backstage igen. Scooter petade på mig igen och sa att det var dags att röra på sig. Jag log mjukt mot honom innan jag följde efter, för jag skulle nog inte ens hitta tillbaka, om jag inte skulle gå över scenen. När vi kom ut backstage, där Justin lämnat mig, så såg jag honom inte någonstans. Jag såg mig omkring och hoppade förskräckt till när någon kramade mig bakifrån.
"Hej." hörde jag Justin säga och la sin haka mot min högra axel. Jag skrattade mjukt innan jag vände mig om och gav honom en hård kram.
"Det där var fantastisk! Och du fick mig nästan att börja gråta inför din mamma. Vilket inte var särskilt snällt ska jag tala om för dig!" påpekade jag till honom och han flinade bara sitt vanliga, oskyldiga leende.
"Jag får väl gottgöra dig för det då." mumlade han inbjudande medan han lätt blicken sänkas till mina läppar och sen upp igen.
"Give it a shot." svarade jag mjukt och jag kände slutligen hans läppar mot mina. Mina drömmar om honom de senaste veckorna hade verkligen inte gjort honom rättvis. Det var även vad jag försökt underhålla mig med under de tråkiga lektionerna i skolan, försöka drömma mig tillbaka till då jag kunde känna hans beröring, känna hans läppar mot mina och höra hans skratt. Känna hans underbara lukt och känslan av att jag när som helst kunde smygkolla på honom bara för att han var så söt. Jag hade saknat honom så mycket att det gjorde ont i mig, men jag hade klarat av det. Mer än vad Justin verkat göra i alla fall.
"Vad tänker du på?" frågade Justin och drog mig tillbaka till hans armar. Jag log mot honom innan jag gav honom en snabb puss.
"Dig." log jag och han besvarade varmt mitt leende innan han kysste mig igen, mer passionerat än innan. Trots att jag var i ett annat land, och inte ens i närheten av Canada, så kände jag mig hemma.
Aww! :) <3
Så, vilka gissade på att det skulle vara Next 2 You som han sjöng? :)
Det kom som en liten (minimal eller vad man nu ska säga) chock va? ;)
Tack för alla era underbara kommentarer!
Jag älskar er luvies! <3
Kan inte lova att det kommer ett till kapitel idag, men det är inte helt omöjligt ;) <3
Where are you now - Kapitel 143
Jag satt själv inne på mitt rum och funderade vad för tjej som nu skulle bli OLLG. Det var en av de bästa sakerna med hela showen, men nu när jag saknade Dezzie så mycket så var det svårt att inte tänka på henne istället för den lyckliga tjej som satt med mig på scenen. Hittills verkade ingen märkt att jag var annorlunda i alla fall, om man bortsåg från mamma, Jasmine och resten av crewet. Dem flesta var dock smarta nog att inte kommentera det, medan andra, såsom Scooter och Jasmine, gjorde allt för att jag skulle tänka på annat. Det var lättare sagt än gjort det!
Jag avslutade de sista tonerna på Overboard med Jasmine innan hon gick ut från scenen. Intrott till One Less Lonely Girl började spela och publiken började genast sjunga med i låten när jag började. Det var extremt härligt att dem sjöng med, det var så roligt att de inte bara lyssnade utan var en del av showen. Precis som dem var när några från crewet gick ut i publiken för att hitta konsertens OLLG. Jag undrade spänt på vem det skulle bli. Förhoppningsvis en blond tjej, det var lite svårare att tänka och jämföra med Dezzie då. Det började dra ihop sig i låten och jag såg hur stolen togs fram, följt av dansarna som drog med sig en mörkhårig tjej. Naturligtvis tänkte jag för mig själv men sjöng vidare med samma leende på läpparna. Jag granskade tjejen på håll och det var ett stort under att jag inte slutade sjunga. Hon var så lik Dezzie. Håret, sättet att sitta. Antagligen var det bara jag som tyckte det, såsom jag tyckt om de flesta som varit OLLG under turnén, även de blonda, och ingenting visade att jag inte inbillade mig. Dansarna reagerade inte på henne, och publiken skrek sjukt mycket, men det gjorde dem ju alla. Jag tog emot rosorna från Alfredo innan jag gick vidare mot tjejen, som inte tittade åt mitt håll. När jag kom närmare vände hon upp sina blåa ögon, och av ren automatik fortsatte jag sjunga på texten, som försvunnit ut ur mitt huvud. Jag var bombsäker på att jag bara inbillade mig, men en liten del av mig sa att det var Dezzie. Min inre argumantation avslutades så fort hon log mot mig. Nog var det Dezzie alltid. Det var jag 100% säker på. Det var omöjligt att min hjärna skulle spela mig ett sånt spratt. Inte för att jag skulle bli förvånad om det var så, men nej, det var helt omöjligt.
"Hej!" viskade hon mot mig och jag log varmt mot henne. Jag motstod den stora lusten att pressa mina läppar mot hennes. Istället la jag armen om hennes axlar i någon sorts kram, en sådan som jag brukade ge OLLG's. Jag gjorde en mental påminnelse om att tacka Jasmine. Vi hade typ tre/fyra minuter på oss mellan slutet av den här låten och början av Favorite Girl.
Äntligen drog jag de sista tonerna i låten och drog lugnt med mig Dezzie backstage, eller vad man nu skulle kalla det. Jasmine mötte oss, eftersom att hon skulle på om en halv minut, och hon log oskyldigt mot mig. Jag gav henne en hård kram.
"Du är bäst, det vet du va?" viskade jag till henne och hon skrattade lågt innan hon släppte mig för att springa upp på scenen. När hon var borta, och man kunde höra henne prata med fansen, så kastade sig Dezzie över mig och tryckte sina läppar mot mina. Det kändes som om jag drömde, så underbart var det.
"Har du saknat mig eller?" skrattade jag lågt mot hennes läppar. Hon avslutade kyssen innan hon tittade mig i ögonen.
"Ska du säga! Jag har nog hört ett och annat ska du veta." flinade hon till svar och jag himlade med ögonen, jag ville verkligen inte prata om det just nu. Mina läppar fann istället hennes och jag kände mig hel igen. Den saknade pusselbiten var upphittad och ditsatt.
"Aye, bro, folk försöker jobba här runtomkring om du inte har missat det. Bruden finns kvar." påpekade Alfredo en bit ifrån oss. Jag vände motvilligt uppmärksamheten mot honom och blängde på honom med en hård blick.
"Shut up and mind your own business, man!" muttrade jag åt honom innan jag vände mig mot Dezzie igen. Alfredo skrattade men sa ingenting mera. Om han stod kvar eller inte var jag inte det minsta medveten om, eller intresserad av heller för den delen. Jag hade en och en halv månad att ta igen med Dezzie, på typ sisådär fem minuter. Inte det lättaste, snarare helt omöjligt, men man gjorde ju så gott man kunde.
"Baby. Du ska på nu." viskade hon mot mina läppar. Hade jag kunnat hade jag struntat i var jag var tvungen att gå. Under andra omständigheter hade jag skolkat, men det gick inte. Det var bara att gilla läget, och innerst inne visste jag att det här var något jag var tvungen att göra. Visa folk att det skulle funka mellan mig och Dezzie, även om jag hade en stor karriär att tänka på också. Jag visste att vi skulle klara det, men det gällde bara att bevisa för alla andra också.
"Jag går ingenstans. Du har en konsert att slutföra." pushade hon mig och backade undan. Jag suckade diskret innan jag drog henne närmare en sista gången för att ge henne en mjuk kyss.
"Tredje låten från och med nu är till dig. Vi ses snart." svarade jag henne snabbt innan jag gav henne ännu en kyss för att sedan springa ut på scenen igen. Det kändes ensamt att gå ut på scenen igen, utan henne, men nu behövde jag inte sakna henne längre. Nu var vi tillsammans igen, in the city of love.
Oooh, vad tycker ni? :)
Jag hade lite svårt för att skriva det här.
Jag menar, det är så lätt att det blir jätteöverdrivet eller så, men till slut fick jag nästan till det ^^
Jag är på värsta skrivhumöret känner jag xD
Bli inte alltför förvånade om det kommer upp ännu ett kapitel snart xD
Men aye, vad tror ni det är för låt han tänker sjunge "för henne"?? :P
Tack för kommentarerna sötnosar!
I can't even describe it <3
You are the brightest light in my life and I absolutley love you! <3
SWAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAG (<--- svar ja, jag har fått fnatt ^^)
Where are you now - Kapitel 142
"Pattie?!" ropade jag och hörde hur hon kom emot mig. Hon såg på mig med en frågande blick och jag besvarade den med ett glatt leende. Det här skulle bli kul!
JUSTIN'S PERSPEKTIV
"Okej, men du, kan jag ringa upp dig sen? Jag ska gå på om fem minuter, jag ville bara höra din röst." sa jag i telefonen. Jag försökte låta munter, det var inte lätt, men det var inte lika svårt som jag hade trott och förväntat mig. Jaz hade helt klart haft en poäng när hon sa att det gick fortare om jag bara tog en dag i taget. Hon var så otroligt smart ibland, och jag älskade hennes sätt att se på saker. Läste man hennes twitter så blev men helt klart beroende av det. Alla hennes ordspråk och allt hon skrev var så sant, det gav en alltid så mycket nya tankar också.
"Klart vi kan prata senare! Gå på, gör en awesome show, så hörs vi senare. Puss på dig sötnos!" skrattade Dezzie lätt tillbaka. Jag log åt hennes skratt. Jag saknade henne fortfarande, men jag försökte vända på det från enorm saknad till extremt längtan istället. Att få se in i hennes blåa ögon, att få se hennes mjuka leende, att få känna hennes hand i min, att få känna hennes läppar mot mina, och bara få höra hennes fantastiska skratt. Det var vad jag längtade efter, och saknade. Det var svårt att hålla balansen uppe mellan båda känslorna, särskilt eftersom att jag inte kunde titta på någon annan tjej utan att tänka ännu mer på henne. Det var därför svårt att framföra One Less Lonely Girl, men jag visste att jag gjorde en bra sak, så det var bara att bita ihop. Det var värt det.
"Vi hörs snart. Puss!" avslutade jag i telefonen innan jag la på och gav mobiltelefonen till Kenny som stod och log mot mig.
"Vad är det?" frågade jag honom förbryllat men han skakade bara på huvudet och gick därifrån utan att svara. Han visste att jag saknade henne, det var oftast honom jag pratade med om det. På något sätt verkade han förstå mig, även om jag knappt förstod det själv ens en gång. Jag träffade Dezzie elva dagar innan jag åkte på turné, och de elva dagarna var några utav de bästa i hela mitt liv. Även om det gått kort tid mellan att vi träffats och sedan sa hej då, så hade hon blivit en stor del av mitt liv. Hon hade satt sig fast hos mig, men jag klagade inte. Hon var speciell, inte alls som alla andra. Den som nekade det hade inte ögonen med sig alls. Hon var inte som alla andra, det var ett stort faktum och ingenting annat.
"Justin?! Vad gör du här ute? Du ska ju ut på arenan till soundchecken! Typ nu!" utbrast någon bredvid mig som drog mig tillbaka till verkligheten och nuet. Jag vände förskräckt blicken mot rösten och såg in i Scooter's mörka ögon.
"Sorry man, jag stod och tänkte bara." svarade jag medan jag granskade hans ansikte. Han himlade med ögonen mot mig innan han formligen började putta mig mot scenen. Jag suckade innan jag slutligen drog ett djupt andetag för att sen springa upp på scenen med en mic i handen.
"Wazzup Paris?" ropade jag ut till den lilla publiken som stod nedanför scenen. De skrek när jag kom ut och jag vinkade till några med ett leende på läpparna. Fansen fick mig alltid att må bra, vad jag än hade i tankarna. Soundcheck fick mig alltid att tänka på annat, eftersom att vi dansade runt, skojade och skrattade en massa. Det var värre på själva konserterna, eftersom att de flesta låtarna handlade om kärlek, vilket i sin tur fick mig att tänka på Dezzie.
"Så, någon som har några frågor till mig? Ooooh, okej, det var ett par stycken." flinade jag när alla räckte upp sina händer. Jag genomsökte publiken för att välja ut någon och bestämde mig sedan för en blond tjej med håret uppsatt i två råttsvansar. Kenny tog sig ut mellan tjejerna med en mic så att hon lättare skulle höras.
"Vad tycker du om Frankrike hittills?" frågade hon och jag log bländande till henne.
"Jag älskar Frankrike! Det är fantastiskt fint här och jag skulle gärna stanna. In the city of luuuuuuuuuuuv." svarade jag innan jag blinkade ut mot publiken. Några skrek till medan några skrattade åt mitt svar. Jag såg hur Kenny gick vidare till en annan tjej med rödbrunt hår och fräknar i ansiktet. Fräknar var rätt charmigt, och jag älskade när folk stod för sitt utseende istället för att täcka dem med en massa onödigt smink.
"Var är Jasmine Villegas någonstans?" frågade hon blygt mot mig. Hon undvek ögonkontakt, men jag kunde urskilja att hon hade gröna, söta ögon.
"Jadu, hon springer nog runt som en stucken gris i sitt rum för att göra sig i ordning. Ni skulle bara veta vilken tid det kan ta för henne, och man får passa sig för att man inte ska få en borste i huvudet. Tro mig, det känns." skojade jag och tjejerna nedanför scenen skrattade åt mina ord.
"Äsch, du förtjänade det." hörde jag någon annan säga och när jag vände mig om såg jag att Jasmine kom ut på scenen med en egen mic i handen och ett brett leende på läpparna. Hon ställde sig bredvid mig och jag la lugnt armen om hennes midja. Hon spände sig lite då jag kommit åt hennes kitliga ställe, men annars brydde hon sig inte.
"Det är kanske inte helt omöjligt. Men hur kommer det sig att du redan är klar? Det brukar ju ta flera timmar för dig att få till allting. Vissa är ju inte lika perfekta som jag." flinade jag mot henne och hon lipade mot mig innan hon kärleksfullt ruffsade till mig i håret. Jasmine och jag hade väl haft något för ett bra tag sen, men nu var hon inget annat än som en syster för mig.
"Så, är det någon som kanske har en fråga till mig? Eller till muppen bredvid mig?" frågade Jasmine till publiken som stått och skrattat åt oss. Jasmine pekade snabbt på en liten tjej som såg ut att svimma när som helst då hon insett att Kenny var på väg mot henne.
"Vad ska ni göra efter turnén?" frågade hon och jag kände hur jag stelnade till. Jasmine petade diskret på mig och jag la på ett leende på läpparna medan jag log mot Jasmine för att hon skulle börja.
"Jag ska hem för att träffa min familj och lite kompisar, sen har jag en spännande ny låt till er på gång också så det kommer bli rätt många timmar i studion. Vad ska du göra Justin?" frågade hon mjukt, som om hon inte redan visste det liksom.
"Jösses, jag ska hem till Canada och ta det lugnt. Träffa Ryan & Chaz och andra kompisar. Bo hos pappa ett tag för att busa lite med Jazmyn och Jaxon. Träffa mormor och morfar så klart också. Ja, helt enkelt bara ta det lugnt. Ha lite konserter här och var, jobba lite på några låtar kanske. Ladda upp inför MTV Music Awards också." svarade jag på frågan och log mot tjejerna nedanför scenen.
"Dezzie då?" frågade någon från publiken och jag vände huvudet mot tjejen som ropat. Hon var runt min och Jasmine's ålder och hade sitt svarta hår uppsatt i en knut bak i nacken. Jag log mot henne och skulle precis öppna munnen för att säga någonting, men Jasmine hann före mig.
"Dezzie går i skolan om dagarna. Jag kan lova att hon hellre skulle vara här i Frankrike än på sega spanska-lektioner, men hon är den duktiga av oss här." svarade hon och jag nickade tacksamt åt henne. Jag hade nog inte kunnat svara på den frågan riktigt. Oftast var jag snabbtänkt, men vissa frågor kunde lätt sätta mig ur spel. Både jag och Jasmine besvarade lite fler frågor innan soundchecken officiellt sätt var avslutad. Vi gick till varsitt rum för att förbereda oss lite innan riktiga konserten skulle börja. Vi hade kommit överens om att Jasmine skulle framföra en låt mellan One Less Lonely Girl och Favorite Girl, så hon satt och övade med Mama. Jag satt själv inne på mitt rum och funderade vad för tjej som nu skulle bli OLLG. Det var en av de bästa sakerna med hela showen, men nu när jag saknade Dezzie så mycket så var det svårt att inte tänka på henne istället för den lyckliga tjej som satt med mig på scenen. Hittills verkade ingen märkt att jag var annorlunda i alla fall, om man bortsåg från mamma, Jasmine och resten av crewet. Dem flesta var dock smarta nog att inte kommentera det, medan andra, såsom Scooter och Jasmine, gjorde allt för att jag skulle tänka på annat. Det var lättare sagt än gjort det!
'zup luvies? :)
Det var meningen att kapitlet skulle komma upp igår, men jag hade så mycket att tänka på att jag glömde bort det, sorry =/
I alla fall så har jag planerat att gott-göra er och tänker därför skriva minst ett till idag innan jag går och lägger mig för att sova :)
Vad sägs om det luvies? :) <3
Juste, en sak som jag tänkte på idag (har nämligen sysselsatt mig med att läsa om hela WAYN) är att när jag läser det jag skrivit så känns det inte som om det är min text.
Det känns som om någon helt annan har skrivit den O.o
Det är svårt att förklara, men jag kan ärligt säga att jag gillar det jag läser, och det är en skum känsla när en själv skrivit de... O.o
Hm... De är svårt att spekulera i sånt här...
Man blir ju inte klok på de ^^
Åh, juste.
TACK för era söta kommentarer! :) <3
Jag blev jätteförvånad nyss när jag gick in och såg att jag fått hela 18 kommentarer på det föregående kapitlet!!! :')
Ni är så underbara att det nästan är läskigt ^^ <3
Aja, nu ska jag fortsätta skriva till er :*
Luv ya guys! <3
Where are you now - Kapitel 141
"Tack Caitlin!" var det enda jag kunde säga. Jag var så tacksam över att hon fanns, men det var svårt att förklara det för någon. Det var extremt skönt att det var Caitlin vi pratade om, och att hon förstod mig utan att jag behöver rabbla upp en halv ordbok. Hon nickade med ett varmt leende på läpparna innan hon gav mig en trygg kram. Hon var verkligen en ängel.
1 månad och 2 veckor senare
JASMINE'S PERSPEKTIV
"Justin? Hallå? Är du där inne?" frågade jag medan jag knackade på den stängda dörren. Någon mumlade i rummet och jag himlade med ögonen innan jag öppnade dörren. Därinne fick jag se något som inte förvånade mig alls längre. Justin låg i den svarta skinnsoffan och slängde upp en basketboll i luften för att sedan fånga upp den igen. Han tittade inte ens på den orange bollen, hans blick var fäst någon helt annan stans, som verkligen inte var i det rummet. Han låg och tänkte, det syntes lång väg. Något som han gjorde ofta. Han var oftast inte ens kontaktbar förrän man kastade något hårt på honom. Jag hade insett att en hårborste var ett utmärkt vapen när det kom till just det.
"Seriöst Justin! Nu får du väl ändå ge dig! Det är två veckor kvar! Två veckor! Jag saknar henne också, massor, men du har klarat av en och en halv månad. Vad gör två veckor mer eller mindre för skillnad?" muttrade jag till honom innan jag satte mig på hans mage. Han vände blicken mot mig, men det var inte samma glöd i den som det brukade vara, innan han släppte ner bollen på golvet och lät den rulla iväg från hans hand.
"Jasmine, vad vill du?" frågade han oförstående och jag suckade djupt. Det var så typiskt honom att inte ens lyssna på vad jag sa till honom.
"Jag sa att det inte är mer än två veckor kvar och..." började jag men avbröts av ett besvärat stönande från honom.
"Påminn mig inte! Hur kan två månader gå så extremt långsamt? Det är ju nästan löjligt!" muttrade han under mig och jag suckade innan jag lät huvudet vila i händerna.
"Ja, det här är extremt löjligt Justin! Dezzie är jätteunderbar och jag älskar henne extremt mycket, men vad skulle hon säga om hon såg dig såhär? Jag vet i alla fall hur hon skulle reagera!" påpekade jag till honom och han ryckte till. Jag hade träffat på precis rätt punkt. Han vet precis hur hon skulle reagera. Hon skulle bryta deras förhållande eftersom att hon inte ville stå emellan honom och hans fans. Han visste det precis lika bra som jag själv gjorde, och det syntes i hans blick.
"Vad ska jag göra då? Jag saknar henne! Det känns som om mitt hjärta inte ens existerar i mitt bröst längre. Det känns som om jag lämnade det hos henne. Ingenting blir bättre för att jag pratar med henne i telefon eller över internet, men gör jag det inte så blir allt bara ännu värre. Då blir saknaden så extremt mycket större. Jag kan inte äta ordentligt, jag kan inte sova ordentligt. Inte ens Ryan får mig att tänka på annat. Det är knappt att musiken och mina fans får bort tankarna från Dezzie. Hon gör mig galen och jag vill inte vara här när hon inte är det." förklarade han innan han drog ett djupt andetag. Jag gapade antagligen så mycket att hakan snart var nere vid knäna. Det var mer än vad Justin sagt alls under hela turnén. Det slog mig ur banan en sekund men jag skakade obekymrat på huvudet för att återigen få tillbaka talförmågan.
"Du är helt galen i henne." konstaterade jag och blinkade till. Jag hade haft helt fel när jag trott att det bara varit en vanlig förälskelse. Det gick inte att undgå att han verkligen var förälskad i henne, och att det var mer allvarligt än vilken förälskelse som helst, men det här var mer än vad jag var beredd på. Även om han inte sagt just de orden ännu så såg jag på honom att han verkligen älskade henne. Något som han kanske inte var helt medveten om ännu.
"No shit Sherlock! Har du lyssnat på vad jag precis sagt eller?" frågade Justin och höjde ett ögonbryn mot mig medan han såg på mig precis som om jag var helt dum i huvudet. Jag himlade med ögonen åt honom innan jag daskade till honom i huvudet. Han spände surt blicken i mig men verkade släppa det.
"Ledsen att göra dig besviken kompis, men det finns inte mycket du kan göra. Det är två veckor bara, det klarar du." uppmuntrade jag honom men han stirrade på mig för att visa att det loppet var dött. Han tänkte inte lyssna, och i hans ögon så var det inte alls som jag sa. På ett sett kunde jag väl förstå honom. Jag kunde se det i hans ögon, något som jag sett redan från början, att vad han och Dezzie hade inte var någonting annat än speciellt.
"Okej, du vill inte lyssna på mina uppmuntringar... Vad ska du göra då? Du kan inte ställa in turnén, och hon har skola så hon kan inte ta ledigt. Inte mer än vad hon redan gjort sen hon träffade dig. Jag försöker dessutom inte bara att muntra upp dig när jag säger att två veckor går fort. Det är fakta. Sen underlättar allt om du gör det bästa av situationen." sa jag försiktigt. Jag visste ju inte hur han skulle reagera, det var väl klart att jag hade mina föraningar, men när det kommer till Justin så vet man aldrig.
"Och hur ska det gå till menar du?" muttrade han som svar och tittade upp i taket igen. Jag motstod lusten att himla dramatiskt med ögonen. När han var inne i sina små svackor så var det inte lätt alls att få honom till den glada och positiva sidan igen. Hans svackor var inte många, men det hände med jämna mellanrum.
"Ta en dag i taget. Vakna på morgonen, dra ett djupt andetag och genomför sen dagen som den kommer. Ta vara på det speciella och gå sedan och lägg dig för att därefter ta dig igenom en ny dag." förklarade jag och genomträngde honom med blicken.
"Lätt för dig att säga." mumlade han till svar utan att se på mig. Jag suckade frustrerat åt honom. Han var en underbar person, men ibland skulle jag bara vilja strypa honom. Jag klandrade honom inte egentligen, men ändå.
"Justin, du har en chans på dig att åtminstone försöka! Sen svär jag på att jag ringer Dezzie!" morrade jag åt honom och han slängde ett blixtrande ögonkast mot mig. Han såg ut att begrunda om jag var allvarlig eller inte, och till slut suckade han uppgivet.
"Fine, jag ska göra mitt bästa. Ring henne bara inte, för du vet hur det kommer sluta!" mumlade han lågt och gav mig en vädjande blick. Jag log stolt innan jag petade honom i sidan för att sedan hoppade av hans mage och spatsera ut ur rummet. Det var förvånadsvärt att han faktiskt trodde att jag skulle ringa Dezzie, på det viset. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag förstörde ett förhållande mellan två personer? Särskilt mellan två personer som jag älskar något så grymt mycket som Dezzie och Justin?
"Åh, där är du Jasmine! Du har telefon." berättade Pattie när jag kom ut i "allrummet" inne på hotellet. Vi bodde på hotell nere i Frankrike, och för att underlätta för oss alla, då vi faktiskt var rätt många, så var hela övervåningen av hotellet vårat under vår vistelse. Det var ett par rum som man kunde göra till en lägenhet, eller hur man nu skulle förklara det. Fint och mysigt var det i alla fall.
"Vem är det?" frågade jag nyfiket medan jag tog emot min mobil, som jag lagt kvar i köket när jag ätit frukost. Pattie svarade inte på min fråga utan log bara innan hon vände uppmärksamheten mot Kenny som precis sagt någonting, antagligen om Justin, när man tänkte på Pattie's reaktion. De följdes åt ut från rummet och jag satte mobilen mot örat.
"Hallå?" svarade jag och väntade på svar. Ett mjukt skratt hördes i andra änden och personen hade inte ens behövt säga någonting, jag visste precis vem det var.
"Hej Jaz! Det är Dezzie! Hur är det med dig?" hördes Dezzie's underbara röst. Jag log brett innan jag slängde mig i soffan. Vi hade pratat senast för några dagar sedan, men det kändes som en evighet. Hon var verkligen hur gullig som helst. Vi träffades som av en slump, men jag älskade henne enormt mycket. Hon var en fantastisk människa. Väldigt egen av sig, det gick inte ens att neka till det, men fortfarande underbar.
"Hej babe! Jodå, det är bra. Älskar att vara i Paris. Allt är så sjukt fint och fansen här är så otroligt underbara! Vart man än går så flödar kärlek överallt. Från folk man möter, folk på restauranter, var som helst. Det är helt otroligt! Hur är det själv?" babblade jag på och hörde återigen Dezzie skratta.
"Jodu, det rullar väl på antar jag. Blivit bombarderad av paparazzi's två gånger den här veckan, och det är bara onsdag. Jag trodde att det skulle lägga sig lite när Justin faktiskt inte var i samma stad, eller till och med land, som jag, men jag verkar ha extremt fel på den punkten. Och dem frågar de mest konstiga frågor jag någonsin stött på. Jag fattar inte var de får allt ifrån alltså!" erkände hon och jag skrockade mjukt åt henne. Det var mycket hon inte visste om allt det här. Men jag var rätt säker på att hon skulle få reda på minsta lilla tids nog. Hon var det stora just nu, och den dagen då hon och Justin skulle gå ut med sitt förhållande, ja, då skulle det braka loss ordentligt.
"Tro mig, det har knappt jag räknat ut! Folk vet mer om mig än vad jag själv gör, vilket är extremt sjukt och en aning skrämmande ibland. Men that's life har jag märkt. Men du, jag har funderat på en sak... Vänta lite bara, jag måste kolla upp en grej." sa jag till henne i telefonen. Jag hade fått en snilleblixt, och jag hoppades verkligen på den. Jag fick dem med jämna mellanrum, och själv tyckte jag att dem var extremt bra.
"Pattie?!" ropade jag och hörde hur hon kom emot mig. Hon såg på mig med en frågande blick och jag besvarade den med ett glatt leende. Det här skulle bli kul!
Oh crap!
Vad har fröken Villegas hittat på för kul nu då? ^^
Någon som har några tankar om det? :P
Och vad tycker ni om att jag skrev ur Jasmine's perspektiv?
Det är första gången jag gör något sånt, så jag vill gärna veta vad ni tycker om det :)
Om det är något som ska hållas som en engångsföreteelse, eller om det är godkänt nog att användas fler gånger ?! :)
I alla fall, tack för kommentarerna, ni är underbara sötnosar!
A S A L W A Y S ! ! : ) < 3
Puss på er luvies! <3
Where are you now - Kapitel 140
Jag är helt enkelt rädd för framtiden, Caitlin! Hur skulle du kunna förklara det för någon när du normalt sätt aldrig släpper fram sådana här känslor inför folk?" grät jag fram och vände slutligen blicken mot henne. Hon satt kvar bredvid mig i sängen och hennes ansikte speglade ett gäng olika känslor såsom oro, stolthet och lättnad. Jag förstod dock inte något alls varför hennes ansikte visade just de känslorna, men jag kunde inte vara säker på att jag såg rätt. Jag tittade ju på henne genom tårfyllda ögon.
"Vad menar du med att du skulle göra honom besviken genom att du inte kan göra vissa saker för honom?" frågade Caitlin under en stunds tystnad. Hon hade bara suttit och tittat på mig. Granskat mig medan tårarna rann nerför mina kinder. Hon hade inte sagt ett ljud sedan jag släppt ut alla mina tankar, och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka den tystnaden. Som om hon väntade på någonting, eller om det kom som en chock det jag sa.
"Jag kan inte göra allt som alla andra kan, och vissa saker vill jag inte göra heller." svarade jag och hoppades för mitt liv att hon skulle släppa det utan att insistera på att jag skulle berätta för henne vad jag pratade om.
"Som vadå?" frågade hon nyfiket och jag höll inne en suck, klart att jag skulle ha fel, medan jag satte mig upp. Försiktigt torkade jag kinderna med baksidan av handen och insåg att jag höll på att bli extremt torr i hyn, såsom man brukade bli när man gråtit mycket. Jag snörvlade lätt till innan jag undersökte mina ömma kinder. När jag vände uppmärksamheten på Caitlin så visste jag att hon inte skulle ge sig, jag var för dålig på att ljuga, och jag insåg också att jag inte ville ljuga. Hon förtjänade att höra sanningen, hon var en av mina bästa vänner.
"Vad vill du veta först? Vad jag inte kan göra eller inte vill göra?" frågade jag försiktigt och hon funderade en stund på alternativen innan hon svarade. Hon ville veta vad jag inte ville göra, men hon gjorde också intryck av att hon ville veta resten också.
"Jag vill inte gifta mig." svarade jag sanningsenligt och ryckte lätt på axlarna. Caitlin stirrade på mig ett tag innan hon la huvudet på sned.
"Jag tänker inte ifrågasätta ditt val, men finns det någon speciell anledning till det hela?" frågade hon lugnt och jag kände hur förvåningen steg en smula. Jag trodde att hon skulle ställa sig på tvären åt mina ord, men hon såg bara extremt nyfiken ut. Jag funderade en stund, jag visste ju inte riktigt om det fanns någon speciell anledning till det egentligen.
"Jag har aldrig varit ett stort fan av giftemål. Varför kan jag inte riktigt svara på, men jag tycker inte om det. Jag vill inte binda mig själv till en person på papper, utan jag vill binda mig av kärlek. Min erfarenhet är att folk som gifter sig förstör sitt förhållande genom just det pappret, och jag vill inte göra det. Jag vill inte känna mig så fast som man blir bara för att jag gift mig med någon. Äsch... Det är svårt att förklara. Jag ska inte säga att jag aldrig kommer gifta mig, det kan jag ju inte svara på så klart, men enligt min inställning jag har nu, och har haft hela livet, så vill jag inte gifta mig." svarade jag och granskade henne medan jag pratade. Det var alltid svårt att förklara sånt här, men jag gjorde så gott jag kunde och det såg ut som om hon verkligen förstod. Hon nickade mjukt mot mig innan hon la huvudet på sned.
"Utan att tänka alldeles för mycket på framtiden eller så, men vad skulle kunna få dig att ändra dig? En speciell person? Eller kanske en handling? Eller kanske bara tiden och förhållandet?" frågade hon nyfiket och jag log mot henne. Jag visste precis vad hon pratade om, och vem hon pratade om. Däremot var det nog ingenting som var aktuellt, inte såsom jag kunde se det från min synvinkel.
"Jag vet inte Caitlin. Det är inte helt omöjligt att om jag träffar någon som verkligen älskar mig så extremt mycket, och älskar mig trots mina brister, så är det absolut inte omöjligt. Just nu ser jag dock inte anledningen i det hela." svarade jag och hon nickade frånvarande medan hon såg ut att begrunda mina ord. Jag väntade på att hon skulle fortsätta fråga, försöka få mig att utveckla mig, men hon sa ingenting om ämnet. Däremot ställde hon en fråga som till och med jag hade glömt bort fanns med i leken.
"Vad är det du inte kan göra då?" frågade hon, återigen på sitt vanliga, nyfikna sätt. Jag tvekade en sekund innan jag reste mig ur sängen och gick bort till fönstret i rummet som vätte ut över baksidan. Jag kunde känna Caitlin's blick i ryggen, en blick som jag skulle gissa på var allt annat än uttråkad och lugn.
"Jag kan inte få barn." erkände jag efter ett par sekunder. Det blev knäpptyst bakom mig och när jag slutligen vände mig om för att titta på Caitlin, satt hon med en oförstående blick i sängen, helt stilla. Jag suckade och nickade medan jag lutade mig mot fönstret. Det såg ut som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga, och jag klandrade henne verkligen inte. Min reaktion hade varit liknande, bara att jag inte trott på personen i fråga överhuvudtaget. Att skaffa barn var liksom en självklar grej från min sida, och det hade alltid varit det. Något som förändrats drastiskt, och som var extremt svårt att acceptera i min värld.
"Varför inte då?" frågade hon förvånat och log sen glädjelöst åt sin formulering. Jag besvarade hennes sorgsna leende med ett likadant innan jag gick fram till sängen för att sätta mig ner bredvid henne, det var lättare att prata då.
"För att det är något fel på mig." svarade jag långsamt innan jag suckade. Caitlin blinkade till innan hon himlade med ögonen.
"Yeah right. Det är inget fel på dig alls och det vet du mycket väl om!" muttrade hon och nu var det min tur att himla med ögonen.
"Hur ska jag kunna förklara någonting för dig när du inte lyssnar på vad jag berättar för dig? Det är fel på mig, något jag inte kan göra ett skit åt. Jag vet inte ens hur det är fel på mig, men det handlade om något genetiskt som ligger både från pappas och Vanja's sida. Någonting är inte som det ska, så jag kommer aldrig kunna skaffa barn." förklarade jag för henne och hon såg på mig med en medlidande blick.
"Usch, jag lider verkligen med dig. Du som älskar barn ju... Men vad menar du med att det skulle kunna förstöra mellan dig och Justin?" frågade hon och jag suckade. Jag gillade inte att tänka på det alls, för sanningen var den att jag älskade hans sällskap. Jag skulle utan tvekan vilja dela resten av mitt liv med honom.
"Till och med jag vet att Justin vill vara gift och ha barn när han blir äldre. Om vi håller ihop så länge då, tills vi är runt 30? Vad händer då? Han vill gifta sig och ha små sötnosar som springer runt benen på honom, och det är någonting jag inte kan ge honom, även om jag skulle vilja. Det är också någonting som han kommer att behöva tänka igenom, och det vet du." påpekade jag motvilligt för henne. Hon såg ut att begrunda det en stund innan hon ryckte på axlarna.
"Allt det du precis rabblade upp går att lösa. Att gifta sig är faktiskt inte så viktigt, det tycker nog inte ens Justin, och det finns faktiskt något som kallas adoption. Sånt löser sig gumman, men jag kan med säkerhet säga att Justin inte skulle dumpa dig för någonting så löjligt som det där! Jag känner honom bättre än så! Och en sak till, tänk inte ens tanken om att du kommer göra honom besviken! Berätta för honom när du känner dig redo, och jag kan lova dig att han kommer älska dig lika mycket ändå, varesig du kan ploppa fram en liten Justin eller inte. Tänk inte på det så mycket, allting löser sig, och när det kommer till Justin så värdesätter han saker som ingen annan ser, medan han struntar i sånt som alla andra hakar upp sig över. Oroa dig inte så mycket. Justin tycker supermycket om dig, och skulle inte dumpa dig i första taget. Du har även folk runtomkring dig som älskar dig extremt mycket, och som alltid kommer finnas här för dig." sa hon lugnt och jag log milt mot henne. Hon var så underbar, och jag kunde se hennes poäng i det hela. Även om jag fortfarande inte var helt avslappnad, så fick hon mig att ändra inställning.
"Tack Caitlin!" var det enda jag kunde säga. Jag var så tacksam över att hon fanns, men det var svårt att förklara det för någon. Det var extremt skönt att det var Caitlin vi pratade om, och att hon förstod mig utan att jag behöver rabbla upp en halv ordbok. Hon nickade med ett varmt leende på läpparna innan hon gav mig en trygg kram. Hon var verkligen en ängel.
Så, nu vet ni lite om varför hon inte kan få barn, men en större och mer lättförståelig förklaring kommer senare i novellen :)
Vad tycker ni om det?
Har Dezzie rätt när det gäller Justin?
Eller är det Caitlin som har rätt?
Caitlin har ändå känt honom längst...
Och Justin är ju inte riktigt som alla andra, det måste man ju hålla med om...
Mjaa... Vi får väl se ;)
Tack för alla kommentarer sötnosar :) Känns bra att vara tillbaka :) <33
Where are you now - kapitel 139
"Det bästa med den här platsen är inte bara att man ser månen bra, under soluppgången försätts hela skogen i ett rosa/lila ljus medan det sprider sig upp över himlen." log jag mot honom och han vände instinktivt blicken upp över trädtopparna igen, där det nu börjat synas en rosa/lila nyans över himlen. Soluppgången hade börjat, och jag skulle få se den med världens underbaraste person någonsin.
En djup suck smekte mjukt mina torra läppar då jag tänkte tillbaka på avskedet. Justin hade varit smart nog att säga hej då medan vi fortfarande var själva, i skogen. Hans misstankar fanns nämligen om att en hel del paparazzi's skulle befinna sig utanför mitt hus den morgonen då det inte direkt var svårt att missa den stora bussen som stod utanför. Bussen som skulle ta med sig Justin och Jasmine på en turné, som skulle vara i två månader.
Mycket riktigt hade gatan runt bussen, och mitt hus, varit dolt på grund av alla människor som ville se en skymt utav Justin. Vissa hoppades antagligen på att få se ett par rödgråtna ögon, vilket de till sin besvikelse inte fick se. Det enda som uppstod mellan mig och Justin, inför allt folk, var en vänskaplig kram och ett gäng lyckönskningar. Allt annat hade vi redan klarat av, medan alla andra låg och sov.
När Justin, Jasmine, Pattie och resten av crewet åkt iväg var det bara syskona Beadles, mänsklighetens Piff och Puff, och de tre resterande i familjen Bieber kvar hos oss. Chaz, Ryan och Christian satt i vardagsrummet framför tv:n och slogs om mitt uråldriga tv-spel som varken var använt eller upplockat ur kartongen. De försökte leja Caitlin att fotografera dem samtidigt som de rev ur spelet ur kartongen, men hon lekte med Jazmyn i soffan och totalignorerade pojkarna. Jeremy själv satt med Jaxon i knät och tittade på den skrattande Jazmyn som låg i Caitlin's knä och vred sig av skratt när hon blev kitlad. När jag tittade på de alla fick jag känslan av att jag var tvungen att vara ensam av någon anledning. Jag visste inte vad det berodde på, men det kändes plågsamt att se dem ha roligt, se dem skratta, medan jag stod där och längtade efter en varm famn att krypa in i och en glad röst att få höra. Jag saknade Justin, den känslan tänkte jag inte ens försöka gömma, i alla fall inte för mina vänner här. Jag saknade honom trots att det bara gått några timmar sedan jag vinkat åt honom. Jag saknade hans läppar, hans varma hand, hans otroligt konstiga humor. Jag saknade min pojkvän. Mer än jag kunde handskas med för tillfället, så jag gick lugnt ut ur vardagsrummet och sedan vidare till köket där jag ställde sig för att diska. En oerhört tråkig syssla när Justin inte stod bredvid mig. Vid närmare eftertanke började jag inse att allt var tråkigare utan Justin, ett tankesätt som höll på att driva mig till vansinne.
"Vi tänkte åka nu, hjärtat."
"Han är hemma snart igen. Man lär sig efter ett tag, och det brukar gå rätt så fort. Ta en dag i taget bara så ska du se att dagarna snabbt får ben och springer förbi dig med en väldans fart." mumlade han mjukt i mitt öra och jag skrockade åt hans liknelse, hans sätt att se på saker liknade ingen annans. Han var en oslipad diamant, precis som sin son.
"Jag vet. De här två månaderna kommer snart vara förbi." försäkrade jag honom, men jag fick känslan av att om det var någon jag försäkrade så var det mig själv och ingen annan. Vid mina ord rätade han på sig och såg in i mina ögon med ett mjukt leende på läpparna. Han öppnade munnen för att säga någonting men avbröts när snabba steg hördes från vardagsrummet och Jazmyn kom inspringande i köket. Hon stannade bredvid Jeremy med blicken fäst på mig. Mjukt satte jag mig ner på huk så att jag kom i hennes höjd.
"Hej på dig gullunge! Ska ni åka hem till dina leksaker nu?" log jag mot henne och hon såg på mig med en oförstående blick. Hon tittade upp på Jeremy, som nickade, och vände sedan blicken mot mig medan hon skakade på huvudet.
"Dezzie följa med?" frågade hon och pekade på mig samtidigt som hon såg på Jeremy igen. Han skakade på huvudet men hann inte säga någonting innan jag tog upp henne i famnen.
"Jag kan inte följa med idag, gullunge! Jag måste till skolan imorgon." svarade jag henne medan hon tittade på mig med sina kloka ögon.
"Dezzie komma imorgon?" frågade hon men jag skakade på huvudet, motvilligt. I vilken värld gick man hellre i skolan än lekte med Jazmyn? Det var svårt att tacka nej till erbjudandet, men jag var tvungen.
"Imorgonens imorgon då?" envisades hon och jag kunde inte låta bli att le mot henne samtidigt som jag letade runt i huvudet för att hitta min mentala kalender. Vad jag visste hade jag ju faktiskt ingenting att göra den kommande helgen, så en plan börjades nästan ta form i huvudet på mig.
"Kom nu Jazmyn. Dezzie är en stor flicka och måste gå i skolan. Precis som du måste till dagis. Dezzie får komma och leka med dig någon annan dag gumman." sa Jeremy och jag nickade instämmande till henne. Hon såg ut att begrunda orden en stund innan hon nickade godkännande.
"Jag kommer när du minst anar det, sötnos." viskade jag till henne innan jag gav henne en kram. Kramen jag fick tillbaka var varm och hård. Innan hon släppte efter fick jag en mjuk puss på kinden. Jag gjorde som jag gjort på Justin ett antal gånger, och gav henne en snabb puss på nästippen. Medan jag släppte ner henne skrattade hon sitt klingande skratt medan hon kliade sig på näsan. Hon måste vara den sötaste lilla ungen som existerade i denna värld.
"Charmtroll!" log jag mot henne. Hon lipade snabbt mot mig innan hon sprang ut ur köket och svängde in mot vardagsrummet igen.
"Ja det är väl bäst att vi åker, men Jazmyn är inte den enda som skulle uppskatta ett besök. Vi kan komma hit också, om det är lättare." sa Jeremy och jag log mot honom.
"Tro mig, ni kommer se en hel del av mig." svarade jag medan vi började gå ut ur köket. När vi kom ut i hallen möttes vi av Caitlin som bar på en gråtande Jaxon. På den röda tröjan syntes en gegga vid den högra axeln.
"Åh, ledsen för det där Caitlin!" sa Jeremy när han lugnt tog emot Jaxon. Caitlin skakade på huvudet och log mjukt.
"Det är ingen fara. Sånt som händer. Dezzie, har du någon tröja jag kan låna?" frågade hon och jag nickade snabbt till svar. Mer behövde jag inte svara förrän hon gick upp för trappan. Jeremy gav mig en enarmad kram innan han sedan gick ut genom dörren med Jaxon i famnen. Jag gav Jazmyn en snabb kram för att sedan vinka till dem när de lugnt tog sig ut till bilen för att åka hem. Jag stod och såg efter dem en stund innan jag beslutade mig för att gå upp till Caitlin.
"Åh, hej. Går det bra om jag lånar den här?" frågade hon när jag kom in i rummet där hon nu antagligen stod och rotade igenom min garderob, grundligt. Utan att titta upp på vad hon hade i händerna slängde jag mig på sängen för att stirra upp i taket.
"Du får ta vad du vill, Caitlin. Det vet du." mumlade jag till svar. Med blicken följde jag konturerna på bokstav efter bokstav ovanför mig där jag låg i sängen. Jag kunde känna Caitlin's blick i sidan på mig, men jag låtsades inte om den. Skulle jag möta hennes blick så vet jag precis vad jag skulle få se ändå. En blandning mellan oro, förvirring och medlidande. Något som inte skulle göra att jag mådde bättre. Medlidande var något jag ogillade extremt mycket. Jag tyckte inte om att se folk oroliga, särskilt inte för min skull.
"Dezzie? Hur är det?" frågade Caitlin mjukt innan hon satte sig bredvid mig i sängen. En mild beröring vid min kind bevisade att det inte bara var en retorisk fråga, utan även en fråga som hon ville ha svar på. Ett svar som fylldes av endast mina egna ord. Något som jag var helt säker på att hon inte behövde för fem öre. Hon visste precis vad jag gick igenom, hon hade gått igenom det så många fler gånger än jag gjort.
"Du behöver inte höra mig svara på den frågan, du vet redan svaret." muttrade jag till henne, fortfarande utan att vända blicken mot henne. Hon förväntade sig att Caitlin skulle fnysa, men inte ett ljud hördes från henne.
"Jag kanske vet svaret, men det betyder inte att du inte behöver svara på frågan. Du vet precis vad jag menar." sa hon tålmodigt men jag kände hur det började spricka för mig. Allt började spricka. Min fasad började sakta trasas sönder, något jag helst av allt ville förhindra.
"Jag ser det på dig Deztiny! Släpp ut det istället för att hålla det inom dig. Det blir lättare om du släpper ut det. Det finns folk som inte har någonting emot att lyssna på dig, om du bara tillåter dem. Du tror att det inte är så farligt att hålla det inom dig, men det blir bara värre ju längre tiden går. Tro mig, jag har varit där också, så jag vet vad du går igenom. Men även om jag inte hade haft någon som helst aning, så hade jag ändå ställt upp för att lyssna, det vet du." pratade hon på och jag kände hur en sakta tår rann nerför min kind. Hon träffade precis på de svaga punkterna i min fasad, som snart var ett minne blott. Hon hade raserat allt jag byggt upp, och nu såg hon mig rakt i ansiktet, ett bräckligt och förtvivlat ansikte.
"Jag klarar inte det här Caitlin! Du tror att det är så lätt att bara öppna sig för sina vänner, men det är det inte. Jag har alltid haft svårt för att öppna mig för folk, bara att jag varit duktig nog på att gömma det. Utåt ser jag säkert ut som en stark tjej, men inåt är jag hur bräcklig som helst. Det finns få människor som jag hittills träffat som ser rakt igenom min fasad, varesig jag vill eller inte, och den viktigaste av de människorna är borta. Hur kan alla vara så säkra på att jag kommer klara av det här? Hur kan alla tro att jag är så mycket starkare än andra, bara för att jag inte tillåter mig själv att vara svag inför andra? Justin är borta och jag saknar honom mer än vad jag någonsin skulle tro var möjligt efter en vecka. Jag är stolt över honom, det är jag verkligen, men jag är livrädd för att jag inte kommer klara av det här, att vi kommer att behöva bryta vad vi har, för att jag är för svag och inte klarar av det. Jag kommer aldrig någonsin be honom att välja mellan mig och musiken, jag kommer alltid göra det valet åt honom, och jag vet att om det här inte funkar, så kommer jag förlora honom, varesig han vill eller inte. Jag är livrädd för att vi inte kommer klara det här, men jag är lika livrädd för att vi kommer klara det. Jag kan inte hantera det här, och trots att han inte är den första jag blivit förälskad i, så känns det helt nytt för mig alltihop. Han får mig att känna mig som en bättre person, trots att jag inte är bättre än någon annan, snarare tvärtom. Han får mig alltid glad, men jag tvivlar på att jag har samma effekt på honom som han har på mig. Jag är rädd för att jag inte duger. Jag är rädd för att jag kommer försätta honom i jobbiga situationer när det gäller hans fans. Jag är rädd för att hans familj ska misstycka, jag är rädd för att hans känslor kommer frysas under tiden han är borta. Jag är rädd för att mina känslor ska frysas när han är borta. Jag är rädd för att om det här funkar så kommer jag göra honom ännu mer besviken på grund av saker jag inte kan göra för honom. Jag är rädd för att det här bara är en fas i livet, en tonårsförälskelse, som snart kommer gå över. Jag är helt enkelt rädd för framtiden, Caitlin! Hur skulle du kunna förklara det för någon när du normalt sätt aldrig släpper fram sådana här känslor inför folk?" grät jag fram och vände slutligen blicken mot henne. Hon satt kvar bredvid mig i sängen och hennes ansikte speglade ett gäng olika känslor såsom oro, stolthet och lättnad. Jag förstod dock inte något alls varför hennes ansikte visade just de känslorna, men jag kunde inte vara säker på att jag såg rätt. Jag tittade ju på henne genom tårfyllda ögon.
LUVIES!!!! FÖRLÅT!!!!
Jag hatar att jag inte verkar kunna hålla det jag lovar :(
Det var meningen att jag skulle ha fått internet i måndags, men modemet var trasigt. Fick ett nytt igår, men Telia har kopplat fel så jag kommer få internet permanent FÖRHOPPNINGSVIS på fredag, nästa vecka :(
MEN! :D Jag har ett mobilt bredband att röra mig med tills dess, så jag kommer kunna skriva och ge er kapitel så ofta jag inte jobbar/pluggar!
I alla fall, som jag skrev till en läsare i fredags när jag var i skolan (eller om det var i onsdags...), en omröstning kommer att ske senare, om jag ska avsluta Where are you now och påbörja en ny, eller om jag ska skriva klart WAYN innan jag lägger ut den nya...
Men innan omröstningen ens kommer börja planeras ska jag få upp uppdateringen igen! Det är ni värda!
Jag antar att ni håller med mig om att vi har många kapitel att ta igen för den här sommaren, eller vad säger ni? :)<3
Anyways, jag ska se om jag hinner skriva ett till kapitel idag, men det tror jag nog!
Tills senare, luv you guys! And I am sorry! <3
Luvies!
'zup luvies?!
Jag vet att det har gått superlång tid sen det kom upp ett kapitel, och jag ber om ursäkt för det!
En vecka var jag uppe i Rättvik med min pappa med respektive familj, och när jag kom hem så fick jag reda på att Telia är fuck'ade i skallen (sorry Telia) men dem gjorde något fel med vårt abonnemang så det drogs tillbaka och hittan och dittan... =/ It completely SUCKS! Tell me about it! :(
I alla fall så SKA det vara fungerande igen på måndag (men man vet ju aldrig med dem -.-'), så då ska jag försöka komma igång igen.
Jag har hamnat i ännu en svacka känner jag, men jag jobbar på det. Jag kan däremot lova att så fort jag får internet igen så kommer ni få kapitel! Minst ett, men det kan lika gärna bli en enorm kapitelbomb, det återstår att se...
Ber som sagt om ursäkt, men jag försöker fixa det så gott jag kan, hoppas att ni förstår det!
Luv ya <3
Jag vet att det har gått superlång tid sen det kom upp ett kapitel, och jag ber om ursäkt för det!
En vecka var jag uppe i Rättvik med min pappa med respektive familj, och när jag kom hem så fick jag reda på att Telia är fuck'ade i skallen (sorry Telia) men dem gjorde något fel med vårt abonnemang så det drogs tillbaka och hittan och dittan... =/ It completely SUCKS! Tell me about it! :(
I alla fall så SKA det vara fungerande igen på måndag (men man vet ju aldrig med dem -.-'), så då ska jag försöka komma igång igen.
Jag har hamnat i ännu en svacka känner jag, men jag jobbar på det. Jag kan däremot lova att så fort jag får internet igen så kommer ni få kapitel! Minst ett, men det kan lika gärna bli en enorm kapitelbomb, det återstår att se...
Ber som sagt om ursäkt, men jag försöker fixa det så gott jag kan, hoppas att ni förstår det!
Luv ya <3
