Ask me questions!
Hej på er sötnosar! :)
Where are you now - Kapitel 182
Jag vaknade med ett ryck när jag kände hur någon pressade sina läppar mot mina. När jag öppnade mina sömndruckna ögon så möttes dem utav Justin’s nougatbruna blick som tittade ner på mig.
”Det är dags att gå upp nu baby. Jag kör dig till skolan.” sa han tyst och jag blinkade till lite. Vad var klockan egentligen? När jag vände mig mot hans nattduksbord för att ta mig en titt insåg jag att den bara var några minuter innan mitt alarm på mobilen var inställt för ringning. Trött som jag var satte jag mig långsamt upp i sängen och tittade på honom.
”Vill du ha frukost?” frågade han efter att ha granskat mig i vad som antagligen var en halv minut eller liknande. Jag kände efter innan jag skakade på huvudet. Jag hade den tendensen till att inte kunna äta någonting direkt när jag vaknade, och dessutom insåg jag nu att jag skulle börja i en ny skola idag, så jag var lite nervös.
”Okej, jag går ner och pratar med mamma en snabbis, så klä på dig och fixa till dig, och allt vad du nu ska göra, så åker vi sen.” log han och gav mig en snabb puss innan han klev ur sängen och gick ut ur rummet. Jag satt och tittade efter honom ett par sekunder innan jag suckade högt och krälade mig slutligen ut ur sängen jag också. Vad jag skulle ha på mig var någonting jag inte precis var bra på, så jag öppnade garderoben och stirrade på kläderna jag hängt in dagen innan. Det här skulle antagligen ta sin lilla tid, men vad jag förstod så hade jag lite tid på mig också.
Fem över åtta
”Där är Caitlin och Christian.” påpekade Justin och jag såg hur syskonen Beadles kom emot Justin’s bil där vi fortfarande satt. Jag nickade för mig själv innan jag öppnade dörren och klev ur bilen. Caitlin och jag möttes snabbt med en kram och när vi släppte varandra så flinade Caitlin glatt mot mig.
”Det här kommer bli awesome. Jag kan fortfarande inte fatta att du kommer gå i samma skola som mig. På samma lektioner. Det här kommer bli det bästa någonsin!” utbrast hon och jag skrattade lågt åt henne. Någon var i alla fall taggad över min förflyttning. Jag vände huvudet mot Justin och Christian som stod och diskuterade om någonting, och antagligen var det någonting viktigt då båda två såg gravalvarliga ut och dessutom inte släppte varandra med blicken. Jag började nästan tro att dem bråkade när Christian’s ansikte plötsligt sprack upp i ett brett leende.
”Aww c’mon dude! Kunde du inte gett mig en liten chans i alla fall?” muttrade han utan att kunna släppa leendet som präglade hans läppar. Jag himlade roat med ögonen innan jag gick fram till dem och ställde mig bredvid Justin.
”Har ni kul?” flinade jag mot Christian som himlade med ögonen åt mig. De hade kört sin egen form av arga leken, och Christian hade förlorat, som han brukade göra. Man kunde ju nästan tro att Justin fuskade, eftersom att han sällan kunde hålla sig för skratt, men vad jag hade förstått så körde båda två hederligt och utan fusk.
”Taggad D? En stor dag, många att träffa, många att fundera över, många att sätta ner foten framför…” sa han och jag skrattade lågt åt honom.
”Jag klarar mig.” svarade jag och blinkade snabbt åt honom. Han nickade mot mig innan han började se sig omkring på parkeringen.
”Dude, det ringer in snart. Vi ses sen när du kommer hem.” sa Christian till Justin, som nickade till svar. De slog sitt handslag och sen svassade Christian iväg till ett gäng med killar en bit bort. När han kom fram så hälsade alla på honom medan de sneglade på oss där vi stod kvar vid Justin’s Range Rover.
”Aye, Caitlin, gör mig en tjänst är du snäll. Håll koll på henne så att hon inte hamnar i helt fel kretsar. Det är ju lätt gjort.” påpekade Justin till Caitlin och jag log överseende mot honom, trots att hans blick mötte hennes. Hon nickade snabbt och de såg ut att byta en tyst konversation tillsammans.
”Caitlin! C’mon girl!” ropade en rödhårig tjej en bit bort. Caitlin vände sig snabbt mot henne och en annan tjej, en blondin, som gick bredvid henne. Snabbt vinkade hon båda tjejerna till sig och de kom med lätta steg mot oss.
”Jaså du har äntligen plockat med dig tonårssensationen till skolan?” flinade blondinen roat innan hon gav Justin ett sockersött leende.
”Jag hade kunnat ta åt mig äran för det, om han hade varit här för min skull.” skrattade Caitlin innan hon la sin arm över min axel. ”Tjejer, det här är Deztiny. Hon börjar ju här idag, som jag berättade. Dezzie, det här är Rebecca och Laura. Du kan lita på dem här, de tar dig för vad du är, och inte för vem du är.” presenterade Caitlin och jag log mot tjejerna jag hade framför mig. Rebecca, den rödhåriga, såg ut att ha lite skinn på näsan, samtidigt som hon verkade vara den snällaste som gick i ett par skor, om man var på hennes sida och inte var otrevlig. Laura såg också ut att kunna svara tillbaka, men inte på samma sätt som Rebecca.
”Men snälla Caitlin, vem vet inte vem Deztiny Wallie är?” skrattade Rebecca innan hon log mjukt mot mig. ”Du kan vara lugn tjejen. Med oss kan du vara dig själv, vi sprider ingenting vidare, vi låter dig vara Dezzie och inte den berömda Deztiny Wallie. Fråga Caitlin och Christian bara.” log hon och jag nickade tacksamt till henne.
”Okej, det är dags att dra. Skolan börjar om ett par minuter bara och det är ingen bra start om du kommer för sent din första dag Deztiny.” sa Caitlin och gav Justin en snabb kram innan hon backade undan för henne så att jag kunde säga hej då till honom.
”Jag hämtar dig här sen baby. Ring när du slutar, okej?” frågade han och log mot mig. Jag nickade innan jag gav honom en snabb puss.
”Vi ses sen Justin. Pussa på Shawty från mig.” log jag och blinkade mot honom. Han gav mig en lång kyss och det kändes som om han inte planerade på att släppa mig.
”Okej, Dezzie, jag förvarnar er om att det vore smartast att försöka ha en någorlunda låg profil. Det finns många i den här skolan som vet vem du är D, och det finns många som skulle göra i princip vad som helst för att komma åt Justin på något sätt. Så de skulle utan tvekan använda sig utav dig. Så ta det bara lugnt, okej? Ni kan gulla med varandra hemma sen.” sa Caitlin och jag skrattade lågt åt hennes ord. Hon visste vad hon pratade om, och jag förstod henne verkligen. Jag log snabbt mot Justin innan jag pussade honom på kinden.
”Vi ses sen. Jag ringer dig.” viskade jag till honom innan jag vände mig mot Caitlin, Rebecca och Laura för att följa med dem på lektion. Caitlin hade redan kollat med sina lärare och jag skulle ha de flesta utav mina lektioner tillsammans med henne.
”Redo för en galen dag?” frågade Caitlin mjukt och jag skrattade medan jag nickade glatt.
”Aldrig varit mer redo.” svarade jag och vi gick in genom portarna som öppnade en hel värld av nya rum, nya lärare, nya elever och nya människor att akta sig för samt nya människor att lära känna. Något sa mig att det här skulle bli en prövande, men samtidigt bra dag. Nu återstod det bara att se om min känsla var rätt eller fel.
Hur tror ni att dagen går?
Hon är ju rätt känd så det är ju inte precis så att folk inte vill lära känna henne för att antingen komma åt hennes kändisskap eller komma åt Justin...
Så, kan Dezzie hantera alla olika människor?
Eller kommer hon hamna i dåligt umgänge?
Mjaa kommentera gärna vad ni tror :) <3
Ni som vill ha en snabbare uppdatering om när nästa kapitel kommer upp kan antingen adda min facebook; Madelene MaddeBanan Morén eller gilla biebercash.blogg.se :) Där kommer det alltid n uppdatering om när kapitel är ute.
Ni kan även följa YOUAREMYUNICORN på twitter, om ni inte redan gör det. Där får ni också en uppdatering om kapitel :) Och jag följer alltid tillbaka ;)
Så, tack för era gulliga kommentarer :) <3
Love you all (L) <3
Where are you now - Kapitel 181
”Shawty är perfekt. Hon är underbar Justin, och jag älskar henne redan. Du är världens bästa.” sa jag och kysste honom milt på läpparna. Han flinade åt mig och la sin lediga hand på min kind.
”Man blir som man umgås.” svarade han innan han kysste mig passionerat.
3:e september 2011
”Justin! Vi måste åka nu! Sätt fart!” hörde jag Scooter ropa nerifrån hallen i Justin’s enorma hus som låg i Atlanta. Justin tittade på mig där jag satt och plockade med mina kläder för att få in dem i hans garderob. För att jag skulle lyckas få in mina kläder i det inte särskilt stora klädutrymmet hade han plockat ut en mängd kläder i bussen, mer än vanligt. Vi hade allihop diskuterat hur det skulle bli med mig nu när jag inte precis kunde räknas som vem som helst längre, och pappa kom överrens tillsammans med Justin’s crew att jag skulle flytta till Atlanta, till Justin och Pattie, för att sedan gå i samma skola som Caitlin och Christian.
”Gå du, jag klarar mig. Jag ska plocka i ordning lite här och sen åker jag över till Caitlin och Christian en sväng.” uppmuntrade jag honom innan jag gav honom ett snabbt leende. Han granskade mig en stund innan han nickade motvilligt.
”Ja, jag kommer hem senare ikväll, antagligen när du sover.” svarade han och jag tittade oförstående på honom. Han skulle ju åka på en miniturné idag, då kunde han väl inte komma hem?
”Vadå kommer hem?” frågade jag och han skrattade lätt åt mig innan han kom fram och gav mig en snabb kyss på läpparna.
”Vi ska bara till studion idag. Eftersom att du börjar skolan imorgon så åker vi inte förrän du kommit hem igen.” svarade han och flinade mot mig. Jag himlade med ögonen, klart han ville vara i närheten första dagen i skolan. Är man överbeskyddande så är man.
”Okej, fine. VI får väl se om jag sover när du kommer hem eller inte. Åk nu innan du retar upp Scooter totalt. Shawty kan du lämna här, jag tar med henne till Caitlin sen.” sa jag åt honom innan jag reste mig upp för att följa med honom ner till hallen. Scooter stod och pratade med Kenny och Pattie när vi kom ner.
”Hej ungar. Justin är du klar att åka?” frågade Scooter snabbt och det syntes på honom att han var stressad när det gällde tid. Justin nickade snabbt medan han satte på sig sina Supras.
”Hur går det med rummet Dezzie?” frågade Kenny med ett nöjt leende på läpparna. Han var nog den som var mest lättad över att jag flyttade in hos Justin och Pattie, och bytte skola till samma som Caitlin och Christian gick i. Han var alltid lika orolig för att jag skulle råka illa ut när jag var uppe i Kanada och dem var i någon annan del utav världen.
”Det går rätt bra faktiskt. Alla kläder är snart inne i garderoben och de flesta utav mina grejer står på sin plats. Nu är det bara skolan kvar antar jag.” svarade jag och log varmt mot honom. Kenny var verkligen en nallebjörn. Han var stor och för den som inte hade någon aning så såg han dessutom rätt farlig ut, men han var verkligen hur snäll som helst och skulle inte göra en fluga förnär. Han var en underbar person som verkligen brydde sig om allt och alla.
”Vilken tur. Nej du Justin, det är dags att åka. Vi får se när du kommer hem i natt, du har mycket hårt arbete framför dig plutten.” sa Kenny och gav mig en snabb blinkning innan han och Scooter öppnade dörren för att gå ut till Kenny’s bil. Justin tittade från Pattie till mig och sen tillbaka.
”Se till att hon inte är hemma alldeles för sent ikväll. Det är skola för henne imorgon.” påpekade han och slängde sedan blicken på mig igen. Jag himlade med ögonen.
”Jag trodde att det var jag som var föräldern här, men jag verkar ha missat någonting.” utbrast Pattie ironiskt innan hon med ett lågt skratt gick ut i vardagsrummet. Jag skrattade åt Pattie’s ord innan jag vände mig mot Justin som stod och blängde efter sin mamma.
”Hon har en poäng där älskling.” påpekade jag till honom men han skakade bara på huvudet åt mina ord.
”Lova att du inte kommer hem för sent, och se till att du kommer hem hel. Du betyder för mycket för mig för att du sak komma till skada.” sa han och jag log överseende mot honom. Jag nickade kort innan jag gav honom en kyss.
”Jag ska vara försiktig och jag är hemma innan tolv, det lovar jag. Dessutom har jag Shawty med mig, så ingen kommer våga röra mig!” flinade jag mot honom och han skrattade åt mina ord. Utanför hördes en tuta och jag antog att det var Scooter som var otålig ute i bilen.
”Du borde gå. Smsa sen istället.” log jag mot honom och han nickade. Snabbt gav han mig en kyss innan han gick ut genom dörren.
”Jag älskar dig.” sa han innan han snabbt stängde den och antagligen sprang mot bilen. Jag stod och tittade på dörren en stund, jag kom på mig själv med att inse hur annorlunda den var från dörren som jag var van vid. Vid närmare eftertanke var hela huset annorlunda jämfört med vad jag var van vid. Vid flytten hade jag inte ens tänkt på att jag flyttade till ett annat hus. Vad jag visste hade jag alltid bott i huset pappa nu bodde själv i. Jag hade vuxit upp i huset, jag hade vuxit upp i kvarteret. Jag visste vem alla i närheten var, och alla visste vem jag var. Det var en del av min trygghet insåg jag nu. Trots att jag egentligen inte kände mig trygg någonstans utan Justin, så insåg jag nu att huset i Kanada ändå var min stora trygghet. Mitt ställe där jag visste allting, där det inte kom några större överraskningar. Stället som kunde förknippas med mig. Nu hade jag flyttat, till Atlanta, ifrån pappa, ifrån min skola, ifrån det som jag kände till i sömnen. Att flytta var en bra sak, och jag varken klagade eller ångrade mig, men jag konstaterade att jag inte tänkt igenom vad det betydde att flytta. Inte förrän nu, när jag stod i Justin’s hall och stirrade på ytterdörren som inte var det minsta lik dörren därhemma.
Kommer verkligen Dezzie att trivas hemma hos Pattie och Justin?
Eller kommer hon ångra sitt val och flytta hem till sin gamla dörr igen, vare sig Justin kan skydda henne där eller inte?
Vad tror ni? :P Vad skulle den Dezzie som ni känner göra? :)
Hur många gånger har ni själva flyttat?
Och vad tycker ni om att flytta?
Är det jobbigt, eller kul?
Läskigt, eller intressant?
Mjaa, jag ska nog inte svara på den frågan då jag har flyttat oändligt mycket och inte precis har någonting emot det ^^
Tack luvies för alla kommentarer ni ger mig :)
You light up my world :) <3
Where are you now - Kapitel 180
”Pappa? Är du hemma?” ropade jag från hallen utan att få något svar. Dörren hade ju varit låst, men hans bil stod ju fortfarande på uppfarten. Jag skulle precis gå ut ur huset igen när min uppmärksamhet fästes på en lapp som satt på spegeln. Försiktigt tog jag ner den från glaset och lät blicken glida över texten.
Deztiny, vi äter middag hemma hos Mr. Bieber ikväll, så vi ses där. Se till att vara där vid middagstiden ungefär.
Jag har några ärenden att fixa så jag åker med Mr. Braun senare.
Jag älskar dig gumman!
/Pappa
Jag läste igenom lappen ytterligare en gång innan jag ryckte på axlarna och la ner den i fickan. Jag stod mitt i hallen en stund och funderade på vad jag skulle göra. Justin hade åkt hem för att hämta Shawty, och skulle prata lite med sin mamma, så vad skulle jag göra? Med en lätt suck tog jag av mig skorna och gick in på mitt rum för att slå igång datorn. Justin hade uppdaterat den sist han använt den så den gick avsevärt mycket fortare nu än vad den brukade göra annars. Snabbt och smidigt loggade jag in på Twitter för att uppdatera min status.
Yesterday was a fun day. I don’t like birthdays, never have, but you guys made me feel great. Thank you everyone!
Eftersom att jag hade så pass tråkigt som jag hade så började jag följa tillbaka folk och svara på deras tweets. Det var många som fortfarande skrev grattis, fast i efterskott, och jag insåg efter en stund att jag var TT. Dezzie loves her DH’s. Jag log glatt åt mina underbara fans innan jag slutligen skrev en ny tweet.
Dezzie loves her DH’s! And that’s so true! You guys are so amazing! I love you my little angels <3
Min telefon började ringa och jag svarade utan så mycket som en blick på displayen.
”Hallå?” svarade jag och struntade i att försöka göra till rösten. Vad tjänade det till egentligen? Det var sällan som det funkade, i alla fall när jag hade annat att tänka på också.
”Hej baby! Jag svänger in framför huset nu, kommer du ut? Vi behöver gå ut och gå en sväng med Shawty.” sa han i telefonen och jag kände hur jag blev varm i kroppen när jag tänkte på den lilla solstrålen. Snabbt reste jag mig ifrån sängen och gick ut ur rummet med snabba steg. I farten avslutade jag samtalet och när jag kom ut u hallen la jag ner mobiltelefonen i fickan på de svarta jeansshortsen jag hade på mig. Snabbt satte jag på mig gladiatorsandalerna innan jag slutligen öppnade dörren och fick se Justin stå på gräsmattan med Shawty i ett koppel. När jag stängde igen dörren vände Shawty sin uppmärksamhet mot mig och hon började vifta på svansen medan hon slet i kopplet för att komma fram till mig. Med sitt söta skratt släppte Justin kopplet och hon kom fram till mig med springande steg.
”Hej gumman.” hälsade jag på henne efter att ha satt mig på huk för att kunna mysa mer med henne. Hon satte sig ner framför mig och lät mig klia henne under hakan, något som hon inte precis verkade misstycka till.
”Redo att gå?” frågade Justin efter en stund och jag log mot honom samtidigt som jag nickade och reste mig upp. Shawty tittade på mig en stund innan hon reste sig och började gå omkring igen. Snabbt tog jag kopplet för att hon inte skulle springa bort eller ut i vägen, då det åkte bilar på vägarna runtomkring. Tillsammans gick vi ut från tomten och vidare bort mot parken mellan mitt kvarter och nästa.
”Var kommer hon ifrån? Jag menar, hon är livlig, men inte så pass att hon springer runt som en idiot och bråkar. Hon verkar förstå oss på ett annorlunda sätt, i alla fall för att vara valp.” påpekade jag för honom. Justin nickade instämmande mot mig innan han vände blicken mot Shawty som nu verkade ha hittat ett spår i gräskanten vid grannens staket.
”Hon är en omhändertagen valp. Hennes tidigare ägare, och även uppfödare, tyckte inte att hon var värd någonting eftersom att hon är så svart i pälsen. De andra valparna såldes snabbt då de har olika färger, som Australien Shepard ska ha, men eftersom att hon har fått den mörka färgen så var det ingen som ville ha henne.” började han men jag kunde inte hålla mig ifrån att avbryta honom.
”Men hon är ju jättesöt! Hon är ju helt underbar ju!” utbrast jag och Justin nickade instämmande.
”Ja det är hon. Det är hon verkligen, men uppfödare och ägare som vill ha en sådan här hund för utställning ser allting på ett annat sätt. För dem kan de inte tjäna pengar på henne, och då vill dem inte ha henne, eller hundar som hon. Hennes uppfödare kom in till veterinären för att avliva henne. Hon fick en massa frågor om varför då dem ändrat på just den kliniken. Där avlivar dem inte längre djur bara för att ägaren anser det, utan nu vill de veta varför. Eftersom att det var en väldigt löjlig anledning så fick hennes uppfödare ett val. Antingen tar hon hem henne igen och behåller eller säljer henne, eller så lämnar hon över Shawty i deras vård så att de därefter kan adoptera bort henne. Eftersom att hon inte ville ha hem Shawty så lämnade hon henne kvar där. Scooter tipsade mig om kliniken då han varit där innan och hjälpt en kompis adoptera en hund till sin dotter som fyllde år. Vi åkte dit, eftersom att jag tyckte det skulle bli den absolut bästa presenten, och det fanns många söta hundar att välja på. De flesta var små hundar, men jag kände att dem inte riktigt passade. Deras personligheter var inte särskilt färgstarka och jag ville ha en hund som representerade dig på bästa sätt. Sen kom Shawty in genom dörrarna, då hon precis blivit omhändertagen där. Hon hade inte ens fått en bur än, och jag gick fram för att hälsa på henne. Hon var den snällaste och mest underbart mysiga lilla valp som jag någonsin sett och det tog inte lång tid alls innan både jag och Scooter insett att Shawty var den absolut bästa presenten för dig.” berättade han och log brett mot mig. Jag tittade på honom med stora ögonen innan jag vände blicken mot Shawty som snällt trippade på framför oss.
”Shawty… Var det ett namn som du valde eller hette hon redan det?” frågade jag sedan nyfiket och Justin’s leende blev bredare.
”Eftersom att hon är uppfödd hos en uppfödare som föder upp utställningshundar så har hon ett väldigt långt namn. Hon heter Someday At The Summer Mornings men då det är väldigt långt och ja, det är väldigt långt och inte riktigt passande tyckte jag, så valde jag att kalla henne Shawty istället. Det blir som ett smeknamn för henne. Du får byta om du tycker att Shawty inte passar henne, det gör du som du vill.” svarade han och tog min hand, som inte höll i hennes koppel. Jag skakade snabbt på huvudet medan jag stannade.
”Shawty är perfekt. Hon är underbar Justin, och jag älskar henne redan. Du är världens bästa.” sa jag och kysste honom milt på läpparna. Han flinade åt mig och la sin lediga hand på min kind.
”Man blir som man umgås.” svarade han innan han kysste mig passionerat.
Jag vet att kapitel 180 inte precis var världens roligaste, ledsen för det.
Men det kommer bli mer drama, och det kommer bli mer händelserikt.
WAYN kommer även att ta en ganska oväntad vändning senare framöver.
Tack för era söta kommentarer :)
Ska fundera på hur jag ska göra med blogg-träffen, och så återkommer jag om det senare ;)
Love ya all <3
Blogg-träffen ♥
Jag tänkte på en grej luvies, gällande blogg-träffen som verkade vara lite intressant...
Vilken region bor ni ? Västerås? Stockholm? Göteborg? Har fortfarande inte bestämt mig var jag ska ha den, och tänkte då att ni ska få hjälpa mig att bestämma det genom att beträtts vad ni tycker och vilken region ni bor / vad som är närmast :)
Sen har jag en till nyhet till er alla :) på väg ner till Göteborg just nu för att fira nyår tillsammans med min bästa vän :) vet inte riktigt om vi kommer sitta vid internet mycket, men eventuellt kommer jag nog lyckas slänga upp en hel del kapitel till er :)
Eftersom att fröken Stephanie är lika taggad för fler kapitel som de flesta andra av er så gissar jag på att hon inte direkt misstycker xD
Men ja, svara gärna på var ni bor någonstans :) jag behöver inte publicera svaren om ni inte vill, de bestämmer ni själva så skriv gärna med det i kommentaren i så fall :)
Love you guys! <3
GOD JUL
God Jul mina underbara älskade änglar! :)
Vill bara önska er alla en riktigt God Jul! :)
Ni är mitt solljus om dagarna, det som alltid får mig på glatt humör!
Jag älskar er alla så otroligt mycket! Utan er skulle jag inte vara så glad som jag är numera!
TACK :*
♥ MERRY CHRISTMAS ♥
Små tankar ifrån moi :P
Hello my little Angels :) <3
Jag har funderat en stund, på lite grejer...
Dels på att Bieber Cash fyller ett år snart (oh damn)...
Dels på att jag funderat på att ha någon form av bloggträff, eftersom att det var många som inte kunde komma på belieber träffen i maj...
Dels på att det kanske finns mycket frågor som ni sitter och håller på...
Därför har jag någonting att fråga er allihop :)
1. Bieber Cash fyller 1 år den 26 februari (en söndag) och jag tänkte att ifall det är intressant så kanske ni vill ha en bloggträff då :P Vad vi skulle göra, var vi skulle vara o.s.v. har jag ingen aning om, jag är bara nyfiken på om det kanske är någonting som skulle vara utav intresse :P
Så vad tycker ni? :) Borde jag försöka fixa en blogg-träff till den 26 februari? Då Bieber Cash fyller 1? :) Det är ni som bestämmer! :D <3
2. Har ni mycket frågor? :P Det kan vara om både mig, bloggen, Justin eller någonting helt annat... Är det behövligt att ha en frågestund på bloggen? :)
Såååååååå, kommentera och skriv vad ni tycker om det jag precis skrivit :) Det är ju er det handlar om så jag vill ju ha era åsikter! :)
btw så kommer kapitel 180 snart :) Håller på och skriver kapitlet just nu :)
LOVE YOU ALL MY LITTLE ANGELS <3
Where are you now - Kapitel 179
”På storyn bakom den där.” svarade hon och såg nyfiket på mig, samtidigt som hennes blick var beklagande och medlidande. Vad trodde jag egentligen? Klart att folk skulle reagera på den första dagen. Tyvärr var jag rätt säker på att det inte skulle spela någon roll vad varken jag eller Justin sa om den, folk hade redan skapat sina egna åsikter om det.
”Tack så mycket för hjälpen Jessica, jag uppskattar det väldigt mycket.” sa jag tacksamt när vi stod utanför dörren till den enorma sviten som låg längst upp på hotellet. Var jag förvånad över att Justin hyrt taksviten? Inte särskilt.
”Ingen orsak Miss Wallie. Det är bara att höra av sig om ni behöver någonting.” log hon innan hon vände sig om och gick mot hissen. Jag drog ett djupt andetag innan jag satte kortet i kortläsaren och dörren låstes upp. Jag kom in i den lilla hallen och såg att det var nedsläckt i hela ”lägenheten” bortsett från enstaka ljus som lös. Jag drog ett djupt andetag och kunde inte hindra mig själv från att le. Det luktade vanilj, vilket påminde mig om kvällen då Justin tog med mig till den där stugan efter att han hittat mig på berget. Lugnt och försiktigt gick jag genom hallen och in i vardagsrummet. Synen jag fick se fick mig att le brett. Vid matbordet stod Justin bredvid en av stolarna och log mot mig.
”Hej älskling.” hälsade han och kom fram till mig för att ge mig en öm kyss. Han backade ett steg och jag granskade honom uppifrån och ner. Han hade bytt kläder sedan festen och hade nu på sig sina svarta jeans, en vit V-ringad t-shirt med en vit jacka över med svarta detaljer. Han såg lika snygg ut som vanligt.
”Det räknas inte riktigt som min födelsedag längre.” påpekade jag roat när han tog min hand och styrde stegen tillbaka mot matbordet.
”Det är fortfarande 45 minuter kvar av den här söndagen, men det räknas som din födelsedag tills du somnat.” svarade han och drog ut stolen för mig. Jag skrattade lågt medan jag satte mig ner.
”Du är knäpp, det vet du va? Vad är allt det här? Klockan är kvart över elva på kvällen.” sa jag och granskade matbordet. Det stod två tallrikar på bordet, båda med noggrant upplagd mat som såg ut att precis ha kommit ut från ugnen.
”Du sa ju att det var det här du ville göra på din födelsedag. Äta middag, mysa, kolla på tv… Your wish is my command baby.” Svarade han och log stolt. Jag skrattade åt honom, samtidigt som jag insåg att jag faktiskt var hungrig. Egentligen hade vi ju inte ätit någonting idag.
”Har du lagat det här?” frågade jag imponerat när jag granskade maten som stod framför mig. Tallriken fylldes av hasselbackspotatis, kyckling och grönsaker samt någon sås som såg otroligt god ut.
”Allt för dig sötnos.” svarade han och satte sig ner mittemot mig. Jag tog en tugga av kycklingen efter att ha doppat den i såsen och trodde jag skulle smälla av. Det var verkligen sjukt gott. Det gick inte att förneka att han var extremt duktig på allt han gjorde, när han la manken till.
”Justin det här är verkligen otroligt gott! Jag vet vem som ska få laga middag hemma hädanefter.” påpekade jag och han skrattade lite åt mina ord. En rosa ton framhävdes på hans kinder och jag log kärleksfullt mot honom.
”Dezzie, jag har en sak att fråga dig.” började Justin efter att vi ätit under tystnad en stund. Jag hörde den allvarliga tonen i hans röst och när jag vände blicken mot honom tittade han på mig med en fundersam blick. Jag svalde innan jag nickade uppmuntrande mot honom.
”Jag undrar om du kanske skulle vilja följa med mig till Atlanta?” frågade han och jag la huvudet på sned mot honom.
”När då?” frågade jag nyfiket mot honom och han log snabbt mot mig.
”Om några dagar. Vi ska ju börja jobba på ett nytt album, och sen kommer vi ha lite konserter här och var. Scooter och jag pratade om det tidigare idag och kom fram till att det kanske inte är det bästa att lämna dig helt obevakad. Missförstå mig inte eller något sånt, men dina fans blir allt fler och fler för var dag som går. Det finns tyvärr folk som vill dig någonting illa, och jag kan inte låta bli att oroa mig för dig när jag inte är i närheten av dig.” förklarade han och jag nickade kort. Han hade ju rätt i vad han sa, jag blev förföljd av paparazzis dagligen, folk kom ofta fram och pratade med mig. Ännu hade jag inte träffat någon som ville mig illa, inte fysiskt i alla fall, men det skulle väl komma det också.
”Det vore väl kanske ett bra alternativ, men när skolan börjar då? Jag måste ju fortfarande gå i skolan liksom.” påpekade jag allvarligt för att hoppa av skolan var knappast ett alternativ. Vem jag än skulle leva mitt liv med så tänkte jag absolut inte bli någon bitchig hemmafru. Jag ville kunna stå på mina egna ben.
”Det blir ju ett problem, om du inte klarar av att antingen byta skola, eller kanske få hemundervisning. Det är upp till dig, men jag tänker inte släppa dig utan bevakning.” svarade han medan han granskade mig med en sorgsen blick. Hans tankar speglades i de bruna ögonen och jag tog snabbt hans hand som låg på bordet.
”Don’t even think about it! Du skulle bara våga skuldsätta dig själv för det här Justin!” morrade jag åt honom och han log glädjelöst mot mig.
”Förlåt, det bara blev så, fortsätt.” sa han och la sin andra hand på min, som redan låg på hans.
”Jag ska prata lite med pappa om det, men det är inte helt omöjligt och det löser sig på något sätt. Vi klarar det här, precis som vi klarar allt annat.” log jag mot honom och han nickade instämmande.
”Precis som allt annat.” ekade han innan han kysste min hand som han höll mellan sina händer. Jag log brett mot honom och han besvarade snabbt mitt leende. Med en varsam blick reste han sig upp och kom sakta emot mig, hela tiden med blicken fäst på mig. När han var framför mig drog han upp mig från stolen och strax därefter möttes våra läppar i en nästan omänsklig kyss. Den var laddad, med energi, glädje, lust och kärlek. Spänningen mellan våra läppar blev allt större och större, och det kändes som om elektriska stötar for igenom kroppen på mig. Justin tog ett tag om mina lår och lyfte upp mig så att jag hade benen om hans höfter. Det tog inte lång tid innan jag kände mjukt tyg mot ryggen och jag konstaterade att han hade förflyttat oss till sängen. Hans läppar lekte över min hals och jag drog honom närmare mig. Hans andhämtning var lika snabb som min, men det var ingenting som jag fäste någon större uppmärksamhet runt. Just nu ville jag bara komma så nära honom jag bara kunde. Jag ville ha honom. Nu och för all framtid.
Tack luvies!
För era underbara kommentarer! :) <3
Hoppas att ni gillade kapitlet :)
Nästa vet jag inte riktigt när det kommer, då det inte är färdigskrivet och jag behöver plugga lite, men det löser sig ;)
Ha det bra luvies! <3
2 dagar kvar till JUL!!! :D
Where are you now - Kapitel 178
”Hon är din present, jag tycker inte om att du är helt ensam när din pappa inte är hemma. Men när du inte har tid för henne så kan mormor och morfar ha henne. Vi har redan kollat om hon går ihop med Sammy och det gör hon. Dessutom kan hon följa med mig på turné beroende på var jag ska. Tro mig, hon har lindat Scooter runt svansen så det heter duga. Han är stört kär i den här hunden.” förklarade Justin och jag skrattade åt tanken på Scooter.
Utmattat sjönk jag ner i min säng. Vi hade precis kommit hem och klockan var tio på kvällen redan. Jag hade försökt stanna kvar för att hjälpa till att städa, men jag blev formligen utknuffad därifrån så det var väl bara att gilla läget då. Sel, Jasmine, Ellie och Caitlin hade åkt iväg någonstans, medan jag hade fått åka hem med pappa. Han hade gått och lagt sig nästan så fort vi kom hem, vilket var rätt förståeligt eftersom att han skulle jobba dagen efter. Medan jag låg i sängen så funderade jag på Vanja och mina syskon. Jag hade fortfarande varken pratat eller träffat min storebror, Ryan. Vanja hade sagt att det skulle hända så snart han skulle hälsa på henne, men att ingen sagt till honom att jag var hans lillasyster.
”Happy birthday to you! Happy birthday to you! Happy birthday baby! Happy birthday to you!” hörde jag den välbekanta rösten, men Justin var ju inte här. Han var ju kvar och städade. Jag sökte med blicken genom rummet och insåg att det var min mobiltelefon som tjöt. För att inte missa samtalet så slängde jag mig på ’svara’ knappen och satte telefonen mot örat.
”Hallå?” svarade jag snabbt och hörde ett skratt i andra änden, ett skratt jag mycket väl kände igen.
”Jag gissar på att han inte berättade för dig att han bytte ut din ringsignal va?” skrattade Jasmine och jag log roat innan jag bannade mig själv för att inte ha tänkt på det innan.
”Nej jag tror att han missade den lilla detaljen. Hur går det med städningen?” frågade jag och reste mig upp ur sängen. Jag kände mig fortfarande utmattad, men jag var inte trött. Jag var utmattad för att jag gått runt och varit trevlig större delen av dagen, för att jag träffat en massa underbara människor och för att jag öppnat en mängd presenter, som knappt var hälften av dem jag hade kvar.
”Vi är klara! Det går ju rätt fort eftersom att man är flera. Men hörru, sätt på dig skorna och gå ut.” sa Jasmine och det lät som om hon nästan hade ett pressat tidsschema. Jag stod stilla i rummet en stund innan allt hon sa sjönk in.
”Varför då? Ska jag byta om? Vad ska jag ha med mig?” frågade jag och ville egentligen fråga en hel del till, men hon svarade snabbt och hindrade mig ifrån att fortsätta överösa henne med frågor.
”Gör det bara. Du behöver inte byta om, du behöver inte ta med dig annat än vad du brukar ta med dig när du går ut genom dörren. Ses snart.” sa hon och la på. Hon var jävligt smart ibland, som la på innan jag hann envisas med mina frågor, men det gjorde ju ingenting bättre för mig. Utan att orka stå och fundera på mina alternativ, som inte ens verkade existera i det här fallet, så la jag mobilen och nycklarna samt plånboken i väskan innan jag släckte taklampan i rummet. Jag hade fortfarande klänningen på mig, och jag kunde knappt vänta tills jag fick ta av mig den, men jag tänkte försöka spela helt efter deras regler. Det var bara två timmar kvar innan jag slapp få meddelanden om att jag fyllde år. Två timmar kunde jag väl stå ut? Det var ju inte särskilt mycket.
”Pappa? Är du vaken? Jag åker iväg med Jasmine en sväng. Vet inte när jag kommer hem, men jag har mobilen med mig.” sa jag tyst till honom när jag tittade in i hans mörkbelagda rum. Han mumlade någonting till svar men verkade inte reagera mer än så, så antagligen sov han redan. Jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll. Han visste att det var min födelsedag, och han hade väl inte räknat med att mina kompisar skulle låta mig vara, trots att den var slut? Det hade jag i alla fall inte gjort.
”Jag älskar dig pappa.” mumlade jag lågt innan jag stängde dörren till hans rum. Jag sa det alldeles för sällan egentligen, det visste jag. Därför slog jag till på stort och klickade mig in på Twitter utifrån mobilen.
”I LOVE YOU DAD! THANK YOU VERY MUCH FOR ALWAYS BEING HERE FOR ME!”
Jag laddade snabbt upp tweeten innan jag kollade runt lite på sidan. Att klicka sig in på mentions var knappast någon bra idé, men samtidigt kunde jag inte låta bli. Mängder med gratulationer fyllde sidan, och ibland fanns där även inlägg från någon av alla dem som kom på födelsedagsfesten. Jag svarade på så många jag kunde innan jag irriterande nog nådde tweet limit. Det var alltid störande och jag klickade mig istället in på min sida för att följa tillbaka så många jag kunde. Det blev allt svårare och svårare för var dag som gick, för alla followers blev allt fler och fler och det kändes som om jag inte riktigt hann med. Det var däremot det jag hade nätterna med fullmåne till.
En tuta utanför dörren fick min uppmärksamhet och jag kom då på att jag fortfarande stod inne i huset. Snabbt tog jag på mig stilettklackarna igen innan jag klev ut genom dörren i den varma augustikvällen. Jeremy’s bil stod utanför huset och jag kunde skymta Jasmine bakom ratten. När jag kom närmare insåg jag att hon var ensam i bilen, så jag hoppade in på passagerarsätet.
”Hej Jas. Tänker du tala om för mig var vi ska?” frågade jag så fort jag knäppt fast mig. Hon vände en menande blick mot mig och jag flinade oskyldigt mot henne.
”Behöver du verkligen fråga? Jag agerar just nu bara taxi.” påpekade hon innan hon körde ut från uppfarten och in mot stan. Jag förstod vad hon menade, jag hade inte ens behövt fråga. Justin låg helt klart bakom det här. Det fanns ingen annan förklaring för det överhuvudtaget. Efter inte lång tid svängde Jasmine in på ett av hotellens parkering och stängde av bilen.
”Är det meningen att jag ska gå in där?” frågade jag henne och vände blicken mot ingången. Det var ett av de dyraste hotellen jag visste om. Jag hade bott där en gång när jag var liten och farfar hjälpte pappa att renovera grunden på huset. Jag hade hatat varje stund, för alltid var så dyrt och fint att man knappt vågade röra sig därinne. I alla fall inte när man är 9 år gammal.
”Japp, det är det som är meningen. Sätt fart nu. När du kommer in så ska du gå fram till receptionen och säga att du heter Wallie i efternamn.” förklarade hon och jag tittade på henne med ett skrämt uttryck. Hon menade alltså allvar. Vad hade Justin hittat på nu?
”Kom igen Dezzie, det är inte farligt. Du är räddare än vad du behöver! Ring mig sen.” sa hon och log glatt mot mig. Jag svalde innan jag öppnade dörren på bilen. Precis när jag vänt mig om efter att ha stängt igen dörren på bilen så hörde jag hur hon ropade efter mig.
”Åh, Dezzie! Grattis på födelsedagen!” ropade hon och jag himlade med ögonen. Hennes klingande skratt hördes bakom mig när jag gick mot hotellets ingång. Så fort jag kom i närheten av hotellets dubbeldörrar öppnade en man i kostym dörren för mig. Jag log tacksamt innan jag gick in i lobbyn, som såg precis likadan ut som sist jag varit där. Fina möbler som alla gick i rött med guldiga detaljer. Det var inte svårt att hitta till receptionen och där möttes jag utav en trött tjej som såg ut att somna när som helst. Hon såg nästan ut att vara i min ålder, kanske något år äldre.
”Hej, jag heter De…” började jag men tjejen avbröt mig och såg genast piggare ut.
”Deztiny Wallie! Trevligt att träffas! Verkligen! Jag är ett enormt fan av dig, du är helt otrolig. Grattis på födelsedagen!” rabblade hon fram och jag blinkade förvånat innan jag log mot henne.
”Tack så mycket. Vad gulligt utav dig.” log jag mot henne och hon såg ut att skina upp av mina ord.
”Här har du rumskortet. Det är bara att ringa ner till receptionen om du behöver någonting.” sa hon och gav mig ett vitt kort med en svart rand på ena sidan. Jag tittade på det en stund och vände mig sedan mot tjejen med en frågande blick.
”Oh, du har ingen aning om var du ska va?” frågade hon och log roat mot mig.
”Ehm, nej faktiskt inte. Jag har varit här en gång förut och då var jag liten. Jag blev hitskickad av en kompis.” svarade jag med ett ursäktande leende på läpparna. Tjejen skrattade åt mitt svar innan hon vinkade till sig en kille som satt och läste en tidning i en utav fåtöljerna som stod i utkanten av lobbyn. Han såg trött ut men la lydigt ner tidningen och kom fram till receptionen.
”Eddie, jag ska följa miss Wallie till sitt rum, håller du ställningen här en stund?” frågade hon artigt och formellt. Killen nickade innan han gick runt bakom disken. Han tittade nyfiket på mig och öppnade munnen för att säga något. Efter att ha kastat blicken på tjejen så tystnade han dock och fick samma uttråkade ansikte i ansiktet igen.
”Tack Eddie. Följ efter mig miss Wallie.” sa tjejen och började gå mot hissen. Ytterligare en kille stod där och log glatt mot oss när vi kom fram. Jag tvekade utanför hissen medan tjejen gick in och väntade tålmodigt på att jag skulle följa efter.
”Ehm, är det okej om vi tar trapporna?” frågade jag tyst och försökte se oberörd ut. Att jag hade klaustrofobi var nog ingen nyhet för folk, men det var antagligen ingen som visste att det var härifrån jag fick den. Tjejen tittade frågande på mig innan hon nickade och klev ur hissen för att istället styra stegen mot trapporna.
”Det kommer bli många trappor, men det är bättre än att sitta och ruttna vid receptionen. Det är inte särskilt många som tar in på hotell vid elvatiden på söndagskvällar.” sa tjejen och log snett medan vi började gå upp för trappan. Jag log ursäktande tillbaka och bannade mig själv för att jag tagit klackskorna igen och inte några andra skor. Stilettklackar och trappor gick inte särskilt väl ihop när det kom till mig.
”Jag ber om ursäkt för att jag frågar, men vad heter du?” frågade jag lugnt medan vi fortsatte uppför trappstegen.
”Jag heter Jessica Parker, jo jag vet att det är lite skumt. Jag är dotter till William Parker, som äger hotellet. Så det är inte precis som att jag valde att jobba här.” förklarade hon och jag log mot henne. Jag kände att jag började bli trött på riktigt, inte bara utmattad den här gången utan riktigt trött.
”Hur känns det att vara dotter till en framgångsrik pappa?” frågade jag för att hålla samtalet igång. Jessica skrattade bredvid mig och jag vände en frågande blick mot henne.
”Jag skulle lika gärna kunna fråga dig detsamma.” svarade hon och jag instämde i hennes skratt. Det var inte ens någonting jag tänkte på längre. Pappa var ju trots allt en framgångsrik affärsman så min och Jessica’s uppväxt i den kategorin hade nog varit rätt lika.
”Så, pappa skulle bli galen på mig om han såg mig just nu, men är det okej om jag frågar dig en grej Dezzie?” frågade hon och lät plötsligt blyg. Jag vände en frågande blick mot henne innan jag log och nickade.
”Absolut. Jag älskar att svara på frågor.” svarade jag och blinkade mot henne.
”Jag har läst om dig väldigt mycket, och hört rykten om dig och allt sådant, men jag är inte tjejen som tror dem. Antagligen kan det bero på att jag vuxit upp med en viss press och fått höra en hel del om min pappa som absolut inte varit sant. Men hur träffades du och Mr. Bieber?” frågade hon blygt och jag skrattade lågt.
”Jösses, att benämna honom som Mr. Bieber får honom att låta så gammalt.” skrattade jag och hennes blyghet släppte lite.
”Ledsen, yrkesskada.” svarade hon och log ursäktande mot mig. Jag nickade medlidande innan jag vände blicken framåt.
”Okej. Justin och jag träffades egentligen av en ren slump. Den 1:a april prankades jag utav min barndomsvän Ellie, hennes pojkvän Sky och mitt ex, Christopher. Jag hade länge haft kontakt med Caitlin och Christian Beadles över internet och på telefon. Jag och Christian har haft några pranking battles ett par gånger och genom det så fick jag kontakt med Caitlin också. Eftersom att jag inte blir prankad särskilt ofta, i alla fall inte innan jag mötte Justin, så fick jag genast en massa views på videon som jag la upp på min YouTube Channel.” förklarade jag och Jessica nickade medan vi gick.
”Jag har sett den, sjukt rolig.” inflikade hon och jag log roat mot henne.
”Sen bestämde vi oss för att jag och Ellie skulle flyga ner till Atlanta för att faktiskt hälsa på Caitlin och Christian. Det var bara en slump att Justin också var där, och ja, vi hittade varandra rätt snabbt eftersom att vi ligger på ungefär samma nivå, och vi blev snabbt bra vänner.” avslutade jag med ett leende. Det var alltid lika roligt att tänka tillbaka till den tiden, för den veckan hade allting gått så fort, så fort att jag knappt förstod såhär i efterhand att jag klarat mig igenom det.
”Åh, jag antar att tidningarna har hållit sig ganska sanningsenliga när de skrivit om dig. I alla fall hittills.” sa hon och granskade mig en stund.
”Vad menar du med hittills? Har dem ändrat sig menar du?” frågade jag oförstående och hon log ursäktande mot mig.
”Det beror på.” svarade hon och granskade mig igen.
”Beror på vadå?” frågade jag oförstående och Jessica’s blick sjönk snabbt. Jag följde den och konstaterade att hon tittade på ringen jag fortfarande hade på vänster ringfinger.
”På storyn bakom den där.” svarade hon och såg nyfiket på mig, samtidigt som hennes blick var beklagande och medlidande. Vad trodde jag egentligen? Klart att folk skulle reagera på den första dagen. Tyvärr var jag rätt säker på att det inte skulle spela någon roll vad varken jag eller Justin sa om den, folk hade redan skapat sina egna åsikter om det.
Oh damn! O.o
Vad händer nuuuu?? :P
Tack för era söta kommentarer :)
Och jag vill bara än en gång tacka er alla för att ni fortfarande finns här :')
Love you my little angels :) <3
Hoppas ni gillade kapitlet! :) <3
Where are you now - Kapitel 177
”That wasn’t the present we planned to give her, but fine with me.” muttrade han. Så typiskt honom att spela tjurig nu. ”But, let’s continue instead.” flinade han och jag himlade med ögonen åt honom. Han var bra rolig han. Sel log mot honom innan hon gav mig ett silvrigt paket. Jag log tacksamt mot henne innan jag rev bort pappret. Ännu en låda visade sig under pappret men den här gången var det inga fotografier när jag öppnade kartongen. Det var en mikrofon. En blå mikrofon med silvriga stenar på den och några stenar i en mörkare nyans av blå som formade sig till ett D och ett W. Jag log tacksamt mot Sel och hon besvarade snabbt leendet. Det låg någonting mer i kartongen, en lapp. Jag tog upp den och såg att det var ett brev. Koncentrerat läste jag igenom det innan jag nickade entusiastiskt mot Selena. Hon gjorde tummen upp och jag rev snabbt sönder lappen. Justin skulle allt få smaka på sin egen medicin.
”Please baby? I don’t want to open more presents!” påpekade jag till Justin som stod med ett enormt flin på läpparna. Mikrofonen jag fått utav Selena var hur bra som helst och den var fantastisk att hålla i också.
”Just one more, then you’re done. C’mon bunny bee! You’re gonna love this!” envisades Justin. Han nästan studsade upp och ner, så entusiastisk var han. Jag suckade innan jag nickade. Det här fick bli den sista, sen tänkte jag inte öppna en enda till, på minst tio års tid. Han gav mig en snabb kyss innan han sprang av från scenen och genom publiken. Där borta mötte han någon och de verkade prata om någonting.
”Okay, Sel, make sure she’s not looking!” beordrade Justin i mikrofonen och strax därefter kände jag ett par nätta händer över mina ögon.
”Han är knäpp, jag vet, men tro mig, han vet vad han gör. Du kommer älska den här presenten!” hörde jag Sel viska till mig och jag nickade lugnt. Att han visste vad han höll på med, det var inte direkt någon nyhet för mig, antagligen inte för någon. Men det skrämde mig lite att både Justin och Sel var helt säkra på att jag skulle älska det. Tänk om jag inte gjorde det då? Vad skulle hända då?
”Okay, are you ready? You guys have to be quiet, can you handle that? Ah, you all’s gonna love this!” hörde jag Justin säga och det fick mig att himla med ögonen. Sel skrattade bredvid mig och det fick mig att le. Jag älskade Selena. Hon var alltid så trevlig, så underbart snäll och extremt rolig. Jag hörde steg bredvid mig och sen stannade någon en bit bort.
”Baby, say hello to your new little friend. Dezzie, this is Shawty!” sa Justin och Selena tog bort sina händer från mina ögon när han sa det sista ordet. Jag vände blicken mot Justin och såg att han höll i en svart, lurvig sak. Jag granskade hårbollen i hans famn och insåg att det var en liten hundvalp med en rosa rosett runt halsen. Han kom fram till mig och jag reste mig upp för att titta på den söta lilla saken i som satt lugnt mot hans bröst. Försiktigt sträckte jag fram handen för att låta henne nosa på mig. Nästan genast började hon slicka mig på handen och jag skrattade lågt.
”Vill du hålla henne?” frågade Justin och jag vände blicken mot honom för att svara. Han såg så glad ut, jag trodde nog aldrig att han kunde se gladare ut än han gjort andra gånger, men det här slog priset. Jag fick inte fram ett ord så jag nickade bara mot honom. Smidigt flyttade han över henne till mig och jag kände den behagliga tyngden i famnen. Jag var inte särskilt bra på hundraser, och det visste nog Justin om för han kliade henne bakom örat medan han förklarade för mig.
”Hon är en Australien Shepard. Visst är hon söt?” frågade Justin medan han klappade henne lite. Jag tittade på hundvalpen som satt i min famn och strök handen genom hennes mjuka päls.
”Hon är helt underbar! Men, hur…?” började jag och Justin log genast bredare.
”Hon är din present, jag tycker inte om att du är helt ensam när din pappa inte är hemma. Men när du inte har tid för henne så kan mormor och morfar ha henne. Vi har redan kollat om hon går ihop med Sammy och det gör hon. Dessutom kan hon följa med mig på turné beroende på var jag ska. Tro mig, hon har lindat Scooter runt svansen så det heter duga. Han är stört kär i den här hunden.” förklarade Justin och jag skrattade åt tanken på Scooter.
Awwwwwwww, vem blev förvånad? (aa) ;)
Ber om ursäkt för att det tagit sådan lång tid för kapitlet att komma upp -.-' Trodde att jag lagt upp det här för länge sedan, men det verkar ha blivit något fel så det kom inte upp O.o
I alla fall Shawties så är jag hemma hos mammas ex nu, där det finns internet, och eftersom att det är jul nu så ska jag försöka skriva och ladda upp så mycket kapitel som helst! :)
Sååååå, nästa kapitel kommer snart ;)
Stay tuned on twitter (@YOUAREMYUNICORN - look for the tags #BCAngels & #BieberCashUpdate))
And ofc on the facebook side (biebercash.blogg.se) :)
Sen har jag några frågor till er ;)
VAD HAR NI ÖNSKAT ER I JULKLAPP?
VAD ÄR DET BÄSTA MED JULEN?
VAD ÄR DET VÄRSTA MED JULEN?
Love you my little Angels <3
