Where are you now - Kapitel 117
"Då får vi väl ta igen det extremt mycket dem dagar vi har kvar!" bestämde han innan han kysste mig mjukt. Jag drog honom lite närmare mig, och det slutade med att han låg på mig, för han tappade balansen. Hans högra hand la han vid min midja igen, men drog undan tröjkanten så att hans hand smekte min hud. Beröringen kändes brännhet. Kyssen blev vildare och min andhämtning blev mer ansträngd. Han avbröt kyssen och log mjukt mot mig. Jag skrattade lite lågt, innan jag drog honom tätare intill mig igen. Hans värme var så pass behaglig att det var svårt att låta bli.
"Är du fortfarande vaken?" frågade Justin tyst och jag vände lugnt huvudet mot honom medan jag log varmt.
"Ja, jag är vaken." svarade jag mjukt innan jag la mig på sidan för att slippa vrida huvudet så mycket. Justin låg på rygg och tittade upp i taket. Vi låg tysta en stund innan jag suckade djupt.
"Vi lär ju gå upp, jag vet inte om du vill duscha innan dem kommer, men det ska jag i alla fall göra." log jag innan jag snabbt pussade honom på kinden och började kravla mig ur sängen. Justin tog tag i min arm och drog tillbaka mig.
"Kallar du det där morgonpuss? Jag vill ha lite mer än så!" sa han och såg på mig precis som om det var en självklarhet. Jag skrattade mjukt innan jag la mig bättre till och gav honom en lång och mjuk kyss. Jag började den, men han fick avsluta den, även om jag visste att det kunde vara riskabelt. Hade han fått bestämma så skulle vi nog inte ha lämnat sängen alls idag, och jag förstod honom.
"Godmorgon!" viskade han mot mina läppar och jag log.
"Godmorgon på dig också!" svarade jag innan jag lugnt backade undan. Han log mot mig och jag skrattade lågt igen innan jag den här gången nästintill hoppade ur sängen.
"Vad gör du?" frågade Justin förvånat och jag slängde en överlägsen blick mot honom.
"För att komma upp på morgonen så brukar jag behöva leka ninja. Annars kommer jag aldrig upp." förklarade jag och log. Han skrattade medan han i princip rullade sig ur sängen, tills han hamnade på golvet med en duns. Jag skrattade högt medan jag klättrade över sängen för att se honom ligga bredvid sängen med en förvånad min.
"Är det så här du kommer upp ur sängen?" skrattade jag. Justin lipade åt mig innan han fick tag i min arm och drog ner mig, så att jag hamnade över honom.
"Nej, det är så här jag får tjejer på fall." flinade han och jag himlade med ögonen innan jag kysste honom.
"Deztiny? Borde inte Ellie vara här snart?" hörde jag pappa ropa och jag avbröt snabbt kyssen. Jag insåg att klockan var kvart i elva och slängde mig upp på fötter.
"Hoppa in i duschen först du, jag kan duscha sen när dem kommer." log han medan han lugnt satte sig på sängkanten. Efter att ha slängt ett bländande leende mot Justin och plockat åt mig min handduk smet jag ut ur rummet och sedan vidare in i badrummet. När jag kände det heta vattnet som omgav mig försvann all stress och jag kände hur jag slappnade av i hela kroppen. När jag var klar stängde jag motvilligt av duschen och svepte handduken omkring mig. Efter att ha plockat fram en mindre handduk och virat in den i håret, öppnade jag badrumsdörren och kände hur kylan trängde sig inpå. Det var alltid lika behagligt på något sätt.
"Åh, vilken timeing, hon är här nu. Är Sky med också? Det var ett tag sen man såg honom. Jag tar in dem i köket medan du klär på dig." pratade pappa på, utan att jag knappt behövde svara honom. Jag log överseende för mig själv när jag tassade tillbaka till sovrummet, där Justin låg på sängen.
"Dem är här nu." sa jag och flinade lätt när jag såg att han hoppade till. Han besvarade det långsamt med ett varmt leende, hans leende.
"Jag kan hälsa först innan jag duschar." sa han bara innan han la sig på sidan i sängen för att granska mig. Jag himlade lätt med ögonen innan jag tassade bort till garderoben och drog fram underkläder och sen ett par jeansshorts och ett svart linna. Snabbt och smidigt drog jag på mig allting och sedan borstade jag snabbt ut håret, som fortfarande var blött.
"Är du klar Justin?" frågade jag medan jag torkade håret en sista gång. Han nickade en gång innan han gav mig en lätt puss.
"Kom bara ihåg att vi inte ska visa någonting, okej?" sa jag nervöst. Jag ville inte att allting skulle gå helt snett, för det skulle bli väldigt jobbigt för Justin. Han nickade innan han gick bort till dörren. Jag slängde en blick i spegeln innan jag gick efter Justin, ut ur rummet och sen in i köket, där Ellie och Sky satt och log mot oss.
Det här är vad ni får tills vidare, inte superbra, jag vet!
Men jag ska försöka fixa allting så fort som möjligt!
Kramisar <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 116
"Så, Dezzie! Jag hörde att du träffade Danne när du var på akuten." började pappa och jag grimaserade. Danne var det minsta jag ville prata med honom om. Det drog bara upp alla tankar om vad som hänt sen Christopher kommit dit och rört till det i allas liv och tillvaro. Till min förvåning la Justin sin hand på mitt lår, under bordet. Jag sneglade mot honom och han log bekymrat. Han var orolig för mi, sötnosen. Jag tog hans hand i min och klämde åt den innan jag återigen satte upp den under hakan, som jag suttit ett tag för att inte äta så fort. Jag log för mig själv innan jag gick igenom allting, från början. Allting med Christopher, allt med mamma, allt med Robyn. Det var länge sen jag pratat med honom på det sättet, men mycket var Justin's förtjänst. Han satt hela tiden med handen på mitt lår och drog lugnt tummen fram och tillbaka.
"Hur kändes det där då?" frågade Justin när vi låg i min säng och pratade. Han låg och pillade lite i mitt hår med ena handen medan han lekte med mina fingrar med den andra. Jag behövde inte fråga vad han syftade på för att veta vad jag skulle svara.
"Det kändes rätt bra faktiskt. Han var faktiskt rätt lätt att prata med, lättare än vad jag trodde!" svarade jag lugnt medan jag tittade upp i taket. Justin's hand var lika mjuk som vanligt, och det kändes alltid så lugnande när han höll på.
"Men det är ju bra!" svarade han bara och jag kunde nästan svära på att han log för sig själv. Vi låg tysta en stund och andades. Hans andetag var jämna, lätta och melodiska. Det var till och med lugnande att lyssna på honom.
"Vad ska vi hitta på imorgon då?" frågade Justin efter ett tag. Då kom jag på vad jag hade pratat med Ellie om. Jag satte mig upp i sängen och vände blicken mot honom.
"Det är lite upp till dig faktiskt. Ellie undrade om hon och Sky kunde komma över imorgon." berättade jag och log mot honom. Han såg lite förvånad ut ett par sekunder innan hans ansikte speglade blandade känslor.
"Hon vet inte att du är här." förklarade jag snabbt och han slappnade av lite, men tittade fortfarande på mig med en obeslutsam min. Jag visste precis vad som pågick i hans huvud. Han kände varken Sky eller Ellie. Visserligen hade han träffat Ellie, men de hade ju knappt pratat.
"Hur ska vi göra med... Oss... Liksom?" frågade han osäkert, fortfarande med en fundersam blick. Jag funderade en stund, där hade han ju faktiskt en poäng. För min del visste jag att jag kunde berätta för Ellie, och Sky skulle nog också vara tyst, kanske. Men Justin kände dem ju inte, han kunde ju inte vara säker på att det inte spreds vidare.
"Ehm... Jag vet inte riktigt. Det beror helt på dig. Jag vet att jag kan lita på Ellie. Sky är kanske lite tveksam däremot. Han kanske berättar allting för Christopher och så..." pratade jag på men blev avbruten då Justin kysste mig. När han avslutade kyssen tittade jag på honom med förvånad blick.
"Ibland är det verkligen enda sättet för att få tyst på dig." log han mot mig och jag besvarade leendet, lite generat. Det var ju någonting jag var väl medveten om, men Justin's sätt att få tyst på mig var något nytt, och ganska så överraskande.
"Det var inte vad jag frågade. För min del kan vi gärna träffa dem, men hur ska vi bete oss? Ska vi ta risken och lita på dem, eller ja, Sky? Om Christopher på något sätt får reda på att vi är tillsammans, så kommer det väl med säkerhet läcka ut, särskilt eftersom att han inte gillar mig särskilt mycket." sa han lugnt och jag nickade fundersamt. För mig spelade det ju just ingen roll, men jag tänkte på Justin.
"Det är upp till dig, för mig spelar det ingen roll. Ellie kommer inte säga någonting, det är jag helt säker på. Sky däremot är jag osäker på. Han och jag har inte alltid kommit överrens helt och hållet, men han verkar vara på min sida under det senaste som har hänt. Men som sagt, för mig spelar det ingen roll, vi kan ju alltid försöka bete oss som bara kompisar." spekulerade jag mot honom. Han funderade en stund innan han nickade.
"Ja, det kanske inte är helt omöjligt. Vi kan ju i alla fall ta hit dem och se hur det känns. Det blir nog bra. Ta hit dem du." log han och kysste mig. Jag besvarade kyssen innan jag klev upp ur sängen och drog med mig datorn. Som tur var hade Justin inte stängt av den, så det tog inte hundra år innan den kom igång och var redo för användning.
"Jag ska logga in på Skype för att prata med Ellie. Vill du fortfarande vara kvar eller ska du gå och typ prata med pappa eller något?" frågade jag osäkert. Han skrattade lågt innan han pussade mig på pannan och gick till dörren.
"Ropa om du behöver mig, babe!" log han innan han gick ut ur rummet och stängde dörren. Jag suckade innan jag loggade in, och blev direkt attackerad, av Christopher. Utan att ens ägna en tanke åt honom klickade jag ner hans fönster innan jag blockade honom.
"Idiot!" muttrade jag innan jag klickade upp Ellie, som precis hade loggat in hon också. Snabbt ringde jag upp henne och hon svarade efter en signal.
"Vilken timeing du har tjejen!" skrattade jag medan cam'en laddade. Snart var vi båda uppe i bild också.
"You knom me!" svarade hon och log sitt vanliga, malliga leende. Jag himlade med ögonen åt henne.
"Jag snackade med honom, och ni får gärna komma över imorrn." sa jag och log. Hon sken upp på andra sidan, och gjorde en ansats till att ropa på Sky.
"Men det är någonting ni behöver veta också." skyndade jag mig att säga. det avbröt henne från att ropa på honom. Hon tittade på mig med förvirrad blick. Sedan vinkade hon till sig Sky som satte sig i hennes säng och kom i bild.
"Hej Dez!" hälsade han och log. Jag besvarade leendet och vinkade lite till honom.
"Okej, jag är inte ensam här hemma. Det är inte bara jag och pappa." började jag lugnt och de båda på andra sidan kameran såg nyfikna ut.
"Jag har en kompis här, som ni också kommer få träffa imorgon." berättade jag och log mjukt. Ellie såg ut att fundera en stund medan Sky såg förvirrad ut.
"Vem är det då? Caitlin?" frågade hon och log mjukt. Hon hade inte varit med Caitlin särskilt mycket, men hon verkade ändå gilla henne. Det skulle jag lägga på minnet.
"Nej, det är inte Caitlin, och inte Jasmine. Det är Justin." erkände jag och väntade på svar. Sky's ögon blev stora medan Ellie bara log lite.
"Det kunde jag ju nästan ha listat ut!" log Ellie glatt. Sky såg fortfarande förvånad ut.
"Tror du mig inte, Sky?" frågade jag roat och han tvekade lite. Jag höll upp ett finger innan jag gick fram till dörren och vinkade till mig Justin som precis kommit ut från toaletten. Han kom in i rummet med förvånad blick.
"Sky, här har du den berömda flickidolen." log jag när både jag och Justin kom i bild. Sky såg rätt nervös ut innan han nickade lätt.
"Hej Ellie. Det var ett tag sen. Hur är det?" frågade han mjukt och Ellie vinkade med ett litet leende på läpparna. Det märktes att hon var på hemmaplan nu, hon var inte alls lika blyg.
"Hej! Justin!" hälsade han mot Sky, som nickade lite.
"Sky, eller ja, Skyler." hälsade han tillbaka. Jag log glatt.
"Så, när kommer ni imorgon då?" frågade jag efter en stunds tystnad. Ellie och Sky vände blickarna mot varandra och funderade en stund innan Ellie vände sig mot datorn igen.
"Jag vet inte riktigt, Dez. Vi ska inte göra någonting speciellt. Så, när passar det er?" frågade Ellie och jag funderade en stund. Vi skulle ju inte direkt göra någonting, vad jag visste.
"Kom vid elva-tiden då. Då hinner vi vakna och käka lite frukost och så innan." bestlutade jag och Ellie nickade.
"Elva blir bra, då hinner vi vanka till också. Men gumman vi ska kolla på film nu, vi ses imorgon!" sa hon och log. Jag nickade lite innan jag log tillbaka.
"Gör så ni. Vi ses imorgon! Hej då!" svarade jag och klickade ner rutan. Jag loggade snabbt ut från Skype och stängde ner datorn. Jag kände Justin's blick i nacken när jag ställde ner den på skrivbordet och satte i laddar-sladden.
"Vad ska vi göra nu då?" frågade jag när jag vände mig om, och blev förvånad över att Justin stod bara någon decimeter ifrån mig. Han kom emot mig och la händerna vid min midja.
"Om vi inte kan mysa alls med varandra imorgon, så får vi väl fördubbla dagens dos." sa han mjukt och log flirtigt. Jag skrattade lågt och satte mig på skrivbordet, för han kom allt närmare.
"Dagens dos? Hur ska vi göra när du åker bort i två månader då?" frågade jag och höjde ett ögonbryn. Han log besvärat, men sedan flinade han självsäkert.
"Enkelt, jag åker inte." svarade han. Jag himlade med ögonen innan jag puttade bort honom lite så att jag kunde resa mig upp.
"Så enkelt är det inte, det vet du. Du måste åka." svarade jag medan jag såg hur hans ansikte kom närmare mitt. För att retas med honom släppte jag honom, vände bort huvudet och gick bort till sängen. När jag satte mig ner såg han först förvånad ut, innan han log igen och kom efter, och lutade sig över mig så att jag automatiskt ryggade tillbaka och hamnade på rygg.
"Då får vi väl ta igen det extremt mycket dem dagar vi har kvar!" bestämde han innan han kysste mig mjukt. Jag drog honom lite närmare mig, och det slutade med att han låg på mig, för han tappade balansen. Hans högra hand la han vid min midja igen, men drog undan tröjkanten så att hans hand smekte min hud. Beröringen kändes brännhet. Kyssen blev vildare och min andhämtning blev mer ansträngd. Han avbröt kyssen och log mjukt mot mig. Jag skrattade lite lågt, innan jag drog honom tätare intill mig igen. Hans värme var så pass behaglig att det var svårt att låta bli.
Oj oj oj då! ^^
Här går det visst hett till! ^^
Ledsen att det tagit sån tid för det här kapitlet, men nu har ni fått det!
Tack igen för alla mysiga gratulationer och alla snälla kommentarer!
Ni är guld världa! <3
Live, Laugh, Love
Tack så mycket!
Jag måste bara få tacka er alla för helt fantastiska grattis-kommentarer!
Ni är helt underbara!!!
Jag hade aldrig förväntat mig att jag skulle få så många söta kommentarer, ni är inget mindre än mina små änglar! <3
Det här är från min förra födelsedag <3
Jag måste in till skolan en snabbis, men sen bär det av hemåt och då kan ni ge er på att ni får minst ett kapitel! :D <3
Bara så att ni alla vet, jag kanske har kommit över mina motgångar nu. Skriver ju inte längre vid min låtsaspappas dator, utan jag har fått en egen laptop! :D <3 Så nu kanske det kan gå framåt igen! ;) <3
Älskar er alla, glöm inte bort det! Ni är dem som gör min dag! Ni är dem som får mig att må bra när jag är på dåligt humör! Är jag ledsen, eller på tvären, så behöver jag bara gå in på bloggen och läsa era extremt underbara kommentarer och allting är som bortblåst! :')
Det finns inte ens ord för hur speciella och otroligt fantastiska jag tycker att ni är!!! <33
Puss och Kram på er allihop!
Jag hoppas verkligen att jag kan få träffa er alla en vacker dag, för ni är verkligen underbara små änglar!
Mina små änglar <3
Live, Laugh, Love
Ni är helt underbara!!!
Jag hade aldrig förväntat mig att jag skulle få så många söta kommentarer, ni är inget mindre än mina små änglar! <3
Det här är från min förra födelsedag <3
Jag måste in till skolan en snabbis, men sen bär det av hemåt och då kan ni ge er på att ni får minst ett kapitel! :D <3
Bara så att ni alla vet, jag kanske har kommit över mina motgångar nu. Skriver ju inte längre vid min låtsaspappas dator, utan jag har fått en egen laptop! :D <3 Så nu kanske det kan gå framåt igen! ;) <3
Älskar er alla, glöm inte bort det! Ni är dem som gör min dag! Ni är dem som får mig att må bra när jag är på dåligt humör! Är jag ledsen, eller på tvären, så behöver jag bara gå in på bloggen och läsa era extremt underbara kommentarer och allting är som bortblåst! :')
Det finns inte ens ord för hur speciella och otroligt fantastiska jag tycker att ni är!!! <33
Puss och Kram på er allihop!
Jag hoppas verkligen att jag kan få träffa er alla en vacker dag, för ni är verkligen underbara små änglar!
Mina små änglar <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 115
"Åh tack så mycket! Nej nu ska vi låta er handla ifred! Vi kanske ses någon gång Dezzie!" log blondinen innan hon drog med sig den rödhåriga bort därifrån. Jag log mot dem.
"Det hoppas jag verkligen." svarade jag innan jag vände mig mot Ellie. Hon stod och stirrade på mig med stora ögon.
"Har du varit hemma hos Justin Bieber's pappa?" frågade hon och jag log svagt för mig själv. Nog kände jag henne rätt alltid. Det var precis den frågan jag varit säker på att hon skulle prioritera att ställa.
Ellie och jag hade satt oss på ett fik bredvid affären och fortsatt prata, om allt mellan himmel och jord. Hon berättade lite om problemen som uppstått mellan henne och Sky för ett tag sen, men som dem nu hade löst, på ett bra sätt. Ingen av dem var speciellt duktiga på att prata och diskutera problem, så det var ju framsteg, för deras skull.
"Hur tror du att det kommer gå i skolan på måndag då? Jag menar, Chris verkar ju vara väldigt angelägen om att få tag på dig..." frågade Ellie när vi satt i bilen på väg hem till henne. Det var två och en halv timme sen jag åkte hemifrån, så jag antog att Justin och pappa var rätt hungriga.
"Jag vet inte riktigt. Jag har ingen som helst lust att lyssna på hans dryga bortförklaringar och ursäkter. Han vet mycket väl att jag inte vill prata med honom, sen får vi väl se om han tänker lyssna eller inte. Det blir hans huvudverk om han inte accepterar det." svarade jag bara och ryckte på axlarna medan jag svängde in framför hennes hus. Hon skrattade åt vad jag sagt så jag slängde en förvånad blick mot henne.
"Ja men det är ju så! Han om någon borde ju känna dig tillräckligt väl för att veta att han borde lyssna på dina varningar!" förklarade hon och jag rynkade på ögonbrynen. Det var ju precis vad jag hade trott, att han skulle känna mig tillräckligt väl för att veta såna grejer. Jag sa ingenting utan stängde bara av bilen och klev ur för att kunna säga hej då till henne på riktigt.
"Vad ska du göra imorgon?" frågade hon när hon stängt dörren på sin sida. Jag gick runt bilen till henne och lutade mig sedan mot huven, som jag gjort innan vi åkt.
"Jag vet inte riktigt. Vadådå?" frågade jag osäkert. Jag hade ju fortfarande inte sagt någonting om att Justin var hemma hos mig, och dessutom hade hon ingen aning om att vi var en enhet. För mig spelade det ingen större roll om hon visste, hon var ändå en av mina bästa vänner, men jag brydde mig om Justin. Det var han som skulle få största pressen på sig om det läckte ut, särskilt innan vi ens visste om vi klarade av det hela.
"Jag tänkte om vi kunde hänga, det var ju en hel vecka sen faktiskt! Jag antar att du vill vara hemma och umgås med din pappa och så ikväll eftersom att ni också varit borta från varandra i en vecka." pratade hon på och jag svalde. Borde jag kanske berätta för henne?
"Jag ska kolla lite med honom, om han har planerat något inför imorgon, så kan jag ju höra av mig ikväll." svarade jag lugnt. Jag var stolt över mig själv då jag lyckats undanhålla att jag egentligen pratade om Justin. Jag tyckte inte om att ljuga, därför använde jag mig rätt ofta av undvikande sanningar. Alltså, jag undvek att svara med namn, som i det här fallet.
"Absolut! Jag kan logga in på msn, eller skype eller något sånt ikväll, så kan vi ju snacka där!" log hon och kramade om mig. Jag besvarade kramen och log för mig själv, jag hade saknat henne så otroligt mycket så det var helt sjukt.
"Vi hörs sen vännen! Jag hör av mig ikväll när vi har snackat om det, och vi har käkat klart." log jag när jag släppte henne. Hon nickade innan hon småsprang mot dörren och möttes av Sky som precis öppnade den för att hälsa på henne. De vinkade mot mig när jag startade bilen och slutligen svänge ut från trottoarkanten. Nu var det dags att åka hem, till två hungriga killar. Det tog ett tag innan jag lyckats välja vad jag skulle laga för mat, men till slut hade jag kommit på något som var så otroligt gott att det nästan var sjukt. Chicken à la King var en av mina favoriträtter. Det gick fort att tillaga och otroligt gott.
Mina tankar avbröts av en hög signal som kom ifrån fickan. Snabbt drog jag upp mobiltelefonen och såg en sötbild på Justin, den jag tagit när han hade sovit.
"Hej sötnos!" svarade jag och vinkade åt en mötande bil, som jag insett var Evancé, en tjej jag hängde mycket med när vi var små. Hon var två år äldre än jag, men vi hade alltid kommit bra överrens.
"Hej babe! Var är du någonstans?" frågade Justin i telefonluren och jag log mjukt för mig själv.
"Jag är hemma om typ fem sekunder. Svängde precis in i kvarteret, så jag kommer snart." svarade jag och han skrattade lätt.
"Okej, då ses vi snart. Puss." sa han och la på. Jag la ner mobilen i fickan igen medan jag slutligen svängde in på uppfarten. Jag såg Justin's siluett i köksfönstret och vinkade roat åt honom. När jag klev ur bilen hörde jag hur ytterdörren öppnades, men det var inte Justin, det var pappa.
"Hej gumman! Gick det bra att handla?" frågade han medan han följde efter till bakluckan, där jag lagt matkassarna. När jag öppnade tog han tag i båda två och gick in med dem.
"Är du hungrig eller?" skrattade jag roat och han nickade. Det märktes verkligen att han var det, annars skulle han aldrig drömma om att möte en när man kom hem och sen bära in kassarna till köket. Snabbt låste jag bilen och följde efter honom.
"Var är Justin då?" frågade jag när jag kom in i köket, där pappa stod och hade börjat fingra på varorna. Jag gick snabbt dit och smällde till honom på fingrarna. Han såg på mig med vädjande ögon men jag skakade bara på huvudet. Han visste reglerna. Skulle jag laga mat, så skulle jag få vara själv i köket, utan att ha honom hängandes över axeln.
"Han sprang in i ditt rum när du kom in. Jag har ingen aning om varför, för han sa ingenting, men han är där nu i alla fall." muttrade pappa innan han gick ut ur köket. Det var fascinerande att han verkligen trodde att sådant gav mig skuldkänslor. Det fick mig ju bara att le. Istället för att leta rätt på Justin började jag plocka upp varorna för att börja skära kyckling och koka ris. Allting gick fortare än vad jag hade förväntat mig, så när allting stod och skulle puttra på svag värme i några minuter, torkade jag händerna och gick ut ur köket för att se vad Justin höll på med.
"Hej älskling!" hälsade han när jag kom in i rummet. Han halvlåg i min säng med datorn i knät. Jag gick fram till honom och gav honom en mjuk kyss.
"Hej på dig också!" log jag när jag hade avslutat kyssen. Han flinade mot mig innan han vände sig mot skärmen igen. Jag följde hans blick och såg att han skype'ade med någon. Med någon som jag tyckte såg ut som Selena. Selena Gomez.
"Haha sötnosar! Är det där din tjej, Justin?" frågade hon och log. Nog var det hon alltid. Jag sneglade på Justin som nickade nöjt, och jag skrattade mjukt åt honom.
"Hej! Du måste vara Dezzie!" skrattade hon och vinkade. Jag satte mig försiktigt bredvid Justin, så att jag såg bättre, och vinkade tillbaka.
"Japp, det är jag det! Och du kan inte vara någon annan än Selena!" svarade jag och log. Hon skrattade innan hon nickade instämmande.
"Skyldig!" erkände hon och log mot oss. Justin vände sig mot mig och såg på mig med en stolt blick.
"Det är mat snart, ni kan fortsätta sen om ni vill. Jag ska bara duka, men maten står på bordet inom fem minuter." berättade jag och kysste honom. Sen vände jag mig mot Selena igen, som faktiskt såg ut att tycka att det var gulligt.
"Trevligt att... Jaa... Jag vet inte om det räknas som att träffas. Men det var roligt att ses Selena!" log jag och var på väg bort från sängen, men Selena's skratt hindrade mig.
"Detsamma, Deztiny! Hoppas att vi ses på riktigt! Ha det bra!" log hon och vinkade. Jag bländade ett mjukt leende mot henne innan jag kastade en blick mot Justin, som nickade. Sedan tog jag mig ut ur rummet och in i köket igen. Där plockade jag fort fram tallrikar, bestick och glas. Samt att jag tog fram pappas vinflaska, som han brukade vilja ha på lördagskvällar. Han drack aldrig mycket, utan han tog bara ett glas till maten för att det tydligen gav en ny skärpa på smaken. För mig gjorde det ingenting, jag visste ju att han inte drack för att bli full, och han drack aldrig någonsin mer än två glas på en kväll.
"Pappa! Justin! Det är mat!" ropade jag medan jag lugnt tände de två stearinljusen som stod på bordet. När de var tända så släckte jag ner lamporna i köket, förutom några spottar som jag sänkte ner till dimljus. Det vart rätt mysigt, perfekt för en lördagsmiddag.
"Åh vad gott det luktar älskling!" berömde pappa när han kom in i köket och genast satte sig ner på sin stol intill fönstret. Justin kom in han också och satte sig bredvid min plats, alltså den snett emot pappa. Eftersom att det oftast bara var jag och pappa som åt, om inte Ellie eller Christopher stannade kvar på middag, så hade det automatiskt blivit så att vi hade varsin plats. Han satt längst mot fönstret på ena sidan och jag satt mitt emot på den andra sidan.
"Jag visste inte att du var så här duktig!" påpekade Justin lugnt när han hade satt sig ner. Jag skrattade lågt medan jag satte mig på min vanliga plats.
"Smaka innan du säger någonting." skrattade jag. Han kunde ju inte vara helt säker på att det var gott, bara för att han tyckte att det luktade gott. Han log bara till svar innan han tog över sleven från pappa, som redan hade lagt på mat.
"Vadå? Jag är hungrig!" påpekade han när han hade tryckt in en stor tugga blandat med kycklinggryta och ris i munnen.
"Ja, jag märker det!" skrattade jag och tog sen över sleven från Justin, som också hade varit snabb på att lassa upp. Det måste vara någonting med y-kromossomen, det var jag nästan helt säker på. Vi satt och åt en stund under tystnat, tills pappa hade stillat den värsta hungern antog jag.
"Så, Dezzie! Jag hörde att du träffade Danne när du var på akuten." började pappa och jag grimaserade. Danne var det minsta jag ville prata med honom om. Det drog bara upp alla tankar om vad som hänt sen Christopher kommit dit och rört till det i allas liv och tillvaro. Till min förvåning la Justin sin hand på mitt lår, under bordet. Jag sneglade mot honom och han log bekymrat. Han var orolig för mi, sötnosen. Jag tog hans hand i min och klämde åt den innan jag återigen satte upp den under hakan, som jag suttit ett tag för att inte äta så fort. Jag log för mig själv innan jag gick igenom allting, från början. Allting med Christopher, allt med mamma, allt med Robyn. Det var länge sen jag pratat med honom på det sättet, men mycket var Justin's förtjänst. Han satt hela tiden med handen på mitt lår och drog lugnt tummen fram och tillbaka.
Ooooooh!
Tänk att försöka sitta och prata när Justin smeker ens lår xD
I alla fall!
Ber om ursäkt för att uppdateringen verkligen suger just nu, men jag fyller 18 imorgon och det kommer folk omvartannat!
Därför hinner jag inte riktigt, men jag ska försöka skriva imorgon, när jag inte har några gäster! :)
Tack för kommentarerna btw!
Ni är helt underbara! <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 114
"Japp det gör vi! Ring om det är något!" log han och jag log barasom svar innan jag gick ut och stängde dörren. Det var tur att mina solbrillor låg i bilen, för annars hade jag antagligen inte haft en aning om vart de tagit vägen. När jag startade bilen gick radion igång högt och jag sänkte den lite innan jag backade ut från uppfarten och svängde sedan ut åt höger, för att åka till Ellie.
När jag svängde in framför huset stod redan Ellie och väntade på mig. Hon hoppade snabbt in innan hon vinkade till Sky, som tydligen inte tänkte låta oss åka än. Han gick runt på min sida av bilen och öppnade dörren.
"Tjena tjejen! Hur är det?" frågade han när han kramade om mig. Jag log mjukt och besvarade hans varma kram. Trots att vi inte kom megabra överrens så tyckte jag riktigt mycket om honom.
"Jodå, det är faktiskt rätt bra, med tanke på omständigheterna. Själv?" frågade jag när vi släppte varandra. Han tittade på mig med ett plågat uttryck.
"Jo, jag vet. Har du pratat någonting med honom?" frågade Sky utan att så mycket som ens ha en tanke på att besvara min fråga. Jag skakade på huvudet.
"Nej, det har man märkt. Han är helt galen för att du har bytt nummer. Han blev inte särskilt glad på mig heller när jag sa att jag inte hade det nya. Han tror att jag ljuger för honom." förklarade han och rynkade på näsan. Jag klev ur bilen och stängde dörren. Det var så mycket lättare att prata med honom om vi båda liksom stod upp, istället för att jag satt. Jag kände mig så otrevlig nämligen.
"Tänk att han ska tro att allting handlar om honom! Att byta nummer och han inte har det, det var ju bara en stor bonus." påpekade jag och lutade mig mot huven. Sky la huvudet på sned och såg på mig med ett frågande uttryck.
"Min mobil råkade ut för en liten olycka och ja, en drunkningsolycka närmare bestämt. Så den funkar inte längre." skrattade jag medan Sky himlade med ögonen.
"Vad har du lyckats med nu då, Dez?!" fnissade Ellie när hon kom runt till oss. Hon tröttnade väl på att sitta ensam i bilen medan vi stod och pratade. Jag gav henne en oskyldig min och höll upp händerna.
"Jag har inte gjort någonting! Det var Justin's fel!" påpekade jag och log mjukt åt minnet. Han var allt bra söt han.
"Vilken Justin?" frågade Sky förvirrat. Jag tittade på honom med ett höjt ögonbryn. Han skakade bara på huvudet och såg fortfarande lika förvånad ut.
"Jag som trodde att Christopher berättade allt för dig. Ni är ju bästa kompisar!" utbrast jag förvånat och han himlade med ögonen.
"Han har inte pratat med mig alls de senaste dagarna eftersom att jag har ställt mig på din sida i det här. Han har ju bara hört av sig när han har försökt tvinga fram ditt nummer, men eftersom att jag inte har det så har det ju liksom inte varit så lätt. Sen skulle jag ju inte precis ge honom det heller." föklarade Sky och jag rynkade på näsan. Jag hade visst lämnat efter mig en liten röra genom att bara byta nummer.
"Jag får ta och prata med honom sen. I alla fall, Justin är kompis med Caitlin och Christian." svarade jag och log. Sky's ansikte förändrades och han såg på mig med överraskad min.
"Menar du Bieber? Eller är det en annan Justin?" frågade han och la återigen huvudet på sned. Det var en sån typisk Sky-grej. Det gjorde han alltid när han var förvånad eller förvirrad, utan att han egentligen tänkte på det.
"Ja, Justin Bieber!" skrattade jag och log roat mot honom. Han tänkte efter en stund innan han nickade accepterande. Det kändes som om Sky på något sätt hade förändrats sedan sist jag träffade honom. Som om han inte längre misstyckte mitt sätt att vara, utan snarare såg på mig som om han faktiskt brydde sig om mig, och det var rätt ovanligt.
"Nehe, ska vi pysa kanske, Ellie?" frågade jag efter en stunds tystnad och vände mig mot henne. Hon log innan hon nickade och tog två steg framåt, för att komma närmare Sky.
"Vi ses sen, älskling! Det är bara att ringa om du känner för det!" sa hon och kysste honom. Jag log svagt medan jag satte mig i bilen och stängde dörren. Efter ett tag satte sig Ellie på den andra sidan och jag såg Sky's ryggtavla när han gick mot huset igen.
"Okej, tell me everything!" sa hon och log entusiastiskt när jag svängde ut från hennes uppfart. Jag skrattade lågt medan jag rattade ut på den lite större vägen.
"Ehm. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Men jag gick ju på date med Christopher när han kom ner till Atlanta i tisdags. Då sa han ju att han hade en överraskning åt mig, och när jag minst anar det kommer det in en kvinna och sätter sig vid vårat bord. Han presenterar henne och hon hette typ Vanja eller något sånt. Vanja Smith. Anyways så frågade jag om det var hans släkting eller något sånt, men tydligen så var det min mamma." började jag medan jag höll blicken på vägen.
"Vänta! VA? Skojar du med mig? Är han dum i huvudet?" utbrast hon och jag skrattade lågt.
"Det var ungefär så jag reagerade också. I alla fall så frågade han om jag var glad, och då fick jag nog så jag ställde mig upp och typ skrek till honom innan jag dundrade ut ur restauranten. Sen stack jag till ett ställe som Caitlin visade mig, och jag satt väl där i några timmar typ. Sen kom Justin och typ sa att alla var ute och letade efter mig. Christopher hade tydligen ringt till Caitlin och frågat om jag hade kommit hem och hon hade blivit skitarg på honom. Anyways. Justin tog med mig till ett helt underbart ställe, där vi åt lite och pratade om det mesta. Sen när vi kom tillbaka till huset så fick jag sitta och prata med Caitlin. Hon hade stannat uppe och var fortfarande extremt pissed!" berättade jag och stannade bilen framför trafikljuset. Den här korsningen var den värsta någonsin. Det var alltid rött hur länge som helst.
"Sen så var det ju fullmåne ute, så jag låg i sängen med datorn istället för att sova. Svarade på massa tweets, ja, det var ju en hel del. Sen så var jag och Caitlin ute och shoppade. Gissa vem vi sprang på!" log jag mot henne. Hon såg ut att fundera en stund innan hon skakade på huvudet och ryckte på axlarna.
"Jaz." svarade jag glatt och log varmt för mig själv.
"Jaz? Jasmine Villegas? Du skojar?" utbrast hon och jag skakade på huvudet. Ellie älskade hennes musik, och jag klandrade henne verkligen inte. Jaz var extremt talangfull.
"Ja, Villegas. Vi tre satte oss och fikade, och sen så var hon tvungen att åka tillbaka till studion. På eftermiddagen däremot kom hon till Beadles hus. Vi hängde lite, innan vi allihop åkte till flygplatsen för att ta oss hit. Jag bestämde mig för att jag behövde prata med Christopher om allt som hänt gällande mamma och det där. Men när jag kom dit så ångrade jag mig stort. Han och Robyn låg i sängen, halvnakna, när jag öppnade dörren." förklarade jag innan jag la i driven och svängde vänster, då det precis blivit grönt för mig.
"Va? Med Robyn? Våran Robyn?" utbrast hon och jag gav henne en förvånad blick. Jag trodde hon visste om allt sånt här, men tydligen inte.
"Ja våran Robyn! Jag vägrade åka hem, så jag åkte till Stratford, där pappa lämnat av alla hos Ryan. Sen så kom jag hem för några timmar sedan bara." avslutade jag. Jag bestämde mig för att hålla Justin utanför det hela. Inte för att hon inte fick veta att han var hemma hos mig, utan snarare för att jag ville slippa en massa frågor om allting.
"Åh herregud! Ja, en idiot, det är vad han är, minst sagt! Gör mig en tjänst, gå aldrig någonsin tillbaka till honom!" sa hon surt och jag höll inne ett leende.
"Ingen risk!" svarade jag bara innan jag svängde in på parkeringen framför affären. Det såg ut som om hon ville fråga någonting mer, men jag stängde av bilen och klev ur.
"Dags att handla mat!" sa jag och log mot henne när hon klev ur hon också. När hon stängt igen dörren så låste jag den innan jag la ner nyckeln i handväskan som jag hade i armväcket. Att handla mat var inte min favoritsysselsättning, men det var alltid roligt när man hade någon med sig.
"OMG! Det är Dezzie! Vänta, shh! Skräm henne inte! Omg! Hon kommer hitåt! Var normal!" utbrast en blond tjej som stod vid kundvagnarna. Hennes rödhåriga kompis såg inte exakt lika entustiastisk ut, men det gick ändå att skymta. Jag kände Ellie's frågaden blick i sidan, men jag viftade bara bort det. Jag fick förklara senare.
"OMG! Hej!" sa blondinen när vi kom närmare. Jag log mot henne.
"Hej! Hur är det med dig?" frågade jag glatt och det såg nästan ut som om hon skulle svimma. Jag förstod inte riktigt just det. Hur kunde jag framkalla en sån känsla av någon, bara för att jag hängde med Justin Bieber?
"OMG! Asså, seriöst, jag älskar dina videor på youtube! Jag förstår inte ens var du får allting ifrån! Och OMG! Videon med dig och Jazmyn när ni ritar på Justin Bieber! Alltså det är helt sjukt!" babblade hon på och jag skrattade mjukt. Det såg nästan ut som om hon skulle spricka.
"Tack så mycket! Jag är väldigt impulsiv så det liksom bara blir som det blir ibland. Däremot, att rita på Justin var inte min idé utan Jazmyn's! Och Jeremy var inte sen med att filma." skrattade jag bekräftande. Den rödhåriga tjejen såg plötsligt lite mer intresserad ut.
"Har du varit hemma hos Justin's pappa?" frågade hon oförstående och jag log mjukt medan jag nickade.
"Det stämmer. En helt underbar människa om ni frågar mig." log jag som svar. Dem nickade lite och den rödhåriga såg ut att vilja säga något mer men hon hejdade sig.
"Jag såg dig på tv och du såg verkligen superbra ut!" sa den blonda och jag skrattade lätt.
"Tack så mycket! Det var kul att höra!" log jag mot dem medan jag plockade ut en kundvagn.
"Och tack så mycket för att du följde mig tillbaka på Twitter!" fortsatte blondinen och jag log mot henne.
"Absolut! Det är väl klart. Du verkar vara en superhärlig tjej!" log jag och undvek att se på Ellie. Jag visste att hon hade tusentals frågor till mig. Kände jag henne rätt visste jag även precis vilken hon skulle fråga först.
"Åh tack så mycket! Nej nu ska vi låta er handla ifred! Vi kanske ses någon gång Dezzie!" log blondinen innan hon drog med sig den rödhåriga bort därifrån. Jag log mot dem.
"Det hoppas jag verkligen." svarade jag innan jag vände mig mot Ellie. Hon stod och stirrade på mig med stora ögon.
"Har du varit hemma hos Justin Bieber's pappa?" frågade hon och jag log svagt för mig själv. Nog kände jag henne rätt alltid. Det var precis den frågan jag varit säker på att hon skulle prioritera att ställa.
Tråkigt kapitel kanske, men det är ju liksom som lugnet före stormen litegrand! ^^
Tack för kommentarerna, underbara! <3
Jag vet att uppdateringen halkar ner lite, men jag ska försöka upprätthålla den som den varit!
Blir lite svårt nu i helgen, men jag ska försöka allt jag kan! :)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 113
"En underbar person!" viskade jag tillbaka som svar innan jag kysste honom mjukt. Han besvarade leende min kyss medan han la sin hand vid min midja. Jag rös till lite, för tröjan hade åkt upp lite, så en del av hans hand låg mot min hud. Hans varma beröring var lika behaglig som alltid, och det kändes lika rätt som vanligt. Vi var som två puselbitar. Vi kan gå ihop med andra, med lite tvång från båda sidor, men när det bara var vi två, så hamnade allting så naturligt på plats. Som om vi var gjorda för varandra.
"Älskling? Är du hemma?" hörde jag pappa ropa från hallen. Jag log snabbt mot Justin innan jag klev ur sängen och gick fram till min dörr för att öppna den.
"Vi är här inne!" ropade jag tillbaka och hörde stegen som närmade sig.
"Vilka vi?" frågade han nyfiket och log mot mig när han kom runt hörnet. Jag log tillbaka medan jag gick fram och kramade om honom hårt. Han luktade parfym, så han hade nog varit ute på middag med jobbet.
"Hej!" hälsade jag när jag släppte honom. Han nickade en gång innan han återigen lät den nyfikna blicken träda fram. Han var alltid så nyfiken, skulle alltid veta allting. Jag skrattade lätt innan jag gick tillbaka till rummet och öppnade dörren, för att göra Justin synlig, där han stod framför sängen.
"Justin är här." förtydligade jag och gick och ställde mig bredvid den enormt söta killen som stod i mitt rum, och såg nervös ut. För att lugna ner honom tog jag hans hand och log mjukt mot honom.
"Nej men hej Justin! Vilken överraskning!" utbrast pappa glatt och kom in i rummet. Justin svalde lågt innan han tvingade fram ett leende, men han sa ingenting utan nickade bara. Det såg nästan ut som om han var rädd för pappa, och jag förstod inte det överhuvudtaget. Pappa gillade ju honom.
"När kom ni hit?" frågade pappa med sitt breda leende på läpparna. Jag släppte Justin med blicken, men sneglade på honom i ögonvrån hela tiden.
"För några timmar sen eller något. Eftersom att Justin åker på turné i två månader så tänkte jag att han åtminstone skulle få se mitt hus innan han åker." svarade jag och satte mig på sängen. Justin stod fortfarande stilla och granskade pappa, så jag drog ner honom i sängen.
"Åh, det låter kul Justin. Var åker ni då någonstans?" frågade pappa intresserat och satte sig ner i fåtöljen som stod i hörnet. Det var där jag brukade lasta av min väska när jag kom hem, men nu var den tom eftersom att jag varit duktig och städat innan jag åkt.
"Vi åker runt lite i USA, sen här i Canada, Spanien och i Frankrike. Det är ju en rätt liten tour, så det är inte så mycket." svarade Justin och lät stadig på rösten. När jag sneglade på honom så log han sitt vanliga leende igen.
"Åh, jo men det är väl roligt! Så då kommer du tillbaka i Juni då eller?" frågade han och Justin nickade.
"Japp, den 12 Juni kommer jag hem igen. Men till Atlanta då. Sen tror jag att jag kanske åker upp till pappa dagen efter. Det beror på hur länge jag kan stanna hemma utan att träffa Dezzie." svarade han och log lite generat. Jag tog hans hand och log mot honom.
"Var bor din pappa då? Här i närheten?" frågade pappa och log mjukt mot oss. Han slängde en blick på våra sammanlänkade händer och leendet blev bredare, men det var knappt märkbart. Jag var inte säker på om Justin sett det, men jag såg det deffinitivt och blev glad inombords.
"Han bor en bit i Stratford, en bit ifrån Ryan." svarade han medan han drog sin tumme över min handrygg. Pappa nickade lite innan han reste sig upp från fåtöljen.
"Då vet jag. Men hörru älskling, vad ska vi äta ikväll? Något smaskigt hoppas jag, det var ju ett tag sen du var hemma." sa han och log fånigt mot mig. Jag himlade med ögonen innan jag reste mig upp och gick fram till datan som låg på skrivbordet. Det tog ett tag innan den startade så jag vände mig mot pappa som granskade mig.
"Jag ska kolla upp ett recept bara. Jag fixar det. Ska eventuellt åka och handla, för det finns väl inte särskilt mycket hemma om du varit hemma själv den här veckan, eller hur?" frågade jag roat och tittade på honom. Han velade lite innan han skakade på huvudet.
"Precis. Men jag kollar upp det här, sen åker jag. Du och Justin får väl underhålla varandra med någonting." log jag innan jag vände mig mot datorn. Jag kände Justin's blick i nacken men struntade i det.
"Absolut, det blir nog bra. Det är nog ändå inte särskilt optimalt för dig att visa dig såhär på ljusa dagen här. Då blir det väl ett himla liv, tror du inte det, Justin." skrattade pappa och jag hörde hur Justin instämde.
"Jo antagligen. Men du borde inte åka ensam, Dez! Du är ju inte precis okänd om man säger så." påpekade Justin och jag himlade med ögonen. Efter att ha funderat en stund log jag för mig själv innan jag vände mig mot dem.
"Jag ringer Ellie, det var ett tag sen jag såg henne och jag slår vad om att hon har en hel del att berätta!" log jag och Justin nickade. Pappa log snabbt mot oss innan han gick ut ur rummet. Medan datorn laddade drog jag upp mobilen ur fickan och tryckte in numret till Ellie. Det var ju fortfarande inte inlagt i mobilen eftersom att allt var nytt och jag hade inte orkat lägga in alla nummer igen.
"Hallå? Det är Ellie!" svarade hon i telefonen och jag log mjukt för mig själv. Det var ett tag sen jag hört hennes röst, och jag hade saknat den.
"Hej Ellie! Det är Dez!" svarade jag och som jag trodde gav hon upp ett skrik.
"OMG! Jag har ju inte hört ifrån dig på flera dagar! Hur har du haft det? Är du hemma snart? Gud vad jag saknar dig! Och vad har hänt mellan dig och Christopher? Sky har typ inte sagt någonting alls om det, men det verkar som om han är riktigt sur över något. Men jag vet inte om det är på dig eller på Chris! Shit det känns som om jag knappt hänger med alls längre! Shit, vänta, jag måste gå ut och prata! Mamma ger mig massa onda blickar! Men OMG! Det var ju aslänge sen." utbrast hon i luren och jag höll den en bit ifrån örat för att få behålla min hörsel.
"Ellie, kan du lugna ner dig? Du gör mig döv av allt skrik! Jag är hemma nu! Ska åka och handla, så jag hämtar upp dig. Då kan vi prata lite och liksom berätta om allt vi missat!" skrattade jag och reste mig upp från stolen. Jag hade gett upp hoppet på datorn, den var alltid lika missnöjd när jag inte hade använt den på ett par dagar, så nu skulle den stå och tugga i typ en halvtimme innan den förlåtit mig.
"Ja självklart! Sky är här, men han kan vänta medan vi åker. Bara så du vet så kommer du bli tvungen att berätta ALLT! Vi ses snart, puss!" svarade hon och la på. Jag la ner mobilen i fickan igen och gick fram till garderoben. Det var inte superbra att ha Justin's byxor kanske.
"Är du säker på att jag inte ska hänga med?" frågade han när jag drog av mig den stora t-shirten. Jag vände mig om med linnet i handen och log mot honom.
"Det behövs inte. Stanna här med pappa istället. Och du, han är inte farlig." log jag och drog på mig det vita linnet. Sen vände jag mig tillbaka till garderoben och drog fram min jeanskjol. Jag slängde mjukisbyxorna på Justin som skrattade lite. När han drog bort dem ur ansiktet så gick jag fram till honom och gav honom en mjuk kyss.
"Jag kommer hem om en stund. Om det är något så är det bara att ringa." sa jag och petade honom på näsan innan jag tog tag i dne svarta handväskan med nitar på. Han reste sig ur sängen och följde efter mig till dörren.
"Pappa? Var är kortet? Ligger det ovanför spisen som vanligt?" frågade jag när jag gick förbi toaletten som han var på. Han ropade tillbaka ett högt ja innan han satte igång duschen igen. Jag skyndade mig ut i köket och öppnade skåpet. Visst låg det där alltid. Jag la snabbt ner det i min lilla plånbok innan jag gick ut till hallen.
"Pappa är rätt snabb på att duscha, men du kan ju få leka lite med min dator om du vill. Det tar ett tag innan hon inser att jag faktiskt inte varit otrogen, men ja, annars går hon bra." flinade jag medan jag öppnade dörren som ledde in till ett gammalt föråd, där jag nu hade de flesta av mina skor. Det tog alltid ett tag att välja, jag hade ju så svårt för att bestämma mig.
"Hon?" frågade han roat medan han gick in i det lilla sko-rummet och tog fram ett par svarta, ganska låga klackar. Han gav dem till mig och log. Han hade verkligen bra smak den grabben, det var nästan läskigt.
"Hon! En liten pms-tant det där. Men hon funkar bra som sagt. Vi ses sen." sa jag och pussade honom snabbt efter att ha satt på mig skorna. Han nickade och log mot mig.
"Japp det gör vi! Ring om det är något!" log han och jag log barasom svar innan jag gick ut och stängde dörren. Det var tur att mina solbrillor låg i bilen, för annars hade jag antagligen inte haft en aning om vart de tagit vägen. När jag startade bilen gick radion igång högt och jag sänkte den lite innan jag backade ut från uppfarten och svängde sedan ut åt höger, för att åka till Ellie.
Oj, hur tror ni Justin och Steven (Dezzie's pappa) kommer överrens?
Och hur kommer Ellie reagera på vad Dez berättar?
Kommer hon verkligen berätta allting?
Tack för era söta kommentarer sötnosar! <3
Live, Laugh, Love
Ny underdomän
'zup luvies?!
Nu är det såhär att eftersom att det finns så mycket novellbloggar som jag vill tipsa om, så har jag nu skapat en underdomän till Bieber Cash, där ni kan läsa om olika novellbloggar och därigenom får tips på någonting att läsa! :)
För att komma till underdomänen behöver ni bara skriva in den vanliga adressen, men lägga till novelltips. Alltså, ni skriver in den här länken; http://biebercash.blogg.se/novelltips/ så kommer ni direkt dit! :)
Läser du en megabra novell som just du vill tipsa om, ja men kommentera på underdomänen så ska jag läsa! Jag älskar att bli tipsad om bra noveller, så don't be a stranger! ;) <3
KAPITEL 112 HITTAR NI UNDER DET HÄR INLÄGGET!
Nu är det såhär att eftersom att det finns så mycket novellbloggar som jag vill tipsa om, så har jag nu skapat en underdomän till Bieber Cash, där ni kan läsa om olika novellbloggar och därigenom får tips på någonting att läsa! :)
För att komma till underdomänen behöver ni bara skriva in den vanliga adressen, men lägga till novelltips. Alltså, ni skriver in den här länken; http://biebercash.blogg.se/novelltips/ så kommer ni direkt dit! :)
Läser du en megabra novell som just du vill tipsa om, ja men kommentera på underdomänen så ska jag läsa! Jag älskar att bli tipsad om bra noveller, så don't be a stranger! ;) <3
KAPITEL 112 HITTAR NI UNDER DET HÄR INLÄGGET!
Where are you now - Kapitel 112
"Ja hallå? Ja det är jag. Nej hurså? Jaha, visst! Ja det tycker jag, men jag kan väl skicka sms till dig senare om det? Ja absolut! Bra, då hörs vi senare. Hej då!" pratade han på innan han tryckte av samtalet och gav mig mobilen. Det syntes på honom att han inte hade någon som helst tanke på att berätta vad de pratade om, så jag lät det vara. Han hade med största säkerhet en bra anledning till vad han inte berättade, men det var något dem två kokade ihop, och jag hade en stor känsla av att jag skulle få veta det tids nog.
Vi hade gått igenom hela huset, så nu var det bara mitt rum kvar att visa. Jag tog ett djupt andetag innan jag slutligen öppnade dörren till det blåa rummet. Den blåa färgen var mjuk och det var knappt att man tänkte på den då allting på väggarna stal uppmärksamheten. Jag hade bott i samma rum i säkert tio år och till slut för några år sedan tröttnade jag på den vanliga, blåa målarfärgen, så jag köpte ny färg, i svart, vitt, mörkblått, lila och rosa för att skriva på väggarna. Över hela rummet stod det olika citat som jag hittat och som jag blivit förälskad i. Justin stod still en stund innan han gick runt i rummet för att titta på texterna.
[ VILL BARA PÅPEKA ATT DET BARA ÄR SJÄLVA TEXTERNA SOM DEZZIE ALLTSÅ HAR SKRIVIT SJÄLV, BILDERNA HAR INGENTING MED SAKEN ATT GÖRA UTAN DET ÄR BARA ORDEN! DET ÄR FÖR ATT NI SKA SE VAD DET STÅR PÅ VÄGGARNA! :) ]
"Wow! Har du skrivit allt det här?" frågade han när han granskat texterna. Han vände sig mot mig med ett frågande uttryck och jag nickade. Jag satte mig ner på sängen som stod utåt i rummet. På sängen låg det mörkblåa överdraget som jag lagt på innan jag åkt förra lördagen, men den vita kudden med texten FAITH låg på golvet. Fönstret stod öppet så den hade nog glidit ner utav vinddraget.
"Hur hittar du allt sånt här? Jag har knappt hört talas om hälften av det." fortsatte han när han lät blicken svepa över texterna än en gång. Jag skrattade lätt medan jag satte mig på sängen och tittade på honom där han gick runt.
"Det är texter som jag hört någon gång, sett på internet eller något citat ur en bok. Som den där, där det står "Happiness can be found even in the darkest of times. If one only remembers to turn on the light!" Det är ett citat från Albus Dumplebore i någon av Harry Potter böckerna." svarade jag och la mig på rygg i sängen. Det var ett av citaten som jag älskade otroligt mycket, för det stämde så otroligt bra. De flesta jag hade skrivit på väggen hade jag en speciell känsla till, och det var också därför jag använde min tid till det.
"Det här är helt otroligt! Du är händig du!" sa han och jag kände hur han slutligen la sig ner bredvid mig och såg upp i taket, där jag endast hade en text, precis över sängen. Med stora bokstäver stod det TO BE FREE ONCE MORE, THAT'S WORTH FIGHTING FOR! med mörklila bokstäver i skrivstil.
"Det där måste ha varit jobbigt att skriva." påpekade Justin och jag log för mig själv. Det hade varit extremt jobbigt, och jag hade gjort om det tre gånger innan det dög. Jag var otroligt stolt över mig själv att jag inte tappade humöret helt, för tålamod var något jag hade väldigt lite med när det gällde sånt här.
"Det kan du ge dig på att det var! Men det blev bra!" svarade jag och rullade över på sidan så att jag lättare kunde granska Justin. Han sneglade på mig i ögonvrån innan han gjorde detsamma. Vi låg och tittade varandra i ögonen en stund, jag dog verkligen i hans underbara blick. Det var som att drunkna i ett guldbrunt hav där allting var minst sagt fantastiskt!
"Vad tittar du på?" viskade han mjukt och la en liten hårslinga bakom örat på mig, den hade halkat ner över ansiktet. Jag log mot honom innan jag lät mitt ansikte komma närmare hans.
"En underbar person!" viskade jag tillbaka som svar innan jag kysste honom mjukt. Han besvarade leende min kyss medan han la sin hand vid min midja. Jag rös till lite, för tröjan hade åkt upp lite, så en del av hans hand låg mot min hud. Hans varma beröring var lika behaglig som alltid, och det kändes lika rätt som vanligt. Vi var som två puselbitar. Vi kan gå ihop med andra, med lite tvång från båda sidor, men när det bara var vi två, så hamnade allting så naturligt på plats. Som om vi var gjorda för varandra.
Så, det blev rätt långt kapitel, men det kan ju bero på bilderna :)
Det är torsdag idag... På lördag och söndag vet jag inte hur mycket jag kommer hinna uppdatera, men jag ska försöka så gott jag kan idag och imorgon! :)
Vet inte vad mer jag ska skriva, bortsett från att jag vill tacka er alla för kommentarerna!
Ni äger <3
Live, Laugh, Love
Ny Tillfällig Design
'zup luvies?!
Som ni kanske ser så har jag fixat en ny design, men det är fortfarande bara en tillfällig en.
Den här är kopierad från designbloggar.nu och jag har letat febrilt men hittar liksom ingen som jag anser passar bra till bloggen...! =/
Jag har lite idéer på hur den ska vara, men man måste fortfarande hitta någon som gör gratisdesigner efter egna önskemål, så om ni vet någon; tipsa gärna för jag tycker verkligen att bloggen förtjänar en fin design som passar liksom! <3
Live, Laugh, Love
Som ni kanske ser så har jag fixat en ny design, men det är fortfarande bara en tillfällig en.
Den här är kopierad från designbloggar.nu och jag har letat febrilt men hittar liksom ingen som jag anser passar bra till bloggen...! =/
Jag har lite idéer på hur den ska vara, men man måste fortfarande hitta någon som gör gratisdesigner efter egna önskemål, så om ni vet någon; tipsa gärna för jag tycker verkligen att bloggen förtjänar en fin design som passar liksom! <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 111
"Det kan du ge dig på!" flinade jag tillbaka och kysste honom intensivt. Han lutade sig närmare mig och nu kunde jag känna hans hjärta slå, fortare än normalt. Det fick mig att tänka på när han hade sagt att det slog för mig. Utan att egentligen kunna hindra mig själv log jag mot hans läppar. Han avslutade försiktigt kyssen och besvarade mitt leende innan han gick bort till sängen för att slänga bag'en över axeln.
"Då åker vi." log han och jag nickade innan jag tog upp kassarna. Jag gav honom en snabb kyss innan jag gick före honom ut från sovrummet och vidare mot hallen för att göra oss klara inför två timmars bilresa.
Efter drygt två timmar var vi framme. Eftersom att varken jag eller Justin hade käkat någon frukost så svängde jag in på donken när vi åkt ungefär halva vägen. Först tänkte vi gå in, men när vi insåg att det nästan var knökfullt så ångrade vi oss och tog drive in istället. `
"Har du pratat med din pappa? Vet han att vi ska komma?" frågade Justin innan han tog en klunk av sin Coca Cola medan jag svängde ut på motorvägen.
"Nej, han är nog inte hemma nu tror jag. Om jag inte minns helt fel så är han på någon videokonferens eller något sånt på kontoret." svarade jag utan att se på honom. Pappa var sällan hemma, och det var ingenting konstigt egentligen. Han gick in mycket för sitt jobb och det var väl också därför han var så otroligt framgångsrik. Det störde mig inte direkt, jag hade aldrig haft någonting emot att vara ensam. Jag hade ju alltid haft Ellie vid min sida, och sen till slut så kom ju Christopher in i mitt liv också. Nu ville jag inte ens se honom igen. Han hade ju sårat mig mer än vad alla någonsin hade gjort. Ändå var livet så orättvist att jag skulle bli tvungen att se honom mer än vad jag skulle se Justin, i alla fall de närmaste två månaderna. Det var nästan läskigt hur han hade förändrat mitt liv på bara en vecka.
"Vad tänker du på?" frågade Justin och avbröt mina tankar. Jag slängde en blick på honom och såg att han granskade mig.
"På dig. Det är exakt en vecka sen vi träffades idag!" svarade jag bara och vände blicken framåt mot vägen. Det var mycket folk ute på vägarna, vilket betydde att det fanns mycket idioter ute. Det var ju ändå lördag.
"En vecka bara? Det känns som om det gått flera månader." påpekade han pafft. Han hade nog också tappat tidsperspektivet, såsom jag hade gjort. Jag svarade inte utan nickade bara. Nu när jag var på väg hem kändes det som om jag inte varit hemma på flera månader. På ett sätt hade jag saknat det, även om jag trivdes i Justin's sällskap. Dessutom trivdes jag med att vara med Caitlin och de andra. De fick mig att må bra, på ett sätt jag knappt trodde var möjligt.
"Kan inte du sätta igång radion eller något?" frågade jag efter en stunds tystnad. Det var ju något jag aldrig klarat av, att sitta i en bil utan musik. Det var ju så sjukt tråkigt att det nästan var läskigt. Justin började blippa på radion för att hitta en bra låt. Till slut nöjde han sig med I Own This med Jaz. Jag log samtidigt som jag lågt sjöng med. Med ett brett leende drog jag fram mobilen och började knappra in ett meddelande medan jag höll ett vakande öga på vägen.
Dezzie: It doesn't matter what you say or what you do, I'm still his Shawty and he's still my Baby Boo!
Jag log åt min finurlighet och skickade iväg det.
"Vad har du gjort nu då? Jag känner igen det där leendet." skrattade Justin och jag flinade mot honom. Jag var på väg att svara men min uppmärksamhet drogs till mobilen när den gav ifrån sig ett högt ljud. Det stod Jaz ♥ på skärmen och hennes söta kontaktbild fick mig att le. Jag gav mobilen till Justin och sa åt honom att svara.
"Hej Jaz! Va? Nej det är Justin! Hon kör bil! Jag vet inte, vad skrev hon då?" frågade han. Efter ett par sekunder började han skratta högt. Hon hade antagligen berättat vad de stått i sms:et.
"I Own This gick precis på radion, så det är nog därför hon skrev det. Du är söt du Jasmine! Vill du prata med henne? Sure! Hold on a sec!" sa han och räckte mobilen till mig. Jag tog lugnt emot den och satte den mot örat.
"Hey babe!" skrattade jag.
"Jösses alltså! Jag fick mig en funderare när du skrev sådär. Jag hade ingen aning om vad det var du snackade om!" svarade hon och skrattade lågt. Efter att ha morrat lite lätt åt en bil som fick för sig att köra om på insidan, svängde jag slutligen av mot mitt lilla samhälle.
"Ledsen sötnos! Men det är nog min favoritline i låten tror jag." svarade jag och log för mig själv.
"Ja jag har mina stunder ibland! Vad gör ni då? Borde inte ni vara hemma hos dig ännu? Det var ju inte så långt hem till dig sa du ju." frågade hon och jag svängde in i vårt kvarter. Grannungarna var ute som vanligt och cyklade på vägarna, så man fick rulla genom hela kvarteret till mitt hus, som låg i slutet på gatan.
"Jo, vi är snart hemma. Typ om en halv minut eller något. Vad gör du själv?" frågade jag innan jag vinkade till Layla, en 7-åring som bodde i huset mitt emot mitt.
"Jag gör väl inte så mycket. Men hörru, jag måste gå. Kan du ge Justin telefonen en snabbis? Jag har lite och fråga honom om när det gäller onsdag." sa hon undvikande. Det lät som om det var något helt annat hon egentligen pratade om, men jag fäste ingen större uppmärksamhet på det hela.
"Visst. Vi hörs sen babe! Love ya!" sa jag bara innan jag gav Justin telefonen. Han tittade på mig med ett frågande uttryck men jag ryckte bara på axlarna medan jag svängde in på vår garageuppfart.
"Ja hallå? Ja det är jag. Nej hurså? Jaha, visst! Ja det tycker jag, men jag kan väl skicka sms till dig senare om det? Ja absolut! Bra, då hörs vi senare. Hej då!" pratade han på innan han tryckte av samtalet och gav mig mobilen. Det syntes på honom att han inte hade någon som helst tanke på att berätta vad de pratade om, så jag lät det vara. Han hade med största säkerhet en bra anledning till vad han inte berättade, men det var något dem två kokade ihop, och jag hade en stor känsla av att jag skulle få veta det tids nog.
Haha undra vad dem två har fått för sig nu då! ^^
Frågan är ju bara om det är något bra eller någonting dåligt...
Vad tror ni? :P
Kapitel 111 ^^
Bara jag som tyckte det var lite komiskt?
Really? O.o
Haha okej, ja jag har ju alltid varit lite udda ^^ :P
Angående en kommentar jag fick om att Caitlin, Christian, Chaz och Ryan är saknade och samma med kriget mellan Justin och Dezzie,
så står jag fortfarande fast vid vad jag sa från början.
Den här novellen kommer vara så mycket djupare än vad andra noveller kanske är, så det är absolut inte sista gången som ni får läsa om dem!
Snarare tvärtom!
Dock är det nu så att Justin faktiskt åker på tour i två månader och då kommer dem ju spendera lite tid tillsammans eftersom att de kommer vara ifrån varandra ett bra tag och så :)
Så don't worry! :) <3
Tack för alla kommentarer!
Ni är bäst <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 110
"... Wallie befann sig utanför Justin Bieber's pappas hus. Hon sågs första gången med Bieber i lördags. På vår fråga om det var någonting mellan dem påpekade hon detta, men bara för att de träffades i lördags, betyder det då att det inte kan vara någonting mellan dem? Hon var däremot vänlig att besvara en hel del frågor till våra män som bara gjorde sitt jobb genom att ta reda på om Deztiny kanske kommer vara ett hot mot alla kvinliga beliebers som tävlar om att göra anspråk på kändishunken. Allt detta, efter pausen." sa kvinnan innan nyhetsikonen dök upp och sedan ersattes med reklam om något shampoo. Justin såg på tv-apparaten med förtrollade ögon, han var fast, och det syntes lång väg att han var nervös. Jag visste precis vad han var nervös för, de kunde med största lätthet klippa allting så att jag svarade på frågor som jag egentligen inte ens sagt något speciellt på. Frågan var ju bara hur illa det skulle vara.
"Det var ju inte så farligt, du tacklar pressen rätt bra tycker jag, hjärtat!" sa Jeremy när nyhetsprogrammet hade avslutat och det återigen var reklam. Jag svarade inte utan kastade en blick på Justin som granskade mig med en fundersam blick och med huvudet på sned.
"Säg något." sa jag tyst till honom och såg in i hans ögon. Han öppnade munnen för att säga någonting, men stängde den när han inte fick ur sig något. Han blinkade till en gång och verkade på något sätt komma tillbaka till verkligheten.
"Hur kunde du vara så snabbtänkt? Man trodde ju nästan på allt du sa." sa han till slut och jag andades lättat ut. Han hade inte reagerat som jag trott att han skulle reagera. Egentligen visste jag inte ens hur jag trodde att han skulle reagera, men inte såsom han gjorde i alla fall, det var ett som var säkert. Lättat reste jag mig upp och pussade honom snabbt innan jag drog med mig kaffekoppen ut i köket.
"Ska vi åka Bieber? Du kanske bör packa med dig lite kläder innan vi drar." ropade jag från köket och när jag vände mig mot valvet såg jag hur Justin smet in i sitt rum.
"Stannar ni till imorgon?" frågade Jeremy när han gick förbi mig.
"Ja, det är väl det som är planerat i alla fall. Jag ska ju till skolan på Måndag." svarade jag honom. Han vände blicken mot mig och log mjukt.
"Det blir nog bra. När åker han tillbaka till Atlanta, vet du de?" frågade han med ett sorgset uttryck i ansiktet. Jag förstod honom, det var ju inte ofta han träffade Justin, så det var ju tråkigt att han skulle åka så tidigt.
"Jag vet inte. Jag ska prata med honom senare. Jag kan ju skjutsa hit honom imorgon i så fall." svarade jag och log mot honom. Hans uttryck förändrades och han log tacksamt.
"Det behöver du inte göra. Vill ha komma tillbaka hit innan han åker så kan jag hämta honom, eller så gör nog Kenny det, var han nu har tagit vägen." sa han innan han gick till mig och pussade mig på pannan.
"Du är en bra tjej. Lyckas ni jobba på det här så kommer jag nog se honom lyckligare än jag någonsin sett den ungen sen musiken började komma in i hans liv på riktigt." sa han och log innan han gick ut ur köket. Jag skrattade lågt för mig själv innan jag styrde stegen mot Justin's sovrum. Jag övervägde tanken på att knacka innan jag gick in, men struntade i det och öppnade bara dörren. Han satt på sin säng och pratade i telefon.
"Förlåt, jag kan gå igen." sa jag tyst och log mot honom innan jag började backa ut ur rummet.
"Vänta lite mamma! Dezzie, du behöver inte gå, jag pratar bara med mamma." sa han och log mot mig innan han återigen vände sig mot telefonluren. Jag funderade en stund innan jag ryckte på axlarna och gick in i rummet. Jag ville inte inkräkta på deras samtal så jag tog upp iPhone'n och klickade mig in på twitter. Där hade jag sjukt många mentions om nyhetsinslaget, både bra och dåliga tweets. Jag suckade lätt innan jag började besvara de jag fått tidigast. En tjej hade skrivit att hon tyckte att jag var riktigt söt och hon hoppades att jag hade roligt med Justin. Medan en annan tjej hade skrivit att jag var en attention whore som bara ville ha uppmärksamhet och att det var därför jag umgicks med Justin. Med mitt vanliga lugn svarade jag den första tjejen att Justin var extremt rolig att vara med och sen tackade jag henne för komplimangen. Jag funderade en stund innan jag svarade den andra tjejen. Till slut skrev jag att jag umgicks med Justin för att han var en underbar person, och inte för att han var känd. Det var inte lätt att svara på såna tweets, för det är inte det lättaste att försöka få någon att ändra uppfattning, men jag försökte så gott jag kunde. Förvånat hoppade jag till när telefonen vibrerade och gav ifrån sig ett högt läte. När jag kollade vad det var så hade jag fått ett mms, av Jasmine.
Hey babe! Var bara tvungen att skicka en helt random bild! ^^
Såg dig på tv, du handlade pressen hur bra som helst, och jag
håller helt och hållet med dig! Det var snabba puckar mellan
ämnena! xD
Och självklart kan du lita på mig till 100% <3
Hur som helst så var du lika snygg som vanligt! ^^
Och jag gissar på att det visst var Justin som shoppat åt dig xD
Och har jag fel om jag säger att det var Justin's tröja?
Aja, I miss you! <3
När jag såg bilden skrattade jag lågt, hon var så söt! Snabbt skrev jag tillbaka, i ett vanligt sms, eftersom att jag inte hunnit ta några bilder med den nya mobilen, förutom den jag och Justin kysstes på.
Dezzie: Haha sötnos du är! <3 Haha visst var de? Jag hann knappt med själv ^^ Snygg vet jag inte, oduschad i alla fall >.< Och ja, han gjorde ju de ^^ Och du har helt rätt gumman, det var inte min tröja :P Saknar dig med babe! <3
Jag log när jag skickat iväg det och kollat på bilden igen. Det tog ett tag, men sen kunde jag känna mig stolt över att ha sparat bilden och sen använt den som kontaktbild på Jaz.
Jaz: Haha jag hade i alla fall kul ^^ Man kan vara snygg även om man inte duschat, obviously ;) I knew it! :D Hahaha hur awesome kan man vara egentligen?! ;D <3
Jag skrattade när jag läst vad hon skrivit. En underbarare tjej än henne fick man nästan leta efter. Hon och Caitlin var helt fantastiska personer. Jag kunde knappt förstå att om jag inte lagt ut en massa knäppa videor på YouTube, så hade jag ju inte ens börjat prata med Caitlin eller Christian, och då hade jag inte träffat någon av alla underbara människor jag nu hängde med.
Dezzie: Hahaha jag kan tänka mig de ^^ Nästa gång vi ses får vi ta lite roliga kort! Måste ju ha något kul att kolla på när du drar med min pojke för att uppträda, som de kändisar ni är ;P Haha ingen är mer awesome än du! No one! Inte ens knasbollen som sitter bredvid mig ^^ *viskar* men säg inte det till honom! ^^ <3
Jag log finurligt när jag skickat iväg sms:et. Justin väckte mig ur mina egna tankar genom att peta på mig. Förvånat tittade jag på honom och han log roat mot mig.
"Nej då mamma, hon lever." skrattade han och jag kände att jag missat något. Jag visste inte riktigt vad jag gjort, eller inte gjort, för att han sagt så, men han var snabb med att informera mig om det.
"Du har suttit och skrattat för dig själv, men verkar inte ha hört när jag sagt något. Jag blev lite orolig ett tag att du skulle ha blivit döv." förklarade han och jag himlade med ögonen.
"Jag stängde faktiskt av eftersom att du pratar i telefon. Jag vill ju inte precis inkräckta." svarade jag och rynkade ihop ögonbrynen. Han skrattade och kysste mig mjukt.
"Du inkräktar inte! Det skulle du aldrig kunna göra, baby!" svarade han lågt innan han log sitt vanliga leende och tryckte sen återigen telefonluren mot örat.
"Va? Nej jag pratade med Dez! Ja, hon ville inte sitta och lyssna på vårat samtal. Jag säger ju det! Nej idag ska vi hem till henne. Ja vi stannar där tills imorgon. Eller jag vet inte hur länge jag stannar hos henne. Hon ska ju till skolan på måndag. Vi får se hur det blir!" pratade han på, och sen stängde jag öronen igen. Jag tyckte det kändes så otrevligt att sitta och lyssna på deras samtal. Jag hade fått ett svar av Jaz så jag öppnade det istället och läste.
Jaz: Åh! Varför kan inte du hänga med för? :( Det skulle vara askul ju! <3 Haha nej då, jag ska inte säga någonting! :P <3
Dezzie: Jag skulle gärna göra det, men jag har ju skolan liksom... Fast vem vet, om Christopher är tillräckligt jobbig så kanske jag bestämmer mig för att leta upp er och hänga på ^^ Haha nej men ni kommer säkert ha superkul tror jag! Vi kommer ha ännu roligare när ni kommer hem sen! :* <3
Jaz: Juste, han också! =/ Men vi måste SÅ prata ofta! Annars kommer jag ju ha skittråkigt! Tänk dig att spendera 2 månader med vuxna människor och Justin D: <3
Jag skrattade åt det sista hon skrev. Nu när jag inte var lika djupt insjunken in mina egna tankar kunde jag höra att Justin tystnat och jag kände hans blick i tinningen. När jag vände mig mot honom så hade jag helt rätt, han satt och tittade på mig med ett förvånat, men roat uttryck i ansiktet. Jag mimade 'Jaz' till honom och han nickade förstående innan han började prata med sin mamma igen.
Dezzie: Jag kan nog tänka mig att det skulle vara rätt kul jag (aa) <3
Jaz: Ofc u can! *himlar med ögonen* Men det är en liten skillnad mellan dig och mig förstår du ^^ Du och Justin är tillsammans, ni skulle nog ha mycket roligt. Jag och Justin är kompisar, och visst är han rolig att vara med, men det hade ju varit rätt kul att hänga med en tjej som tänker lite på smama vis som jag själv xD Hahaha :* <3
Dezzie: Jag förstår dig ^^ Och ja, jag och Justin hade nog haft väldigt roligt, men ja, nu är det som det är, och vi kommer ha ännu roligare när ni kommer tillbaka! :) Det är häslosamt att sakna någon ibland! Då inser man hur mycket den betyder för en! :) Men vi kommer ju prata ofta, det är klart! :) <3
Jag tryckte bort konversationen och vände mig mot Justin.
"Kanske dags att du packar ihop lite kläder, vi borde nog åka snart. Det tar ju ändå två timmar." sa jag och log mot honom. Han nickade innan han reste sig från sängen.
"Vi får prata sen mamma, jag ska packa nu. Ja vi ska åka. Ja jag ringer Kenny också så att han vet var jag är." hörde jag hur han började avsluta samtalet.
"Hälsa från mig." inflikade jag och log mot honom. Han nickade utan att se på mig och gick fram till garderoben för att plocka fram kläder.
"Dezzie hälsar! Jadå! Baby, hon hälsar tillbaka! Va? Ja, vadådå? Åh mamma kan vi ta det här sen? Jag orkar inte just nu. Ja, jag ringer sen! Puss, älskar dig!" sa han innan han la på.
"Vad var de hon ville prata om?" skrattade jag. Det var så mycket känslor som speglade i hans ansikte och röst när han pratade med henne. Hans humör och tonfall gick upp och ner. Från glad, till irriterad, och sedan till kärleksfull och lika glad igen. Det var fascinerande att lyssna på.
"Hon reagerade väl lite över att jag kallade dig för 'baby'." svarade han utan att se på mig. Istället drog han fram en väska ur garderoben och ställde den på sängen för att sen gå tillbaka och plocka lite bland sina saker.
"Vet hon inte om att vi är tillsammans?" frågade jag förvånat. Justin verkade vara en sån kille som alltid berättade allting för sin mamma, oavsett vad det var.
"Jo det är väl klart att hon vet! Hur skulle jag kunna undgå att berätta?! Nej men hon är bara orolig över pressen och så. Eftersom att vi för nuvarande håller det hemligt för allmänheten. Hon vill att jag ska vara försiktig så att jag inte råkar försäga mig eller något vid en dålig tidpunkt." förkalrade han medan han drog ut hur mycket kläder som helst och la på sängen bredvid väskan, som stod ett par cm från mig.
"Jaha, jo men det förstår jag." svarade jag och ryckte på axlarna. Återigen hade jag haft rätt, de hade en typisk söt mamma-och-son relation. Det märktes på Justin, han avgudade Pattie mer än något annat, och han skämdes inte för det heller. För att ha något att göra medan han packade och hade sig så klickade jag upp min och Jaz's konversation igen för att se om hon svarat, vilket hon hade.
Jaz: Jo det är väl sant antar jag. Men det gör det ju inte särskilt mycket roligare, eller hur? ^^ Och när du skriver att du och Justin skulle ha mycket roligt, så får jag upp jättemycket skumma bilder i huvet xD <3
"Hur länge stannar jag hos dig förresten?" frågade Justin och avbröt mig från mina tankar. Jag vände mig mot honom och såg att han stod och granskade mig med ett fundersamt uttryck i ansiktet.
"När ska du åka till Atlanta?" frågade jag och kliade mig lugnt i huvudet. Håret kändes trassligt så jag började trassla ut det med fingrarna.
"På tisdag kväll, senast. Vadådå?" frågade han. Jag tänkte en stund och grimaserade när jag drog till lite för hårt i håret så det sved till i hårbotten.
"Nej jag bara undrade. Om du vill kan du stanna hos mig tills du ska åka, om du står ut med att vara hemma hos mig när jag är i skolan, annars kan jag skjutsa tillbaka dig hit imorgon kväll." svarade jag och log mot honom. Han skrattade innan han gick tillbaka till garderoben och drog fram mer kläder.
"Varför skulle jag inte stå ut med det? Jag hittar nog på något." svarade han bara och packade ner kläderna han precis dragit fram. Jag log mjukt innan jag vände uppmärksamheten mot telefonen för att svara på sms:et.
Dezzie: Hahahahaha, söt du är Jaz! ^^ Det var inte mitt fel att du fick dem tankarna! Just Sayin! :P Nej du babe! Justin har nog packat klart snart, så vi ska väl sätta oss i bilen för att pysa hem till mig. Kan inte du logga in på typ Skype eller Msn ikväll? :) <3
Jaz: Ska ni hem till dig? Awesome! :) Ja det kanske jag kan, jag hör av mig om det ikväll! Luv ya :* <3
Dezzie: Gör så du, gumman <3 Vi hörs sen ;) Love u 2 ;* <3
"Är du klar att åka, babe?" frågade jag och la telefonen i fickan på mjukisarna. Hna stängde igen väskan och nickade.
"Men du kanske borde byta byxor. Tror pressen kommer gilla dem." skrattade han när jag reste mig upp och gick fram för att ta upp påsarna med mina kläder i. Jag vände förvirrat blicken mot honom innan det gick upp för mig vilka byxor jag hade på mig.
"Jag kan ta på mig en lång t-shirt." påpekade jag och log oskyldigt. Han skrattade högt åt mitt svar innan han klev ur sängen och gick fram till mig. Jag stod nu mot väggen och han lutade sig mot mig.
"Gillar du dem så mycket?" flinade han innan han gav mig en mjuk puss. Jag skrattade lågt medan jag nickade.
"Det kan du ge dig på!" flinade jag tillbaka och kysste honom intensivt. Han lutade sig närmare mig och nu kunde jag känna hans hjärta slå, fortare än normalt. Det fick mig att tänka på när han hade sagt att det slog för mig. Utan att egentligen kunna hindra mig själv log jag mot hans läppar. Han avslutade försiktigt kyssen och besvarade mitt leende innan han gick bort till sängen för att slänga bag'en över axeln.
"Då åker vi." log han och jag nickade innan jag tog upp kassarna. Jag gav honom en snabb kyss innan jag gick före honom ut från sovrummet och vidare mot hallen för att göra oss klara inför två timmars bilresa.
Kapitel 110, already!
Damn, det går fort! ^^
Och jag vet att det blev lite av en sms konversation i det här kapitlet, men inte lika långa och jaa, haha sorry, men jag var tvungen xD
I alla fall, älskar bilden på Jaz! ^^
Hon är så underbart söt så det är nästan läskigt! ^^
Aja, kramizar på er alla!
Klockan är halv två miss i nassen och jag borde VERKLIGEN sova xD
Men eftersom att ni inte fick något kapitel i söndags så kände jag mig lite tvungen! :P
Tack återigen för kommentarerna!
Älskar alltid att läsa dem!
Och vad roligt att ni gillade mina misslyckade små videor xD
Haha ^^
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 109
"Kanske därför dem var så sköna då." skrattade jag innan jag vände mig om mot kaffet igen för att göra ett försök till att hinna hälla upp någonting. Justin skrattade bakom mig utan att släppa mig. Han började nynna och sjunga lågt på en låt jag först inte uppfattade vilken det var. Allteftersom började han sjunga ut mer, men fotrfarande lågt, och när han kom till refrängen visste jag precis vilken låt det var han sjöng. Han sjöng Christina Aguilera's extremt bra låt, Dirrty.
"Du tycker det va?" skrattade jag när han hade sjungit klart på refrängen och tystnat. Han pussade mig snabbt på kinden innan han släppte mig så att jag kunde vända mig om med den varma kaffekoppen i handen.
"Jag förstår inte hur du kan tycka kaffe är gott!" påpekade Justin från ingenstans när vi satt oss ner vid köksbordet och jag hade tagit en klunk. Han tittade på mig precis som om jag skulle komma med världens längsta svar och förklaring till varför jag gillade det.
"Vad förväntar du av mig? En förklaring?" frågade jag och höjde ett ögonbryn mot honom. Han såg ut att överväga tanken en stund innan han med ett leende nickade. Jag himlade med ögonen innan jag log tillbaka, överseende.
"Ja, det kan du ju sitta och vänta på då, om du känner för det." skrattade jag och skakade på huvudet. Han ryckte på axlarna innan han reste sig upp och hämtade en vitamindryck i kylskåpet.
"Så, vad ska vi hitta på idag då?" frågade han efter ett par minuters tystnad. Jag funderade en stund, det var ju bara idag och dagen efter som vi skulle kunna umgås hela dagarna, eftersom att jag skulle till skolan måndag, tisdag och onsdag.
"Jag vet inte. Om du vill kan vi åka hem till mig. Det är ju en bit och så, men om du vill så kan vi göra det." föreslog jag när jag vände blicken mot honom. Hans leende blev bredare medan han nickade.
"Det låter bra! Ska vi stanna hos dig inatt då eller?" frågade han och la huvudet på sned mot mig.
"Klart vi kan stanna hemma hos mig! Pappa borde vara hemma, men han gillar ju dig så..." svarade jag och log stolt mot honom. Han ryckte till lite av det sista, det såg verkligen ut som om han blev förvånad över att pappa gillade honom. Jag förstod aldrig varför han alltid reagerade över det. Han hade miljontals fans, vad gjorde det för skillnad att en till, min pappa, också gillade honom?
"Om det är okej för honom så." svarade han till slut och sänkte blicken. Kanske var han rädd att pappa skulle börja ogilla honom efter ett tag, om han var på ett speciellt sätt. Fast jag visste ju inte säkert. Det var i alla fall något jag skulle prata med pappa om när han och jag var ensamma.
"Justin! Jag råkar bo där också!" log jag mot honom. Han mötte återigen min blick och besvarade till slut leendet också. Han öppnade munnen för att säga någonting men blev avbruten av Jeremy.
"Justin! Det är din mamma i telefonen!" ropade han från vardagsrummet och Justin såg på mig med ett mjukt leende på läpparna innan han skyndade sig ut ur köket. Med ett lätt leende reste jag mig upp ur stolen och följde lugnt med ut ur köket och sedan vidare till vardagsrummet för att vara lite social med Jeremy medan Justin pratade i telefon. Jag mötte Justin under valvet. Han gav mig en snabb kyss innan han gick med lugna steg mot sitt rum medan han pratade med sin mamma.
"Den där var oväntad." sa jag för mig själv innan jag satte mig ner i soffan och ställde koppen på vardagsrumsbordet. Efter en stunds tittande på tv insåg jag att han såg på något matlagningsprogram. Det tog dock inte lång tid innan programmet var slut och det blev reklam.
"Så, vad tänkte ni hitta på idag då?" frågade Jeremy och sänkte ljudet på tv:n för att vi skulle slippa behöva lyssna på vad den senaste datorn hette och varför just ditt barn skulle ha den nya blandningen mellan en pinne och en knutnäve.
"Vi hade tänkt åka hem till mig idag." svarade jag och log mot honom. Han nickade leende mot mig innan han för ett ögonblick vände sig mot tv:n.
"Ja, det är väl bra att ni umgås ensamma de sista dagarna." sa han och vände tillbaka blicken mot mig. Jag nickade efter att jag tagit en klunk kaffe.
"Ja, det var väl typ min plan." skrattade jag. Han öppnade munnen för att säga någonting men hans blick fastnade på någon bakom mig. När jag följde hans blick såg jag hur Justin stod vid mitt huvud nästan och såg ner på mig med sitt vanliga leende.
"Va? Ja, vi var ju hos dem igår. Haha, jaså? Men det är väl bra? Men åh mamma! Ja det är väl klart! Du kommer älska henne!" pratade han på och det var först vid de sista orden som jag insåg att han pratade om mig. Jag vände blicken snabbt mot Jeremy som bekräftade mina misstankar genom att nicka mot mig.
"Hon är inte som alla andra, om man säger så... Ja men hallå! När till och med pappa blir osäker på vem som kommer vinna vårt lilla krig... Precis!" skrattade han innan han satte sig ner på armstödet bredvid mig. När jag ställt ner koppen på bordet igen satte jag mig i skräddarställning, det hade jag alltid gjort när jag satt i en soffa, åtminstone när jag satt ute i kanten.
"Ja det var hon! Jo hon mådde bättre sen. Hon blir som Chaz blir när han inte har ätit något. Fast skillnaden är att hon inte hade ätit något på ett dygn typ och han blir sur om han inte får tugga på något efter en halvti..." avbröt han sig mitt i ordet. Jag slängde en förvånad blick på honom men såg att han stirrade på något framför sig.
"Mamma jag ringer upp!" sa han bara innan han tryckte av samtalet. Jag tittade på honom med förvirrad min och jag kunde nästan slå vad om att Jeremy såg lika förvånad ut.
"Höj ljudet pappa!" sa han snabbt och jag följde hans blick, till tv:n. Jeremy höjde ljudet på tv:n direkt och en kvinnoröst trädde fram i rummet.
"... Wallie befann sig utanför Justin Bieber's pappas hus. Hon sågs första gången med Bieber i lördags. På vår fråga om det var någonting mellan dem påpekade hon detta, men bara för att de träffades i lördags, betyder det då att det inte kan vara någonting mellan dem? Hon var däremot vänlig att besvara en hel del frågor till våra män som bara gjorde sitt jobb genom att ta reda på om Deztiny kanske kommer vara ett hot mot alla kvinliga beliebers som tävlar om att göra anspråk på kändishunken. Allt detta, efter pausen." sa kvinnan innan nyhetsikonen dök upp och sedan ersattes med reklam om något shampoo. Justin såg på tv-apparaten med förtrollade ögon, han var fast, och det syntes lång väg att han var nervös. Jag visste precis vad han var nervös för, de kunde med största lätthet klippa allting så att jag svarade på frågor som jag egentligen inte ens sagt något speciellt på. Frågan var ju bara hur illa det skulle vara.
Förlåt sötnosar för att det här kapitlet inte kom igår!
Jag vet inte vad det har varit, men jag har försökt skriva på det hela dagen idag, men det har liksom inte kommit någonting :(
Jag hoppas att det släpper nu!
För jag kommer deffinitivt skriva ett kapitel till idag!
Men vad tror ni då, kommer dem göra sina egna nyheter av allt som Dezzie sagt?
Eller kommer dem kanske vara snälla, nu i början, för att bygga upp ett förtroende hos folk som de sedan kan använda sig av? :P
Och hur kommer Justin reagera på vad som sagts?
Han vet ju inte vad hon ens har svarat på för frågor!
Tack för era fullständigt UNDERBARA kommentarer!
Både på förra kapitlet och på videorna!
Ni är så extremt underbara att det nästan är läskigt! <3
Live, Laugh, Love
Till er! Älskar er allihop! :') <3
'zup luvies?
Jag fick en superbra idé i lördags, och här har ni resultaten! :) <3
Jag ber dock om ursäkt för att det är lite fel här och där... Men mjaa... Min kamera och jag var inte direkt buddies då ^^
Enjoy!
Hoppas verkligen att ni gillar det! :) <3
Ber om ursäkt då kameran stängs av mitt i en mening (och typ ord)... Sen verkar det som om kameran levde sitt eget liv imellanåt och inte tog med när jag fortsatte prata om vad jag blivit avbruten med :S
Meeeeen jag kan svara på de någon annan gång sen :) <3
Live, Laugh, Love
Jag fick en superbra idé i lördags, och här har ni resultaten! :) <3
Jag ber dock om ursäkt för att det är lite fel här och där... Men mjaa... Min kamera och jag var inte direkt buddies då ^^
Enjoy!
Hoppas verkligen att ni gillar det! :) <3
Ber om ursäkt då kameran stängs av mitt i en mening (och typ ord)... Sen verkar det som om kameran levde sitt eget liv imellanåt och inte tog med när jag fortsatte prata om vad jag blivit avbruten med :S
Meeeeen jag kan svara på de någon annan gång sen :) <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 108
"Gör jag dig galen?" frågade han förvånat men bakom det förvånade ansiktet så kunde jag skymta något annat. Det enda problemet var att jag inte hade någon som helst aning om vad det var.
"Om du gör!" svarade jag och kysste honom mjukt. Han gjorde mig så otroligt galen att jag inte ens kunde beskriva det. På något sätt kändes det inte som om vi bara känt varandra i mindre än en vecka, och bara varit tillsammans i en dag. Det kändes som om jag alltid hade haft honom vid min sida, och han kändes helt rätt. Allting kändes helt rätt och bra. Det var som om det var menat att bli såhär.
På morgonen vaknade jag av att jag rös. När jag vände blicken mot Justin så låg han och andades mig i nacken. Hans andetag var tunga och djupa så det var ingen tvekan om att han låg och sov. Han såg så fridfull ut att jag inte riktigt ville flytta på mig, men till slut kände jag mig tvungen till det, det blev så varmt eftersom att han låg så nära.
"Du får flytta på dig lite älskling!" viskade jag mot honom innan jag, smidig som jag var, lyckades ta mig ut ur hans grepp. Han mumlade lite och vände sig om, han sov för djupt för att vakna av det. Eftersom att jag inte hittade några kläder som jag var särskilt intresserad av att ta på mig för tillfället så öppnade jag hans garderob och plockade åt mig ett par enfärgade, svarta mjukisar. T-shirten som jag sovit i under de nätter jag varit här, drog jag av mig och tog upp ett vitt linne som jag hittade i högen av mina kläder. Efter att ha slängt en blick på Justin, som nu hade vänt sig in mot väggen, log jag svagt innan jag lugnt gick ut ur rummet.
"Hej Jeremy!" hälsade jag när jag gick förbi vardagsrummet och såg att han satt i soffan och tittade på tv.
"Redan vaken? Är det inte lite tidigt för dig att vara vaken? Klockan är ju bara halv nio." hörde jag bakom mig när jag var på väg in i köket. Förvånat stannade jag och backade tillbaka.
"Skojar du eller?" frågade jag och såg frågande på honom. Han nickade bara och tittade på mig med en minst lika förvånad blick.
"Jaha. Ja nej jag är uppe, men Justin sover som om han varit vaken i typ tre nätter i streck." skrattade jag och gick fram till soffan för att sätta mig i hörnet jag suttit i kvällen innan.
"Ja, han har verkat lite slutkörd när ni har varit här. Vad har ni gjort egentligen?" frågade han och fick ett bekymrat ansiktsuttryck i ansiktet. Det syntes direkt vad han tänkte och jag skakade leende på huvudet.
"Ingenting sånt, det kan jag lova." skrattade jag och hans ansikte förändrades till en road sams ursäktande min.
"Ja men man vet ju aldrig med er tonåringar." sa han till sitt försvar och såg ut som om han hade fällt världens klyftigaste kommentar. Det fick mig att skratta medan jag ryckte på axlarna.
"Det är sant! Nej men igår så blev jag överfallen av paparazzi's, sen sa Justin att han var hungrig, men att det inte fanns något att äta, så vi tog min bil och åkte till donken. Sen har vi väl inte gjort så mycket mer. Men å andra sidan så kanske han bara tar vara på våra dagar vi har, eftersom att han snart åker på tour och är borta två månader." spekulerade jag och log mot Jeremy som återigen fick ett bekymrat uttryck i ansiktet.
"Ja, det är ju lite dålig timing tycker jag." började han men jag skrattade bara.
"Som jag sa till Justin så har jag ingenting emot att han åker iväg ibland. Det var något jag hade i huvudet när jag valde att gå in i ett förhållande med honom. Jag vet mycket väl vad jag har gett mig in på, och ur min synvinkel finns det fler sätt att visa kärlek på än att hela tiden umgås. Jag kommer aldrig någonsin ställa mig emellan honom och hans fans, för jag bryr mig om honom alldeles för mycket. Jag har redan accepterat att han har sitt liv, och får jag ingå i det, bara en liten snutt av allting, så är jag glad." svarade jag och log. Jeremy såg ut att vilja svara på det, men någon hoppade ner i soffan bredvid mig.
"Morsning Shawty! Hej pappa!" flinade Justin och såg allmänt pigg ut. Jag stirrade på honom en stund innan han slutligen mötte min blick.
"För fem minuter sen så sov du som en gris!" påpekade jag och han ryckte bara på axlarna.
"Jag kanske märkte att du hade försvunnit och inte låg bredvid mig. Det kändes lite tomt när jag vaknade och dessutom såg jag inget vackert ansikte när jag öppnade ögonen." svarade han och såg in i mina ögon med en allvarlig blick.
"Jobbigt läge för dig då de närmaste två månaderna." påpekade jag och nu såg han ännu mer besvärad ut.
"Hur länge har du vetat att jag ska iväg?" frågade han efter ett tag och stirrade på mig med uräktande blick. Jag log mot honom innan jag satte mig och lutade mer mot amrstödet, för att se honom bättre.
"Dels sen när du och Jaz pratade hemma hos Beadles. Men sen snackade jag ju med Jaz igår på sms. Hon berättade att ni åker på onsdag och kommer hem den 12 Juni." förklarade jag och log varmt mot honom. Han såg ut att fundera ett tag och vände förläget bort blicken från mig.
"Förlåt! Jag skulle ha sagt något!" medgav han sen med sorg i rösten. Jag kunde bara sitta och stirra på honom, vad menade han? Som om jag skulle reagera över att han inte sagt något om det när han har haft tusen andra tankar i huvudet.
"Be inte om ursäkt, sötnos! Du har haft annat i huvudet än att berätta just det. Jag klandrar dig inte, och det borde inte du heller göra. Trots att du faktiskt är världskändis så är du fortfarande bara mänsklig." log jag mot honom. Han såg på mig med en ännu mer förvånad blick innan han log prövande.
"Så du är inte ledsen för att jag inte sa något?" envisades han och jag skrattade mjukt medan jag skakade på huvudet.
"Det är inte ens någonting att reagera över!" svarade jag och log mot honom. När han inte sa något böjde jag mig fram och pussade honom på nästippen innan jag reste mig upp och gick ut i köket, som jag tänkt göra från början. Jeremy hade fixat kaffe, så jag tog fram en kopp och hällde upp lite åt mig. Plötsligt la någon armarna om mig och när jag sneglade över axeln lät Justin sitt huvud vila med hakan mot nyckelbenet.
"Jag ser att du har mina byxor på dig." flinade han när jag tittade på honom med förvånat ansiktsuttryck. Jag himlade med ögonen innan jag vände mig mot kaffet igen.
"Jag gillar det." fortsatte han och jag vände mig om för att se in i hans ögon. Han lutade sig fram mot mig så jag stod nu lutad mot diskbänken, med honom tätt intill mig.
"Det är ju bara ett par byxor." påpekade jag roat och granskade honom för att se om han hade någon poäng i vad han sa. Han skrattade mjukt mot mig, men jag förstod inte vad det var som var så roligt.
"Har du lagt märke till att det står någonting på rumpan?" frågade han och log mjukt. Jag tänkte efter en stund innan jag skakade på huvudet, nej det hade jag ju inte ens tänkt på att kolla.
"Nej, hurså? Vad står det för kul då?" frågade jag när han inte sa någonting som svar på mina gester. Han skrattade lite innan han mjukt tryckte sina läppar mot mina.
"Det står BIEBER med vit text." berättade han sen när han avslutat kyssen. Det fick mig att himla med ögonen men jag log ändå glatt mot honom.
"Kanske därför dem var så sköna då." skrattade jag innan jag vände mig om mot kaffet igen för att göra ett försök till att hinna hälla upp någonting. Justin skrattade bakom mig utan att släppa mig. Han började nynna och sjunga lågt på en låt jag först inte uppfattade vilken det var. Allteftersom började han sjunga ut mer, men fotrfarande lågt, och när han kom till refrängen visste jag precis vilken låt det var han sjöng. Han sjöng Christina Aguilera's extremt bra låt, Dirrty.
Hej på er sötnosar!
Som jag skrev på facebook-sidan så har jag supermycket i huvudet just nu och kommer nog inte ha samma bra uppdatering som jag brukar =/
Jag hade ju först planerat att skriva en massa kapitel idag för att kompensera för i veckan när jag kanske bara kan ladda upp ett, kanske två kapitel per dag.
Men nu ska jag hem till min mormor och sova där, för det är en massa strul mellan min mamma och hennes sambo, och jag kommer varken ha tillgång till dator eller internet =/
Ber verkligen om ursäkt, men det är som det är just nu, vi får se hur det blir!
Ha en superbra Söndag, och ledsen att det blev ett kort och tråkigt kapitel, men jag skriver imorrn om jag inte har helt fel <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 107
"Tack älskling!" sa jag och flinade varmt mot honom. Han hajjade till lite över mitt ordval, men började snabbt le. Jag log för mig själv när han öppnade dörren för att försöka komma förbi alla män som stod på gräsmattan och snabbt kom emot oss. Den här gången var det ju inte bara jag, utan det var ju Justin också så nu var de väldigt ivriga över att få honom att säga någonting. Det var lite irriterande, men egentligen kunde jag väl inte klandra dem, det var ju deras jobb och han var ju inte vilken kändis som helst i deras ögon. Det var ju Justin Bieber.
"Vad ni ser trötta ut då." hörde jag Jeremy säga och jag hoppade till där jag låg i soffan. Jag hade varit på väg att somna och hade inte ens hört att han hade kommit in i huset. Efter att ha insett att Justin sov så reste jag mig sömndrucket upp och gäspade.
"Ja, tydligen." svarade jag innan Jazmyn hoppade upp i mitt knä. Hon gav mig en hård kram innan jag fick en puss på kinden.
"Aww! Sötnos!" log jag innan jag pussade henne på kinden. Hon log lika sött som vanligt innan hon klev ner från mig och slängde sig på Justin, som hoppade till och skrek av skräck.
"Damn Jazzy! Shit! Ska du skrämma livet ur mig?" utbrast han när hon skrattade. Han sträckte på sig och satte sig sen upp och flyttade sig närmare mig.
"Hej pappa!" ropade han till Jeremy som hade gått in i köket med Jaxon efter sig. Jazzy flinade fortfarande mot Justin, hon var verkligen en riktig busunge. Han gjorde en ansats till att kitla henne men hon flög upp i soffan och satte sig bakom mig.
"Hej!" sa jag när han vände blicken mot mig. Jag log mjukt mot honom och fäste min blick i hans. Han log prövande mot mig innan han drog mig närmare och kysste mig på kinden. Hans läppar klättrade nerför kinden och ner över halsen på mig och jag rös.
"Du ryser." viskade han mot min hals och det gjorde det inte bättre. Han slutade inte heller utan gjorde det hela bara värre genom att byta sida.
"Ditt fel." anklagade jag och log medan jag försiktigt vände hans ansikte upp mot mitt. Han log flirtigt mot mig och jag himlade kärleksfullt med ögonen innan jag tryckte mina läppar mot hans. Kyssen växte, tills Jazmyn började skratta bakom mig. Det fick mig att skratta innan jag vände mig mot henne och tog upp henne knät.
"Dezzie kär i Bieber!" sa han glatt och Justin skrattade åt henne. Jag nickade mot henne innan jag vände blicken mot Justin, som såg stolt ut över något. Han drog fram mobiltelefonen ur fickan och tittade på den en stund innan han la den på bordet och drog upp sin mobil ut fickan. Han hade fått upp min.
"Okej, se söta ut nu! Men inte för söta! Den ska upp på Twitter och vi vill ju inte att folk ska få dåligt självförtroende!" babblade han medan han riktade mobilen mot oss. Jag himlade med ögonen medan jag log roat mot honom. Han var så söt och klyftig ibland, fast han förstod det nog inte helt ordentligt själv. Det var väl tur det.
"Ska jag berätta en hemlighet för dig Jazzy?" frågade jag och log mot henne. Hon nickade nyfiket mot mig och jag skrattade lågt.
"Bieber är kär i Dezzie också!" sa jag och hon tittade först från mig till Justin och sen tillbaka till mig. Jag nickade mot henne och hon skrattade förtjust innan hon gav mig en hård kram och lipade mot Justin, och kameran. Eftersom att Justin väntade på att vi skulle posa så räckte jag ut tungan mot honom också medan jag höll om hans lillasyster.
"Gulligt." skrattade han när han vänt mobilen mot oss för att vi skulle få se. Nog var vi söta alltid. Han vände tillbaka den mot sig själv och började klicka och ha sig på mobilen tills han nöjt la ner den i fickan.
"Vad har du skrivit?" frågade jag och la huvudet automatiskt på sned. Han svarade inte utan la sin arm om mina axlar och drog mig lite intill sig. Jazzy tittade på oss ett tag innan hon hoppade ner och gick mot Jeremy som precis kommit ut ur köket.
"Pappa! Pappa! Bieber kär i Dezzie! Dezzie kär i Bieber!" sa hon och jag skrattade mjukt åt henne. Jeremy skrattade också innan han lyfte upp henne i famnen.
"Jag vet det stumpan! Nu är det dags att sova för dig! Säg godnatt till Dezzie och Bieber nu!" log han och pussade henne på kinden innan han släppte ner henne. Hon vinkade godnatt innan han sprang mot sitt rum med sin pappa efter sig. Justin reste sig upp och innan jag hunnit reagera hade han lyft upp mig i famnen.
"Vi kan lägga oss i min säng och hitta på något." log han och började gå mot sitt rum. Jag tittade på honom med höjda ögonbryn innan jag började skratta lågt.
"Du är lite dirty ibland du!" skrattade jag och han himlade med ögonen, men behöll ett oskyldigt leende på läpparna.
"Kanske det kanske. Men det är i alla fall ditt fel! Det är du som har dåligt inflytande på mig. Jag var en helt normal tonåring innan jag träffade dig!" sa han helt seriöst.
"Du har aldrig varit normal, så skyll inte på henne." skrattade Jeremy när han kom ut ur Jazzy's rum, som låg mitt emot Justin's. Jag vände blicken mot Justin och nickade dramatiskt.
"Där ser du! Och hör sen!" sa jag och försökte låta sträng, men till slut kunde jag inte hålla mig för skratt när jag sett hans roade uttryck i ansiktet.
"God natt pappa!" sa Justin utan att släppa mina ögon med sina. Han gick in i sitt rum och släppte slutligen ner mig i sängen innan han gick för att stänga dörren. Jeremy stod utanför och spände blicken i Justin, men till slut kunde han inte sluta flina. Jag satt kvar i sängen medan Justin kom mot mig med ett mjukt leende på läpparna. Till slut var han så nära att jag kunde känna hans andetag mot mina läppar. Han släppte mig inte med blicken när han sakta och långsamt lät sina läppar närma sig mina. Till slut kände jag ett fjäderlätt tryck från hans läppar, men det var inget mer än så. När jag försökte trycka mina läppar mot hans så backade han undan lika mycket som jag böjde mig framåt. Efter en stund tröttnade jag på hans lek så jag la armarna omkring och drog honom mot mig. Både han och jag tappade balansen och jag hamnade på rygg i sängen, med honom stående på alla fyra över mig.
"Gillade du inte min lek?" frågade han mot mina läppar och jag skakade på huvudet medan jag drog honom ännu närmare mig. Han skrattade lågt men kom närmare mig.
"Nej, den leken gillade jag inte." påpekade jag torrt. Han skrattade återigen mot mina läppar innan hans läppar försiktigt lämnade mina och de lekte över kinden och nerför halsen istället.
"Den här leken gillar jag bättre." kontrade jag nöjt för mig själv. Justin reste sig lite upp så att han stod på alla fyra över mig och såg in i mina ögon.
"Varför blir jag inte förvånad?" frågade han och skrattade. Jag blinkade till innan jag knuffade honom åt sidan. Eftersom att han inte var beredd på det var han mer eller mindre hjälplös. Snabbt följde jag efter och ställde mig på knä över honom och tog tag i hans handleder.
"Blev du förvånad nu då?" flinade jag oskyldigt medan jag varsamt flätade samman våra fingrar. Han skrattade lite och nickade halvt.
"Lite kanske! Men jag tror att jag kan göra dig minst lika förvånad, och kanske rent utav lite nervös...!" svarade han och log lekfullt mot mig. Jag höjde ett ögonbryn mot honom.
"Jasså? Try me!" flinade jag tillbaka och gav honom en skeptisk men samtidigt road blick. Han ryckte på axlarna innan han satte sig upp, så att jag satt gränsle över hans knä istället. Han tog varsamt mitt ansikte mellan sina händer efter att ha släppt mina och kysste mig mjukt. Allteftersom växte kyssen och blev större. Hans högra hand lämnade sen min kind och inte långt därefter kände jag hur han la den på mitt lår. Först hade han den bara där, men sen lät han den försiktigt smyga uppåt mot kanten på kjolen. Hans långsamma beröring gjorde mig galen, och det visste han om, men nervös blev jag inte.
"Jag tror du använde fel ord! Du tänkte nog på ordet galen." sa jag mot hans läppar. Handen på mitt lår stannade upp, han var inte långt ifrån troskanten, det var jag säker på. Han stannade upp i kyssen och backade bak med huvudet några cm för att se på mig.
"Gör jag dig galen?" frågade han förvånat men bakom det förvånade ansiktet så kunde jag skymta något annat. Det enda problemet var att jag inte hade någon som helst aning om vad det var.
"Om du gör!" svarade jag och kysste honom mjukt. Han gjorde mig så otroligt galen att jag inte ens kunde beskriva det. På något sätt kändes det inte som om vi bara känt varandra i mindre än en vecka, och bara varit tillsammans i en dag. Det kändes som om jag alltid hade haft honom vid min sida, och han kändes helt rätt. Allting kändes helt rätt och bra. Det var som om det var menat att bli såhär.
Kapitel 107 då :P
Jösses, för 100 kapitel hade hon inte ens träffat honom tror jag ^^
Återigen, tack för era otroliga kommentarer! <3
Jag ska sova nu, känner mig rätt trött!
Ska försöka gå upp tidigt imorrn för att skriva en massa.
På något sätt måste jag ju kompromissa för veckan som kommer då jag inte ska vara hemma längre.
Puss på er alla! <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 106
"Jag vet." svarade han och lutade sin panna mot min. Hans ord verkade uppriktiga, han menade det han sa och det gjorde mig glad. För det betydde att jag kanske var värd att gå igenom allting med, för vad han än sa så visste jag mycket väl vad jag hade gett mig in på. Det hade cirkulerat i mitt huvud enda sen konversationen med Jeremy hade ägt rum.
"Justin, kan vi inte gå ut?" frågade jag efter ett tag. Vi låg båda i soffan och glodde på tv, men det fanns inget roligt att se på. När han inte svarade så tittade jag upp i änden han låg och såg att han sov med ett fridfullt leende på läpparna. Ena handen låg på hans mage och den andra hängde nerför soffkanten med tv-kontrollen i handen. Försiktigt tog jag kontrollen av honom och bytte kanal. Efter ett tag hittade jag något som jag inte sett på länge, nämligen The Ellen DeGeneres Show. Avsnittet handlade om att Taylor Swift överraskade sitt största fan. Sånt var alltid roligt att se, det hade jag alltid tyckt. Det fick mig liksom alltid att le, när någon träffade sin största idol. Det var som om jag skulle få träffa Christina Aguilera, som är den mest fantastiska och häftiga personen som existerade, när det kom till kändisar.
"Vad tittar du på?" frågade Justin sömndrucket. Jag vände blicken mot honom och såg att han log mot mig.
"The Ellen DeGeneres Show! Jag älskar det! Det är ett av de få program som jag försöker följa så ofta jag kan!" svarade jag och log snabbt mot honom innan jag vände blicken tillbaka till tv:n där hon nu satt och pratade med någon i publiken.
"Har du sett hennes show live någon gång?" frågade han efter ett tag och jag skakade på huvudet. Jag hade aldrig gjort det för jag hade ingen att gå med. Pappa tyckte inte att det var intressant medan Ellie inte fick för sin mamma, vad än pappa försökte säga till henne.
"Hon är helt otrolig! Väldigt rolig och är rätt duktig på att dansa också." sa han innan han reste sig upp. Jag såg efter honom när han gick ut i köket. Efter en stund hörde jag hur kylskåpet öppnades men det stängdes lika fort igen.
"Ska vi åka någonstans och käka? Jag är hungrig och det finns ingenting hemma." frågade han när han kom runt hörnet till vardagsrummet. Jag tittade ner på mina kläder men han skakade bara på huvudet mot mig.
"Tänk inte ens tanken, du är jättefin!" svarade han och nickade mot dörren med huvudet. Efter att jag stängt av tv:n gick jag in i Justin's rum och hämtade min mobil, där min och Jasmine's konversation fortfarande var öppen. Då insåg jag att jag helt hade glömt bort den. Det tyckte tydligen hon också för jag hade väl fått sisådär tjugo sms av henne där hon frågade vad jag höll på med och varför jag inte svarade.
Dezzie: Förlåt babe! Jag och Justin diskuterade en sak och sen satte vi oss för att se på tv. Jag glömde bort att vi smsade, förlåt! :( <3
Jaz: Äntligen! Jösses jag trodde du dumpat mig totalt! D: Haha nej jag skojade bara. Men hade jag fått vänta tre minuter till så hade jag ringt, bara så du vet! ^^ <3
Dezzie: Aldrig att jag skulle dumpa dig! ;O Not ever! ;* <3
Jaz: Haha bra att veta! Men vad hittar ni på nu då? :) <3
Dezzie: Justin är hungrig och skyller på att det inte finns något hemma, så vi ska åka och käka någonstans. Jag satsar på att det blir donken! ^^ <3
Jaz: Haha så typiskt honom! Han är så lat när det kommer till mat! ^^ <3
Dezzie: Haha jo jag kan tänka mig det! ^^ Men vad hittar du på då fröken? :) <3
Jaz: Inte så mycket :( Har rätt tråkigt faktiskt! Har precis kommit hem från studion och ska väl sätta mig och dricka lite te eller något med mamma. <3
Dezzie: Åh :( Synd att vi bor så långt bort! Nu drar ju skolan igång på måndag också! Usch, jag har ingen lust att gå till skolan på måndag! Jag kommer ju bli överfallen! D: <3
Jaz: Vadå överfallen? :O <3
Dezzie: Jaa... Det finns en hel del brudar som skulle göra vad som helst för att få ur mig information om Justin! Det tog ett bra tag innan jag blev av med dem när de fick reda på att jag hade kontakt med Caitlin och Christian! ;O <3
Jaz: Haha stackare! ^^ <3
Dezzie: Ja och det blir ju inte bättre heller eftersom att jag dessutom har hängt med Chaz, Ryan och dig! Åh shit! O.o <3
Jaz: Haha dra inte in mig i det här xD Men om det gör det lättare för dig kan jag komma till skolan och prata med dem ;) Anything for you :* <3
Dezzie: Pfft, skojar du eller? Det skulle ju inte göra något bättre alls xD Fast snacka om vilka obetalbara miner dem skulle få! Jag vet en tjej som fullkomligen älskar dig! ^^ Du kanske skulle trivas superbra på min skola ^^ :* <3
Jaz: Haha jag skulle nog stormtrivas tror jag ^^ Det var länge sen jag var i en skola faktiskt... Men ja, inte favoritstället kanske xD <3
Dezzie: Åh DAMN! D; <3
Jaz: Vadå? :O <3
Dezzie: Jag kommer helt klart bli attackerad på måndag! Av Christopher och hans ursäkter! D: Räkna med att det är begravning på tisdag eftermiddag klockan 6! :( <3
Jaz: Åh f*ck! Hm, jag kanske ska komma till din skola ändå! Jag måste ju ändå få träffa dig en gång till minst innan jag drar på turné med Justin! Annars vet jag inte vad jag kommer göra! :O <3
Dezzie: Haha du behöver inte komma heller! ^^ Fast det vore ju kul att ses innan ni drar! När åker ni och när kommer ni tillbaka? :) <3
Jaz: Har inte Justin sagt det? ;O <3
Dezzie: Nej och jag klandrar honom inte, han har haft rätt mycket att tänka på de senaste dagarna! :) (L) <3
Jaz: Ja det förstås! :) Vi åker på onsdag morgon och turnén är två månader lång, så vi kommer hem den 12 Juni =/ Det är ju aslångt ju! ;O <3
Dezzie: Åh gud vad kul! :D Var kommer ni åka runt då? :) <3
Jaz: Lite överallt. Runt i USA, sen till Spanien och Frankrika. Jag tror vi avslutar touren i New York, om jag inte minns helt fel :) <3
Dezzie: Shit vad härligt att åka till Spanien! Och Frankrike! Åh vad underbart! ;) <3
Jaz: Är du inte ledsen över att han ska åka? O.o <3
Dezzie: Haha jo det är väl klart att det är tråkigt och så, men jag har redan sagt det åt honom, han kommer aldrig se mig tvinga honom att välja mellan mig eller sin karriär. Jag vet vad jag har gett mig in på och det accepterar jag! :) <3
Jaz: Hahaha jag har en känsla av att du är extremt bra för honom! Det är inte många som skulle reagera som du! ^^ Det är bra! <3
Dezzie: Haha de har jag fått höra mycket i mitt liv kan jag säga, att jag inte reagerar som alla andra! ^^ <3
Jaz: Det är bra! :) Jag ska kolla lite med min manager och se om jag kanske kan åka till Kanada någon dag innan turnén börjar! Vi måste ju ses innan! Folk kan ju inte förvänta sig att jag ska nöja mig med Bieber när jag har träffat dig! ;O <3
"Vad gör du här inne baby? Jag håller ju på att hungra ihjäl!" sa Justin när han kom in i rummet. Jag hade skrattat högt av Jasmine's kommentar, så han tittade på mig med förvånad blick.
"Jaz!" log jag och han nickade förstående innan han himlade med ögonen. Jag reste mig upp ur sängen och gick efter honom ut från sovrummet.
Dezzie: Haha när man talar om trollen! xD <3
Jaz: Hahaha är han hungrig eller? ^^ <3
Dezzie: Haha skoja inte! xD Ska åka med honom och äta nu, jag börjar också bli lite hungrig (a) <3
Jaz: Hahaha han har dåligt inflytande på dig alltså!?! ;O Hahahaha nej jag skojade bara! Hälsa matvraket så hörs vi senare! :) <3
Dezzie: Haha jag tror jag ska vänta med att hälsa, han kommer nog inte hälsa tillbaka färrän han har fått i sig mat. Speciellt inte nu när vi ska ta oss igenom ett helt hav med papz... >.< <3
Jaz: Åh, lycka till med det! Försök få Justin att se lite glad ut innan ni går ut, annars kommer dem vända det emot honom! Vi hörs sen! Love U :* <3
Dezzie: Det fixar jag ;) Love U 2 <3
När jag stängt ner konversationen och insett att det inte fanns några fickor på kjolen så stannade jag Justin som nästan var framme vid dörren.
"Baby, vänta! Kan du ta den här i din ficka?" frågade jag och han nickade. Jag log innan jag kysste honom som tack.
"Tack älskling!" sa jag och flinade varmt mot honom. Han hajjade till lite över mitt ordval, men började snabbt le. Jag log för mig själv när han öppnade dörren för att försöka komma förbi alla män som stod på gräsmattan och snabbt kom emot oss. Den här gången var det ju inte bara jag, utan det var ju Justin också så nu var de väldigt ivriga över att få honom att säga någonting. Det var lite irriterande, men egentligen kunde jag väl inte klandra dem, det var ju deras jobb och han var ju inte vilken kändis som helst i deras ögon. Det var ju Justin Bieber.
Haha långt kapitel igen xD
Jag tror det mesta beror på mina älskade sms-konversationer ^^
Men vad tror ni då :P
Kommer Jaz och Dezzie hinna träffas innan hon och Justin åker på tour?
När kommer Justin berätta om touren?
Och Christopher då, kommer han överfalla henne med frågor sen när hon går tillbaka till skolan?
Mjaa.. Vad tror ni sötnosar? ;)
Älskar era kommentarer som vanligt!
Jag tror inte att ni riktigt förstår vad det betyder för mig! ;* <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 105
"Aye, tänk inte på det! Jag kommer vänja mig! Det var inte så farligt egentligen, jag blev bara förvånad." sa jag och log mot honom. Han besvarade leendet, men såg fortfarande skeptisk ut. För att få honom att se lite glad ut kysste jag honom snabbt innan jag reste mig upp ur sängen.
"Jag går och duschar, du kan väl välja ut något som du tycker passar att ha på sig, för vad vi nu ska göra idag? Och du, tänk inte så mycket på det!" frågade jag och han nickade med ett svagt leende på läpparna. Utan att säga något mer dansade jag ut ur rummet och in på toaletten för att ta en efterlängtad dusch.
Det kändes skönt att duscha. Även om det var varmt ute, så var den bedövande värmen helt fantastisk. Jag stod där lite längre än vad jag egentligen tänkt från början, men till slut stängde jag motvilligt av vattnet och gick ut ur duschen för att vira in mig i en mörkblå, stor handduk.
"Babe? Är du klar? Jag tänkte också duscha!" hörde jag utanför dörren så jag gick och låste upp. En kylig vind fick mig att rysa, men det var det andra jag älskade med att duscha varmt, när man kom ut ur badrummet till den "verkliga" temperaturen.
"It's all yours!" besvarade jag hans fråga medan han lät sin blick glida över min kropp.
"Det vet jag väl att det är! Men var duschen ledig eller?" flinade han och jag himlade med ögonen innan jag kysste honom mjukt. Han var allt söt med sina små kommentarer. Såna här kommentarer fanns alltid med i filmer, och vem som helst som skulle säga det skulle nog få det att låta kopierat, men inte Justin. Han fick allting att låta som om det var hans ord från början.
"Ja den är ledig!" log jag innan jag gick iväg till Justin's sovrum för att se vad han hade plockat ihop för kläder till mig. Jag visste ju inte vad vi skulle göra, och då var det otroligt svårt att välja ut någonting. Särskilt eftersom att Justin verkade ha sin egen uppfattning om vad som passade ihop. Det första mina ögon fastnade på när jag kom in i rummet var en zebra-randig BH som låg på sängen med ett par hotpants till. Jag hade inget minne av att jag hade sett honom köpa det, men sen insåg jag ju att han gick i väg en stund när jag testade de sista kläderna, och han hade inte visat vad han kom tillbaka med. När jag tog upp dem och granskade dem så log jag för mig själv, materialet var helt underbart och de var otroligt snygga. Utan att tänka så mycket på det hela så torkade jag mig snabbt och tog sedan på BH:n och trosorna. Efter att ha granskat mig själv i spegeln ett tag så insåg jag vilken bra smak Justin faktiskt hade. Själv hade jag aldrig kommit på att jag skulle köpa zebra-randiga underkläder, men det såg rätt så bra ut på mig.
"Looking good!" hörde jag honom säga en bit bort ifrån mig och såg sen i spegeln hur han kom upp och ställde sig bakom mig. Det var ett under att jag lyckats hålla mig lugn. Han hade skrämt mig igen, han verkade ha den tendensen, men av någon anledning hade jag inte reagerat så mycket, inte kroppsligt i alla fall. Hjärtat hade hoppat till när han börjat prata.
"Har du redan duschat?" frågade jag och granskade hans spegelbild innan jag rättade till BH:n så att den satt rakt. Han skrattade innan han öppnade sin garderob.
"Nej verkligen inte, jag skulle bara hämta min handduk." log han och tog fram en svart handduk med vita kanter. Det förvånade mig att den inte var lila, men han kunde väl inte ha allt i lila antog jag.
"Jag har en lila också!" sa han bara och log innan han gick ut ur rummet. Jag var inte säker på hur han bar sig åt, men ibland verkade det som om han såg på mig vad jag tänkte på. Jag tittade på dörren ett tag innan jag skakade på huvudet och gick fram till sängen för att se vad jag skulle ha på mig. Det låg två olika outfit's på den, så jag antog att jag fick välja själv. I den ena högen låg det en svart, kort volangkjol med ett nitskärp till och en svart t-shirt som det stod Love Never Dies på. Den andra högen bestod bara av en sak, nämligen en ljusblå klänning. Efter en stund valde jag den svarta kjolen och den svarta t-shirten. Även om klänningen verkligen var snygg, så kände jag mig inte särskilt somrig för att ha klänning, så då fick det bli svart. När jag kände att jag nu utan problem skulle möta världen, åtminstone när det gällde kläderna, gick jag ut ur sovrummet och vidare in i köket för att ta ett glas vatten. Utan att lägga alldeles för mycket uppmärksamhet på det sneglade jag ut genom fönstret när jag gick förbi, för att se om det var några paparazzi's kvar. Först såg jag ingen, tills jag insåg att dem satt ner på gräsmattan. När jag stod och drack vatten suckade jag djupt, jag skulle behöva gå ut dit igen.
"Justin, har du någon borste eller något?" ropade jag genom dörren efter att jag knackat på. Han stängde av vattnet precis och inte långt efter det öppnade han dörren, som inte var låst.
"Va?" frågade han medan han rättade till handduken han virat runt kroppen. Jag fick tvinga mig själv att inte titta på hans mage, men det var extremt svårt.
"Jag frågade om du har någon borste eller något. Annars måste jag gå ut till bilen och hämta min, och dem har inte gått ännu." sa jag lugnt och nickade mot dörren. Han följde min blick, utan att det egentligen fanns något att se, innan han vände sig mot mig med en förvirrad min.
"Jag tror inte vi var någon... Eller vänta, Jazzy måste ju ha en!" sa han och vände sig in till badrummet igen. Han rotade runt lite i några lådor innan han gav upp ett triumferande skratt. Han behövde inte säga någonting för det var så tydligt, han hade hittat den. Nöjt gav han mig den och jag log mjukt.
"Aww, en Hello Kitty borste!" skrattade jag och vände lite på den. Justin himlade med ögonen men log roat mot mig.
"Jazzy är helt kär i Hello Kitty! Hon ska ha allt i rosa och Hello Kitty. Jag förstår inte grejen med det hela, men det gör henne glad så jag brukar köpa med mig något när jag är utomlands." berättade han medan han granskade borsten. Jag log överseende mot honom när han vände blicken mot mig. Han la huvudet på sned men jag skakade bara på huvudet innan jag vände mig om och gick tillbaka till hans sovrum. Där stod jag och borstade håret en stund, den var så liten, så det var svårt, men min mobil avbröt mig av den höga standard-signalen när jag fick sms. Nyfiket gick jag bort och satte mig i sängen för att sen ta upp mobilen som låg på nattduksbordet. Det var ett sms från Jaz.
Jaz: Hej babe! Jag såg twittermeddelandet, är det som jag tror? :* <3
Dezzie: Hej på dig också! :P Vilket twittermeddelande? O.o <3
Jaz: Det på Justin's twitter, silly! Kom igen, är det som jag tror? :D <3
Dezzie: Jag är ledsen gumman, men jag har inte varit inne på Twitter på ett tag så jag har ingen aning om vad det är du pratar om! ^^ <3
Jaz: Men skojar du eller? :O Det är ju värsta kalabaliken på hela Twitter på grund av hans tweet! ;O <3
Dezzie: Men vad är det då? O.o Det låter som något superallvarligt, som om något har hänt eller något... ;O <3
Jaz: Ja men det är ju det jag undrar om det har ^^ Annars skulle jag väl inte fråga? xD <3
Dezzie: Haha man vet aldrig med dig ;) <3
Jaz: Hmm... Sant.... Men det hör inte hit för tillfället ^^ :P <3
Dezzie: Men säg vad det står bara då? Haha jag har fortfarande ingen aning om vad det är du snackar om :P <3
Jaz: Det är väl bara att du loggar in på Twitter i mobilen och kollar? Det går ju fort... ;) <3
Dezzie: Ja eller så besparar du mig besväret genom att säga vad det står :* <3
Jaz: Inte en chans! Kolla nu så smsar du sen för jag vill veta! Är ju värsta hyper här borta ju! (a) <3
Dezzie: Haha fine! Jag smsar när jag kollat! :* <3
"Jösses alltså!" skrattade jag för mig själv medan jag klickade ner vår konversation och letade rätt på Twitter-ikonen. Det var första gången jag var in på Twitter med just den här telefonen, men det var inte så olikt mitt. Däremot märktes det snabbt att det var som Jaz sa, det var kaos på hela sidan. Den var superseg på grund av alla tweets och det var inte tal om att jag skulle klicka på mentions. Den var nog överfull. Medan jag skrollade neråt på sidan för en snabb update insåg jag att nästan alla jag följde hade twittrat till Justin. Alla skrev dessutom liknande, de frågade om vad eller vem det gällde. De verkade dessutom dra in mig i det hela. Nu tog nyfikenheten över totalt så jag klickade mig in på hans sida och fick se att han hade twittrat senast för en timme sen. Då hade jag varit utanför huset, omringad av alla kameror. Jag tittade runt lite, för han hade tweetat lite allt möjligt, men det var två som jag fastnade för.
(8) Baby you're my destiny! You and I were meant to be! With all my heart and soul! I'll give my love to have and hold! (8)
(8) And as far as I can see! You were always meant to be,
my destiny! (8)
Jag log mjukt när jag läste dem båda. Det var refrängen ur låten som han sjungit för mig dagen innan. Dagen då vi blev tillsammans. När jag var på väg att klicka bort Twitter så föll min uppmärksamhet på en annan tweet, något som jag först inte trodde var något speciellt, tills jag började tänka efter lite. Kunde det kanske vara vad Jaz menade?
Had an amazing day yesterday! Got happier than u can expect! "My Destiny" isn't just the title of a great song anymore! It's what I can call u! <3
Efter att ha funderat en stund klickade jag ner Twitter och letade upp konversationen jag hade med Jaz.
Dezzie: Är det där han snackar om att han hade en bra dag igår? Det där med den där låten, My destiny? O.o <3
Jaz: Jaa... :D <3
Dezzie: Okej... Så, vad är det du har för misstankar gällande den? Jag kan inte se något annat än ett fel med den... ;O <3
Jaz: Vad menar du? Är ni inte tillsammans? :( <3
Dezzie: Hur lyckades du få ut något sånt ur bara den texten? O.o <3
Jaz: Tjaa... Han skrev ju faktiskt refrängen på låten... Och det är ju än kärlekslåt så jag la liksom ihop... <3
Dezzie: Aha, jaa jag såg det också ^^ <3
Jaz: Men vad var det för fel med vad han twittrade? :O <3
Dezzie: Haha, jag stavar med Z och inte med S ^^ <3
Jaz: Huh? O.o Jag fattar inte ;O <3
Dezzie: Klura lite på det du en stund :P <3
Jaz: Men vadå? Jag vet att du stavar med Z! Det är lite annorlunda, men då... Aye, menar du vad jag tror att du menar? ;D <3
Dezzie: Hahaha det beror helt på vad du menar ^^ <3
Jaz: Det är dig han pratar om va? Du är hans Destiny? :P :D <3
Dezzie: Som sagt så finns det ett fel i den texten; jag stavar med Z ;) Men ja, det är mig han syftar på! ^^ <3
Jaz: Damn! Jag visste det! Hahaha grattis! :* <3
Dezzie: Haha tack sötnos! :* <3
Jaz: Tänker ni gå ut med det in public? :) <3
Jag skulle precis svara när Justin kom in i rummet med handduken runt midjan. Han log mot mig och jag flinade bara tillbaka.
"Vad ser du så nöjd ut för då?" log han förvånat medan han gick bort till garderoben.
"Jag smsar med Jaz..." svarade jag och granskade honom. Han vände lugnt blicken mot mig och log innan han vände blicken mot garderoben igen och plockade fram ett par ljusa shorts och en vit t-shirt.
Dezzie: Jag vet inte :S Jag är inte rädd för att gå ut med det eller så, men jag tror Justin är lite skeptisk åt det... Han hade en rätt missnöjd min imorse när jag kommit in efter att ha blivit attackerad av papz ;O <3
Jaz: Åh stackare! Uppehöll dem dig länge? =/ <3
Dezzie: Haha asså nej det var inte så farligt. När jag nämnde att jag hade svår klaustrofobi så backade dem faktiskt och gav mig lite space! ;) Jag svarade på deras frågor, tills dem började prata om mamma, då sa jag att jag var tvungen att gå in. <3
Jaz: Ofta dem backade? ;O Det var verkligen något nytt! Annars brukar dem ju sätta sig fast som iglar! Vad frågade dem då? <3
Dezzie: Haha ja, det var vad jag förväntade mig när jag blev omringad av dem ^^ De frågade verkligen om allt möjligt! Som att jag hade skrivit min första autograf för några dagar sedan, att jag åkt in på sjukhuset, att jag slagits för ett par månader sen och en massa till! Hur får dem reda på allting? O.o <3
Jaz: Det är ett mysterium för mig fortfarande kan jag ju säga! Det är ju nästan som om dem har satt sändare på en ibland! ;O <3
Det fick mig att börja skratta. Justin vände förvånat blicken mot mig och jag log bara mot honom.
"Vad smsar ni om som är så roligt då?" frågade han roat medan han hängde upp sin blöta handduk på garderobsdörren.
"Dig så klart! Nej men vi smsar om när jag stod och pratade med paparazzierna." svarade jag lugnt och såg honom haja till. Jag klappade på sidan om mig så att han skulle sätta sig. Han såg fortfarande besvärad ut när han satte sig ner.
"Justin! Jag klarar av det här! Hade jag inte klarat det, så hade jag aldrig valt som jag valde igår! Du har ditt liv, och det är någonting jag kommer acceptera och vänja mig vid! Både du och jag vet att jag inte är som alla andra, och både du och jag vet att att jag aldrig kommer tvinga dig att välja mellan mig och din musik! När jag valde det här igår, så valde jag inte bara dig! Jag valde att ingå i ditt stora liv också, och på så sätt valde jag också hela världen, eftersom att som vi såg imorse så är jag tydligen inte vem som helst längre." började jag och han log mot mig.
"Du har aldrig bara varit vem som helst! Kolla bara på din youtube!" svarade Justin och jag himlade med ögonen men log sen mjukt mot honom.
"Du vet vad jag menar! När jag valde att gå in i ett förhållande med dig, så hade jag allt sånt här i bakhuvudet! Bara för att du är Justin, tonårskillen för mig, så är du fortfarande världskändisen Justin Bieber för alla andra! Du har dina konserter, vi bor på olika ställen och du har alla dina miljontals fans! Och jag kommer aldrig ställa mig emellan det! Även om vi blev tillsammans igår så har jag redan accepterat din livsstil för vad det är, och gått med på allt vad det gäller att stå ut med! Därför ber jag dig att inte tänka så mycket på om jag har några obetydliga paparazzi's efter mig, eller kanske blir stannad på stan av några tjejer för att de vill prata om dig. Förstår du vad jag menar?" sa jag lugnt utan att släppa honom med blicken. Han såg lite fundersam ut en stund innan han nickade kort, men fortfarande utan att le.
"Frågan är om du är redo att låta mig ta vara på mig själv när det gäller det här! Frågan är om du är redo att låta mig göra mitt val ordentligt!" fortsatte jag utan att släppa honom med blicken. Han reste sig upp ur sängen och gick ut ur rummet. Förvånat reste jag mig upp och följde efter honom till köket där han slutligen stannade vid fönstret.
"Titta ut över det här! Det här är inte ens en liten del av vad som brukar vara efter mig! Du har klaustrofobi, seriös klaustrofobi! Du skulle med lätthet få panik i ett hav av såna här människor!" började han torrt och blängde ut genom fönstret. Jag följde inte hans blick utan tittade hela tiden på honom.
"Det har du också!" påpekade jag bara lugnt. Han himlade med ögonen och tittade sen på mig.
"Jag har Kenny och alltid folk omkring mig! Det har inte du!" muttrade han och såg surt på mig. Jag blinkade en gång innan jag slängde en blick ut genom fönstret.
"Går jag ut med att vi är tillsammans så kommer du ha miljontals galna tjejer efter dig! Du kommer inte kunna gå någonstans utan att ha folk efter dig som antingen vill lyckoönska dig eller göra dig illa!" fortsatte han innan jag hunnit svara på vad han sagt innan.
"Jag har redan accepterat det!" svarade jag bara, fortfarande lika lugnt. Han såg ut som om han när som helst skulle spricka.
"Tänk om någon gör dig illa då! Hur tror du att jag kommer känna mig då?" frågade han lågt. Hans ansiktsuttryck förändrades och jag förstod plötsligt vad allting handlade om. Det handlade inte om paparazzierna som stod utanför, det handlade inte heller om hans fans. Vad han pratade om var att han inte kunde skydda mig från någonting för att han inte alltid skulle vara i samma stad som jag, ibland inte ens i samma land. Försiktigt la jag en hand på hans kind och såg in i hans ögon.
"Justin. Kan du lyssna på mig en stund?" frågade jag försiktigt mot honom. Han tvekade en stund innan han med en suck nickade.
"Bara för att du har ett annorlunda liv, så betyder inte det att du inte kan finnas på samma sätt som vilken annan kille som helst! Det enda som skulle skada mig är om någon jag verkligen tycker om skulle fara illa ut. Dina fans skulle aldrig skada mig, för om dem skulle det så skulle det betyda att dem gjort dig illa på något sätt! Jag tycker jättemycket om dig Justin, och hade jag vet vad jag har gett mig in på! Mitt val kommer inte ändras på något sätt. Ingen kan ändra på mina känslor för dig! Jag vet att du är orolig, men va inte det! Ingenting kommer hända!" sa jag lugnt och log slutligen mot honom. Han såg ut som om han ville säga någonting, men till min förvåning drog han ut mig ur köket och in i hallen istället. När han såg min förvirrade blick log han svagt innan han kysste mig mjukt. Kyssen blev allt starkare och det pirrade till i hela mig när hans lena tunga försiktigt letade sig in i min mun.
"Vi kan klara det här!" viskade jag mot hans läppar när kyssen minskat igen.
"Jag vet." svarade han och lutade sin panna mot min. Hans ord verkade uppriktiga, han menade det han sa och det gjorde mig glad. För det betydde att jag kanske var värd att gå igenom allting med, för vad han än sa så visste jag mycket väl vad jag hade gett mig in på. Det hade cirkulerat i mitt huvud enda sen konversationen med Jeremy hade ägt rum.
Låååångt kapitel! :)
Söwtnosar :*
Haha jag har kommit fram till att jag älskar att skriva sms-konversationer xD
Det är ju askul! ^^
Hahaha :P
Tack för alla kommentarer!
Det går inte ens att beskriva hur glad ni gör mig!! <3
Puss på er! <3
Kommer upp minst ett till kapitel idag! :) <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 104
"Tro mig, imorgon kommer du vakna av något mycket behagligare än ett slag i ansiktet. Sov sött, hjärtat!" sa han och kramade om mig. Jag skrattade tyst innan jag lämnade köket och gick in på toaletten för att fixa i ordning mig för natten. Det kändes som om jag var på väg att somna när jag gick tillbaka med sömndruckna steg mot Justin's sovrum. När jag kom in i rummet hörde jag hans djupa andhämtning, sötnosen sov redan. Det var tur att det inte var så stökigt i rummet, för då hade jag omljöjligt hittat tröjan jag fått låna av Justin att sova i. Snabbt drog jag av mig allt utom underkläderna och drog sen på mig den svarta, stora tröjan. Med första försiktighet kröp jag ner hos Justin i den lilla sängen. Det var ju inte en dubbelsäng direkt, men det var inte pytteliten heller. Vi fick plats båda två, men det var lättare att lägga sig i den om han inte hade brett ut sig så mycket. När jag väl kommit ner under täcker låg jag och tittade på honom. Han var så söt när han sov, det borde nästan vara olagligt att se så underbart söt ut. Även om jag försökte hålla blicken fäst vid hans ansikte kunde jag till slut inte hålla ögonen öppna längre, utan föll in i en djup, drömlös sömn.
Jeremy hade haft helt rätt, jag behövde inte vakna av en smäll i ansiktet den här morgonen, istället vankade jag av att jag fick en massa pussar.
"God morgon på dig också, sötnos!" log jag innan jag öppnade ögonen och insåg att han var närmare mig än vad jag trott. När han märkt att jag vaknat la han sig ner på rygg bredvid mig men händerna under huvudet.
"Vad vill du göra idag?" frågade han efter att vi hade varit tysta ett tag. Jag funderade en stund innan jag satte mig upp i sängen och slängde en blick på honom.
"Jag skulle behöva duscha..." påpekade jag och rynkade på näsan. Han skrattade roat åt mig innan han nickade.
"Sure, du hittar ju till badrummet. Det finns handdukar i skåpet under handfatet." svarade han och tittade upp i taket. Han såg ut att vara djupt försjunken i tankar så jag log bara mot honom innan jag slängde täcket över huvudet på honom.
"Aye, vad var det där bra för?" skrattade han och slängde tillbaka täcket på mig. Jag skrattade lågt medan jag tog mig upp ur sängen och blickade runt i huset.
"Damn, jag måste hämta klädpåsarna, jag har ju inget annat att ta på mig." mumlade jag innan jag smidigt tog mig ut ur rummet. Bakom mig hörde jag hur Justin muttrade något, men han sa ingenting tillräckligt högt för att jag skulle höra det.
"Nej, vänta! Öppna inte dörren!" ropade Justin bakom mig och slängde sig förbi mig och tryckte ryggen mot dörren. Jag hade precis varit på väg att öppna den, så den smälldes igen med ett högt ljud. Han log ursäktande mot mig medan jag stirrade överraskat på honom.
"Förlåt, men det är en massa paparazzi's därute! Jag tror inte du vill gå ut sådär ärligt talat." förklarade han och jag nickade förstående. Skulle Justin gå ut så skulle det bli ett väldans liv och han skulle antagligen aldrig komma in igen.
"Jag får väl ta på mig det jag hade igår och gå ut då." sa jag bara och ryckte lätt på axlarna. Han såg efter mig, det kunde jag känna i ryggen, och till slut vände jag mig om. Han stod fortfarande kvar med ryggen pressad mot dörren och flinade mot mig.
"Tycker du fortfarande att tröjan ser så förbaskat bra ut på mig?" skrattade jag då jag kände igen blicken. Han ryckte på axlarna men ett brett leende spred sig snabbt i ansiktet på honom medan han gick fram till mig och la armarna omkring mig.
"Borde jag ta det som ett ja?" frågade jag och höjde roat ett ögonbryn. Han flinade lite för sig själv innan han tog mitt ansikte mellan sina händer och gav mig en mjuk kyss.
"Jag tar det som ett ja." skrattade jag när han släppte mig. Utan att säga någonting gick han före mig in i sitt rum och slängde sig smidigt på sängen. Jag kände hans blickar i ryggen medan jag drog på mig jeansshortsen. Jag behövde ju inte direkt byta tröja, så jag lipade lekfullt mot honom innan jag satte upp håret i en knut med en tofs som Justin räckte fram till mig. Utan att vänta på bekräftelse för att det dög eller något, gick jag ut ur rummet och slutligen ut ur huset. Först trodde jag att Justin hade skämtat, men innan jag ens hunnit ta ett steg nerför trappan var jag omringad avblixtrande kameror. Att dem orkade egentligen! Istället för att haka upp mig på några såna tankar klistrade jag på ett stort leende innan jag lugnt gick mot bilen.
"Var är Bieber?" frågade en man som pressade kameran i ansiktet på mig. Jag log lugnt mot honom medan jag svarade.
"Justin är därinne!"
"Dejtar ni? frågade en annan som nu kom närmare. Det blev nästan svårt att gå, men det fick väl ta sin tid antog jag.
"Jag träffade Justin för första gången i lördags!" svarade jag undvikande medan jag fortsatte gå.
"Hur länge har du varit ensam med Bieber i hans pappas hus?"
"Inte särskilt länge."
"Hur känns det att vara kompis med en superkändis?"
"I mina ögon är han en vanlig tonåring."
"Vad gillar du bäst med Justin?"
"Det jag gillar bäst är att han bryr sig om folk, både folk han känner och sina fans."
"Är det något på gång mellan er två?"
"Som sagt så träffades vi första gången i lördags!"
"Det ser ut om en väldigt stor tröja, är det Bieber's?"
"Jag gillar att gå i stora t-shirtar."
"Vad ska ni hitta på idag?"
"Ingen aning just nu, men det blir väl till att titta på film kanske."
"Varför har inte Bieber nämnt dig tidigare?"
"För att han har känt mig i sex dagar, och det är inte särskilt mycket att nämna."
"Har du någonting med hans twitterinlägg att göra?"
"Jag har inte haft tillgång till twitter på ett tag."
"Ska du med på hans tour som börjar om en vecka?"
"Ingenting är besämt!"
"Kan du säga någonting till pressen?"
"Hej! Hoppas ni har en fortsatt bra dag!" svarade jag slutligen när jag var framme vid bilen. Jag försökte svara så sanningsenligt som möjligt, utan att avslöja för mycket. Vissa frågor gjorde mig lite fundersam, som det med twitterinlägget och med hans tour, men jag visade det inte. Om jag däremot trodde att de skulle lämna mig ifred vid det sista svaret så hade jag grymt fel. De knäppte ett antal kort medan jag tog ut påsarna ur bilen, och när jag började gå tillbaka över stenplattorna, mot ytterdörren, började deras frågor strömma fram från alla håll.
"Har Bieber köpt det där till dig?"
"Jag kan köpa mina egna kläder."
"Vad tycker du om hans musik?"
"Jag älskar hans musik! Han är otroligt talangfull och har en extrem känsla i det han gör!"
"Hur skulle du beskriva Bieber för dem som ännu inte träffat honom?"
"Ni som inte har träffat honom borde veta att han är precis som vilken tonåring som helst!"
"Var bor du någonstans?"
"Jag bor hemma hos min pappa."
"Vad har du fått för uppfattning om Bieber's crew?"
"Jag har inte träffat Justin's crew."
"Kommer vi få se mer av dig runt Bieber?"
"Det kan jag inte riktigt svara på!"
"Hur kändes det att skriva din första autograf häromdagen?"
"Haha jösses, hur får ni reda på allting?"
"Vi gör bara vårt jobb!"
"Ja och ni verkar vara väldigt bra på det också. Jag är bara glad över att jag kunde få någon att le!"
"Skulle du känna igen henne om du såg henne igen?"
"Självklart! Ett sånt ansikte glömmer jag aldrig!"
"Vad heter hon?"
"Det tänker jag dock inte dela med mig av."
"Kommer du göra en duett med Bieber i framtiden?"
"Haha nej verkligen inte!"
"Varför inte? Duger han inte?"
"Haha jo, han duger mer än väl. Det är bara det att jag inte kan sjunga!"
"Vilken är din favoritlåt av Bieber's låtar?"
"Det måste nog vara U Smile och Never Let You Go!"
"Varför just dem?"
"Det kan jag inte riktigt svara på, men jag gillar dem."
"Hur reagerade du på att du var med i tidningen för några dagar sedan?"
"Det var inte så mycket att reagera på, jag vet vem jag är så jag bryr mig inte så mycket om vad folk skriver om mig."
"Vem kan du berätta allting för?"
"Allt är en väldigt stor benämning!"
"Vem kan du berätta mycket för då?"
"Mina nära vänner som jag vet ställer upp i vått och torrt."
"Vem är din största idol?"
"Jag har ingen riktig idol, utan jag lyssnar på det mesta."
"Vilken låt hörde du senast?"
"Destiny med Jim Brickman."
"Vad tycker du om den?"
"Jag tycker väldigt mycket om den låten!"
"Har det med ditt namn att göra?"
"Haha nej absolut inte! Det är en helt underbar låt!"
"Har du någon Celebrity Crush?"
"Självklart! Har inte alla det? Jag har ett par stycken."
"Kan du nämna några?"
"Hugh Jackman, Viggo Mortensen och Kellan Lutz."
"Är du intresserad utav mode?"
"Det beror på, vissa saker är snyggare än andra."
"Vilken var den senaste konserten du var på?"
"Jag har för mig att det var Lady Gaga!"
"Inte Bieber's?"
"Nej, jag har inte varit på någon av hans konserter."
"Varför inte?"
"Det har bara inte blivit av."
"Finns det någon särskild anledning till att du blivit så bra kompis med Bieber?"
"Som jag sa tidigare så är han en härlig kille som är rolig att vara med."
"Vad tycker du om Jasmine Villegas?"
"Hon är en av de bästa!"
"Hur nära står du henne?"
"Jag vet att jag kan lita på henne till 100%"
"Visste du att Villegas och Bieber har varit tillsammans?"
"Ja det visste jag."
"Stör det dig någonting?"
"Haha nej, varför skulle det störa mig?"
"Finns det någonting du vill säga till alla beliebers därute?"
"Även om han inte hinner, och ibland kanske inte har tid att visa det, så bryr han sig extremt mycket om er allihop och skulle vilja träffa er alla. Så ge inte upp hoppet!"
"Tror du att du kan få koncekvenser för att du hänger med Bieber?"
"Nej, varför skulle jag få det?"
"Tjejer som är med Bieber brukar kunna få hot-mejl och andra påhopp av Bieber's fans, oroar det dig?"
"Nej, det oroar mig inte särskilt mycket faktiskt. Jag är inte med honom för att göra folk avundsjuka eller sura på mig. Jag är med honom för att han är rolig att vara med och han ställer upp för en. Jag hoppas att hans fans förstår att jag inte gör någonting för att vara elak.
"Hur skulle du reagera om en främling kom fram till dig på stan och bad om din autograf?"
"Jag skulle bli förvånad eftersom att jag själv inte anser att jag är någon att be om en autograf ifrån, men jag gillar att få folk att le och skratta, så jag skulle ge den personen en autograf."
"Du åkte in akut på sjukhuset för ett par dagar sedan, vad var det som hände?"
"Haha, hur får ni egentligen reda på allting? Ja, jag åkte in för ett par dagar sedan. Akut var det kanske inte, eftersom att jag vara dragit upp en gammal skada och därefter hamnat i chocktillstånd."
"Så det var ingenting allvarligt?"
"Nej, det var ingenting allvarligt. Så fort jag vaknade upp efter en natts sömn så blev jag utskriven igen."
"Vi har hört rykten om att du har varit i slagsmål med en kille från din skola, stämmer det?"
"Åh herrejösses. Ja jag kan ju inte påstå att det inte stämmer."
"Vad var det som hände?"
"Jag går inte in på några detaljer, men jag ställde mig emellan en kille som blev mobbad och hans mobbare."
"Så du är emot mobbning?"
"Självklart är jag det! Mobbning är någonting jag inte tolererar!"
"Finns det någonting du tycker är extremt jobbigt?"
"Jag lider av seriös klaustrofobi, så det är väl det."
"Åh, då ska vi kanske inte stå så nära om det känns jobbigt för dig."
"Tack, det uppskattar jag!"
"Skulle du vara redo att gå in i ett förhållande?"
"Jag har precis lämnat ett."
"Vad var det som hände?"
"Det håller jag helst för mig själv."
"Vad tycker du om barn?"
"Jag älskar barn!"
"Tänker du skaffa barn när du har den rätta åldern inne?"
"Det har länge varit min plan."
"Brukar du festa mycket?"
"Oj, här är det snabba puckar från ämne till ämne. Nej, jag festar inte alls!"
"Nog har du väl druckit någon gång?"
"Jag har smakat champange på pappas middagar han hade ibland, men det är det. Jag är inte ett fan av alkohol om jag säger så."
"Så vad gör du när dina klasskompisar har hemmafester?"
"Jag brukar köpa hem lite godis och läsk, sen kryper jag ner i soffan till någon bra film."
"Ensam?"
"Ja, oftast så. Jag har ingenting emot att vara ensam då jag är ganska van med det."
"Vad jobbar din pappa med?"
"Han är affärsman."
"Vad heter han?"
"Steven Wallie!"
"Oj, den Steven Wallie?"
"Ja, jag antar det. Jag känner ingen annan med samma namn."
"Kommer du gå i din fars fotspår?"
"Haha nej verkligen inte."
"Inte? Vad vill du arbeta med i framtiden då?"
"Jag vet inte säkert, men jag är inte mycket för att sitta sitl bakom en dator. Jag tycker bättre om att röra mig, se nya saker och träffa nya människor."
"Har du några syskon?"
"Nej, jag är ensambarn."
"Bor dina föräldrar ihop?"
"Nej, dem är skillda sedan länge."
"Vem är du mest hos?"
"Jag bor hemma hos min pappa!"
"Hur ofta träffar du din mamma?"
"Inte särskilt ofta alls."
"Hur kommer det sig?"
"Spara den frågan till nästa gång, för nu måste jag be att få tacka för mig."
"Finns det någon chans att du kan ta ut Bieber?"
"Nej det tror jag blir väldigt svårt. Han står nog i duschen skulle jag tro."
"Okej, men kan du svara på en sista fråga?
"Jag kan alltid försöka!"
"Vilket är dina favoritprogram?"
"Jag brukar inte följa särskilt många program eftersom att jag sällan är inne och tittar på tv. Men något jag alltid uppskattar att se är kriminalserierna, American Idol och Ellen DeGeneres Show."
"Det var visst en salig blandning. Är du mycket för musik?"
"Musik är något jag behöver för att överleva! Men en annan sak jag behöver för att överleva är mat, så nu måste jag lämna er allihop. Hoppas ni får en bra dag!"
"Detsamma Deztiny!"
Mer hann ingen säga innan jag öppnade dörren och stängt igen den med en djup suck. Jag sjönk ihop med ryggen mot dörren och andades ut. Även om de faktiskt hållt avstånd så var det fortfarande jobbigt att känna sig instängd.
"Går det bra för dig?" frågade Justin framför mig och jag vände en utmattad blick mot honom. Han skrattade besvärat innan han tog alla kassar ifrån mig och sträckte sen fram en hand för att hjälpa mig upp.
"Jösses! Hur får dem reda på allting?" frågade jag medan jag gjorde ett försök i att resa mig upp. Justin gick iväg mot sitt sovrum och jag följde långsamt efter.
"Bra fråga! Jag har frågat mig själv detsamma i ett par år nu!" svarade han bara utan att se på mig. Han satte sig lugnt ner på sängen och jag satte mig snabbt bredvid honom och vände hans ansikte mot mitt, så att han var tvungen att möta min blick.
"Aye, tänk inte på det! Jag kommer vänja mig! Det var inte så farligt egentligen, jag blev bara förvånad." sa jag och log mot honom. Han besvarade leendet, men såg fortfarande skeptisk ut. För att få honom att se lite glad ut kysste jag honom snabbt innan jag reste mig upp ur sängen.
"Jag går och duschar, du kan väl välja ut något som du tycker passar att ha på sig, för vad vi nu ska göra idag? Och du, tänk inte så mycket på det!" frågade jag och han nickade med ett svagt leende på läpparna. Utan att säga något mer dansade jag ut ur rummet och in på toaletten för att ta en efterlängtad dusch."
Oj, jag ser nu att det blev ett rätt långt kapitel!
Men jag hoppas ni gillar de! :)
Hon fick svara på en hel del frågor, inte sant? ;P
Men hon verkade ta det ganska bra!
Frågan är ju nu bara vad paparazzi'erna menade med Justin's twittermeddelande!
Och hur blir det när hans tour börjar?
Dezzie har ju skolan att tänka på...!
Tack för kommentarerna som vanligt!
Ni är fantastiska! <3
Och vad roligt att ni gillar "Last Chapter" och "XoXo Bieber Cash" mojserna! :)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 103
"Jag är Deztiny Wallie! Resten kan du nog räkna ut själv." sa jag och motstod lusten att släppa fram skrattet. Det var kul att för en gångs skulle faktiskt kunna skoja med någon på det här sättet, det gick inte att göra med Ellie eller någon annan av mina kompisar. Det komiska i det här sammanhanget var att även om det hela var på skoj, så fanns det fortfarande ett allvar i det som låg djupt under ytan. Men det allvaret hade ingenting med att stjäla någons fans eller något liknande att göra. Det allvaret handlade om vem som skulle vinna vårt lilla pranking krig, vilket vi fortfarade var oense om.
"Nej, vad säger du sötnos? Ska vi åka hem till pappa igen kanske?" frågade Justin och gäspade medan han gned sig i ögonen. Vi hade suttit vid köksbordet hemma hos hans mormor och morfar och spelat kort i flera timmar. Under tiden hade vi pratat om allt möjligt, och det kändes som vilken hemmakväll som helst. En hemmakväll med mycket skratt. Jag fick även höra en massa gamla minnen, som var gulliga, sorgliga och fina.
"Ja, det börjar ju bli sent. Du behöver nog sova, så att du inte skäller på mig imorgon när du vaknar." skrattade jag trött. Han log mot mig med sömndruckna ögon, han var mycket tröttare än vad jag var, det var i alla fall ett som var säkert.
"Ja det är nog bäst det, han kan ha ett ordentligt morgonhumör ibland, lillpojken." log hans mormor mot mig. Jag hade berättat för henne tidigare på dagen om hur Justin startade sin morgon, och hon hade bara skrattat åt honom.
"Okej, nu räcker det med historier! Dags att åka!" utbrast Justin och reste sig hastigt från bordet. Han ställde sig bakom mig och la sina händer på mina axlar.
"Ja, ni kanske borde åka så att ni kommer i säng någon gång!" log Justin's morfar och reste sig upp han också. Han log vänligt mot oss innan han gick ut ur köket. Jag vände blicken mot Justin och nickade mot honom. Han behövde inte säga någonting, men det syntes lång väg att han ville vara själv med sin morfar en stund. Jag förstod honom. Min farfar hade stått väldigt nära mig tills han hade gått bort några år tidigare. Han gav mig ett taksamt leende och gav mig en snabb kyss innan han gick ut ur köket han också.
"Har du lust att hjälpa mig med det här Deztiny?" frågade hans mormor och drog mig tillbaka till verkligheten. Jag log mot henne och nickade innan jag reste mig upp och började plocka ihop glasen som vi fyra hade druckit ur. Vid sidan av bordet stod det fyra till glas, som Caitlin, Chaz, Ryan och Christian hade använt för några timmar sedan, innan de gick hem tillbaka till Ryan igen.
"Deztiny stavat med Z, det är ganska så ovanligt." hörde jag hans mormor säga ner jag ställde ner glasen på diskbänken. Först blev jag förvånad över att hon visste att jag stavade med Z, men när jag vände mig mot henne såg jag att hon tittade på en lapp som låg på bordet. Jag gissade på att det var lappen som Justin hade kluddat på medan han pratat i telefon med sin mamma några timmar tidigare. Däremot visste jag inte att han hade skrivit mitt namn.
"Eller är det bara Justin som stavar det med Z?" frågade hon när jag kom fram till bordet där pappret låg. Nog hade han skrivit mitt namn alltid, i olika storlekar på nästan hela pappret. Jag log för mig själv innan jag plockade ihop kortleken vi använt.
"Nej, det är inte bara Justin. Jag stavar med Z och ja, det är väl rätt ovanligt skulle jag tro. Jag har aldrig träffat eller sett någon som stavar likadant." svarade jag medan jag drog en gummisnodd runt de 52 korten med blåa baksidor.
"Är det din mamma som valt att stava det så?" frågade hon medan hon tog med sig tillbringaren med saft till diskbänken. Jag hade fått många liknande frågor under mitt liv, och aldrig riktigt reakerat över dem eftersom att jag ändå aldrig hade träffat henne, men nu var det annorlunda. Det gjorde ondare än vad jag hade föreställt mig, men jag ignorerade det.
"Nej, jag har ingen mamma. Min pappa valde namnet, men han har aldrig talat om varför. Han säger att han alltid har tyckt om namnet, fast gillade det bättre med den annorlunda stavningen eftersom att det var unikt." svarade jag och ryckte på axlarna. Jag hoppades verkligen att hon inte skulle fråga någonting mer om min mamma, och som tur var avbröt Justin oss.
"Dags att åka nu, Shawty! Är du klar?" frågade Justin och log. Jag mötte hans blick och nickade.
"Jag ska bara hämta alla kassar från ditt rum." svarade jag och gick ut ur köket men Justin tog tag i min hand och stannade mig.
"Det behöver du inte göra, dem ligger redan i bilen. Följer du med oss till dörren mormor?" log han och utan att vänta på svar drog han med mig till dörren. När vi kom ut i nattluften rös jag av kylan. Det var verkligen kallt om nätterna nu och jag hade fortfarande de korta shortsen och linnet på mig som Justin köpt. Han verkade inse att jag frös så han la sin arm om mina axlar och drog mig intill sig. Nere vid bilen stod Justin's morfar och väntade. Hans mormor var barkom oss, så vi gick ner till min älskade bil som alltid tjänat mig extremt bra.
"Jag hoppas vi ses snart igen, Justin! Annars hörs vi på telefon!" log hans morfar när han kramade om honom. Justin såg ut att vara nära till tårar, och detsamma gällde hans morfar. Jag klandrade inte någon av dem, och jag förstod dem mer än vad jag trodde Justin visste om.
"Ha det bra, Deztiny! Det var roligt att träffa dig och jag hoppas verkligen att vi ses snart igen!" sa hans mormor medan hon kramade om mig. Jag blev lite förvånad av kramen, men besvarade den vänligt. När hon släppte mig gav hon Justin en kram, som nu släppt sin morfar. Hans morfar kom fram till mig och gav mig en varm kram.
"Ta hand om dig Deztiny! Och ta hand om lillkillen, han behöver någon som ser efter honom." sa han och jag log medan jag nikade mot honom när han släppte mig. Jag hatade att se på folk som sa hej då, så för att slippa det, och dessutom ge Justin lite egen tid, så gick jag och satte mig framför ratten och slog på värmen, detvar ju ändå kallt ute. Efter inte lång stund alls öppnade Justin passagerardörren och satte sig ner.
"Är du säker på att du hittar?" frågade Justin medan han spände fast sig och drog ner värmen lite. För att protestera huttrade jag till lite. Han log överseende innan han drog upp mätaren lite, men det var väldigt lite.
"Ja, det är väl klart att jag hittar. Så svårt är det ju inte!" påpekade jag medan jag svängde ut på stora vägen och gasade upp bilen lite. Vi åkte under tystnad men det var ju inte särskilt långt så vi var ganska snabbt framme. När jag parkerade bilen framför huset så var det mörklagt i fönsrena. Jag vände osäkert blicken mot Justin som ryckte på axlarna innan han klev ur bilen med händerna fulla med klädkassarna.
"Justin, lämna dem där i bilen! Vi kan ta dem imorgon! Du kommer ju prassla som fan och väcka hela huset!" sa jag åt honom och han såg ut att vilja protestera men jag skakade bara på huvudet. Han slängde motvilligt in kassarna i bilen igen och stängde sen dörren så att jag kunde låsa bilen.
"Du ser lite trött ut, babe!" påpekade jag när han kom runt bilen och slöt upp vid min sida. Han log sömnigt mot mig medan han nickade lugnt.
"Det har ju hänt en del idag." log han och drog mig närmare sig. Han hade ju helt rätt i vad han sa, det gick ju inte att undgå.
"Tjena ungar, dags att komma nu?" frågade någon till höger om oss och vi båda hoppade till. Det kändes som om jag nästan skulle hoppa upp i Justin's famn eftersom att jag var närmast den som pratat.
"Shit pappa! Måste du skrämmas så förbannat?" utbrast Justin när en mörk gestalt hade rest sig upp, som då verkade vara Jeremy. Han skrattade lugnt medan han gick fram till dörren och öppnade den. Inne i huset var det kolsvart, men han tände lampan i hallen och sen lampan i köket.
"Vad gjorde du ute såhär sent?" frågade jag när vi kommit in i huset och stängt ytterdörren. Justin gick in på toaletten direkt utan att säga någonting, medan Jeremy gick mot köket.
"Det är rätt skönt ute, så jag bestämde mig för att sitta där en stund medan jag väntade på er." svarade han när han gick runt hörnet. Jag följde efter honom in i köket och satte mig på stolen jag suttit på imorse.
"Skojar du med mig? Det är ju svinkallt ute!" påpekade jag och stirrade på honom. Han skrattade bara medan han satte sig ner mitt emot mig med ett glas vatten som han ställde ner framför sig.
"Du tycker det är kallt för att du inte har tillräckligt med kläder på dig, fröken." sa han och tog en klunk vatten. Jag himlade med ögonen men log samtidigt.
"Det är din sons förtjänst!" förklarade jag roat och det syntes på Jeremy att han inte var förvånad. Han öppnade munnen för att säga någonting, men avbröt sig och vände en blick mot köksvalvet.
"När man talar om trollen!" log Jeremy och jag följde hans blick för att se Justin stå och le mot mig.
"Jag tänkte gå och lägga mig nu, kommer du eller stannar du uppe en stund?" frågade han och log mjukt mot mig. Efter en stunds tänkande log jag mot honom.
"Jag kommer snart." svarade jag och besvarade hans söta leende. Istället för att svara kom han fram till mig och gav mig en öm kyss.
"God natt pappa!" sa han innan han vände om och gick ut ur köket. Jag tittade efter honom en stund innan jag vände blicken tillbaka till Jeremy, som log mot mig med ett nyfiket leende.
"Så jag antar att du har bestämt dig?" frågade han utan att släppa mig med blicken. Jag log generat mot honom och nickade.
"Det är bra! Han ser glad ut." sa han bara innan han reste sig upp och gick med det halvtomma vattenglaset till diskbänken. Trött sträckte jag på mig och reste mig upp från stolen.
"Nej, om man ska gå och lägga sig lite. Man vet ju aldrig när man får en smäll i ansiktet imorgon." skrattade jag medan jag sköt in stolen. Borta vid diskbänken skrattade Jeremy också innan han vände sig mot mig med ett roat leende.
"Tro mig, imorgon kommer du vakna av något mycket behagligare än ett slag i ansiktet. Sov sött, hjärtat!" sa han och kramade om mig. Jag skrattade tyst innan jag lämnade köket och gick in på toaletten för att fixa i ordning mig för natten. Det kändes som om jag var på väg att somna när jag gick tillbaka med sömndruckna steg mot Justin's sovrum. När jag kom in i rummet hörde jag hans djupa andhämtning, sötnosen sov redan. Det var tur att det inte var så stökigt i rummet, för då hade jag omljöjligt hittat tröjan jag fått låna av Justin att sova i. Snabbt drog jag av mig allt utom underkläderna och drog sen på mig den svarta, stora tröjan. Med första försiktighet kröp jag ner hos Justin i den lilla sängen. Det var ju inte en dubbelsäng direkt, men det var inte pytteliten heller. Vi fick plats båda två, men det var lättare att lägga sig i den om han inte hade brett ut sig så mycket. När jag väl kommit ner under täcker låg jag och tittade på honom. Han var så söt när han sov, det borde nästan vara olagligt att se så underbart söt ut. Även om jag försökte hålla blicken fäst vid hans ansikte kunde jag till slut inte hålla ögonen öppna längre, utan föll in i en djup, drömlös sömn.
Inte världens roligaste och bästa kapitlet kanske, men mja, det blev som det blev!
Tack för era underbart söta kommentarer, ni är helt underbara! :')
Som ni kanske insett så har jag gjort nya "Last Chapter" och "XoXo Bieber Cash" grejser! :D
Vad tycker ni om dem? :P
Puss & Kram på er Shawties
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 102
"Det är officiellt!" svarade jag och log glatt mot honom. Hans ansikte bröt upp i ett brett flin innan han kysste mig en gång till, fast mer intensivt den här gången. Jag hörde hur Caitlin skrattade medan killarna sa någonting till varandra som jag inte hörde. Det var heller ingenting jag brydde mig särskilt mycket om just nu. Jag kysste en underbar kille, som jag verkligen hoppades att jag skulle få en underbar tid med. En sak var i alla fall säker, jag hade valt helt rätt.
"Åh, just, när du ändå är här Caitlin, så kan du ju få tillbaka dina byxor." log jag när vi alla satt i Justin's rum och pratade. Utan att vänta på svar så studsade jag ut till min bil där kläderna låg kvar. På instrumentbrädan såg jag min mobil, och kom på att jag kanske borde höra av mig till pappa innan han undrar var jag höll hus någonstans. Vant slog jag numret eftersom att jag ännu inte hade lagt in numret då mobilen var ny. Fler signaler än vanligt gick fram innan han slutligen svarade.
"Åh, hej älskling! Hur är det?" svarade han och jag rynkade ihop ögonbrynen.
"Ehm, det är bra. Förlåt för att jag inte ringde igår, jag somnade och..." började jag men blev avbruten av hans skratt. Vad var det med honom egentligen? Han reagerade aldrig såhär när jag var hos Christopher.
"Jag vet att du somnade gumman, Justin sa det." skrattade han fram och det lät som om det var världens självklaraste sak, och som om jag redan borde vetat om det.
"Justin? Va? Vänta? Vad snackar du om nu?" frågade jag förvirrat. Nog för att det var sen eftermiddag, men jag brukade aldrig vara så här efterbliven annars.
"Ja, han ringde från din mobil i natt. Först bad han om ursäkt för att han ringde så sent, och sen så berättade han att du somnat i bilen när ni åkte till hans pappa. Tydligen så sov du så sött att han inte ville väcka dig. Varför sa du inte bara att du skulle till Justin igår när du stack?" frågade han efter att han förklarat varför Justin hade ringt. Jag log för mig själv, han var så söt den där pojken.
"Tja, asså... Det var inte planerat att jag åkte hit. Jag åkte till Christopher först, men sen hände en grej och jag kände inte för att åka hem så jag åkta till Stratford, till Ryan, där vi släppte av allihop. Han hade inte plats för alla hemma hos sig, så Justin sa att jag kunde hänga med honom hem till sin pappa och sen lyckades jag väl somna på vägen dit antar jag." förklarade jag ursäktande. Istället för att bara stå vid bilen som ett fån och prata med honom började jag plocka ihop kassarna och böjde mig in i bilen för att dra fram Caitlin's mjukisar, mitt linne och Justin's tjocktröja.
"Jo, Justin sa något om det, men vi kan ta det hemma sen, i lugn och ro. Hur länge stannar du där då?" frågade han och jag stannade till i det jag gjorde. Var vad det med honom? Hade han druckit eller något?
"Jösses, vad har du gjort med min pappa? Sen när har du accepterat att jag åker hem till killar och stannar där?" utbrast jag förvånat. Det lät verkligen inte som om det var min pappa jag pratade med. Jag hade ju bara stått och väntat på att han skulle utbrista att jag skulle komma hem på en gång.
"Men älskling! Det är skillnad på killar och killar." skrattade han i telefonen och jag himlade med ögonen, även om det faktiskt gjorde mig glad att han sa så.
"Ja, tydligen." muttrade jag och till svar skrattade han bara mer i telefonen. Det var problematiskt att bära alla kassar och de lösa kläderna med en hand, så jag bestämde mig för att sluta prata med pappa.
"Jaja, vi ses hemma sen! Jag vet inte när jag kommer hem, men jag hör av mig. Hej då! Jag älskar dig!" sa jag innan jag tryckte av samtalet och snabbt la ner mobilen i fickan. Duktig som jag var lyckades jag få tag i en påse som var på väg att glida ur mitt grepp.
"Jösses, man måste ju ha fetaste ninja skillsen om man ska vara i närheten av dig, Biebs!" muttrade jag när jag kom in i hans rum igen med alla kassar i händerna. Caitlin började skratta högt medan killarna, förutom Justin, tittade på mig med stora ögon. Justin flinade bara nöjt mot mig, vilket fick mig att himla med ögonen samtidigt som jag släppte ner kassarna vid garderoben.
"Det var ju inte länge sen du shoppade, sis!" utbrast Christian när jag trött lagt mig på mage i sängen. De andra satt på golvet och granskade mig medan jag återigen himlade med ögonen.
"Säg det till den där!" mumlade jag och pekade på Justin. Christian vände sig mot Justin, som fortfarande såg lika nöjd ut. Jag kände mig väldigt trött så jag la mig på rygg och kurade ihop mig lite. Av någon konstig anledning kändes det som om jag varit uppe i flera nätter, men ändå vaknade jag tidigare än Justin den morgonen. Blotta tanken på hur Justin varit några timmar tidigare fick mig att börja skratta högt.
"Dez, kan du inte dela med dig lite av vad som nu är så kul?" muttrade Chaz efter ett tag. Förbrilt försökte jag få kontroll över mig själv så att jag skulle kunna förklara att det var Justin's fel.
"Ni skulle ha sett honom imorse!" skrattade jag fram till slut och hörde hur Justin stönade till innan han började muttra någonting. Caitlin satte sig vid mina fötter och tittade på mig med höjda ögonbryn.
"Åh herregud! Han var så sur! Ingenting var bra! Först var vi för glada, det var tydligen inte alls någon bra morgon. Sen när Jeremy frågade om han var trött så blängde han på mig och sa att vildkatten hållit honom vaken de flesta nätter. Sen sa han att konstigare brud fick man leta efter. Han muttrade och hade sig tills jag sa att jag skulle lämna tillbaka dina byxor, Caitlin, då såg han minsann gladare ut och sa att han gillade dem byxorna." skrattade jag fram. I ögonvrån såg jag hur Justin blängde surt på mig medan de andras blickar var fastklistrade på honom.
"Det kommer mer! Sen när jag stod vid diskbänken och diskade ur min kaffekopp så sa typ Jeremy att han skulle sluta stirra på mig, och då såg jag helt plötsligt för bra ut i hans tröja. Sen fick han en kram, då vart han lite glad igen. Tills han gick in på toaletten." vid de sista orden kunde jag inte hålla mig längre utan började asgarva. Allt jag kunde se framför mig hans fina ansiktsmålning som jag och Jazmyn jobbat så hårt med.
"Vad har du gjort nu då?" hörde jag Christian fråga men jag kunde inte sluta skratta. En tår rann nerför min kind, vilket inte heller gjorde någonting bättre.
"Hon var faktiskt inte ensam den här gången! Min egen lillasyster förrådde mig för henne!" påpekade Justin torrt och när jag vände mig mot honom, för att titta på hans missnöjda ansikte genom tårarna, såg jag hur det drog i mungiporna på honom.
"Titta inte på mig sådär, Dez! Hur ska jag kunna se sur ut när du är så söt?" muttrade han, men med ett leende på läpparna. För att försöka lugna ner mig själv satte jag mig upp och lutade mig mot väggen. Det hade fallit fler tårar än vad jag först trott då jag kände att mina kinder var helt blöta.
"Justin fick en jättefin ansiktsmålning av mig och Jazzy när han sov." fick jag fram till slut. Jag bråttades med mig själv en stund innan jag nöjt log åt att jag inte skrattade längre. Däremot gjorde Ryan, Chaz och Christian det.
"Åh, det skulle jag ha velat se bild på!" fnissade Caitlin, och det fick mig att börja skratta igen. Justin tittade på mig med ett höjt ögonbryn.
"Det är bara att kolla på twitter." mumlade jag och Justin's min var obetalbar. Han stirrade på mig med enorma ögon och jag kände att det kanske var dags att dunsta så jag satte mig försiktigt i beredskap till att fly.
"Förlåt vad sa du?" stammade Justin fram och stirrade på mig med sin genomträngande blick. De andra i rummet hade stannat upp med sina skratt och kommentarer. De lät blickarna svepa mellan mig och Justin.
"Jag sa... Lyssnar du? Bra! Det finns en video på twitter!" sa jag högt och såg hur hans ansikte förändrades drastiskt. Det syntes att han var på väg att göra utfall mot mig, så jag sparkade snabbt av från sängen och flög mot dörren, som jag slet upp. Bakom mig hörde jag en hög duns, några skratt och sen hur någon kom springande efter mig. Jag ökade farten och när jag kom ut på deras gräsmatta vände jag mig om, lagom för att se Justin komma emot mig i full fart. Innan jag hunnit vända mig om och fortsätta springa, hade han fått ner mig i gräset och stod nu över mig på alla fyra.
"Säg att du skojar!" muttrade han och blängde på mig. Jag skrattade medan jag envist mötte hans blick. I bakgrunden såg jag hur de andra fyra kom ut på gräsmattan och granskade oss.
"Jag sa aldrig vem det var som la upp videon!" flinade jag åt honom. Han såg ut att när som helst kunna spricka, men om det var av ilska eller skratt kunde jag inte urskilja. Jag var ändå helt säker på att han överreagerade om han var arg, för så hemskt var det ju faktiskt inte.
"Säg inte att...!" började han men jag nickade bara leendes till svar. Han verkade hajja till och släppte därför efter på sitt grepp om mig. Innan han hunnit inse sitt misstag gjorde jag en kraftansträngning och fick ner honom på rygg medan jag nu satt gränsle över honom. Han blinkade till lite innan han slutligen log.
"Det här gillar jag." flinade han mot mig och jag himlade med ögonen. Det var så typiskt honom att tänka på något helt annat än vad det faktiskt handlade om för tillfället.
"Du gör det va?" log jag sen mot honom. Han såg så oskyldigt söt ut att det inte gick att ens vara lite kaxig tillbaka. Han nickade nöjt mot mig och försökte resa sig upp men jag tryckte ner honom igen.
"Jag tänker inte släppa dig förrän du säger vem som är bäst!" flinade jag och såg hur han började tänka efter. Jag visste att sånt här var jobbigt för honom, det var ju som att erkänna att man förlorat, och det var inte direkt hans starka sida.
"Aye, Justin, du kan alltid köra en tap out!" ropade Chaz en bit ifrån oss. Jag visste precis vad en tap out var så jag ryckte på axlarna mot Justin för att visa att det var fina för mig. Han hade ju en hand fri, eftersom att jag höll i den ena och min andra arm låg över bröstet på honom för att få stöd. Han lyfte huvudet lite men jag backade med mina läppar för att han inte skulle komma loss.
"Tap out!" viskade jag till honom. Våra läppar var mindre än fem cm ifrån varandra, och när han försökte komma närmare, backade jag. Han suckade frustrerat och försökte en gång till, men nådde inte eftersom att jag backade undan.
"Tap out Justin!" skrattade jag tyst. Han log besvärat innan jag kände hur han gjorde en tap out, på min rumpa. Även om det inte var hur jag hade förväntat mig, så gav jag ändå med mig och lät honom sätta sig upp. Jag var precis på väg att kliva av honom, men han slog sina armar omkring mig för att jag skulle stanna.
"Du är skyldig mig en kyss! En förbaskat bra en också!" påpekade han och försökte så sur ut. Jag log bara till svar innan jag kysste honom mjukt. Han ville dock inte ha en mjuk kyss, för han pressade entusiastiskt sina hårdare mot mina. Det var utan diskussion min bästa kyss, inte vår bästa kyss, utan den bästa av dem alla och ingenting var egentligen speciellt med den.
"Nöjd?" frågade jag när mina läppar lämnade hans. Han såg ut att tänka efter en stund innan han velande skakade på huvudet.
"Nej, inte på långa vägar, men det får duga just nu." log han och släppte mig. Efter att ha himlat med ögonen och rest mig upp sträckte jag fram händerna mot Justin, som tog dem och drog sig upp.
"En fråga bara, tänker ni någonsin avgöra ert krig? Jag skulle vilja veta vem som vinner, innan jag dör tack!" frågade Chaz och log mot oss när vi kom bort dem. Caitlin skrattade innan hon kom fram och la sin arm över axeln på mig.
"Jag tror helt ärligt att Dez vinner! Ledsen Justin, men hon är helt enkelt lite bättre än du." flinade hon och jag var nästan på väg att vika sig av skratt. Justin muttrade lite bredvid mig men sa ingenting.
"Klart jag vinner! Vi snackar ju girl power här vet du! Jag har ju planerat allting." flinade jag mot Justin som log överseende mot mig.
"Japp, först så började du med att ta över min popularitet på YouTube, sen lockade du över Caitlin, Ryan, Chaz och Christian på din sida. Sen började du långsamt men säkert att sno åt dig några av mina fans. Nu har du fått över min pappa och min lillasyster på din sida också. Dessutom har du tagit över mitt hjärta! Vad kommer härnäst? Tänker du linda min mama och resten av mitt crew runt lillfingret också?" sa han och försökte vara dödsallvarlig. Till svar flinade jag brett.
"Det kommer när du minst anar det sötnos!" skrattade jag innan jag petade honom på näsan med mitt finger. Han himlade med ögonen innan han stämde in i skrattet. Caitlin och jag började gå in mot huset igen och grabbarna följde efter oss.
"Jag tror du glömmer en sak, Shawty! Jag är Justin Bieber!" hörde jag honom säga bakom oss, och på hans tonfall lät det som om det var ett avgörande argument för vår lilla diskussion. Jag vände mig om och log mot honom.
"Jag tror det är du som glömmer något, baby! Du kanske är Justin Bieber, popstjärna med miljontals fans och skrikande tjejer efter dig. Men jag har ett övertaget här sötnos!" flinade jag innan jag vände mig om och följde efter Caitlin som hade gått iväg en bit. Hon log nyfiket mot mig men jag bara log brett.
"Jaså? Och vad skulle det vara för övertag?" frågade Justin roat medan killarna fnös bakom mig. Jag ryckte retsamt på axlarna.
"Jag är Deztiny Wallie! Resten kan du nog räkna ut själv." sa jag och motstod lusten att släppa fram skrattet. Det var kul att för en gångs skulle faktiskt kunna skoja med någon på det här sättet, det gick inte att göra med Ellie eller någon annan av mina kompisar. Det komiska i det här sammanhanget var att även om det hela var på skoj, så fanns det fortfarande ett allvar i det som låg djupt under ytan. Men det allvaret hade ingenting med att stjäla någons fans eller något liknande att göra. Det allvaret handlade om vem som skulle vinna vårt lilla pranking krig, vilket vi fortfarade var oense om.
Oj, det blev inte världens kortaste kapitel kanske, men mja, hoppas ni gillar det ändå :P
Vem tror ni vinner mellan Dezzie och Justin?
Dem verkar ju i alla fall ha skilda åsikter om det hela...!
Tack för alla era underbara kommentarer, igen!
Det finns inte ord för hur underbara ni alla är! :) <3
Tack så mycket till er alla för att ni är så söta och fantastiska! :')
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 101
Skrev han och jag blinkade till lite innan jag reste mig ur sängen. När jag kom ut ur rummet såg jag hans mormor och morfar sitta i köket med ett varsitt leende på läpparna. Jag kunde inte hindra mig själv från att undra vad det var som stod på. Vad hade han nu hittat på? Nervöst gick jag nerför trappan men stannade till när jag kommit ner. Det var kolsvart i korridoren. Jag svalde hårt innan jag gick in i mörkret mot något jag kunde urskilja i slutet på korridoren, en vit dörr det stod GARAGE på med gula, lysande bokstäver.
När jag kom närmare dörren svalde jag hårt innan jag slutligen öppnade den försiktigt. Så fort jag kom in i rummet så var jag säker på att bokstäverna på dörren bara var ditklistrade, för det såg verkligen inte ut som ett garage. Ingen lampa var tänd, istället var det tända ljus lite här och var i rummet. Medan jag långsamt gick in i rummet så började en låg melodi spelas på piano någonstans. Var jag än tittade i rummet så såg jag ingen som var där inne, tills jag kom närmare ett mörkt hörn. Där kunde jag urskila att Justin satt. För att instämma om att jag hade hittat honom tände han ett ljus och ställde uppe på pianot. Han fortsatte spela medan jag kom närmare, men han sa ingenting. Han tittade bara på mig. Till slut började han sjunga på en låt som jag aldrig hört förut.
[Lyssna medan du följer med i texten här nedan]
what if i never knew
what if i never found you
i never had
this feeling in my heart
how did this come to be
i dont know how you found me
but from the moment i saw you
deep inside my heart i knew
baby your my destiny
you and i were meant to be
with all my heart and soul
ill give my love to have and hold
and as far as i can see
you were always meant to be
my destiny
oooohhhhh
i wanted someone like you
someone that i could hold on to
and give my love until the end
of time
oohhh
but forever was just a word (just a word)
something id only heard about
but now youre always there for me
when you say forever i believe
baby your my destiny
you and i were meant to be
with all my heart and soul
ill give my love to have and hold
and as far as i can see
you were always meant to be
my destiny
oooooohhhh
baby all we need
is just a little faith
cuz baby i believe
that love will find a way
heyyyyyyyy
ohhh
baby your my destiny
you and i were meant to be
with all my heart and soul
ill give my love to have and hold
and as far as i can see
from now until eternity
you were always meant to be
my destinyyyy
you are my destiny
När Justin sjungit klart reste han sig sagta från pianot och kom emot mig med lätta steg. När han kom fram till mig log han mjukt innan han la en hand på min kind och drog med tummen under ögat på mig. Först då insåg jag att jag grät.
"Dög det som förklaring?" frågade han lugnt. Jag kände hur mina mungipor drogs uppåt, jag visste precis vad jag ville, jag visste precis varför jag alltid kände mig så lycklig runt honom, och jag visste att jag redan valt. Nu var det bara dags att visa honom det också. Istället för att säga någonting tog jag ett halvt steg mot honom och raderade avståndet mellan oss. Jag la mina händer om hans hals och lät våra läppar mötas i en mjuk kyss. När jag slutligen släppte honom och öppnade ögonen så såg jag hur han fortfarande stod och blundade, med ett glatt leende på läpparna.
"Jag tror jag tar det där som ett ja!" log han och öppnade ögonen. Hans guldbruna ögon fann mina blåa. I skenet från stearinljusen såg det ut som om hans ögon glödde likt en nyväckt eld. Jag nickade medan jag bet mig i läppen. Hans leende blev svagare, men varmare på något sätt. Lugnt la jag armarna om honom och gav honom en mjuk kram. Jag minns inte hur länge vi stod så, men till slut satte vi oss ner med ryggarna mot vad jag antog var garageporten.
"Det här är andra gången du gör något sånt här för mig." påpekade jag medan han lekte med mina fingrar. Han skrattade lite innan han vände sig mot mig och gav mig en lätt puss på kinden. Han öppnade munnen för att säga någonting, men utan förvarning drogs garageporten upp och vi båda föll baklänges medan solen bländade oss.
"Oj, jag visste inte att det var här inne ni var." hörde jag till min förvåning Chaz säga. Jag öppnade ett öga för att se om jag hade rätt, och visst hade jag det. En bit bort stod Chaz med ett ursäktande leende.
"Men åh, Chaz din idiot!" hörde jag en tjej muttra en bit bort. Jag vände blicken mot ljudet och såg Caitlin stå och skaka på huvudet med Ryan och Christian bredvid mig. Av någon anledning började jag asgarva medan Justin reste sig upp i sittande ställning igen.
"Bra Chaz, nu kommer hon ligga här hur länge som helst, omöjlig att få upp." utbrast Justin roat. Det fick mig bara att skratta ännu mera. Även om jag alltid hade kul, så fick dem här människorna mig att må så extremt bra, så det var nästan svårt att tro. Innan jag hunnit tänka en tanke till hade någon lyft upp mig i sin famn. Händelsen gjorde mig så förvånad att jag slutade skratta och tittade upp på Justin som log nöjt mot mig.
"Jag tänkte att du åtminstone kunde få ligga någonstans där det är mjukt och skratta. Som typ gräsmattan eller något." flinade han och började gå mot gräsmattan där Caitlin, Ryan och Christian stod och skrattade åt mig. Innan jag hunnit svara hade han satt sig ner på gräset, men mig i knät.
"Jag tycker ditt knä duger bra." flinade jag oskyldigt och lutade mig lite mot honom. Han flinade innan han kysste mig. I bakhuvudet registrerade jag att de andra hade tystnat. Efter en stund släppte jag hans läppar och log glatt mot honom. Våra blickar möttes och av någon anledning så vände ingen bort blicken, så vi satt och såg varandra i ögonen ett tag.
"Så, är det officiellt nu?" frågade Chaz när han verkade ha tröttnat på att ingen sa något. Jag vände blicken mot Chaz och log mot honom. I ögonvrån såg jag hur Caitlin granskade mig med hoppfulla ögon medan Ryan och Christian mest såg nyfikna ut. Jag vände tillbaka blicken mot Justin, som även han så lite nyfiken ut.
"Det är officiellt!" svarade jag och log glatt mot honom. Hans ansikte bröt upp i ett brett flin innan han kysste mig en gång till, fast mer intensivt den här gången. Jag hörde hur Caitlin skrattade medan killarna sa någonting till varandra som jag inte hörde. Det var heller ingenting jag brydde mig särskilt mycket om just nu. Jag kysste en underbar kille, som jag verkligen hoppades att jag skulle få en underbar tid med. En sak var i alla fall säker, jag hade valt helt rätt.
Först vill jag tacka Ida (www.biebsordie.blogg.se) för reklaminlägget på sin blogg och för det bra förslaget om låten jag använt i inlägget.
Låten heter Deztiny och är skriven av Jim Brickman!
Tack tjejen! <3
Men det var väl gulligt? :)
Jag insåg nyss att det ser ut som om det är slut på novellen där, men så är inte fallet!
Som Justin sa, Game On! ;) <3
Tack för alla kommentarer, ni gör verkligen min dag genom att bara skriva och kommentera!
Det spelar ingen roll om det är långt eller kort, det är helt fantastiskt och jag känner med completely blessed! <3
Nästa kapitel kanske jag laddar upp i natt (eftersom att jag fortfarande är sjuk) eller så får ni det imorrn! :)
Puss & Kram på er alla! <3
Live, Laugh, Love
WAYN 1 - 100
'zup luvies?
Jag vill tacka er alla för att ni älskar det jag gör så mycket!
OBSERVERA att novellen INTE är slut! :)
Nu när vi kommit till det 100:e kapitlet så ville jag bara göra en sak för er.
Kanske inte världens bästa, men jag har gått igenom alla kommentarer jag fått här på bloggen, och har prt sc några av dem som verkligen fått mig att le bredare än bredast! :')
Jag har tyvärr inte kunnat plocka ihop alla, men det är ett par stycken som jag skulle vilja visa er!
Min plan var att lägga upp kommentarerna här i det här inlägget, men det verkar inte fungera, så jag la upp dem i en mapp på facebook-sidan.
http://www.facebook.com/home.php#!/pages/biebercashbloggse/193517240693924
Här ovan har ni en länk till facebook-sidan jag har skapat till den här bloggen.
Gillar ni den så kommer ni åt att se bilderna som ligger i mappen Where are you now 1 - 100
Där ligger 45 olika kommentarer som på något sätt har berört mig! :)
Hittar ni en kommentar som ni är ansiktet bakom, tagga mer än gärna er själva! :)
Det finns en hel mängd anonyma kommentarer på varje kapitel, och visst får ni vara anonyma, men det vore mycket roligare och lite personligare, om ni åtminstone kunde skriva första bokstaven i ert namn eller så :)
Återigen ett stort tack till er allihop! :)
Ni är helt underbara och får mig verkligen att le varenda gång ni kommenterat någonting!
Och ni alla är lika speciella och älskade av mig!
Kom ihåg det! <3
Massa kärlek till er alla!
Live, Laugh, Love
Jag vill tacka er alla för att ni älskar det jag gör så mycket!
OBSERVERA att novellen INTE är slut! :)
Nu när vi kommit till det 100:e kapitlet så ville jag bara göra en sak för er.
Kanske inte världens bästa, men jag har gått igenom alla kommentarer jag fått här på bloggen, och har prt sc några av dem som verkligen fått mig att le bredare än bredast! :')
Jag har tyvärr inte kunnat plocka ihop alla, men det är ett par stycken som jag skulle vilja visa er!
Min plan var att lägga upp kommentarerna här i det här inlägget, men det verkar inte fungera, så jag la upp dem i en mapp på facebook-sidan.
http://www.facebook.com/home.php#!/pages/biebercashbloggse/193517240693924
Här ovan har ni en länk till facebook-sidan jag har skapat till den här bloggen.
Gillar ni den så kommer ni åt att se bilderna som ligger i mappen Where are you now 1 - 100
Där ligger 45 olika kommentarer som på något sätt har berört mig! :)
Hittar ni en kommentar som ni är ansiktet bakom, tagga mer än gärna er själva! :)
Det finns en hel mängd anonyma kommentarer på varje kapitel, och visst får ni vara anonyma, men det vore mycket roligare och lite personligare, om ni åtminstone kunde skriva första bokstaven i ert namn eller så :)
Återigen ett stort tack till er allihop! :)
Ni är helt underbara och får mig verkligen att le varenda gång ni kommenterat någonting!
Och ni alla är lika speciella och älskade av mig!
Kom ihåg det! <3
Massa kärlek till er alla!
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 100
"Varför frågar du henne inte då?" frågade jag lugnt och vände slutligen blicken mot honom. Hans uppmärksamhet vändes mot mig och han granskade mig en stund innan han öppnade munnen för att säga någonting. Efter ett antal försök suckade han och vände blicken ner på våra sammanlänkande händer.
"Jag vill inte göra det mer komplicerat för henne än vad det redan är." svarade han till slut utan att vända tillbaka blicken mot mig. Det kändes som om mitt hjärta var på väg ut ur kroppen, så hårt dunkade det till över hans ord. Jeremy hade haft helt rätt, jag behövde göra mitt val snabbt, innan det knäckte Justin totalt. Frågan var ju bara om jag var redo för allting han hade att erbjuda, och om jag förtjänade vad han hade att erbjuda.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga mer, så jag förblev bara tyst, djupt nersjunken i mina egna tankar. Justin sa ingenting heller, utan vi satt bara i hans säng och höll hand. När jag försiktigt sneglade på honom så såg det ut som om han slutat gråta, men hans kinder var fortfarande blöta. Försiktigt vände jag hans huvud mot mig och drog fingrarna över de blöta kinderna. Hans ögon var fortfarande rödgråtna, men det såg ut som om han hade lugnat ner sig lite. Han la sin fria hand över min hand som vilade över hans kind, och tryckte den lite mot sig. Kinden var kall efter tårarna, men samtidigt brännhet. Han höll kvar min blick och jag höll på att drunkna, som jag brukade göra i hans guldbruna ögon.
"Även om du kanske gör det mer komplicerat för henne, så borde du ändå säga det." sa jag se tyst. Han vek undan blicken från mina ögon och såg ner på våra sammanlänkade händer som vilade i mitt knä. Han gned sin tumme mot baksidan av min hand.
"Är du verkligen säker på det?" frågade han skeptiskt och såg in i mina ögon igen. Jag svalde hårt innan jag nickade mot honom. Han verkade för en stund brottas med sig själv. Kanske övervägde han verkligen att säga det, kanske funderade han på hur jag skulle reagera.
"Aye, det är bättre att släppa ut det! Annars växer det till någonting obehagligt till slut." sa jag och log mjukt. Han besvarade mitt leende och gav ifrån sig ett enkelt skratt. Det var skönt att höra honom skratta, se honom le och veta att han inte var helt försjunken i sina tankar. Utan förvarning släppte han mina händer och reste sig upp ur sängen för att gå bort till dörren.
"Jag kommer snart." sa han bara och blinkade försiktigt mot mig över axeln. Jag såg efter honom med förvånad min, det där kom som en överraskning. Förvirrat drog jag upp mobilen och började skriva ett sms till Caitlin.
Dezzie: Jag vet inte vad jag ska göra Caitlin! :O <3
Skrev jag snabbt och skickade iväg det. Det sköna med Caitlin var att hon inte var långsam när det gällde att skriva sms och innan jag egentligen hunnit lägga ner telefonen i knät hade det plingat till.
Caitlin: Vad känner du då? :* <3
Svarade hon och jag var tvungen att himla med ögonen, det var så typiskt henne att ställa en sån jobbig fråga, men jag visste vart hon ville komma.
Dezzie: Varje gång han är glad är jag glad... Så fort han ler mot mig så smälter jag nästan... Jag mår bra i hans sällskap och han får mig lycklig... :S <3
Caitlin: Så, go for it! :* <3
Dezzie: Men klarar jag av allting? När du inte klarade av det, hur ska jag kunna göra det? :( <3
Caitlin: Lägg av Dez! Du är så mycket starkare än vad jag var! Ni kommer klara det! :) Han är galen i dig och du är inte som vilken tjej som helst heller! Det syns att du gillar honom också, sjukt mycket! ;) Han gör dig lyklig, så vad är problemet? Jag tror dessutom att han behöver någon som dig, som håller honom nere på jorden även om han är borta mycket. :* <3
Dezzie: Suck, du får det att låta som någonting självklart ;O <3
Caitlin: Haha sötnos! Som Chaz och Ryan sa så har det synts lång väg att ni gillar varandra. Du skulle ha sett Justin när Christopher ringde och sa att du var borta. Du tyckte min reaktion var läskig, då skulle du ha sett hans! Han kanske försökte spela lugn, men han var helt utom sig av oro! Kom igen tjejen, både du och jag vet att du gillar honom. ;) :* <3
Dezzie: Klart jag gillar honom, hur kan man inte göra det? Han är helt underbar! Men det finns mycket galna fans därute... :/ <3
Caitlin: Äsch, strunta i dem! Det tar ett tag innan de inser att de borde vara lyckliga om Justin är lycklig, men du har ju redan din lilla fanclub, och tro mig, den växer större för var dag som går. Du har inte varit inne på facebook eller twitter på ett tag va? ^^ <3
Dezzie: Nej :S Har jag missat något eller? ;O <3
Caitlin: Haha OM du har! ^^ Jag var inne på facebook för en stund sen och jag har blivit bombarderad med frågor om dig, inbjudningar till Dezzie-fanclub's och allt möjligt sånt. Dessutom är du TT på twitter just nu! :P <3
Dezzie: ;O <3
Caitlin: Haha bry dig inte så mycket om fansen bara, det kommer alltid finnas dem som inte gillar det, det går inte att undvika. Men en macka har alltid två sidor! ;* <3
Dezzie: Hahaha bra liknelse Caitlin! Jag gillar den (Y) ^^ <3
Caitlin: Ja men det är ju mig vi snackar om ;) I alla fall, kör på bara, du kommer ångra dig annars, det vet jag! Give it a shot, babe! :* <3
Dezzie: Tack Caitlin! Jag ska prata med honom. Jag ringer sen, vet inte när men jaa... Sen! :) Hälsa de andra! Love you :* <3
Caitlin: Inget att tacka för! Vi hörs sen, gumman! Love you too! Och knäppskallarna hälsar tillbaka! :* <3
Det kändes skönt att smsa med Caitlin. Hon fick mig att se allting på ett annat sätt, vilket jag nog behövde. Precis när jag hade lagt ner telefonen i knät fick jag ett nytt sms. Jag övervägde tanken på att låta det vara, men nyfikenheten tog över så jag tog upp den och läste på skärmen.
Justin: Gå ut ur mitt rum, ta trappan ner till källaren och följ korridoren tills du kommer till en stängd, vit dörr som det står "GARAGE" på med stora bokstäver. Ses där ;) <3
Skrev han och jag blinkade till lite innan jag reste mig ur sängen. När jag kom ut ur rummet såg jag hans mormor och morfar sitta i köket med ett varsitt leende på läpparna. Jag kunde inte hindra mig själv från att undra vad det var som stod på. Vad hade han nu hittat på? Nervöst gick jag nerför trappan men stannade till när jag kommit ner. Det var kolsvart i korridoren. Jag svalde hårt innan jag gick in i mörkret mot något jag kunde urskilja i slutet på korridoren, en vit dörr det stod GARAGE på med gula, lysande bokstäver.
Oj oj, vad har han nu hittat på?
Det där med smsandet mellan Caitlin och Dezzie är jag lite osäker på om det vart bra...
Första gången jag gjorde något liknande...
Så vad tyckte ni om det?
Herrejösses sötnosar!
KAPITEL 100!!!!!!
Fatta vad mycket det är egentligen!!!
Jag ska trixa ihop det sista på en sak och sen publicerar jag det! ;)
Puss & Kram på er alla!
Ni är helt underbara! :')
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 99
"Gärna, men jag ska visa Dezzie runt först bara!" log han innan han tog min hand och började dra iväg mig mot huset. Sam sprang om oss och sprang glatt in i huset före oss.
"Haha, Justin, ta det lugnt!" skrattade jag när vi kom in i huset. Han log ett glatt leende mot mig och jag såg hur överlycklig han var, och insåg att han än en gång hade minskat ner sina känslor, han var överlycklig och upprymd, det syntes lång väg nu. Om sanningen skulle fram, så var det smickrande och om han var lycklig, så kände jag mig lycklig. Han fick mig lycklig.
När Justin hade visat mig hela huset, med stor entusiast, hade han vi slutligen satt oss ner i köket med en varsin bit citronpaj i handen. Han satt och verkade uppdatera sin morfar om vad som hänt sen de pratade sist, och det verkade vara rätt mycket. Hans mormor stod ute och hängde tvätt på baksidan medan hon med jämna mellanrum kastade en boll till Sammy som sprang runt överallt. Jag förstod inte riktigt var han fick all energi från, eftersom att det var otroligt varmt ute, men han verkade inte ens trött.
"Justin, har du lust att gå med det här till ditt rum, dem är färdigtvättade." sa hans mormor när hon kom in i huset igen. I armarna hade hon en hög med kläder, som jag antog var Justin's. Han gav henne en ledsam blick så jag reste mig upp och log mot honom.
"Jag kan göra det, det verkar som om Justin har mycket att berätta för er." log jag mot hans mormor, som besvarade mitt leende, och tog emot högen. Justin reste sig upp och gjorde en ansats till att ta högen ifrån mig men jag skakade bara på huvudet och väjde undan.
"Lägg av Justin! Jag tar det." log jag och började gå ut ur köket mot hans rum. Jag visste att han inte gillade det, men från vad jag hade hört så träffade han inte sin mormor och morfar särskilt ofta, så då kunde jag lika gärna göra det här. När jag kom in i rummet la jag ner högen på skrivbordsstolen innan jag vände mig mot hans bilder han hade på väggarna. De flesta var foton från när han var yngre, men det fanns nyare foton också. Det var mycket gruppbilder. På honom och hans crew, på honom och hans mamma. På honom, Jeremy, Jazmyn och Jaxon.
"Hittar du något roligt?" frågade Justin bakom mig och jag hoppade till. När jag vände mig mot honom stod han lutad mot väggen och log mjukt mot mig.
"Shit! Måste du alltid skrämmas?" frågade jag och tog mig över hjärtat. Han kom fram till mig och ställde sig vänt mot fotona jag precis tittat på.
"Det var inte meningen." svarade han lugnt utan att släppa bilderna med blicken. Vi stod bredvid varandra en stund utan att säga någonting. När jag tittade upp på honom såg jag hur det glittrade till på hans kind. Grät han?
"Justin?" fick jag fram tyst. Han vände blicken mot mig och log ursäktande. Jo, han grät. Jag vände mig mot honom och omfamnade honom en stund. Han kramade mig hårt tillbaka medan han borrade in sitt ansikte i mitt hår och jag kände att det blev blött mot min axel. Jag vet inte hur länge vi stod så, men till slut förändrades hans grepp om mig. Det blev mjukare och sen släppte han mig och gick bort till sin säng och satte sig ner. Utan att egentligen tänka mig för gick jag och satte mig bredvid honom och tog hans hand i min.
"Hur är det?" frågade jag lugnt. Han log lite mellan tårarna, han hade inte slutat gråta än, men jag hade ingen aning om varför han grät.
"Förlåt." sa han sen utan att titta på mig. Jag kollade förvånat på honom, vad bad han om ursäkt för? Han hade väl inte gjort något fel?
"Ibland går det inte att hålla allting inne." fortsatte han och vände blicken mot mig. Han log ursäktande innan han torkade tårarna som envisades med att komma tillbaka.
"Varför försöker du hålla det inne?" frågade jag och svalde. Det gjorde mig osäker att han sa så. Dels för vad Jeremy sagt, men sen kanske det var något mer han försökte hålla inne, något som verkligen inte var positivt. Han vände blicken framåt igen och verkade se rakt ut i rummet, utan att egentligen titta på något speciellt.
"Mitt liv är inte det lättaste. Jag kan inte gå vart som helst utan att ha folk runtomkring mig. Jag kan inte träffa min familj eller mina vänner så mycket som jag skulle önska. Ingen kan komma in i mitt liv utan att få koncekvenser för det, allra helst tjejer. Jag älskar musiken, jag älskar mina fans och det jag håller på med, men ibland känns det som om jag håller på att förlora mig själv på grund av allting. För det mesta har jag bara mamma och mitt crew omkring mig, och det är vuxna människor. Visst kan dem vara på min nivå ibland, men jag har inte vilket tonårsliv som helst, och dem kommer inte alltid ända ner. När jag får träffa min familj och mina vänner så är det som om jag inte alls är den stora tonårssensasionen längre, då känns det som om jag återigen är sportkillen Justin som bara sjunger hemma framför spegeln. Även om jag bara träffar alla för ett par få dagar, så kan jag livnära mig på det ett tag, men jag träffar dem mer sällan än vad jag egentligen skulle behöva. Även om jag håller kontakten med till exempel mormor och morfar, så är det lika överväldigande varje gång att träffa dem igen. Detsamma gäller med Chaz, Ryan, Caitlin och Christian. Dem ser det kanske inte, men det betyder enormt mycket för mig att dem fortfarande finns här vid min sida, fastän jag nästan aldrig har tid för dem." berättade han genom tårarna, som bara blev fler och fler. Det var då det gick upp för mig att han höll undan en hel del för folk, för hans egen och för andras skull. Han hade inte ett lätt liv, det hade jag redan förstått, men nu gick det upp för mig hur svårt han faktiskt kunde ha det ibland.
"Jag kan inte ens träffa någon utan att vara osäker på om de faktiskt vill vara med mig för att jag är jag, eller om det har med mitt kändisskap att göra. När jag väl träffar en trevlig tjej, så kommer det alltid vara något som kommer emellan. Antingen är det galna fans som misstycker extremt mycket, eller så är det rädslan för att allting ska gå åt helvete. Jag kan inte dejta som andra tonåringar, det skulle bara inte fungera, och det skulle bli svårt att försöka jobba på ett förhållande med någon när jag nästan aldrig kan träffa henne och därför inte ge henne vad hon förtjänar." fortsatte han, fortfarande utan att titta på mig. Vid vissa ord blev trycket i min hand hårdare, men sen släppte han efter lite igen.
"Justin, det finns andra sätt att visa kärlek på än att vara omkring den personen hela tiden. Jag menade vad jag sa för ett par dagar sen, ingen skulle förtjäna din kärlek, för du är det bästa en tjej kan få. Du har ett så komplicerat liv, men du tar dig ändå tid till att bry dig om folk. Även om du inte träffar din pappa särskilt ofta, så håller ni fortfarande kontakt på andra sätt. Det är detsamma med din mormor och morfar. Alla tre avgudar dig för vad du gör, det syns på dem. Chaz, Ryan, Caitlin och Christian kommer aldrig vända dig ryggen! Dem vet vad du står ut med, och dem vet att du bryr dig om dem, även om du inte alltid är kontaktbar. Skulle någonting hända dem, så skulle du åka miljontals mil för att vara vid deras sida, och det vet dem om. Det är inte alla som skulle göra det, men du skulle det. Inte bara för att du har råd till det, utan för att du bryr dig. Jag är säker på att du skulle kunna ställa in en konsert för att åka och besöka någon av dina vänner, eller någon ur din familj, ifall dem råkat illa ut och ligger på sjukhus. Det är inte för att du kan eller har råd till det, det är för att du älskar dem och för att du bryr dig om dem. Det vet dem om, det är jag helt säker på. Dem finns där för dig, för att dem bryr sig om dig och för att dem älskar dig. Dem kommer alltid finnas här för dig, varesig du är på andra sidan jorden eller om du är på andra sidan väggen." sa jag och vände hans ansikte mot mitt. Han log tacksamt mot mig medan tårar fortfarande rann nerför hans kinder. Jag gissade på att det var länge sen han grät ut ordentligt, och det verkade vara något han behövde.
"Och när det gäller tjejer, och dejtandet, så kommer det när du minst anar det. Du kommer hitta någon som förstår dig och som förstår vad du står ut med. Du kommer hitta någon som är redo att stå ut med tio gånger så mycket som hon egentligen behöver stå ut med, när det gäller dina fans. Du kommer hitta en tjej som inte begär att du ska vara hos henne varje dag, för hon kommer veta att du älskar henne ändå, genom vetskapen att du bryr dig och finns så ofta du kan. Hur det än känns nu, så kommer du hitta henne tids nog. Någon som faktiskt förtjänar din kärlek." fortsatte jag och log varmt mot honom. Även om det var få tjejer som faktiskt var som jag beskrev så visste jag att det inte var helt omöjligt för honom att hitta en sån tjej. Nog för att alla inte hade samma uppfattningar och inställningar som jag hade, men det fanns fortfarande några.
"Vet du vad det värsta med allting är? Att jag redan har valt en tjej som jag faktiskt tycker om, och som jag skulle kunna göra vad som helst för." sa han lugnt medan han drog sin lediga hand genom håret. Jag svalde hårt men försökte se oberörd ut.
"Så vad är problemet?" frågade jag men insåg att rösten knappt bar. Det var svårt att låta oberörd efter mitt och Jeremy's samtal, för om han inte pratade om någon annan, så var det mig han pratade om, och jag behövde fortfarande göra ett val.
"För jag vet inte vad hon känner." svarade han bara och ryckte lätt på axlarna. Han tittade ut genom fönstret, där vinden lekte med löven i trädet. Jag följde hans blick och såg på när löven dansade i takt med vindens rörelser.
"Varför frågar du henne inte då?" frågade jag lugnt och vände slutligen blicken mot honom. Hans uppmärksamhet vändes mot mig och han granskade mig en stund innan han öppnade munnen för att säga någonting. Efter ett antal försök suckade han och vände blicken ner på våra sammanlänkande händer.
"Jag vill inte göra det mer komplicerat för henne än vad det redan är." svarade han till slut utan att vända tillbaka blicken mot mig. Det kändes som om mitt hjärta var på väg ut ur kroppen, så hårt dunkade det till över hans ord. Jeremy hade haft helt rätt, jag behövde göra mitt val snabbt, innan det knäckte Justin totalt. Frågan var ju bara om jag var redo för allting han hade att erbjuda, och om jag förtjänade vad han hade att erbjuda.
Aww!
Någon annan än jag som tycker Justin är sötnosen själv? :')
Vad tror ni nu då?
Vad kommer Dezzie göra för val?
Är hon redo för att ta emot allt som Justin har att ge?
För när hon väl sträckt ut handen mot honom, så finns det inte mycket till återvändo.
Tack för era gulliga kommentarer, som vanligt! :) <3
Oj oj oj, kapitel 99 nu...
Nästa kapitel är det 100:e kapitlet!
SHIT säger jag bara!
Helt sjukt!
Men allt är er förtjänst, kom ihåg det! :') <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 98
"Ja, för jag skulle ju verkligen låta dig betala." flinade han och nu var det min tur att himla med ögonen. Ibland var han verkligen omöjlig, men det ingick väl i hans speciella lilla charm antog jag. Jag suckade men han log bara nöjt, antagligen ansåg han att han hade vunnit, vilket han antagligen hade, för jag skulle inte kunna övertala honom, även om jag försökte. Hade han väl bestämt sig för något så var det bara att acceptera, för han gav sig inte i första taget, och helt ärligt, ville jag inte träffa fler ur hans familj iklädd mjukisar och en gigantisk tröja som inte ens tillhörde mig.
"Vad tycker du?" frågade jag när jag kom ut ur provrummet. Han tog av sig solglasögonen lite och granskade mig medan han gestikulerade att jag skulle snurra runt. Jag gjorde som han sa och snurrade långsamt runt. Justin hade plockat åt sig en massa kläder och tvingade mig att testa allihop. Just nu hade jag tagit på mig ett par svarta jeans som han hade valt och ett mörklila linne som jag inte alls var förvånad över att han hittat. Jag kunde nästan lova att han hade någon inprintad sändare i huvudet så att han med lätthet kunde hitta allt som var lila. Hälften av alla grejer han hittat var nämligen lila.
"Det sitter bra på dig, jag gillar det." svarade han och flinade brett.
"Klart du gör, det är ju lila." skrattade jag medan jag vände blicken mot min spegel för att granska mig själv. Han hade väl rätt dock, det satt ganska bra och det var bekvämt. När jag vände mig mot Justin igen så var han inte kvar. Utan att tänka så mycket på det gick jag in i provrummet igen för att ta av mig kläderna. Helt utan förvarning slängde någon några klädesplagg över provrumsdörren.
"Aye, ta't lugnt va!" skrattade jag när jag öppnade dörren och såg Justin stå där med ett oskyldigt flin. Han ryckte på axlarna och ställde sig med armarna i kors.
"Vad har du nu hittat åt mig då?" muttrade jag lite när jag stängde dörren till provrummet igen. Bakom mig öppnade han dörren och tittade in på mig.
"Bara lite smått och gott!" flinade han medan han granskade mig när jag plockade bland kläderna han precis hade slängt in. Det var ett par korta, svarta, jeanshorts med nitar lite överrallt. Ett vitt, vanligt standardlinne med smala axelband. Ett mörklila, väldigt luftigt.... jaa... tygstycke skulle man väl kunna kalla det. Sen i botten av högen hittade jag ett par mörklila underkläder och en mörkblå bikini.
"Justin..." började jag men Justin la ett finger över min mun för att få mig att sluta prata.
"Börja inte! Prova det bara så får jag se sen. Shortsen, underkläderna, linnet och den lila grejen ska du testa samtidigt! Det hör liksom ihop! Jag kommer snart tillbaka." sa han bara och stängde igen dörren innan han återigen kastade sig ut på farligt vatten, nämligen in i mitten av den fullsmäckade affären. Det var ett stort under att han inte hade blivit upptäckt ännu, men då skulle det väl bli ett väldans liv. Jag suckade innan jag drog på mig kläderna, utom hotpantsen, man fick jag inte testa sånt, och det förstod jag. Jag var fortfarande lika fascinerad över att han hittat rätt storlekar på första försöket, det var liksom inte ens någon fråga ifall de var rätt, de passade med största säkerhet.
"Hur går det för dig?" frågade han när jag drog på mig den lila grejen, som han hade kallat det. Han öppnade dörren och tittade på mig innan jag vände mig om.
"Damn jag har bra smak!" utbrast han och flinade stolt. När jag slängde en blick i spegeln kunde jag väl inget annat än hålla med, det var en väldigt bra kombination.
"Det var det sista. Ge mig kläderna så hänger jag tillbaka de vi inte ska ha och går och betalar resten." log han medan han stängde igen dörren för att jag skulle få byta om ensam, det var ju snällt av honom i alla fall. När jag tagit av mig allt, och samlat ihop hela högen med kläder han tvingat mig att prova, så slängde jag plaggen en och en över dörrkanten. När allt var ute hos Justin började jag ta på mig mjukisbyxorna igen, mitt linne, och Justin's tjocktröja. Även om det var sjukt varmt ute så hade jag envisats med att gå med tjocktröjan eftersom att Justin vägrat låta mig ta bort lappen som fortfarande satt på mjukisarna. När jag kom ut ur provrummet stod Justin borta vid kassan och hade precis betalat. Han tog nu emot en megatjock påse och flera mindre.
"Åh, säg inte att du köpte allting!" utbrast jag när jag kom fram till honom. På hans leende behövde han inte ens svara på frågan, han hade helt klart köpt allting. Jag suckade och himlade med ögonen innan jag började gå mot parkeringen där min bil stod. Han hoppade snabbt in bakom ratten medan jag satte mig i baksätet.
"Får jag kassarna Justin? Så jag kan byta om. Det börjar bli varmt att gå så här." sa jag när han tittade på mig med ett frågande uttryck. Han började plocka i påsarna innan han gav mig en uppsättning kläder, det var dem jag testat sist. Utan att säga någonting började jag dra av mig tjocktröjan och mitt linne för att sedan dra på mig det vita baslinnet. Jag hade ofta bytt om i baksätet på min bil, så det var inte svårt eller komplicerat på något sätt.
"Går det bra där bak?" frågade han medan han lugnt medan han svängde ut från parkeringen. Jag svarade inte utan klättrade fram i passagerarsätet istället för att sätta mig ner. Det var skönt att ha någonting luftigt på mig istället för tjocktröjan och mjukisarna. Jag drog ner sufletten och vek upp så att jag fick fram spegeln. Sen öppnade jag handsfacket och tog ut min reservborste som alltid var bra att ha. Det kändes skönt att få borsta ut håret så att det inte såg ut som ett råttbo längre.
"Här, tänkte att du kanske inte vill ha solen i ögonen." log han och sträckte fram ett par svarta solglasögon till mig. Tacksamt tog jag emot dem och drog upp sufletten, jag tyckte bara att den var ivägen ändå.
"Är du säker på att jag ska träffa dem?" frågade jag efter en stunds tystnad. Jag var nervös, det kände jag i hela kroppen. I ögonvrån såg jag hur Justin vände blicken mot mig men jag tittade bara rakt fram.
"Aww, är du nervös? Varför då?" frågade han och stannade bilen vid rödljuset. Han la sin hand på min axel, så jag tittade på honom och han såg överseende ut på något sätt.
"Ja det är väl klart, tänk om dem inte gillar mig!" påpekade jag men som svar till det fnös han bara. Han vände sig mot vägen igen och la händerna på ratten för att köra, det var grönt ljus nu.
"Vem skulle inte gilla dig?" frågade han och log mot mig. Jag himlade med ögonen, jag skulle nog kunna komma på en hel del människor som inte gillade mig.
"Ta det lugnt, Dez! Dem kommer älska dig!" skrattade han när han svängde in på ett kvarter och inte långt därefter stannade bilen utanför ett fint, tegelhus. Jag drog ett djupt andetag innan jag slängde en nervös blick mot Justin. Jag hade ingen aning om varför jag var nervös, men från vad jag hade hört så var hans mormor och morfar en så stor del av hans liv.
"Kom nu, sötnos! Dem kommer älska dig, jag lovar!" log han innan han öppnade sin dörr och gick ut ur bilen. Han gick runt till min sida och öppnade dörren innan jag hunnit själv. När jag klev ut så log han varmt mot mig innan hans blick vändes mot någonting osm kom farande över gräsmattan.
"SAMMY!" skrek han och satte sig ner på huk. Hunden hoppade upp i hans famn och började slicka honom i ansiktet. Jag drog upp telefonen och tog ett kort, dem var så söta. Han reste sig upp med Sammy i famnen och gick fram till mig med honom.
"Sammy, det här är Dezzie! Dez, det här är min vovve, Sam!" log han och jag sträckte lugnt fram handen så att han fick nosa på den. Till min glädje viftade han på svansen och slickade på handen. Justin log nöjt.
"Du ser, dem kommer älska dig!" log han och släppte ner Sam som direkt gick fram till mig. Jag satte mig försiktigt ner på huk och klappade honom lugnt.
"Sammy? Var har du tagit vä...? Justin? Åh vilken överraskning!" hörde jag någon röst ropa och när jag tittade upp såg jag hur Justin gick mot en äldre kvinna, som jag gissade var Justin's mormor.
"Vad gormar du om... Justin?" hörde jag ännu en röst och såg en äldre man, ja, antagligen Justin's morfar då, komma upp från garaget. Justin sprang fram och hälsade på båda två medan jag stod kvar med ett leende och granskade honom. Hans mormor och morfar betydde verkligen mycket för honom, det syntes lång väg. Sam slickade mig på handen innan han började trippa tillbaka över gräsmattan och jag följde lugnt efter honom.
"Mormor! Morfar! Det här är min vän, Deztiny! Dez, det här är min mormor och morfar!" presenterade han när jag kom närmare. De sträckte artigt fram händerna med nyfikna blickar. När jag kom fram skakade jag deras händer medan jag hälsade.
"Varför har vi inte fått träffa henne förut? Hur har Pattie kunnat hålla tyst om det?" frågade hans mormor och log mot Justin. Han skrattade innan han la en arm om mina axlar.
"Ni har inte fått träffa henne tidigare, för att jag träffade henne första gången i lördags. Och inte ens mamma har träffat henne, så nu kan ni skryta om det också." flinade han och hans morfar skrattade. Sammy hoppade lite på mitt ben och jag böjde mig lugnt ner för att klappa om honom. Han satte sig ner vid mitt ben och viftade på svansen medan jag kliade honom bakom örat, något han verkade gilla.
"Wow, Sammy gillar dig, det var ovanligt." sa hans morfar chockat. Jag ställde mig upp och lät en osäker blick falla på Justin.
"Sammy är jättesnäll, men han är lite reserverad när han träffar främlingar." förklarade han medan han tog upp Sam i famnen. Han borrade in ansiktet i hans päls och jag var tvungen att le mjukt mot dem, de var så söta.
"Han är en väldigt bra människokännare dessutom. Vill ni ha citronpaj? Jag har precs bakat." log hans mormor och Justin nickade dramatiskt innan han släppte ner Sam, som verkade lite missnöjd över det.
"Gärna, men jag ska visa Dezzie runt först bara!" log han innan han tog min hand och började dra iväg mig mot huset. Sam sprang om oss och sprang glatt in i huset före oss.
"Haha, Justin, ta det lugnt!" skrattade jag när vi kom in i huset. Han log ett glatt leende mot mig och jag såg hur överlycklig han var, och insåg att han än en gång hade minskat ner sina känslor, han var överlycklig och upprymd, det syntes lång väg nu. Om sanningen skulle fram, så var det smickrande och om han var lycklig, så kände jag mig lycklig. Han fick mig lycklig.
Sådär ja, ännu ett långt kapitel.
Det verkar som om Justin börjar släppa fram sina känslor nu, i alla fall smått.
Nu är ju frågan bara vad hon väljer att göra, för som Jeremy sa, så har hon ett enormt val att göra!
Tack för era söta kommentarer på förra kapitlet!
Jag log stolt när jag läste dem kan jag ju säga! :)
Ni gör verkligen min dag! :')
Kommer skriva mer snart :)
Glöm inte att gilla facebook-sidan
http://www.facebook.com/home.php#!/pages/biebercashbloggse/193517240693924
Där kan ni fråga mig om saker, få en enklare uppdatering när ett kapitel laddas upp, och ni kan vara med och förbättra bloggen samt novellen! :)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 97
"Jag tror jag tar det där som ett ja." skrattade jag glatt innan jag följde efter henne. Hon väntade på mig utanför dörren till hans rum och satte ett finger mot läpparna för att visa att jag skulle vara tyst. Jag log mot henne medan jag nickade. Smygande öppnade jag dörren och såg att Justin nu brett ut sig över hela sängen och såg ut att sova djupare än någonsin. Jazmyn sprang direkt fram till ett litet skrivbord och började rota försiktigt i en liten låda. När hon verkade hittat vad hon letade efter kom hon tillbaka till mig och sträckte fram handen. Hon hade tagit fram två pennor, en svart och en neon-gul. Hon gav mig den svarta och smög sig närmare sängen med den gula. Dörren gnisslade till bakom oss och vi båda vände förvånat huvudena mot Jeremy som stod och såg oskyldig ut. Han höll upp sin iPhone och jag förstod precis vad han gjorde. Han filmade det hela. Det var svårt att hålla sig för skratt när vi ritade på honom, men han sov verkligen som en stock. Han skulle nog inte vakna på ett bra tag.
Efter att jag och Jazmyn hade lekt lite med pennorna i ansiktet på Justin så satt vi nu återigen vid köksbordet. Jag och Jeremy satt och pratade lite om allt möjligt medan Jazmyn satt och ritade, med sina pennor och inte med dem vi ritat på Justin med.
"Så, Justin berättade rätt mycket om dig inatt när vi pratade. Man kan nästan tro att ni känt varandra i flera år." sa han och log roat. Jag nickade medan jag tog en klunk av det nu avsvalnade kaffet.
"Det är många som säger det faktiskt. Men vi har aldrig sagt ett ord till varandra förän i lördags då vi sågs första gången. Jag har lyssnat på hans låtar rätt mycket då hans musik tilltalar mig, men det har liksom inte varit något speciellt stort. I mina ögon är han inte den berömda flickidolen Justin Bieber. I mina ögon är han den normala tonårskillen Justin, som sällan ger sig och ofta startar krig med dem han inte borde starta krig med." berättade jag och log mot Jeremy. Han skrattade åt vad jag sagt, och det syntes att han visste precis vad jag pratade om när jag nämnde tonårskillen.
"Ja, jag hörde en hel del om ert krig i natt. För en gångs skull så är jag faktiskt rätt osäker på vem som kommer vinna. Annars brukar det alltid vara Justin som utklassar alla, men när till och med han, prankstern själv, erkänner att du är duktig, ja, då blir man lite fundersam." berättade han och jag blinkade till. Hade Justin verkligen sagt det? Det var inte likt honom att medge något sånt, men å andra sidan så verkade han ha en väldigt bra relation med sin pappa. En behaglig tystnad ersatte vårat samtal. Jag satt och tittade på vad Jazmyn ritade, för att vara så liten var hon väldigt duktig. Efter ett tag reste sig Jeremy och gick fram till diskbänken med sin kopp.
"Han gillar dig, vet du!" sa han utan förvarning. Jag blinkade till lite innan jag vände blicken mot honom. Han stod nu lutad mot diskbänken, vänd mot mig, och iakttog mig med ett leende på läpparna.
"Jag gillar honom också." erkände jag lugnt medan jag ritade en liten stjärna på Jazmyn's papper. Hon tog de gula färgpennan från mig och gav mig en röd istället. Hon pekade på något hon hade ritat på pappret som liknade ett hjärta.
"Vill du att jag ska rita en sån?" frågade jag henne och hon nickade glatt. Det var inte så mycket plats kvar på pappret, så hjärtat blev inte så stort, men hon verkade glad över det för hon klappade händerna innan hon tog pennan från mig.
"Har du sagt det till honom?" frågade Jeremy när han kom och satte sig vid bordet igen med ett vattenglas i handen. När jag vände blicken mot honom log jag osäkert. Jag velade en stund eftersom att jag inte visste vad jag riktigt skulle svara. Han hade ju tydligen hört mig säga det när jag trodde han sov, men det var ju inte riktigt som att säga att jag faktiskt gillade honom. Då hade jag ju bara sagt att jag trodde att jag höll på att falla för honom. Annars hade jag väl kanske visat det bara, genom att kyssa honom och liksom visat honom mer i handlingar.
"Nej, jag har väl inte det." svarade jag till slut och tittade osäkert på honom. Han nickade lugnt medan han började plocka ihop Jazmyn's pennor och papper, eftersom att hon nu hade slutat rita. Istället hade hon plockat fram en docka som hon villa att jag skulle hjälpa henne att klä på.
"Om du är redo för att bli överöst med kärlek från lillgrabben, så borde du nog göra det. Justin har en stor tendens till att vara självsäker och alltid visa vad han känner. Det är inte många som får honom osäker, och ännu färre som får honom att för ett ögonblick dölja sina känslor." förklarade Jeremy med stor beundran. Jag förstod inte riktigt var han ville komma med det hela, men det märktes att han avgudade Justin enormt mycket.
"Jag är ledsen, men jag förstår inte riktigt." medgav jag efter att ha tänkt igenom vad han sagt. Han log varmt mot mig.
"Justin är störtkär i dig! Nej vänta, den benämningen räcker inte. Han är galen i dig! Vi pratade i säkert 3 timmar i natt, och de tre timmarna fyllde han med prat om dig. Det är inte ofta Justin faller för någon, han tar det försiktigt och snabbar inte på någonting, men jag tror aldrig jag sett en människa vara så fast för någon som han är fast för dig." förklarade han lugnt. Jag blinkade till över hans ord, menade han allvar?
"Varför har han inte visat det för? Eller åtminstone sagt något?" frågade jag förvånat. Det fick Jeremy att le lite bredare än han redan gjorde.
"För att han inte ville göra det värre för dig än vad det redan var. Han bryr sig om dig, mer än vad folk ser. Han berättade om allting som hände med din pojkvän, eller ja, ex nu då. Han ville inte göra det mer komplicerat än vad det redan var, så han gömde sina känslor. Inte helt, han har fortfarande visat det, men i en kontrollerad mängd för att inte försätta dig i en jobbigare sits än du redan befunnit dig i." berättade han och jag kunde inte hindra mig själv ifrån att beundras. Jeremy kände Justin bättre än mig, och jag tvivlade inte på att det han sa var sant, men det fick mig att känna ett stygn av dåligt samvete. Om det nu var så allvarligt som Jeremy fick det att låta, så hade Justin hållit extremt starka känslor inom sig, för att mitt liv inte skulle bli mer komplicerat än det redan var.
"Han är osäker på vad du känner, han vet inte om du döljer några känslor, eller om du helt enkelt inte har så starka känslor för honom. Trots att han inte visar det, så går han runt och funderar på det varenda gång du säger eller gör någonting. Han kommer inte fråga någonting, för han vet att du precis blivit grundligt sårad av Christopher, men om han inte får bukt på hur du känner snart, så kommer det ta knäcken på honom. Särskilt eftersom att han känner så starkt för dig." fortsatte Jeremy och log lugnt mot mig. Det kändes som om han visade en helt annan sida av Justin för mig, än vad jag hade sett med blotta ögat. Det fick mig att bli osäker, på om jag var redo för något så allvarligt när jag precis lämnat något allvarligt. Fast det var ju förstås en enorm skillnad mellan Christopher och Justin.
"Så... Vad tycker du att jag ska göra?" frågade jag motvilligt. Jag var inte säker på om det var rätt person att prata med, men det kändes som om Jeremy kunde komma med rätt bra råd och förslag, så jag kände mig nästan tvungen. Jeremy log faderligt mot mig och jag fick känslan av att han var lite lik min pappa, bara att jag aldrig skulle kunna prata om sånt här med min pappa. Han hade aldrig gillat att prata om killar, och hade heller inte särskilt mycket tid till det.
"Det kan ingen annan än du svara på, hjärtat. Men jag vet att Justin är det bästa en tjej kan drömma om. Det säger jag inte bara för att jag råkar vara hans pappa. Han bryr sig om folk, han är inte rädd för att visa hur han känner, förutom i det här fallet, och han skulle aldrig göra någonting för att såra någon, inte om han kan förhindra det. Vad du måste tänka igenom är om du är redo för det. Även om han är tonårskillen Justin för dig, så är han fortfarande flickidolen Justin Bieber för resten av världen. Hur synd det än är så är det stor chans att det kommer ge er båda komplikationer, mest dig, eftersom att de flesta av hans fans har starka åsikter när Justin dejtar någon. Om du bestämmer dig för att du är beredd att jobba på ett förhållande med honom, trots att ni bor på olika ställen, han åker iväg på spelningar omvartannat, ni kan inte vara tillsammans varje dag som vilket annat par som helst, och du med största sannorlikhet kommer få en hel del sura tonårstjejer på dig, så tycker jag att du ska berätta det för honom. Känner du dig inte redo för de här grejerna, vilket jag med stort medlidande kan förstå, så måste du tala om det för honom. Det är ett val som du måste göra själv, för han har redan gjort sitt val. Han har valt dig." jag lyssnade med stor uppmärksamhet på vad han hade att säga, för han hade rätt i det han sa. Jag hade ett stort val att göra, något som jag måste tänka ut själv innan jag kunde tala om det för någon annan. Jag log tacksamt mot honom och han besvarade varmt mitt leende.
"Bieber uppe." sa Jazmyn och när jag vände mig mot valvet så såg jag hur sovrumsdörren öppnades och han kom med släpande fötter mot oss. Han stannade till i hallen och tittade mot badrummet, men sen fortsatte han in i köket till oss.
"Godmorgon sömntuta!" flinade jag mot honom när han satte sig bredvid mig. Jag var tvungen att försöka hålla mig för skratt, men det var svårt. Han hade streck i hela ansiktet nästan, samt en otroligt vacker murre och små vackra ord lite här och var. Han satte händerna för ansiktet och gnuggade sig i ögonen. Jag såg min chans och vände mig snabbt mot Jazmyn för att lägga handen mot min mun och visa att hon inte skulle skratta. Hon nickade medan hon log bredd.
"Varför ser ni så glada ut? Det här är ingen bra morgon!" muttrade han och slängde en sur blick på oss. Jeremy skrockade lite för sig själv innan han gick till kylskåpet och hämtade en vitamin dryck.
"Trött eller?" frågade Jeremy roat när han gav flaskan till Justin som muttrade något när han tog emot den.
"Ja, den där vildkatten har ju hållit mig vaken de flesta nätter. Konstigare brud får man ju leta efter." muttrade han surt och jag kunde inte låta bli att skratta. Jeremy stämde in i skrattet, men det gjorde ingenting bättre. Justin var visst på väldigt dåligt humör.
"Ja, om det känns bättre för dig så var det du som väckte mig genom att slå mig i ansiktet." skrattade jag mot honom men han bara himlade med ögonen och tog några klunkar av vätskan han hade i flaskan. Han såg lite piggare ut efter ett tag, men han var långt ifrån sitt vanliga jag.
"Skulle du till din mormor och morfar idag?" frågade jag efter en stunds tystnad. Det kanske gjorde honom på bättre humör, men det var knappt. Han nickade bara medan han iakttog mig.
"Du ska med, bara så att du vet!" påpekade han innan han tog en klunk till ur flaskan. Han hade snart fått i sig mer än halva.
"Sure, men vi lär ju åka till Caitlin först och lämna tillbaka hennes byxor." svarade jag bara och ryckte på axlarna. Nu sken han upp minsann.
"Jag gillar dem byxorna." sa han bara och såg nästan drömmande ut. Jag himlade med ögonen innan jag reste mig upp och gick bort med min kaffekopp till diskbänken.
"Klart du gör, Bieber! Borde jag bli förvånad?" mumlade jag medan jag satte på kranen för att spola fram till varmvatten. Jeremy hade ju ingen diskmaskin, men det gjorde inte mig särskilt mycket.
"Det är bara att ställa det där, jag fixar det sen, hjärtat." sa Justin's pappa från bordet men jag bara skakade på huvudet.
"Nej, det är ju snabbt gjort." svarade jag och började diska ur koppen.
"Justin, sluta stirra på henne! Jösses, det är ju inte precis som om ni träffades igår." skrockade Jeremy vid bordet. Jag hade precis diskat klart koppen och ställt den i diskstället så jag vände mig nyfiket om.
"Det är väl inte mitt fel att hon ska se så förbaskat bra ut i min tröja!" muttrade han som svar innan han reste sig upp och gick fram till diskbänken för att slänga flaskan i en papperskasse som stod i hörnet. Jeremy följde honom med blicken och när han tittade in i mina ögon himlade han roat med dem och sneglade på Justin igen.
"Justin, är du på dåligt humör?" frågade jag försiktigt när han stod bredvid mig. Han slängde en mörk blick på mig och jag motstod lusten att le mot honom. Istället slog jag försiktigt armarna runt honom och gav honom en varm kram. I början gjorde han ingenting, men sen efter en stund så kramade han mig tillbaka, hårt.
"Känns det bättre?" frågade jag när jag släppte honom. Hans leende var nog till svar, men han nickade ändå. Innan jag hunnit säga någonting mer hade han gått ut ur köket och rundat hörnet, antagligen på väg mot toaletten. Jag kastade en förväntansfull blick mot Jazmyn och till sist mot Jeremy, som båda såg precis lika förväntansfulla ut som jag kände mig.
"VAD FAN? ÅH DEZ! DU SKA SÅ FÅ IGEN FÖR DET HÄR!" skrek han från toaletten och både Jazmyn och Jeremy började skratta högt. Utan att säga någonting sprang jag förbi dem och ut ur köket. Istället sprang jag tillbaka in i Justin's sovrum men innan jag hunnit stänga dörren hade Justin puttat upp den och kom emot mig.
"Jag trodde vi hade lagt vårat krig på is ett tag!" påpekade han torrt, men jag såg hur det ryckte i mungiporna på honom. Medan han kom emot mig backade jag mot sängen, tills jag inte kom längre. Han kom snabbt fram till mig och puttade ner mig i sängen för att sen ställa sig över mig på alla fyra.
"Åh, det här verkar bekant." flinade jag och log åt flashbacken som kom. Han besvarade lekfullt mitt leende innan han nickade.
"Det har du rätt i, men skillnaden nu är att vi är hemma hos min pappa, jag kommer inte bli nedputtad från sängen och dessutom har jag en extremt vacker ansiktsmålning, som jag med säkerhet kan säga att du inte var ensam om att ge mig." medan han sa varenda ord kom hans läppar närmare mina och till slut kände jag hans andetag mot min hud innan han kysste mig mjukt. En bråkdel senare låg han på golvet nedanför sängen och jag stod på knä över honom medan jag höll mina händer runt hans handleder i huvudhöjd på honom.
"Jag trodde du sa att du inte skulle bli nedputtad från sängen, men jag kanske hörde fel." flinade jag mot honom medan han förvånat blinkade till. När han insett vad som hänt himlade han med ögonen och försökte ta sig loss. Efter ett tag verkade han ge upp och då var jag nöjd. Istället för att envisas mer så ställde jag mig upp och hjälpte honom upp också.
"Så, är det dags att åka hem till din mormor och morfar då?" frågade jag och log medan jag såg mig om i rummet efter kläderna jag haft dagen innan. Till slut hittade jag dem i en liten hög på golvet halvt under sängen.
"Ja, men vi ska göra ett snabbt stopp på stan först." svarade han medan jag började dra på mig de vita mjukisarna jag lånat av Caitlin.
"Jaså? Vad ska du göra där?" frågade jag när jag inte riktigt kunde komma på någon bra anledning. Han slängde sig på sängen och flinade nöjt mot mig.
"Vi ska köpa lite nya kläder till dig." svarade han bara, som om det var världens självklaraste sak. Jag tänkte efter en stund innan jag insåg att jag inte hade några pengar med mig. När jag sa det till Justin himlade han bara med ögonen, som han brukade göra.
"Ja, för jag skulle ju verkligen låta dig betala." flinade han och nu var det min tur att himla med ögonen. Ibland var han verkligen omöjlig, men det ingick väl i hans speciella lilla charm antog jag. Jag suckade men han log bara nöjt, antagligen ansåg han att han hade vunnit, vilket han antagligen hade, för jag skulle inte kunna övertala honom, även om jag försökte. Hade han väl bestämt sig för något så var det bara att acceptera, för han gav sig inte i första taget, och helt ärligt, ville jag inte träffa fler ur hans familj iklädd mjukisar och en gigantisk tröja som inte ens tillhörde mig.
Oj, det blev ett extremt långt kapitel det här ser jag nu (aa)
Kände att det var dags för ett långt ett!
Det var väl en bra start på den här torsdagen, tycker ni inte? :P
Jag hoppas att ni gillar det i alla fall!
Är faktiskt rätt stolt över det här kapitlet, åtminstone delen där Dezzie sitter och pratar med Jeremy!
Den bästa dialogen jag skrivit tror jag, eller vad säger ni? ;)
Tack så otroligt mycket för alla era underbara kommentarer!
När kapitel 100 kommit ut så kommer jag visa er en sak, något som jag hållt på med ett tag nu :)
Det är inget stort, men ja, det har ju tagit sin lilla tid och det är helt klart värt varenda minut av det!
Nu ska jag sova!
Imorgon (mja idag) är jag ju också hemma från praktiken, så det kommer nog upp en del kapitel imorrn (idag) med!
Kanske ni till och med får kapitel 100 imorrn (idag)?
Vem vet, jag kanske hinner skriva så mycket! :P
Men en sak är i alla fall säker!
Jag är oerhört tacksam över att jag fortfarande har en hel bunt läsare, fastän det gått så många kapitel!
Slog besöksrekordet igår, 160 olika besökare!
Det är stort, för lilla mig i alla fall!
Ja, nej, time to sleep!
Älskar er alla, ofantligt mycket!
Ni anar inte hur mycket alla kommentarer och allting betyder för mig! :')
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 96
Attention sweeties!
Jag har ingen som helst aning om hur det ser ut hemma hos Jeremy Bieber, så jag kommer hitta på allt vad det gäller huset, rummen o.s.v. Bara så att ni vet! ;) Don't blame me for that, plz <3 Now; Enjoy!
"Jag hittar inte hem till din pappa." skrattade jag och satte mig slutligen i passagerarsätet. Han log och hoppade in bakom ratten för att sen köra ut från deras kvarter. Det tog inte lång tid innan ögonlocken började kännas tunga, och innan jag egentligen hunnit tvinga mig själv att öppna ögonen, hade jag somnat.
Jag vaknade av att någon smällde till mig i ansiktet. När jag såg mig om insåg jag att det bara var Justin som lyckats slå mig i sömnen. Medan jag granskade honom gick det upp för mig vart vi var någonstans och jag såg mig omkring i det söta lilla pojkrummet. Det såg ut som om tiden nästan hade stannat till, som om rummet fortfarande tillhörde en 12-årig pojke som besökte sin pappa så ofta det gick. Med största försiktighet gled jag ur sängen och ställde mig för att granska Justin en stund så att jag inte hade väckt honom eller något. Han såg så otroligt trött ut, som om han verkligen behövde den sömn han fick tid till. Därför bestämde jag mig för att själv försöka hitta till toaletten. Det kunde ju inte vara så himla svårt, det var väl inget slott hoppades jag. Då skulle jag nog gå vilse totalt.
"Åh, ni är vakna!" sa någon bakom mig när jag gick förbi köket. Jag hoppade till och vände mig om för att möta blicken hos en man som jag kände igen som Jeremy, Justin's pappa.
"Ehm, nej, det är bara jag. Justin sover som en stock." svarade jag generat mot honom. Till min förvåning började Jeremy skratta högt, vilket gjorde mig ännu mer osäker än vad jag redan var.
"Ja det är inte så konstigt. Han bar upp dig till sin säng igår natt när ni kom hit, och sen satt han med mig vid köksbordet och pratade en stund." förklarade han och gick ut i köket.
"Vill du ha kaffe? Eller varm choklad kanske?" frågade han och sneglade på mig över axeln. Jag velade en stund innan jag log prövande mot honom.
"Om det inte är för mycket begärt, så går det bra med kaffe. Ehm, var ligger toaletten någonstans?" frågade jag och log osäkert. Han log innan han gick ut i hallen och öppnade en dörr.
"Tack." sa jag bara innan jag gick in i badrummet och slängde en blick i helfigurspegeln som hängde på väggen bredvid dörren. Där blev jag stående och granskade mig själv med stora ögon. Allt jag hade på mig var en stor, svart t-shirt med ett vitt peace-märke på samt texten SWAG i ljuslila under. Det var så typiskt honom att ha något sånt, så jag himlade bara med ögonen innan jag log smått för mig själv. När jag skvätt lite vatten i ansiktet så kände jag mig mycket piggare. Håret stod åt alla håll och kanter, så det såg nästan ut som om jag och Justin hade gjort något helt annat än sovit hela natten. Eftersom att jag inte hittade snodden jag haft kvällen innan så fick det vara som det var, jag kunde inte göra så mycket annat.
"Pappa! E de Bieber som e på toan?" hörde jag en röst utanför dörren. Rösten var mjuk och det lät som om den tillhörde en mindre tjej. Eftersom att jag redan var färdig inne på toaletten så öppnade jag försiktigt dörren och min blick fastnade på världens sötaste lilla tjej med håret uppsatt i två tofsar på vardera sida om huvudet. Hon tittade på mig en stund innan hon log lekfullt mot mig och sprang ut i köket. Med ett leende på läpparna följde jag efter och såg hur den lilla tjejen sprang fram till Jeremy och klättrade upp i hans knä.
"Jag tror jag glömde att hälsa." log jag artigt och gick fram till honom och sträckte fram handen. Han tog den lugnt och skakade den.
"Jeremy, Justin's pappa. Det här är Jazmyn, Justin's lillasyster och Jaxon, hans lillebror, ligger och sover." presenterade han och log glatt mot mig.
"Deztiny, Deztiny Wallie." presenterade jag mig och satte mig sen på stolen mitt emot Jeremy's, där det stod en mörklila kaffekopp som det stod SWAG på.
"Får jag gissa på att det här är Justin's?" log jag och vände på koppen så att han skulle se texten. Han skrattade lite medan han nickade.
"Ja, det där hans påhitt. Han är knäpp den där ungen." log han medan han släppte ner Jazmyn, som till min förvåning kom fram till mig. Det tog inte lång stund innan hon satt i mitt knä och log bredare än vad jag trodde var möjligt.
"Hej Jazmyn!" hälsade jag försiktigt och log varmt mot henne. Hennes leende blev mindre, mjukare på något sätt.
"Hej Deztiny!" svarade hon tillbaka och gav mig en hård kram. Aww, sötare unge fick man ju leta efter.
"Hon är rätt lik Justin." påpekade jag och vände blicken mot Jeremy som tog en klunk kaffe. Han ryckte på axlarna.
"Det beror på vad man pratar om." svarade han bara och tog ännu en klunk kaffe. Jag log mot honom innan jag vände blicken mot Jazmyn som höll på med min, eller ja, Justin's tröja.
"Jag syftar på charmen." log jag och Jeremy började skratta mjukt medan han ställde ner koppen på bordet.
"Ja, det har du nog rätt i. På det sättet är hon sin bror upp i dagen. Lika full i bus som han var är hon också." svarade han och himlade roat med ögonen. Jag flinade glatt mot Jazmyn.
"Vad säger du tjejen? Ska vi busa lite med Justin?" flinade jag lekfullt och hon tittade på mig med stora ögon tills hon mer eller mindre slängde sig nerför mitt knä och sprang ut ur köket. När jag slängde en blick på Jeremy såg han väldigt road ut.
"Jag tror jag tar det där som ett ja." skrattade jag glatt innan jag följde efter henne. Hon väntade på mig utanför dörren till hans rum och satte ett finger mot läpparna för att visa att jag skulle vara tyst. Jag log mot henne medan jag nickade. Smygande öppnade jag dörren och såg att Justin nu brett ut sig över hela sängen och såg ut att sova djupare än någonsin. Jazmyn sprang direkt fram till ett litet skrivbord och började rota försiktigt i en liten låda. När hon verkade hittat vad hon letade efter kom hon tillbaka till mig och sträckte fram handen. Hon hade tagit fram två pennor, en svart och en neon-gul. Hon gav mig den svarta och smög sig närmare sängen med den gula. Dörren gnisslade till bakom oss och vi båda vände förvånat huvudena mot Jeremy som stod och såg oskyldig ut. Han höll upp sin iPhone och jag förstod precis vad han gjorde. Han filmade det hela. Det var svårt att hålla sig för skratt när vi ritade på honom, men han sov verkligen som en stock. Han skulle nog inte vakna på ett bra tag.
Haha, första mötet med Jeremy verkar ju ha lyckats bra i alla fall.
Jazmyn verkar ju i alla fall vara på samma nivå som sin storebror, och därför även som Dezzie ^^
Aww på alla söta kommentarer!
Ni är så sjukt underbara och ni får mig alltid att bli superglad!
Jag ska prt sc några kommentarer som verkligen gick rakt in i hjärtat!
Alla kommentarer är fantastiska, självklart, men det finns några som verkligen fått mig så glad att jag varit nära på att släppa en tår eller två! :')
Det finns inte ord för hur glad ni får mig för era kommentarer!
Alla är älskade!
Vill bara säga att jag inte kunde haft bättre läsare! :) <3
Live, Laugh, Love
Jag har ingen som helst aning om hur det ser ut hemma hos Jeremy Bieber, så jag kommer hitta på allt vad det gäller huset, rummen o.s.v. Bara så att ni vet! ;) Don't blame me for that, plz <3 Now; Enjoy!
"Jag hittar inte hem till din pappa." skrattade jag och satte mig slutligen i passagerarsätet. Han log och hoppade in bakom ratten för att sen köra ut från deras kvarter. Det tog inte lång tid innan ögonlocken började kännas tunga, och innan jag egentligen hunnit tvinga mig själv att öppna ögonen, hade jag somnat.
Jag vaknade av att någon smällde till mig i ansiktet. När jag såg mig om insåg jag att det bara var Justin som lyckats slå mig i sömnen. Medan jag granskade honom gick det upp för mig vart vi var någonstans och jag såg mig omkring i det söta lilla pojkrummet. Det såg ut som om tiden nästan hade stannat till, som om rummet fortfarande tillhörde en 12-årig pojke som besökte sin pappa så ofta det gick. Med största försiktighet gled jag ur sängen och ställde mig för att granska Justin en stund så att jag inte hade väckt honom eller något. Han såg så otroligt trött ut, som om han verkligen behövde den sömn han fick tid till. Därför bestämde jag mig för att själv försöka hitta till toaletten. Det kunde ju inte vara så himla svårt, det var väl inget slott hoppades jag. Då skulle jag nog gå vilse totalt.
"Åh, ni är vakna!" sa någon bakom mig när jag gick förbi köket. Jag hoppade till och vände mig om för att möta blicken hos en man som jag kände igen som Jeremy, Justin's pappa.
"Ehm, nej, det är bara jag. Justin sover som en stock." svarade jag generat mot honom. Till min förvåning började Jeremy skratta högt, vilket gjorde mig ännu mer osäker än vad jag redan var.
"Ja det är inte så konstigt. Han bar upp dig till sin säng igår natt när ni kom hit, och sen satt han med mig vid köksbordet och pratade en stund." förklarade han och gick ut i köket.
"Vill du ha kaffe? Eller varm choklad kanske?" frågade han och sneglade på mig över axeln. Jag velade en stund innan jag log prövande mot honom.
"Om det inte är för mycket begärt, så går det bra med kaffe. Ehm, var ligger toaletten någonstans?" frågade jag och log osäkert. Han log innan han gick ut i hallen och öppnade en dörr.
"Tack." sa jag bara innan jag gick in i badrummet och slängde en blick i helfigurspegeln som hängde på väggen bredvid dörren. Där blev jag stående och granskade mig själv med stora ögon. Allt jag hade på mig var en stor, svart t-shirt med ett vitt peace-märke på samt texten SWAG i ljuslila under. Det var så typiskt honom att ha något sånt, så jag himlade bara med ögonen innan jag log smått för mig själv. När jag skvätt lite vatten i ansiktet så kände jag mig mycket piggare. Håret stod åt alla håll och kanter, så det såg nästan ut som om jag och Justin hade gjort något helt annat än sovit hela natten. Eftersom att jag inte hittade snodden jag haft kvällen innan så fick det vara som det var, jag kunde inte göra så mycket annat.
"Pappa! E de Bieber som e på toan?" hörde jag en röst utanför dörren. Rösten var mjuk och det lät som om den tillhörde en mindre tjej. Eftersom att jag redan var färdig inne på toaletten så öppnade jag försiktigt dörren och min blick fastnade på världens sötaste lilla tjej med håret uppsatt i två tofsar på vardera sida om huvudet. Hon tittade på mig en stund innan hon log lekfullt mot mig och sprang ut i köket. Med ett leende på läpparna följde jag efter och såg hur den lilla tjejen sprang fram till Jeremy och klättrade upp i hans knä.
"Jag tror jag glömde att hälsa." log jag artigt och gick fram till honom och sträckte fram handen. Han tog den lugnt och skakade den.
"Jeremy, Justin's pappa. Det här är Jazmyn, Justin's lillasyster och Jaxon, hans lillebror, ligger och sover." presenterade han och log glatt mot mig.
"Deztiny, Deztiny Wallie." presenterade jag mig och satte mig sen på stolen mitt emot Jeremy's, där det stod en mörklila kaffekopp som det stod SWAG på.
"Får jag gissa på att det här är Justin's?" log jag och vände på koppen så att han skulle se texten. Han skrattade lite medan han nickade.
"Ja, det där hans påhitt. Han är knäpp den där ungen." log han medan han släppte ner Jazmyn, som till min förvåning kom fram till mig. Det tog inte lång stund innan hon satt i mitt knä och log bredare än vad jag trodde var möjligt.
"Hej Jazmyn!" hälsade jag försiktigt och log varmt mot henne. Hennes leende blev mindre, mjukare på något sätt.
"Hej Deztiny!" svarade hon tillbaka och gav mig en hård kram. Aww, sötare unge fick man ju leta efter.
"Hon är rätt lik Justin." påpekade jag och vände blicken mot Jeremy som tog en klunk kaffe. Han ryckte på axlarna.
"Det beror på vad man pratar om." svarade han bara och tog ännu en klunk kaffe. Jag log mot honom innan jag vände blicken mot Jazmyn som höll på med min, eller ja, Justin's tröja.
"Jag syftar på charmen." log jag och Jeremy började skratta mjukt medan han ställde ner koppen på bordet.
"Ja, det har du nog rätt i. På det sättet är hon sin bror upp i dagen. Lika full i bus som han var är hon också." svarade han och himlade roat med ögonen. Jag flinade glatt mot Jazmyn.
"Vad säger du tjejen? Ska vi busa lite med Justin?" flinade jag lekfullt och hon tittade på mig med stora ögon tills hon mer eller mindre slängde sig nerför mitt knä och sprang ut ur köket. När jag slängde en blick på Jeremy såg han väldigt road ut.
"Jag tror jag tar det där som ett ja." skrattade jag glatt innan jag följde efter henne. Hon väntade på mig utanför dörren till hans rum och satte ett finger mot läpparna för att visa att jag skulle vara tyst. Jag log mot henne medan jag nickade. Smygande öppnade jag dörren och såg att Justin nu brett ut sig över hela sängen och såg ut att sova djupare än någonsin. Jazmyn sprang direkt fram till ett litet skrivbord och började rota försiktigt i en liten låda. När hon verkade hittat vad hon letade efter kom hon tillbaka till mig och sträckte fram handen. Hon hade tagit fram två pennor, en svart och en neon-gul. Hon gav mig den svarta och smög sig närmare sängen med den gula. Dörren gnisslade till bakom oss och vi båda vände förvånat huvudena mot Jeremy som stod och såg oskyldig ut. Han höll upp sin iPhone och jag förstod precis vad han gjorde. Han filmade det hela. Det var svårt att hålla sig för skratt när vi ritade på honom, men han sov verkligen som en stock. Han skulle nog inte vakna på ett bra tag.
Haha, första mötet med Jeremy verkar ju ha lyckats bra i alla fall.
Jazmyn verkar ju i alla fall vara på samma nivå som sin storebror, och därför även som Dezzie ^^
Aww på alla söta kommentarer!
Ni är så sjukt underbara och ni får mig alltid att bli superglad!
Jag ska prt sc några kommentarer som verkligen gick rakt in i hjärtat!
Alla kommentarer är fantastiska, självklart, men det finns några som verkligen fått mig så glad att jag varit nära på att släppa en tår eller två! :')
Det finns inte ord för hur glad ni får mig för era kommentarer!
Alla är älskade!
Vill bara säga att jag inte kunde haft bättre läsare! :) <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 95
"Har du fortfarande den där som bakgrundsbild?" frågade jag förvirrat och hon nickade glatt. Jag skrattade och stannade för att se bilden ordentligt. Det var från första natten som jag och Justin sovit i samma säng. När han legat med armen över mig på morgonen när Caitlin kommit in för att se om vi var vakna. Det var helt sjukt hur mycket som hänt sedan lördags, då jag träffat alla för första gången ordentligt. Jag hade träffat en hel del nya vänner, pratat med andra extremt trevliga och söta tjejer, blivit djupt sårad två gånger och fallit för Justin. Det hade gått fort, och mycket hade hänt, men jag ångrade ingenting.
"Jaz, jag vet att du är arg, men snälla försök lugna ner dig?" bad jag i telefonluren. Jaz hade nästan reagerat precis likadant som Caitlin, bara att hon inte blev exakt lika ursinnig. Caitlin hade nu lugnat ner sig ordentligt när jag berättat allt, men hon påstod fortfarande att hon hade en hel del att säga honom.
"Jag kan ju alltid försöka, men kom igen, är han helt dum i huvudet?" muttrade hon och jag kunde inte annat än le roat åt henne. Trots att vi knappt kände varandra så brydde hon sig enormt mycket om mig, och det var jag oerhört tacksam över.
"Men hur ledsen du än är gumman så ska du ändå se det från det ljusa sidan, även om det är svårt. Det är bra att du fick reda på det nu, innan du kommer på honom en dag och det är svårare att ge sig av för att ni kanske har gift er och ni kanske har ett barn tillsammans." sa hon och jag kunde inte hindra mig ifrån att skratta.
"Det skulle nog aldrig hända, varesig han varit otrogen eller inte. Jag har aldrig velat gifta mig, och jag kan inte bli gravid så det problemet är ur världen. Men jag förstår hur du menar och ja, jag är..." började jag men Jasmine avbröt mig i luren.
"Vänta lite nu, vad menar du med att du inte kan bli gravid? Hur vet du det? Och varför vill du inte gifta dig? Fast det kan jag ju förstå lite mer, men varför kan du inte få barn?" hon överöste mig med sina frågor och jag log varmt för mig själv innan jag samlade mig för att kunna berätta.
"Jag har aldrig sett det intressanta i att gifta mig. Jag menar, visst, det är kanske vad alla tjejer drömmer om, att få sitt drömbröllop, ha hela uppmärksamheten på sig för en dag, få höra att hon är vacker i sin fina vita klänning och så. Men det har aldrig tilltalat mig precis. Visst, det skulle väl vara kul att kanske få höra att man är vacker, men man behöver inte lägga en massa pengar på ett bröllop för att få höra det. Dessutom är uppmärksamhet ingenting jag precis längtar efter." förklarade jag lugnt. Så hade jag känt sen jag varit liten. Medan alla andra ungar lekte att deras barbie-dockor hade sitt livs ögonblick framför altaret, hade jag snarare lekt talk-shows och med större dockor.
"Det var inte det jag menade, Dez! Varför kan du inte bli gravid? Och hur vet du det?" envisades hon och jag suckade. Jag visste mycket väl vad hon menade, jag hade bara hoppats att jag skulle slippe prata om det, för det hade tagit hårt på mig när jag fått reda på det eftersom att det var något jag längtade efter, ett eget barn.
"Kan vi ta det någon annan gång? Det är jobbigt att prata om redan som det är, och det blir inte bättre för att vi tar det på telefon." suckade jag och hoppades att hon skulle förstå. Ett ljud bredvid mig fick mig att hoppa till, och insåg att Caitlin hade kommit in i rummet. Hon log ursäktande mot mig medan hon gick fram till Ryan's säng och satte sig framför mig. Jag hade gått upp hit så att jag kunde prata med Jasmine själv, eftersom att jag inte visste hur hon skulle reagera.
"Visst kan vi de, babe! Jag måste ändå gå och lägga mig nu, ska upp tidigt imorgon och dra till studion. Men vi får höras snart igen!" svarade hon i telefonen och gäspade. Jag log svagt för mig själv innan jag nickade, även om jag visste att hon inte såg det.
"Självklart! Vi hörs sen! Jag ska ringa till pappa också så att han vet vart jag är någonstans. Vi hörs sen gumman!" sa jag och tryckte av samtalet. Caitlin log mot mig när jag vände mig mot henne med en frågande blick.
"Vi har ett litet problem. Eller inte ett problem kanske, snarare en komplikation." började hon och såg på mig med en fundersam min. Jag reste mig upp ur sängen och började gå mot dörren.
"Vi kan prata om det på vägen ner till de andra." log jag och hon nickade kort innan hon reste sig upp och följde efter nerför trappan.
"Vi har lite ont om sängplatser." förklarade Caitlin till sist och jag vände mig mot henne medan vi gick nerför den rätt långa trappan.
"Det är lugnt, jag sover i bilen bara." svarade jag. Caitlin stannade med en protesterande min men hann inte säga någonting innan någon dök upp vid foten av trappan.
"Yeah right! Som om jag skulle låta dig sova i bilen! Du får följde med hem till min pappa och sova där." sa Justin och ryckte på axlarna. Jag var på väg att protestera men han skakade på huvudet mot mig, det var alltså inte uppe för diskussion.
"Fine, åker vi nu eller?" suckade jag och tittade på honom. Han log nöjt för att han vunnit den oexisterande diskussionen innan han drog upp sin mobil ur fickan för att kolla klockan.
"Typ nu, det börjar bli rätt så sent." svarade han och la ner mobilen i fickan igen. Jag slängde en blick på Caitlin som log och nickade mot mig. Efter att jag kommit nerför för trappan helt kom de andra killarna ut från vardagsrummet. Chaz kom fram och gav mig en kram.
"Vi ses väl imorrn kanske. Bry dig inte om Christopher! Han är inte värd dig!" sa han till mig och jag log tacksamt mot honom när han släppte mig. Christian sa ungefär samma sak när han kramade om mig.
"Ledsen för att vi behöver köra ut dig ur huset så här, men det är rätt trångt som det är." beklagade sig Ryan när han också hade kramat om mig. Jag log varmt mot honom innan jag ruffsade till honom i håret.
"Det är lugnt. Föresten är det inte ni som kör ut mig ur huset, det är den där som drar med mig här ifrån!" log jag och nickade mot Justin som himlade med ögonen, men flinade mot oss. Ryan skrattade och nickade instämmande innan han släppte fram Caitlin som kramade mig hårt.
"Åh, hör av dig imorrn så får vi se om vi kanske ska hitta på något eller så! Älskar dig tjejen!" viskade hon när hon kramade mig. Jag log och pussade henne på kinden innan jag gick till dörren med Justin efter mig.
"Juste Caitlin, vill du ha tillbaka dina byxor?" frågade jag och vände mig mot henne. Hon log medan hon skakade på huvudet.
"Du kan ge mig dem någon annan dag. Jag har fler, dessutom använder jag nästan aldrig dem där." log hon innan hon vinkade mot oss. Jag vinkade tillbaka innan jag följde efter Justin ut i natten. Snabbt låste jag upp min trogna bil innan jag slängde nycklarna till Justin. Han tittade förvånat på mig medan han gick mot förardörren.
"Jag hittar inte hem till din pappa." skrattade jag och satte mig slutligen i passagerarsätet. Han log och hoppade in bakom ratten för att sen köra ut från deras kvarter. Det tog inte lång tid innan ögonlocken började kännas tunga, och innan jag egentligen hunnit tvinga mig själv att öppna ögonen, hade jag somnat.
Oj, hur tror ni det första mötet med Jeremy går?
Det kanske går helt åt helvete...
Och hur vet egentligen Dezzie om att hon inte kan bli gravid?
Mjaaaa.... Det kommer nog upp ett kapitel till idag, om ni är snälla ^^
Nej då, ni är alltid snälla och rara, i alla fall mot mig!
Era kommentarer är mycket mer än vad jag förtjänar, ni är fantastiska! <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 94
"Det där blir perfekt. Nu kan du sätta på dig dem!" flinade han och jag himlade roat med ögonen innan jag drog på mig byxorna. De satt väldigt bra, jag och Caitlin hade rätt lika i storlek. När jag granskade dem i spegeln flinade jag åt lappen som nu satt över rumpan. Det såg faktiskt rätt okej ut, lite konstigt ut, eftersom att det faktiskt var en papperslapp då, men det var det ju egentligen ingenting som någon brydde sig om. De skulle ju bara titta på vad de stod. Jag undrade hur de skulle reagera när de såg att istället för att det står Don't Touch så står det med stora bokstäver; JUSTIN'S ONLY!
När vi kom ner till köket så log Justin nöjt mot dem. Ryan tittade på honom med en reserverad blick.
"Vad har du gjort?" frågade han osäkert och granskade honom noga. Jag sneglade på Justin, som fortfarande såg allmänt stolt och nöjd ut.
"Jag har inte gjort något!" flinade han och vände blicken mot mig. Jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att le oskyldigt.
"Dezzie? Vad har du nu gjort?" suckade Ryan plågat. Det här skulle bli kul, det var nästan så att jag knappt kunde hålla mig för skratt.
"Byxorna som du gav mig Caitlin... Justin sa att om texten på byxorna gällde, mja då fick jag helt enkelt inte ha dem, så jag ändrade lite." log jag mot henne. Caitlin log frågande mot mig medan Ryan fortfarande såg allmänt plågad ut. Han trodde säkert det absolut värsta om det hela.
"Så istället för att det står Don't Touch... Så står det..." började jag innan jag vände mig om och drog upp tjocktröjan för att visa texten som istället stod. När jag vände mig om igen såg jag att Chaz och Christian låg på golvet och garvade. Caitlin skrattade hon med innan hon himlade med ögonen och kom fram till mig för att ge mig en hård kram.
"Det är så typiskt dig, Dez!" skrattade hon innan hon släppte mig. Sedan vände hon blicken mot Justin. Jag följde hennes blick och såg hur han utbytte en massa blickar med Ryan. Hela situationen såg väldigt komisk ut. Justin såg otroligt nöjd ut medan Ryan's ansikte var uttryckslöst. Sen bröt hans ansikte upp i ett roat leende.
"Är du nöjd nu, Justin?" flinade han och började smått släppa efter för skrattet. Justin gick fram till mig och la händerna på min rumpa, vilket var högst överraskande och flinade mot Ryan.
"Det kan du allt skriva upp!" flinade han. Caitlin skrattade bredvid oss och jag vände blicken mot Justin med ett höjt ögonbryn. Han log oskyldigt mot mig innan han släppte min rumpa och la händerna om min mage istället och drog mig närmare så att jag stod lutad mot honom. Tillsammans granskade vi Chaz och Christian som fortfarande låg och skrattade högt på golvet.
"Ett tips pojkar, glöm inte att andas." flinade jag mot dem, och jag visste mycket väl att det inte gjorde någonting bättre. De båda tittade på mig innan de började skratta igen.
"Jag tror ni borde bädda ner dem där två, dem verkar rätt trötta." påpekade jag efter en stund när ingenting hade förändrats. Justin skrattade lite bakom mig, men ingen sa något.
"Ska vi gå ut en stund, Caitlin?" frågade jag och himlade med ögonen åt de båda idioterna som låt på golvet utan att så mycket reagera på vad jag sagt om dem. När jag vände blicken mot henne så nickade hon bara och gick ut ur köket.
"Vi kommer in snart." log jag mot Justin som motvilligt hade släppt mig nu. Han drog mig närmare och pussade mig på kinden innan han släppte mig med ett leende på läpparna. Ryan himlade med ögonen men log varmt mot mig innan jag lämnade köket och följde med Caitlin ut i hallen. Där väntade hon på mig med två filtar, en ljusrosa och en ljusblå. Hon gav den ljusrosa till mig innan han öppnade dörren och gick ut i kvällsluften. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men jag chansade på att den var rätt mycket, för den okompletta månen lös ovanför ett av hustaken. Caitlin virade in sig i den blåa filten innan hon satte sig ner på trappan. Jag följde hennes exempel utan att säga någonting.
"Så, vad har hänt?" frågade hon efter en stunds tystnad. Jag visste inte riktigt var jag skulle börja någonstans men jag samlade ihop mig så gott jag kunde.
"Jag åkte till Christopher, för att prata med honom. Det gick inte som jag trott tyvärr." började jag försiktigt utan att titta på henne medan jag kände hur hon granskade mig.
"Så vad pratade ni om?" frågade hon när jag inte fortsatte. Jag suckade tyst och vände blicken mot henne.
"Vi pratade inte så mycket. När jag kom in i hans rum så låg han och höll på med Robyn, en av mina tjejkompisar." förklarade jag medan jag granskade henne. Hennes ansiktsuttryck förändrades från nyfikenhet till ilska. Hon reste sig upp och gick iväg en bit, lät filten ligga kvar på trappan.
"Åh den där jävla idioten! Jag skulle kunna strypa honom just nu! Sätt dig i bilen Dezzie! Nu åker vi hem till honom! Jag har en del att tala om för den där skitstöveln!" skrek hon rätt ut i nattluften. Hon såg ursinnig ut. Jag gick försiktigt fram till henne, men det var inte det lättaste eftersom att hon gick omkring som en yr höna.
"Caitlin! Ta det lugnt!" försökte jag lugna henne. Hon stannade upp och såg ursinnigt på mig. Det fick mig att backa ett steg.
"Ta det lugnt? TA DET LUGNT?! ÄR DU KNÄPP?" utbrast hon och slog ut med armarna innan hon gick över gräsmattan och sparkade på en boll som låg där helt oskyldig.
"Caitlin, seriöst! Lugna ner dig! Annars hämtar jag killarna!" varnade jag och följde efter henne ut på gräsmattan för att se till att hon inte gav sig på något annat oskyldigt som kom i vägen för henne.
"Det spelar ingen roll om du hämtar dem eller inte! Jag har fortfarande ett och annat att säga till den där idioten!" morrade hon och fortsatte trampa runt på gräsmattan. Jag ville inte lämna henne, för risken att hon skulle få för sig att försvinna, men åh andra sidan var hon riktigt förbannad. Jag slog vad om att hon inte såg annat än svart för tillfället, och jag var rädd för att hon skulle göra sig själv illa genom att inte tänka klart. Snabbt sprang jag fram till dörren och ryckte upp den.
"GUYS! KOM UT HIT! SÄTT FART!" ropade jag innan jag snabbt tog mig tillbaka till Caitlin som gick runt och muttrade och morrade högt för sig själv. Bakom mig hörde jag röster och inom kort stod dem bakom mig.
"Seriöst, vad har du gjort med henne?" utbrast Chaz och innan jag hunnit svara berättade Justin.
"Jag gissar på att hon berättar för Caitlin att Christoper varit otrogen mot henne." sa han lätt och jag hörde hur Chaz och Ryan drog efter andan. I ögonvrån såg jag hur de var på väg att säga någonting men jag viftade bara bort dem med handen innan jag nickade mot Caitlin som nu tagit upp fotbollen hon hittat och slängde iväg den medan hon fortsatte morra för sig själv.
"Glöm det, jag går inte i närheten av henne när hon är så där! Hon är farlig när hon är arg, det vet ni!" protesterade Christian bakom mig och jag blängde på honom.
"Vad tror du vi måste stoppa henne för? Hon kommer bli farlig för sig själv!" påpekade jag och himlade med ögonen innan jag återigen vände uppmärksamheten mot henne. Nu satt hon ner mitt på gräsmattan och det såg ut som om hon skakade. Jag vände blicken mot killarna som bara stod och stirrade på henne. Utan att ens vänta på svar gick jag fram till henne och satte mig försiktigt bredvid henne. Hon kastade en mördande blick mot mig och såg ut att vara på väg därifrån men jag la en arm omkring hennes axlar och höll henne kvar.
"Deztiny Wallie! Släppt mig! För ditt eget bästa!" morrade hon surt och var på väg att resa sig igen men jag envisades med att hålla kvar henne.
"Slå mig om det känns bättre, men jag släpper dig inte!" påpekade jag och höll kvar henne mot mig. Hon försökte kämpa emot en stund innan hon slappnade av och sjönk in i min famn. Hon andades normalt nu, men hade fortfarande skakningar i mellanåt. När jag vände blicken mot killarna så var det bara Justin som stod kvar. Han blinkade och log varmt mot mig. En varm känsla spred sig i kroppen på mig och sen såg jag hur han satte sig ner på gräsmattan en bit bort.
"Förlåt Dezzie, men han förtjänar inte dig. Åh jag blir bara så arg så jag skulle allvarligt talat kunna strypa honom! Långsamt och smärtsamt!" mumlade hon till mig. Jag log mjukt och drog henne tätare intill mig.
"Jag förstår dig, men han kommer ha ett stort blåmärke på kinden i ett par dagar." skrockade jag och hon rätade snabbt på sig.
"Slog du honom?" frågade hon och blinkade till. Jag log mot henne innan jag nickade. Nu flinade hon stolt tillbaka.
"Ska vi gå in? Så kan jag berätta för allihop istället?" föreslog jag mjukt och hon harklade sig innan hon nickade och reste sig upp. Hon hjälpte mig upp och tillsammans gick vi bort till Justin som rest sig upp innan vi kommit fram.
"Kom nu sötnos!" log jag och tog hans hand. Han log lite förvånat medan vi började gå in till huset. Jag sneglade på Caitlin som log varmt mot mig.
"Vad söta ni är." sa hon och blinkade mot mig. Sedan drog hon upp sin mobil och visade bakgrundsbilden.
"Har du fortfarande den där som bakgrundsbild?" frågade jag förvirrat och hon nickade glatt. Jag skrattade och stannade för att se bilden ordentligt. Det var från första natten som jag och Justin sovit i samma säng. När han legat med armen över mig på morgonen när Caitlin kommit in för att se om vi var vakna. Det var helt sjukt hur mycket som hänt sedan lördags, då jag träffat alla för första gången ordentligt. Jag hade träffat en hel del nya vänner, pratat med andra extremt trevliga och söta tjejer, blivit djupt sårad två gånger och fallit för Justin. Det hade gått fort, och mycket hade hänt, men jag ångrade ingenting.
Hahaha jag vet inte om Caitlin har ett sånt här humör, jag vet heller inte om det är så här hon skulle reagera, men mjaa, it's my story I guess ^^
Tack för era söta kommentarer!
Jag blir så otroligt glad över dem allihopa!
Jag förstår inte hur ni kan göra min dag så otroligt mycket bättre bara genom att skriva något så gulligt! :')
Puss & Kram på er <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 93
"Vad var det där om?" frågade jag förvånat och vände huvudet mot Justin igen som nu tittade på mig med ett välbekant leende på läpparna. Utan att svara tryckte han sina läppar mot mina och jag kunde inte annat än le. Som jag väntat mig for en elektrisk stöt genom kroppen på mig. Nu var jag säker på två saker; jag hade känslor för Justin, och dem känslorna hade ingenting med Christopher att göra. Det här var äkta, kanske mer äkta än jag först trott när jag fortfarande var osäker över Christopher. Jag älskade honom fortfarande, det skulle ta ett tag att komma över, men det var just det, de känslorna höll redan på att svalna. Mina känslor för Justin var starkare än vad mina känslor för Christopher hade varit när han och jag blivit tillsammans. De här känslorna skulle inte svalna, för de växte starkare av varje blick, varje beröring, varje kyss.
"Aye, guys! Kolla vem som är..." började Justin när vi kom runt hörnet till vad som verkade vara köket. Längre hann han inte innan Caitlin reste sig upp ur en av stolarna.
"Dezzie!" skrek hon glatt medan hon sprang mot mig och kastade sig i famnen på mig. Det högg till lite i revbenen, men jag ignorerade det. Den här gången satt ju revbenen på plats, och det var på väg att läka rätt så det gjorde inte lika ont längre.
"Man kan tro att du inte sett mig på flera år." skrattade jag medan jag kramade henne tillbaka. Hon släppte mig och log ursäktande medan hon granskade mig från topp till tå.
"Vad har hänt?" frågade hon och gav mig en genomträngande blick. Jag himlade med ögonen åt henne.
"Måste det ha hänt något för att jag kommer hit?" frågade jag undvikande medan jag försiktigt sneglade på Justin som stod bakom henne. Han himlade med ögonen innan han log mot mig.
"Nej, inte för att du kommer hit kanske. Men hade det inte hänt något så skulle du inte ha kommit hit i de där kläderna! Det är ju svinkallt ute!" påpekade hon och nickade ner mot mina kläder. Jag följde hennes blick och suckade, hon hade så rätt.
"Du känner mig alldeles för bra, tjejen!" muttrade jag för mig själv och tittade på henne. Hon fick ett oroligt uttryck i ansiktet och skulle precis säga något men jag la ett finger över hennes läppar.
"Vi tar det sen. Det finns fler härinne jag måste hälsa på först." log jag roat och gick förbi henne till Chaz som bara stått och tittat på oss. Jag kramade om honom och han pussade mig snabbt på kinden.
"Det var länge sen." flinade han när han släppte mig och återigen himlade jag med ögonen innan jag log mot honom. Han var bra rolig ibland han. Innan jag riktigt hunnit vända mig mot Ryan hade han redan omfamnat mig och nästan lyft upp mig från marken.
"Oj, någon mer som saknat mig märker jag." skrattade jag när han släppte ner mig. Han log lite medan han nickade.
"Jag är så van att ha dig omkring mig nu, så det blev rätt tråkigt när du lämnade oss. Inte ens Justin har den inverkan på mig." förklarade han och sneglade på Justin.
"Aye!" hörde jag bakom mig och tittade på Justin som nu såg lite småsur ut. Jag skrattade åt hans min och gick fram till honom för att ge honom en puss på kinden.
"Ledsen Dez, men det där hjälpte inte. Du får nog försöka bättre än sådär." muttrade han surt, men jag kunde urskilja att det ryckte i mungipan på honom. Det fick mig att skratta lågt, han trodde verkligen att jag gick på såna där skådespelerier. Han trodde nog att han lyckades lura mig genom att spela sur, men det kunde han glömma.
"Justin, har du typ en tjocktröja jag kan låna eller något? Det är rätt kallt faktiskt." frågade jag istället och han tittade på mig en stund innan han log och tog min hand.
"Jo, i min väska har jag en tjocktröja som du kan få låna." flinade han och började dra med mig mot trappan. Han verkade ha bråttom upp, för han ignorerade kommentarerna han fick från de andra. Ryan tyckte vi skulle hålla oss på mattan, för det var hans säng som fick lida annars. Chaz busvisslade medan Christian och Caitlin skrattade bakom oss.
"Är du så angelägen om att jag inte ska frysa?" skrattade jag när vi kom in i ett rum, som jag antog var Ryan's. Väl inne i rummet släppte han mig och gick lugnt bort till sin väska som stod bredvid sängen. Han började gräva lite i den innan han drog upp en stor, svart hoodie, som han kastade till mig. Jag drog på mig den och rös av välbehag, jag hade frysit mer än jag trott. Hoddie'n var enormt stor på mig, jag var ganska säker på att den till och med var stor på Justin, för den gick ner över rumpan och en liten bit till. När jag granskade rummet hittade jag en helfigurspegel som jag gick fram till. När jag såg mig själv började jag skratta. Nog var tröjan enorm alltid. Det såg ut som om det var det enda jag hade på mig, eftersom att den till och med täckte kjolen.
"Du har inte några mjukisar också?" frågade jag utan att titta upp från spegeln. Mitt hår såg ut som ett ugglebo, så jag delade snabbt in de i tre like stora slingor och flätade det snabbt i en slarvig fläta. Justin skrämde mig genom att räcka fram en mörklila tofs framför ögonen på mig.
"Den låg i min väska, men jag gissar på att den tillhör dig." log han när jag tog emot den. Jo, det var min, men jag undrade vad den gjorde i hans väska. Snabbt satte jag i den i håret och granskade mig än en gång i spegeln. Det såg ut som om jag varit sjuk i en vecka och bara gått omkring hemma i tröjan. Dörren till rummet öppnades och Caitlin stack in huvudet.
"Tänkte om du ville låna mjukisar? Justin's är nog förstora för dig." log hon och sträckte fram handen med ett par byxor i. Jag gick fram till henne och tog emot dem.
"Tack Caitlin, jag kommer ner snart." log jag mot henne och gick tillbaka till spegeln.
"Japp, och Justin, du hörde var Ryan sa; tassarna på mattan." skrattade hon innan hon stängde dörren. Han flinade när han ställde sig bakom mig och tittade på mig medan jag höll upp byxorna framför mig. Det var ett par vita mysisbyxor med några vita bokstäver på rumpan. När jag läste dem började jag skratta.
"Passande, det står don't touch. Hm, hur ska du göra nu då? Du får visst lyssna på Ryan." flinade jag roat mot Justin. Han blinkade en gång innan han tog tag i byxorna och slängde dem på sängen.
"Enkelt. Du får inte använda byxorna!" flinade han retfullt och drog mig närmare sig. Han kysste mig mjukt och la sin ena hand bakom nacken och den andra vilade vid min midja. Mina händer lekte i hans hår medan kyssen pågick, och det var inte vilken kyss som helst, den växte för var sekund som gick. Den blev större, mer passionerad, mer... laddad.
"Tror du inte det kommer bli väldigt kallt?" frågade jag roat mot hans läppar medan jag motstod lusten att skratta. Han flinade lite mot mina läppar men drog mig närmare sig.
"Det finns andra sätt för dig att bli varm." svarade han medan han sakta började gå framåt, så att jag fick backa. Efter inte lång tid stötte jag emot väggen.
"Jasså? Ge mig ett exempel!" envisades jag retsamt, återigen mot hans läppar. Hans ena hand letade sig under tjocktröjan och vilade nu vid min midja, mot min kalla hud. Hans hand var varm och beröringen var behaglig.
"Det där hjälper inte." påpekade jag samtidigt som jag rös. Hans läppar lämnade mina och han skrattade lågt samtidigt som han lutade sin panna mot min och såg in i mina ögon.
"Det finns filtar. Du får välja själv, antingen har du byxorna, men då får du ignorera texten, eller så får du helt enkelt hitta på en annan lösning på problemet." log han, som om det var världens självklaraste sak. Jag tog hans ansikte mellan mina händer och gav honom en mjuk kyss innan jag gick förbi honom mot Ryan's skrivbord som var överöst med grejer. Efter att ha plockat runt ett tag hittade jag vad jag letade efter. En svart penna, ett rätt så tjockt papper och självhäftande tejp. Justin hängde över min axel, men jag vände mig bort medan jag skrev på pappret efter att ha vikt det dubbelt. När jag var klar tog jag upp byxorna från sängen och tejpade fast pappret över Don't Touch. Jag log åt mitt verk och visade det glatt för Justin.
"Duger det där för dig?" flinade jag lekfullt och väntade medan han läst klart det. Han skrattade innan han nickade och gjorde tummen upp.
"Det där blir perfekt. Nu kan du sätta på dig dem!" flinade han och jag himlade roat med ögonen innan jag drog på mig byxorna. De satt väldigt bra, jag och Caitlin hade rätt lika i storlek. När jag granskade dem i spegeln flinade jag åt lappen som nu satt över rumpan. Det såg faktiskt rätt okej ut, lite konstigt ut, eftersom att det faktiskt var en papperslapp då, men det var det ju egentligen ingenting som någon brydde sig om. De skulle ju bara titta på vad de stod. Jag undrade hur de skulle reagera när de såg att istället för att det står Don't Touch så står det med stora bokstäver; JUSTIN'S ONLY!
Haha, mjaa, det var väl fiffigt av henne? ;)
Vad tror ni de andra kommer säga?
Och hur kommer Caitlin reagera över allting med Christopher?
Haha, till och med jag tycker att det var lite fiffigt ^^
Hahaha man kan ha sina stunder ibland, men guess what!
Nu känns det som om jag verkligen är tillbaka! :D
Det kanske var det här det krävdes, att skriva en massa på en dag...!
Jag är i alla fall glad att jag gjorde det och jag tror att det kommer bli ett par kapitel imorgon (eller idag snarare) också eftersom att jag är hemma från praktiken på grund av sjukdom...! :D
I alla fall! Tack för alla underbara kommentarer!
Ni är otroliga! Älskar er alla supermycket!
Ni gör mig alltid så glad! :)
Puss och Kram <3
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 92
"Åh, jag är ledsen, Dez!" sa han medlidande och drog mig hårt intill sig. Det rann ett par tårar till, men sen efter en stund så slutade det rinna, som om det var slut på dem, vilket jag också hoppades att det var. Det kändes som om jag verkligen gjort rätt i att åka hit, även om det var meningen att jag skulle träffa Caitlin, så kändes det ändå bra att berätta det för Justin, för han förstod mig fortfarande på ett sätt som vi insett att ingen annan förstod mig på. Det var väl som vi sagt några dagar tidigare, vi låg på samma nivå.
"Jag ska bara kolla var Justin tog vägen!" hördes en röst från något av rummen bredvid hallen där vi satt. Jag hoppade till, och det gjorde Justin också. Innan vi hunnit riktigt reagera kom Christian runt hörnet. När han såg mig stannade han upp och stirrade på mig med stora ögon.
"Hey sis!" sa han bara men rörde sig inte ur fläcken. Jag log lite mot honom innan jag reste mig upp.
"Justin, var är badrummet, jag vill inte att alla ska se mig så här." sa jag tyst till Justin när han hade rest sig upp. Han log förstående mot mig innan han öppnade en dörr till vänster om oss och visade med en gest att jag skulle gå in. Snabbt log jag mot honom och låste sen in mig på toaletten. När jag såg mig själv i spegeln brast jag i skratt, jag såg verkligen hemsk ut. Utanför dörren hörde jag hur Justin och Christian pratade, men jag kunde inte urskilja några ord. Däremot var det väl inte så svårt att gissa vad dem pratade om, och för min del spelade det ingen större roll heller. När jag ansåg att jag såg någorlunda ut skvätte jag lite vatten i ansiktet och torkade det innan jag slutligen öppnade dörren. Så fort jag kom ut så kom Christian fram till mig och gav mig en hård kram.
"Han förtjänar inte dig, Dezzie! Du är mycket bättre än så och förtjänar inget annat än det bästa!" sa han medan han höll om mig hårt. Jag log lite innan jag suckade inombords när jag kände en tår rinna nerför kinden.
"Åh, nu fick du mig att börja gråta också!" mumlade jag medan jag släppte honom och vände bort huvudet så att håret föll som en ridå och skyddade mitt ansikte. Det blev varmt om kinderna, suck, självklart skulle jag rodna också.
"Aww, du fick henne att rodna också!" berättade Justin och jag slängde en mördande blick på honom. Han log oskyldigt mot mig. Det var hans speciella leende, leendet som alltid gjorde mig glad, så jag var tvungen att le mot honom ändå.
"Tack, det där var snällt!" sa jag åt honom innan jag himlade med ögonen, fortfarande leende mot honom. Han ryckte på axlarna och såg oerhört oskyldig ut.
"Ingen orsak!" flinade han och ställde sig bakom mig innan han la sina armar omkring mig. Han borrade in sitt ansikte i mitt hår och jag kände hur en rysning for genom kroppen på mig. Automatiskt försökte jag rygga undan, men han höll i mig.
"Justin, sluta! Jag ryser!" skrattade jag fram till slut när han inte slutade. Han skrattade och vilade istället sin haka mot min axel.
"Det är trevligt att höra dig skratta, shawty!" viskade han till mig och jag log för mig själv. Hur sårad jag än kände mig, hur ledsen och ensam jag än kände mig, så fick han mig alltid på bättre humör. Jag vände på huvudet för att pussa honom på kinden som tack.
"Var är de andra någonstans?" frågade jag och vände mig mot Christian som bara stod och log fånigt. Han utbytte någon blick med Justin innan han log orsäktande och försvann tillbaka runt hörnet som han kommit fram från.
"Vad var det där om?" frågade jag förvånat och vände huvudet mot Justin igen som nu tittade på mig med ett välbekant leende på läpparna. Utan att svara tryckte han sina läppar mot mina och jag kunde inte annat än le. Som jag väntat mig for en elektrisk stöt genom kroppen på mig. Nu var jag säker på två saker; jag hade känslor för Justin, och dem känslorna hade ingenting med Christopher att göra. Det här var äkta, kanske mer äkta än jag först trott när jag fortfarande var osäker över Christopher. Jag älskade honom fortfarande, det skulle ta ett tag att komma över, men det var just det, de känslorna höll redan på att svalna. Mina känslor för Justin var starkare än vad mina känslor för Christopher hade varit när han och jag blivit tillsammans. De här känslorna skulle inte svalna, för de växte starkare av varje blick, varje beröring, varje kyss.
Aww :)
Jag ska vara ärlig, jag kan inte sluta le när jag skriver såna här kapitel, i alla fall såsom slutet på det här kapitlet ^^
Jag blir så klart ännu gladare att ni alla gillar dem också, kanske till och med mer än vad jag gör! :')
Jag tror inte riktigt att ni förstår hur glad jag blir över alla era underbara kommentarer!
Ni är verkligen fantastiska!
Utan er, och era kommentarer, skulle jag nog inte ha fortsatt med den här novellen!
Hur mycket idéer jag än haft och så, så nej, jag hade nog avslutat den för länge sen!
Ni pushar på mig så ofantligt mycket, så man blir rörd!
Tack så mycket för att ni finns!
Och för att ni tycker om det jag gör! :)
För jag gör det för er! :)<3
Älskar er massor!
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 91
"Jag är en sån idiot ibland!" morrade jag för mig själv medan jag styrde ut på motorvägen. Jag hade ingen som helst lust att åka hem, jag behövde köra en stund. Bara vara själv och åka dit jag kom liksom, inte bestämma någonting i förväg. Allteftersom insåg jag att jag verkligen behövde prata med Caitlin. Caitlin eller Jasmine. Egentligen båda, men Caitlin var ju närmast. Utan att egentligen tänka mig för så mycket så svängde jag ut på vägen som gick mot Stratford. Jag hade alltid haft bra lokalsinne, så jag skullle inte ha några problem med att hitta huset. Dessutom skulle jag få ungefär två timmar på mig att fundera över allting. Det var skönt, att bara få fundera och vara i min egen ensamhet, men till slut tröttnade jag på mina tankar och satte igång radion. Slutet på Firework med Katy Perry spelades och sen hörde jag introt till I Just Had Sex med Akon, vilket fick mig att le brett utan att egentligen tänka mig för. Förra gången jag hörde den låten så hade jag ju haft en komisk stund med Justin, vilket nu spelades upp i mitt huvud, om och om igen. Det kankse var äkta i alla fall? Kanske hade det ingenting med Christopher att göra alls? Jag var fortfarande inte säker, inte helt 100 på det, men jag hade en svag aning om att jag faktiskt hade känslor för honom. För ingen mindre än Justin Drew Bieber.
Två timmar gick fortare än vad jag väntat mig. Jag stod nu utanför Ryan's hus och funderade på om jag skulle gå in eller inte. Jag slängde en blick i backspegeln, efter att ha vinklat den lite mot mig, och insåg att jag såg allmänt trött ut. Efter en djup suck bestämde jag mig för att knacka på hos Ryan, då kunde jag ju prata med Caitlin och jag slapp sitta ute i bilen längre. Jag älskade att åka bil, och köra bil, men jag gillade inte att bara sitta i bilen, det fick mig att må dåligt eftersom att jag inte kunde röra mig fritt på samma sätt som i vanliga fall. Så det var en enorm befrielse när jag klev ur bilen, trots att det blev kallt. Nu insåg jag att jag borde tagit på mig mer kläder än bara den svarta kjolen och linnet, men det var ju lätt att vara efterklok. När jag försiktigt stängde igen dörren och snabbt låste den, hörde jag en röst en bit bort.
"Nej, jag åker dit imorgon och hälsar på. Nej jag har inte pratat med pappa ännu, men jag vet att han är hemma. För att jag fortfarande följer honom på Twitter." hörde jag Justin säga en bit bort. Jag sökte efter honom med blicken och såg att han stod en bit ut på gräsmattan. Han pratade i telefon, och jag var ganska säker på att det var Pattie han pratade med. När jag såg honom insåg jag hur mycket Christopher faktiskt hade sårat mig, hur ont det faktiskt gjorde, och hur mycket jag saknat att vara i närheten av min egen lilla solstråle, Justin. När jag stått och tittat på honom en stund mötte han min blick.
"Mamma, jag ringer upp dig om en stund. Hej då!" sa han och klickade av telefonen medan han gick mot mig med försiktiga steg.
"Dezzie? Vad har hänt?" frågade han när han nästan var framme hos mig. Jag tittade på honom med en förvirrad blick, vad menade han? Hur kunde han veta att det hade hänt något? Jag blinkade till och kände hur något rann nerför min kind, då förstod jag vad han sett, jag grät. Nu kom tårarna som jag väntat på när jag kört omkring. Utan att vänta på svar omfamnade han mig hårt och då började tårarna rinna på allvar, samtidigt som jag skakade av kölden. Det var något han verkade inse för han släppte mig snabbt och drog med mig upp mot huset.
"Hur länge har du stått här ute? Du är svinkall!" sa han medan han öppnade dörren och drog in mig. När vi var inne satte han sig ner på golvet med ryggen mot dörren och drog ner mig i sitt knä. Återigen omfamnade han mig och jag kände den trygghet jag brukade känna när han var i närheten. Det kändes som om vi satt där i evighet, men ingen sa något, och till slut hade mina tårar slutat rinna, åtminstone så drastiskt. Han drog sin hand genom mitt hår medan han drog mig ytterligare närmare sig, om det nu var möjligt.
"Hur känns det?" viskade han försiktigt innan han kysste min panna. Jag snörvlade ofrivilligt till innan jag svagt log för mig själv.
"Bättre antar jag. Förädiska tårar! Jag har suttit och väntat på dem i över två timmar och nu kommer dem jävlarna." muttrade jag för mig själv och himlade med ögonen. Justin ryckte till lite och tryckte bort mig lite så att han kunde se in i mina ögon.
"Har du suttit härute i över två timmar och frysit?" frågade han förskräckt och granskade mig med vidgade ögon. Jag skakade på huvudet och pressade fram ett leende.
"Nej, jag har suttit här utanför i högst tio minuter. Däremot har jag åkt runt en hel del." förklarade jag och vände bort huvudet. När jag drog mina händer under ögonen för att torka bort tårarna så insåg jag att jag varit otroligt korkad som använt mascara. Jag var säkert helt svart under ögonen, väldigt snyggt. Eller inte!
"Vad är det som har hänt Dezzie?" frågade Justin försiktigt, det lät nästan som om han var rädd för någonting. Jag vände blicken mot honom men han sa ingenting mer, han såg mest orolig ut.
"Det ser ut som om du tror att jag kommer explodera när som helst." påpekade jag medan jag observerade honom. Det såg verkligen ut som om han trodde det, som om jag när som helst skulle kunna göra någonting farligt.
"Är det så konstigt egentligen? Jag har sett dig gråta en gång, och efter det hamnade du i ett rejält chocktillstånd. Jag vet ju inte ens vad det är som har hänt dig." förklarade han och jag förstod nu vad han menade. Jag drog ett djupt andetag och höll upp händerna för att visa att jag minsann inte skulle hamna i något chocktillstånd inte. Inte idag. Han log svagt mot mig innan han tog min hand i sin.
"Någonting har hänt, det syns på dig. Det är dessutom ingenting litet, för du gråter inte bara så där. Snälla berätta, jag gillar inte att se dig så här!" sa han lugnt medan han drog mig emot sig lite. Jag velade en stund innan jag suckade.
"Du hade rätt! Pappa hade rätt! Ja, ni allihop hade rätt!" började jag och tittade bort från Justin's genomträngande ögon. Så fort våra blickar möttes så kändes det som om han såg rätt in i själen på mig. Jag kände hans hand under min haka, han vred upp mitt ansikte mot honom för att jag skulle möta hans blick.
"Jag brukar ha rätt, men vad är det jag har rätt i den här gången? Det verkar i alla fall inte vara något bra." sa han och la huvudet lite på sned. Jag var tvungen att le åt honom, han var så otroligt söt så det fanns inget annat jag kunde göra. Han besvarade mitt leende, men han såg fortfarande orolig ut.
"Du hade rätt om Christopher. Han har varit otrogen." suckade jag och såg varsamt in i Justin's ögon när jag sa det. De förändrades snabbt. Först såg han förvirrad ut, sen osäker ut, sen ändrades det till ilska och till slut stannade det vid medlidande.
"Åh, jag är ledsen, Dez!" sa han medlidande och drog mig hårt intill sig. Det rann ett par tårar till, men sen efter en stund så slutade det rinna, som om det var slut på dem, vilket jag också hoppades att det var. Det kändes som om jag verkligen gjort rätt i att åka hit, även om det var meningen att jag skulle träffa Caitlin, så kändes det ändå bra att berätta det för Justin, för han förstod mig fortfarande på ett sätt som vi insett att ingen annan förstod mig på. Det var väl som vi sagt några dagar tidigare, vi låg på samma nivå.
Aww, han kan allt vara extremt söt den där pöjken! :)
Mja, det blev väl inte helt som planerat, men det kanske var bra ändå?
Som ni kanske har sett så har jag startat en facebook-sida (en gilla-sida) för biebercash, och där kommer jag uppdatera så fort ett nytt kapitel kommit ut, ni kan pusha på mig om jag inte laddat upp kapitel på någon dag eller två o.s.v.
Så gilla den gärna, så är det lättare för er att se när uppdateringar har gjorts! :)
Kram kram på er alla <33
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 90
"Hej älskling! Överrask...ning...!" började jag men kom inte längre förrän jag insåg att Christopher inte var ensam. Han log på sin säng, med Robyn över sig, och de båda hade inget annat än underkläder på sig. Jag avbröt dem i en vild kyss och hela min värld rasade samman. Justin hade haft rätt! Pappa hade haft rätt! Alla hade haft rätt! Christopher hade varit otrogen mot mig, med en av mina närmaste tjejkompisar.
Jag stod och stirrade på dem i ett fåtal sekunder innan jag tvärvände i dörren och gick med snabba steg nerför trappan. Bakom mig hörde jag hur Robyn sa något, och sen hur Christopher ropade efter mig men jag ignorerade det. Innan jag stängde igen dörren hörde jag dundrande steg i trappan därinne, Christopher var säkert på väg ner för att komma med sina vanliga ursäkter, men det hade han inget för, och det borde han veta vid det här laget.
"Älskling! Vänta! Det är inte som du tr..." hörde jag honom ropa innan jag slängde igen dörren med en kraftig smäll och hans röst dog bort ur den smått kyliga kvällsluften. När jag var halvvägs över gräsmattan öppnades dörren bakom mig, men jag gick bara snabbare.
"Dezzie! Nu är du löjlig! Kom tillbaka hit och prata med mig! Jag kan inte gå längre, jag har inga kläder på mig!" ropade han från dörren och de fick mitt att stanna. Jag vände mit sakta om och slängde en irriterad blick mot honom.
"Nej men så synd om dig då! Gå upp och fortsätt med vad du höll på med istället för att försöka prata med mig, för det har du ingenting för! Du har gjort bort dig för sista gången! Jag såg förbi det första gången för att du hade druckit, men den här gången funkar det inte! Låt mig bara vara, jag vill inte ha något med dig att göra längre! Du har sårat mig tillräckligt mycket på en vecka än vad de flesta skulle kunna göra under en hel livstid!" skrek jag åt honom innan jag återigen vände och började gå mot bilen. När jag var framme låste jag snabbt upp dörren och var på väg att sätta mig i bilen när någon tog tag i min axel.
"Men kom igen babe!" sa han bakom mig och jag tvärvände snabbt och slog honom med knytnäven över kinden. Han backade förvånat och höll sig för kinden.
"Jag sa åt dig att låta mig vara! Jag menar allvar, Christopher! Jag vill inte ha något mer med dig att göra! Det här är slut, så slut det bara går! Du har sårat mig mer än vad jag ens trodde var möjligt, och nu får du ta konsekvenserna för det! Jag kan inte ens fatta att jag fick dåligt samvete över att jag kysste Justin." slängde jag ur mig i ansiktet på honom. Han blinkade till av de sista orden och morrade till.
"Har du varit otrogen mot mig?" morrade han hårt och såg sur ut. Jag skrattade ett glädjelöst skratt.
"Ursäkta? Du har legat med en av mina närmaste tjejkompisar hur länge som helst. Jag kan inte fatta att jag inte såg det förrän nu! Alla gånger ni haft filmkväll, alla gånger ni gått på samma fest tillsammans. Du har varit otrogen! Skit samma, kalla det var fan du vill! Det här är ändå slut, så spring tillbaka till Robyn du, jag bryr mig inte!" spottade jag ur mig innan jag satte mig i bilen, startade, och gasade därifrån. Jag kände mig så dum, varför skulle jag alltid tro det bästa om folk? Han hade sumpat mitt förtroende en gång när vi varit tillsammans i fyra månader. Han hade gått på fest tillsammans med Olivia, en tjej hans klass, och eftersom att jag inte drack så tänkte inte jag åka dit. Olyckligt nog för honom frågade Sky om jag inte ville komma ändå och liksom träffa lite folk. Jag hade gått med på det hela och åkt dit. Sen hade jag ju insett att jag inte sett Christopher på ett tag och när jag frågade Philip (en killkompis till Sky) var han var någonstans så sa han att han sett honom gå in i ett sovrum hand i hand med Olivia. Jag hade inte ens behövt öppna dörren för att veta att de hade sex, det hördes ända ut. Jag var dum nog som förlät honom bara för att han hade druckigt och skyllde på att han inte riktigt kunde förklara sina handlingar.
"Jag är en sån idiot ibland!" morrade jag för mig själv medan jag styrde ut på motorvägen. Jag hade ingen som helst lust att åka hem, jag behövde köra en stund. Bara vara själv och åka dit jag kom liksom, inte bestämma någonting i förväg. Allteftersom insåg jag att jag verkligen behövde prata med Caitlin. Caitlin eller Jasmine. Egentligen båda, men Caitlin var ju närmast. Utan att egentligen tänka mig för så mycket så svängde jag ut på vägen som gick mot Stratford. Jag hade alltid haft bra lokalsinne, så jag skullle inte ha några problem med att hitta huset. Dessutom skulle jag få ungefär två timmar på mig att fundera över allting. Det var skönt, att bara få fundera och vara i min egen ensamhet, men till slut tröttnade jag på mina tankar och satte igång radion. Slutet på Firework med Katy Perry spelades och sen hörde jag introt till I Just Had Sex med Akon, vilket fick mig att le brett utan att egentligen tänka mig för. Förra gången jag hörde den låten så hade jag ju haft en komisk stund med Justin, vilket nu spelades upp i mitt huvud, om och om igen. Det kankse var äkta i alla fall? Kanske hade det ingenting med Christopher att göra alls? Jag var fortfarande inte säker, inte helt 100 på det, men jag hade en svag aning om att jag faktiskt hade känslor för honom. För ingen mindre än Justin Drew Bieber.
Oj då, mjaa, nog var han otrogen alltid!
Skitstövel va?
Men det händer ju så...
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer här nere...
Ni är lika fantastiska som vanligt när det gäller era kommentarer!
Jag fick några goda skratt, och det är ingen mindre än er förtjänst! :)
Jag är hemma och är sjuk, så jag tror att jag kanske slänger upp nästa kapitel inom kort ^^
Hahahaha jag har så tråkigt när jag är hemma och en oändlig skrivlust ^^
Men vi får se ;)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 89
"Det är ju det man har vänner till, eller hur?" svarade hon och jag blev helt varm i kroppen. Jag fattade inte att jag missat så många härliga människor. Tänk om jag aldrig börjat lägga upp videor på YouTube, då hade jag aldrig fått kontakt med Caitlin och Christian. Då hade jag aldrig snackat med Ryan och Chaz heller. Hade jag inte blivit prankad av Ellie och Christopher, hade jag aldrig träffat Justin. Och hade Justin och jag inte haft vårt lilla krig, så hade jag heller aldrig träffat Jasmine. Det är nog som folk säger; if it's meant to be, it will be!
Nu satt jag på planet mot Kanada. Det var tråkigt att lämna Atlanta, men det hade inte riktigt blivit som jag planerat, så det var ganska okej ändå. När jag hade berättat för Caitlin och killarna att jag skulle åka hem till Kanada så hade dem ivrigt börjat prata om att de allihop skulle hänga med, men åka hem till Chaz eller Ryan för att stanna där ett par dagar. Justin hade nog varit med mest i diskussionen, eftersom att han ville träffa sin mormor och morfar samt sin pappa och sina två småsyskon. Han hade genast ringt till sin mamma, Pattie, och till Scooter, hans manager, för att se om det gick, och tydligen hade det varit okej, för nu satt han här på planet, tillsammans med mig, Caitlin, Christian, Chaz och Ryan. Jasmine hade åkt tillbaka till studion, men sagt att jag skulle ringa när jag pratat med Christopher, och hittat en eventuell lösning på allting. När jag berättat för Caitlin om min lilla plan så hade hon nästan sagt precis som Jasmine sagt, att det var bättre att försöka få bukt med allting så fort som möjligt, och jag höll med dem båda två. Killarna visste dock ingenting ännu.
"Så, du har pratat med din pappa om att du kommer hem?" frågade Caitlin, som var den enda som satt bredvid mig. Jag och Caitlin satt på en egen rad, två rader bakom killarna. Det hade varit smidigast att göra så eftersom att Justin inte fick väcka onödigt med uppmärksamhet. Även om Kenny faktiskt var med (han satt ungefär tre stolar bakom Justin), så var vi ju på ett plan fyllt med folk, där ungefär hälften var tonåringar, så det kunde lätt bli en massa dramatik om han inte var försiktigt. Dramatik var dessutom något som varken jag eller Justin klarade av för tillfället. I och med att det tydligen stod rätt mycket om mig också i de flesta tidningar, så skulle nog inte folk låta mig vara heller, om de insåg att både Justin och jag satt på planet.
"Japp, han vet att jag är på väg hem. Han hämtar mig på flygplatsen, sen skjutsar han hem er till Chaz eller Ryan, eftersom att det ändå är på vägen, och sen hämtar jag bilen hemma hos mig." svarade jag och log mot henne. Jag hade bestämt mig för att jag skulle överraska Christopher, då kanske han skulle bli lite glad innan vi pratade igenom allting. Han älskade nämligen överraskningar, så det var ett säkert kort. Därför hade jag bara berättat att jag skulle hem för pappa, och han hade lovat att inte säga någonting till någon, inte ens till Ellie.
"Det blir nog bra. Du får ringa sen när du har pratat med honom och ni, eller du har kommit fram till hur det blir sen. Det är bara att ringa, när som helst, jag svarar alltid vet du!" log hon innan hon lutade sig tillbaka lite i sätet och satte in en hörlur i örat. Jag log mot henne och gjorde detsamma, det var det bästa med att flyga, att man kunde titta på film.
Några timmar senare
"Vi hörs sen Caitlin! Jag ska precis till att hoppa in i duschen nu så att jag är lite fräsch när jag träffar Chris. Jag hör av mig när allting är klart. Hälsa alla från mig att jag redan saknar dem! Och du, juste, ge mitt nummer till alla så att de kan nå mig på något sätt. Älskar er. Hej då!" sa jag i luren innan jag la på. Det hade varit jobbigt att säga hej då när vi kommit fram till Ryan's hus. Särskilt jobbigt var det att säga hej då till Justin. Vi hade knappt pratat på hela bilresan från flygplatsen till Stratford. Däremot hade han och pappa hamnat i någon intressant diskussion. Det var nästan läskigt att se dem komma så bra överrens, men det kanske var som folk sa, att det bara var Christopher och de andra idioterna jag varit tillsammans med innan, som han inte gillat. Han hade pratat en hel del med Chaz, Ryan, Christian och Caitlin också, men det verkade som om Justin och han hade väldigt mycket att prata om.
"Älskling, duschen har stått på ett bra tag nu, kanske dags att hoppa in innan varmvattnet tar slut." ropade pappa från nedervåningen och jag himlade med ögonen. Duschen hade stått på i högst fem minuter, så det vore omöjligt att varmvattnet skulle ha tagit slut. Men jag gjorde som han sa och gick iväg till badrummet med en ny uppsättning med kläder för att ta mig en dusch. Därinne fick jag tid till att tänka, på vad jag skulle säga, hur han kanske skulle reagera, vad som skulle hända med Justin, ja frågorna var oändliga, och än så länge hade jag inga svar. Efter tjugo minuter orkade jag inte stå och fundera längre, så jag fixade snabbt klart mitt hår och sedan gick jag ur för att torka mig och ta på mig kläder. Jag hade valt att ha på mig min svarta, rätt korta kjol och mitt Ed Hardy linne. Som vanligt hade jag ingen som helst anledning till att sminka mig, men jag hade tråkigt, och sköt väl upp pratet med Christopher, så jag satte mig framför spegeln inne på mitt rum och drog några drag med mascaran. När jag inte kunde dra ut på det mer suckade jag ljudligt, drog ett djupt andetag och slängde en sista blick i spegeln innan jag gick ut ur rummet med min handväska och vidare nerför trappan.
"Pappa, jag drar till Chris nu! Vet inte när jag kommer hem, vi får se! Älskar dig!" ropade jag från hallen innan jag gick ut ur huset utan att vänta på svar. Han skulle säkert bara vilja prata om det, diskutera om det verkligen var en bra idé eller inte. Sånt orkade jag inte med just nu, så jag gick mot garaget och tryckte på knappen bakom elskåpet för att garageporten skulle åka upp. Därinne stod min älskade bil, som jag faktiskt saknat under min vistelse i Atlanta. Det märktes att jag inte kört min egen bil när jag skulle köra ut ur garaget. Jag hade inprintat i huvudet att jag skulle behöva växla och blev först förskräckt när jag inte hittade kopplingen.
"Suck, nu känner man sig lite dum." muttrade jag för mig själv och himlade med ögonen innan jag la i Driven och rullade ut ur garaget och ut på gatan. Vi bodde ganska nära, Christopher och jag, men av någon anledning så hade jag ingen lust att gå. Jag hade ju saknat min bil, så då kunde jag ju lika gärna ta den till honom, även om det bara var några få kvarter. Det tog inte ens tio minuter att köra till honom, och när jag var framme parkerade jag ett par hus ner på vägen, jag ville inte att han skulle se mig ännu. När jag istället gick upp mot deras hus insåg jag att det nog bara var han hemma, om inte hans lillebror var hemma så klart. Jag hoppades att han skulle vara själv, även om jag saknat hans mamma. Det skulle bli lättare att prata ut om det inte fanns någon mer i huset.
"Okej, here we go!" sa jag till mig själv när jag stod utanför ytterdörren. Som vanligt var den upplåst, så jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick in. Vi var så pass mycket hos varandra att det blivit helt naturligt. Han gick bara raka vägen in hos mig, och jag gick raka vägen in hos honom. Vi bodde ju ändå hos varandra omvartannat. Det var ju bara onödigt att knacka och ha sig, särskilt när Chris alltid var uppe på sitt rum, och inte ens hörde hur hans mamma ropade på honom från köket. När jag kom in genom dörren möttes jag av den välbekanta doften och dunket från musiken som Chris poppade uppe på sitt rum. Jag log för mig själv, det var så han så det knappt gick att bli förvånad längre. Han poppade alltid musik när han var hemma, varesig han var själv eller inte. Det kunde ju vara anledningen till att han aldrig hörde något. Idag var det dock en positiv sak, han skulle med största säkerhet inte höra mig när jag gick uppför den knarrande trappan. Jag stod nu utanför hans dörr och tog ett djupt andetag innan jaglugnt öppnade dörren till hans rum.
"Hej älskling! Överrask...ning...!" började jag men kom inte längre förrän jag insåg att Christopher inte var ensam. Han log på sin säng, med Robyn över sig, och de båda hade inget annat än underkläder på sig. Jag avbröt dem i en vild kyss och hela min värld rasade samman. Justin hade haft rätt! Pappa hade haft rätt! Alla hade haft rätt! Christopher hade varit otrogen mot mig, med en av mina närmaste tjejkompisar.
Ojskibojski!
Var det väntat?
Eller kanske helt oväntat?
Kanske har Dezzie bara missuppfattat allting?
Det kanske inte alls är som det ser ut?
Och om det stämmer då?
Vem hurrar?
Vem är förbannad på honom?
Vem gillar att han är otrogen?
Vem tror att det finns en bra förklaring till det hela?
Jaanii.... Frågorna från mig är oändliga! :P
Det skulle vara superkul om ni kunde svara på någon av dem! :D
Nu ska jag snart sova, jag vet, fett tidigt, men jag lovade Stephis.
Vi gjorde en deal, som hon naturligtvis lyckas hålla! ^^
Duktig du är gumman! <3
I alla fall!
Tack för kommentarerna!
Pussisar!
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 88
"Den andra killen heter Christopher. Han är liksom... min pojkvän." suckade jag och såg hur Jasmine hastigt vände huvudet mot mig med en frågande blick. Jag nickade förstiktigt, skamset. För det gjorde jag, jag skämdes på ett sätt. Nog för att Chris kunde bete sig som ett svin ibland, så var vi fortfarande tillsammans och jag var nästan på G med Justin.
"Okej, jag är inte en person som dömmer någon förän jag hört hela historien, så fortsätt." log hon svagt mot mig och gjorde en gest med handen som visade att jag skulle fortsätta. Jag log tacksamt mot henne innan jag började berätta allting, helt från början.
När jag berättat allting om mitt stora dilemma då det gällde Justin och Christopher, samt allt om den misslyckade dejten med Christopher och den fantastiska med Justin, så satt Jasmine bara tyst och granskade mig. Jag började bli nervös över vad hon skulle säga, eftersom att hennes ansikte var helt uttryckslöst. Efter ännu ett par minuters tystnad kunde jag inte hålla mig längre.
"Snälla Jasmine, säg någonting!" bad jag lågt och tittade på henne. Hon blinkade en gång innan hon log svagt.
"Du har en hel del att tänka igenom hör jag." sa hon bara, men jag kunde fortfaranade inte avgöra vad hennes reaktion var. Jag började bli ordentligt nervös och orolig. Något hon verkade ha sett för hon reste sig upp och kom fram till min solstol. Hon satte sig ner vid mina fötter och log mot mig.
"Se inte så förskräckt ut! Jag förstår att du gjort som du gjort, för helt ärligt tror jag inte att jag skulle gjort så mycket annorlunda. Du är sårad över vad Christopher gjorde, och behöver tröst. Då snackar jag inte bara om en sån tröst där man pratar, utan du behöver känna att någon faktiskt förstår dig på ett djupare sätt. Justin är perfekt för det, det är han verkligen. Han bryr sig, han gör allt för folk, han försöker göra så gott han kan, och det är helt klart att han har fallit för dig. Det syns långa vägar. Däremot är ju frågan om du verkligen är kär i honom, eller om det här bara har varit en reaktion på vad Christopher gjorde. Förstår du hur jag menar?" frågade Jasmine och jag svalde hårt innan jag nickade. Jag förstod precis vad hon menade, för jag hade frågat mig själv detsamma.
"Det är klart att jag förstår hur du menar, det är ju ett av mina dilemman. Jag vill vara helt säker på vad jag gör innan jag drar in någon, det är hur jag brukar göra i alla fall, men nu är det nästan tvärtom. Jag har ingen som helst aning om vad jag håller på med, men ändå har jag tydligen fått Justin på fall. Det är väl rätt bra, om jag var säker på att jag fallit för honom också, men om det är som du säger, att det kanske bara är en reaktion på hur Christopher sårade mig, då vet jag inte längre vad jag ska göra. Jag vill inte såra Justin på något sätt för han är för bra för det." babblade jag fram och suckade. Jag hade alltid hatat dramatik, i alla fall när det var till min nackdel, och det här var mer än väl till min nackdel.
"Så, vad ska du göra?" frågade Jaz och log försiktigt mot mig. Jag suckade igen, jag hade ju ingen aning om hur jag skulle fixa till det jag ställt till med. En sak var i alla fall helt säker, jag var tungen att göra någonting. Jag var dessutom ganska säker på vad jag skull bli tvungen att börja med.
"Jag antar att jag måste prata med Christopher först av allt. För om jag löser allting mellan honom och mig så kanske jag lättare ser om jag bara behövde Justin på grund av Christopher eller om jag faktiskt har fallit för honom." berättade jag och log glädjelöst då jag insåg att det faktiskt inte var en särskilt dålig början. Jag var dock livrädd för att såra någon, det hade jag alltid varit, och det var bara värre ju mer jag älskade personen i fråga. Jasmine nickade lugnt och log mot mig.
"Du har nog rätt. Helst skulle du ju behöva prata med honom så fort som möjligt. Jag tror Justin blir mindre sårad ju kortare tid det går än om du skulle vänta i flera veckor på att berätta för honom, om det nu har med Christopher att göra, för det skulle knäcka honom tror jag." sa hon och rynkade ihop ögonbrynen. Jag nickade mot henne, hon hade ju helt rätt.
"Jaz, du som flyger mycket, har du några flygtider i huvudet?" frågade jag när jag bestämt mig för vad jag skulle göra. Jag skulle lämna de underbara dagarna i Atlanta bakom mig, och flyga hem till Kanada. Jaz skrattade medan hon skakade på huvudet.
"Nej inte till Kanada i alla fall. Du kanske borde fråga Chaz eller Ryan istället." skrattade hon och reste sig upp. Jag flinade mot henne, det hade hon ju helt rätt i. Hon räckte fram sin hand för att hjälpa mig upp och jag tog glatt emot den. Medan vi gick in i huset igen stötte jag till henne lätt i sidan och log brett mot henne.
"Tack för att du lyssnade på alla mina komplicerade problem." skrockade jag mot henne. Hon log bara vänligt mot mig innan hon knuffade tillbaka.
"Det är ju det man har vänner till, eller hur?" svarade hon och jag blev helt varm i kroppen. Jag fattade inte att jag missat så många härliga människor. Tänk om jag aldrig börjat lägga upp videor på YouTube, då hade jag aldrig fått kontakt med Caitlin och Christian. Då hade jag aldrig snackat med Ryan och Chaz heller. Hade jag inte blivit prankad av Ellie och Christopher, hade jag aldrig träffat Justin. Och hade Justin och jag inte haft vårt lilla krig, så hade jag heller aldrig träffat Jasmine. Det är nog som folk säger; if it's meant to be, it will be!
Hon verkar ju ha bestämt sig för att åka hem i alla fall :)
Bara så att alla vet; Dezzie bor i Kanada, men INTE i Stratford!
Hon bor typ två timmar därifrån :)
Hur tror ni det här kommer sluta egentligen?
Har hon känslor för Justin, eller har allt varit en reaktion på när Christopher sårade henne?
Mjaa, jag tror nog att nästa kapitel kommer upp ikväll, men vet inte säkert.
Måste duscha också! :)
Tack för era underbara kommentarer!
Verkligen underbara!
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 87
"Ja, du har en liten speciell charm du också märker jag." skrattade jag medan jag fortfarande låg i hans famn. Han flinade oskyldigt innan han försiktigt släppte ner mig.
"Jag vet! Kanske därför vi passar så bra tillsammans." viskade han innan ha kysste mig. Framför Caitlin, Chaz (som satt kvar ute vid Caitlin), Ryan, Christian och Jasmine. Nu fanns det inte längre något att gömma. Det fanns ingen att gömma det för. De enda som var ovetande nu var Ellie, Sky, pappa och så klart Christopher, som jag skulle behöva ta itu med så snart som möjligt.
Jag blinkade till när Justin avslutade kyssen. Det hade kommit så oväntat, och jag visste heller inte vad vi skulle få för konsekvenser av att vi inte sagt något till Chaz eller Ryan. Nervöst vände jag blicken mot Chaz, som till min djupaste förvåning bara satt och log. Jag var på väg att säga något, men Ryan hann före.
"Det var på tiden." skrattade han bakom mig och när jag vände blicken mot honom så flinade han bara. Jag vände blicken mot Justin, som bara ryckte på axlarna, och såg minst lika förvånad ut som jag.
"Vad menar du? Har jag missat någonting här eller?" frågade jag oförstående och följde Ryan med blicken när han och Christian gick och satte sig bredvid Chaz. Jaz gick och satte sig på handduken Caitlin lagt fram åt henne medan Justin stod kvar och höll om mig.
"Chaz, Ryan, inte ens jag har någon aning om vad ni snackar om, och jag har känt er typ hela mitt liv." medgav Justin bakom mig. Både Chaz och Ryan himlade med ögonen, de idiotförklarade oss big time, men mest Justin, det var jag rätt säker på.
"Det är just det, Justin! Vi känner dig utan och innan! Du behöver inte säga någonting för att vi ska veta vad du tänker på. Vi har bara gått och väntat på att ni ska göra någonting." förklarade Ryan och log överseende mot mig.
"Sorry bro, men jag hänger fortfarande inte med." erkände Justin efter en stunds tystnad och utbytande av blickar. Återigen himlade Ryan och Chaz med ögonen, men den här gången hängde Christian på också.
"Jösses Justin, och du ska vara klipsk! Det har synts på dig att du gillar Dez, och det har synts på er att det har varit något mer mellan er än bara enkel vänskap." förklarade Chaz och ryckte på axlarna. Ryan nickade instämmande och log mot oss. Det kändes som om det var alldeles för mycket för att jag skulle lyckas få in det i mitt huvud, så jag gled ur Justin's grepp och gick in i huset igen. När jag kom ut i köket tog jag snabbt fram ett glas från skåpet för att kunna fylla det med vatten. Efter ett tag hade vattnet spolats tillräckligt mycket, för när jag kände efter med fingret så var det iskallt.
"Hur är det?" frågade Jasmine bakom mig och jag hoppade till när jag hörde hennes röst. När jag vände mig om log hon ursäktande mot mig.
"Jadå, jag är okej! Det är lite mycket att tänka på bara, men det är ingenting att bry sig om riktigt." svarade jag och log mot henne innan jag började dricka av vattnet. Hon såg dock inte helt övertygad ut. Hon såg snarare lite orolig ut.
"Kom så går vi ut på baksidan en sväng." sa hon bara och log mjukt medan hon sträckte fram handen mot mig. Jag tvekade lite innan jag tog hennes hand i min och vi båda gick ut på baksidan, där vi var själva. Vi satte oss ner i en varsin solstol utan att säga något. För ett par minuter satt vi bara och blickade ut över gräsmattan och den molnfria, blåa himlen.
"Jaz? Hur vet man vem som är bäst för en? Och hur vet man vad man ska tro?" frågade jag tyst utan att släppa himlen med blicken. Det var inte de lättaste frågorna att få svar på, det visste jag, men jag kunde inte hålla mig längre, jag var tvungen att försöka få svar på dem, åtminstone någon av dem.
"Man vet väl inte riktigt vem som är bäst för en, inte med 100% säkerhet i alla fall. Det är väl bara att försöka känna efter vem man trivs med bäst, vem som får en att må bra, och vem som gör en lycklig. Vem man älskar mest helt enkelt." började Jasmine lugnt och jag nickade kort medan hon pratade. Det lät ju vettigt det hon sa, men det gav ju ändå inte mig svar.
"Hur ska jag kunna veta vem som gör mig lyckligast när det finns komplikationer hos båda, fast på olika sätt?" frågade jag, utan att egentligen vänta på ett svar tll frågan. Det var ju inga 1+1 frågor direkt.
"Innan du listar ut vem som gör dig lyckligast, tror jag du måste tänka efter vem av dem som är värda att ta itu med komplikationerna för. Det finns alltid problem, av något slag, det har ingenting med vem som gör dig lyckligast, utan frågan är vem du är redo att bekämpa problem med." svarade hon och jag häpnade över hennes svar. Hur kunde hon ens tänka på såna här grejer? Hon fick allting att låta så lätt på något sätt, men det var väl kanske för att hon hade rätt, och dessutom verkade veta vad hon pratade om.
"När det gäller den andra frågan, vad man ska tro på och inte, så finns det ingen som kan tala om för dig vad du ska tro på och inte. Det är upp till dig och ingen annan. Det är något du själv måste ta reda på, djupt inom dig. Sen, om du tvivlar, så får du försöka se till att få reda på hur det ligger till." fortsatte hon innan jag hunnit kommentera det hon sagt innan. Det hon sa hjälpte verkligen.
"Tack Jaz! Jag förstår inte riktigt hur du kan veta allt sånt här, men jag tror jag förstår allting bättre nu!" sa jag och vände blicken mot henne. Hon mötte min blick och log mot mig innan hon återigen vände huvudet upp mot himlen.
"Så, jag gissar på att den ena killen är Justin, men vem är den andra?" frågade hon försiktigt utan att titta på mig. Jag log för mig själv, hon var allt annat än dum, så självklart visste hon att Justin var inblandad. Det skulle vara väldigt konstigt om hon inte visste om det.
"Den andra killen heter Christopher. Han är liksom... min pojkvän." suckade jag och såg hur Jasmine hastigt vände huvudet mot mig med en frågande blick. Jag nickade förstiktigt, skamset. För det gjorde jag, jag skämdes på ett sätt. Nog för att Chris kunde bete sig som ett svin ibland, så var vi fortfarande tillsammans och jag var nästan på G med Justin.
"Okej, jag är inte en person som dömmer någon förän jag hört hela historien, så fortsätt." log hon svagt mot mig och gjorde en gest med handen som visade att jag skulle fortsätta. Jag log tacksamt mot henne innan jag började berätta allting, helt från början.
Hur tror ni att Jaz kommer reagera när hon fått veta hela historien då?
Kommer hon dömma Dezzie?
Och hur kommer allting lösa sig mellan henne och Christopher?
Tror hon på vad hennes pappa och Justin sagt om honom?
Eller kommer hon skydda honom?
Vad hände med att hon älskade honom och litade på honom?
Och vad händer med hennes biologiska mamma?
Mjaa :P
Kapitel 87 har ni precis läst då....
Vad tycker ni?
Tack för alla mysiga kommentarer!
Verkligen underbara!
Och besöksrekord hade bloggen idag också!
Över 534 sidvisningar och 153 olika besökare!
Det värmer verkligen sötnosar!
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 86
"Ska vi kolla lite på mobilen på Dezzie?" frågade Jasmine och sträckte fram handen. Utan en tanke på någonting räckte jag över den till henne och hon tog lugnt emot den. Hon började trycka lite och sen förändrades hennes ansikte och hon log varmt mot mig.
"Det verkar ha gått bra för dig också, Bieber!" skrattade hon och vände mobilen mot oss, där bilden vi tagit för inte så länge sen, visades som bakgrundsbild. Bilden där vi kysstes.
Jasmine hade bara nämnt Justin i sin kommentar, men hon pratade med oss båda, det syntes. Justin skruvade lätt på sig under mig men jag log bara mot henne.
"Jo, du vet, ibland blir det som det blir. Det var ju liksom inte precis mitt val." flinade jag och hon började skratta medan hon nickade. När jag sneglade mot Justin så blängde han på mig, vilket fick mig att börja skratta.
"Jaså, det var inte det va? Du får det att låta som om det här är någonting dåligt." påpekade han torrt utan att släppa mig med blicken. Han kommentar fick mig att ändra ansiktsuttrycket. Det var alltid kul att jävlas med honom, så jag såg helt allvarlig ut.
"Ja, är det inte vad det är då?" frågade jag oförstående och han bara tittade på mig med en nästan skrämt uttryck i ansiktet. Till slut kunde jag inte hålla mig längre så jag brast ut i skratt. Han satte in fingrarna i sidan på mig, höger sida tack och lov, och började kitla mig. Dessvärre för honom så var jag inte kitlig, men eftersom att jag skrattade så mycket ändå så verkade det nog som det.
"Ledsen, men jag var tvungen!" medgav jag när jag lugnat ner mig och tittade på honom med en oskyldig min. Han bara stirrade på mig innan han log han också.
"Du är för söt för att jag ska kunna vara sur på dig. I alla fall för något sånt här." skrattade han. Jag petade honom på näsan innan jag vände blicken mot Jaz som bara såg nöjd ut. Hon log mot oss innan hon återigen började knappa på telefonen.
"Allvarligt talat Dezzie. Den här mobilen är inte så svår faktiskt!" påpekade hon efter ett tag och gav den till mig. När jag tog emot den så la jag den i Justin's byxficka. När jag vände blicken mot honom så granskade han mig med ett frågande uttryck.
"Den ligger jättebra där." sa jag bara innan jag vände blicken mot Jasmine. Hon satt och fipplade med sin egen mobil. Justin drog mig lite närmare, men jag tror inte det var medvetet för när jag tittade på honom så satt han och höll på med sin egen mobil.
"Är det tekniska hörnan det här eller?" skrattade jag. Både Justin och Jasmine tittade upp samtidigt. Justin log sitt vanliga, oskyldiga leende och Jaz flinade bara glatt. Man blev glad av att vara omkring henne. Hon liksom spred glädje.
"Ska vi kila ut till de andra kanske? Jaz, du kan få låna e bikini av mig om du vill, det är ju rätt varmt ute." log jag och sträckte lite på mig innan jag började resa på mig.
"Justin, vad har du gjort med henne?" utbrast Jasmine och stirrade på honom innan hon vände blicken mot mig. Jag följde hennes blick och insåg att hon tittade på mina revben. Justin satte upp händerna i en oskyldig gest.
"Jag har inte gjort något! Fråga Dezzie, det är hon som är en bad ass!" påpekade han och reste sig upp. Jasmine vände blicken mot mig med ett frågande uttryck i ansiktet.
"Kom med upp så hämtar vi en bikini till dig. Jag kan förklara under tiden." log jag mot henne. Hon nickade kort innan hon reste sig upp från bordet och vi började gå mot trappan. Någon tog tag i min arm och drog mig tillbaka, det var Justin. Han drog mig intill sig och kysste mig mjukt. När han avslutade kyssen log han bara oskyldigt mot mig medan han bet sig lätt i läppen.
"Nu kan du få gå." log han och släppte mig. Jag skrockade lite innan jag gick mot trappan, i ett andra försök. Jasmine skrattade medan vi tog oss uppför trappan och in i mitt och Justin's rum. Det gick fort att leta fram den svarta bikinin ur min väska, trots att den var så full som den var. Under tiden hon bytte om började jag berätta allt som hänt gällande mina revben och allting. Jaz lyssnade uppmärksamt fastän hon bytte om. I mellan åt slängde hon in en kommentar, men annars så sa hon inte så mycket.
"Wow! Så man borde ha dig omkring sig alltså?" log hon när jag berättat färdigt. Jag log överseende mot henne innan jag skakade på huvudet.
"Nej, egenligen inte. Jag gör nog mer skada än nytta skulle jag tro. Ingen verkar vara sig lik efter att ha hängt med mig." erkände jag och satte mig i kors med benen. Jaz skrattade medan hon la sina kläder i en hög på sängen.
"Det tvivlar jag starkt på! Kom nu så går vi ut till de andra. Det känns som om det var superlänge sen jag faktiskt var omkring folk i min egen ålder." log hon och gick mot dörren. Hon vände blicken tillbaka mot mig och jag följde glatt efter henne ut ur rummet och sedan vidare ner för trappan. I hallen stod Ryan och Christian och pratade om något.
"Wazzup bro? Wazzup Ryan?" log jag när vi kom inom hörhåll för dem, utan att behöva skrika. De vände blickarna mot oss och nickade med huvudena när vi kom fram till dem.
"Tjena tjejer! På väg till en plåtning eller?" flinade Ryan och jag himlade med ögonen medan Jaz skrattade. Hon gick fram till honom så att hon stod högst fem cm från honom.
"Det vet du, sötnos!" svarade hon honom och jag kunde knappt hålla mig för skratt. Ryan blinkade till lite, som om han var förbluffad och förvirrad över vad hon precis gjort och sagt. Hon log lite innan hon backade ett steg och slängde en blick mot mig.
"You go girl!" nickade jag gillande och satte fram knytnäven för en boom fist. Hon hängde snabbt på och skrattade.
"Jag har lärt mig av den bästa." flinade hon mot mig och gick ut genom dörren. Ryan himlade med ögonen och Christian skrattade mot mig när jag följde efter henne ut. Där möttes vi utav Justin som skrattade.
"Ni har känt varandra i mindre än en dag, och du har redan inflytande på henne. Jaz, jag skulle akta mig för henne om jag var du! Hon är farlig." skrattade han glatt mot Jasmine som knappt kunde hålla sig för skratt åt vad han sagt.
"Jag tror det har med min speciella charm att göra." skämtade jag och blinkade mot honom innan jag gick ut och bort mot gräsmattan där min handduk fortfarande låg. Caitlin låg på sin handduk och flinade gillade mot mig. Hon hade tagit fram en handduk till Jasmine också, som hon lagt bredvid min.
"Ja, det är väl så." skrattade Justin bakom mig innan jag kände händer runt mig som lyfte upp mig i luften. Jag skrek till av förvåning innan jag skrattade högt.
"Ja, du har en liten speciell charm du också märker jag." skrattade jag medan jag fortfarande låg i hans famn. Han flinade oskyldigt innan han försiktigt släppte ner mig.
"Jag vet! Kanske därför vi passar så bra tillsammans." viskade han innan ha kysste mig. Framför Caitlin, Chaz (som satt kvar ute vid Caitlin), Ryan, Christian och Jasmine. Nu fanns det inte längre något att gömma. Det fanns ingen att gömma det för. De enda som var ovetande nu var Ellie, Sky, pappa och så klart Christopher, som jag skulle behöva ta itu med så snart som möjligt.
Här fick ni ett ganska långt kapitel! :)
Hoppas att ni gillar't! :)
Men hur tror ni att Ryan och Chaz kommer reagera?
Dem visste ju inte om någonting, förrän nu, när Justin fått försig att visa det in public, åtminstone inför sina vänner!
Tack för kommentarerna förresten! :)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 85
"Det är Jaz, hon vill prata med dig." förklarade hon när hon försiktigt släppte den i min hand. När jag tagit emot den vände hon huvudet mot killarna och jag satte luren mot örat. Jo, visst var det Jasmine alltid. Frågan var ju bara vad hon ville, det var ju inte länge sen vi träffats.
"Sure, det tror jag väl att vi skulle kunna fixa, vänta lite bara så ska jag kolla med dem." sa jag i telefonluren till Jasmine. När jag vände huvudet mot killarna och Caitlin så satt killarna och granskade mig med stora ögon.
"Ehm, guys, Jasmine undrar om hon inte kan få komma över? Hon har tydligen dödstråkigt." log jag mot dem, men riktade frågan mestadels åt Caitlin och Christian. Det var ju trots allt deras hus, och nu när deras föräldrar inte var hemma så var det ju dem som bestämde allting.
"Har du kontakt med Jaz? Eller är det Jasmine Villegas ni pratar om?" frågade Justin förvånat utan att släppa mig med blicken. Både Caitlin och jag började skratta, och jag var säker på att vi tänkte samma sak, allt hade ju gått väldigt fort.
"Ja, det är Jasmine Villegas vi pratar om. Vi har träffats en gång, när jag och Caitlin var och fixade min nya telefon. Åh, den ska jag leka lite med sen, se hur allting fungerar och så. I alla fall, är det okej om hon kommer hit eller?" frågade jag efter min lilla förklaring. Justin såg fortfarande rätt så oförstående ut, men ryckte sen på axlarna och nickade.
"Ja, för mig är det okej, det var länge sen vi träffades så det skulle vara kul." svarade han bara och log. Antagligen skulle han fråga mig om det hela senare, när vi var ensamma så att ingen kunde idiotförklara honom. När jag vände mig till Caitlin så nickade hon bara glatt.
"Jaz, är du kvar?" frågade jag när jag satte telefonluren mot örat igen. Hon hade inte behövt svara, för med tanke på att hon skrattade så hörde jag att hon var kvar, och hörde vad vi sa dessutom.
"Ja, jag är kvar. Hälsa Justin att han inte är den enda som hittar nya buddies snabbt." fick hon fram genom sitt skratt. Det fick mig också att skratta.
"Det kan du säga själv när du kommer hit." log jag och jag hörde sen hur hon gav upp ett litet glädjerop. Det fick mig att skratta ännu mera, och återigen fick jag känslan av att vi skulle bli bra kompisar, hon var liksom riktigt rolig, och dessutom väldigt down to earth för att vara kändis.
"Jag är hos er om en halvtimme eller något. Ska jag köpa med mig någonting? Tänkte om vi ska typ kolla på film eller något." sa hon i luren och jag log varmt ut i luften.
"Nej, vi har rätt mycket godis och snacks samt dricka här, jag köpte det i lördags och vi har en hel del kvar. Kom du, vi sitter på framsidan och solar oss i värmen vi." svarade jag innan vi la på. Efter att jag gett tillbaka telefonen till Caitlin reste jag mig upp för att springa och hämta min telefon, som jag lagt upp på rummet. När jag kom upp såg jag att jag hade ett missat samtal och två sms. Det var inte så svårt att gissa vem det var, eftersom att det bara fanns en person, förutom Caitlin, som hade det nya numret. I sms:en hade Jaz skrivit att hon hade supertråkigt och att hon undrade vad vi gjorde för kul. Jag skrev snabbt tillbaka till henne att jag inte haft mobilen med mig när jag varit ute i trädgården. Det tog ett tag innan jag fått till sms:et, jag var ju inte van med en touch-mobil. När jag kom nerför trappan hade jag precis skickat iväg det och då jag tittade upp gick jag in i någon.
"Jösses, Dez! Koncentrerad eller?" skrattade Justin när jag tittade upp i hans bruna, fina ögon. Jag himlade med ögonen och slängde en blick på mobilen, som vibrerat.
"Ledsen gullet, men jag är inte så haj på den här telefonen ännu. Det kommer nog ta ett litet tag tror jag." försvarade jag mig medan jag kollade upp varför mobilen vibrerat. Jag hade tydligen bara fått leveransrapport, men jag hann knappt se upp på Justin innan den vibrerade igen och gav ifrån sig ett högt ljud som fick mig att hoppa till. Justin skrattade åt mig men efter att jag blängt på honom tystnade han och log oskydigt mot mig.
"Kom så ska jag visa dig." log han och tog min hand för att dra mig mot vardagsrummet. Han satte sig ner den närmaste fåtöljen och drog ner mig i sitt knä. Jag skrattade lågt medan jag satte mig tillrätta och höll fram telefonen mot honom. Han tog emot den och började knappra lite på den.
"Okej, först måste du ju ha en fin bakgrundsbild." började han och höll upp mobilen en bit bort. Han drog mig lite närmare sig och vände blicken mot mig. När jag vände huvudet mot honom, för att se varför han kollade på mig om vi skulle ta kort, så kysste han mig. I bakgrunden kunde jag höra ett klick, men jag var alldeles för överraskad av den plötsliga kyssen, och nu alldeles för uppslukad i den för att ens orka reagera. Han drog mig närmare och kyssen blev allt djupare. När han drog sin varma hand nerför min oskyddade rygg, rös jag. Av välbehag, så klart. Han verkade känna det för han log lite mellan kyssarna.
"Är jag kall?" viskade han mot mina läppar. Jag kunde inte hindra mig själv från att le fånigt, vilket avbröt kyssen. När jag tittade in i hans ögon log han varmt mot mig.
"Nej, du är lika varm som vanligt." svarade jag och besvarade hans leende. Han nickade kort innan han vände blicken mot mobilen han hade i handen som nu låg i mitt knä. När han låste upp den på något sätt började han skratta.
"Jag tror vi får ta en ny bild. En där du inte ser så förvånad ut." skrattade han och riktigade mobilkameran mot oss igen. Jag la mina händer om hans kinder och fick honom att se in i mina ögon.
"Det var du som överraskade mig." anklagade jag innan jag varsamt tryckte mina läppar mot hans i en mjuk och öm kyss. När det klickande ljudet hörts backade jag undan med huvudet och vände blicken mot telefonen, som jag tog över från Justin, som inte riktigt verkade ha släppt det hela ännu. När jag såg bilden log jag för mig själv, den blev faktiskt väldigt bra.
"Okej, hur gör man så att det blir bakgrundsbild då?" frågade jag och vände blicken mot Justin som bara log mot mig med en söt min. Hur jag än gjorde så slutade han inte le mot mig, som när ett litet barn ler mot sin kattunge som precis kurrat ihop sig i barnets knä.
"Justin, fokusera! Vad stirrar du på?" skrattade jag när han vägrade släppa mig med blicken. Efter att ha knäppt med fingrarna framför honom, och fortfarande inte få någon reaktion, gav jag upp med ett högt skratt, han var så omöjligt charmig.
"Var är Dezzie och Justin någonstans?" hörde jag en röst utanför ytterdörren. Jag kände genast igen den, det var Jasmine.
"Jaz! Vi är här inne!" ropade jag högt och kände hur Justin hoppade till lite innan han slängde en skrämd blick mot dörren. Det fick mig att vika mig av skratt.
"Åh, förlåt, Biebs! Det var inte meningen att skrämma dig!" skrattade jag högt och kände hur det knep till i magen av allt skratt. Han muttrade för sig själv, men jag hörde inte vad han muttrade om, eller vad han sa, men det var nog inte så svårt att gissa egentligen. När jag vände blicken mot hallen såg jag Jasmine stå där och le varmt mot oss. Jag flinade oskyldigt mot henne medan hon kom fram till oss och gav mig en kram.
"Hej tjejen! Jag trodde ni skulle vara på framsidan!" skrattade hon när hon omfamnade mig hårt. När hon släppte mig så vickade jag med min nya mobil framför henne.
"Justin skulle visa mig lite hur telefonen fungerar, men han har inte kommit så långt. Det tog ju typ hundra år för mig att skicka iväg sms:et till dig." skrattade jag. Det var så typiskt mig att vara oteknisk, det brukade ta ett bra tag innan jag förstod mig på de tekniska prylarna vi skaffade. Det värsta var när tv:n med en massa olika kanaler, och alternativ att spela in, stoppa och pausa kom hem till oss. Det var en plåga för jag hade ingen aning om hur jag skulle göra för att det skulle göra som jag ville.
"Jo jag märkte det." skrattade hon innan hon gick runt fåtöljen för att krama om Justin. Jag kände mig lite ivägen, eftersom att han fortfarande höll om mig, och höll mig ganska nära honom.
"Hej Justin, det var ett tag sen!" hälsade hon när de släppt varandra. Han log mot henne, hans leende hade helt förändrats nu och han var sitt vanliga jag.
"Wazzup Jaz? Det var otroligt länge sen! För länge sen faktiskt. Men det har gått bra för dig har jag hört." log han mot henne medan hon satte sig ner på vardagsrumsbordet. Hon nickade lite medan hon tog av sig sina mörka solglasögon.
"Jo det har gått bra faktiskt. Hade ett möte idag och Scooter har tydligen snackat med mitt lilla crew om att jag ska följa med dig på din nästa turné och sjunga Overboard. Det är inget bestämt, men det lutar åt det håller i alla fall." svarade hon och satte sig i kors med benen. Jag kände mig lite efterbliven då jag inte hade någon som helst aning om vad de pratade om för låt. Jag skulle säkert känna igen den om jag hörde den, men så här på rak arm visste jag inte riktigt vad det var för låt.
"Åh, det låter ju helt otroligt ju! Det skulle verkligen vara jättekul! Mina fans har saknat den låten på konserterna har jag sett. Dem har twittrat om det väldigt mycket." svarade han medan han drog tummen över mitt lår, väldigt sakta, nästan omärkbart. Även om jag försökte så kunde jag inte hindra mig själv ifrån att rysa igen. Den här gången hoppades jag bara att varken Justin eller Jaz märkte någonting.
"Ska vi kolla lite på mobilen på Dezzie?" frågade Jasmine och sträckte fram handen. Utan en tanke på någonting räckte jag över den till henne och hon tog lugnt emot den. Hon började trycka lite och sen förändrades hennes ansikte och hon log varmt mot mig.
"Det verkar ha gått bra för dig också, Bieber!" skrattade hon och vände mobilen mot oss, där bilden vi tagit för inte så länge sen, visades som bakgrundsbild. Bilden där vi kysstes.
Oj, inte planerat kanske?
Men Jasmine verkar ju vara rätt lugn med det hela.
Justin satt ju ändå och smekte Dezzie's lår, fast Jaz kanske inte registrerade det ;)
Vill be om ursäkt till er alla!
Jag vet att jag skulle ha lagt upp kapitel 85 (allstå det här kapitlet) i fredags, när jag kom hem från min pappa...
Men det blev ändrade planer, så jag kom inte hem förrän igår (asså lördag), och min lillebror har hög feber så jag har inte riktigt haft tid att skriva så mycket.
Nu är jag aptrött men har tvingat mig själv till att skriva klart det här, för eran skull!
Tycker inte om tanken på att svika er alla, när ni är så underbara mot mig allihop! <3
I alla fall så ska jag skriva minst ett kapitel imorgon!
Jag är på väg tillbaka ur min lilla svacka känns det som nu :P
Vilket känns väldigt bra för min del! :)
Mja men hoppas verkligen att ni gillade kapitlet!
Tack för era go'a kommentarer!
Btw, ni får mer än gärna skriva långa kommentarer, och jag läser alla!
Inga undantag! :)
Och jag blir lika glad över alla kommentarer!!! <3
Puss och Kramar på er!
Live, Laugh, Love
Imorgon & På Lördag
'zup luvies?
Nu är det så att min lillebror fyller år idag, så jag ska åka till honom och överraska honom :) Han bor hos min pappa ^^
Jag kanske tar med mig datorn till pappa, det vet jag inte ännu, men hur som helst så kommer jag inte lyckas skriva något nytt kapitel förän imorgon när jag kommer hem därifrån. Ledsen, men mja, det är som det är helt enkelt! Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till att skriva bra kapitel då också, man kan ju alltid hoppas :)<3
På Lördag:
Mja på lördag ska jag vara hemma och vara barnvakt åt mina småsyskon. Jag har då en heeeeel kväll för mig själv, när dem har gått och lagt sig. Då funderar jag på om vi ska ta vår awesome msn chat? :P Att ni läsare samt jag samlas på msn i en konversation och chattar. Det behöver inte var om novellen, det behöver inte vara om Justin, eller mig, eller något sånt. Vi bara har en trevlig chat där vi snackar om vad som faller oss in helt enkelt :)
Om det är aktuellt så kan jag svara på frågor om novellen, om det är något ni undrar, och jaa... Ni kan tipsa alla om era bloggar, andra noveller o.s.v. :)
Hur tycker ni det låter? Bra? Eller ni kanske inte är det minsta intresserade av det?
Ni kan väl kommentera vad ni tycker, jag skulle mer än gärna vilja lära känna alla av er! Jag slår vad om att ni är helt underbara personer allihop! :)
Men adda [email protected] för jag är alltid inne på msn. Mja, ni kan adda min privata också om ni vill; [email protected], om det är något som intresserar er :)
Så, mja, vi hörs senare sötnosar!
Älskar er alla, ni är de bästa läsarna som existerar och jag är glad att ni gillar det jag gör! :) <33
Ha det bäst
Nu är det så att min lillebror fyller år idag, så jag ska åka till honom och överraska honom :) Han bor hos min pappa ^^
Jag kanske tar med mig datorn till pappa, det vet jag inte ännu, men hur som helst så kommer jag inte lyckas skriva något nytt kapitel förän imorgon när jag kommer hem därifrån. Ledsen, men mja, det är som det är helt enkelt! Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till att skriva bra kapitel då också, man kan ju alltid hoppas :)<3
På Lördag:
Mja på lördag ska jag vara hemma och vara barnvakt åt mina småsyskon. Jag har då en heeeeel kväll för mig själv, när dem har gått och lagt sig. Då funderar jag på om vi ska ta vår awesome msn chat? :P Att ni läsare samt jag samlas på msn i en konversation och chattar. Det behöver inte var om novellen, det behöver inte vara om Justin, eller mig, eller något sånt. Vi bara har en trevlig chat där vi snackar om vad som faller oss in helt enkelt :)
Om det är aktuellt så kan jag svara på frågor om novellen, om det är något ni undrar, och jaa... Ni kan tipsa alla om era bloggar, andra noveller o.s.v. :)
Hur tycker ni det låter? Bra? Eller ni kanske inte är det minsta intresserade av det?
Ni kan väl kommentera vad ni tycker, jag skulle mer än gärna vilja lära känna alla av er! Jag slår vad om att ni är helt underbara personer allihop! :)
Men adda [email protected] för jag är alltid inne på msn. Mja, ni kan adda min privata också om ni vill; [email protected], om det är något som intresserar er :)
Så, mja, vi hörs senare sötnosar!
Älskar er alla, ni är de bästa läsarna som existerar och jag är glad att ni gillar det jag gör! :) <33
Ha det bäst
Where are you now - Kapitel 84
"Då är det väl dags att vi sätter fart då, så att ni kan reda ut allting ordentligt." sa hon medan hon svängde ut från parkeringen och vidare ut på vägen. Det skulle inte ta särskilt lång tid innan vi var hemma igen, och då var det bara att börja packa, samt ringa pappa så att han kunde ringa och boka flygplansbiljett.
När vi kom tillbaka till Caitlin så satt killarna faktiskt ute för en gångs skull. Solen sken ju rätt starkt, så de satt därute i endast badbyxor. För att slippa några pinsamheter drog jag på mig solglasögonen, annars skulle väl Chaz kommentera det faktum att jag inte kunde slita blicken från Justin's mage. Även om jag hade lite rätten på min sida, jag menar, den var hur snygg som helst, så var det generande när andra märkte att man inte kunde sluta titta på honom.
"Jasså här sitter ni och steker?" skrattade jag medan jag skakade till t-shirten jag hade på mig, för att vädra lite, för det var verkligen varm. Killarna log malligt där de alla satt på en rad. Trots att vi inte hade varit borta superlänge så hade de ändå fått lite färg.
"Klart vi gör! Ni borde joina oss! Det är rätt skönt faktiskt!" svarade Ryan och sträckte lite på sig. Caitlin skrattade lite bakom mig och jag log mot Ryan.
"Sure, vänta lite bara så ska jag byta om då." sa jag och började gå mot huset. Bakom mig hörde jag steg och när jag sneglade över axeln såg jag att Caitlin följde efter mig. Hon log lite när hon kom upp jämsides med mig och vi gick tillsammans in genom dörren. Vi gick uppför trappan i tystnad, jag hade mycket att fundera på fortfarande, och det tror jag Caitlin märkte också. När vi kom upp för trappan skildes vi åt och gick in i olika rum. Det tog inte lång tid innan jag fått upp den ur väskan. Den var mörkt blå, med en liten ros i ljusare blå, på höger bröst. Jag hade haft den ganska länge, men den satt bra och jag var helt förälskad i den. Jag funderade på om jag skulle ta på mig underdelen också, eller om jag skulle behålla shortsen på, men till slut valde jag att kompromissa. Jag drog på mig underdelen, som var lite mörkt blå som överdelen, men snörena, som höll ihop fram och baksidan, var ljust blåa. Efter att ha fått på mig den drog jag på mig shortsen över och slängde en blick i spegeln. Revbenen såg fortfarande hemska ut, men det var väl bara att gilla läget antog jag. Det skulle ju inte gå över snabbare om jag gnällde och klagade så då var det ju lika bra att låta bli.
"Dezzie? Är du klar?" hörde jag Caitlin ropa utanför dörren innan den långsamt öppnades. Hon log mot mig medan hon granskade bikini-överdelen och nickade sen gillande.
"Sjukt snygg! Du passar i den där färgen också." log hon och steg åt sidan lite när jag gick mot dörren. Hon hade på sig en jättesöt rosa bikini överdel, och sen ett par shorts i något mjukt tyg. Då färgen var mörkgrön, nästan militärgrön, passade det väldigt bra ihop med den rosa nyansen, som inte var för mörk och inte för ljus. När vi gick ner för trappan så var de tunga tankarna som bortblåsta. Vi småpratade lite om solen, värmen och sen bara helt allmänt om vad vi gått igenom de senaste dagarna. Hur snabbt det gått för allting att hända. När vi kom ut hade vi plockat med oss en varsin handduk som vi kunde lägga ut på gräsmattan och som vi då kunde lägga oss på. Killarna vände ointresserat upp blickarna mot oss när vi kom inom synhåll, men de släppte oss inte med blicken. Det var sorgligt nog att jag knappt reagerade på det, det kändes som om jag var van vid det här laget.
"Jag förstår mig inte riktigt på er om jag ska vara helt ärlig. Ni har sett mig byta om, ni har sett mig gå, eller ja, springa runt i underkläder. Ändå stirrar ni på oss som om det var första gången ni ens såg en tjej." påpekade jag medan jag la ut handduken på gräsmattan, en bit framför dem, och lagt mig ner på den. Caitlin la ut handduken hon också och skulle precis lägga sig ner, när hon stannade upp och kvickt reste sig upp för att sen springa in i huset igen. Efter inte särskilt lång tid kom hon ut med sin mobil pressad mot örat. Hon skrattade och sa någonting samtidigt som hon kom fram till oss igen. När hon lagt sig ner gav hon telefonen till mig och log glatt.
"Det är Jaz, hon vill prata med dig." förklarade hon när hon försiktigt släppte den i min hand. När jag tagit emot den vände hon huvudet mot killarna och jag satte luren mot örat. Jo, visst var det Jasmine alltid. Frågan var ju bara vad hon ville, det var ju inte länge sen vi träffats.
Okej, jag ber om ursäkt för hur kapitlena blir numera!
Jag vet inte vad det är med mig verkligen, men ingenting blir liksom... bra...!
Jag har skrivit om det här kapitlet tre gånger O.o
Det är inte skojigt alls...
Men jag ska försöka skärpa mig! :)
Tack för era söta kommentarer också btw! :)
Ni är lika bäst som vanligt! ;)
Ha det superbäst, ska nog skriva en del kapitel imorrn, är ju ändå ledig ;)
Puss och Kram
Where are you now - Kapitel 83
"Ja, säg inte det till honom bara." fick jag fram genom skrattet och både Caitlin och Jasmine hängde på. Det var rätt kul att prata med någon som visste precis hur Justin var, och som kände honom, bortsett från Caitlin, Christian, Chaz och Ryan. Det märktes att de var nära, eller åtminstone varit nära. Antagligen hade dem inte pratat på ett tag då Jasmine haft mycket att göra, hon spelade ju in sin egen musik, som precis som Justin's, var att dö för. Hon hade en helt fantastisk röst, hon var hur söt som helst, och hennes personlighet verkade helt underbar!
"Så, hur länge har du och Justin känt varandra?" frågade Jasmine efter att ha tagit en klunk av den varma latten. Hon log mot mig mig medan hon väntade på svar.
"Vi träffades i lördags." svarade jag och smuttade lite på den iskalla Coca Colan. Jag hade alltid tyckt att det varit otroligt gott att bara smutta på Cola när den verkligen var iskall. Varför visste jag inte, men jag hade gjort så sen jag var liten. Jasmine tittade på mig med en förvånad blick.
"Ofta? Det märks inte!" sa hon bara medan hon granskade mig, som om hon funderade på om jag menade allvar. När jag slängde en blick på Cailtin så ryckte hon på axlarna medan hon tog en tugga av den enorma kanelbullen. På det här stället var allting enormt. Chokladbollarna var lika stora som min knytnäve, och jag hade knappt ätit en halv innan jag insett att jag inte orkade mer.
"Jasså? Vad menar du?" frågade jag oförstående medan jag tittade på henne med ett höjt ögonbryn. Jag hade ingen aning om vad hon egentligen pratade om riktigt, vi hade ju faktiskt träffats första gången i lördags, pratat första gången i lördags.
"Ja, det tar ofta ett tag innan man lär känna honom riktigt ordentligt. Inte för att han är komplicerad eller så, utan för att det finns så mycket med honom att hitta och typ lära dig. Han är en kille full av överaskningar." förklarade hon och jag var tvungen att skratta, hon hade så sjukt rätt om honom att det var sjukt.
"Ja, det är det minsta man kan säga!" flinade jag roat mot henne. Hon nickade instämmande med ett brett leende.
"Ja precis! Utifrån typ Twitter, så verkar det som om ni känt varandra i flera månader. Som om ni liksom på något sätt förstår varandra på ett sätt som ingen annan egentligen kan förstå." fortsatte hon förklara och jag hörde hur Caitlin brast ut i ett högt skratt. Både jag och Jasmine vände blicken mot henne men hon verkade inte riktigt kunna sluta skratta. Någonting var tydligen väldigt roligt, och jag chansade på att det var något Jasmine precis sagt.
"Ja, du vet inte hur rätt du har, Jaz! De där två talar ett eget språk totalt. Det har inte varit en lugn stund under hela Dezzie's vistelse hos oss. De har prankat varandra totalt. Det mesta innehåller vatten, men det har varit en köksfight också. De ligger på samma nivå helt enkelt." förklarade Caitlin genom skratten. Jag flinade lite skyldigt mot Jasmine som såg lite förvirrad ut, men samtidigt väldigt road.
"Köksfight?" frågade hon och tg upp sin kopp med latte. Jag förstod precis vad Caitlin pratade om, och kunde verkligen inte hålla mig när jag tänkte tillbaka på vår lilla, som Caitlin sa, köksfight.
"Ja, asså... Det var jag, Justin, en diskborste och en disktrasa. Du kan nog gissa vad som hände." log jag och Jasmine blinkade till en gång innan hon slängde en blick på Caitlin, som nickade roat. Jasmine skrattade lite innan hon slutligen vände sig mot mig igen.
"Shit, vad hände?" log hon intresserat. Jag skrattade lite innan jag satte benen i kors och lutade mig bakåt i stolen.
"Ja asså, Justin sa något som jag inte riktigt kommer ihåg vad det var, jag slängde en handduk i ansiktet på honom, sen slängde han tillbaka den på mig. Innan han hunnit insett vad jag gjorde, och innan han hunnit reagera, hade jag tagit tag i diskborsten och kört upp den i ansiktet på honom. Han spottade och fräste lite innan han tog disktrasan. Sen så... Jaa... Köksfight som sagt. Det slutade med att vi hamnade i badrummet och jag duschade honom i kallvatten." berättade jag stolt. Jasmine hade skrattat under tiden jag förklarat, men det var under de sista orden som hon skrattade ordentligt. Hennes skratt var så underbart gulligt, att jag också började skratta, och till slut hängde Caitlin på också.
"Du skulle bara ha sett det, och hört det! Vi andra satt i vardagsrummet, vi alla skulle kolla på film. Allt man hör är hur Dezzie skriker att något är äckligt, sen ser man henne backa ut med skrämd blick och diskborsten höjd i högsta hugg. Innan hon hunnit springa undan fick han tag i henne och de for ner i golvet, sen tryckte han disktrasan i ansiktet på henne. Efter några sekunder verkade Dezzie ha fått nog, för det såg ut som omhon i panik vred sig ut hans grepp och fick ner honom på rygg. Hon var smart nog att sätta sig gränsle över honom, och hålla fast hans armar med benen medan hon drog diskborsten över ansiktet på honom. Efter typ fem sekunder tog hon bort den och viskade något i örat på honom innan hon anföll honom igen. Han kom loss och kastade in diskborsten i köket, med Dezzie efter och till slut även Justin efter. De försvann men man hörde ett par dunsar och någon som sa något. Sen ser vi bara hur Dezzie kastar sig uppför trappan, med diskborsten i handen, men Justin tätt efter sig. Uppe på övervåningen hördes det hur toalettdörren slängs igen och hur någon låser den. Vi fattade ingenting, vi var typ helt förstummade. Efter en stund hörde vi hur Justin skrek i panik så vi for uppför trappan. Dezzie låser upp och skrattar när hon får se oss. När jag frågade vad de höll på med så öppnade hon dörren helt och där inne står Justin, mitt på badrumsgolvet, med vatten som rinner nerför hans kropp." berättade Caitlin och jag blev förvånad över hur det sett ut ur hennes synvinkel. Visst, det var inte så himla olika, men det måste ändå ha sett otroligt skumt och roligt ut. Jasmine satt och asgarvade snett mittemot mig medan hon satte upp handen i en high five. Jag mötte hennes hand med min och log oskyldigt.
"You go girl! Åh, det hade jag velat sett! Shit, du ÄR verkligen bättre än Justin!" skrattade hon. Caitlin instämde i skrattet och till slut gjorde jag detsamma.
"Det är vad Christian, Ryan och Chaz säger också. Tro mig, det är inte populärt hos Justin kan jag ju säga." flinade jag och Jasmine nickade förstående. Hon öppnade munnen för att säga någonting, men avbröts av en hög melodi från hennes ficka. Hon drog snabbt upp mobilen och svarade. Efter ett par minuter la hon på och vände sig mot oss.
"Ledsen tjejer, jag måste till studion, vi ska ha något möte eller något. Men det var superkul att träffas, och vi måste ses snart igen! Du verkar vara otroligt härlig, och jag vill mer än gärna lära känna dig bättre." sa Jasmine medan hon ställde sig upp. Hon tog tag i sin kopp och drack upp det sista i den. Sedan gick hon för att krama om Caitlin och till slut mig.
"Här, mata in ditt nummer så kan vi höras mer. Jag kommer nog få lite ledigt snart tror jag, hoppas jag, och då måste vi hitta på någonting!" sa hon när hon släppt mig. Hon gav mig sin mobil och jag tog upp den jag nyligen köpt för att kolla vad det var för nummer jag hade. Efter att ha matat in mitt nummer i hennes telefon tog hon emot den och tog sedan min också för att mata in sitt. Efter att ha lämnat tillbaka den blinkade hon snabbt mot oss innan hon gick ut ur caféet och sedan vidare bortåt. Medan Caitlin la ihop våra tallrikar drack jag upp det sista av Colan och sedan reste vi oss och gick ut vi också. När vi kom fram till Caitlin's bil och satt oss i den vände hon sig mot mig.
"Är du verkligen säker på att du måste åka hem idag?" frågade hon och log ledsamt mot mig. Jag suckade medan jag satte på mig säkerhetsbältet.
"Ledsen, men ja. Ju tidigare jag pratar med Christopher, ju lättare kommer allting bli." förklarade jag och besvarade hennes sorgsna leende. Caitlin nickade kort innan hon startade bilen.
"Då är det väl dags att vi sätter fart då, så att ni kan reda ut allting ordentligt." sa hon medan hon svängde ut från parkeringen och vidare ut på vägen. Det skulle inte ta särskilt lång tid innan vi var hemma igen, och då var det bara att börja packa, samt ringa pappa så att han kunde ringa och boka flygplansbiljett.
Oj, det blev en rätt lång del ^^
Hoppas ni gillar't! :)
Fick en kommentar där det kom önskemål om att jag inte skulle göra Jasmine till the bad girl, och jag kan lugna er redan nu, Jasmine kommer absolut inte vara någon bad girl i den här novellen!
Min tanke är att det ska vara så realistiskt som möjligt, och Jasmine skulle inte bete sig som en idiot på grund av en kille, det tror jag helt ärligt inte!
Så nej, Jasmine kommer vara den glada och go'a tjejen som hon verkar vara! :P
Däremot kommer hon vara en rätt stor roll i den här novellen, om det går som planerat nu.
Det kan ju dock ändras, men mja :P
Tack för kommentarerna förresten, ni är awesome som vanligt! :P
Love ya all! <3
Where are you now - Kapitel 82
"Jag har helt ärligt ingen som helst aning!" erkände hon och följde mitt exempel. Alla ropade i mun på varandra så jag hörde inte vad någon sa, eller frågade. Vi började försiktigt försöka ta oss till Cailtin's bil, som stod löjligt nära. Efter fem minuter hade vi knappt kommit någonstans. Både jag och Caitlin var på väg att tappa humöret, min klaustrofobi var på väg att vända till det värre, när paparazzi'sarna tystnade och vände blickarna bortåt, förbi oss. Det tog en stund innan jag såg vad, eller snarare vem de tittade på.
En bit längre bort stod ingen mindre än Jasmine Villegas. Hon hade en livvakt som gick en bit framför henne med armarna utsträckta som för att mota bort paparazzi'erna som nu kom springande mot henne. En del stannade kvar, men det var ett fåtal. Jag trodde att hon skulle stanna när hon blev attackerad av alla pappz, men hon fortsatte bara framåt, mot oss, med ett brett leende på läpparna.
"Hej Caitlin! Det var länge sen!" hälsade hon när hon kom fram till oss. De gav varandra en kram, som naturligtvis fångades på film, och sen vände hon sig mot mig.
"Hej Deztiny! Det var inte igår heller!" hälsade hon och log varmt mot mig. Jag förstod precis vad hon gjorde, hon satte upp en fassad för att vi inte skulle behöva frågor om hur det kändes att träffa den stora stjärnan, Jasmine Villegas. Naturligtvis hakade jag snabbt på och log glatt mot henne.
"Nej det var det verkligen inte! Vi måste verkligen träffas oftare!" skrattade jag fram och besvarade kramen jag precis fick. Det var nästan så att jag glömde bort alla kamerablixtrar som smattrade runtomkring oss. Jag kunde inte låta bli att undra vad de skulle få till för lögner om det här. Dem brukade ju kunna vända allt som man gjorde eller sa till deras fördel.
"Vill ni hänga med och fika en sväng? Det är så tråkigt att fika själv." frågade Jasmine och drog mig ur mina tankar. Efter att ha slängt en snabb blick på Caitlin, som granskade mig, nickade jag mot henne. Jag älskade att lära känna nya människor, och att fika skulle ju liksom inte skada. Jag skulle antagligen behöva ha något i magen innan jag satte mig på flyget. Jasmine började gå till sin livvakt, som stod och argumenterade med någon kille med en enorm profskamera. Jag och Caitlin stannade en liten bit bort då vi blev avskärmade av alla pappz som omringade Jasmine när hon kom fram till sin livvakt, en lång kille, ganska biffig, med svarta solglasögon och en svart kostym. Han plattsade mycket bättre i en FBI-film. Bara tanken på det hela fick mig att skratta. Caitlin granskade mig med förvirrad blick, men när jag berättade det för henne började hon också skratta. Det var ganska fascinerande att se hur Jasmine hanterade allting. Hon gick lugnt, svarade på några frågor ibland, gjorde någon fin pose mot kameran och var bara allmänt cool med det hela. När hon kom fram till oss igen så meddelade hon oss om att hennes livvakt, som tydligen hette Robert, hade gått iväg till bilen. Caitlin erbjöd sig att vi kunde ta hennes bil och Jasmine nickade kort innan hon drog upp telefonen och ringde till någon, utav orden att dömma så pratade hon med Robert.
"Så, han kommer och hämtar mig sen. Ska vi dra då?" frågade hon energiskt. Jag fick en känsla redan nu av att hon och jag kunde ha roligt tillsammans, för hon var lite lik mig. Kanske inte lika mycket av en prankster, och en mycket bättre sångare än jag, men hon var glad, sprallig, gjorde folk på bra humör. Det var sådana människor jag trivdes med bäst. Folk jag kunde skratta tillsammans med. Dessutom verkade hon inte vara någon falsk person heller. Jasmine insisterade på att sätta sig bak, så jag och Caitlin satte oss i fram och efter en stund kom vi undan från paparazzi'erna. De sprang efter bilen och tog kort.
"Så, nu kan vi hejja ordentligt. Jasmine Villegas!" skrattade hon i bak och sträckte fram handen. Jag fattade hennes hand med min och skakade den roat medan jag instämde i skrattet.
"Deztiny Wallie!" presenterade jag mig och vi släppte sen varandras händer. Caitlin såg road ut, och det förstod jag. Av Caitlin's uttryck att dömma så var hon nöjd över att jag inte gjorde en så stor sak av det hela. Det hade hon en gång sagt när vi chattat på msn, att hon uppskattade det otroligt mycket.
"Jag vet." flinade hon där bak och jag vände blicken mot henne och skrattade lätt.
"Borde inte det där vara min kommentar?" flinade jag och hon log tillbaka till mig. Alla som tyckte att hon verkade bitchig och falsk visste verkligen inte vad dem pratade om. Jag tyckte hon verkade vara en jättehärlig tjej!
"Jag vet inte, kanske. Jag har i alla fall hållt koll på dig på både Twitter och på YouTube. Jag älskar dina prank. Måste faktiskt erkänna att du är lite bättre än vad Justin är." skrattade hon och tittade ut genom fönstret. Det hon sagt fick mig att brista ut i skratt. Hon vände blicken mot mig, och såg lite förvånad ut, men samtidigt road.
"Ja, säg inte det till honom bara." fick jag fram genom skrattet och både Caitlin och Jasmine hängde på. Det var rätt kul att prata med någon som visste precis hur Justin var, och som kände honom, bortsett från Caitlin, Christian, Chaz och Ryan. Det märktes att de var nära, eller åtminstone varit nära. Antagligen hade dem inte pratat på ett tag då Jasmine haft mycket att göra, hon spelade ju in sin egen musik, som precis som Justin's, var att dö för. Hon hade en helt fantastisk röst, hon var hur söt som helst, och hennes personlighet verkade helt underbar!
Vill bara påpeka innan jag skriver något annat att jag inte vet vad Jasmine's livvakt heter. Jag hittade bara på ett namn nu! :)
Vad tror ni?
Kommer Dezzie och Jasmine bli bra vänner?
Finns det någon speciell anledning till att Jasmine och Justin inte har pratat, eller har de bara haft fullt upp?
:P
Sen en fråga till;
Vad tycker ni om Jasmine Villegas? :)
Alla tycker olika, vilket är helt okej, så det är bara att skriva ner det, om du vill! :) Ingen kommer hata dig för din åsikt, i alla fall inte på den här bloggen! :)
Pussisar på er <3
Where are you now - Kapitel 81
"Nej, det var någon som distraherade mig." påpekade jag och motstod lusten till att le brett. Han flinade oskyldigt mot mig samtidigt som han drog mig närmare sig.
"Jaså du, ja jag undrar vem det kan ha varit." sa han lugnt och la sin hand på min kind och drog mitt ansikte närmare sitt.
"Du gör det va?" skrattade jag innan jag kysste honom. I bakhuvudet insåg jag att det här var på väg att bli riktigt allvarligt, och jag visste att jag skulle bli tvungen att prata med Christopher, idag. Jag var tvungen att åka hem.
"Så, får vi se nu då?" frågade Christian entustiastisk när vi kom in i Caitlin's rum igen. Caitlin granskade mig nyfiket och jag log nöjt mot henne. När jag vände mig mot Justin så hade han dragit av sig tröjan, för tredje gången. Christian gick fram till honom och granskade märkena Justin nu hade på kroppen. Ett hade han precis under det högra nyckelbenet, ett annat satt under halsen på vänster sida, skyddad av t-shirten, så den skulle inte synnas. Det tredje hade han på halsen, sjukt synligt tyvärr. Det var Justin som sa att han ville ha det tredje där. Han påstod att han skulle kunna säga att det var ett blåmärke från när han kastade frispie med sina vänner. Jag hoppades verkligen att folk skulle gå på det, för hans skull.
"Wow, ja, tre stycken. Du är godkänd!" erkände Christian och log mot mig. Jag flinade tillbaka mot honom innan jag satte mig ner på sängen. Jag kände i fickan efter min mobil när jag insåg att jag inte hade någon för tillfället, den var ju trasig.
"Damn, Caitlin! Vi måste åka till något ställe där jag kan köpa en ny mobil." utbrast jag och tittade på henne. Hon såg lite förvånad ut, tills hon slappnade av och log.
"Det är väl inte så bråttom? Jag menar, den funkar ju fortfarande. Vi kan väl leka klart först?" frågade hon, men tittade oförstående på mig när jag började skratta. Jag vände blicken mot Justin som skrattade lite medan han tog på sig tröjan.
"Den är död, Cailtin!" berättade han och flinade oskyldigt mot henne. Jag såg hur han sneglade på mig i ögonvrån och jag vände undan ansiktet för att försäkra om att ingen såg om jag rodnade eller inte.
"Kan vi åka då Caitlin? Pappa kanske försöker få tag på mig." frågade jag och reste mig ur sängen. Caitlin reste sig snabbt och började gå mot dörren. Jag vände en blick tillbaka mot killarna och log mot dem.
"Vi ses sen pojkar!" log jag och blinkade till dem. Christian fnös ljudligt och blängde på mig.
"Pojkar? Så små är vi inte!" muttrade han och lipade åt mig. Jag skrattade och skulle precis svara, men Justin hann före.
"Tala för dig själv, plutten!" skrattade han och knuffade till Christian lätt på armen, som genast flög på den garvande Justin, som snabbt låg på golvet. Jag skrattade innan jag gick ut och stängde dörren efter mig och Caitlin.
"Jag vill inte bli indragen i något, så nu åker vi!" flinade jag och gick in i mitt och Justin's rum för att hämta min plånbok. Jag hörde hur Caitlin fnissade instämmande bakom mig och när jag kom ut ur rummet igen, men plånboken, granskade hon mig men en blick jag hade förvånansvärt svårt att tyda.
"Klar? Då åker vi!" sa hon undvikande innan hon studsade nerför trappan. Jag ryckte på axlarna innan jag följde efter henne. Hon hade något på hjärtat och det skulle antagligen komma i bilen sen, när vi var ensamma.
Jag hade naturligtvis rätt, vi hade knappt kommit utanför kvarteret med bilen innan Caitlin saktade ner lite och lät bilen smyga fram över gatan.
"Cailtin, säg ingenting! Jag har något att berätta först!" sa jag snabbt, innan hon ens hunnit öppna munnen. Hon nickade kort innan hon svängde ut på stora vägen.
"Du vet att vi pratade om det där om att jag var osäker på hur jag skulle göra när det gäller Christopher och Justin? När vi var inne i dina föräldrars sovrum så, ja, vi gjorde lite mer än bara det jag skulle göra. Under hela tiden kändes det som om det var precis rätt för mig. Som om Justin verkligen var rätt för mig. I bakhuvudet bestämde jag mig för att jag skulle välja Justin av de två. Däremot vet jag inte hur jag ska säga det till Chris på bästa sätt. Dem är redan osams, och jag vill inte förstöra mer för Justin. Jag bestämde också att jag åker hem idag, så att jag kan prata med Christopher så fort som möjligt. Jag vill inte gå och hålla det för mig själv längre, det tar kol på mig! Justin betyder mer för mig än vad jag trodde från början, och från vad han sa inne i rummet, när vi var ensamma, så är det samma för honom. Jag behöver en ny mobil rätt fort så att jag kan meddela pappa om att jag kommer hem idag." babblade jag på medan jag såg ut genom fönsterrutan. När jag vände blicken mot Caitlin igen så log hon brett, nästan nöjt. Hon vände blicken mot mig och log varmt mot mig.
"Då är det väl bäst att vi fixar det här snabbt då!" svarade hon och gasade lite.
Det tog inte lång tid innan vi var framme vid gallerian vi shoppat vid ett par dagar tidigare. Det gick fort att hitta rätt affär och folket i affären verkade vara på bra humör för något, för de var trevliga och det gick fort att få hjälp. Efter en stunds velande valde jag en iPhone 3. Jag hade hört av många att det var en bra telefon, så det var väl bara att testa den då. Då jag skulle betala, och drog upp det guldiga kortet, blev de genast ännu trevligare. Tydligen hade de på något sätt hört talas om min pappa. Jag hade ingen aning om hur, eller varför. Men jag fick erbjudande om att få en massa tillbehör, som skulle ingå i priset. Vänligt tackade jag nej, men köpte ett SIM-kort med nytt nummer. Personalen som hjälpt mig såg väldigt nöjd ut när jag och Caitlin gick därifrån, och det är alltid trevligt. De ropade efter oss att vi snart skulle komma tillbaka, och varken jag eller Caitlin kunde hålla oss för skratt. Vi gick förbi någon kiosk och gick in för att köpa en varsin dricka. Cailtin tog Coca Cola och jag tog Sprite. Killen i kassan såg lite skum ut, inte på ett dåligt sätt, men han tittade på oss med en konstig blick. När vi gått ut därifrån så sneglade jag snabbt på honom, och då pratade han i telefon. Det var säkert bara en tillfällighet, det var jag nästan säker på, men samtidigt fick jag en aning om att det inte var något oviktigt. Innan jag hunnit tänka på något mer var både jag och Caitlin omgiven av paparazzi's.
"Ehm, Cailtin, vad är det här?" frågade jag förvånat och stirrade på alla som nu stod med riktade kameror mot oss. Eftersom att jag länge varit instresserad av kändisvärlden och många gånger sett hur kändisar gjort när de blev anfallna av paparazzi's så visste jag vad jag borde göra och inte. Jag satte på mig solglasögonen som jag haft uppe på huvudet, och sen log jag glatt mot kamerorna som blixtrade överallt runtom oss.
"Jag har helt ärligt ingen som helst aning!" erkände hon och följde mitt exempel. Alla ropade i mun på varandra så jag hörde inte vad någon sa, eller frågade. Vi började försiktigt försöka ta oss till Cailtin's bil, som stod löjligt nära. Efter fem minuter hade vi knappt kommit någonstans. Både jag och Caitlin var på väg att tappa humöret, min klaustrofobi var på väg att vända till det värre, när paparazzi'sarna tystnade och vände blickarna bortåt, förbi oss. Det tog en stund innan jag såg vad, eller snarare vem de tittade på.
Oj, kan inte vara roligt att bli omringad när man lider av klaustrofobi!
Och vem är det egentligen som tagit över den ofrivilliga uppmärksamveten från Dezzie och Caitlin?
Vad tror ni?
Vem kan det vara? :P
Ledsen för det här kapitlet, det blev inte alls lika bra som jag verkligen hoppats på!
Jag tror det har med att jag inte har min egen dator, man tappar liksom lite, om ni förstår vad jag menar?
I alla fall, så ska jag försöka skriva kapitel 82 också ikväll innan jag går och lägger mig, men jag ska duscha en snabbis först!
Puss och Kram på er alla <3
Where are you now - Kapitel 80
"Är du nervös?" viskade jag lågt i örat på honom när jag stod så nära honom det gick. Återigen hörde jag hur han svalde innan han stötigt skakade på huvudet. Jag log lite för mig själv innan jag lät läpparna få kontakt med huden på hans hals. Medan jag kysste honom på halsen, ner mot hans bröst, kände jag hans hand om min midja. Han la ett finger under min haka och vände den uppåt för att sedan trycka sina läppar mot mina. Han kysste mig mjukt, försiktigt, vördnadsfullt. Återigen kände jag de elektriska stötarna som for genom kroppen. Utan att kunna förhindra det så flög det tankar kors och tvärs i huvudet på mig. Det var då jag insåg, jag kunde inte förbise mina känslor. För mig, just nu, vid den här tidpunkten i mitt liv, var Justin det bästa för mig. Jag var säkert inte det bästa för honom, men han var det bästa jag någonsin kunde få. Jag var fortfarande ung, allt skulle ju förändras, så varför inte förändra det på mitt sätt? Jag fick en känsla av att jag bestämt mig, och som om jag bestämt mig för rätt dessutom. Justin var vad jag behövde, och han var vad jag valde.
Jag la en hand bakom han nacke och drog honom närmare mig. Hans grepp om min midja blev fastare och innan jag visste ordet av det så var det jag som stod pressad mot väggen, och inte han. Efter att ha lagt en hand över hans bröst, kunde jag känna hans snabba hjärtslag. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom, jag kunde känna rytmen i hela min kropp, så nära stod vi. Han la sin hand över min och pressade den närmare sitt hjärta.
"Känner du?" viskade han mot mina läppar. Jag log lite innan jag försiktigt nickade. Han lutade sin panna mot min och tryckte lite på min hand.
"Det slår för dig!" viskade han och tittade in i mina ögon. Dem glänste, så vackra, så fantastiska, och de tillhörde en helt otrolig kille, som nu stod framför mig och gjorde mig gladare än någonsin, med hjälp av fyra små ord. Jag kom på mig själv med att le, brett och lyckligt. För nu, var det bara vi två. Vi två mot alla andra. Jag förflyttade min hand från hans nacke till hans kind, så varm. Jag visste inte vad jag skulle säga, orden blev aldrig tillräckligt fina för att kunna besrkiva vad jag just då kände. Istället drog jag honom lite närmare och kysste honom mjukt. Han besvarade kyssen och jag kunde känna hur han log mot mina läppar. Det var omöjligt att inte le tillbaka, vilket gjorde det lite mer komplicerat att fortsätta kyssa honom. Det hela slutade med att både jag och Justin stod och skrattade, fortfarande tätt intill varandra.
"Tror du de andra saknar oss?" frågade Justin mjukt och log lätt mot mig. Jag tyckte jag kunde urskilja en rosa ton på hans kinder. Det skulle inte göra mig förvånad om mina kinder också var lite rosa, eller kanske till och med röda.
"Det gör dem säkert, men jag har fortfarande en uppgift att utföra." log jag mot honom. Han flinade lite och blinkade.
"Så du är inte klar ännu?" frågade han retsamt utan att släppa mig med blicken. Jag spelade fundersam.
"Nej, det var någon som distraherade mig." påpekade jag och motstod lusten till att le brett. Han flinade oskyldigt mot mig samtidigt som han drog mig närmare sig.
"Jaså du, ja jag undrar vem det kan ha varit." sa han lugnt och la sin hand på min kind och drog mitt ansikte närmare sitt.
"Du gör det va?" skrattade jag innan jag kysste honom. I bakhuvudet insåg jag att det här var på väg att bli riktigt allvarligt, och jag visste att jag skulle bli tvungen att prata med Christopher, idag. Jag var tvungen att åka hem.
Hur ska det gå att prata med Christopher?
Hur kommer han ta det?
Han och Justin är ju inte världens bästa vänner direkt...
Äntligen får ni kapitel 80!
Och vilket kapitel då, myspys!
Inte supernöjd riktigt, men det duger nog tror jag :)
Tack för alla kommentarer, helt seriöst, ni får mig att må så sjukt bra!!! :) <33
For Your Imformation
Hej på er!
Jag vet inte vad det är med bloggen, men den vill inte ladda upp vissa inlägg, så jag vet inte om det här kommer upp eller inte :S
I alla fall så vill jag tala om för er att jag inte kommer sluta med novellen! Ni är alldeles för många som fortfarande vill läsa den. Tyvärr Elin, det står 20+ mot 5...
Bara så att alla vet, jag har beslutat att jag kommer fortsätta skriva på den här tills den är slut, eller tills jag inte har några läsare alls på den! :) Så länge det finns en läsare så kommer det fortsätta dyka upp kapitel! :) <3
En annan sak, min dator har virus, har inte fixat det ännu, utan jag sitter vid min låtsaspappas laptop, som dock inte har något Word program... Så jag har något att klura ut för att jag ska kunna ge er kapitel 80... Men jag ska försöka lösa det så fort jag kan! :)
En fråga också; vilka var på Belieber Träffen i Stockholm i Lördags? :D Jag träffade Beccis där, superhärlig tjej som jag redan saknar! <3
Det var någon som kommenterade och skrev att den personen inte kunde komma i lördags, men hade velat träffa mig änå. OM det är intressant så kan vi försöka fixa ihop ett litet möte någonstans och liksom umgås! :) Ni kan väl skriva vad ni tycker om det?! Jag skulle mer än gärna träffa er alla! På allvar! :)
Ha det bäst sötnosar! Jag ska försöka lösa allting så fort jag kan! :)
Btw, besöksrekord igår! 106 olika personer klickade sig in här! TACK! Ni är helt underbara!!!! <3
1 Bra Nyhet + 1 Dålig Nyhet
Hej på er alla sötnosar! <3
Tack för alla underbara kommentarer! Det värmer verkligen att veta att ni inte vill att jag ska avsluta den här! Verkligen!
Jag har tyckt från första början att så länge någon läser, och vill ha mer, så tänker jag inte sluta!
Där har ni den bra nyheten! :) Jag kommer fortsätta med den här novellen, eftersom att det var så många av er som fortfarande vill att jag ska skriva! :) Är ni glada så är jag glad! :)<3
Nu till den dåliga nyheten då =/
Min dator har fått virus =( Jag kommer inte ut på nätet för fem öre, den vägrar släppa ut mig på något alls!
Däremot kan jag logga in på msn, men det hjälper ju inte oss just nu =(
Jag ska försöka fixa det så fort som möjligt, men jag vet inte hur lång tid det kan ta tyvärr! :(
Därför kan det dröja ett tag tills ni får kapitel 80! :(
Förlåt! Men jag försöker fixa det så snabbt jag kan! <3
Jag fick en fantastisk kommentar också om att det var någon som verkligen ville träffa mig igår, men var sjuk. Om det är populärt så kan vi naturligtvis träffas någon annan gång! :)
Vi kan ju gå ihop ett gäng och mötas någonstans, ha trevligt och så :)
Om det låter intressant så kan ni väl slänga in en kommentar om det :) <3
Jag hoppas att jag inte ställer till med supermycket nu på grund av datorn!
Men jag sitter vid min "pappas" dator nu, så jag ska försöka uppdatera så ofta jag kan!
Älskar er alla supermycket! <3
//Bieber Cash <33
Where are you now - Kapitel 79
”Jo jag vet, han har sagt det.” svarade hon obesvärat. Jag tänkte precis fortsätta tills jag insåg vad hon precis sagt. Hur hade han vetat om det? Han hade ju sovit, och ingen annan hade ju varit vaken, förutom Caitlin som legat nere i soffan och väntat på mig.
”Ursäkta? Vad sa du?” stammade jag fram. Jag hade säkert bara hört fel.
”Ja, det där med att du tror att du är på väg att falla för honom, han berättade det för mig när du var ute och sprang. Visste du inte det?” frågade hon osäkert. Jag svalde och skakade på huvudet. Han hade alltså inte alls sovit, han hade varit vaken, och han hade hört vartenda ord jag sagt.
”Så du menar att du inte hade någon som helst aning om att han faktiskt var vaken?” frågade Caitlin med ett höjt ögonbryn. Jag svalde hårt medan jag skakade på huvudet.
”Nej, jag trodde verkligen att han sov! Varför har han inte sagt någonting?” mumlade jag för mig själv. I och för sig så hade han väl i princip visat det istället. Som när vi satt uppe i trädet, han var varsammare, mer kärleksfull på något sätt, än vad han varit inne. Nu insåg jag att jag hur mycket jag missat egentligen. Fast frågan var ju fortfarande om jag var beredd på att ge upp allting jag hade med Christopher, för en liten crush som jag tydligen hade på Justin. För honom var jag säkert bara som vilken tjej som helst, en tillfällig tjej.
”Vad tänker du på?” frågade Caitlin och avbröt mina tankar. Jag suckade medan jag långsamt skakade på huvudet.
”Jag vet inte, allt är upp och ner just nu! Ju mer jag är med Justin, desto mindre känner jag mig dragen till Christopher. Jag är så klart fortfarande sur på honom, men jag litar på honom. Trots att jag litar på honom till 100 % så kan jag inte låta bli att fundera på om pappa kanske har rätt ändå. När jag tänker efter så är det bara Christopher som han inte tyckt om. Bortsett från Adam så klart, men han var ju dum i huvudet, det medger till och med jag. Kanske är det som han säger, att Christopher är otrogen. Justin tror till och med på honom, och han om någon borde inte tro på vad som helst då han råkar ut för det varje dag. Det kanske bara är jag som blivit förd bakom ljuset! Men jag kan omöjligt veta hur Justin känner, eftersom att jag inte frågat honom. Han är en av de få människor som jag inte riktigt kan läsa genom hans handlingar. Vem vet, jag kanske bara är en tjej, en för-tillfället-tjej som han liksom kan ha lite roligt med tills han hittar någon annan när han drar.” jag babblade på om alla mina känslor och som vanligt tvingade jag mig själv att vara tyst så att jag kunde andas.
”Dezzie, du känner inte Justin på samma sätt som jag gör. Han är inte den som byter tjejer lika ofta som han byter underkläder. Han gillar dig, det syns lång väg! Han har alltid varit den som bryr sig om folk, han bryr sig om alla, men han tittar på dig på ett annorlunda sätt. Oavsett om han sagt något eller inte, så syns det i hans ögon.” sa Caitlin lugnt. I ögonvrån såg jag hur hon skruvade lite på sig, men hon satt kvar bredvid mig. Jag började tänka igenom hennes ord och hon hade rätt, hon kände honom bättre än jag. Dessutom litade jag på henne till 1000, utan diskussion, så jag trodde på det hon sa, även om alla tankar och känslor fortfarande snurrade runt i huvudet på mig.
”Vet du vad jag tycker att du ska göra? Sluta tänka så mycket. Jag menar allvar. Prata igenom allting med Christopher, försök känna vad det är som känns bäst, vem du dras till mest, vem som är bäst för dig och så. Planera inte så mycket, utan bara gör.” sa Caitlin och när jag vände blicken mot henne log hon varmt mot mig. Hon hade ju rätt, så klart.
”Tack Caitlin! Du är bäst! Jag ska försöka se om jag kan lösa allting! Jag får ta allting som det kommer, och jag måste ju få testa vingarna lite. Jag menar, jag kan ju inte fästa mig vid en person utan att veta att det verkligen är helt rätt!” sa jag, mest till mig själv tror jag, och log sedan brett mot henne. Hon flinade och nickade lite innan hon öppnade famnen och gav mig en hård kram. Hon var alldeles varm, trygg. Det kändes nästan som när jag kramade Justin. Tryggheten kom tillbaka, värmen, känslan av att vara älskad.
”Ta det bara lugnt, Babe! Jag kommer alltid att finnas här för dig! Alltid! Det är bara ringa, jag tar mig tid till det! Vad som än händer så kommer jag alltid älska dig, du är världens bästa syster, och en av de bästa vänner en människa kan ha. Jag är lyckligt lottad som har dig!” viskade Caitlin i mitt öra. Det var så fint att jag nästan fick tårar i ögonen.
”Detsamma Caitlin! Älskar dig massor!” svarade jag och pussade henne på kinden. Hon log svagt mot mig innan vi släppte varandra och reste oss upp.
”Dags att ta upp spelet igen?” flinade Caitlin och satte fram handen för en boom fist. Jag hängde snabbt på.
”Yeah man!” skrattade jag glatt. De jobbiga tankarna jag haft var nu som bortblåsta, nu skulle vi bara ha roligt. Caitlin skrattade också medan vi tog oss in i huset igen och kastade oss uppför trappan. När vi dundrat in i rummet så tittade killarna upp på oss med förvirrade ansiktsuttryck. Jag och Caitlin satte oss ner där vi från början suttit, utan att säga ett ord.
”Game on?” frågade Christian efter en halv minut och granskade mig med förväntansfull blick. Jag flinade brett mot honom.
”Game on!” svarade jag instämmande och blinkade mot honom. Hans ansikte bröt ut i ett stort och glatt leende.
”Bra, för du har fortfarande något du måste göra för att bli klar med uppgiften.” flinade han och såg oerhört nöjd ut med sig själv. Jag tänkte en stund innan jag insåg vad han pratade om.
”Tre sugmärken? På valfritt ställe?” frågade jag för att vara på den säkra sidan. Han nickade instämmande och jag reste mig upp.
”Vi går in i ett annat rum, ni kommer ju att se resultatet sen ändå.” förklarade jag när jag kände blickarna i ryggen medan jag tog Justin’s hand för att hjälpa honom upp. Han tittade förvånat på mig medan han ställde sig upp. Bakom mig började Christian protestera, men Caitlin fick tyst på honom. Hon nickade leendes mot mig när jag vände mig mot henne. När vi kom ut ur rummet stängde jag dörren efter oss och sen gick jag in i rummet som jag och Justin delade på. Han stängde varsamt dörren efter sig men stannade där.
”Du lär ju ta av dig tröjan. Jag tänker inte lämna något märke på din hals eller så. Du är kändis, det skulle väcka onödigt med uppmärksamhet för din del.” log jag mot honom. Han blinkade till en gång innan han tog av sig den svarta tröjan, igen. Lugnt och långsamt började jag gå framåt, mot honom. Det syntes att han var nervös, för han svalde hårt samtidigt som han backade ett steg och stannades slutligen av dörren.
”Är du nervös?” viskade jag lågt i örat på honom när jag stod så nära honom det gick. Återigen hörde jag hur han svalde innan han stötigt skakade på huvudet. Jag log lite för mig själv innan jag lät läpparna få kontakt med huden på hans hals. Medan jag kysste honom på halsen, ner mot hans bröst, kände jag hans hand om min midja. Han la ett finger under min haka och vände den uppåt för att sedan trycka sina läppar mot mina. Han kysste mig mjukt, försiktigt, vördnadsfullt. Återigen kände jag de elektriska stötarna som for genom kroppen. Utan att kunna förhindra det så flög det tankar kors och tvärs i huvudet på mig. Det var då jag insåg, jag kunde inte förbise mina känslor. För mig, just nu, vid den här tidpunkten i mitt liv, var Justin det bästa för mig. Jag var säkert inte det bästa för honom, men han var det bästa jag någonsin kunde få. Jag var fortfarande ung, allt skulle ju förändras, så varför inte förändra det på mitt sätt? Jag fick en känsla av att jag bestämt mig, och som om jag bestämt mig för rätt dessutom. Justin var vad jag behövde, och han var vad jag valde.
Oj, vilken tvärvändning det blev nu på slutet...
Frågan är ju bara om hon verkligen är säker på sitt beslut...
Vad tror ni? :)
Jag fick kommentaren om att jag borde avsluta den här nu, för att den börjar bli tråkig och inte alls lika rolig att läsa, är det så ni tycker?
Enligt Elin, som kommenterade om det, så har jag tydligen fått färre läsare, men där håller jag inte riktigt med. Jag har snarare fått flera.
Men det är ni som ska läsa det, inte jag, så om ni inte vill att jag ska fortsätta så kommer jag inte göra det!
Kommentera om vad ni tycker om det ovanstående, så att jag vet liksom!
Tidsinställt inlägg var det här :) Ni kommer inte få något nytt förän tidigast på Lördag kväll.
Annars kommer det väl upp på Söndag.
Mycket beror dock på om ni vill att jag ska fortsätta eller inte! :)
Kramar och en massa kärlek på er! <3
Ansiktet bakom Bieber Cash
Hej på er sötnosar! :)
Som ni märker så har jag dragit tummen ur naveln och äntligen börjat skriva! :D Awesome, eller hur!
Haha jag vill bara förvarna alla om att jag rent ut sagt suger på att skriva presentationer om mig själv xD So, don't blame me! ^^ <3
Btw så hittar ni kapitel 78 under det här inlägget. Kapitel 79 kommer vara tidsinställt så att ni får det ikväll eller imorgon bitti, beroende på :)
Namn: Madelene Morén
Född: 29 maj 1993
Kallas: Seriöst, jag tror jag har fler smek-/öknamn än alla mina kompisar tillsammans xD Men mja, mest kallas jag väl för Madde, Maddie, Mads, Mad Mads, MaddeBanan m.fl! Asså det är bara att välja och vraka, kalla mig vad som helst, jag lyssnar på allt ^^
Asså, det var väl typ vad jag hade att komma med... Hahaha jag suger verkligen på det här xD
Men bilder, det är vad som behövs här! Tyvärr har vi ett problem, jag förändras fett fort tydligen, vilket betyder att jag kanske inte riktigt ser ut som på bilderna... =/ Men det löser sig ;)
Så där, där har ni 12 bilder :)
Som ni ser så förändras jag väldigt fort!
Jag tror inte några av bilderna ens är ett år gamla... Så jaa ^^
Men nu vet ni hur jag ser ut på ett ungefär i alla fall ;)
Inte världens snyggaste eller sötaste, but aye, that's me ;) <3
Mja, sen är det ju en annan sak också...
Becca, en supermysig tjej, har sagt att hon vill ha en autograf av mig..
Självklart kommer du få en tjejen, och ni andra som nu vill ha.
Men jag känner att jag inte är så speciell! ^^
Den kommer ju liksom knappast vara värd någonting ^^
Men visst, vill ni ha så skriver jag ;)
Jag gör allt för er efter hur mycket ni stöttat mig och så! :)
Love ya all! :)
Ses imorrn! :D <3
Som ni märker så har jag dragit tummen ur naveln och äntligen börjat skriva! :D Awesome, eller hur!
Haha jag vill bara förvarna alla om att jag rent ut sagt suger på att skriva presentationer om mig själv xD So, don't blame me! ^^ <3
Btw så hittar ni kapitel 78 under det här inlägget. Kapitel 79 kommer vara tidsinställt så att ni får det ikväll eller imorgon bitti, beroende på :)
Namn: Madelene Morén
Född: 29 maj 1993
Kallas: Seriöst, jag tror jag har fler smek-/öknamn än alla mina kompisar tillsammans xD Men mja, mest kallas jag väl för Madde, Maddie, Mads, Mad Mads, MaddeBanan m.fl! Asså det är bara att välja och vraka, kalla mig vad som helst, jag lyssnar på allt ^^
Asså, det var väl typ vad jag hade att komma med... Hahaha jag suger verkligen på det här xD
Men bilder, det är vad som behövs här! Tyvärr har vi ett problem, jag förändras fett fort tydligen, vilket betyder att jag kanske inte riktigt ser ut som på bilderna... =/ Men det löser sig ;)
Så där, där har ni 12 bilder :)
Som ni ser så förändras jag väldigt fort!
Jag tror inte några av bilderna ens är ett år gamla... Så jaa ^^
Men nu vet ni hur jag ser ut på ett ungefär i alla fall ;)
Inte världens snyggaste eller sötaste, but aye, that's me ;) <3
Mja, sen är det ju en annan sak också...
Becca, en supermysig tjej, har sagt att hon vill ha en autograf av mig..
Självklart kommer du få en tjejen, och ni andra som nu vill ha.
Men jag känner att jag inte är så speciell! ^^
Den kommer ju liksom knappast vara värd någonting ^^
Men visst, vill ni ha så skriver jag ;)
Jag gör allt för er efter hur mycket ni stöttat mig och så! :)
Love ya all! :)
Ses imorrn! :D <3
Where are you now - Kapitel 78
”Åh jag blir galen på det här!” utbrast jag och reste mig upp ur sängen för att sen gå ut ur Caitlin’s rum. Det var först när jag kommit ut ur rummet och ut ur huset, som jag insåg vad jag precis sagt, och vad jag precis funderat på. De andra hade ingen aning om vad jag reagerat på.
Jag suckade djupt innan jag satte mig ner på verandan. Det var alldeles för sent för att vända tillbaka in igen och låssas som ingenting, så jag kunde lika gärna sitta kvar och försöka luska ut någonting, för något var jag tvungen att göra snart. Bakom mig hörde jag hur glasdörren drogs åt sidan och jag blundade hårt, hoppades att det var vem som helst annan än Christian.
”Hur är det gumman?” frågade Caitlin mjukt och jag andades ut. Caitlin visste jag att jag kunde prata med om vad som helst, hon förstod mig på ett sätt som ingen annan förstod mig på. Hon hade ju dessutom också vetat om hur jag skulle reagera på vad Christopher planerat. Hon satte sig ner bredvid mig och la en varm arm om mina axlar. När jag vände blicken mot henne så granskade hon mig medlidande. Jag var ganska säker på att hon kunnat gissa vad jag var så tankspridd om, men hon sa ingenting.
”Förlåt! Jag har bara mycket att tänka på.” svarade jag och suckade djupt. Jag gjorde en ansats att resa mig upp men Caitlin höll kvar mig.
”Något tynger ner dig! Berätta om det istället så kanske du slipper vara gå runt och fundera själv.” sa hon i samma mjuka ton som innan. Det gick inte ens att beskriva hur mycket jag älskade henne. Hon var min bästa vän. Vår relation låg till och med på en högre nivå än vad min och Ellie’s gjorde, trots att jag och Ellie varit superbra kompisar i hur många år som helst. Caitlin var både min bästa vän och som en syster för mig! Hon var som den systern jag aldrig haft, samtidigt som Christian var som den brorsan jag aldrig haft. De två, samt pappa, gjorde mig komplett. Tidigare hade jag länge trott att jag funnit vad jag saknade i en familj när jag träffade Christopher, men jag insåg nu att det inte stämde.
”Fram med det.” log Caitlin och jag rycktes tillbaka till verkligheten. Jag log snabbt mot henne och bestämde mig för att helt enkelt börja med att upprepa allt jag precis gått igenom i mitt huvud.
”Du vet att jag länge sagt att min pappa, Ellie och Christopher utgjorde den familjen jag behövde?” började jag försiktigt och Caitlin nickade. Jag såg framåt över deras gräsmatta, som var i stort behov av klippning.
”Jag tror att jag alltid vetat det, men bara varit för trånsynt för att verkligen inse det. När jag har de tre personerna så är det alltid någonting som fattas. Nu när jag har varit här med er så har jag insett att det inte bara var något som fattades, jag hade två felande länkar i min familj. Vad, eller snarare vilka som utgör min familj är pappa, du och Christian. Du är som en syster för mig, samt självklart min bästa vän, och Christian är som en bror för mig. Jag känner mig hemma här, såsom jag aldrig känt förut, varken hemma, hos Ellie eller hos Christopher. Ni två plus pappa kompletterar mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.” förklarade jag med lugn röst. Jag var fascinerad över att jag lyckades låta så lugn, när jag i själva verkar bara ville explodera. Caitlin drog mig lite närmare, vilket slutade i en varm omfamning.
”Du är som en syster för mig också! Trots att det här är första gången som vi träffas så ingår du i mitt liv, och har gjort det länge. Jag behöver dig i mitt liv, du kompletterar mig på ett sätt som jag själv inte förstår!” sa hon till svar och jag kände hur varm jag blev i kroppen för ett ögonblick, tills jag insåg att det bara var den okomplicerade delen att prata om. Det värsta fanns fortfarande kvar.
”Det var det lätta, och det som jag har svar på. Det svåra cirkulerar runt Christopher och Justin.” muttrade jag lågt för mig själv medan jag rätade lite på mig. Bredvid hörde jag hur Caitlin suckade instämmande. Det var som om hon också funderat på det hela, vilket inte skulle förvåna mig egentligen.
”Caitlin, jag vet inte vad jag ska göra! Helt allvarligt! Det här tar verkligen kol på mig! En del av mig avskyr Christopher för att han var idiotisk nog att ens tänka tanken när det gäller min mamma. Samtidigt så älskar jag honom hur mycket som helst, vi har ändå tagit oss igenom allt möjligt. Jag har hur länge som helst verkligen tänkt att det är han och jag, livet ut. Tills Justin kom in i mitt liv. Jag är inte säker, men Caitlin, jag tror jag är på väg att falla för honom.” jag släppte fram alla tankar och Caitlin såg på mig med en medlidande blick.
”Jo jag vet, han har sagt det.” svarade hon obesvärat. Jag tänkte precis fortsätta tills jag insåg vad hon precis sagt. Hur hade han vetat om det? Han hade ju sovit, och ingen annan hade ju varit vaken, förutom Caitlin som legat nere i soffan och väntat på mig.
”Ursäkta? Vad sa du?” stammade jag fram. Jag hade säkert bara hört fel.
”Ja, det där med att du tror att du är på väg att falla för honom, han berättade det för mig när du var ute och sprang. Visste du inte det?” frågade hon osäkert. Jag svalde och skakade på huvudet. Han hade alltså inte alls sovit, han hade varit vaken, och han hade hört varenda ord jag sagt.
Oj då, han hade hört henne!
Frågan är ju bara om det är en bra sak, eller om det är något extremt negativt...!
Jag sitter för nuvarande i skolan, har sjukt tråkigt.
Jag menar, det är fredag, kloclan är snart 15.00, jag slutade för en och en halv timme sen och jag är freakin KVAR! O.o
Men det har något gott med sig! :)
Så, vad händer imorgon då, sötnosar? ;)
En helt awesome dag i Stockholm med en massa beliebers, min "lillasyster" och några av er, mina fantastiska läsare! :)
Inom kort kommer inlägget om mig, inför imorgon! :)
Ska försöka skrapa ihop lite bilder bara, men jag förändras ju så sjukt fort! O.o
Aja! Ni får snart ett inlägg om lilla mig! :)
Kramisar <3
Where are you now - Kapitel 77
”Konsekvens, som alltid! Vad ska jag göra?” frågade jag och stålsatte mig för det värsta. Än visste jag inte riktigt vad det värsta var för något, men jag undrade om det skulle bli mest förnedrande mot mig eller Justin. Christian flinade brett, entusiastiskt mot mig.
”Du ska kyssa Justin på munnen, på halsen och över magen. Samt att du måste lämna tre sugmärken, på valfria ställen!” flinade han brett och jag blinkade till, hade jag verkligen hört rätt?
Bredvid mig började Chaz och Ryan asgarva medan Caitlin skrattade lite lätt, antagligen för att inte få Chaz och Ryan att bli misstänksamma.
”Fine! Ska vi vara kvar härinne eller?” frågade jag och log avslappnat, det kunde ha varit mycket värre. Christian verkade komma av sig innan han nickade och pekade på Caitlin’s säng.
”Det räcker med golvet annars, men sure.” svarade jag bara och satte mig i den stora sängen. Jag bestämde mig för att göra det absolut bästa av situationen, jag kunde nämligen vända det här till min fördel i mitt och Justin’s lilla krig. Justin satte sig lugnt på sängkanten och log nervöst mot mig. Jag vände blicken mot Caitlin.
”Caitlin, sätt på lite musik är du snäll.” log jag mot henne. Hon vände blicken mot Christian, som nickade, och sedan reste hon sig upp och satte igång Born This Way med Lady Gaga. Den var på väg att ta slut, men det dög så länge. Justin la sig ner i sängen och såg nervösare än någonsin ut. Jag böjde mig över honom för att komma åt hans öra.
”Ta det bara lugnt, så farligt är det ju inte!” viskade jag till honom och han skrattade till lite medan jag mjukt strök honom över kinden med handen. Utan att störas av håret kysste jag honom lätt på halsen. Han rös lite över min fjäderlätta beröring, men jag sa inget, ville inte ge Christian det nöjet.
”Du lär ta av dig tröjan, bro!” hörde jag Christian säga och när jag tittade upp så stod han nöjt bredvid sängen. Justin satte sig snabbt upp medan han blängde på Christian, och sedan drog han av sig t-shirten. Han slängde den på Christian som flinade och slängde den på golvet. Justin la sig ner igen och jag log lugnt mot honom innan jag återigen la läpparna mot hans hals. Långsamt lät jag mina läppar dras nerför hans hals och ner mot magen. När jag nästan vad nere vid naveln byttes Born This Way ut mot Fallin For You med Colbie Caillat. Jag motstod frestelsen till att se upp för att se om den bara helt random kommit fram, eller om någon bytt låt, men när jag sneglade mot datorn så satt ingen där. Jag suckade inombords innan jag fortsatte kyssa Justin över magen och sedan upp igen mot halsen. När mina läppar återigen nådde hans hals så kände jag hans hand mot min midja. Jag rös till lite innan jag mötte hans läppar. Då flyttades handen uppåt, tills den nådde min kind. Han drog mig lite närmare och vi kysstes djupt ett tag. Jag hade helt glömt bort att vi inte var ensamma i rummet, tills Justin nästintill omärkligt puffade bort mig. Han satte sig upp och log mot mig innan han pussade mig på kinden.
”Ta det lugnt vildkatten, Chaz och Ryan vet fortfarande inte om någonting.” viskade han mjukt och kysste sen min hals. När jag vände blicken mot de andra så stod Christian och såg väldigt nöjd ut, Caitlin såg mest glad ut medan Chaz och Ryan inte visade några tecken på att tycka att något var annorlunda eller konstigt. Jag började däremot asgarva när låten tog slut och nästa tog form. Nämligen Akon med låten I Just Had Sex. Det var tydligen inte bara jag som tyckte det var väldigt ironiskt, för de andra stämde snabbt in i skrattet. Det var rätt skönt att just den låten startade, så att vi slapp den pinsamma tystnaden, i alla fall den mellan mig, Justin, Caitlin och Christian. Ibland kunde man bli oerhört tacksam över hur slumpen räddade en, men ibland kunde man bli oerhört förvirrad och osäker på vad slumpen ville en ibland. Var det bara en slump att just Fallin For You hade börjat spelas upp? Eller var det kanske meningen? Jag hade svårt för sådana här frågor, för jag trodde verkligen att allt hände av en anledning. Det kanske var så det var, jag höll på att falla för Justin. Det hade jag frågat mig själv en gång förut, fast jag hade sagt det högt, i Justin’s närvaro. Delar av mig hade tyckt att det varit skönt att säga det högt inför någon, men en del av mig hade också velat att han skulle ha varit vaken när orden uttalades på mina läppar. Kanske behövde jag säga det till honom, och kanske var det något han behövde höra. Framför allt så kanske det hjälpte mig i den stora frågan om ifall det här bara var en snabb crush, eller om det här kanske var något större. Det var kanske till och med större och kraftfullare än det som jag och Christopher redan hade. Kanske var det som jag och Chris hade bara någonting litet som kändes större än vad det var? Litade jag verkligen fullt på honom? Jag hade länge trott att jag kände honom bättre än någon annan, och visste med säkerhet att han inte skulle vara otrogen mot mig, det skulle aldrig någonsin förekomma. Men jag kunde inte längre lite fullt ut på mig själv, jag hade ju även varit säker på att Christopher visste mer om mig än någon annan, men trots det så hade han gjort ett stort felsteg, något som Justin förstått från första gången han hörde om allting. Samtidigt fick jag inte glömma bort att jag känt Justin i endast ett par dagar, han var dessutom världens kändaste tonåring.
”Åh jag blir galen på det här!” utbrast jag och reste mig upp ur sängen för att sen gå ut ur Caitlin’s rum. Det var först när jag kommit ut ur rummet och ut ur huset, som jag insåg vad jag precis sagt, och vad jag precis funderat på. De andra hade ingen aning om vad jag reagerat på.
Haha nu fick du som jag lovat Novo! :) <3
I'm a girl who keep my words! :P <3
Jag vet att kapitlet inte blev världens bästa kanske, men jag måste hoppa in i duschen och dessutom packa för att sen hinna skriva om mig själv här också!
Shit vad jobbigt allt blev! O.o
Damn! Så typiskt mig att komma på sånt här i sisa sekunden! xD
Tack för alla kommentarer btw, ni är bäst, as usual! :)<3
See ya later, luvies <3
Where are you now - Kapitel 76
”Jag hade lite problem med att få allt att stå stadigt bara.” svarade jag snabbt innan jag skyndade mig uppför trappan och vidare in i Caitlin’s rum. Jag hade min plan när det gällde dansen, och den planen skulle jag försöka få så perfekt som möjligt, vilket resulterade i att de inte fick se mer än nödvändigt.
”Okej, snurra flaskan nu då, Caitlin!” sa Christian entusiastiskt bredvid mig, han hade bytt plats med Chaz så att han och jag nu satt jämte varandra. Jag skrattade lite åt att han var så glad medan jag hällde upp Coca Cola i sex stycken stora glas. Flaskan snurrade snabbt runt innan den slutligen stannade på mig. Självklart.
”Ja jag fegar inte efter vad som hände förra gången så konka för min del!” sa jag medan jag räckte alla varsitt glas. Slutligen vände jag blicken mot Caitlin som satt och funderade en stund. Hon verkade ha problem med att komma på vad jag skulle bli tvungen till att göra. Bredvid mig formligen studsade Christian på golvet.
”Haha bro, ta’t lite lugnt!” skrattade jag och petade på honom. Han slängde en lekfull blick mot mig, men ignorerade min begäran, naturligtvis.
”Okej, Dezzie, vi börjar lugnt tycker jag. Det enda du behöver göra är att stå på händer i trettio sekunder.” sa Caitlin efter ett tag och jag tittade missnöjt på henne.
”Jag kan inte stå på två händer. Jag kan gå på händer, och jag kan stå på en hand, men inte på två.” påpekade jag försiktigt. Chaz hostade till och när jag vände blicken mot honom så stirrade han på mig med ett höjt ögonbryn.
”Hur kan det vara lättare att stå på en hand än på två händer?” frågade han oförstående och försökte dämpa hostan med att ta en klunk Cola. Jag ryckte på axlarna mot honom, jag hade nämligen inget svar på det.
”Seriöst, jag vet inte, men jag får inte till balansen när jag ska stå på två händer.” svarade jag bara och reste mig upp. Det var tur att shortsen inte var supertighta för då hade det blivit jobbigt. Utan att vänta på svar tog jag sats och sparkade mig upp i luften. I trettio sekunder stod jag på en hand innan jag mjukt satte ner fötterna igen.
”Du är konstig.” muttrade Chaz och jag kunde inget annat än börja skratta. Han tittade förvånat och samtidigt lite skamset på mig. Jag log varmt innan jag ryckte på axlarna mot honom.
”Det är ingen som sagt att det är en dålig egenskap.” påpekade jag innan jag började snurra på den gamla, tomma flaskan igen. Efter ett par varv stannade den på Ryan som velade ett par minuter innan han slutligen valde konsekvens.
”Okej, Ryan, kyss Caitlin. Djupt!” bestämde jag och flinade. Ryan blängde på mig.
”Vad hände med att börja lugnt?” frågade han och stirrade på mig. Jag kunde inte annat än stirra tillbaka.
”Vad menar du med det? Vi tar det fortfarande lugnt. Vi ska ju köra den lite elakare versionen nu ju, det här är ju en piss i Mississippi jämfört med vad som kanske väntar.” förklarade jag. Ryan blinkade till innan han suckade nervöst. Utan att säga någonting mer så böjde han sig fram mot Caitlin och de kysstes, djupt. Han rätade på sig utan så mycket som ett ord och sen snurrade flaskan igen.
Efter ett par rundor med den snälla versionen började jag bli uttråkad. Det hade varit ganska lugna grejer, såsom att busringa, göra en volt ner i poolen, säga en mening baklänges, ja, bara lugna, tråkiga grejer i princip. Christian hade precis fått busringa till någon, som för övrigt blev helt galen när hon insett vem det var hon pratat med, när jag tog tag i flaskan.
”Nu tycker jag vi taggar till det lite, det börjar bli tråkigt att vara snälla. Nu får man begära vad som helst, med vissa undantag, och vi måste göra det. Deal?” frågade jag medan de andra mötte varandras blickar. Christian var snabb med att stämma in, och de andra var inte sent efter. Chris tog flaskan från mig och började snurra den. Det syntes i ögonen på honom att han ville att den skulle hamna på Justin, för hans kropp spändes varje gång flaskans topp snurrade förbi honom. Till slut stannade den på Caitlin. Jag vände blicken mot Christian som såg ytterst besviken ut, innan han log smått.
”Okej, Caitlin, du får strula med Dezzie igen.” sa han bara och lutade sig tillbaka. Caitlin stirrade på sin lillebror men jag skrattade bara.
”Jag har en känsla av att någon här blev lite besviken på var flaskan hamnade.” skrattade jag och fick snabbt en mördande blick av Christian, vilket naturligtvis fick mig att skratta ännu mera. Han slängde en kudde på mig, som av någon anledning låg på golvet.
”Gör det bara så att vi kan fortsätta.” muttrade han när jag lipade åt honom över kuddkanten. Sedan flinade jag och kröp över mitten till Caitlin, som jag kysste. Vi strulade i ett par minuter innan jag backade undan från henne.
”Nöjd?” flinade jag mot Christian, som himlade med ögonen och petade flaskan närmare Caitlin. Hon tog upp den och snurrade den. Efter inte alls länge stannade den på Chaz, som valde konsekvens. Han blev tvungen att kyssa hennes fötter, med vördnad. Jag tror aldrig jag garvat så mycket på länge. Efter ett par minuter så fnissade jag fortfarande för mig själv och var inte riktigt inne i spelet. Tills Christian ropade ett högt och glatt JA. Jag vände blicken mot honom för att se vad han var så glad över, och insåg snabbt att jag missat en hel del. Det var tydligen Christian’s tur att snurra flaskan och den hade hamnat på ingen mindre än mig. Nu tittade jag på honom nervöst, vad skulle jag nu få stå ut med? Efter att ha slängt en blick på Justin så insåg jag att han säkert var nervösare än vad jag var.
”Konsekvens, som alltid! Vad ska jag göra?” frågade jag och stålsatte mig för det värsta. Än visste jag inte riktigt vad det värsta var för något, men jag undrade om det skulle bli mest förnedrande mot mig eller Justin. Christian flinade brett, entusiastiskt mot mig.
”Du ska kyssa Justin på munnen, på halsen och över magen. Samt att du måste lämna tre sugmärken, på valfria ställen!” flinade han brett och jag blinkade till, hade jag verkligen hört rätt?
Oj oj oj då! ^^
Christian har visst sina planer ^^
Frågan är ju vem som kommar "lida" mest, Justin eller Dezzie! ^^
Vad tror ni? :P
Det är inte över än i alla fall! :P
Och tack för alla låtförslag förresten!
Jag ska sätta mig och lyssna igenom alla ikväll tänkte jag, det finns många jag inte ens hört, men som säkerligen är superbra! :D
Bara så att ni vet så kommer jag snart skriva ett inlägg om mig själv, där jag förklarar vem jag är, hur jag ser ut o.s.v. inför lördag! :)
Ni kommer få se lite olika bilder och så också! :)
Åh, tack för alla kommentarer överhuvudtaget! Ni är så sjukt bäst!!! :) <3
Kram på er! <3
Where are you now - Kapitel 75
”Har du något på hjärtat?” frågade han medan han försökte hålla sig för skratt. Jag drog ett djupt andetag innan jag tog upp mina blöta kläder och den döda telefonen och gick emot honom. Han öppnade lugnt dörren och tog ett steg åt sidan för att släppa fram mig. Jag stannade jämsides med honom och la min kind mot hans.
”Du ska så få igen!” viskade jag innan jag log ett lekfullt leende mot honom. Han nickade snabbt tillbaka innan han besvarade leendet. I hans leende såg jag precis vad han menade. Ord som ännu inte uttalats hängde i luften; Game On Again!
Efter att jag hängt upp de blöta kläderna utomhus, och mött Justin i dörren, så gick jag in i köket med den döda tekniken som låg i min hand. Det var tomt i köket, men jag hörde röster från övervåningen så jag antog att de alla var där. Inte för jag brydde mig eller så, utan snarare för att jag behövde pillra lite med telefonen och det behövde jag vara ensam för att göra. Jag hade aldrig varit den tekniska människan, men jag kunde ett och annat, till exempel som att plocka isär en telefon och sätta ihop den igen. Däremot var jag osäker på om jag skulle lyckas göra någonting åt fallet den här gången. Jag hade satt ihop den här telefonen fler gånger än jag kunde räkna ut, men den hade aldrig blivit utsatt för vatten.
”Vad har du gjort med den där?” hörde jag en röst en bit ifrån mig och när jag vände blicken mot ljudet så såg jag Christian stå i dörröppningen och stirra på mobilen som låg i flera olika delar.
”Åh, jag har inte gjort någonting, det är Justin’s fel. Han knuffade in mig i duschen och varken han eller jag tänkte på att jag hade den på mig. Jag har plockat isär den för att se om jag kan göra något åt den, men det ser ut som om den faktiskt är död den här gången. Jag får köpa en ny när vi åker till stan någon dag.” förklarade jag snabbt och reste mig upp. Christian ryckte på axlarna innan han log mot mig.
”Jag har hört att vi ska köra snurra flaskan, den lite elakare versionen!” flinade han och jag skrattade åt hur entusiastisk han lät. Jag nickade roat och han såg om möjligt ännu gladare ut.
”Och man får vara hur elak som helst?” frågade han och jag nickade en gång till. Det såg ut som om han hade något i kikaren, som om han planerade någonting.
”Och man måste göra det man blir tillsagd att göra?” fortsatte han och jag kunde inte hålla mig för skratt.
”Ja, man måste göra det! Vad har du i tankarna, bro? Tänker du vara elak mot någon?” frågade jag nyfiket men han flinade bara mot mig.
”Jag tänker inte vara väldigt elak mot någon. Jag ska bara ge igen lite mot Justin. Tyvärr så kommer du nog bli en del av det, men det får du stå ut med.” flinade han glatt och tittade gillande på mig. Jag rynkade ihop ögonbryna, vad skulle han göra nu?
”Du gör mig nervös, Christian! Jag har en känsla av att jag kommer råka ut mest för vad du har i tankarna.” påpekade jag förvirrat. Han flinade oskyldigt innan han ryckte på axlarna och sedan gick han ut ur köket mot vardagsrummet. Jag följde förvirrat efter honom och satte mig en av fåtöljerna, då han satt i den andra. Innan jag hunnit öppna munnen för att fråga Christian om jag borde vara nervös över vad han hade i tankarna, kom Caitlin in i vardagsrummet och log brett.
”Jag tycker vi sitter däruppe igen, på mitt rum.” sa Caitlin och jag nickade instämmande. Jag reste mig snabbt upp och tävlade med Christian uppför trappan, han blev inte särskilt glad när jag vann, vilket är förståeligt. När jag kom in i rummet så satt Ryan, Chaz och Justin redan på golvet. Caitlin satte sig mellan Ryan och Justin innan hon la flaskan i mitten. Jag satte mig ner mellan Ryan och Chaz medan Christian satte sig mellan Justin och Chaz.
”Okej, vem börjar?” frågade jag och försökte låta lugnare än vad jag kände mig. Jag älskade den här leken, men något i Christian’s leende skrämde mig på något sätt. Han skulle ge igen på Justin för något, men hur skulle han kunna använda mig i det? Han kanske bara ville jävlas lite med honom. Det var ju högst förståeligt eftersom att Justin jävlades rätt mycket på Christian. Däremot tyckte jag det var onödigt att han skulle låta det gå ut över mig, men det tyckte väl inte han kanske.
”Jag börjar!” sa Caitlin snabbt och blinkade mot mig. Något i hennes blick fick mig att tro att hon nästan visste precis vad Chris planerade, och som om hon ville skydda mig från det. Jag skakade bort tankarna ur huvudet, jag missuppfattade säkert bara allting. Istället för att sitta försjunken i tankarna så koncentrerade jag mig på flaskan som nu snurrade runt på golvet. Jag la en hand över den så att den stannade.
”Vänta, jag springer och hämtar lite dricka och något att äta på. Sätt på musik medan jag springer iväg, jag vill ha något som svänger.” flinade jag och Caitlin skrattade snabbt till innan hon slängde sig fram mot sin dator och klickade upp Spotify. När jag insåg vilken låt det var så flinade jag brett. Det var Yeah med Usher. En av mina favoritlåtar, helt klart.
”Snart tillbaka.” skrattade jag innan jag sprang med lätta steg ut ur rummet. Det var länge sen jag släppte lös kontrollen när musiken var på, men nu kände jag ingen anledning till att inte göra det, så det resulterade i att jag dansade genom huset iväg mot köket. Jag började plocka ihop lite grejer på en bricka när jag hörde hur någon bytte låt mitt i Yeah. Först blev jag lite irriterad, innan jag insåg vilken det var. Den hade jag inte hört på hur länge sen som helst. Summer Of ’69 med Bryan Adams, det gick bara inte att sitta stilla när den hördes. Jag ställde ner brickan medan jag började dansa omkring i köket. Det var rogivande, roligt, helt fantastiskt och otroligt skönt att få släppa efter. När jag hörde steg i trappan stannade jag upp och tog tag i brickan igen för att sedan gå ut ur köket och vidare mot trappan. Ryan stod där och granskade mig.
”Vilken tid det tar, vad gör du här nere?” frågade han högt för att överrösta musiken. Jag log snabbt innan jag började gå upp för trappan.
”Jag hade lite problem med att få allt att stå stadigt bara.” svarade jag snabbt innan jag skyndade mig uppför trappan och vidare in i Caitlin’s rum. Jag hade min plan när det gällde dansen, och den planen skulle jag försöka få så perfekt som möjligt, vilket resulterade i att de inte fick se mer än nödvändigt.
Jaha, vad är det Christian har i kikaren?
Vad tänker han utsätta Dezzie för?
Och stämmer det verkligen att han bara vill hämnas på Justin?
Och vad är det Dezzie har planerat när det gäller dansen?
Varför får de andra inte veta att hon är duktig på att dansa?
Ja vad tror ni? :P
Gällande Belieber träffen som äger rum i Stockholm nu på Lördag, information om mig + lite bilder kommer upp i ett eget inlägg idag eller imorgon där det står lite om mig och sedan får ni se bilder så att ni lättare kan känna igen mig! :)
Jag har även en fråga till er alla!
Förutom Justin Bieber, vem är er favoritartist och sedan gärna en bra låt med den artisten!
Det är eventuellt något jag kommer få användning av i novellen framöver!
Motivera gärna era val!
Tack för alla mysiga kommentarer btw :) Ni är lika awesome som vanligt! :)
Where are you now - Kapitel 74
”Fine! Men bara för att du är så jäkla söt! Åh, du kommer göra mig galen en vacker dag!” muttrade han lite innan han snabbt log lite oskyldigt mot mig. Varför skulle han vara så förbaskat söt för? Ingenting han gjorde fick ju mitt liv att bli lättare. Varje gång jag var nära Justin fick jag skuldkänslor över hur han fick mig att känna mig.
”Så, kan jag duscha nu? Jag är väldigt sugen på att leka snurra flaskan sen! Vi skulle ju köra en lite elakare version den här gången!” flinade jag medan jag gick tillbaka till duschen för att ta av mig underkläderna när jag dragit för draperiet. Det gick fort att duscha, och när jag var klar så stack jag ut huvudet mot Justin som stod framför spegeln och kammade igenom håret. Allt han hade var ett par kakifärgade shorts och än en gång häpnade jag över hans sexpack som syntes i spegeln.
”Hej på dig också!” skrattade Justin och fick mig att bryta kontakten med att stirra på hans mage. Jag skakade på huvudet innan jag gav honom ett oskyldigt leende. Han himlade med ögonen men log sen snabbt.
”Kan du ge mig handduken?” frågade jag och nickade mot det svarta badlakanet som låg på toalettstolen. Justin backade två steg och tog upp det innan jag räckte det till mig.
”Tack!” log jag medan jag tog emot det och snabbt virade det runt mig. Jag samlade ihop håret och vred ur det för att minska vattenmassan som skulle hamna på golvet då jag klev ut ur den varmt ångande duschen. Det var betydligt kallare utanför duschdraperiet, så huden knottrades på mig, men samtidigt var det otroligt skönt. Justin slängde en söt blick på mig i spegeln innan han vände blicken mot en klädhög som låg bredvid honom på sidan av handfatet.
”Där har du lite kläder. Duger dem inte får du väl byta.” log han innan han tog fram hårfönen ur ett av skåpen och satte i kontakten. Ljudet ekade inne i badrummet medan jag plockade lite i högen, det skulle nog kunna bli rätt snyggt faktiskt. Jag drog fram ett par mörkblåa jeansshorts och en blå t-shirt som slutade precis vid kanten på shortsen. Jag log överseenden när jag såg att Justin plockat fram min andra uppsättning av lila underkläder.
”Det duger bra det, du har verkligen ögon för kläder du.” skrattade jag efter att Justin stängt av hårfönen och det blev tyst i rummet. Efter att ha tagit fram min lilla handduk och satt upp håret i den, så började jag torka benen lite för att kunna få på mig trosorna och shortsen.
”Det blir så när man har en mamma som är väldigt angelägen om vad man har på sig, vilket är någonting bra så klart.” svarade han och flinade mot mg när jag tittade upp. Jag drog varsamt på mig trosorna och sedan torkade jag överkroppen för att snabbt få på mig den lilafärgade överdelen. Jag hatade att ha en blöthandduk på mig så jag ville bli av med den så fort som möjligt. När underkläderna satt bra så drog jag snabbt av mig handduken och slängde den på golvet.
”Får jag fråga en sak? Hur kommer det sig att du är så angelägen om att jag ska ha just de här underkläderna, när ingen ändå kommer få se dem?” frågade jag medan jag drog på mig shortsen. Till min förvåning började Justin skratta högt. Jag vände blicken mot honom och granskade honom. Han flinade roat mot mig, men jag förstod inte vad han menade.
”Som du sa så skulle vi ju leka snurra flaskan, den lite elakare versionen? Man vet aldrig vad du kommer få göra! Om du kommer ihåg så har vi fortfarande vårt lilla krig, och ja, vad som helst kan hända sötnos!” svarade han där han stod vänd mot mig och lutade sig mot handfatet. Han hade fortfarande inte tagit på sig en t-shirt, vilket inte var särskilt snällt mot mig då jag inte kunde slita blicken från honom. Han följde min blick och sen skrattade han lätt.
”Det är visst inte bara jag som reagerar på någon här!” flinade han och jag vände generat bort blicken innan jag mötte hans ögon. Jag fick fram till honom och la en hand över hans magrutor.
”Tyvärr, så är saken den att du stirrar på min mage på grund av att jag har ett stort blåmärke över ena sidan, och inte av samma anledning som jag stirrar på din mage.” påpekade jag innan jag vände mig om och gick tillbaka till toalettlocket där min t-shirt låg. Jag drog snabbt på mig den innan jag drog ur den lilla handduken ur håret.
”Kan du sätta i kontakten till hårfönen igen?” frågade jag medan jag hängde upp de båda handdukarna jag använt över två olika skåpdörrar. Justin satte i den och medan spegeln var ledig så tog jag upp min borste och drog genom håret ett par gånger. Det gick fort då det var nytvättat och igenomborstat innan jag duschat. Under hela tiden som jag fönade håret så kände jag mig iakttagen och när jag slängde en blick i spegeln så såg jag att Justin satt på toalocket och granskade mig.
”Vad tittar du på?” skrattade jag och han ryckte på axlarna medan han log. Jag tryckte av hårfönen och borstade igenom håret snabbt innan jag ansåg att det dög. För att få bort håret ur ansiktet så försökte jag återskapa den lösa flätan jag haft innan Justin puttat in mig i duschen och det gick faktiskt ganska bra. Jag vände mig mot Justin som fortfarande tittade på mig.
”Du vet, det är lite creepy att du tittar på mig så där! Jag har inte sett den blicken på dig förut.” påpekade jag osäkert. Jag kunde inte läsa av hans ansikte, blicken var alldeles för annorlunda för det. Jag kunde inte ens chansa på vad den betydde för jag hade verkligen ingen som helst aning.
”Äsch, det är ingenting! Kom nu så att vi kan gå ut och leka.” svarade han vara undvikande innan han plockade upp en svart t-shirt som han satte på sig. Jag blängde på honom men han tittade bara oskyldigt tillbaka.
”Ville du bara plåga mig eller?” muttrade jag mot honom och han skrattade högt innan han ryckte på axlarna medan han nickade.
”Lite kanske!” erkände han medan han plockade upp sina blöta kläder för att sedan gå mot dörren. Jag stirrade efter honom medan han gick och till slut vände han sig om. Han flinade brett mot mig, vilket inte gjorde saken bättre.
”Har du något på hjärtat?” frågade han medan han försökte hålla sig för skratt. Jag drog ett djupt andetag innan jag tog upp mina blöta kläder och den döda telefonen och gick emot honom. Han öppnade lugnt dörren och tog ett steg åt sidan för att släppa fram mig. Jag stannade jämsides med honom och la min kind mot hans.
”Du ska så få igen!” viskade jag innan jag log ett lekfullt leende mot honom. Han nickade snabbt tillbaka innan han besvarade leendet. I hans leende såg jag precis vad han menade. Ord som ännu inte uttalats hängde i luften; Game On Again!
Oj, det blev ett rätt tråkigt kapitel, det ber jag om ursäkt för!
Jag ska försöka bättra mig! :)
Fick en fråga igår om vilket dag det är i novellen, jag svarade henne, men om det är fler som undrar så är det Onsdagen den 5:e April! :)
Tack för alla kommentarer! Ni är helt otroliga!
Hur många av er kommer på Belieber Träffen nu då? Det har jag nästan glömt bort och det kan ju naturligtvis ändras! Jag vill naturligtvis träffa så många som möjligt av er! :)
Nej, nu ska jag börja skriva på Kapitel 75!
Kram på er! <3
Where are you now - Kapitel 73
”Och vad?” morrade jag mot honom. Just nu flöt en hel mängd olika känslor inom mig. Bland annat ilska för vad pappa sagt, bland annat nervositet för vad pappa sagt men mest av allt var jag sårad över att de gått bakom min rygg. Justin suckade innan han vände upp en ledsam blick mot mig.
”Och att Christopher är otrogen…” sa han och tittade medlidande på mig.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Att Christopher skulle vara otrogen var bland det vansinnigaste jag någonsin hört talas om, han skulle aldrig bete sig så, det var jag helt säker på.
”Har pappa sagt det?” frågade jag och höjde ett ögonbryn medan jag försökte hålla mig för skratt. Justin nickade långsamt och granskade mig spänt, som om han var osäker på hur jag skulle reagera.
”Man ska inte lyssna på vad alla säger runtomkring sig, Justin.” skrattade jag och började återigen gå tillbaka mot huset. Justin följde efter men sa ingenting. När jag vände blicken mot honom så såg han väldigt fundersam ut, som om han verkligen trott på vad pappa sagt. Jag tog snabbt tag i honom och kysste honom lätt på munnen. Han stannade upp och tittade på mig med förvånat utryck i ansiktet.
”Det såg ut som om du behövde lite uppmuntran.” skrattade jag och studsade iväg lite. Jag kände hur jag började få överskottsenergi, jag skulle göra mycket för att få dansa loss ordentligt nu. Justin skrattade lite åt min men sa ingenting.
”Åh kan inte vi köra snurra flaskan när vi kommer in? Vi hade ju så kul sist!” frågade jag Justin när vi bara var en liten bit ifrån huset. Justin slöt upp bredvid mig och knuffade lite på mig.
”Det skulle väl inte vara helt omöjligt.” flinade han innan jag knuffade tillbaka lite. Han skrattade och knuffade till mig en gång till innan han började springa mot dörren. Jag antog utmaningen och satte fart efter honom för att sedan putta bort honom precis innan han nuddade dörren. Jag sprang snabbt in med Justin efter mig och fortsatte uppför trappan. Bakom mig hörde jag dels stegen från Justin och dels förvånade kommentarer från de andra. Jag skyndade mig in på toaletten för att sedan stänga och låsa, vilket jag tack och log hann göra innan Justin fick upp dörren. Jag skrattade högt och hörde hur han muttrade frustrerat utanför. Allt hade gått bra, tills jag insåg att någon gång skulle jag bli tvungen att gå ut därifrån och jag kunde med säkerhet säga att Justin skulle vänta på mig.
”Du vet mycket väl att jag kommer ta dig någon gång! Jag har hela dagen på mig!” hörde jag honom ropa utanför dörren medan han ryckte i handtaget. Jag flinade lite för mig själv innan jag satte mig på toalettlocket.
”Vi får väl se vem som är envisast!” ropade jag tillbaka och visste att jag hade en poäng där. Visst, Justin kanske var envis, men jag var värre. Hade jag fått för mig något så gav jag mig inte. Justin verkade också ha insett att jag hade rätt för jag hörde hur han suckade där utanför och sedan hördes steg i trappan. Jag lät mig inte luras av honom, jag var smartare än så, så jag satt helt enkelt kvar på toalettlocket och väntade. Efter tio minuter började jag tröttna på att bara vänta, så jag gick fram till spegeln och började borsta ut mitt hår. Sen flätade jag det i en lång fläta som hängde ner över axeln på mig, rätt snyggt om jag fick säga det själv. Innan jag hunnit reagera flög dörren upp och Justin stod där med ett triumferat leende. Jag backade snabbt mot väggen medan han gick mot mig. Han ökade takten när han insåg att jag stött emot väggen.
”Justin, be nice!” sa jag och höll upp händerna mot honom, men kunde inte låta bli att le lätt. Han tänkte inte leka snällt, det var ett som var säkert. Man såg det på hans leende, han var inte en liten ängel längre, nu hade djävulen brutit sig lös. Mina händer tog i hans bröst men han fortsatte gå mot mig tills det helt enkelt inte gick längre. Jag stod pressad mot väggen under fönstret. Det jobbigaste med det hela var att jag inte hade någon aning om vad han skulle göra, jag kunde inte gissa det över huvudtaget. Ändå förvånade han mig genom att ta tag i mig och lyfta upp mig i fönstret.
”Det där var oväntat.” medgav jag och skrattade nervöst, det var inte över än, det visste jag i alla fall. Han flinade oskyldigt mot mig.
”Jag är en kille full av överraskningar.” svarade han och tittade målmedvetet in i mina ögon. Han lutade sig snabbt fram och kysste mig. Det var också något som förvånade mig, men kanske hade jag haft fel, han kanske inte alls tänkt göra någonting. Jag borde ha vetat bättre än att ge efter, för efter inte lång tid alls tog han tag i mig och lyfte bort mig från fönstret och in duschen, som han sen satte igång. Vi båda skrek till när kallvatten spolades över oss.
”Vad var det där bra för?” skrattade jag genom vattnet som rann nerför mitt huvud. Han ryckte på axlarna lite.
”Du har varit ute och sprungit, då brukar man duscha. Jag hjälpte dig bara lite på traven.” flinade han innan han började reglera värmen. Det blev varmare, betydligt skönare och jag började slappna av lite.
”Så du tänker duscha med mig?” frågade jag roat och såg hur han blinkade till i vattnet innan han såg ner på min kropp och sen in i mina ögon igen. Han började backa ut ur duschen med ett ursäktande leende på läpparna men jag tog tag i hans tröja och drog in honom igen.
”Du behöver inte gå än! Jag vill ha sällskap!” förklarade jag när han återigen stod under det rinnande vattnet. Han skrattade lite innan han sakta backade ut och drog för duschdraperiet.
”Jag kan stanna här inne, men duscha får du göra själv. Jag ska bara springa och hämta lite nya kläder till mig. Ska jag hämta till dig också eller?” frågade han på andra sidan draperiet och jag log för mig själv, trots att han var kille så var det faktiskt som han sa, han var one of a kind! Hade jag sagt detsamma till någon annan kille, vilket kille som helst, så skulle de verkligen inte ha gått ut!
”Det kan du väl göra är du gullig! Det är bara att plocka på dig något. Kan du lägga fram en handduk också?” frågade jag medan jag började ta ur tofsen ur håret för att sen kunna lösgöra flätan, som antagligen skulle bråka nu när den blivit blöt.
”Sure! Kommer snart tillbaka!” svarade han och sen hörde jag hur dörren öppnades och sen stängdes. Det var lättare att ta ut flätan än vad jag trott från början, det var väl bara för att jag hade borstat igenom det så noga, och dessutom var det ju inte länge sen heller, inte ens fem minuter sen. Efter att ha dragit av mig tjocktröjan hörde jag hur dörren öppnades, stängdes igen och slutligen låstes.
”Redan tillbaka?” frågade jag medan jag började ta av mig de blåa shortsen. När jag böjde mig ner såg jag hur min mobil föll ur min BH och ner på det blöta golvet.
”Japp, jag är snabb vettu!” svarade Justin men jag lyssnade inte särskilt väl, jag var fullt upptagen med att se om min mobil var helt död, vilket inte vore så konstigt, eller om den fortfarande hade tendenser till att kanske fungera. När jag insåg att den faktiskt var helt död, bortom all räddning började jag asgarva för mig själv. Jag tog av mig dem dyngsura shortsen och linnet innan jag gick ut ur duschen och la mobilen på handfatet. När jag vände blicken mot Justin så stirrade han på mig, sedan på mobilen som nu låg i en liten pöl av vatten, och sedan tillbaka på mig.
”Har jag mördat dig mobil?” utbrast han när han slängde blicken tillbaka till mobilen. Han ställde sig upp och kom fram till mig. Jag skrattade lite åt honom men han såg förskräckt ut.
”Nej, du har inte mördat den! Det var en olyckshändelse, och ska du straffas för något så bör det vara för vållande till annans död! Ta det lugnt bara, jag har gått och väntat på att få en anledning till att byta nummer och mobil.” skrattade jag, men han slappnade inte av. Han såg riktigt ångerfylld ut. Jag la en hand på hans kind och väntade tills han vände blicken mot mig, tills han mötte mina ögon.
”Tänk inte ens tanken!” beordrade jag när jag insåg på vilket sätt han tittat på den på. Kände jag honom rätt så hade han gått och köpt en ny, men det fick han minsann inte göra! Det kunde jag lika bra själv. Han log ett ursäktande leende mot mig.
”Jag köper en…” började han men jag tryckte mina läppar mot hans, för att han inte skulle säga det. Han kysste mig tillbaka tills jag motvilligt backade undan.
”Det där fick tyst på dig! Du får inte köpa en ny till mig, det kan jag göra själv!” sa jag och log mot honom. Han velade en stund innan han missnöjt nickade.
”Fine! Men bara för att du är så jäkla söt! Åh, du kommer göra mig galen en vacker dag!” muttrade han lite innan han snabbt log lite oskyldigt mot mig. Varför skulle han ara så förbaskat söt för? Ingenting han gjorde fick ju mitt liv att bli lättare. Varje gång jag var nära Justin fick jag skuldkänslor över hur han fick mig att känna mig.
Nu mina små vänner är jag äntligen hemma igen!
Hoppas verkligen att niu gillar kapitlet, jag älskar det! :)
Tack för alla kommentarer o.s.v.! Ni är awesome! <3
Nu har jag bråttom, det är ju Justin på femman! <3
Love ya all!
