#PrayForMarina
Where are you now - Kapitel 173
Till slut stod jag i rummet med bara underkläder, och ringen jag fått utav Justin, som jag lyckats övertala dem om att få ha kvar. Det var inte lätt, och jag fick en förvånad blick av Carin, men hon sa ingenting. Det skulle väl komma senare gissade jag på. Det var bara en tidsfråga innan folk skulle märka att jag hade en ring på vänstra handens ringfinger, men antingen så tänkte inte folk på det, eller så kände dem att de inte behövde fråga. Hur det än var, så fick jag behålla den på mitt finger medan de plockade om med andra smycken och kläder för att få allting att matcha. Jag kände mig som en skyltdocka.
Justin’s perspektiv
”Justin, chilla lite va?! De är snart här så ta det lugnt.” muttrade Chaz bakom mig medan jag gick fram och tillbaka och väntade på att den välbekanta bilen skulle rulla in på uppfarten. Det började bli svalare i luften, vilket betydde att dem varit borta i flera timmar. I och för sig så förstod jag dem, Ryan hade ju ett finger med i spelet, men jag var så uppspelt att jag knappt visste var jag skulle ta vägen någonstans. Till slut hörde jag hur en bil svängde in på uppfarten och jag kände med lätthet igen den enorma bilen. Kenny satt i framsätet på den nattsvarta limousinen och han nickade diskret mot mig. Jag gick lugnt fram till den högra bakdörren och öppnade den snabbt. Jasmine klev ur bilen med ett mjukt leende på läpparna. Hon såg riktigt bra ut. Hon hade en svart rätt så tight klänning på sig och ett par svarta högklackade skor. Hon var lika vacker som vanligt och leendet lika fint. Efter henne kom Caitlin ut och hon såg minst lika fantastisk ut hon. Hon bar en vit klänning som gick i volanger och i olika lager. Den följde hennes kropp perfekt och hon var också extremt vacker, precis som vanligt.
”Justin, du ler bredare än man tror är möjligt.” påpekade Ellie när hon kom ut ur limousinen. Jag skrattade mjukt innan jag granskade henne diskret. Hon hade en ljust rosa klänning på sig som satt tight runt hennes smala kropp. Under klänningen hade hon ett par svarta nylonstrumpbyxor och över axlarna hade hon en vit liten tröja, som jag hade något minne av att det kallades bolero. Hon gick och ställde sig bredvid Sky som såg på henne med kärleksfulla ögon. Det syntes att han älskade henne, det kunde nog vem som helst se.
”Justin? Väntar du på någonting?” frågade Jasmine bakom mig. Jag vände blicken oförstående mot henne och såg hur hon log roat mot mig.
”Dezzie är inte med oss. Det har blivit ändrade planer.” förklarade Caitlin och jag tittade på tjejerna. Vad i all världen snackade dem om nu? Vi hade ju varit överens om hur vi skulle genomföra det här. Varför skulle det ändras nu?
”Ledsen bro, men de här kör vi på vårt sätt nu.” flinade Ryan och jag granskade alla som stod framför mig. Var Ryan, Chaz, Christian och Sky också med på det här? Det verkade så. Jag älskade att överraska folk, och planera överraskningar, men att råka ut för det när man inte planerat det, det var inget jag var van vid.
”Okay, let’s do this your way!” svarade jag med ett flin på läpparna. Till skillnad från Dezzie tyckte jag om överraskningar, men jag blev väldigt sällan överraskad, som Dezzie kunde bli. Hon var bra söt när hon blev överraskad. Jag log mjukt för mig själv när jag tänkte på hennes reaktioner, hennes leende, hennes ögon, hela henne. Dezzie var det bästa som fanns, och ingen skulle någonsin kunna ersätta henne. Tyvärr verkade inte vissa beliebers se samma sak som jag såg, för det fanns mycket hat mot henne överallt. Jag hoppades dock att hon skulle slippa råka ut för någonting otrevligt den här dagen. För även om hon inte hade samma inställning till allt som vi hade, så var det fortfarande hennes födelsedag. En dag att fira och ha roligt på, inte en dag att vara ledsen på. En födelsedag var någonting som man skulle komma ihåg för de bra sakerna som händer, och jag hoppades, trots att de verkade ha ändrat planerna i sista sekunden, att den här dagen skulle göra Dezzie glad och att det skulle bli en dag hon sent skulle glömma. Hon förtjänade bara det bästa, och det här var en liten bit på vägen.
Vi klev ur limousinen vid den enorma festlokalen och blixtarna började genast omringa oss. Det var tur att vi hade planerat allting noga så Scooter hade sett till att det fanns vakter som höll alla paparazzis på avstånd.
”Here we go.” log jag mot Jasmine medan vi gick mot ingången till lokalen. Vi hade rullat ut en lång, mörkblå matta som skulle representera den röda mattan, men för en mer ledig och speciell tillställning. Jag var otroligt stolt över vad vi kommit fram till, och jag var helt säker på att allting skulle bli fantastiskt. Jasmine stannade innan vi var framme vid dörren och fick mig att vända mig om. En vit limousin hade ersatt den svarta som vi åkt med och en lång man stod vid dörren och hade precis öppnat den. Först trodde jag att det skulle vara Dezzie som skulle kliva ur bilen, men det var det inte. Det var Selena. Jag gick lugnt tillbaka och mötte henne. Hon såg helt otrolig ut. Hon hade en beigeaktig klänning på sig som glittrade svagt när ljus reflekterades i materialet och hennes långa bruna hår var mjukt lockat. Hon log mot mig och jag gav henne en hård kram. Jag hade inte träffat henne sen MTV Music Awards i Kalifornien, när jag var där med Dezzie.
”Wow, jag visste inte att du skulle komma.” log jag mot henne och hon skrattade åt mitt förbryllade uttryck.
”Jasmine ringde för bara några dagar sedan och bjöd in mig. Jag är glad att jag kom, jag har saknat dig.” svarade hon och gav mig en snabb puss på kinden. Jag blinkade till henne innan hon började gå över den blåa mattan mot dörrarna, där Jasmine stod och väntade tillsammans med Caitlin, Ellie, Sky, Christian, Chaz och Ryan. Jag tog ett steg mot dem men stannade tvärt när jag såg någonting i ögonvrån. Jag vände mig mot dörren igen och såg hur Deztiny klev ut ur den vita limousinen. Hon hade på sig en otroligt vacker klänning som skiftade mellan blått och svart. Hennes ögon var mjukt sotade och hennes mjuka hår var flätat till en snedfläta. Klänningen gick nästan ner till knäna och på fötterna hade hon ett par svarta högklackade skor som var tillräckligt höga för att hon nästan skulle bli lika lång som jag var. Hon log mjukt när hon mötte min blick och jag besvarade automatiskt hennes leende. Försiktigt tog jag hennes hand och gav henne en mjuk kyss. Kamerorna blixtrade runtomkring oss och Dezzie tryckte sig lite närmare mig, som om hon ville försöka undvika att bli fotograferad. Hon flätade samman våra händer ordentligt och jag förstod genast varför hon kände sig obekväm med att bli fotograferad, hon hade ringen på sig.
Jag hoppas att ni kan tänka er hur de ser ut... Jag har inte haft några bilder att gå efter, bara utifrån mitt eget huvud...
Ledsen för att det är lite tråkigt just nu, men det är lugnet före stormen som väntar <3
Keep it real luvies ;)
Live, Love, Believe
Where are you now - Kapitel 172
”Japp, det är det som är meningen. Du fyller 17 och självklart ska man ha kul då.” svarade hon och flinade upprymt. Jag himlade med ögonen åt henne men kunde inte låta bli att le. Jag fick en känsla av att jag sent skulle glömma den här födelsedagen. Sen om det var någonting positivt eller negativt, det var jag osäker på, men det var väl bara att vänta och se.
”Vad gör vi här Jaz?” frågade jag förvirrat när vi stod utanför en port som antagligen ledde till ett trapphus. Jasmine log bara mot mig innan hon slog in en sju-siffrig kod och dörren öppnades. Jag följde försiktigt efter henne medan Caitlin och Ellie kom efter oss. Efter att ha gått fyra trappor upp stannade Jasmine vid en dörr och knackade hårt på den. Hon väntade inte på svar innan hon öppnade den och gick in i lägenheten. Jag tvekade en stund innan Caitlin puffade lite på mig för att jag skulle följa efter Jasmine in. När vi kommit in allihop stängde Ellie dörren efter oss och låste den. Jag såg mig skrämt omkring, men kände samtidigt att nyfikenheten började bubbla upp inom mig.
”Grattis på födelsedagen Shawty!” hörde jag någon skrika bakom mig när vi kommit in i ett stort vardagsrum som var fyllt med grejer av olika slag. Jag snodde runt, trots att jag kände igen rösten. Ryan Good stod i öppningen till köket och log brett mot mig. Han kom fram och gav mig en hård kram.
”Tack du.” skrattade jag när han hade släppt mig. Han fick en alltid på bra humör, det spelade ingen roll hur ledsen eller arg man än var, det var omöjligt att inte skratta i hans närhet.
”Så tjejer, är ni redo?” frågade han och blinkade till Jasmine. Jag tittade på honom med ett förvånat uttryck i ansiktet men han log bara brett.
”Absolut! Nu sätter vi fart. Vi har mycket att göra innan det är dags.” svarade Caitlin och log brett. Ryan nickade innan han försvann ut i köket. Efter ett tag kom han tillbaka med sin BlackBerry i handen. Han klickade lika snabbt som han brukade när han slog in ett nummer eller sms:ade. Han var helt klart beroende av sin telefon, ingen kunde påpeka någonting annat.
”Sms ivägskickat, dem borde dyka upp snart. Jag har några klädförslag, men vi väntar tills tjejerna kommer tror jag.” sa han och i ögonvrån såg jag hur Caitlin, Ellie och Jasmine nickade till svar. Jag kände mig lika bortkommen som vanligt, och förstod ingenting av vad de pratade om. Man borde ju tycka att jag borde vara van vid det här laget, men tydligen inte. Jag var alltid lika förvirrad när mina galna kompisar hittade på någonting. De var verkligen någonting alldeles extra, allihop.
Jag hälsade på de fem tjejerna som kommit in i lägenheten. Carin kände jag ju redan så klart, men de andra fyra hade jag ingen aning om vilka det var. De presenterade sig i alla fall som Elena, Sarah, Angelique och Esmé.
”Okej, Sarah, du ansvarar för Jasmine. Elena, du får ansvara för Caitlin. Angelique tar Ellie och Esmé får ta hand om födelsedagsbarnet. Carin, du hjälper mig.” beordrade Ryan snabbt med ett filurigt leende på läpparna. Jag hade börjat förstå lite vad som skulle hända, men att bli nedtryckt i en stol framför en enorm spegel var något som förvånade mig. Esmé började snabbt borsta igenom mitt hår innan hon formade det med sina händer, antagligen för att komma underfund med hur hon skulle fixa det. Jag visste att det var onödigt att invända, och jag var helt säker på att vi skulle göra någonting mer än att gå ut på en restaurant och äta middag. Jag tvivlade inte överhuvudtaget på att Justin låg bakom allting heller.
”Så, Dezzie, kan du följa med mig en snabbis?” frågade Ryan och drog mig upp ur mina tankar. Mitt undermedvetna påpekade mjukt för mig att han stått och granskat mig rätt länge, medan han pratat med Carin och Esmé, bara att jag inte hade varit så pass uppmärksam för att märka det.
”Absolut.” svarade jag bara innan jag reste mig upp ur stolen och följde med Ryan, Carin och Esmé ut från vardagsrummet vidare in i ett lite mindre rum, men som var fyllt till bredden med kläder, skor och accessoarer av olika slag. Innan jag träffade Justin så hade jag blivit extremt förvånad och uppslukad av att gå in i ett sådant här rum, men numera var det inget som överhuvudtaget överraskade mig. Inte när Ryan dessutom var i farten.
”Okej, låt oss se. Vi ska gå efter blått har jag fått order om, men inte för blått, och inte heller för ljust. Vad sägs om den här? Eller den här tillsammans med det här?” började Ryan och jag log för mig själv innan jag drog upp min mobil ur fickan och såg att jag fått ett sms från Justin. Det var ju ändå ingen idé att vara med i diskussionen Ryan hade tillsammans med Carin och Esmé. Jag hade ju inte direkt någonting att säga till om.
Hej älskling!
Ni är antagligen hos Ryan nu, och jag ber för din skull ^^
Hoppas att dem inte irriterar dig för mycket J Det är meningen att du ska ha det bra, inte vara irriterad.
Det vill jag be om ursäkt för. Det har inte gått många timmar och jag har redan fått dig att gråta OCH fått dig arg på din födelsedag… Bra pojkvän? Inte direkt!
I alla fall, jag hoppas att du gillar allt det här i slutänden. Jag vet att du inte tycker om födelsedagar, men jag hoppas verkligen att du kommer uppskatta det här, det tror jag nog att du kommer J
Jag älskar dig baby! <3
”Okej, bring it on!” log jag och han skrattade högt innan han gick ut ur rummet med ett knippe kläder. Jag såg efter honom en stund innan jag vände blicken mot Carin och Esmé som båda två stod och log mot mig. Jag himlade med ögonen innan jag nickade till dem. De skrattade innan de kom fram till mig och började plocka av mig smyckena och kläderna jag hade på mig. Till slut stod jag i rummet med bara underkläder, och ringen jag fått utav Justin, som jag lyckats övertala dem om att få ha kvar. Det var inte lätt, och jag fick en förvånad blick av Carin, men hon sa ingenting. Det skulle väl komma senare gissade jag på. Det var bara en tidsfråga innan folk skulle märka att jag hade en ring på vänstra handens ringfinger, men antingen så tänkte inte folk på det, eller så kände dem att de inte behövde fråga. Hur det än var, så fick jag behålla den på mitt finger medan de plockade om med andra smycken och kläder för att få allting att matcha. Jag kände mig som en skyltdocka.
Oj oj oj, vad har Justin och de andra planerat?
Och kommer det kommentaren om ringen senare?
Någon gång kommer ju folk upptäcka den...
Vad tror ni Luvies? :) <3
Det här var tidsinställt, men tack för allt stöd och allt ni gör! <3
Det finns inte tillräckligt med ord som beskriver det luvies! <3
Love ya all!
Aye, om ni har twitter, skriv ner era namn i en kommentar, eller i chatrutan till vänster, så ska jag följa er med mitt personliga account :)
Är mycket inne på Twitter på mobilen, men @BieberCashBlogg vill inte riktigt fungera helt ordentligt tyvärr :S
Anyways, keep it real :)
Nästa kapitel blir tidsinställt tills imorgon, runt 11-tiden :)
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 171
”Börja med att vända dig om.” sa hon sen i telefonen och jag blinkade oförstående. Varför skulle jag vända mig om? Där skulle ju Justin sitta, eller stå, eller ligga, och det skulle ju knappast göra mig gladare. Med en suck gjorde jag som hon sa och trodde nästan att jag skulle tappa telefonen i backen. Framför mig stod nu Justin, precis som jag förutspått, men han var inte ensam längre. Jasmine, Caitlin, Ryan, Chaz, Christian, Ellie och Sky stod framför mig och skrattade glatt. Det var väl en sak som jag kunde medge var bra med födelsedagar, man träffade alla sina vänner.
Jag kramade om Jasmine hårt medan hon skrattade åt min reaktion. Jag hade kastat mig över henne, eftersom att hon var den som jag inte träffat på längst tid. Att prata i telefon och sms:a var absolut inte samma sak, det hade jag redan märkt när Justin hade varit på turné.
”Happy birthday, baby!” sa hon till mig när vi släppte varandra. Jag himlade med ögonen men kunde inte sudda ut leendet på mina läppar. Efter Jasmine kramade jag om de andra också för att till sist blänga på Justin, som såg högst oskyldig ut.
”Planerade du att göra mig sur, eller var det bara ett lyckoslag?” frågade jag honom och han log mjukt mot mig.
”Nej, jag hade inte planerat det, men det visade sig ju att det var rätt bra ändå, eller tycker du inte?” svarade han och jag himlade med ögonen mot honom. Han hade verkligen gjort mig sur, även om jag antagligen överreagerade en hel del, och han hade skrämt mig också. Jag skulle precis öppna munnen för att fortsätta prata, men jag hann inte innan det blev kolsvart framför ögonen.
”Aye! Vad gör ni?” utbrast jag när jag insåg att jag fått en ögonbindel över ögonen. Sen försvann den igen lika snabbt. Caitlin och Jasmine stod bredvid mig och blängde på Chaz och Ryan.
”Det där var väl onödigt? Den där behövs knappast, hon skulle ändå känna igen sig överallt. Hon har ju bott här hela sitt liv.” påpekade Caitlin och jag hörde hur både Sky och Justin skrattade. Det var tydligt att dem hade planerat allting, men att de inte var helt och hållet överens om detaljerna.
”Guys, vi drar nu. Jaz, Ellie och Caitlin tar med sig Dezzie sen. C’mon!” sa Justin och vinkade med sig Chaz, Ryan, Christian och Sky. Jag tittade på Justin med ett höjt ögonbryn och han kom fram till mig med lugna steg. När han kom fram till mig så la han händerna vid min midja och såg in i mina blåa ögon. Min blick mötte hans och vi stod så ett tag utan att säga någonting. Jag väntade på att han skulle säga någonting, men det kom inga ord. Istället sökte jag igenom hans ögon efter svar, och upptäckte till min rädsla att han såg extremt kluven ut. Hans blick påminde om den glada Justin, som hade någonting planerat och var uppslukad av överraskningar, men den påminde samtidigt om hans tomma blick innan han gick på turnébussen för att åka iväg i två månader. Det var som om vi inte skulle ses på en lång stund, och intensiteten i hans blick skrämde mig lite. Jag öppnade munnen för att invända mot vad det nu var som skulle hända, men han la snabbt ett finger över mina läppar för att tysta ner mig.
”Jag älskar dig.” viskade han mjukt medan hans varma ögon tittade in i mina. Han log svagt innan han kysste mig, djupt. Kyssen var laddad, och den förvånade mig. Jag kände hans hand på min rygg som tryckte mig närmare honom. Hans andra hand vilade mjukt vid min kind medan kyssen bara växte och växte. Till slut backade han undan några centimeter och jag antog att han tittade på mig. Jag stod kvar och blundade ett par sekunder innan jag tittade upp på honom.
”Jag älskar dig också.” viskade jag tillbaka och gav honom en mjuk kyss. Han log snett innan han gav mig en snabb kyss på kinden för att sedan släppa mig och gå iväg efter de andra killarna. Jag blundade en stund för att samla mig ordentligt innan jag gick till tjejerna, som stod vid Ryan’s bil och väntade på mig. Killarna hade tagit Jeremy’s bil och Ryan hade lämnat sin bil kvar för att vi antagligen skulle någon helt annanstans. Jasmine la huvudet på sned när jag kom fram till dem. Jag skakade bara på huvudet innan jag öppnade bakdörren och hoppade in i baksätet. Ellie hoppade in i förarsätet och Caitlin på passagerarsidan. Jasmine satte sig snabbt bredvid mig, hon såg nästan orolig ut.
”Vad är det?” frågade hon lågt, precis som om hon inte ville att Caitlin eller Ellie skulle höra. Inte för att de verkade lyssna så mycket på något annat än varandra just nu. Jag var glad över att de hade lyckats komma närmare varandra, och de såg verkligen ut att trivas tillsammans.
”Jag vet inte hur jag ska förklara det.” svarade jag bara utan att titta på henne. Istället lät jag blicken svepa ut genom fönstret och registrerade att Ellie körde in mot centrum.
”Jag kan förklara sen istället, för jag antar att vi är på väg någonstans där det är menat att vi ska ha kul.” sa jag innan Jasmine hunnit inflika någonting. Hon tittade på mig en stund innan hon nickade med ett snett leende på läpparna.
”Japp, det är det som är meningen. Du fyller 17 och självklart ska man ha kul då.” svarade hon och flinade upprymt. Jag himlade med ögonen åt henne men kunde inte låta bli att le. Jag fick en känsla av att jag sent skulle glömma den här födelsedagen. Sen om det var någonting positivt eller negativt, det var jag osäker på, men det var väl bara att vänta och se.
Sorry luvies!
Det tog längre tid än vad jag hoppats på =/
Här har ni dock kapitel 171, och fler kommer, believe me ;)
Har varit extremt duktig och skrivit till kapitel 174, sen halva 175 också :)
Anyways, jag hoppas ni gillar det! :) <3
Tack för alla era underbara kommentarer luvies! <3
As I keep say, I have the best luvies in the world <3
Nästa blir tidsinställt :) <3
Love you guys <3
Dream, Scream, Believe
Tack luvies! <3
Where are you now - Kapitel 170
”Justin, varför kan vi inte bara vara hemma? Jag kan laga middag, vi behöver inte gå ut och äta bara för något sådant här.” försökte jag och såg på honom med hoppfulla ögon. Han fnös ljudligt utan att vända blicken mot mig när han svängde ut på vägen utanför mitt kvarter.
”Ja, som om jag skulle låta dig laga middag på din egen födelsedag! Vilket universum lever du i egentligen?” muttrade han åt mig medan han växlade upp. Jeremy’s bil var enormt skön att åka i, till och med bättre än min egen, även om jag älskade min bil. Jag tyckte dock att det var onödigt att han lånade sin pappas bil när jag hade en fullt fungerande bil som stod på uppfarten och var avundsjuk. Jag kunde nästan lova till hundra procent att det skulle bli problem med att starta den nästan gång jag skulle åka någonstans.
”Jag vill vara hemma bara. Måste vi verkligen åka? Jag är på mys- och tv-humör, inte restaurant- och fira-min-onödiga-födelsedag-humör!” svarade jag tillbaka och sjönk ner lite i sätet. Justin skrattade lågt innan han tog min hand och kysste den. Jag tittade på honom och han mötte min blick med ett roat uttryck i ansiktet.
”Ja, vi måste åka vännen. Vi ska ut och ha lite trevligt, kanske ge alla paparazzi’s något att skriva om, ge världen någonting att prata om.” svarade han och log innan han vände blicken framåt igen. Han var tydligen på gott humör, vilket i och för sig var bra, men något fick mig att känna mig väldigt ovetande. Jag var inte dum, så det syntes på honom att han och jag inte bara skulle till en vanlig restaurant och äta middag. Han hade rört ihop någonting mer, någonting som jag inte hade någon aning om vad det var. Jag tänkte inte ens försöka lista ut det heller, han gjorde mig ju ändå alltid förvånad.
”Vad tänker du på?” frågade han efter ett tag. Antagligen hade jag sett djupt fundersam ut utan att egentligen fästa någon uppmärksamhet över att jag satt i mina egna tankar.
”På hur stor chans jag har att undkomma dina hemskt läskiga planer om jag hoppar ur bilen vid nästa rödljus och springer för mitt liv…” svarade jag efter att ha vänt blicken mot honom. Justin skrattade högt bredvid mig och det var den typen av skratt som fortsatte, och fortsatte, och fortsatte.
”Glad att jag roar dig.” muttrade jag åt honom efter tre minuter, när han fortfarande skrattade. Mina ord fick honom att skratta ännu mer och jag höll ett vakande öga på honom. Han borde kanske inte köra i det här tillståndet?
”Justin, stanna bilen är du snäll.” mumlade jag lågt åt honom men han verkade inte höra vad jag sa. En tår rullade nerför hans kind och medan han höll blicken halvhjärtat på vägen.
”Justin! Stanna bilen!” höjde jag rösten till honom. Han hoppade till lite innan han lydigt svängde in till kanten av vägen. Jag ryckte loss säkerhetsbältet och öppnade bildörren för att sedan kliva ut ur bilen. Snabbt gick jag runt på förarsidan och öppnade dörren.
”Flytta på dig. Jag kör!” morrade jag åt honom, men han såg inte ut att vara med riktigt, så han verkade inte uppfatta mitt sura tonfall. Skrattande gjorde han som jag sa och knäppte loss sig för att sen hoppa över växelspaken för att sätta sig i passagerarsätet. Snabbt satte jag mig bakom ratten och stängde dörren efter mig. Utan att tänka mig för tog jag på mig säkerhetsbältet innan jag la i ettan och gasade upp lite. Under sommaren som nu gått hade Justin kört hårdkörning med mig när det gällde kopplingen och den manuella växellådan. Varför visste jag inte, men han syftade på att han ville att jag skulle kunna köra hans bil när jag var hos honom. Nu hade jag blivit hyffsat duktig på att köra med manuell låda. Bortsett från att Justin var hundra procents säker på att jag varit racerförare i mitt tidigare liv för jag växlade tydligen lika snabbt och vant som en. Jag hade ingen aning om vad han snackade om, men han visste säkert var han pratade om.
”Sväng in här, jag måste ha luft.” skrockade Justin och pekade mot en parkering mot ett av de gamla klubbhusen som fanns i området. Det var ett av de största, och det var verkligen enormt. De brukade ha olika insamlingar till olika organisationer där och för några år sedan hade till och med Britney Spears haft en liten konsert där. Det var dock många år sedan och nu användes huset allt mer sällan. Det var lite synd egentligen, för det var vackert och väldigt fint invändigt. När jag stannade på den gamla parkeringen så öppnade Justin lugnt dörren och knäppte loss sig.
”Tack, jag kommer tillbaka snart.” mumlade Justin medan han fortfarande skrattade, trots att han försökte dölja det för mig. Jag suckade och knäppte loss mig själv också. Som om jag skulle sitta i bilen och vänta på honom, jag behövde lika mycket luft som han gjorde. Smidigt klev jag ur bilen och drog upp min mobil ur fickan. Jag slog snabbt in ett välbekant nummer och lät signal efter signal gå fram. Precis innan jag skulle klicka bort samtalet så svarade hon.
”Hej Honeybee. Jag höll på att missa ditt samtal för jag hade på ljudlös.” svarade Jasmine och jag log för mig själv. Det var nästan knäppt hur hon alltid kunde få mig att le.
”Hej Bumblebee! Jag märkte det. Du hann precis svara innan jag la på. Vad gör du?” frågade jag och lutade mig mot den mörka huven. En bit bort satt Justin och skrattade. Vad var det med honom egentligen? Vad hade han fått för infall egentligen? Hade han inte sovit någonting de senaste veckorna? Det verkade inte bättre än så.
”Sitter i bilen och tråkar. Ska till något ställe och sjunga. Det kommer nog bli kul tror jag. Vad gör du själv?” frågade hon och hon lät verkligen uttråkad. Både uttråkad och uppspelt på samma gång. Jag förstod henne, det gjorde jag verkligen.
”Just nu är jag enormt sur på Justin. Han sitter en bit bort och asgarvar och ja, jag står på en helt öde parkering medan folk som går förbi pekar och viskar saker mellan varandra. Jag är extremt förvånad över att inga kommer fram och attackerar vare sig mig eller Justin. Damn! Jag hatar födelsedagar! Och klockan är inte ens 12 ännu! Usch vad jag hatar det här!” muttrade jag till svar och hörde hur Jasmine fnissade lite i andra änden.
”Ledsen babe, men det låter som om du har världens sämsta dag just nu.” svarade hon medlidande. Jag suckade djupt innan jag instämde i hennes påstående.
”Jag kan kanske muntra upp dig.” sa hon se efter en stund.
”Bring it on, luvie.” svarade jag och det lät som om hon försökte hålla sig för skratt.
”Börja med att vända dig om.” sa hon sen i telefonen och jag blinkade oförstående. Varför skulle jag vända mig om? Där skulle ju Justin sitta, eller stå, eller ligga, och det skulle ju knappast göra mig gladare. Med en suck gjorde jag som hon sa och trodde nästan att jag skulle tappa telefonen i backen. Framför mig stod nu Justin, precis som jag förutspått, men han var inte ensam längre. Jasmine, Caitlin, Ryan, Chaz, Christian, Ellie och Sky stod framför mig och skrattade glatt. Det var väl en sak som jag kunde medge var bra med födelsedagar, man träffade alla sina vänner.
Aw, det slutade lite bra iaf ^^
Men it's just the beginning of the day ;)
Och ja, Justin fick verkligen ett skrattanfall ^^
Och ja, Dezzie got pissed ! ^^
Hihihihi
Förhoppningsvis kommer nästa kapitel upp på Måndag eller Tisdag...
Men det är inte säkert för jag flyttar i veckan och jaa... Mjaa.. Vi får se helt enkelt :) <3
Hoppas att ni gillade det :) <3
Love you guys! <333
Live, Laugh, Love
Where are you now - Kapitel 169
”Here we go.” mumlade jag för mig själv innan jag slet av snöret och sedan började ta bort pappret. Paketpappret la jag bredvid mig i sängen och stirrade skrämt på den lilla lådan jag hade i handen. Försiktigt öppnade jag ena hörnet för att kika in i den. När jag såg vad det var andades jag in dramatiskt. I lådan låg det en silvrig ring med en röd sten formad som ett hjärta.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Utan att släppa ringen med blicken tog jag upp telefonen och tryckte bort de tre missade samtalen jag hade fått. Snabbt ringde jag upp Justin, som svarade på andra signalen den här gången.
”Justin…” började jag skeptiskt innan han hunnit säga någonting. Han hade tydligen väntat sig att jag skulle reagera såhär, för han avbröt mig genast.
”Vänta, låt mig få förklara! Det är inte alls som du tror, Deztiny!” sa han och jag tvingade mig själv att andas lugnt. Det här lät mycket allvarligare än jag trott. Han sa aldrig Deztiny, om han det inte var på skoj och han la till Wallie efter det. Det kanske till och med var värre än jag stålsatt mig inför från början.
”Jag vill inte att du ska tro att jag inte lyssnar på vad du säger, för det gör jag, alltid! Jag vet att du inte ser något värde i äktenskap, och jag accepterar din åsikt om det för alla vill helt enkelt och så är det liksom. Det är inte heller min mening att pressa dig till någonting sådant, och det hoppas jag att du förstår…” pratade han på och jag kände hur det blev svårare och svårare att andas. Justin snubblade över vissa av orden, och han lät nervös, så det måste ju vara någonting allvarligt och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på allting.
”Snälla Justin, fram med det bara?” utbrast jag plågat när jag inte klarade mer. Det blev tyst i luren en stund innan jag återigen hörde Justin’s röst.
”Älskling, gråter du?” frågade han förvånat och jag drog en hand över kinden och insåg att den var blöt av tårar. Paniken hade gått längre än jag trodde alltså.
”Nej det gör jag inte.” mumlade jag till svar och i bakhuvudet registrerade jag känslan av att han himlade med ögonen åt mig.
”Jag är snart hemma, vi tar det då istället. Snälla lugna ner dig? Jag hör att du gråter.” mumlade han tillbaka och jag suckade. Självklart skulle han dra ut på det lite till. Jag väntade på att han skulle lägga på luren men det hände inte. Däremot hörde jag hur någon svängde in framför huset och jag antog att det var Justin. Han sa ingenting i telefonen, men la fortfarande inte på. Om han tänkte på det eller inte var jag inte säker på, men det tog inte lång tid innan jag hörde hur ytterdörren låstes upp och någon kom in. Jag orkade inte sitta och hålla i telefonen så jag la på och la tillbaka den på nattduksbordet. Jag satt fortfarande på sängkanten och höll i den lilla asken med ringen i. Mitt grepp kändes krampaktigt, men jag kunde inte släppa efter ens litegrand. Det var som om min kropp inte löd mig just nu, och antagligen var det för att jag var paralyserad av paniken. Dörren till rummet öppnades och Justin kom in med en förstörd blick. Han såg medlidande på mig där jag satt och stirrade på honom.
”Förlåt baby, det var inte meningen att ge dig panik. Förlåt.” sa han tröstande och lugnt medan han gick emot mig. Vid det sista ordet satte han sig bredvid mig och la en arm om mina axlar. Jag släppte honom inte med blicken utan såg på honom med ett reserverat uttryck. Det var någonting han ville ha sagt, så det var knappast över än. Han tog ett djupt andetag innan han mjukt torkade bort mina tårar från kinderna. Vanligtvis hade jag vänt undan ansiktet från honom eftersom att jag grät, men paniken var alldeles för stor för det. Ingenting som brukade spela någon roll gjorde det inte längre. Jag la hela min uppmärksamhet på Justin och stålsatte mig än en gång på vad han hade att säga.
”Jag älskar dig Dezzie. Du är en stor del av mitt liv, och du har en enorm del av mitt hjärta. Nej vänta, det är fel, du äger mitt hjärta. Det är inte mitt längre utan det tillhör dig. Det slår för dig och kommer alltid att göra! Vi har bara varit tillsammans i fyra månader och några dagar, men när jag ser in i dina vackra, blåa ögon så förstår jag vad folk menar med äkta kärlek. Jag förstår låt texter om kärlek bättre, jag förstår böcker bättre, jag förstår… människor bättre. Du är den jag vill ha vid min sida i varje steg jag gör. Jag vill ha dig med mig i varje land jag besöker. Jag vill ha dig med mig när jag uppträder inför folk. Jag vill stå vid din sida den dagen himlen faller ner. Du är den enda jag skulle vilja dela mitt liv med. Du har visat mig ett nytt perspektiv av världen. Du har visat hur mäktig månen är. Du har visat hur betydande ljudet från en fontän kan vara. Du har visat mig att saker och ting inte bara kan vara svart eller vitt, utan det finns en grå zon i det hela också. Du har fått mig att inse vad för sorts människa jag vill vara, och du hjälper mig att bli den personen. Du är anledningen till att jag är som jag är. Du dömer mig inte för vad jag gör, du stöttar mig igenom mina val, du stöttar min karriär mer än vad någon annan tjej skulle göra, och du är den tjejen jag alltid hoppats på att få turen att hitta. Jag är världens lyckligaste kille som har dig, and I will never let you go baby! Jag älskar dig mer än jag kan beskriva för dig, mer än vad ord kan beskriva. Inte ens en låt kan beskriva hur underbar du är eller hur mycket jag älskar dig.” under hela tiden han pratade såg han in i mina ögon, och jag var alldeles för fast i hans för att kunna titta bort. Medan han sa de sista orden torkade han återigen mina kinder från tårar. Både han och jag visste dock att det inte var tårar av panik eller av sorg. Det var någonting mäktigare än så.
”Den här ringen är ingen förlovningsring, det följer inga plikter till den, det är bara en ring. Men den är ett litet tecken på min kärlek till dig. Det är ett sätt för mig att visa att vart jag än är och uppträder, så är det ändå dig mitt hjärta tillhör. Vem som än är OLLG på konserter, så är det bara du som är min One Less Lonely Girl. Vem som än får en puss på kinden, kommer aldrig kunna mäta sig mot dig, för jag älskar dig Deztiny! Jag älskar dig mer än mitt eget liv! You are my Deztiny, and always will be!” sa han innan han gav mig en mjuk kyss. Jag la armarna om hans nacke och besvarade kyssen med viss skärpa i den. Han backade förvånat, antagligen för att den var mer laddad än han förväntat sig, och såg på mig med huvudet på sned.
”Jag älskar dig också och som vanligt så är det bara jag som överreagerar på saker. Förlåt. Men gör aldrig mer om det! Du skrämde mig rejält ska jag tala om för dig.” mumlade jag åt honom och han skrockade lågt åt mina ord.
”Förlåt, det var inte meningen gumman. Usch, vilken hemsk människa jag är som får dig att gråta på din födelsedag!” påpekade han och såg bekymrad ut. Jag knuffade honom bakåt så att han hamnade på rygg i sängen innan jag slängde mig på honom. Jag lät hakan vila på mina korsbelagda armar över hans bröst medan jag såg in i hans ögon med ett mjukt leende på läpparna. Efter att ha stirrat på honom en stund så drog jag fram asken igen, som jag fortfarande haft i handen, och öppnade den. Jag granskade ringen en stund medan jag kunde känna att Justin’s blick vilade på mig.
”Du är medveten om att folk kommer tro att vi är förlovade om jag använder den va?” frågade jag utan att släppa den röda stenen med blicken. Det var en vacker ring, det var omöjligt att inte tycka om den.
”Du får väl ha den på höger hand?” frågade han men jag skakade mjukt på huvudet.
”Jag kan inte ha ringar på högra handens ringfinger, det blir fel för mig.” svarade jag fortfarande utan att vände blicken mot honom. Jag tvekade för mig själv innan jag slutligen rörde vid den. Silvret var kallt och trots att den såg ömtålig ut så kändes den väldigt stark och stabil. Försiktigt tog jag upp den och uppmärksammade detaljerna på den. Utsidan var jämn och glänsande. Den röda stenen var omsorgsfullt formad till ett hjärta och kanterna slipade så att det formade en mjuk yta. Justin avbröt min granskning genom att lägga sin hand över mina, som vred och vände på ringen. Jag vände en frågande blick mot honom och han såg in i mina ögon med ett lugnt uttryck.
”Du behöver inte använda den, det vet du va?” frågade han tyst och jag log mot honom. Egentligen, jag fick redan så mycket hot mejl och annat liknande, så vad skulle det göra för skillnad? Dem skulle ju knappast minska direkt.
”Ja, jag vet. Men det är skillnad på att behöva och att vilja.” svarade jag och log mjukt mot honom. Han gav mig ett kärleksfullt leende innan han tog undan handen igen, för att låta mig fortsätta med granskningen. Långsamt vred jag den för att se hur den reflekterade sig i solen som sken in genom fönstret. Den blänkte till och när jag trodde att jag memorerat hur den såg ut så fastnade min blick på någonting smått inuti ringen. Jag kisade för att försöka urskilja vad det stod. Den lilla texten var liten, men det syntes klart och tydligt var det stod. På höger sida om ”skarven” under hjärtat stod det Deztiny Wallie följt av ett litet datum och sedan ännu ett par ord. Ringen avslutade sedan med Justin Bieber precis innan ”skarven”. Jag kisade ytterligare för att urskilja vad det stod mitt emellan våra namn. Efter en halv minut urskilde jag att det stod 20 7/4 11 (alltså, 7/4 ska vara skrivet med ett vågrätt streck emellan sig, som ett bråktal liksom… Förstår ni hur jag menar?) och efter någon minut insåg jag vad mer som stod inne i ringen. Med den vacker stil stod det med snirkliga bokstäver;
Aww :')
Rätt gulligt om jag får säga det själv :) <3
Ska jag någonsin gifta mig (något jag inte vill göra, men om jag ändrar mig liksom...) så ska det stå I Love Thee graverat i ringen :)
Hoppas att ni gillade kapitlet :)
Tidsinställt det här också :) <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 168
”Du har kanske rätt, men fortsätter det här, så vet jag inte hur mycket till jag orkar. Jag tänker inte slipa ner en oslipad diamant. Ibland är det oslipade mycket vackrare än de vanliga, slipade. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag visste att det var jag som förstört Justin? Eller om han blir lämnad av sina fans? Skulle du klara av att leva med det? Ta den glädjen ifrån honom?” frågade hon, lika allvarligt. Jag undvek hennes blick, för jag visste att hon hade en poäng i vad hon sa, även om den var väldigt liten.
Deztiny’s perspektiv
Jag rullade sömndrucket runt i sängen för att se om Justin var vaken. När jag sträckte ut en trött arm för att peta på honom var det ingen där. Jag öppnade försiktigt ena ögat för att se om jag bara hade missat honom, men han låg inte bredvid mig i sängen. Jag satte mig förvånat upp och tittade blinkande runt i rummet men kunde inte se ett spår av honom någonstans. Jag vände den nu klarvakna blicken mot nattduksbordet där min telefon låg för att se om han skickat ett sms eller något. När jag lyfte upp telefonen så fastnade min blick på en lapp som legat under telefonen. Det stod mitt namn på den med en prydlig handstil, som jag inte ens behövde gissa var Justin’s. Efter att ha lagt ner telefonen i sängen öppnade jag lappen som var dubbelvikt och började läsa texten på den.
God morgon älskling!
Antar att du har vaknat nu eftersom att du läser det här (LOL), och eftersom att du läser det här så ligger inte jag bredvid dig i sängen och granskar ditt söta ansikte när du sover (tyvärr).
Jag var tvungen att åka och träffa Scooter en snabbis, det var om något nytt projekt eller något sådant. Jag skyndar mig hem så fort jag kan, men du kan väl ringa när du läst klart det här? Så jag vet att du är vaken ;)
Åh, juste, jag har en sak till att skriva innan jag drar,
GRATTIS PÅ 17-ÅRSDAGEN BABY!
Jag älskar dig mer än mitt eget liv, och jag hoppas att du vet det!
Ses snart <3
P.S. Under min kudde hittar du ett paket, öppna det och tala om vad du tycker sen. Love you! D.S.
Jag läste igenom brevet två gånger medan jag log brett för mig själv. Jag hade egentligen hoppats att jag kunde sova mig igenom den här dagen för att helt enkelt slippa den, men för att vara ärlig var jag tvungen att medge att det var en rätt bra början på en födelsedag. Jag plockade upp min telefon igen och slog med lätthet in Justin’s mobilnummer. Det gick fram tre signaler innan han svarade.
”Hej älskling! Är du vaken nu?” frågade han mjukt och jag log för mig själv, igen.”Ja, nu är jag vaken. Lyckades inte sova mig igenom den här födelsedagen heller.” svarade jag och hörde hur han skrattade åt mina ord. Jag reste mig upp ur sängen och slängde en blick ut genom fönstret. Det var strålande solsken ute och det såg rätt varmt ut.
”Jag hade inte låtit dig sova igenom den hör födelsedagen, bara så att du vet.” svarade han och jag skrattade tillbaka, som om jag förväntat mig någonting annat.
”Så, var håller du hus någonstans då?” frågade jag efter ett par sekunder. Han sa någonting till någon i bakgrunden, antagligen till Scooter, innan han vände uppmärksamheten mot telefonen igen.
”Står och pratar med Scooter om lite grejer, men vi är nog alldeles snart klara tror jag. Jag kommer snart hem och firar din födelsedag med dig.” lovade han och jag fnös innan jag himlade med ögonenen för mig själv.
”Oj, vilken fantastisk sak att fira.” muttrade jag och jag kunde nästan svära på att han himlade med ögonen åt mig. Det var ju ändå så typiskt honom.
”På tal om firande, vad tyckte du om min present?” frågade han utan att kommentera mina ord. Jag log roat för mig själv.
”Åh, jag älskar den!” utbrast jag och hörde hur han skrattade i andra änden.
”Du har inte öppnat den än va?” frågade han och jag satte mig på sängen igen.
”Nepp, min plan var nämligen att öppna den när du sitter här bredvid mig. Den är ändå från dig.” svarade jag medan jag försiktigt stack in handen under hans kudde och tog fram den lilla lådan som var inslagen med silvrigt papper och blått snöre.
”Äsch, du kommer få fler.” svarade han bara och jag suckade.
”Jag var rädd för det. Men jag ska hoppa in i duschen först, sen kanske jag öppnar den. Blir det bra? Och lägg inte ut en massa pengar på mig är du snäll. Jag fyller bara 17!” begärde jag och blundade hårt för att han skulle gå med på mina ord. En begäran som var dödsdömd innan den till och med lämnade mina läppar.
”Too late. Men jag kommer hem sen. Älskar dig baby!” sa han innan han klickade bort samtalet. Jag himlade med ögonen åt hans svar innan jag försiktigt la ner paketet i sängen igen för att gå till badrummet. Jag hade precis lagt ifrån mig telefonen och kommit fram till sovrumsdörren när jag hörde hur telefonenens ringsignal började spelas. Med en suck gick jag tillbaka för att sedan ta upp telefonen. Det var det här jag hatade med födelsedagar, telefonen var i princip klistrad vid mitt öra större delen av dagen, man fick ingenting gjort överhuvudtaget.
”Hallå?” svarade jag trött och hörde hur en välbekant röst började sjunga i andra änden. Jag fnissade lågt medan födelsedagslåten sprudlade ut ur telefonen.
”Grattis babe!” utbrast Jasmine när hon slutat sjunga. Jag skrattade roat innan jag tackade så mycket. Samtalet varade inte särskilt länge innan hon var tvungen att fortsätta jobba. Jag förstod henne och klandrade henne inte för fem öre, jag skulle ju ändå duscha. Jag hann knappt resa mig upp ur sängen innan telefonen ringde igen. Med en djup suck tog jag upp den för att sedan trycka på grön lur utan att så mycket som titta på displayen.
”Hallå?” svarade jag, precis som jag svarat när Jasmine ringt. Jag ansträngde mig för att inte låta sur, men det var inte det lättaste insåg jag.
”Grattis hjärtat! Hur har födelsedagen varit hittills?” frågade Jeremy i telefonen och jag log ofrivilligt. Han fick mig, precis som Justin, alltid att le.
”Hej! Ja du, vad ska jag säga? Justin är inte här, han är på något möte med Scooter. Han lämnade dock ett paket som jag inte har öppnat än. Dessutom försäkrade han mig om att jag skulle få fler och att han inte slutat spendera en massa pengar på mig. Jag har varit på väg in i duschen två gånger nu tror jag, och telefonen har ringt innan jag ens hunnit lämna rummet.” svarade jag och Jeremy skrattade lätt åt min dysterhet.
”Det låter som en typisk födelsedag alltså.” skrattade han och jag himlade med ögonen. ”Justin ringde och sa att jag skulle säga åt dig att öppna paketet innan han kom hem. Jag vet inte om han är rädd för att bli attackerad eller om han bara vill att du ska öppna det så fort som möjligt, men jag är ganska säker på att han kommer be Pattie ringa också om du inte öppnar det.” fortsatte han och jag suckade. Det skulle inte förvåna mig, det var så typiskt Justin att göra så.
”Ja, jag får väl göra det då. Inte för att jag har någonting emot att prata med Pattie, men till slut kommer jag väl ha pratat med resten av hans crew innan jag hunnit duscha.” muttrade jag och Jeremy skrattade igen. Han instämde i mina ord innan han sa att han skulle höra av sig senare igen. Jag tackade så mycket än en gång innan vi la på. För att slippa bli avbruten igen stängde jag av både ljud och vibration på mobiltelefonen. Sedan la jag den på Justin’s nattduksbord med displayen neråt för att slippa se om någon skulle ringa. Lugnt reste jag mig upp för att äntligen få hoppa in i duschen, men med handen på handtaget till dörren ångrade jag mig. För att förhindra att typ alla skulle få Justin på sig så gick jag tillbaka till sängen för att öppna det där dumma paketet. Lika bra att få det gjort, även om jag förutspådde att jag inte skulle gilla att han spenderade pengar på mig.
”Here we go.” mumlade jag för mig själv innan jag slet av snöret och sedan började ta bort pappret. Paketpappret la jag bredvid mig i sängen och stirrade skrämt på den lilla lådan jag hade i handen. Försiktigt öppnade jag ena hörnet för att kika in i den. När jag såg vad det var andades jag in dramatiskt. I lådan låg det en silvrig ring med en röd sten formad som ett hjärta.
[Ringen :)]
Tidsinställt :)
O M G ! ! ! !
Vad tror ni om det här?
Hur tror ni att det här kommer sluta?? :S
Hur kommer Dezzie reagera?
Och vad är Justin's mening med det hela??
Det där kom nästan som en chock va? ;) Hahahaha men visst är ringen fin? :)
Hoppas att ni gillade det luvies :)
Pussisar <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 167
”Det finns mycket du är älskling, men du är varken oskyldig eller harmlös.” skrattade han medan han reste sig upp så att jag skulle kunna ställa mig upp också. Jag flinade oskyldigt mot honom, vilket bara fick honom att skratta mer. En dag med Justin var allt annat än händelselös. Det spelade ingen roll vad vi gjorde, det slutade oftast med att någon attackerade någon, eller så hände det att någon fick för sig att retas med den andra och tryckte på de känsliga knapparna, så det ena hände efter det andra. Det var bara en vanlig dag i närheten av Justin Bieber.
Caitlin’s perspektiv
”Caitlin, är du vaken?” hörde jag en välbekant röst fråga mig. Först trodde jag att det ingick i drömmen som var på väg att sippra ut i sanden, men sen kände jag att det var någon som petade på mig. Jag öppnade sömndrucket ögonen och såg Dezzie stå bredvid sängen och tittade på mig med ett ursäktande uttryck i ansiktet. Jag gäspade stort innan jag snabbt satte mig upp i sängen.
”Har det hänt någonting?” frågade jag henne klarvaket och hon log svagt innan hon långsamt skakade på huvudet.
”Nej, inte direkt.” svarade hon innan hon satte sig ner i sängen. Jag flyttade mig lite åt sidan så att hon skulle få plats bredvid mig. Medan hon slog sig ner bredvid mig granskade jag hennes ansikte och avgjorde att det var någonting som låg under ytan på henne. Vi satt tysta en stund eftersom att jag bestämde mig för att hon skulle få berätta själv om hon kände för det. Till slut skruvade hon lite på sig innan hon började prata.
”Jag är orolig. För Melanie och Nina.” började hon försiktigt. Jag sa ingenting för jag antog att hon var långt ifrån klar. Hon suckade lågt innan hon kliade sig på axeln och det såg ut som om hon funderade på hur hon skulle uttrycka sig.
”Nina är bara åtta år gammal, och det är en tuff värld därute, utan att ha en massa paparazzis efter sig. Mel är tretton, och hon förstår väl på ett annat sätt än vad Nina gör, men jag tror inte hon förstår vad hon är på väg att ge sig in i riktigt. Jag gjorde inte det.” sa hon och jag vände ett höjt ögonbryn mot henne. Det lät som om hon på något sätt ångrade att hon gått in i ett förhållande med Justin.
”Titta inte sådär på mig Caitlin. Jag har inte ångrat mig riktigt, men jag har insett att det var mycket tuffare än vad jag hade förväntat mig att det var. Visst hade jag stålsatt mig för att det skulle bli jobbigt, jag menar, det tyckte både du och Jasmine, men jag trodde inte att det skulle vara så här illa.” fortsatte hon och när hon såg på mig så såg hon väldigt bräcklig ut. Så bräcklig hade jag inte sett henne sen hon brutit ihop när Justin hade åkt på turné, och inte ens det var samma sak som det här.
”Vad menar du?” frågade jag lågt utan att släppa henne med blicken. Hon skruvade lite på sig lite innan hon kastade en blick mot dörren till rummet.
”Säg ingenting till Justin, jag vill inte att han ska må dåligt över det här också. Jag har lyckats gömma det så gott jag kan för honom, trots att det inte precis har varit en lätt uppgift för han ser saker så lätt på mig. Lättare än vad jag först trodde, men hittills verkar jag ha lyckats någorlunda i alla fall. Han har åtminstone inte sagt någonting, än.” berättade hon och jag nickade svagt mot henne.
”Jag ska inte säga någonting till honom. Det är någonting mellan er, så det får du berätta för honom om du känner för det.” svarade jag, även om jag inte hade någon som helst aning om vad allt handlade om egentligen. Jag halvt om halvt gissade mig till det, men jag var absolut inte säker.
”Åh, jag vet inte ens hur jag ska förklara allting heller.” muttrade hon och såg ut att brottas med sig själv. ”Att vara förföljd av paparazzis är ingenting jag inte förväntade mig, även om till och med det är lite värre än vad jag först trodde. De följer nästan efter mig lika mycket som dem följer efter Justin. Men vad som var mycket värre än jag först trott var allas reaktioner över allting. Jag vet att det inte är en bra sak direkt, men jag kan samtidigt inte låta bli att läsa mentions och andra meddelanden, och jag kan säga som så att det finns riktigt otrevliga saker att läsa. Jag hoppas för mitt liv att Justin inte har läst dem, för det skulle få honom att må väldigt dåligt kan jag ju säga. Jag oroar mig inte särskilt mycket för mig själv, jag oroar mig mest för Justin. För i slutändan så är det han som förlorar någonting på grund av mig, inte jag.” förklarade hon och jag skakade drastiskt på huvudet.
”Dezzie, sluta! Snälla sluta tänka sådär! För det första så kan Justin ta hand om sig själv och han vet vad han har gett sig in på, och det var absolut ingenting som stoppade honom. Om det är någon du ska oroa dig över så är det dig själv och ingen annan. Justin älskar dig, det behöver jag inte ens höra för att förstå. Det syns på honom, på sättet han tittar på dig. Du ser inte alla blickar som jag ser, men när du reser dig upp för att göra någonting så följer han dig med blicken, precis som om han är rädd för att du ska försvinna ifrån honom. Du hör honom inte prata om dig. Du ser inte hur tankspridd han är när ni inte är tillsammans. Han tänker på dig konstant och han pratar om dig konstant. Jag pratade med Chaz häromdagen och han sa att när du kommer på tal mellan honom och Justin så kan Chaz lägga ifrån sig telefonen och göra någonting annat en kvart. När han lyssnar i telefonen igen så pratar Justin fortfarande om dig. Du har inte varit runt Justin innan, så du ser nog inte samma skillnad som vi gör, men den är stor. Enligt Pattie så kan han sitta och le helt för sig själv, och hon behöver inte ens fråga honom om det utan att veta att han tänker på dig. Du har förändrat honom, till någonting bra. Det är inte märkbart för dem som inte känner honom eller är med honom dagligen, men han är mycket gladare och mycket mer energisk.” förklarade jag med ett mjukt leende fäst på läpparna. Dezzie suckade lågt åt mina ord.
”Men det är just det som är problemet, hans fans tycker att jag har förändrat honom. Vissa tycker att det är någonting bra, medan det finns dem som inte tycker det. Jag vill inte att hans fans ska lämna honom på grund av mig.” svarade hon och jag funderade en halv minut innan jag tittade på henne med en sökande blick. Jag väntade tills hon mötte min blick innan jag började prata igen.
”Alla förändras, det är oundvikligt. Dels förändras man på grund av åldern, men emellan åt kan andra personer komma in i ens liv och förändra en totalt. Det kan vara både till det bra och till det dåliga, det beror oftast på, men i det här fallet så har han förändrats till något bra, någonting bättre. Något som jag inte ens trodde var möjligt, för Justin är en av de bästa människor jag någonsin träffat. Justin är inte 12 längre och står och sjunger framför spegeln hemma. Han är 17 och lever ett halvt tonårsliv medan han fortfarande har en fot i vuxenvärlden. Han har vuxit upp från pojke till tonåring, och sen han träffade dig så har han vuxit ännu mer. De flesta av hans fans ser det, och de ser att han är glad, medan vissa är svartsjuka nog till att vända det emot dig på ett dåligt sätt. Sådant är livet tyvärr, men du måste lära dig att se vem och vilka du kan lita på när det gäller sådant här.” sa jag till henne med allvarlig röst. Hon nickade begrundande innan hon suckade återigen och vände blicken framåt.
”Du har kanske rätt, men fortsätter det här, så vet jag inte hur mycket till jag orkar. Jag tänker inte slipa ner en oslipad diamant. Ibland är det oslipade mycket vackrare än de vanliga, slipade. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag visste att det var jag som förstört Justin? Eller om han blir lämnad av sina fans? Skulle du klara av att leva med det? Ta den glädjen ifrån honom?” frågade hon, lika allvarligt. Jag undvek hennes blick, för jag visste att hon hade en poäng i vad hon sa, även om den var väldigt liten.
FÖRLÅÅÅÅÅT LUVIES!!! :(
De har kört ihop sig totalt den här veckan och jag har inte hunnit ta mig in på en dator i skolan :(
Nu funkar dock internet hos mammas ex, for now, så nu slänger jag upp tidsinställda så att ni slipper vara utan i ett par dagar nu <33
Tack för alla söta kommentarer! :)
Ni är underbara <333
Sen har jag en fråga till er alla;
Vad önskar ni er i julklapp? :)
Kram på er luvies <3
Dream, Scream, Believe
Tips :) <3
Where are you now - Kapitel 166
”Pfft, säkert. Det finns bara en som kan få honom i underläge och det är du.” påpekade hon och jag skrattade åt hennes ord. Det var alltid trevligt med en till på sin sida i det hela.
”Vadå? Kommer du hit nu? Jag visste inte att du var i Atlanta.” påpekade Caitlin förvånat i telefonen. Jag skrattade lite medan Justin stängde av sin bil utanför Caitlin’s hus. Jag såg hur gardinen i köket svajade till lite.
”Ja, jag klev precis ur bilen utanför ditt hus baby. Det finns mycket du inte vet, och jag har en stor sak att berätta för dig.” svarade jag och såg sen hur framdörren flög upp. Jag blev förvånad när jag såg att det var Christian som stod i dörren och stirrade på oss med ett brett leende.
”Dezzie! Hej! Wow! Vad jag har saknat dig sis!” utbrast han när han kom springande emot oss. Han gav mig en hård kram som jag besvarade.
”Trust me, jag har saknat dig också.” svarade jag och hörde hur Justin harklade sig bakom mig.
”Nej men bry er inte om mig, jag går väl och hälsar på Caitlin istället som kanske uppskattar mitt sällskap mer än du verkar göra Chris.” muttrade han innan han började gå över plattorna mot dörren. Han hann inte långt innan Caitlin kastade sig ut ur huset och sprang emot oss. Justin mötte henne med öppna armar men hon verkade inte se honom överhuvudtaget för hon sprang rakt på mig. Det var ett under att Christian hunnit flytta på sig innan hon stötte mig ur balans och vi båda låg på gräsmattan och skrattade.
”Gud vad jag känner mig älskad här alltså.” hörde jag Justin muttra och det fick mig bara att skratta ännu mer. Caitlin reste sig upp med en frågande blick men jag skakade bara på huvudet mot henne.
”Ingenting att bry sig om. Han förstår inte hur lyckligt lottad han är som har sisådär 13 miljoner fans som älskar honom mer än någonting annat.” svarade jag och Justin skrockade lite åt mitt nonchalanta svar medan han gav mig en oskyldig blick.
”Vad har du att berätta? Tell me! Jag är nyfiken.” påpekade hon upprymt när vi båda stod på fötter igen. Jag himlade med ögonen åt henne innan jag log mot henne.
”Caitlin du är alltid nyfiken. Kan vi inte gå in istället så kan vi berätta. Justin är också med på ett hörn.”
”Är du gravid?” frågade Christian allvarligt. Jag stirrade på honom och såg hur han tittade från mig till Justin och sedan tillbaka till mig för att sedan låta blicken vila vid min mage. Skrämt la jag en arm över för att styra undan hans blick. Frågan förvånade mig, och den sårade mig på något sätt. Den gjorde mig återigen påmind om den jobbiga sanningen och att jag inte var tillräckligt för Justin.
”Pucko!” muttrade Caitlin innan hon gav honom en smäll i bakhuvudet. Jag log mjukt mot Christian för att inte visa mina känslor.
”Nej jag är inte gravid, hade jag varit det så hade jag ringt er direkt, det kan jag lova er.” sa jag och flinade. Christian nickade innan han spände blicken i Caitlin som totalignorerade honom. Hon gav mig en medlidande blick innan hon började gå mot dörren. Christian följde efter henne medan Justin slöt upp vid min sida.
”Se inte så orolig ut, det är inget fel på mig.” log jag mot honom medan han tog min hand i sin. Han såg inte helt övertygad ut, men lät det vara. Antagligen skulle han ta upp det senare, för han såg nog rakt igenom mina fasader vid det här laget, vilket inte direkt förvånade mig. Han himlade med ögonen mot mig innan han ryckte på axlarna och följde med mig in i huset.
”Okej, berätta.” sa Caitlin när hon satte sig på sängen i sitt rum. Justin drog ner mig i sitt knä i samma takt som han satte sig på Caitlin’s skrivbordsstol. Christian satte sig ner på golvet där vi hade spelat snurra flaskan flera veckor tidigare. Lugnt drog jag ett djupt andetag innan jag började berätta allting om att jag stött på Vanja och att jag hade småsyskon samt en storebror. Jag förklarade också att mina båda småsystrar visste att jag var deras storasyster, men att Ryan, min storebror inte hade fått reda på det ännu trots att han verkat vara mest nyfiken på vem jag var. När jag var klar tittade Caitlin på mig med stora ögon. Hon såg både förvånad och glad ut på samma gång, men hon sa ingenting.
”Oh my God! Du har syskon! Du har kontakt med din mamma! Du har syskon! Du har en storebror! Du har syskon! I Atlanta! DU HAR SYSKON!” utbrast hon till slut och jag skrattade lågt. Jag visste att hon skulle flippa ut, det var ingenting ovanligt när det gällde Caitlin, jag hade bara inte väntat mig att hon skulle fästa en så stor vikt vid syskon-delen.
”Ja, jag har syskon. Ja, jag har en viss kontakt med Vanja. For your information så tror jag faktiskt att en storebror räknas in till samma kategori som ’syskon’ gör. Och ja, de bor i Atlanta. Inte så långt härifrån faktiskt.” svarade jag och log roat åt henne. Jag sneglade på Christian som satt och tittade på Caitlin med ett skrämt uttryck i ansiktet.
”Jösses Caitlin! Det är Dezzie vi har framför oss, hon har tusentals med överraskningar i short ärmen, ska du reagera såhär varenda gång?” frågade han Caitlin som blängde på honom. En misslyckad handling eftersom att hon fortfarande log med hela ansiktet.
”Shut up!” muttrade hon till sin lillebror och jag hörde hur Justin skrockade bakom mig. Han borrade in sitt huvud i ryggen på mig och jag kände en rysning stryka genom hela kroppen på mig.
”Åh snälla gör inte så. Det där är hemskt.” utbrast jag medan jag rös en gång till. Justin verkade dock inte alls tycka att det var hemskt, snarare väldigt roligt, så han gjorde så igen medan han skrattade. Nya rysningar flöt över ryggen på mig.
”Justin ge dig! Det där är jättejobbigt!” försökte jag, men det bet inte på honom. Han skrattade bara innan han fortsatte.
”Justin, seriöst! Om du inte slutar så berättar jag för Caitlin och Christian var du är mest känslig och vad du ryser utav! Och jag berättar var du är mest kittlig!” hotade jag medan jag försökte hejda ännu en rysning från att bryta ut. Han slutade tvärt och jag kunde känna hur han stirrade på mig. När min blick mötte hans märkte jag hur rätt jag hade. Han satt och stirrade på mig med ett hårt uttryck i ansiktet. Det var en öm punkt jag hade lyckats träffa, det visste jag mycket väl. Det var också därför jag använde mig av det under sådana här fall.
”Det skulle du inte våga!” sa han torrt och jag höjde ett ögonbryn mot honom.
”Jaså det skulle jag inte?” frågade jag retfullt. Hans uttryck förändrades och hans grepp om mig hårdnade, precis som om jag skulle gå bort ifrån honom.
”Okej, jag tar tillbaka det, det skulle du våga, men du skulle inte göra det.” mumlade han, nästan vädjande. Jag tittade på honom en stund innan jag frågade honom varför jag inte skulle göra det. Hans svar var inget jag hade planerat att få höra.
”För att du älskar mig.” log han sött och man kunde nästan tro att han blivit doppad i socker. Jag fnissade lågt innan jag nickade mjukt.
”Sant… Sant, men det är ingenting som egentligen skulle hindra mig.” påpekade jag och han himlade med ögonen.
”Det vet jag väl att det inte skulle. Men du känner dig snäll idag, så därför tänker du inte avslöja det.” svarade han tillbaka och jag skrattade roat.
”Jaså det tycker du? Ja, kanske det kanske. Men så illa skulle det väl inte vara om jag sa någonting?” frågade jag lekfullt och han rynkade ihop ögonbrynen medan jag kunde skymta en mjukt rosa nyans framträda långsamt i hans ansikte.
”Jo det skulle det, och det vet du mycket väl.” påpekade han på sin vakt. Jag log mjukt innan jag gav honom en mjuk kyss.
”Jag vet, och jag skulle inte säga någonting baby! Det vet du.” viskade jag till honom innan jag kysste hans kind. Han tog sin chans och borrade in ansiktet vid min hals istället, antagligen som payback. En värre rysning flög genom kroppen och jag hoppade nästan bort från honom.
”Men man kan väl ändra sig. Han är kittlig vid…” började jag men hann inte längre innan Justin hade tagit tag i mig och tryckt mer mig på golvet. Han satt över mig med en hand över min mun för att hindra orden från att lämna mina läppar.
”Nu ska vi vara en snäll kissekatt. Vildkatten har varit framme väldigt mycket den senaste tiden, vilket förövrigt är rätt uttröttande, så nu kan väl den snälla lilla kattungen få vara framme en stund?” frågade han mjukt och jag gav honom en överlägsen blick. Han ljög så att han nästan trodde sig själv. Man kunde ju fundera på vem det var som tröttade ut vem egentligen.
”Tänker du vara en snäll kissemisse?” frågade han mjukt och jag fnissade för mig själv. Det var svårt att svara när han höll för min mun. Inte det lättaste för honom att höra mummel kanske, och därefter urskilja ord ur det.
”Justin, det är en fördel för dig om du tar bort din hand och låter henne prata. Ett tips bara om du vill ha ett svar.” påpekade Caitlin, som vanligt tänkte hon och jag nästan likadant och hon hade nog sett det komiska i min blick. Han såg ut att begrunda tipset en stund innan han försiktigt släppte taget om min mun, men bara lite för att han antagligen snabbt skulle kunna stoppa mig om fel ord började komma ut istället.
”Fine, jag kan väl vara en söt, oskyldigt liten harmlös tjej en stund då, om du insisterar.” svarade jag och Justin skrattade högt.
”Det finns mycket du är älskling, men du är varken oskyldig eller harmlös.” skrattade han medan han reste sig upp så att jag skulle kunna ställa mig upp också. Jag flinade oskyldigt mot honom, vilket bara fick honom att skratta mer. En dag med Justin var allt annat än händelselös. Det spelade ingen roll vad vi gjorde, det slutade oftast med att någon attackerade någon, eller så hände det att någon fick för sig att retas med den andra och tryckte på de känsliga knapparna, så det ena hände efter det andra. Det var bara en vanlig dag i närheten av Justin Bieber.
Det är fredag och klart som fasen att man ska få ett kapitel då ;)
TGIF btw!!! <3
Tack för alla era underbara kommentarer! Ni är awesome allihop! :) <3
Love you all, och jag hoppas att jag kan få upp ännu ett kapitel så snart som möjligt :) <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 165
”Hon vet.” svarade jag lågt innan jag gav honom en snabb kyss för att sedan gå efter Melanie in i huset. Jag hade inte sett vilket håll hon gått åt, men med tanke på ljudnivån som steg i ett rum längre bort så var det inte så svårt att gissa.
”Så ni hade tänkt ljuga för oss?” muttrade Melanie surt efter att Vanja berättat en kort summering om varför jag inte funnits i deras liv innan. Vanja öppnade munnen för att svara men jag skyndade mig före.
”Melanie, kan du titta på mig en stund? Varför vi inte har sagt någonting är för att skydda er, inte för att vara elaka eller något annat. Tänk själv om du eller Nina skulle sprida till folk i skolan att ni har mig som storasyster, en storasyster som har ett förhållande med den kändaste tonåringen i världen. Ni kommer aldrig att få vara ifred och folk kommer försöka utnyttja er båda två. Du skulle klara av det, du är smart och gammal nog att förstå sådant, men jag tror inte att Nina skulle klara det. Hon är åtta år och hon borde inte behöva gå igenom sådant här i den åldern. Däremot känner jag inte Nina lika bra som du, so you tell me! Skulle hon klara av det? Skulle hon kunna bedöma vem som utnyttjar henne och inte?” frågade jag henne allvarligt. Jag visste att man skulle se till att barnen var barn så länge de kunde. Så länge de själva behövde, och att bli ”vuxen” när man är åtta år gammal var inte ett alternativ i min värld.
”Nej, du känner inte Nina som jag gör, och just på grund av det så förstår jag hur du menar. Men Nina är väldigt vuxen och utvecklad för sin ålder. Hon… Är lite lik dig. Hon är sig själv, ingen kan försöka få henne att vara som dem vill, och hon vet vilka hon kan lita på. Alla underskattar henne bara för att hon är liten, även jag gjorde det innan jag insåg vad jag hade att göra med. Det var nog därför jag förstod nästan direkt att det var du som var vår storasyster, hon är otroligt lik dig på så många sätt.” svarade hon och jag tittade melodiskt på henne. Eftersom att jag inte kände Nina så kunde jag inte avgöra om hon hade rätt eller inte, men jag tvivlade inte en sekund på det hon sa. De var systrar, de hade levt tillsammans hela livet och kände antagligen varandra utan och innan.
”Jag litar på ditt omdöme, det är din lillasyster vi pratar om, så enligt min synvinkel så får ni tre bestämma hur ni vill göra. Det kan inte jag lägga mig i särskilt mycket om jag ska vara ärlig.” svarade jag bara och vände sedan blicken mot Vanja, som jag hade glömt bort fram till dess. Melanie hade den förmågan på folk, hon fick dem att glömma bort omvärlden när man pratade med henne.
”Jag måste hålla med er båda. Deztiny, du har nog lite svårt för att avgöra sådant här, men jag tror som Mel när det gäller Nina. Jag tror hon skulle klara av det. Hon är en smart åttaåring och hon förstår det mesta.” begrundade hon utan att egentligen titta på någon av oss. Sedan vände hon blicken mot mig innan hon fortsatte. ”Hur länge stannar du och Justin?” frågade hon medan hon granskade mig. Jag ryckte lätt på axlarna.
”Jag vet inte riktigt. Ingenting är bestämt och det är inte särskilt långt till Caitlin och Christian härifrån. Vadå då?” frågade jag och hon log mjukt.
”Vad sägs om att ni är kvar tills kalaset är över, vilket borde vara om en timme eller så, och sen berättar vi för Nina?” föreslog hon och jag vände blicken mot Melanie. För mig spelade det ju ingen roll direkt. Jag uppskattade Melanie’s och Nina’s sällskap.
”I mina öron låter det helt okej. Jag skulle gissa på att Justin trivs väldigt bra med de andra och jag har ingenting att klaga på heller.” skrattade jag och Melanie stämde in i mitt skratt. Vanja förstod nog inte helt och hållet varför vi skrattade. Hon var antagligen inte särskilt insatt i allting såsom Melanie och Nina antagligen var.
”Vad bra, då säger vi så. Jag tänkte laga spagetti och köttfärssås, så ni kan lika gärna stanna på middag.” log Vanja innan hon reste sig från bordet och började gå mot kylskåpet. Jag vände mig mot Melanie och gav henne ett prövande leende.
”Ska vi gå ut och rädda Justin därute? Jag slår vad om att han har blivit attackerad av tjejerna och ligger i underläge.” flinade jag och Melanie himlade med ögonen åt min kommentar.
”Pfft, säkert. Det finns bara en som kan få honom i underläge och det är du.” påpekade hon och jag skrattade åt hennes ord. Det var alltid trevligt med en till på sin sida i det hela.
Sorry, jag vet att det blev kort, men jag ska försöka lägga in nästa snart också :)
Hoppas ni gillar det här, och att ni gillade förra (tidsinställt <3) :)
Love you guys ! <333
Vad tycker ni om Melanie förresten?? :)
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 164
”Det är barnkalas Dezzie, klart att vi har läsk hemma.” svarade hon och jag log åt svaret. Hon verkade väldigt avslappnad, något jag var tacksam över på något sätt. Det kändes som om det bara var jag som var nervös över allt, och jag kände mig genast mesig. Varför skulle jag bli nervös över det här? Vad var det som var farligt eller skrämmande med att träffa sin mamma man inte träffat på hur många år som helst? Eller att träffa sina halvsystrar man inte ens visste fans? Jag behövde inte ens ställa mig den frågan för jag visste redan svaret; det var enormt skrämmande.
”Hade ni verkligen bara vägarna förbi, eller har du någonting särskilt på hjärtat?” frågade Vanja försiktigt efter en stunds flyktigt pratande. Justin tittade på mig innan han snabbt kysste mig och reste sig upp från stolen.
”Jag går in och överraskar tjejerna så får ni prata själva.” förklarade han när han såg min förvånade blick. Jag öppnade munnen för att protestera men han log bara mot mig för att sedan gå därifrån. Jag tittade efter honom en stund innan jag sakta och motvilligt vände blicken tillbaka mot Vanja som satt och såg på mig med en nyfiken blick.
”Jag vet inte riktigt om jag verkligen har bestämt mig direkt, men en sak är säker, vi kommer omöjligt kunna gå tillbaka som det var innan. Med tanke på hur mycket vissa verkar lyckas veta om mig så kommer snart hela världen veta vem du är, och antagligen hela bakgrundsstoryn. Dessutom kommer den dagen komma då Ryan undrar vem som är hans lillasyster, och en vacker dag kommer Melanie och Nina att få reda på att jag är deras storasyster också.” började jag medan jag såg på henne. Vanja nickade instämmande åt mig, som om hon höll med om allt som kom ut ur min mun.
”Det är sant. Ryan har frågat ett par gånger redan, och även om han inte visar det så stör det honom att han inte vet vem som är hans Kanadensiska lillasyster. Till och med hans far, Tom, har frågat om jag inte kan låta Ryan få träffa sin lillasyster från Kanada. Men det är helt upp till dig.” sa hon och jag nickade fundersamt. Det kändes konstigt att ha en storebror någonstans i Kalifornien.
”Då får det bli som så att vi berättar för Ryan att jag är hans halvsyster från Kanada, medan vi tar det lugnt med Melanie och Nina. Dem är trots allt unga och kommer det ut bara över en natt att vi är syskon så kommer hela deras värld vändas upp och ner.” bestämde jag och nickade för mig själv.
”En förnuftig lösning tycker jag.” svarade Vanja och nickade uppskattande mot mig. Jag nickade tillbaka innan jag log svagt.
”Men en sak vill jag att du ska veta. Trots att jag släppt in dig i mitt liv igen, så betyder inte det att jag kommer att börja kalla dig mamma och prata med dig i telefon var och varannan dag. Det är en stor omställning för mig för jag har aldrig haft någon mamma. Du har en son och två döttrar till så det är inte lika stor omställning för dig som med mig.” sa jag lugnt, men bestämt, medan jag skruvade på mig. Hon skrockade lite innan hon log varmt mot mig.
”Allt har sin tid gumman. Kom nu så går vi in till kalasgästerna. Trots att de allihop är förälskade i den stora Justin Bieber, så avgudar dem också den berömda Deztiny Wallie.” log hon och reste sig upp. Jag skrattade lite åt hennes ord, mest för att inte visa hur besvärad och tankspridd jag var. Jag visste inte om jag någonsin skulle släppa in Vanja helt och hållet i mitt liv. Jag var inte ens säker på om jag någonsin skulle kunna räkna Ryan, Melanie eller Nina som en del av min familj, som mina syskon. Jag visste ingenting kändes det som.
”OMG! MEL HUR HAR DU FÅTT HIT DEZTINY WALLIE?” hörde jag en tjej utropa vid sidan om mig och jag hoppade skrämt till. När jag vände blicken mot rösten så såg jag en normalbyggd tjej med rött hår stirra på mig som om hon sett ett spöke. Lutad mot väggen stod Melanie och skrattade åt sin kompis som nu hade blivit röd i ansiktet. Jag log mjukt mot tjejen innan jag tog några steg mot henne och gav henne en mjuk kram. Hon kramade mig hårt tillbaka innan hon motvilligt släppte taget.
”Sarah, lugna ner dig lite! Deztiny är en vän till mamma. Hon och Justin kom hit för att gratta Nina på födelsedagen.” förklarade Melanie lugnt. Sarah, som tjejen verkade heta, såg ut att ha tappat hakan i golvet. Hon stirrade på Melanie ett tag innan hon vände blicken mot mig och sedan tillbaka till Mel.
”Är… Justin Bieber här?” stammade hon fram men betonande hans efternamn tydligt. Jag skrattade lite innan jag vände huvudet mot vardagsrummet som låg i slutet av den ljusa korridoren.
”Justin! Baby! Kom hit en stund.” ropade jag och såg efter en stund hur han stack ut huvudet genom ett litet valv. Jag skrattade lågt åt hans stil medan han kom gående mot oss. Han var rufsig i håret, så antagligen hade han blivit attackerad av småtjejerna.
”Vad är det, babe? Jag hade ju en date med en massa sötnosar därinne.” flinade han oskyldigt när han kom fram till mig. Han la armen om min midja innan han mjukt pussade mig på kinden. Jag fnissade lite innan jag puttade bort honom och vände blicken mot Melanie och Sarah. Sarah såg ut att ha hamnat i chocktillstånd eller något.
”Justin, det här är Sarah, Melanie’s kompis. Jag vet inte om jag har rätt, men jag gissar vilt på att hon är ett stort fan av dig.” skrattade jag. Justin tittade på Melanie och sen på Sarah, som fortfarande stod orörlig framför oss.
”Stort fan? Jösses, hon är ett enormt fan. Justin, du är allt hon pratar om. Hon pratar om dig överallt. I skolan, hemma, på fotbollsträningen, på våra filmkvällar, i sömnen, överallt! Inte för att jag klandrar henne, eller klagar särskilt mycket. Det finns alltid någonting att prata om när det gäller dig, och Sarah är inte den som är tyst. Eller ja, hon brukar inte vara tyst särskilt ofta. Hon är tystare nu än när hon sover.” förklarade Melanie och log mot Justin. Hon var väldigt rättfram och ärlig, vilket jag gillade. Hon påminde väldigt mycket om Ellie faktiskt. En egenskap som jag uppskattade väldigt mycket.
”Hej sötnos.” log Justin varmt efter att ha släppt mig. Jag ställde mig bredvid Melanie och lutade mig mot väggen medan vi båda iakttog Justin och Sarah. Hon hade fortfarande inte rört en muskel i någon del av kroppen, utom i ansiktet. Hon såg ut att spricka av leendet som nu visades över hennes läppar.
”Vill du följa med mig ut en stund?” frågade jag Melanie lugnt. Hon vände en förvånad blick mot mig innan hon nickade med ett mjukt leende på läpparna. Hon visade vägen ut på verandan på den lilla baksidan och vi satte oss bredvid varandra i gräset i utkanten av bakgården.
”Hur länge har ni bott här?” frågade jag lugnt medan jag granskade huset och omgivningen runtomkring.
”Vi flyttade hit för åtta år sedan när mamma var gravid med Nina. Jag var fem då.” svarade hon och jag nickade.
”Okej. Grattis i efterskott förresten. Du fyllde 13 den 12 maj.” log jag mot henne och hon nickade med ett höjt ögonbryn mot mig.
”Hur vet du de?” frågade hon, uppenbarligen förvånad över mina ord. Jag log roat för mig själv innan jag vände blicken mot henne igen.
”Kompis med din mamma, remember? Jag vet inte mycket om er, men jag vet lite grand. Som att ni har en storebror, i Kalifornien va?” sa jag och hon nickade till svar.
”Ja, Ryan bor i Kalifornien med sin pappa. Han träffar oss sällan, väldigt sällan, och när han väl är här så sitter han mest och tittar igenom gamla fotoalbum från när han var liten och på vår syster. Mamma berättar aldrig någonting om henne, men vi vet att hon bor i Kanada och att hon är född 1994. Hon har tydligen brunt hår och blåa ögon, hur många har inte det i USA? Bara det liksom. Jag förstår inte varför hon inte vill berätta vem det är, vad är det som kan vara så farligt?” muttrade Melanie innan hon kastade iväg en sten hon haft i handen en stund. Jag granskade henne medan hon pratade och insåg att det inte bara var Ryan som tyckte det var jobbigt att inte veta vem deras syster var, Mel tyckte det var jobbigt också.
”Er mamma har nog haft en väldigt bra anledning till allting tror jag. Hon vill nog bara skydda er på bästa sätt, och hon tycker att det här var det bästa sättet. Det är inte alltid lätt att göra de bästa valen, hur man än försöker så blir det ändå fel ibland, men hon försöker så gott hon kan. Ni ska vara glada att hon fortfarande har kontakt med Ryan. Ni ska vara glada att ni vuxit upp med en mamma. Det är någonting jag saknade mycket när jag var i både Nina’s och din ålder. En mamma som kunde berätta vad det är som händer med kroppen när man kommer upp i den åldern, en mamma som bryr sig om en som bara en mamma kan. Jag har bara haft en pappa att anförtro mig till, inte ett särskilt optimalt alternativ måste jag tillägga.” log jag och Melanie tittade framför sig medan jag pratade. Det gjorde jag också. Jag såg framför mig en snabbspolning genom alla de jobbigaste perioderna i mitt liv. De perioder som varit i stort behov utav en moders gestalt.
”Jag älskar mamma, tvivla inte på det, och jag borde inte klandra henne när hon inte berättar saker heller, för det kan vara hennes val också. Men jag vill ha en storasyster att se upp till. Jag har aldrig varit intresserad av att hänga med äldre tjejer i skolan, men tjejerna i min klass är inte alls som jag är. Det är svårt att förklara, men jag skulle vilja ha en syster som berättar om hur det var när hon gick i skolan och var i min ålder. Jag skulle vilja ha en syster som berättar vad man ska tänka på när det kommer till killar, och vad man ska se igenom i deras försök att charma en. Du har tur som har Justin, han är perfekt.” mumlade hon och när jag vände blicken mot henne såg jag smärtan i hennes ögon, trots att hon försökte gömma det genom att stirra rakt framför sig. Jag suckade plågat inom mig. Kanske var det bättre att bara berätta för Melanie. Hon skulle nog klara av det, men hon var i en jobbig ålder just nu så hon kanske skulle lyckas försäga sig. Diskussionen fortsatte genom mitt huvud innan jag snabbt bestämde mig för att vänta med att berätta. Istället försökte jag göra det bästa av situationen.
”Om det hjälper kan jag berätta lite om hur det var när jag gick i skolan, hur det var att vara tretton år för mig.” log jag mot henne och hon nickade svagt. Det var inte helt tröstande, men det såg på något sätt ut som om hon uppskattade mitt försök att göra saken bättre.
”Jag förstår vad du menar med att inte vara som alla andra tjejer. Jag har aldrig varit som andra, något som kan vara både bra och dåligt. Trots att jag vuxit upp hos olika folk jämt så har jag alltid varit relativt säker i mig själv. Var det någon jag inte tyckte om, så umgicks jag inte med personen. Men det finns inget sätt att tänka på för att man ska lyckas med killar. Tyvärr så måste jag säga att det enda man kan göra är att lära sig av sina misstag istället för att lyssna på andras. Gör det som känns rätt för dig och gör inte sådant som känns fel. En killes charm är allt de har att spela på och oftast är det just det, ett spel. Du märker att killar över lag är extremt förutsägbara och du vet oftast om det är värt att satsa på eller inte. Sen finns det ju dem som är helt oförutsägbara, som herrn därinne tillexempel. Jag ska bespara dig alla historier om felande förhållanden, för det är ett par stycken, men trots att det inte är första gången jag är förälskad i någon så får Justin mig att känna mig som en nybörjare på kärlek, hur det nu är möjligt. Han förvånar en alltid och är inte heller som alla andra.” svarade jag och vid de sista orden log jag kärleksfullt för mig själv. Han var det bästa i hela mitt liv.
”Du älskar honom.” sa Melanie mjukt och när jag tittade på henne så log hon mot mig. Jag skrattade lite åt hennes min innan jag nickade.
”Otroligt mycket. Han är den mest fantastiska person man kan ha i sitt liv.” svarade jag och hon nickade, som om hon förstod vad jag menade.
”Du har tur som har honom, han är nog den enda som förtjänar dig.” sa hon och jag blinkade till lite förvånat över hennes ord. Det var så många som pratade om vad Justin förtjänade, inte vad jag förtjänade. En kort sekund kändes det som om hon var ett större fan av mig än av Justin, men inom mig skrattade jag åt känslan jag fått. Det var ju absurt.
”Han finns i ditt liv också nu.” sa jag utan att tänka mig för. Melanie vände blicken mot mig och jag öppnade munnen för att rätta till mitt misstag, men jag behövde inte säga ett ljud, det var redan försent. Melanie hade redan lagt ihop ett och ett. Utan så mycket som ett ord reste hon sig upp och gick med bestämda steg mot altandörren. Jag följde försiktigt efter henne och möttes i dörren av Justin som var på väg ut med födelsedagsgästerna, Nina och även Sarah.
”Se till att alla är här ute ett tag. Jag vet inte hur Melanie är som person, men eventuellt så kommer helvetet braka lös därinne nu.” viskade jag till Justin som gav mig en frågande blick.
”Hon vet.” svarade jag lågt innan jag gav honom en snabb kyss för att sedan gå efter Melanie in i huset. Jag hade inte sett vilket håll hon gått åt, men med tanke på ljudnivån som steg i ett rum längre bort så var det inte så svårt att gissa.
FYYY VILKEN TID DET HAR TAGIT D:
Förlåt för det! =/
Vad tycker ni om kapitel 164?
Hur kommer Melanie reagera??
Och vad kommer Vanja och Dezzie göra åt saken???
Vad tror ni luvies? :)
Hahaha vill bara inflika att jag älskar att creepa på era små konversationer i rutan till vänster ^^ Ni är så söta allihop och jaa, fortsätt mer än gärna :) <3
En annan sak, hahaha, om ni fortsätter göra er familj döva eller vettskrämda genom att skrika när ett kapitel kommit ut, så kommer jag nog försöka förvarna er lite innan ^^
Tänk om de skulle tröttna på att inte höra annat än ett gulligt gallskrik och därmed porta er från bloggen? GUUUUD vad jag skulle sakna er alla <33
Haha enough with the jokes :)
Tack allihop för era underbara kommentarer luvies!
Jag är så sjukt tacksam för allt och hoppas att jag åtminstone ger någonting tillbaka <3
Nästa är nog tidsinställt på antingen senare idag eller tidigt imorgon! <3
Älskar er <333
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 163
Det var väl som alla sa, jag betraktades som en kändis, något jag egentligen hade väldigt svårt för att ta in och acceptera. Jag hade länge följt mina favoritkändisar i deras kamp genom olika saker och så vidare. Nu var jag i samma situation som dem. Det var så osannolikt. Som att jämföra sig själv med Dolly Parton, Elvis Presley eller Madonna. Det var osannolikt och svårt att tänka sig. Svårt var kanske en underbedrift, det var snarare omöjligt.
”Baby är du säker på det här?” frågade Justin och jag drog ett djupt andetag innan jag nickade åt honom med ett mjukt leende på läpparna. Han besvarade mitt leende innan han gav mig en mjuk puss för att sedan ta min hand. Vi tog några steg in i det söta lilla kvarteret och vi hittade snabbt till rätt hus. Det var ju inte så svårt eftersom att vi visste husnumret och dessutom var det bra skyltat. När vi stod framför dörren så drog jag ännu ett djupt andetag innan jag höjde handen för att knacka på. Jag avbröt mig mitt i handlingen och vände blicken mot Justin som tittade på mig med en oförstående blick.
”Är du säker på det här?” frågade jag honom. Som så många gånger innan så himlade han med ögonen åt mig innan han knackade på dörren. Jag väntade spänt på att ett ljud skulle komma inifrån, jag hade nog aldrig varit så nervös någonsin som jag var nu. Jag bannade mig själv för att jag öppnat dörren till nervositeten, det var inte ofta det hände, men nu knöt det sig i magen och jag fick känslan av att det kanske inte var någon bra idé trots allt. Precis när jag öppnade munnen för att bekänna min rädsla för Justin så hördes springande steg i hallen. Jag svalde nervositeten och klistrade fast ett leende på läpparna. Dörren flög upp och framför oss stod en smal tjej med blont, kort hår. Hon blinkade till innan hon tog ett steg bakåt. För att inte visa mina verkliga känslor tryckte jag Justin’s hand hårt. Hans grepp om min hand blev också hårdare, men han var betydligt lugnare än jag var.
”Hej! Du måste vara Melanie. Är Nina hemma?” log jag mot henne och hon nickade stötigt. Hon släppte oss inte med blicken när hon vände huvudet lite och i nästa sekund ropade hon över axeln.
”Nina! De är… Två personer som frågar efter dig!” skrek hon in i huset innan hon vände huvudet mot oss igen. Sedan vändes hennes blick ut mot gatan utanför innan hon snabbt gick åt sidan och vinkade in oss i hallen. Justin knuffade mig diskret framför sig för att jag skulle gå in över huvud taget. Annars hade jag nog stått kvar utanför. Det kom mer eller mindre som en chock att hon bad oss komma in. Jag hade inte planerat mötet särskilt mycket, och egentligen borde jag väl inte bli förvånad över att bli insläppt, men samtidigt kändes det så annorlunda mot om det varit ett random fan som vi överraskade på födelsedagen.
”Åh, är det Stephanie och Rebecca? Ni är sena tjeje…” hördes en annan röst som kom emot oss. Hon avbröt sig när hon kom in i hallen och antagligen insåg så fel hon hade. Hon lät blickarna glida mellan mig och Justin utan att sluta. Till slut vände hon blicken mot sin syster, som diskret nickade tillbaka. Under tiden de utbytte blickar så tog jag tillfället i akt till att granska henne. Hon var också smal, precis som sin syster, men hon var inte blond utan mörkhårig. Hennes hårfärg liknade min, och Vanja’s lite grand. Däremot hade hon gröna ögon medan Melanie hade bruna.
”Grattis på åtta-årsdagen Nina.” sa jag för att avbryta tystnaden. Nina svalde lätt innan hon flinade brett.
”Tack Deztiny.” svarade hon och hon såg plötsligt blyg ut. Jag log glatt mot henne innan jag smått blinkade till henne.
”Vad står ni och skriker härute för? Ni kan ju inte bara lämna de andra…” Hördes Vanja’s röst innan hon också kom in i hallen. När hennes blick hamnade på mig och Justin där vi stod vid dörren så blinkade hon till innan hon log varmt mot oss. ”Åh, hej Dezzie, hej Justin! Vilken överraskning! Vad gör ni här?” frågade hon innan hon gick fram och gav mig en kram. Jag besvarade den lätt och när jag släppte henne gav hon Justin en snabb kram också.
”Hej Vanja. En liten fågel viskade i mitt öra för några dagar sedan att det är en viss liten prinsessa som fyller åtta år idag, så vi tänkte svänga förbi och säga grattis.” svarade jag lugnt innan jag log mot Nina igen, som lös upp och hon log med hela ansiktet.
”Vem då? Vadå för en fågel? Mamma vet du ens vilka det här är?” frågorna vällde upp ur henne och jag skrattade mjukt.
”Ja Nina, även om varken du eller Melanie vet om det, så har jag känt er mamma väldigt länge. Däremot kan jag inte avslöja mina källor sötnos.” svarade jag henne och såg hur hon såg mer och mer förvånad ut för varje ord. Hon verkade vara väldigt mogen för sin ålder, för att fylla åtta liksom, men jag var säker på att det inte var någonting dåligt.
”Älskling, du har tre tusen frågor, det ser jag på dig. Ska vi inte bjuda in dem istället för att stå här ute och prata? Om jag inte minns helt fel så har du ett gäng kompisar här på kalas, och Mel, du har kompisar inne på ditt rum också.” sa Vanja och trots att det var en mjuk ton så var den fortfarande… befallande… på något sätt.
”Men…” började Melanie men Vanja tystade henne genom att avbryta hennes ord.
”Nej, vi kan prata senare. Just nu skulle jag vilja ha ett par ord med Dezzie och Justin för mig själv.” sa Vanja korthugget och både tjejerna suckade lågt innan de nickade och började gå ut från hallen. Nina kastade en snabb blick över axeln innan hon stannade.
”Ni försvinner inte va?” frågade hon och jag log mot henne. Justin skrattade mjukt innan han vinkade henne till sig. Hon vände och jag mot oss igen. Han släppte min hand och böjde sig ner mot henne när hon nu stod framför oss. Kylan i handen var bitande, och det kändes som om någonting fattades hos mig när våra händer inte längre var sammanlänkande.
”Vi försvinner inte utan att först säga hej då, men du, gå in till dina kompisar och säg att du har en stor överraskning till dem. Vi kommer nog om en stund, så säg ingenting till de andra. Okej?” viskade han till henne. Han viskade tillräckligt högt för att jag skulle höra, men av Vanja’s nyfikna blick så gissade jag på att hon inte hörde vad han sa. Nina nickade entusiastiskt innan hon sprang ut ur hallen. Justin rätade på sig och tog min hand igen innan han vände blicken mot Vanja. Jag tittade på honom en stund innan jag följde hans blick och såg på min biologiska mamma där hon stod en bit bort.
”Kom så går vi in i köket. Vi behöver ju inte stå härute. Ungarna är i vardagsrummet, och det ligger i andra änden av huset, så dem kommer nog inte komma in i köket. De sitter och äter lite tårta just nu, om de inte har matkrig vill säga.” skrattade hon innan hon gick före ut från hallen. Justin och jag följde efter hand i hand. Köket låg precis efter hallen och det var inte ett litet kök direkt. Det såg ut som om det nyligen var omgjort för till skillnad från hallen så såg det så otroligt nytt och modernt ut. Skåpluckorna var svarta, eller om de hade en mörkt brun nyans, med en matchande köksö i mitten. Köksbordet var ljusbrunt och gick ihop fint med de mörka luckorna, de svarta vitvarorna och de gula gardinerna. Det var ett hemtrevligt kök. Hemtrevligt och smakfullt.
”Vill ni ha någonting? Kaffe? Läsk?” frågade Vanja när vi satte oss ner vid bordet. Jag tittade på Justin, som tittade på mig, innan jag vände mig mot henne där hon stod vid kylskåpet.
”Läsk om du har.” svarade jag och hon skrattade lågt.
”Det är barnkalas Dezzie, klart att vi har läsk hemma.” svarade hon och jag log åt svaret. Hon verkade väldigt avslappnad, något jag var tacksam över på något sätt. Det kändes som om det bara var jag som var nervös över allt, och jag kände mig genast mesig. Varför skulle jag bli nervös över det här? Vad var det som var farligt eller skrämmande med att träffa sin mamma man inte träffat på hur många år som helst? Eller att träffa sina halvsystrar man inte ens visste fans? Jag behövde inte ens ställa mig den frågan för jag visste redan svaret; det var enormt skrämmande.
Tidsinställt då :)
Får se om jag har haft tid att lägga till fler, jag hoppas det i alla fall <3
Jag vill tacka er allihop för allt ert stöd!
Ni är bland det bästa som man kan önska sig, och jag förtjänar er inte det minsta!!! <3
Puss på er alla ! <3
Love you all <3
Dream, Scream, Believe
Where are you now - Kapitel 162
”Jag ska träffa… min mamma.”
”Hej Deztiny! Tack för att du kom, jag uppskattar det verkligen!” sa Vanja när jag satte mig ner i hörnet av Wilton’s, mitt emot henne. Även om jag bara sett henne flyktigt första gången så kände jag ändå igen henne. Hennes ansikte hade präntats in i mitt minne och dessutom så fanns det en skymt av mig i hennes ansikte.
”Hej. Prata på.” sa jag kort medan jag rörde runt i kaffekoppen som en servitör precis satt ner framför mig. Vanja skruvade lite på sig innan hon såg ut att välja sina ord med omsorg.
”Okej. Ehm… Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag vill att du ska veta att jag alltid älskat dig Deztiny! Det h…” började hon men jag avbröt henne genom att fnysa.
”Man kan inte älska någon man inte känner.” sa jag bara och mötte hennes blick. Det syntes att jag gjorde det hela svårt för henne, men samtidigt så kunde hon inte direkt vänta sig annat. Hon lämnade oss när jag var liten, och nu, när jag snart skulle fylla 17 så kommer hon helt plötsligt tillbaka och påstår att hon alltid älskat mig. En moders kärlek sägs vara det starkaste någonsin, men om den kärleken inte får modern att ens stanna kvar hos sitt barn, hur kan det då fortfarande räknas som kärlek?
”Det är klart man kan. Du är min dotter, min förstfödda dotter, och jag har följt dig genom ditt liv. Jag vill bara att du ska veta att jag är stolt över dig.” pratade hon på men jag var än en gång tvungen att avbryta henne.
”Jag lovade mig själv att du skulle få prata till punkt och få säga vad du hade att säga ikväll… Men du säger sådant som väcker frågor hos mig och det kan jag inte rå för. För det första så finns det en viss gräns till när man är och när man inte är någons dotter. För det andra, vad menar du med förstfödda, och för det tredje, hur kan du ha följt mig genom mitt liv? Jag har aldrig sett dig förut!” påpekade jag oförstående. Vanja log mjukt mot mig men jag besvarade inte leendet. Hon hade fångat min uppmärksamhet, men jag tänkte inte låta henne ta ut någonting i förskott.
”Du kan avbryta mig när som helst. Jag vill att du ska förstå mig och ta in allt jag säger. Vad som än händer, Dezzie, så kommer du alltid att vara min dotter. Även om du har svårt för att se det så just nu, och antagligen genom hela ditt liv, så är du och har alltid varit min biologiska dotter. Ja, du är min förstfödda dotter. Jag har två till döttrar nu, som för övrigt beundrar dig Deztiny, och sen har jag en son som är äldre än du. Dessutom Dezzie, så är du lätt att hålla koll på. Jag har följt dig på YouTube sen din första video och även jag har kontakter.” berättade hon och jag kände att jag gapade. Hade hon precis sagt vad jag trodde att hon sagt?
”Har jag… Syskon…?” frågade jag tyst och beundrat. Jag hade aldrig tyckt om att vara ensambarn, dels för att jag älskade mindre barn men också för att det blev rätt ensamt ibland. Vanja nickade medan hon log brett.
”Ja, du har tre stycken. Ryan är 19 och bor hos sin pappa i Kalifornien. Han kommer och hälsar på mig ibland, men just nu existerar bara hans flickvän, vilket inte är så svårt att förstå. Hon heter Eleonora och dem har varit tillsammans i snart fyra år. Melanie är 13 och Nina fyller 8 nästa fredag. De bor med sin pappa och mig i Atlanta.” förklarade hon och jag log mjukt för mig själv.
”Båda flickorna är otroligt kära i Justin Bieber, och de avgudar den berömda Deztiny Wallie. De vet inte om att du är deras halvsyster. Ryan vet inte heller om det, han vet att han har en lillasyster i Kanada, men han vet inte vem det är.” berättade hon och jag tittade förvirrat på henne.
”Vad jag inte förstår är varför du söker upp mig nu och berättar allt det här! Jag har levt i snart 17 år utan en mamma, utan någon som jag kunnat betrakta som en kvinnlig förebild i svåra stunder. Jag har lärt mig leva med pappa, vi har lärt oss att kommunicera på ett bra sätt och vi förstår varandra. Jag har genom större delen av mitt liv haft underbara vänner. Ellie är fantastisk och har alltid funnits för mig. Skyler har på något sätt alltid funnits till, men nu på sistone har han visat mig hur det känns att ha en storebror. Han är fantastisk och jag vet att jag kan lita på honom. Caitlin är en av de mest fantastiska människor som existerar och jag älskar henne extremt mycket. Hon är som en syster för mig, precis som att Christian är som en lillebror för mig. Chaz och Ryan är fantastiska båda två och trots att de är mänsklighetens Piff och Puff så går dem att lita på och de livar alltid upp min tillvaro. Jasmine går knappt att beskriva! Hon är helt otrolig och jag känner mig lyckligt lottad över att känna henne och hon är också som en syster för mig. Sen har vi Justin. Det finns ingen bättre människa än honom och jag har turen att ingå i hans liv. Han är den bästa pojkvännen man kan ha, och hans familj och crew har accepterat mig som en del av honom. Jag har ett underbart liv och jag skulle inte byta bort någon av människorna i det. Frågan som jag inte kan hindra mig själv ifrån att ställa är om du sökt upp mig nu just på grund av hur mitt liv utvecklat sig på sista tiden, eller om du har en bra anledning till det.” sa jag medan jag granskade henne. Hon såg ut att begrunda mina ord länge och det tog en stund innan hon slutligen öppnade munnen för att säga någonting.
”Jag vet hur det måsta se ut. Du är överallt i varenda tidning, överallt på internet, och helt plötsligt kommer jag och vill ingå i ditt liv igen. Men jag tror att du glömmer en sak, det var Christopher som sökte upp mig, inte tvärtom. Tills han sökte upp mig så hade jag bara länge funderat på att försöka ta kontakt med dig, men jag har inte vetat hur. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig, du har alltid varit en del av mig, och när Christopher kom till mig för att få mig in i ditt liv, så såg jag det som en chans att bli förlåten för att jag lämnat er. Sen så blev det inte direkt som jag hade förväntat mig att det skulle bli, men jag tog mig mod till det och ringde dig nu ikväll. Jag insåg att jag på något sätt saknade dig, att jag på något sätt vill vara den mamman som du förtjänar.” sa hon lugnt och jag granskade henne vaksamt. Hon menade det hon sa, ingen tvekan om saken.
”Jag ser på dig att du är ärlig just nu, och det uppskattar jag verkligen! Hade du kommit tillbaka in i mitt liv när jag var sju, eller när jag var elva, eller när jag var tretton så hade jag gladeligen tagit tillbaka dig, för det var då som jag verkligen behövde en mamma som mest. När jag började skolan, när alla hade pyjamaspartyn med hembakta bullar som deras mammor hade bakat speciellt för dem, när jag började utvecklas från flicka till tonåring… Men det var då. Jag har funnit det stödet hos andra, och jag har alltid klarat mig själv genom att vara så öppen som jag är, och för att jag inte varit rädd för att fråga saker. Men du måste förstå att det var då. Jag har lärt mig leva utan en mamma, och därför insett att jag inte behöver någon.” svarade jag henne allvarligt. Hon nickade i takt med mina ord, det såg ut som om hon förstod mig, vilket jag hoppades.
”Jag förstår att jag är för sent ute, och jag klandrar dig inte. Du är snart vuxen och har genomgått alla stora förändringar. Nu är det bara åldern, giftermålet och barnen kvar, sen har du genomgått allting. Vill du att vi ska låtsas om att det här aldrig hänt? Att våra två möten aldrig varit någonting?” frågade hon och jag öppnade munnen för att nämna hennes felande kommentarer om barn och giftermål, men jag sa ingenting. Jag behövde fortfarande bestämma mig om jag skulle slänga ut henne ur mitt liv eller om jag skulle låta henne vara kvar.
”Jag måste få lite tid på mig, jag kan inte avgöra det här på rak arm. Varesig jag vill eller inte så har du på något sätt blivit en del av mitt liv. Att du dök upp har utvecklat både mig och mitt liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Dessutom kommer det inte ta lång tid innan halva världen vet vem du är.” svarade jag och log för att lätta upp stämningen lite. Vanja skrattade lågt innan hon nickade instämmande.
”Ja det har du nog alldeles rätt i. Men då gör vi såhär, när du har bestämt dig så hör du av dig till mig. Jag skriver ner numret och sen väntar jag helt enkelt på ditt svar. Känn ingen press, utan tänk igenom det helt och hållet själv. Jag kommer respektera ditt svar, vad det än blir.” sa hon innan hon drog upp en lapp som hon började skriva ner ett nummer på. Jag tog emot lappen och la ner den i handväskan innan jag nickade mot henne.
”Jag hör av mig när jag bestämt mig. Nu bör vi dock gå, snart hittar alla paparazzis mig, och då kan jag lova dig att dem kommer jaga dig lika mycket som mig. Jag hör av mig sen, tack för kaffet och… Take care!” sa jag innan jag reste mig upp för att gå därifrån. Bakom mig hörde jag Vanja upprepa mina två sista två ord innan jag gick ut genom dörren. Även om klockan var halv tio så var det fullt av människor överallt. Bakom mig hörde jag någon ropa på mig men jag ignorerade det. Det var inte en röst jag kände igen och jag ville inte göra misstaget att visa att det var jag som gick där. Istället satte jag på mig huvan i ett försök att undgå upptäckt. Något jag inte litade på för fem öre. Jag hade bott här i hela mitt liv, och nästan alla kände igen mig. Särskilt numera när man kunde se mitt ansikte och mitt namn överallt. Det var väl som alla sa, jag betraktades som en kändis, något jag egentligen hade väldigt svårt för att ta in och acceptera. Jag hade länge följt mina favoritkändisar i deras kamp genom olika saker och så vidare. Nu var jag i samma situation som dem. Det var så osannolikt. Som att jämföra sig själv med Dolly Parton, Elvis Presley eller Madonna. Det var osannolikt och svårt att tänka sig. Svårt var kanske en underbedrift, det var snarare omöjligt.
Hej luvies!
Det har tagit jättelång tid, jag vet, och jag ber om ursäkt för det!
Men jag har inte lyckats stjäla tillräckligt mycket tid i skolan till att kunna kasta in ett nytt kapitel =/
Nu har ni däremot fått ett, och jag hoppas verkligen att ni gillar det!
I gengälld så tidsinställer jag dessutom ett till kapitel som ni får antingen imorrn eller på lördag :)
Tack allihop för alla era söta kommentarer!!!
Jag älskar dem allihop och det smärtar mig fortfarande lika mycket att jag inte kan vara inne här 24/7, som jag hade velat!!!
Ännu en nyhet, jag ska flytta (igen), och kommer bo på elevhemmet på skolan från och med den 1 november. Jag ska se till att fixa ett litet mobilt bredband, och då kommer updateringen förhoppningsvis ordna till sig ordentligt <33
Love you all!
And I'm sorry! <3
Dream, Scream, Believe
