SNEAK PEEK - the next novel on Bieber Cash
Taggade inför sneak peek'en av nästa novell som jag kommer skriva på efter WAYN är avslutad? :)
Vill ni veta vad den heter? ;) <3
TAMNOK = There's a me no one knows
Here we go, här kommer första kapitlet ;) <3
"Sista varvet nu, bro! Ta det lugnt, you've got this!" hörde jag Mikes entusiastiska röst få fram genom snäckan jag hade i det högra örat. Han var ett bra stöd, och han visste precis allt om allting, kändes det som i alla fall.
"I've got this! This is my dance!" svarade jag och flinade brett. Mike var urspringligen från Los Angeles, och därför bröt han ganska mycket på engelska, även om han bott i Sverige i säkert 20 år. Det var alltid lättast att prata engelska med honom, för då förstod han precis vad jag pratade om.
"Aye, Sullivan gasar upp, han tänker inte ge sig lika lätt den här gången." hörde jag Alex säga till mig. Jag slängde en blick i backspegeln och såg hur den mörkt blåa bilen kom närmare mig. Sullivan, eller Steve, som föraren hette, hade alltid försökt slå mig under varje lopp han var med i. Tydligen spelade segern ingen större roll för honom, bara han kom före mig. Det komiska var att han skulle bli ännu surare när han förlorade, om han visste att han tävlade mot en tjej. Det var det nämligen ingen som visste.
"Hold on tight, guys! It's time to play!" flinade jag för mig själv innan jag avsiktligen släppte förbi honom, medan jag låtsades som om han körde om av egen maskin. När han körde om såg jag hur han slängde en blick mot mig, och hade inte visiret varit svart, hade jag nog sett ett hånleende därbakom.
"And here we go again! Damn it, bro, can't you just win the damn race without playing with the others? It's not very nice you know!" hörde jag Alex muttra till mig. Det var alltid lika roligt att leka med mina motståndare. Särskilt när de trodde att de hade segern i händerna, och precis innan de passerat mållinjen så har jag hunnit före med några centimeter. Jag hade aldrig varit särskilt intresserad av att vinna, jag tävlade för att jag tyckte att det var roligt, och för att jag tydligen var hyffsat duktig på det.
"Oh, come on, Alex! This is fun, you know it is!" skrattade jag som svar medan jag lekte med gasen på den lysande gröna bilen. Lugnt lät jag bilen öka takten och vi hamnade jämsides med Sullivan. Snabbt slängde jag en blick mot den stora visningsskärmen i mitten av arenan och såg att uppmärksamheten låg mellan de två ledande bilarna, den gröna och den blåa, jag och Sullivan.
"Aye! Sluta lek och avgör om du tänker vinna eller inte. Jag vet att du älskar att retas med Sullivan, men han förtjänar inte att göras till åtlöje, igen." morrade Alex i snäckan och jag suckade mjukt. Han hade rätt. Eftersom att Sullivan störde sig så mycket på att jag ständigt kom före honom, så var det ju extra roligt att retas med honom.
"May I do one last thing against him? Please? Then I promise I'll stop being his little personal demon!" bad jag tillbaka. Jag hörde hur både Mike och Alex utbytte några ord innan jag fick ett muntert svar tillbaka från Mike.
"Go for it! Make it a success he will never forget!" skrattade han och jag kunde höra att även Alex skrockade lågt. Även om Mike var den äldste i vårt lilla team, på inte fler än fem personer, så var Alex den förnuftiga och seriösa bland oss.
"I'll try!" svarade jag bara innan jag låtsades ge upp. Jag skulle inte bara ge Sullivan något att komma ihåg, utan även åskådarna runtomkring. Jag var inte säker på om det skulle fungera, för det hade aldrig gjorts förut, åtminstone inte under en tävling, men jag var tvungen att testa, för det kunde bli rätt kul att se hans ansikte, om det fungerade. Jag lät bilens hastighet sakta av, medan Sullivan gasade på lite till, för att göra avståndet mellan oss tydligare. Jag log snabbt för mig själv innan jag bromsade hårt, svängde om bilen och sedan växlade om till backen. Snabbt gasade jag upp, och jag kom närmare och närmare Sullivan, baklänges. När jag snabbt backade upp jämsides med honom var det inte långt kvar till mållinjen, så jag brydde mig inte om att retas mera, utan jag gasade snabbt förbi honom och kom över det vita sträcket en halvmeter innan Sullivan kom efter.
"How long have we been doing this? Almost six month, right?" frågade Mike medan jag lugnt rätade upp bilen och saktade av farten på ännu ett varv.
"Yeah, I think it's something like that. Why?" frågade jag mjukt medan jag drog ut min mobiltelefon ur handsfacket för att se om jag fått några meddelanden eller om någon ringt mig. Naturligtvis var jag lika eftertraktad som jag brukade vara på helgen, särskilt när jag tävlade, även om ingen visste om det.
"Exactly! Six month, and you have never talked about doing something like this!" utbrast han och jag log mjukt för mig själv. Det var extremt svårt att tänka sig att han var över 50 år gammal. Psykiskt sätt hade han nog aldrig lämnat 20-årsåldern.
"Sorry, I came up with it earlier today. I didn't think it was even possible, until just a few seconds ago. I'm glad it worked out though!" svarade jag medan jag svängde in till depån och slutligen stannade bilen vid vårt team. När jag spänt loss mig och slutligen klev ur bilen möttes jag av klappande händer från Alex, Mike, Marcus och Philip, de fyra killarna som utgjorde vårt lilla team, plus mig.
"Vilken härlig show! Skynda dig in i bussen och byt om så att du kan visa dig på prisutdelningen, den börjar snart. Vi fixar bilen." log Philip och log snabbt mot mig innan han skyndade sig iväg mot den varma bilen, med Mike och Marcus efter sig. Alex följde med mig till bussen, som inte stod långt ifrån depån.
"I garderoben står det ett par nya stövlar, en nytvättad dräkt och den motivlackerade hjälmen. Jag väntar här på dig." sa Alex snabbt när vi kommit in i den svarta bussen. Jag nickade lugnt medan jag drog av mig hjälmen och släppte lös det långa, blonda håret från den slarvigt hopsnörda knuten bak i nacken. Det var alltid en lika befriande känsla att ta av sig tävlingskläderna. Jag hade tre uppsättningar med tävlingsdresser, och sen hade jag två uppsättningar med andra dresser, som jag använde när jag stod på prispallen. Varför jag alltid bytte visste jag inte riktigt, det bara blev så.
"I'm done!" sa jag när jag mötte Alex utanför mitt lilla rum jag hade i bussen. Han nickade och tog emot hjälmen jag höll mot honom, så att jag skulle kunna sätta upp håret i en hårdare knut.
"Så, Mike hänger med upp som vanligt eller?" frågade jag när jag satte på mig den svarta hjälmen med olika motivlackeringar. Mike var den som förde min talan när det var något jag behövde säga. Vi hade haft den dealen när han började träna mig. Jag ville inte förlora mitt vanliga liv, trots att det var ett fattigt liv, så när jag började tävla så gjorde vi det som anonym. Tills pressen kommit på ett alias för mig.
"Ja, det gör han ju alltid, och idag är nog inget undantag. Det är rätt bra att han har kontakter, annars hade du nog aldrig kommit särskilt långt utan att visa ditt ansikte och bekänt vem du är." pratade han på och jag log för mig själv under hjälmen. Mike hade hur mycket kontakter som helst, överallt, till allt. Det var helt sjukt egentligt, men vad kunde man förvänta sig egentligen av en kille som tävlat hur mycket som helst i raceing? Han hade varit en av de bästa när han körde, men sen hade han bara slutat, på toppen av allt. Varje gång jag frågat honom om det så svarade han bara att man ska sluta när det går som allra bäst.
"Okay, are you done? I'd like to ask you something before we go up there." sa Mike när vi kom närmare. Jag öppnade visiret och gav honom en frågande blick. Han såg sig omkring för att se om det var någon i närheten som inte tillhörde teamet, vilket det inte var.
"My old buddy called me, you know, Leonard?" började han medan han granskade mig. De andra killarna såg lika förvirrade ut som jag gjorde, så de hade inte heller någon aning om var han ville komma med det här. Han brukade alltid spara allting till efter tävlingarna var avslutade och vi var på väg hem igen.
"Yeah, the guy who was in your crew, the younger one." svarade jag försiktigt. Utan att egentligen tänk på det hade jag memorerat varje namn som Mike någonsin nämnt. Jag visste inte varför, men jag hade alltid varit bra på namn.
"Yeah, that's him. Well, he has been watching you on the internet, from what he said, you are all over the YouTube. Anyway, he has invited you, and the crew, to come to New York. He wants to see if you are as good as the videos say." förklarade Mike och jag blinkade till av förvåning. Att köra runt i Sverige var en sak, det var liksom... Hemma på något sätt. Däremot att lämna landet och köra någon annanstans, utan att folk jag kände kom på mig med det, det var lite skrämmande faktiskt.
"Varför vill han veta om jag kör lika bra som på videorna?" frågade jag oförstående och brydde mig inte om att ta det på engelska, han förstod mig ju ändå. Han log mjukt mot mig.
"Well, you are good; no one can tell you anything else! He thinks you're terrific, and he wants to work with you. He has more contacts than I do, so you would be able to go far. It would be a great opportunity for you to leave Sweden and start competing for real." svarade han och såg entusiastisk ut. Jag skruvade lite på mig, det var ganska inbjudande, och jag avböjde aldrig en utmaning, men det fanns ju fortfarande komplikationer.
"And what am I supposed to tell the school, my parents, my friends?" frågade jag oundvikligt. Ingen av de nämnda hade någon aning om det dubbelliv jag levde, inte ens mina föräldrar.
"Well, let me deal with that. Just tell me if you're interested, and I'll fix the rest." log han och jag funderade en stund. Om det gick att lösa alla motgångar, så skulle det ju inte vara en särskilt dum idé. Faktiskt en ganska kul grej. Det var ju inget stort än så länge, just nu skulle jag ju bara visa hur jag körde, så fick vi se hur det blev med resten sen. Jag slängde en blick mot resten av killarna, som alla tittade på mig med hoppfulla blickar.
"Seems like we're going to New York, guys!" svarade jag till slut med ett leende på läpparna. Philip, Marcus och Alex skrattade glatt och gjorde alla en varsin high five med mig medan Mike om möjligt såg ännu gladare än han någonsin gjort. Det såg nästan ut som om han inte riktigt visste var han skulle ta vägen någonstans, och det syntes lång väg att han var gladare över det här än någon annan kunde vara.
"Okay, let's do this!" svarade han och började gå mot den lilla scenen där prisutdelningen skulle äga rum. Jag följde efter honom med lätta steg medan jag snabbt drog ner visiret för att gå in i min tystlåtna, anonyma roll, och låta Mike sköta allt snack, som vanligt.
Där...
Vad tror ni luvies?
Kan det bli en bra story att slåss om första platsen från WAYN? ;)
Kommer TAMNOK konkurera ut WAYN och bli ännu bättre? ;)
Vad tror ni? :P
Please, my sweet angels, tala om för mig vad ni tycker :) <3
ONESHOT - One And The Same
Vi stod i den långa kön och väntade. Jag, min bästa vän och några utav hennes kompisar. Vi hade stått i den långa kön bland massa andra glada, gråtande, skrattande, nervösa tjejer iklädda shorts och Justin Bieber-tröjor, och några få killar länge nu. Några av dem hade skrivit Belieber, Justin Bieber, SWAG och liknande på sina ansikten och kroppar. Vi stod och pratade om hur kul det skulle bli och vilken once in a lifetime chans det här var för oss, och vi alla var lika glada och hyper.
”Vad tror ni han kommer tycka om oss?” hörde jag en tjej, med brunt hår uppsatt i en hästsvans, bredvid oss fråga sina kompisar som alla började tjuta och prata i mun på varandra av upphetsning. Jag började fundera på hennes fråga, men kom inte på något vettigt svar. Justin förvånade mig oftast med vad han tyckte, tweetade och sa, så jag kunde inte ens försöka komma på vad han skulle tycka eller tänka om oss. Mina tankar väcktes av att folk runt omkring oss började skrika och kön började röra på sig.
*
Efter nästan en timme till av väntande var vi inne i arenan och skulle hitta till våra platser.
”Mikaela, jag vågar knappt tro på att det här faktiskt händer.” viskade min bästa vän Elena till mig och krokade sin arm i min innan hon log stort.
”Elena…” sa jag och väntade tyst tills hon vände sina gröna ögon mot mig. ”Tro på det, för det händer.” sa jag till henne och log ett glatt leende samtidigt som jag tryckte till hennes arm lite för att göra det jag sagt tydligare. Med hennes lediga arm strök hon undan en brun slinga ur hennes ansikte och ögon. När hon kollade på mig började hennes ögon fyllas av tårar och hon log stort för att försöka hålla tillbaka dem och vi började skratta båda två. Bakom oss tjöt hennes kompisar av iver och la inte alls märke till var som hände mellan mig och Elena. Jag sneglade på min bästa vän och sen snabbt på hennes kompisar.
”Kom, vi går till toan.” sa jag och började dra henne mot WC-skylten som hängde i taket.
”Aye! Vart ska ni?” skrek Laura bakom oss och viftade med händerna. Jag fnissade åt synen.
”Kommer snart!” svarade jag och drog igen dörren till toaletten. Jag vände mig mot Elena med ett leende som prydde mina läppar.
”Vad?” frågade hon och såg oförstående på mig. Jag sa ingenting utan vände mig mot spegeln och rättade till vad som kändes fel. Mina blåa ögon såg glada och ivriga ut, medan mitt blonda hår låg platt mot mitt huvud. Jag vände tillbaka blicken mot Elena och tog upp kameran. Hon log och ställde sig bredvid mig. Jag grimaserade och klickade på knappen. Det blixtrade till och kameran tog en bild.
”One and the same!” viskade hon och jag log när jag såg bilden. Min blick vändes mot Elena’s reflektion i spegeln och jag log bredare.
”Justin, watch out! Here we come!” sa jag och blinkade mot henne. Vi skrattade båda två och låste sedan upp dörren för att möta upp med hennes kompisar hand i hand. Nu, precis som alltid, var det vi mot världen.
*
När vi satt på de lila stolarna som för idag, eller ikväll, var våra och väntade, iakttog vi den rösa soffan nere på scenen där Justin skulle sätta sig om mindre än en halvtimme. Arenan fylldes hela tiden på med fler skrikande, gråtande och skrattade fans, och ljudnivån steg allt högre och högre. Skulle det vara såhär när Justin kom också? Jag kollade mig omkring och insåg att det skulle bli ännu värre. Vi skulle inte kunna höra ett skit utav vad som sas därnere. Justin skulle intervjuas och sedan uppträda några låtar, Sverige var tydligen först med det här. Lite konstigt, men så var det. Vi skulle få bevittna det, se det, höra det. På något sätt var jag tvungen att få alla att vara tysta, men hur då?
En kvart senare dök Justin upp och arenan blev som galen. Alla stod upp och skrek som galningar. Jag stod också upp, men jag skrek inte. Min mun hade ett för brett leende och jag var alltför chockad för att kunna skrika. Efter vad som känts som en evighet satte sig de flesta ner igen, men det var fortfarande höga skrik som ljöd inne på arenan. Jag stod kvar och stirrade på Justin. Han tittade tillbaka på mig, höjde sin hand och vinkade. Jag log och tittade mig omkring för att se om någon annan lagt märke till det. Några vände sig om mot mig, och blängde på mig, och jag kände hur värmen steg över mina kinder. Jag tittade snabbt ner på Elena, som satt ner, och hon log mot mig.
”Ledsen för det här, om du tycker det är pinsamt.” sa jag innan jag vände upp blicken och mötte Justin’s ögon igen. Man kunde inte se färgen på dem, men jag hade den lena, bruna färgen i huvudet och föreställde mig hur de glittrade, så jag drunknade ändå.
”Aye!” skrek jag så högt jag kunde. De som satt närmast mig, och de inom hörhåll, tystnade och tittade på mig. Alla blickar var olika. Vissa var förvånade, andra irriterade och några såg bara vilsna ut. Tystnaden spred sig runt resten av arenan och det enda som hördes till slut var enstaka viskningar.
”Det här är viktigt för mig…” började jag och såg ner mot Justin som satt och såg sig chockat omkring. ”Jag vill kunna höra vad han säger. Det här är kanske den enda gången jag och mina vänner får chansen att se hans vackra ansikte och höra hans underbara röst. Så snälla, var tysta och låt honom prata. Or I’ll go and sit on his lap.” fortsatte jag och satte mig sedan ner på min stol igen. Justin flinade och satte micken mot munnen.
”I dare you.” sa han innan han höjde och sänkte sina ögonbryn snabbt, samt klappade sig över knät. Jag tittade förvånat på hans hand och på honom medan många runtomkring mig drog efter andan. Det pirrade i hela min kropp av nervositet och adrenalinet var på topp när jag ställde mig upp igen för att gå ner till Justin. Elena puttade till min och tittade in i mina ögon.
”Ska du göra det?” frågade hon med liten röst. Jag nickade och började gå med säkra steg ner mot scenen, den röda soffan och Justin. När jag kom ner stannade en vakt mig och började knuffa mig tillbaka.
”No. Aye! Let her up!” sa Justin och vinkade mot vakten. Han stelnade till och hans huvud gick förvirrat mellan mig och Justin. Med ett prövande leende började jag gå igen och snart stod jag framför honom och möttes av ett leende.
”What’s your name?” frågade han och klappade på sitt knä igen.
”Mikaela.” svarade jag innan jag satte mig ner. Ett skrik hördes och jag stelnade till. Det var Laura som skrikit. Min blick drogs upp mot våra stolar och jag såg hur allihop stod omringade runt någon. Jag kände hur kroppen frös till is, men jag tvingade mig att ställa mig upp. De stod runt min stol och jag bara visste, jag kände på mig att det hade hänt någonting med Elena. Sjukhusmän kom springande och innan jag hunnit reagera var dem borta igen. Männen, Elena och Laura. Jag vände blicken mot Justin och vi satte oss ner igen. Justin hade tydligen rest sig upp när jag gjort det. Jag gjorde ett försök att skaka av mig den frusna känslan, men lyckades inte särskilt bra. Jag kunde inte sluta oroa mig för Elena som antagligen svimmat, men hon hade snabbt fått hjälp och jag kunde inte gå ifrån just nu. Då skulle det börja snackas mer än vad det redan skulle, jag menar, jag var en nobody från Sverige, och jag satt i Justin Bieber’s knä.
*
Intervjun började, men jag lyssnade inte så mycket på vad dem sa. Jag tittade mest på Justin’s läppar. Jag följde varje rörelse han gjorde och jag var alldeles för upptagen med att drunkna i hans vackra, bruna ögon. Runtom i arenan hördes skrik och tjejer från olika håll skrek ”I love you Justin!” och ibland så jag hur han svarade tillbaka, det fick mig att le brett. Han vände sig mot mig och sa någonting. Hans läppar slutade röra sig och han hade ett frågande uttryck i ansiktet. En rysning for genom min kropp och jag fick en känsla av rädsla, osäkerhet och nervositet.
”Ahm, what?” frågade jag och skakade lätt på huvudet. Han och intervjuaren, som hade rödbrunt hår och blodröda läppar, skrattade roat åt min fråga.
”I asked which songs Justin was going to sing for us, and he answered that he didn’t know. So he asked you what you wanted him to sing.” Förklarade intervjuaren vänligt.
”Oh…” sa jag och vände ner blicken medan mitt ansikte blev varmt, och antagligen en aning rött också.
”So, tell me five songs you would like me to sing.” sa Justin och log med hela ansiktet. Leendet var stort och äkta, men såg hans vita tänder och hans ögon glittrade som jag föreställt mig förut. Förhoppningsvis fick någon det här på bild så att jag alltid skulle kunna se hans vackraste jag.
”Ahm, five songs?” frågade jag och han nickade tålmodigt mot mig.
”Up…” började jag och stannade sedan till för att snegla upp mot stolarna som nu var tomma, där jag och Elena suttit innan. Jag tänkte igenom mitt val och granskade sedan Justin’s ansikte.
”Up. Never Let You Go. Where Are You Now, the whole version of it, if you know what I mean. Down To Earth…” jag tystnade och tittade frågande på honom.
“What?” frågade han och nickade uppmuntrande på huvudet för att jag skulle fortsätta. Jag tvekade och skruvade på mig.
”Do you know the song My Deztiny? It’s by Jim Brickman.” frågade jag och höll verkligen mina tummar för att han gjorde det. Till min djupaste lycka nickade han.
”Would you mind singing it?” frågade jag men han skakade bara på huvudet mot mig.
”Thanks.” mumlade jag och kände en klump i halsen. Justin vände sig ifrån mig och mot publiken istället, medan han log.
”Is it okay for you guys if I sing these songs?” frågade han och till svar fylldes arenan av skrik och visslingar.
”Good! Thanks guys! Leggo!” sa han och flyttade smidigt ner mig från hand knä till soffan så att han kunde resa sig upp. Intervjuaren ställde sig upp bredvid honom och började berätta om hans låtar och till sist ’presenterade’ hon honom och introt till Up satte igång. Jag följde alla hans rörelser och moves genom hela låten och när den tog slut så byttes tonerna ut till melodin för Never Let You Go. Återigen började jag känna gråtklumpen i halsen. Jag lyssnade och log så mycket jag kunde medan jag kämpade med att hålla tårarna inom mig. Det här skulle ha varit vår stund, min och Elena’s. Hon skulle ha hört det här tillsammans med mig och vi skulle ha sjungit med, medan våra leenden skulle varit oslagbara. När han avslutat Never Let You Go och Down To Earth började Where Are You Now spela. Då kände jag hur mina förädiska tårar gav vika och började rinna nerför mina kinder. Allt var mitt fel. Elena hade varit här om jag inte gått ner hit. Jag satt och tittade ner på mina händer genom tårarna och lyssnade till Justin’s fina, lena röst när jag kände att någon satte sig bredvid mig i soffan. Jag såg upp och möttes utav ett par gröna ögon som tittade på mig med medlidande men samtidigt road blick. Jag blev så chockad att jag började gråta ännu mera, men jag grät inte bara, jag skrattade också. Jag hoppade närmare Elena och kramade henne hårt, sen satt jag och höll om henne medan vi lyssnade på Where Are You Now och My Destiny. När låtarna var slut kom Justin tillbaka till soffan och tryckte sig ner mellan oss. Intervjuaren frågade några frågor till och sen reste de sig upp och sa tack och adjö. Innan Justin gick ner för att skriva autografer log han mot oss och gav oss en varsin kram. Han doftade för övrigt ljuvligt.
”I hope I’ll meet you two again.” sa han och log, tog våra händer och tryckte till löst som hejdå. Sedan vände han sig om och gick. Jag vände min blick mot Elena, som såg lika förvånad ut över vad som hänt som jag kände mig. Jag kunde inte riktigt få in i huvudet att Justin precis sagt att han ville träffa oss igen. Justin Bieber. Ändå kändes det som om det som hänt inte var en särskilt stor grej. Det var ingen stor grej att Justin Bieber hoppades att han fick träffa oss igen. Det enda som betydde någonting var att vi varit med om det tillsammans. Vi var, och skulle alltid vara, One And The Same.
Den här novellen tänker inte jag ta åt mig äran utav, inte för fem öre :)
Det är nämligen min bästis, Stephis, som har skrivit den :)
Däremot har jag ändrat lite i den, men jag ska inte ha äran till den alls!
TACK BUTSY FÖR EN AWESOME ONESHOT! <3
Love ya'll <3
Nästa som kommer upp (vet inte när, men stay tuned) kommer vara TAMNOK.... :P Någon som för egen maskin lyckats lista ut vad TAMNOK står för? ;) <3
STAY TUNED LUVIES <3
Where are you now - Kapitel 224
”Där är Christian.” hörde jag honom säga och jag tittade instinktivt på honom innan jag följde hans blick. En bit bort stod Christian och pratade med någon, men han verkade inte ha märkt oss. Hand i hand gick vi mot dem och när vi började komma i närheten tittade Christian upp på oss med en förvånad blick. En rosa nyans spred sig över hans kinder och jag höjde ett förvirrande ögonbryn mot honom, tills den han pratat med vände sig om också. Det var en tjej. Hade Christian skaffat flickvän?
”Wazzup bro?” frågade jag och nickade lugnt åt honom. Han tittade på mig med en blyg blick innan han diskret skakade på huvudet. Han var inte som han brukade, han såg nästan nervös ut, vilket inte var den Christian som jag kände.
”Ahm, hej Deztiny. Hej Justin.” hälsade han och jag höjde förvånat på ögonbrynen. Sen när kallade han mig Deztiny? Han måste ju vara jättenervös eller något. Jag motstod därför lusten till att jävlas med honom, och istället vände jag mig mot tjejen som stod bredvid honom med ett fascinerat uttryck i ansiktet. Precis innan jag skulle sträcka fram handen hörde jag hur min mobiltelefon ringde så jag drog upp den ur fickan och svarade.
”Hallå?” svarade jag som vanligt, och kom på mig själv med att jag återigen inte tittat på skärmen innan jag svarade. Det var en lika stor överraskning som vanligt.
”Hej D! Hur är det?” frågade Caitlin i andra änden och jag log brett.
”Hej babe! Det är bra. Själv?” frågade jag innan jag gick iväg en bit för att kunna prata ostört med henne. Vi pratade en stund om allt möjligt, medan jag granskade Christian, Justin och tjejen som var med Chris.
”Aye, Caitlin! Har Christian skaffat flickvän?” frågade jag när nyfikenheten tog över.
”What?” utbrast hon och jag log roat åt henne.
”Jag och Justin är på affären, och vi har precis mött Christian, med en tjej. Han rodnade lite när han såg oss och han kallade mig Deztiny…” återberättade jag för henne och hon började skratta i andra änden.
”Åh herregud! Jag vet faktiskt inte. Han pratar inte med mig om tjejer längre. Men åh andra sidan så är det inte helt omöjligt, för han smsar väldigt mycket med någon, chattar väldigt mycket med någon och han förvandlas till en mänsklig Rottweiler om man kommer i närheten av hans mobiltelefon… Hur ser hon ut så?” frågade hon nyfiket och jag granskade henne försiktigt.
”Hon är typ blond. Söt. Verkar extremt gullig och jag gissar starkt på att hon är en belieber.” förklarade jag och Caitlin skrattade åt mina ord.
”Vad får dig att tro det?” frågade hon och jag log åt synen jag hade framför henne.
”För att det ser ut som om hon ska flippa ut när som helst. Åh, Justin vinkar nu. Jag ringer dig senare babe.” sa jag och Caitlin skrattade innan hon sa hej då. När jag klickat bort samtalet la jag ner telefonen i fickan innan jag gick fram till dem igen.
”Det var Caitlin.” sa jag tyst till Justin när han vände en frågande blick mot mig. Han nickade med ett svagt leende på läpparna. Jag gav honom en snabb puss på munnen innan jag vände mig mot Christian och tjejen. Vänligt sträckte jag fram min högra hand mot henne.
”Hej. Deztiny Wallie.” hälsade jag när hon tagit min hand i sin. Hon besvarade prövande mitt leende.
”Hej. Johanna, Johanna Kulojärvi.” hälsade hon tillbaka.
GRATTIS JOHANNA KULOJÄRVI!!!!!! :D <3
Tack till er alla som har deltagit i BC's första tävling :) <3
Nästa tävling kommer upp lite senare :) <3
Jag vet att det var kort, men det är verkligen inte det enda ni får idag så ni kan vara lugna ! :) <3
GRATTIS IGEN LUVIE!!!! <3
Tack för alla era underbara kommentarer!
Både på förra kapitlet och på Killar kommer och går <3
LOVE YOU ALL <3
ONESHOT - Killar kommer och går
Med sorgset uttryck låg jag i sängen och stirrade upp i taket. Den sista dagen på sportlovet hade bara börjat och jag önskade att tiden kunde gå fortare så att jag skulle kunna möta Johan vid tåget. Han hade varit i Skåne över helgen, men det kändes som om han varit borta i flera veckor. Min telefon plingade till och jag kastade mig över den. Besvikelsen lös i mina ögon när jag insåg att det bara var en notifikation från Facebook. Jag hade hoppats på ett sms från Johan, där han skrev att han satt på tåget. Naturligtvis skulle han inte sätta sig på tåget än, men ändå. Jag saknade honom.
*
”Nej Linn! Nu får du gå härifrån! Du kan inte ligga härinne och stirra på telefonen. Du är femton, det är meningen att du ska ha kul på dina lov.” morrade mamma åt mig när hon kom in med mina tvättade kläder som hon vikit ihop och lagt i en hög.
”Jag har haft roligt under lovet. Jag har ju i princip bott hemma hos Johan.” mumlade jag till svar och stirrade på henne. Hon gav mig en hård blick och suckade tungt.
”Du är alltid med Johan. Har du glömt bort dina vänner helt?” frågade mamma med lite mjukare röst. Jag log roat.
”Det är väl klart att jag inte har. Vi umgås lika mycket som innan.” svarade jag säkert innan jag vände blicken mot telefonen som pipit till. Jag skulle ta bort Facebook från mobilen, jag fick alltid en massa dryga spelnotifikationer.
”När var du med dem senast?” envisades hon och jag suckade.
”Vi ska träffas idag.” sa jag och mamma stirrade på mig med sin genomträngande blick. Hon trodde inte på mig, det visste jag mycket väl. Utan ett ord gick hon ut ur mitt rum och stängde dörren efter mig. Hennes ord hade fått mig att börja tänka på dem, så jag bestämde mig för att ringa Amanda, en av mina tre bästa vänner. Signal efter signal gick fram, men hon svarade inte. Det var konstigt, Amanda svarade alltid i telefon när man ringde. Istället för att haka upp mig över det slog jag in Sophias nummer istället och väntade på svar, men det var samma sak där. Hennes sockersöta telefonsvarare slog igång. Förvånat klickade jag ner samtalet innan jag slog in Teresas nummer. Signalerna gick fram, men inget svar. Jag var nästan på väg att lägga på när jag plötsligt hörde hennes röst.
”Hallå?” svarade hon och jag andades ut lite.
”Hej Tess. Det är Linn.” sa jag och lutade mig lite tillbaka.
”Åh, hej.” sa hon bara och det blev en konstig tystnad. Det lät precis som om hon inte ville prata med mig, för så brukade hon säga när hon pratade med sin syster eller sin lillebror.
”Ehm, har du lust att träffas?” frågade jag och försökte låta som jag brukade, vilket var svårt.
”Var är Johan då?” frågade hon och jag log mjukt för mig själv, nu var hon sitt vanliga jag igen.
”Åh, han kommer med tåget ikväll. Han smsar sen när han lämnar Skåne. Gud det känns som om det var flera veckor sen vi sågs senast.” skrattade jag och jag hörde hennes skratt i andra änden också, men det lät inte riktigt naturligt.
”Jag är med Amanda och Sophia nu, men du får väl komma över om du vill.” sa hon och jag höjde ett förvånat ögonbryn åt det hon sagt. Var dem alla tre utan att ha frågat mig? Vi brukade ju alltid hitta på någonting alla fyra.
”Visst. Jag kommer om tio minuter.” sa jag osäkert. Utan att få något svar klickade hon bort mitt samtal. Det kändes som om någonting inte var som det brukade.
*
”Hej tjejer.” sa jag när jag kom in på Teresas rum. Hennes mamma hade öppnat dörren för mig och sagt att dem var däruppe, som vi brukade vara när vi var hos Tess. Hennes syskon retade gallfeber på oss allihop så då var det säkrast att hålla sig instängd på övervåningen.
”Åh hej.” sa Tess och gav mig ett svagt leende. Jag satte mig på golvet bredvid Amanda, och lutade mig mot sängen precis som hon gjorde.
”Jag visste inte att ni skulle ses allihop, jag har inte fått något sms.” sa jag för att bryta tystnaden. Sophia fnös lågt och stirrade på mig med bitchig blick.
”Nej, du har inte fått något sms, för vi skickade inget till dig.” svarade hon och jag tittade på henne med frågande blick. Hon hade alltid varit den bitchiga av oss fyra, och hon och jag hade alltid haft våra perioder då vi bråkade om allt, men det här var ju ingen sådan period. Vad var det med henne?
”Varför inte?” frågade jag när hon inte sa någonting mer. Hon skrattade innan hon drog upp sin mobiltelefon ur fickan. Hon höll upp sin iPhone mot mig och visade vår sms-konversation.
”Vad är det med det där?” frågade jag oförstående.
”Åh kom igen Linn! Så fort någon av oss frågat om vi ska hitta på någonting så har du sagt att du ska vara med Johan. Den här helgen, när han äntligen varit borta, så har du bara ignorerat alla sms och alla samtal.” utbrast hon irriterat och jag blängde på henne.
”Jag kände inte för att prata med någon. Jag saknar honom, det måste ni väl fatta?” sa jag men det resulterade i att Sophia började skratta igen, men ett hårt och glädjelöst skratt.
”Nej det förstår vi inte. Ni har varit tillsammans i en månad, inte ett år! Du är femton, inte tjugofem!” skrek hon åt mig.
”Är du avundsjuk eller vad är det frågan om?” morrade jag åt henne men hon fnös bara åt mig igen. Hon var den enda utav oss fyra som inte hade pojkvän. Innan hade hon och jag liksom varit i samma klubb, men så var det ju inte längre.
”Linn, kom igen. Vi är inte avundsjuka på dig för att du har pojkvän, vi är jätteglada för din skull, det är vi verkligen. Men du försvinner Linn. Du hör aldrig av dig om inte Johan ska göra någonting annat och din mamma inte vill att du ska ligga hemma och tjura!” sa Amanda och såg på mig med sorgsen blick. Vad var det frågan om egentligen? Jag var på väg att invända men Sophia tog ordet igen.
”När var sista gången vi gjorde någonting vi fyra, utan att du fört tittat om du ska göra någonting med Johan?” frågade hon spänt och stirrade på mig med hånfull blick. Jag öppnade munnen för att svara, men stängde den lika snabbt igen. Jag hade inget minne utav när vi gjort någonting tillsammans senast. Förut var vi alltid, men det hade förändrats rätt ordentligt de senaste veckorna.
"Precis! Du gör bara någonting med oss när Johan inte kan eller vill. Vi ser dig ju knappt i skolan längre, och vi går ändå samma klass.” muttrade hon och lutade sig tillbaka i sackosäcken hon satt i. Jag vände mig mot Tess och Amanda med en vädjande blick.
”Ni borde ju förstå att man vill umgås med sin pojkvän när man precis blivit tillsammans. Ni var ju också så.” sa jag men dem skakade på huvudet båda två.
”Nej, Linn. Vi försvann inte.” sa Tess och tittade på mig med dött uttryck i ansiktet. Jag vände blicken mot Amanda som såg likadan ut som Tess gjorde.
”Så vad tycker ni att jag ska göra? Dumpa honom bara för att ni inte tycker om honom?” frågade jag och ställde mig upp. Jag tänkte inte ta åt mig av vad dem satt och sa. Jag tyckte inte att jag gjorde någonting fel, dem borde förstå.
”Vi har ingenting emot honom, Linn, om du tycker om honom så gör vi det också. Vad vi vill att du ska göra är att inte försvinna till honom helt, för när du en dag står där efter att ha gjort slut med honom så kommer vi inte finnas här längre.” sa Tess som också ställt sig upp. Jag stirrade på henne med sårat uttryck. Utan ett ord vände jag mig om och gick. Tårarna brände innanför ögonlocken när jag skyndade mig nerför trappan och vidare ut mot dörren. Med ilskna steg började jag gå hemåt medan jag drog upp mobiltelefonen ur fickan.
”Jag som trodde att vi fanns för varandra i vått och torrt!” skrev jag och skickade iväg smset till Tess. Det tog inte lång tid innan det kom ett svar.
”Det gör vi också, nu. Du kan inte fortsätta försumma oss såsom du gör. Det är precis som om vi inte betyder någonting för dig längre. Allt du bryr dig om är Johan. Killar kommer och går Linn!” svarade hon och jag muttrade ilsket för mig själv. Hur kunde hon ens säga så?
”Det där vet du att det inte är sant. Jag älskar er tre mer än någonting annat! Jag har precis träffat en kille som tycker om mig för den jag är och som faktiskt vill vara med mig. Jag har inte samma utseende och personlighet som du och Amanda har. Ni har det lätt för er. Jag måste få försöka ta mig upp i världen jag också.” skrev jag tillbaka och la ner telefonen i fickan på jeansjackan. Jag var arg, sårad och kände mig enormt ensam. Jag behövde prata med någon, få ur mig min ilska och min sorg, men alla jag kunde prata ut ordentligt med var emot mig nu. Telefonen plingade till och jag drog upp den samtidigt som jag öppnade ytterdörren till huset, det hade gått fort hem. Det brukade ta tio minuter men nu hade det tagit typ fem.
”Det är väl klart att vi är glada för din skull, våga inte tro någonting annat! Vi är superglada över att se dig lycklig, men vi vill inte förlora dig till någon kille. Du förändras, även om du inte ser det själv.” skrev hon tillbaka i smset och jag slängde mig på sängen innan jag knappade in ett snabbt svar.
”Jag är fortfarande samma person! Jag är fortfarande samma gamla Linn!” skrev jag tillbaka och torkade mina kinder från tårar. Det tog inte lång tid innan jag hade fått svar.
”Nej, du är inte samma gamla Linn. VÅRAN Linn skulle inte skolka från skolan för att umgås med en kille. VÅRAN Linn skulle inte tillbringa sportlovet utan att höra av sig till någon av oss. VÅRAN Linn skulle inte vilja hitta på någonting bara för att hennes mamma vill det! Jag vet inte vem du är, men jag vill ha tillbaka min Linn!” svarade hon och jag kände hur fler tårar rann nerför mina kinder. Jag hade väl inte förändrats så mycket? Jag var på väg att svara när Tess skickade nästa sms.
”Min Linn skulle inte glömma bort min födelsedag! Ha ett bra liv </3” stod det och jag stirrade förvånat på telefonen. Menade hon allvar? När jag tänkte efter fick jag panik. Jag hade missat att Tess fyllt sexton. Jag hade missat hennes födelsedag. Vi hade känt varandra i tio år, och tills i år hade jag alltid rensat alla mina planer den trettonde februari varje år. Snabbt skrev jag ett panikartat svar.
”OMG! Förlåt! Snälla Tess förlåt mig! :’(” jag väntade på svar från henne men det kom aldrig. Däremot fick jag ett sms från Sophie. Med en suck öppnade jag vår konversation.
”Åh, en gråtande gubbe. Kom igen! Du tror inte att Tess grät under sin födelsedag? Vet du hur svårt det var att försöka trösta henne? Hon fyllde sexton, och hon grät mer än någonsin. Jag hoppas till Gud att du inte har glömt bort er tioårsdag också! Skärp dig Linn!” stod det och jag kände att jag ville kasta någonting i väggen. Jag var en dålig vän. Nej, den förklaringen hjälpte inte ens. Jag var en hemsk vän! Någonting behövde jag göra för att försöka ställa allting till rätta igen. Dem hade rätt, vänner skulle komma först. Hur kunde jag glömt det? Jag tittade på klockan och såg datumet. Fan, vi hade tioårsdag idag. Med en irriterande suck slängde jag mig ur sängen och sprang till garderoben. Hur kunde jag ha glömt det?
*
”Hej. Kan ni ta med er Tess till caféet bredvid dagiset? Jag vet att ni inte vill hjälpa mig, och att jag betett mig illa, men snälla? Jag mår jättedåligt över det här.” sa jag i telefonluren till Sophia.
”Jag gör det inte för din skull, utan för hennes. Vad mer?” frågade hon torrt och jag andades ut lite.
”Säg att ni ska någonstans, jag vet inte var, men berätta inte vart ni ska eller varför. Tack Sophia!” sa jag uppriktigt.
”Jaja, whatever.” svarade hon innan hon la på. Jag andades ut lite innan jag gick in på caféet och satte mig i vårt hörn. Jag var inte helt säker på om hon skulle komma, men jag hoppades. Efter en väntan på tjugo minuter var jag däremot på väg att gå, när jag såg tre tjejer komma in på caféet. Två av dem tittade med sökande blick efter mig, medan den tredje hade en ögonbindel fäst över ögonen. Jag vinkade lite och Sophia drog med sig Tess och Amanda mot hörnet jag satt vid.
”Ring om de är någonting.” sa Sophia till Tess efter att hon satt ner henne på stolen framför mg. Jag nickade tacksamt och dem gick därifrån. Med prövande fingrar började hon knyta loss ögonbindeln och när hon fått av den och fäste blicken på mig så sjönk glädjen i hennes ögon.
”Säg ingenting. Jag vill be om ursäkt Tess. Jag har betett mig illa mot er allihop, men mest mot dig. Det ska bli ändring på det nu, jag lovar.” pratade jag på och tittade på henne med ånger i blicken. Hon rörde inte en min utan satt bara med armarna i kors och stirrade på mig.
”Lova ingenting du inte kan hålla.” muttrade hon hårt och jag suckade. Jag förtjänade allt hon sa, men jag ville att hon skulle lita på mig igen.
”Du om någon borde veta att jag inte lovar saker som jag inte kan hålla.” påpekade jag för henne och såg hur det drog lite i hennes mungipor. Det tog inte många sekunder innan hon släppte fram leendet.
”Jag är verkligen ledsen Tess. För din födelsedag och allting! Jag tänkte att jag kanske kunde få åtgärda dig genom att bjuda dig på en mysig fika? För att fira både din födelsedag och vår tioårsdag.” sa jag och log prövande. Hon log brett innan hon nickade. Vi beställde fika och hon fick två stora presenter, som jag införskaffat flera månader innan eftersom att det var perfekta presenter för henne. I det stora paketet, som hon skulle fått i födelsedagspresent, fick hon tre böcker som hon velat ha, ett kuddfodral som det stod Jag Älskar Dig på och sen en skiva med Paramore, eftersom att hon var helt galen i det bandet. I tioårspresent fick hon en blandskiva, med alla låtar som vi hade tillsammans och som betydde någonting för oss båda två, samt konsertbiljetter till att gå och se Katy Perry, som skulle ha konsert om tre månader.
”Wow! Tack Linn! Det är helt underbart!” utbrast hon och slängde sig om halsen på mig. Jag skrattade roat och kramade henne tillbaka. Det var det bästa med mig och Tess. Vi kunde bråka eller vara osams, men det tog inte lång tid innan vi blev bästa vänner igen. Min telefon plingade till mitt i alltihop och jag drog upp den för att läsa ett sms från Johan. Han skulle rulla in på stationen om en halvtimme.
”Det är okej, du kan gå.” sa hon när jag berättade vad han skrivit. Hennes leende blev lite svagare, även om hon inte försökte visa det.
”Nej, han får vänta. Jag kan träffa honom imorgon. Det här är vår dag.” svarade jag henne och skickade ett enkelt svar till honom är jag skrev att jag var upptagen och att jag inte kunde träffa honom förrän dagen efter.
”Vänner kommer alltid först Tess, det kom vi ju överens om för tio år sedan, kommer du inte ihåg det?” log jag mot henne och det såg nästan ut som om hon var på väg att börja gråta.
”Är min Linn tillbaka?” frågade hon och jag skrattade roat åt henne innan jag nickade.
”Killar kommer och går, men äkta vänner består.” sa jag och hon nickade instämmande till mina ord. Nu var allting som det skulle vara. Jag hade hamnat i en svacka, men hade lyckats balansera upp allting igen, så nu var det som det var tänkt att vara.
Dagens första oneshot!
Vad tycker ni?
Den är inte Bieber-relaterad, men de är en love story, kinda :P
Bara det att vänskapen väger upp lite mer i den ^^
Men det är så det är, killar kommer och går, men äkta vänner består :)
Har ni varit med om någonting liknande någon gång? :) <3
Love ya'all <3
Jag kommer vara inne på msn idag; så om ni vill chatta, eller säga någonting (eller whatever ^^) så är det bara att adda [email protected] :) <3
Where are you now - Kapitel 223
Justin såg på mig med reserverad blick när han avslutade låten. Han ställde lugnt ner gitarren I gitarrstödet innan han reste sig upp och drog in mig i sin varma famn. Det var först då som jag insåg att jag grät. Jag grät ordentligt. Redan i början hade jag känt igen orden. Orden som mitt hjärta skrikit den där kvällen i början av oktober. Justin måste ha hittat min sparade anteckning. Då hade jag varit så säker på att jag skulle förlora honom, men nu stod han ändå här och höll mig hårt mot hans bröst medan tårarna forsade nerför mina kinder och vidare över hans axel som täcktes av en hoodie. I ett försök till att trösta mig drog han handen melodiskt över ryggen på mig, men just nu hjälpte det inte. Jag behövde få ur mig allting, och ta in att han fortfarande ens tittade på mig.
”Förlåt Justin.” grät jag fram mot hans tröja.
”Jag älskar dig Dezzie! Mer än mitt liv!” viskade han tyst till mig medan han drog mig närmare sig. Jag borrade in huvudet mot hans hals och lät tårarna rinna. En sak var i alla fall säker, den låten hade brutit upp mitt enorma hål i hjärtat. Den var vacker, helt otrolig men så oändligt smärtsam.
Vi satt inne i studion allihop och pratade. Jag satt i Justin’s knä och han höll ett hårt tag om mig. Vi hade stått tillsammans inne i det isolerade rummet ett bra tag. Jag hade stått och gråtit av ånger medan han tröstat mig och pratat lugnande med mig. Under tiden hade tydligen Scooter stängt av ljudet så att dem inte hörde oss, och sen hade dem alla vänt sig mot varandra och pratat om någonting annat. Det kändes rätt bra att dem liksom respekterade att vi behövde ta oss igenom det ensamma, utan att folk la sig i, för dem skulle nog inte förstå.
”Så då är det okej att vi lägger låten på skivan?” dubbelkollade Scooter och jag nickade. Han hade frågat ifall det var okej för mig att dem faktiskt gjorde någonting med låten. Varför förstod jag inte riktigt, det var ju bara första versen som var min, men han envisades med att det var mer än så. Han hade också försäkrat mig om att mitt namn skulle pryda informationen tillsammans med Justin’s, om vilka som skrivit låten. Jag hade även där invänt och sagt att jag inte behövde nämnas alls, men då hade allihop protesterat. Dem hade hamnat i en argumentation mot mig där de påpekade att rätt skulle vara rätt, och att jag gjort grunden till allting. Jag himlade mest med ögonen mot dem, men sen bestämde jag mig för att dem helt enkelt fick göra som dem ville. Ville dem skriva med mitt namn så var det upp till dem, det var ju Justin’s låt, inte min.
”Är du klar att åka Dezzie?” frågade Justin och ryckte upp mig från mina tankar. Jag vände en frågande blick mot honom innan jag nickade. Jag längtade hem. Få sätta på mig dem underbart mysiga mjukisbyxorna, som jag adopterat från Justin’s garderob. Jag var rätt osäker på varför jag gillade dem, det var ju liksom bara vanliga mjukisbyxor. Däremot klagade inte Justin direkt, eftersom att det stod Bieber på dem.
”Hej då.” sa jag och log svagt när vi gick ut från rummet. Det hade varit lite pinsamt efter att jag och Justin kommit ut ur det isolerade rummet. Jag som hade totalt rödgråtna ögon och hade skuldkänslor så det bara skrek om det.
”Aye, var är du på väg?” frågade jag oförstående när jag insåg att han åkte åt fel håll. Han vände en frågande blick mot mig och jag himlade med ögonen.
”Hem ligger åt andra hållet.” påpekade jag och han nickade instämmande.
”Ja det vet jag väl, men vem har sagt att vi ska hem?” frågade han och gav mig ett snett leende. Jag suckade och sjönk ner i sätet, han hittade då kryphål i allting. Jag hade ingen lust att åka någonstans, jag hade en sprängande huvudverk sen alla tårar och den blev inte bättre. Jag kände Justin’s blick i tinningen men jag vände inte uppmärksamheten mot honom. Istället följde jag olika detaljer på saker som vi åkte förbi. Till min förvåning svängde Justin tvärt bilen och vi kom in på en stor parkering utanför mataffären. Menade han allvar? Han hade väl inte tänkt gå in och handla hur som helst i en enorm mataffär en lördag, då det var oändligt mycket folk? I så fall behövde jag nog ifrågasätta hans smarthet, för han skulle bli överfallen. Utan att säga någonting knäppte han loss säkerhetsbältet och klev ur bilen. Med en reserverad blick gjorde jag detsamma och följde med honom ut i friska luften.
”Vad gör vi här Justin?” frågade jag förvånat när jag slöt upp bredvid honom. Han tog lugnt min hand innan han med lugna steg gick mot ingången.
”Du kan inte mena allvar! Du kan inte gå in där!” påpekade jag för honom. Han vände blicken mot mig och jag suckade. Hans ögon lyste av den där beslutsamheten han brukade få när han ville säga att det inte spelade någon som helst roll vad någon sa, för han skulle ändå göra som han ville i slutändan. Med en trött suck tystnade jag och följde med honom in i affären. Det var fruktansvärt mycket folk som sprang runt med sina kundvagnar och sina barn på höfterna. Även om jag tyckte att han var galen som gick in i en fullproppad affär en lördag utan back-up, så beundrade jag fortfarande hans beslutsamhet. Han traskade lugnt på genom affären och plockade åt sig allt han skulle ha. Han såg inte ens ut att oroa sig särskilt mycket.
”Där är Christian.” hörde jag honom säga och jag tittade instinktivt på honom innan jag följde hans blick. En bit bort stod Christian och pratade med någon, men han verkade inte ha märkt oss. Hand i hand gick vi mot dem och när vi började komma i närheten tittade Christian upp på oss med en förvånad blick. En rosa nyans spred sig över hans kinder och jag höjde ett förvirrande ögonbryn mot honom, tills den han pratat med vände sig om också. Det var en tjej. Hade Christian skaffat flickvän?
Oooooooooh.....
Are you excited?? :D ;-)
Vem kan den tjejen vara?
Och vad kan hon heta? :P
Hahahaha hur många är taggade inför nästa? :P <3
Sötnosar på alla kommentarer <3
Massa mer kommer hända idag, so here we go luvies! ;) <3
HAPPY BIRTHDAY BIEBER CASH <3
I LOVE YOU ALL <3
GRATTIS BIEBERCASH
Helt otroligt alltså! Bieber Cash firar sin första födelsedag idag, och det är någonting jag helt klart tänker dela med er! <3
Ni är anledningen till att Bieber Cash existerar, och att WAYN kommit så långt som den har gjort. Så TACK för er!
Allt som händer idag framföver är på grund av er, och framför allt TILL er! <3
I LOVE YOU ALL SO MUCH!!! <3
Aaaaaaaaaaaaaand.......
Stay tuned my darlings <3
Where are you now - Kapitel 222
”Du skulle aldrig kunna betraktas som en billig accessoar älskling. Du är det finaste jag har. Det vackraste som finns i min närhet. Det mest underbaraste någon människa kan vara med. Du är vackrare än den vackraste diamanten. Du är underbarare än alla människor i världen, tillsammans. Du är den mest fantastiska tjej som existerar och jag älskar dig Deztiny. Jag älskar dig mer än mitt eget liv! Det finns ingenting som någonsin skulle kunna förändra det älskling, någonsin. Du är mitt allt!” sa han lugnt och tyst. Jag tittade på honom med frågande blick och han höll kvar vår ögonkontakt. Jag lutade mig mot honom och lät våra läppar mötas i en mjuk kyss. Jag kunde inte svara på något annat sätt. Det kändes som om vad jag än sa så skulle det inte ens vara hälften så underbart som det han precis fått ur sig. Medan han besvarade kyssen så bestämde jag mig för att jag skulle planera ihop någonting, för att försöka visa honom hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Jag var rätt säker på att det var någonting han behövde få veta, ordentligt, sen all dramatik med lögner och sjukhusvistelse. Han behövde veta att han betydde allt för mig.
”Justin? Vad gör vi vid studion?” frågade jag förvånat när Justin parkerade bilen på parkeringen. Han la i handbromsen och stängde av bilen innan han vände sig mot mig.
”Vi ska in här en snabbis bara.” svarade han lätt och klev ur bilen. Jag tittade efter honom i ett par sekunder innan jag ryckte på axlarna och klev ur bilen jag också. Som vanligt var det ett par paparazzis som sett Justin’s bil och följt efter oss, och nu var vi på väg att bli omringade. Justin tog min hand och vi gick normalt mot dörren till studion. Det var ingen idé att skynda sig för att försöka undkomma dem, det var ändå nästintill omöjligt.
”Deztiny! Välkommen tillbaka! Hur känns det att vara vid Justin’s sida igen?” frågade en paparazzi och jag log mjukt in i kameran men jag svarade inte på frågan.
”Bieber! Hur går det med den nya julskivan? Du släpper en singel på måndag, inte sant? Vad heter den?” utropade en annan, men Justin låtsades inte om dem. Han var bra på att se naturlig ut i ansiktet, även om han var lika irriterad som vanligt när det kom till paparazzis. Fler frågor hörde vi inte för alla skrek i mun på varandra och när vi äntligen kom innanför dörrarna till den enorma byggnaden så blev det nästan läskigt tyst. Justin sa ingenting utan vi fortsatte gå igenom byggnaden för att komma till rätt studio. Jag bestämde mig för att försöka få honom att le, så jag kastade upp dörren till ditt vi skulle och ställde mig i dörröppningen med en löjlig pose.
”WALLIE IS IN THA BUILDING!” utropade jag högt. Scooter, Usher och Kenny hoppade till förvånat medan Ryan brast i skratt. Det gick nog inte en enda dag utan att Mr. Good skrattade åt någonting.
”Det är något fel på dig Dezzie!” muttrade Justin bakom mig men när jag vände mig mot honom så log han brett. Jag flinade glatt och räckte snabbt ut tungan åt honom. Han skrattade lätt innan han gick förbi mig för att hälsa på sin manager, sin livvakt, sin mentor och sin swagger couch. När dem hälsat så kom han fram till mig igen och lyfte upp mig som en baby.
”Justin…” började jag men han flinade bara brett mot mig. Okej då, det fick väl funka för den här gången. Jag ville ju få honom att le, och då fick jag väl ta konsekvenserna för det. När han satte ner mig igen så insåg jag att jag satt inne i inspelningsrummet. Förvånat tittade jag ut genom glasskivan och såg att alla karlar där utanför satt och skrattade åt mig. Dem var verkligen som små barn ibland dem där fyra. Särskilt när Justin var i närheten, och allra hellre när han bestämt sig för att jävlas med mig.
”Are you ready?” frågade han och satte sig på den andra stolen efter att ha tagit upp sin gitarr. Jag tittade på honom med ett frågande uttryck innan jag ryckte på axlarna och satte mig tillrätta. Antagligen skulle han spela upp en av de nya låtarna för mig, som han kanske precis blivit klar med. Han lät fingrarna lugnt leka över strängarna på sin gitarr och efter ett långt intro började han sjunga med sin underbara stämma.
It's a holiday hay, yea hay
Spending with you baby
I think that I am in love this
Christmas, yeah
Just hanging stockings on the fireplace
You know that Santa's coming to town
I'm the one who wants to take you on a sleigh,
right now
So today is all about you babe
The mistletoe can pull us closer
It's what I’m waiting for
It sort of feels like it's valentine's, valentine's
So in the top of your roof
Them sleigh bells is ringing
I'll be up all night with you
Them carols are singing
Japan to Peru,
baby me and you
This Christmas eve
Be my date this Christmas eve
Be my holiday, my dream
Lay your head on me
I got you babe
Kissing underneath the tree
I don't need no presents girl
You're everything I need
Let me give you all of me, to you
Together on this Christmas eve
You leave some cookies out,
I'ma eat 'em up
Nobody can see me but you
It's so magical
When we use imagination,
We can fly to never neverland
The north pole, ain’t that cold
If you wanna go, I got you baby
Be my date this Christmas eve
Be my holiday, my dream
Lay your head on me
I got you babe
Kissing underneath the tree
I don't need no presents girl
You're everything I need
Let me give you all of me, to you
Together on this Christmas eve
Be my, be my, Christmas eve
Be my, be my, Christmas, Christmas
Be my, be my, Christmas eve
I promise I won't do you wrong
Be my date this Christmas eve
Be my holiday, my dream
Lay your head on me
I got you babe
Kissing underneath the tree
I don't need no presents girl
You're everything I need
Let me give you all of me, to you
Together on this Christmas eve
Be my, be my, Christmas eve
Be my, be my, Christmas, Christmas
Be my, Christmas eve
Han spelade lite till på gitarren innan jag sakta avslutade låten och vände blicken mot mig. Jag satt och tittade på honom med stora ögon, låten var helt underbar.
”Tja, det ska vara pianokomp egentligen, men gitarren funkar också.” Sa han men jag kunde inte få ur mig ett enda ord. Texten var så grymt vacker. Styrkan han haft I sin röst när han tagit i. Det var helt otroligt att höra. Särskilt häftigt var det så klart att sitta i ett isolerat rum som var till för sådana här ändamål. Jag kunde inte ens förneka det för mig själv, jag var imponerad.
”Wow.” Fick jag fram till slut och Justin log roat. Jag blinkade och försökte komma ur min trans, men det var inte en lätt uppgift.
”Scooter, kom in med en vattenflaska eller något. Om hon inte svarar inom en halv minut så häller jag den över henne.” hörde jag honom säga och jag skakade på huvudet, där föll jag ur min trans.
”Jag är normal igen, jag pratar, du behöver inte hämta vatten!” utbrast jag och Justin skrattade. Jag insåg först då att han bara sagt så för att jag skulle bli kontaktbar igen.
”Sadist!” muttrade jag till honom, vilket bara fick honom att skratta ännu mer. Utan att säga någonting så började han pilla lite med gitarren. Han skrattade tyst medan han återigen lät fingrarna leka över strängarna.
”Okej, du ska få höra en låt till.” Sa Justin lugnt när han fått tillbaka kontrollen över sig själv. Jag nickade medan jag granskade honom med obeslutsam blick. Han verkade annorlunda när han spelade introt till den här låten. Som om den hade en personlig betydelse, mer än vad de andra brukade ha. Han tittade upp mig med ett svagt leende innan han började sjunga.
Sitting here, all alone,
watching the snow fall
Looking back at the days,
we through them snowballs
I can't believe,
I’m putting the tree up by myself
I need you,
and nobody else
And I’m sorry,
if I pushed you away
Cause I need you here
and I want for you to know
And I don’t care, if I don’t get anything
all I need is you here right now
And I’m sorry, If I hurt you
But I know that all I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you this Christmas
And I never wanna do this alone
Baby I just need you to be here
Here through the holidays (yeah)
I just wanna know If you feel the same way
Because I’m lonely baby
Want you to hold me baby
And I’m sorry,
If I pushed you away
I just want you know I miss you
And I want you to stay
And I don’t care, if I don’t get anything
All I need is you here right now
And I’m sorry If I hurt you
But I know that all I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you this Christmas
Wrapping gifts without you babe
It's like mid-December and there's no cold
I can't do this on my own
I've changed my ways
Keep running back and forth again
I'm here to stay (yeah)
And I don’t care, if I don’t get anything
all I need is you here right now
And I’m sorry If I hurt you
But I know that all I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you this Christmas
All I want is you this Christmas
All I want is you this Christmas
Justin såg på mig med reserverad blick när han avslutade låten. Han ställde lugnt ner gitarren I gitarrstödet innan han reste sig upp och drog in mig i sin varma famn. Det var först då som jag insåg att jag grät. Jag grät ordentligt. Redan i början hade jag känt igen orden. Orden som mitt hjärta skrikit den där kvällen i början av oktober. Justin måste ha hittat min sparade anteckning. Då hade jag varit så säker på att jag skulle förlora honom, men nu stod han ändå här och höll mig hårt mot hans bröst medan tårarna forsade nerför mina kinder och vidare över hans axel som täcktes av en hoodie. I ett försök till att trösta mig drog han handen melodiskt över ryggen på mig, men just nu hjälpte det inte. Jag behövde få ur mig allting, och ta in att han fortfarande ens tittade på mig.
”Förlåt Justin.” grät jag fram mot hans tröja.
”Jag älskar dig Dezzie! Mer än mitt liv!” viskade han tyst till mig medan han drog mig närmare sig. Jag borrade in huvudet mot hans hals och lät tårarna rinna. En sak var i alla fall säker, den låten hade brutit upp mitt enorma hål i hjärtat. Den var vacker, helt otrolig men så oändligt smärtsam.
O.o
Tack för era kommentarer luvies :) <3
Hahaha jag vet inte vad jag ska skriva om kapitlet faktiskt... Det lämnar jag åt er <3
Hmm... 3 dagar kvar angels!!! :O ;D I'm so excited!!! And PROUD! <3
Juste, GRATTIS UNDERBARA LOUISA PÅ FÖDELSEDAGEN :) TROGEN LÄSARE SOM TAR SIG UPPÅT ETT SNÄPP ;) ^^ Hoppas du får en bra dag gumman <3
Love ya'all <3
Where are you now - Kapitel 221
”Jag är säker på att den är jättebra!” sa jag och kramade om henne. Hon skrattade lite men sa ingenting. Istället vände vi oss mot skärmen och tittade på filmen, som var otroligt bra. Det var ju ändå Selena’s film, och det gick inte att förneka det, hon var en skrämmande bra skådespelerska.
”Älskling, det är dags att gå upp nu. Babe? Det är morgon.” hörde jag en mjuk viskning och kände hur jag rös av det varma andetaget mot min nacke.
”Deztiny, min älskade ängel. Det är morgon.” viskade den underbara rösten harmoniskt och jag kände hur jag rös ytterligare. Ett par läppar drogs över min hals med lätt tryck och nu rös jag verkligen ordentligt, i hela kroppen.
”Okej, okej, jag är vaken.” mumlade jag för att han inte skulle fortsätta. Han gjorde mig galen den pojken, och det visste han mycket väl om. Inte för att jag egentligen klagade så mycket över hans läppar mot min hals, snarare tvärtom, men han gjorde mig ändå galen.
”Tänker du gå upp?” mumlade han mot min hals och jag svalde hårt innan jag vände hans huvud mot mig så att han kunde se mig i ögonen.
”Jag vet inte, vad har herrn för plan i huvudet?” frågade jag och log svagt mot honom. Han skrattade lågt innan han tryckte sina läppar mot mina. Där fick jag svaret, jag skulle inte gå upp ur sängen än, och det skulle inte han heller.
*
”Åh, juste, jag har en överraskning åt dig idag.” sa Justin i förbigående när vi satt i köket för att äta lite frukost, som antagligen borde räknas som lunch. Jag höjde ena ögonbrynet mot hans ryggtavla när han stod vid kylskåpet och plockade fram juicen.
”Jaså?” frågade jag reserverat när han inte sa någonting mer. Han satte sig vid bordet och hällde upp juice i sitt glas.
”Mhm.” sa han bara och tog en klunk av den orange drickan. Jag rörde mig inte ur fläcken utan satt bara och tittade på honom.
”Är det allt du har att säga?” frågade jag medan jag granskade honom. Han tittade upp på mig med roat uttryck.
”Japp.” svarade han kort och vände sig mot sin macka. Han var otrolig ibland, så retsam. Han visste precis hur han skulle göra för att reta gallfeber på mig.
”Kan du säga någonting mer?” lirkade jag försiktigt och han mötte återigen min blick, med samma skämtsamma uttryck i ansiktet.
”Poängen med överraskningar är att du liksom inte ska få veta någonting om det.” log han och jag suckade. Självklart var han på sådant humör idag. Egentligen gjorde jag bäst i att lägga mig i sängen och sova bort dagen så det blev morgon igen, men åh andra sidan så skulle jag i så fall kunna hamna på andra sidan jordklotet med honom då, så det var inte ens ett alternativ. Den här dagen kunde bli precis hur som helst, och jag tvivlade på att det bara var en överraskning. Vad var det man brukade säga? En olycka kommer sällan ensam.
”Whatever.” mumlade jag bara och återgick till min egen frukost. Vi åt under tystnad en stund innan jag ertappade Justin med att sitta och skratta tyst för sig själv. Jag hörde inte ett ljud från honom, men han satt och skakade med världens underbaraste uttryck i ansiktet.
”Babe, det är ingenting farligt.” fick han fram efter att han tagit ett efterlängtat andetag. Jag fnös och himlade med ögonen åt hans ord.
”Du, allting är farligt när du är i närheten.” påpekade jag torrt och nu var det hans tur att fnysa ljudligt åt mig.
”Du är ingen ängel du heller. Jag menar, vem trycker upp en äcklig diskborste i någons ansikte? Ingen normal människa skulle göra någonting sånt.” påpekade han och jag himlade med ögonen, typiskt honom att dra upp det i det här sammanhanget.
”Jag slänger i alla fall inte folk över axeln och går runt med dem som om det vore en billig accessoar.” muttrade jag till svar och Justin försökte hindra sig själv från att började skratta. Han kämpade ett tag innan han svalde och återfick sitt allvarliga uttryck. Han öppnade munnen för att säga någonting men det kom inte fram ett enda ljud.
”Wow, första rundan och redan utslagen.” flinade jag mot honom och tog en klunk utav juicen utan att släppa honom med blicken. Han reste sig från sin stol och kom fram till mig där jag satt på andra sidan. Utan att säga någonting tog han ifrån mig glaset jag hade i handen och ställde ner det på bordet. Jag tittade på honom med frågande blick men han tog bara mina händer i sina och drog upp mig från stolen. När jag stod upp la han händerna vid min midja medan han tittade djupt in i mina ögon. Hans huvud kom närmare mig och han nuddade försiktigt mina läppar med sina. Kyssen var mjuk, prövande och försiktig, men inte bara det. Den var dessutom retsam på något sätt. Han hade aldrig kysst mig på det sättet, och jag kunde inte låta bli att bli förvånad. Hans läppar lämnade mina och dem drogs nerför min kind och stannade sen vid halsen. Jag försökte tänka klart medan hans läppar lekte över min hals. När jag bestämt mig för att jag skulle försöka putta bort honom så backade han plötsligt undan lugnt, innan jag hunnit göra någonting. Hans blick mötte min och han såg in i mina ögon med djup och kärleksfull blick.
”Du skulle aldrig kunna betraktas som en billig accessoar älskling. Du är det finaste jag har. Det vackraste som finns i min närhet. Det mest underbaraste någon människa kan vara med. Du är vackrare än den vackraste diamanten. Du är underbarare än alla människor i världen, tillsammans. Du är den mest fantastiska tjej som existerar och jag älskar dig Deztiny. Jag älskar dig mer än mitt eget liv! Det finns ingenting som någonsin skulle kunna förändra det älskling, någonsin. Du är mitt allt!” sa han lugnt och tyst. Jag tittade på honom med frågande blick och han höll kvar vår ögonkontakt. Jag lutade mig mot honom och lät våra läppar mötas i en mjuk kyss. Jag kunde inte svara på något annat sätt. Det kändes som om vad jag än sa så skulle det inte ens vara hälften så underbart som det han precis fått ur sig. Medan han besvarade kyssen så bestämde jag mig för att jag skulle planera ihop någonting, för att försöka visa honom hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Jag var rätt säker på att det var någonting han behövde få veta, ordentligt, sen all dramatik med lögner och sjukhusvistelse. Han behövde veta att han betydde allt för mig.
Awww :')
Sötnosen har talat :* <3
Vad tror ni han har för överraskning åt henne? :P
Jag tror att om ni tänker efter så kan ni nog komma på det :D
TACK ni underbara sötnosar för era kommentarer!
Det känns lite tjatigt, men jag kan inte tacka er nog <3
Någon mer än jag som är taggad inför Söndag? :D
Nästa kommer antagligen upp imorgon, tidsinställt för jag ska till min homie Luggeh imorrn :D Sen får vi se lite hur de blir ;P<3
LOVE YOU ALL!!!
SO MUCH!!!! <3
Where are you now - Kapitel 220
”Åk runt lite. Vi ska inte vara på BK förrän om en halvtimme.” log jag mot Kenny, som nickade mot mig. Det kändes som om min hjärna började komma igång ordentligt igen, vilket var skönt. Jag ville att allt skulle gå tillbaka till det normala så fort som möjligt.
När vi kom innanför dörren två timmar senare andades vi alla ut av utmattning. Vi hade umgåtts med fansen så mycket som möjligt, tills några paparazzis hade hittat oss och det hade bara kommit fler och fler.
”Caitlin och Christian kommer om tio minuter. Vi får lite påökning också.” meddelade jag efter att ha läst smset jag precis fått från Caitlin. Förvånade blickar vändes mot mig och jag skrattade roat.
”Rebecca och Laura är hos Caitlin så dem kommer också.” förklarade jag och Justin nickade glatt. Tydligen hade han pratat väldigt mycket på dem på sjukhuset. Han och Sel hade förklarat Laura’s min när dem kommit och hälsat på mig första gången, och Selena hade varit där.
”Det var länge sen man träffade dem.” sa Justin och log snabbt innan han pös ut i köket. Jag, Jasmine och Selena gick in i vardagsrummet, där alla blombuketter fortfarande stod. Sel och Jaz stannade till och tittade på dem med stora ögon.
”Wow!” utbrast Jasmine och jag skrattade roat. Dem båda gick runt och tittade på blommorna samt läste på korten till dem. När Justin kom tillbaka med två skålar fyllda med chips i handen så satte vi oss alla tre i soffan. Han ställde ner det på bordet innan han gick ut från vardagsrummet igen. Antagligen för att hämta mer grejer. Jag kände mig otrevlig som inte hjälpte honom med allting så jag hoppade över ryggstödet på soffan för att landa på golvet, men mina ben bar inte och jag föll ner med en hård smäll. Selena’s och Jasmine’s ansikten dök upp ovanför mig och jag började skratta högt.
”Vad gör du?” frågade Selena oförstående, vilket fick mig att bara skratta ännu mera. Till slut drog både Sel och Jaz på smilbanden åt mig.
”Åh, jag vet inte om den här filmkvällen är säker. Inte om den börjar såhär.” hörde jag en välbekant röst säga och jag vände blicken mot rösten. I valvet stod Christian tillsammans med Justin, Caitlin, Rebecca och Laura. Jag skrattade åt deras miner, vilket fick Christian att vände blicken mot Justin i triumf.
”Dezzie, vad gör du?” frågade Caitlin roat och jag flinade oskyldigt.
”Jag insåg precis att mina muskler inte tycker jag är redo för några ninja moves än.” svarade jag och försökte hålla mig för skratt medan jag satte mig upp. Caitlin höjde ena ögonbrynet mot mig.
”Du insåg det precis.” upprepade hon skeptiskt och jag log mot henne.
”Ja, varför tror du annars jag skulle sitta här för?” frågade jag och gjorde en ansats till att ställa mig upp. Selena hjälpte mig smidigt upp medan jag hörde Caitlin skratta.
”Jag hade nästan börjat vänja mig vid den där lugna Dezzie.” hörde jag henne säga. Jag skockade innan jag gav henne en hård kram.
”Det är bara att sluta med det, för det kommer inte hända igen.” viskade jag till henne. Hon nickade innan hon släppte mig.
”Så, filmdags?” frågade jag och höjde armarna i en frågande gest. Laura och Rebecca skrattade åt mig medan Justin gick och ställde en bricka på vardagsrumsbordet fylld med glas, läsk och skålar med godis.
”Tror du att du klarar av det bro?” frågade jag när de andra gått till soffan och satt sig ner. Jag stötte till Christian i sidan med min armbåge och han knuffade försiktigt tillbaka.
”Det är skönt att ha dig tillbaka Dezzie!” log han och gav mig en halv kram. Jag nickade och andades ut lite. Det var skönt att vara tillbaka. Det var skönt att vara… hemma. Med ett leende på läpparna gick jag till soffan och satte mig ner bredvid Justin som höll en plats åt mig. Christian satt och tittade mellan filmerna och det tog ett par minuter innan jag började flina och reste mig upp igen.
”Jag har den perfekta filmen vi kan se!” utbrast jag innan jag gick till hallen och hämtade påsen. Jag hade köpt den innan vi åkt till Kalifornien för att gästa Ellen, men jag hade inte sett den ännu. När jag kom tillbaka så ställde jag mig framför tv:n och flinade mot Selena.
”Jag har hört att den här ska vara väldigt bra.” log jag och Sel’s ansikte förändrades när jag höll upp hennes senaste film Monte Carlo.
”Oh no!” utbrast hon och var på väg att resa sig upp men Justin höll i henne, eftersom att han inte satt så långt ifrån henne.
”Kom igen Sel! Laura säger att den är superbra, så jag köpte den för att titta på den när jag ändå var hemma och försökte träna upp musklerna igen. Please? Du är en jättebra skådespelerska.” bad jag och hon tvekade en stund. Till slut suckade hon och gömde sitt ansikte i händerna.
”Fine!” utbrast hon och jag flinade glatt. Snabbt satte jag i filmen och tog med mig kontrollen tillbaka till min plats mellan Justin och Sel. Tröstande la jag min arm runt henne.
”Jag är säker på att den är jättebra!” sa jag och kramade om henne. Hon skrattade lite men sa ingenting. Istället vände vi oss mot skärmen och tittade på filmen, som var otroligt bra. Det var ju ändå Selena’s film, och det gick inte att förneka det, hon var en skrämmande bra skådespelerska.
Jag vet att det är kort, men det är bara ett mellankapitel...
Jag är lite osäker på hur jag ska få till nästa kapitel, så jag kan inte svara på om det kommer idag eller imorgon...
Är det någon här som sett Monte Carlo? Vad tyckte ni?
Jag såg den första gången igår (laddade ner den när jag va hos mammas ex eftersom att han hade internet :D) och jag avgudar den :D <3
Hmm.. Jag har funderat och planerat en hel del gällande söndag, och jaa... Jag har lite planer :D
Vill ni veta vad jag tänkt? Klart ni vill ^^ <3
• VINNAREN FÖR KARAKTÄR I WAYN LANSERAS I ETT KAPITEL
• ONESHOT - ONE AND THE SAME (BIEBER LOVE STORY)
• ONESHOT - KILLAR KOMMER OCH GÅR (ORDINARY NOVEL)
• ONESHOT - NESSIE OCH JAKE (TWILIGHT FANFIC)
• SNEAK PEEK - NÄSTA NOVELL PÅ BC
• SNEAK PEEK - TO BE COOL (EVENTUELLT EN FRISTÅENDE NOVELL, EVENTUELLT EN BIEBER LOVE STORY)
• SNEAK PEEK - I DINA VINGARS SKUGGA (MIN BOK SOM JAG BÖRJADE SKRIVA PÅ FÖR ÖVER ETT ÅR SEN)
• TÄVLING; KARAKTÄRER I TAMNOK
Har du några förslag på någonting mer jag ska bjuda på?
Vill du bidra med någonting?
Kanske någon bild?
En dikt?
En kort novell?
Mejla luvies :)
Det här är er dag :)
Kram kram på er alla era underbara sötnosar <3
Where are you now - Kapitel 219
”Yeah, the cutest couple of the year, that’s for sure. We’ll be back on Monday with the woman with the hips, Shakira. We also have Matt Damon here and then I have a little surprise for you all. Thank you all for coming today. Oh, well, they’re just adorable. Yeah, I’ll see you later folks.” Pratade Ellen på. Jag registrerade hennes ord undermedvetet, vilket förvånade mig. Så fort jag höll på att bli uppslukad utav Justin, på något sätt, så registrerade jag allt runtomkring omedvetet, vare sig jag ville eller inte. I mina ögon fanns dock för det ögonblicket bara Justin. Justin, hans läppar mig mina och hans underbara närhet. Det var hos honom jag hörde hemma.
”Kan vi inte ha fetaste myskvällen ikväll? Allihop?” frågade jag vädjande till Justin när vi gick igenom flygplatsens tredje våning, hand i hand. Det var hundratals fans utanför byggnaden, men dem var inte ensamma, där Justin fanns existerade ju även alla paparazzis.
”Åh det vore helt underbart.” utbrast Selena instämmande bakom oss. Jag vred på huvudet och nickade mot henne. Greppet om min hand hårdnade lite och jag slängde en orolig blick på Justin. Precis som jag hade han solglasögonen på sig, men jag kunde ändå känna av hans hårda blick. Han störde sig på alla paparazzis, och det förstod jag mycket väl. Särskilt eftersom att dem stal uppmärksamheten från alla fans som bara ville få chansen till att träffa Justin. Melodiskt lutade jag mig närmare honom och kysste honom på kinden.
”Jag älskar dig.” viskade jag i hans öra och han vände huvudet mot mig, med ett avsevärt mjukare uttryck i ansiktet. Jag kände honom i alla fall tillräckligt mycket för att veta hur man fick honom att le, någonting som var oerhört nödvändigt att kunna.
”Jag älskar dig också.” svarade han, men han viskade inte. Han stannade till lite precis innanför dörrarna ut, där kamerorna smattrade över oss. Justin sträckte fram handen för att öppna dörren men jag hindrade honom snabbt.
”Jag har en idé. Ge mig din mobil.” sa jag och vände mig om för att gå tillbaka en bit. Det var lättare om vi stod mer i mitten av våningen. Förvirrat fick jag hans iPhone i handen och jag klickade mig snabbt in på twitter.
@justinbieber
I actually want to get the opportunity of meeting you all, so walk away from the doors and the papz ;)
@justinbieber
I’ll tweet you in a minute, telling you were to meet me. Trust me, I’m serious. Get away from the paparazzis :D
När jag var klar vände jag en hoppfull blick mot fansen som stod utanför och väntade på oss att komma ut. Till min lättnad började fansen viska mellan sig och dem började en efter en gå därifrån. Paparazzisarna struntade i fansen, även om det faktiskt inte fanns några kvar längre. Kenny mötte min blick och nickade innan han försvann med två vakter.
”Vad planerar du Dezzie?” frågade Jasmine förvirrat och jag log mot henne.
”Ni vill alla träffa fansen, eller hur? Men männen med sina kameror förstör för alla fans. Så jag sa åt dem att ta sig långt ifrån alla paparazzis, och sen vänta på att jag, eller snarare vänta på att Justin ska tweeta igen. Vi får helt enkelt möta upp dem någonstans där det inte är fullt med irriterande människor.” svarade jag och flinade stolt över min plan. Ibland var jag bra smart, det var omöjligt att förneka. Justin slog armarna om mig och överöste mig med massa pussar, i hela ansiktet.
”Du är bra smart ibland du. Det är därför jag älskar dig så mycket.” kromade han sig och jag skrattade åt honom. Han kunde vara så löjlig ibland.
”Du är skadad Justin.” fick jag fram mellan skratten efter att ha puttat bort honom. En handling som gick bättre än vad jag förväntat mig. Med ett äcklat uttryck i ansiktet torkade jag mina kinder. Han kunde inte vara normal nog att ge mig vanliga pussar, nej då, han skulle minsann kladda så mycket det vara var möjligt.
”Vad du ser missnöjd ut då Dezzie. Dags att dra nu, snabba på benen.” sa Kenny när han kom emot oss. Justin tog min hand igen och vi började gå efter Kenny som gick ner mot garaget. Väl därnere fick vi vara snabba eftersom att några smarta paparazzis hade chansat och letat rätt på Justin’s svarta Range Rover.
”Okej Dezzie, var ska vi?” frågade Kenny när han äntligen lyckades ta sig ut från parkeringen. Jag satt fram i passagerarsätet medan Justin, Selena och Jasmine satt i bak.
”Åk till Burger King.” svarade jag och hörde en suck från backsätet. Den kom från Justin, det hade jag redan räknat med innan jag uttalat namnet på restauranten.
”Justin, det är väl smartare att åka någonstans där folk inte tar för givet att du ska?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet mot honom. Han himlade med ögonen men nickade instämmande. Jag började klicka på Justin’s telefon, som jag fortfarande hade i handen och skrev in en snabb tweet.
@justinbieber
Meet us at Burger King in 30 minutes ;) We just made the papz looks like fools. That’s how we rauhl! #swag #DW
Jag gav Justin hans telefon tillbaka och han la ner den i fickan utan att ens undersöka var jag skrivit. Det var annorlunda för att vara han.
”Åk runt lite. Vi ska inte vara på BK förrän om en halvtimme.” log jag mot Kenny, som nickade mot mig. Det kändes som om min hjärna började komma igång ordentligt igen, vilket var skönt. Jag ville att allt skulle gå tillbaka till det normala så fort som möjligt.
Ledsen luvies, det blev kort.
Men det får ni tyvärr nöja er med idag =/
Jag har inte sovit en blund i natt, och dessutom behöver jag lägga ner en massa tid för planer inför söndag ^^
Plus att jag har 28 bidrag att läsa igenom och luska ut en vinnare från... Tur att jag har en underbar bästavän <3
Anyways, tack för alla era kommentarer <3
Love you all, you know that <3
Where are you now - Kapitel 218
Vid de sista tonerna posade vi alla tre innan vi brast ut i skratt alla tre. Skratt som var otroligt andfådda, i alla fall från min sida. Det var jobbigt, det kunde jag inte förneka, men det kändes skönt. Jag visste att jag kunde använda dansen för att träna upp alla mina muskler igen, vilket var skönt. Jag hoppades att jag skulle kunna komma tillbaka ordentligt så snabbt som möjligt, innan jag förlorade mig själv.
”Selena, tell me a little about Deztiny.” Sa Ellen glatt och vände sig mot Sel som satt mellan Jasmine och Katy. Jag satt återigen i Justin’s knä.
”Well, I actually saw Dezzie for the first time in april, when I was skyping with Justin. But I first met her at the MTV Music Awards. Ahm, to be honest I kinda got stuck with her the first time I talked to her. She seemed to be an amazing person and I was right. She’s a great girl and as Jaz sang, she’s such a cool girl.” Berättade Selena och jag log lite generat. Jag hade egentligen fått veta hur hon såg mig. Inte för att jag hade frågat, men i alla fall.
”And you came to her birthday party, right?” frågade Ellen ledande och Selena nickade.
”Yes, it wasn’t the plan from the beginning. I mean I had just talked to her a few times, so I didn’t know her very well. But Jasmine called me and asked me if I wanted to be one of the guests on the surprise party, and I love surprises so of course I said yes.” Svarade hon och log mot mig. Jag fnissade lite och log brett tillbaka. Nog för att den kvällen hade varit jobbig, men på grund av alla fantastiska personer som varit med, inkluderat Selena, så hade det nästan jämnat ut sig, men bara nästan.
”You’re good friends with Justin. What do you think about their relationship?” frågade Ellen nyfiket och jag kände att mitt ansiktsuttryck antagligen var likadant som hennes. Jag kom på att det var en hel del som jag inte ens haft en tanke på att fråga vare sig Selena eller Jasmine.
”Yes, Justin is a very good friend of mine. He’s like the brother I never had so he means very much to me. Ahm, I love Dezzie. She’s different and I think she’s good for him. He needs someone who’s patient enough to let him go on tour, and still keep love him when he comes back. He needs someone who understands the relationship he has with his Beliebers and Dezzie is perfect. She accepts his career and she’ll never be mad at him just because he has to work, or have a concert, or whatever. She knows what he has to do, and she accepts that. That’s one of the many reasons to why they are perfect for each other.” Förklarade Sel och jag log generat. Jag tänkte inte ljuga, jag blev närapå rörd.
”What about you Jasmine? What do you think about Dezzie and Justin being a couple?” frågade Ellen och vände uppmärksamheten mot Jas.
“Well, I just agree with Selena. They are perfect for each other.” Svarade hon kort och log ursäktande.
“No bad feelings? I mean, you and Justin had a thing before.” Påpekade Ellen och jag svalde. Jag hade frågat henne den frågan också, några månader tidigare, och jag visste att hon var lycklig med Jinsu, men hon och Justin hade ändå haft ett försök till ett förhållande.
”Not at all. Yes, me and Justin had a thing, but that was just a crush I guess. He’s one of my closest friends now these days and I wouldn’t change that for anything. I love him, but not like that.” Svarade hon lugnt och jag andades ut diskret.
”Yeah, we tried. But I think the biggest reason of why we tried was because we were both young and it was something new, exciting.” Inflikade Justin och Jas nickade instämmande.
“Yeah, totally. Also, I wasn’t, and I’m not now either, strong enough to go through what Dezzie is going through right now, more or less. She just looks at things in different ways and she always try to stay positive about things, no matter what they are. I admire her for that. She always has a smile on her face, and she does what she can for not hurting anyone, even if it’s not an easy thing to choose. I admire her, because she’s that kind of inspiration and idol that every young girl should have. She’s someone to look up to.” Pratade Jasmine på och jag vilade huvudet mot min högra axel.
”Aww, you guys are gonna make me cry.” skrattade jag när det gick upp för mig hur rörd jag blev av vad dem sa. Någon la sin hand på min och när jag följde handen med blicken insåg jag att Selena hade lutat sig över Jasmine och fattat min hand med sin.
”Get used to it sweetie, you are family now.” log hon mot mig. Helst hade jag velat kasta mig över henne och ge henne en hård kram men jag lyckades behärska mig.
”So, Justin. It’s your turn bestie. Speak.” beordrade Ellen och jag sneglade på Justin. Hans ansiktsuttryck fick mig att börja skratta. Han stirrade på Ellen med skeptisk blick.
”Are you kidding me? You want me to tell you about Dezzie? You want me to talk about what I love about her? I hope you are aware of that it would take at least several hours.” Påpekade Justin torrt och jag vände ett höjt ögonbryn mot honom. Han kunde inte mena allvar.
”Hm, you have a point there… Well, then I have a better idea… I’m gonna show you a clip, which I love. Here you go.” sa hon istället och vände huvudet mot skärmen. Jag fäste blicken på den svarta skärmen och såg hur ett filmat klipp kom upp. Det behövde inte gå särskilt långt i klippet för att jag skulle förstå vad det var för någonting. Det var filminspelningen från när jag och tjejerna prankade Justin under hans konsert.
”So, how did you come up with this? Did you plan this a long time before or was it just a spontanous happening?” frågade Ellen nyfiket när filmen var slut. Jag skrattade innan jag vände blicken mot Selena.
“Don’t look at me, it wasn’t even my idea from the start. Selena came up with it, she’s the guilty one.” Log jag och Ellen vände en förvånad blick mot Selena, som såg ut som en ängel där hon satt.
”Oh really? Tell me everything.” flinade Ellen när hon insett att jag menat allvar. Selena skrattade innan hon rätade lite på sig i soffan.
”Well, I was thinking about what to do to Justin, because he always pranks people. And I’ve only met one single person who actually could take him out when it comes to pranking people and that’s Dezzie. So I wrote her a letter for her birthday, she agreed with my idea and then we started planning. The original ground was my idea, of pranking Justin by a dance battle, but every detail was Deztiny’s ideas. We’re a good team.” Skrattade hon och jag nickade instämmande. Det var vi helt klart. Vi fortsatte prata om pranket i säkert tio minuter. Ellen ställde en massa följdfrågor och vi fick publiken att skratta ett antal gånger åt det vi sa. Till slut slängde Ellen en blick på klockan hon hade på armen.
”Okay, we’re almost off time here, so bring out the huge package.” sa hon och jag stelnade till där jag fortfarande satt i Justin’s knä. Jag som faktiskt trott att hon hade lugnat ner sig med sina upptåg vid det här laget, men jag hade tydligen haft väldigt fel. Skjutdörrarna öppnades och fyra arbetare rullade in ett enormt bord med ett gigantiskt paket på. Jag svalde hårt medan jag granskade ekipaget när dem låste fast rullhjulen och sedan lämnade scenen. Jag satt som förstenad i Justin’s knä och stirrade på den gigantiskt inslagna lådan. Paketet var blått med silvrigt snöre runtom det.
”You look scared Dezzie. I promise you, it’s nothing dangerous. There’s not a snake that’s hiding underneath the cover.” Skrattade Ellen och jag rynkade på näsan.
”I know it’s not a snake, and that’s what scares me, to be honest. I don’t have any problems with snakes, I’ve met Johnson and he’s the cutest can be. But this is not a snake, and I doubt it is something that’s even under the same category.” Spekulerade jag och när jag vände blicken mot Ellen så stirrade hon på mig precis som om jag pratat på latin eller någonting.
”Is she always like this?” frågade hon och vände sig mot Justin, som nickade bakom mig.
”Pretty much, yeah.” svarade han och Ellen nickade förstående innan hon reste sig upp.
”Bring her here, it’s nothing dangerous. It’s something sweet actually.” sa hon glatt, men jag kunde fortfarande inte riktigt röra mig ur fläcken, så Justin hjälpte mig lite på traven genom att resa sig upp och hålla mig i ett fast tag tryckt mot bröstet på honom. Till slut släppte han lugnt ner mig på egna ben och jag följde motvilligt med honom när han drog med mig efter Ellen, närmare det enorma paketet.
”Okej, this is something me and my workers made for you. Open it up.” log hon och stoltheten lyste igenom hennes blick. Jag var på väg att invända, men Ellen såg så otroligt glad ut så jag svalde mina ord och tog försiktigt ett steg närmare för att dra i snöret. När jag gjort det, och fått bort det övernaturligt långa silver bandet från paketet, tog de andra tag på varsin sida och lyfte upp lådan som de satt över det som var under. När den var borta stirrade jag häpnat på det som visades framför mig innan jag brast ut i skratt. Jag skrattade så mycket att jag knappt kunde andas. Roat gick jag och gav Ellen en hård kram.
”How did you find all these?” skrattade jag medan jag granskade den gigantiska tårtan som stod framför mig. Den var täckt med mörkblå marsipan, bortsett från att den var fylld med bilder på mig. Galna bilder på mig. Bilderna hade väl skickats till ett bageri eller någonting, för bilderna var liksom gjorde av marsipan. Jag granskade alla olika bilder på mig, och kunde inte sluta skratta. Det var så enormt många konstiga bilder på mig det fanns. Inte för att jag var förvånad dock, men ändå. Dem var galna allihop, men det var nog därför jag älskade dem så mycket som jag gjorde.
”Okay, I’m sure this cake will be enough for everyone in the audience too. Someone who wants to eat my faces?” log jag och publiken apploderade högt. Ellen skrattade åt mina ord innan hon avbröt alla.
“Okay, we’re almost done for today, but I just have one thing lest. Katy, Hugh, Taylor, Selena, Jasmine and Justin. Could you all describe Dezzie with one word?” sa hon och gick fram till Katy, antagligen för att hon skulle börja.
”Sweet.” svarade Katy och Ellen nickade snabbt innan hon gick vidare till Hugh.
”Caring” svarade han utan att tveka en sekund och jag höjde ett förvånat ögonbryn. Justin stod bakom mig och höll sina armar om mig medan han försiktigt lutade hakan mot min axel. Vi båda iakttog när Ellen vände sig mot Taylor som gav mig ett snabbt leende.
”Beautiful.” svarade han och jag kände hur rodnaden steg över mina kinder. Jag låtsades inte om det utan iakttog när Ellen pekade på Selena som log sitt varma leende mot mig.
”Lovely.” sa hon mjukt och jag log automatiskt. Hon var lika underbar som alltid. Fortfarande utan att säga någonting fick hon vidare till Jasmine som vände blicken mot mig hon också.
”The best.” svarade hon och jag skrattade lågt. Hon skulle då alltid ta i så sjukt mycket. Ellen nickade instämmande innan hon slutligen vände sig mot Justin. Jag kände hur han lutade sig lite åt sidan så att han kunde titta på mig ordentligt och när jag vred på huvudet för att möta hans blick log han kärleksfullt mot mig.
”Mine.” svarade han innan han gav mig en intensiv kyss. Det blev tyst runtomkring oss en stund, men jag brydde mig inte särskilt mycket. Jag var helt uppslukad av Justin.
”Yeah, the cutest couple of the year, that’s for sure. We’ll be back on Monday with the woman with the hips, Shakira. We also have Matt Damon here and then I have a little surprise for you all. Thank you all for coming today. Oh, well, they’re just adorable. Yeah, I’ll see you later folks.” Pratade Ellen på. Jag registrerade hennes ord undermedvetet, vilket förvånade mig. Så fort jag höll på att bli uppslukad utav Justin, på något sätt, så registrerade jag allt runtomkring omedvetet, vare sig jag ville eller inte. I mina ögon fanns dock för det ögonblicket bara Justin. Justin, hans läppar mig mina och hans underbara närhet. Det var hos honom jag hörde hemma.
Aww :') Sötnosar <3
Dem är en stor familj :') <3
Ni är underbara, det vet ni alla om hoppas jag <3
Luvies, jag har börjat planera ihop en massa smått och gott till på söndag, när Bieber Cash och WAYN fyller 1 år :) Om det blir som jag hoppas så kommer jag ha mycket skoj att bjuda på ;)
Tävlingar, sneakpeek på nästa novell TAMNOK (den som listar ut vad TAMNOK ståd för får en... Jaa jag vet inte riktigt vad.... men då är du sjukt duktig ^^ (återigen för inte du gissa Steph, eftersom att du redan vet ^^)), det kanske kommer några oneshots... Vem vet, vi kanske lyckas knåpa ihop en massa kul :D
Har DU förslag på vad jag mer kan bjuda på? Mejla, smsa, kommentera eller whatever :D <3 Den dagen vill jag att alla ska ha trevligt, och den är för er. Ni är ju faktiskt anledningen till att BC fyller 1 år ;) <3
LOVE YOU <3
Where are you now - Kapitel 217
”Inte när du är här.” log jag mot honom och jag kunde se hur en rosa ton tog plats över hans kindben. Utan att egentligen tänka på det började jag le brett. Jag hade fått honom att rodna, någonting som alltid var lika gulligt på honom. För att visa hur mycket jag älskade att han var mänsklig vände jag mig mer mot honom och la min hand över hans varma kind.
”Jag älskar dig.” sa jag ärligt och kände hur hans kind blev lite varmare. När han väl börjat rodna så kunde man nästan säga vad som helst och han skulle bli ännu mer generad. För att styrka mina ord böjde jag mig mot honom och trycke mina läppar mot hans. Det var fortfarande bara han och jag som existerade i världen. Han och jag, som en enhet.
”Okay, Dezzie, we’re gonna sing one more song.” Sa Selena och log brett mot mig. Jag höjde ögonbrynet mot henne. En låt var illa nog, skulle jag sjunga ännu mer nu?
”Oh yeah. We’re gonna sing, and we’re gonna dance.” flinade Jasmine och ställde sig bredvid Sel. Jag lät blicken glida mellan båda två. Vad hade dem nu hittat på egentligen? Då dem inte svarade på min förvånade blick vände jag istället uppmärksamheten mot Justin som höll upp händerna.
”Don’t look at me. I have no idea of what they’re talking about. I’m gonna sit down over there and keep my bestie company.” Sa Justin och gick mot Ellen som satt i sin fåtölj igen.
”Svikare.” muttrade jag tyst och hörde hur Jasmine skrattade till bredvid mig.
”Well, it’s the same here, so own the stage my lovely angels.” sa Katy innan hon följde efter Justin för att sätta sig ner. Jag kände mig olyckligt ovetande om vad som väntade mig. En stor del av mig ville dock stanna ovetande, för att slippa vara med i vad dem nu hade planerat.
”Okay, I know you know the dance to this one… We’re gonna sing and dance to Werk.” meddelade Jasmine och jag stirrade på henne. Hur kunde hon veta att jag kunde den dansen?
”How do you know?” frågade jag förbryllat och både Jasmine och Selena himlade med ögonen samtidigt.
”Your boyfriend do own a phone sweetie.” påpekade Sel roat och jag slängde en mördande blick mot Justin. Dem senaste dagarna hade jag lärt mig många olika danser i huvudet, och jag hade gjort så mycket jag kunde av dem när jag satt i rullstolen. Det var inte mycket annat man kunde göra när man hade överskottsenergi och inte var tillåten att faktiskt göra sig av med lite hyperaktivitet.
”Yeah sure, why not.” suckade jag men kunde inte låta bli. Varför inte? Det var ju en kul grej och det var antagligen enda gången det skulle hända.
”Are you ready?” frågade jag publiken. Dem skrek till svar och jag skrattade tyst. En arbetare kom fram med tre headset som vi skulle ha på oss istället för att hålla i mikrofonerna när vi dansade. Vi ställde oss bredvid varandra och introt satte igång. Återigen lät jag Jasmine och Selena börja låten innan jag ens funderade på att sjunga med.
You can't be pushing up on it, you betta werk if you want it
You can't be pushing up on it, you betta werk if you want it
You can't be pushing up on it, you betta werk if you want it
You can't be pushing up on it, you betta werk if you want it
Don't even call me, if you gotta 'bout 2/3 other boos
Cuz if you want me, you gon have to give more than usual
Won't be no playin’, boy my time is just way too valuable
I don't like so don't try to be like the last guy way to comfortable
H-h-h-homie If you wanna stand right here next to me
Gotta be the only, only chick in this room this room you'll see
So if you want me, gotta give, gotta give me your everything
Cuz I need the right guy to be on the right side givin' it all to me
Do you really want me? I demand your responsibility
Do you really want me? Takes a lot of moxy to bring me to my knees
I-I said do you really want me? Get ready boy get ready boy you should elbow grease
Do you really want me? Prove yourself, you gotta make it real to me
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You can't be pushing up on it, you betta work if you want it
You can't be pushing up on it, you betta work if you want it
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
In my ear boy but make it clear to me
Cuz are you gon' get a smile unless you keep it straight g with me
A more than cuteness way too old to be livin' in make believe
So don't be the wrong type cuz I have a say better find who's right for me
H-h-h-homie, if you really got what it takes
Why don't you show me? Go ahead boy go why don't you make my day?
Cuz I've been waiting, long enough now it's time to take your place
Cause I need the right guy to the right side givin' it all to me
Do you really want me? I demand your responsibility
Do you really want me? Takes a lot of moxy to bring me to my knees
I-I said do you really want me? Get ready boy get ready boy you should elbow grease
Do you really want me? Prove yourself, you gotta make it real to me
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
Step up to a cutie all the way turnt up
Talkin' 'bout blue collars - manual labor!
Gotta get a little dirty if you want my love
Cause I'm worth it YEAH! I'm so worth it YEAH!
Let me see ya, werk! Let me see ya, werk!
Let me see ya, werk! Let me see ya, werk!
Let me see ya, werk! Let me see ya, werk
Let me see ya, werk! Let me see ya, werk!
Werk it out now! Werk it out now!
Werk it out now! Werk it out now!
Werk it out now! Werk it out now!
Werk it out now! Werk it out now!
YOU BETTA WERK!
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
YOU BETTA WORK!
Vid de sista tonerna posade vi alla tre innan vi brast ut i skratt alla tre. Skratt som var otroligt andfådda, i alla fall från min sida. Det var jobbigt, det kunde jag inte förneka, men det kändes skönt. Jag visste att jag kunde använda dansen för att träna upp alla mina muskler igen, vilket var skönt. Jag hoppades att jag skulle kunna komma tillbaka ordentligt så snabbt som möjligt, innan jag förlorade mig själv.
(8) you better werk (8)
Hahaha hur många av er kan dansa the Werk Dance? ;)
Mjaahaa... Tror ni Dezzie lyckas komma tillbaka till sig själv ordentligt innan hon förlorar sig själv? Det är ju faktiskt lätt hänt...
Tack för era underbara kommentarer på förra kapitlet :)
Härligt att ni uppskattade morgonens överraskning :) <3
L O V E Y O U A L L ! ! ! ! ! < 3
Where are you now - kapitel 216
”Well, that’s too bad for you, because you are going to sing with me.” hörde jag en röst jag kände igen säga. Jag slängde en blick över axeln för att försöka lokalisera var hon var någonstans men hon var inte bakom mig. När jag tittade fram igen så såg jag hur hon kom nerför översta raden från publiken. Katy Perry kom emot mig med sitt varma leende på läpparna, och hon såg lika fantastisk ut som alltid.
”Come on girl, you can’t leave me alone here!” flinade Katy medan hon kom allt närmare mig. Jag stirrade på henne med ett höjt ögonbryn, om hon trodde att hon skulle få mig att sjunga så hade hon nog misstagit sig rejält mycket.
”I’m not gonna be responsible for making people deaf you know.” påpekade jag men hon skrattade bara åt mig. Hon ställde sig bredvid mig och vände ansiktet mot publiken medan hon la sin arm runt min axel.
”You gotta help me out here folks. She’s stubborn, I’ve noticed.” sa hon till publiken och det hördes skratt från dem. Jag vände en blick mot Justin, som fortfarande satt i fåtöljen med ett flin på läpparna. Han hade helt klart ett finger med i det här spelet. Jag blev ännu mer övertygad när han oskyldigt ryckte på axlarna. Den pojken var aldrig oskyldig, och det visste både han och jag mycket väl.
”I’m doing you all a favor by not singing.” skrattade jag men Katy bara himlade med ögonen.
”Okay, come on everyone. How many of you wants Dezzie to sing with me?” frågade hon i mikrofonen hon hade i handen. Publiken jublade och apploderade men jag bara himlade med ögonen.
“How many of you wants her to sing Firework with me?” fortsatte hon och jublen blev högre. Dem visste inte vad dem önskade sig, det var ett som var säkert. Katy vände blicken mot mig och flinade.
”You know, you gotta give the people what they want.” Sa hon och nickade uppmuntrande mot mig. Jag skrattade innan jag vände och gick mot Ellen, Justin, Jasmine och Selena.
”Oh, she’s playing hard to get. Well, you know you’re girlfriend Justin, that’s a fact.” hörde jag hon säga bakom mig när jag var framme vid de två fåtöljerna och soffan. Jag vände en frågande blick bak mot Katy och plötsligt hörde jag ett välbekant skratt och sen var jag uppe i luften. När jag insåg vad jag precis varit med om så suckade jag djupt. Justin hade skrattat sitt busiga skratt innan han slängt mig över axeln. Runtomkring mig fylldes det av skratt medan Justin lugnt gick med mig mot Katy.
”Justin, come on! Put me down. My legs are perfectly fine! Let me use them.” Muttrade jag där jag hängde over hans axel. Jag kunde ur skilja hans skratt, vilket fick mig att himla med ögonen. Han hade i alla fall kul om någon.
”I’m gonna put you down on one condition… Behave yourself.” Meddelade han när han stannat, antagligen för att han kommit fram till Katy. Jag suckade djupt.
”I always behave.” muttrade jag och hans skratt nådde återigen mina öron. Han skratt var som musik för mina öron, det var ingen idé att förneka det för det var omöjligt.
”You never behave babe.” sa han när han släppt ner mig så att jag nu stod på mina egna ben framför honom. Efter att ha himlat med ögonen åt honom vände jag mig mot publiken.
”Okay, I will sing Firework with Katy… IF…” sa jag när publiken precis började tjuta av glädje. Dem tystnade och väntade på att jag skulle fortsätta.
”If Justin, Selena, Jasmine, Ellen and all of you guys are singing with us.” sa jag och la en arm över Katy för att understryka mina ord. Jag kände Justin’s roade blick i sidan och när jag vände en väntande blick mot honom så stirrade han på mig med stolta ögon.
”Okay, if that’s what I get, I’m happy. My goal here is to get Dezzie to sing with me, and if that means that you all are gonna help us, then sure. Let’s go.” Sa Katy bredvid mig och jag nickade. Sedan vände jag blicken mot Selena, Jasmine och Ellen som satt kvar och iakttog oss. Med mitt vanliga leende gick jag fram till dem och tog tag i Selena’s hand.
”Come on girls.” log jag och drog upp Jasmine och Ellen från sina platser efter att jag fått upp Selena på benen. För att se till att dem följde med gick jag bakom dem och när vi väl var framme såg jag Ellen’s missnöjda blick.
”Will it ever be at least one day when I’m not embarrassing myself? At my own show?” muttrade hon men jag kunde höra undertonen av skämt i hennes ord. Jag skrattade och ställde mig bredvid henne.
”Welcome to the club.” sa jag till henne och hon bröt upp i ett uppskattat leende. Musiken drog igång och Katy tog de första tonerna.
Do you ever feel like a plastic bag,
drifting through the wind, wanting to start again?
Do you ever feel, feel so paper thin
like a house of cards, one blow from caving in?
Do you ever feel already buried deep?
6 feet under screams but no one seems to hear a thing
Do you know that there's still a chance for you
'Cause there's a spark in you
Katy stannade upp ifrån att sjunga och vände blacken mot mig.
“What are you looking at? Sing girl!” beordrade hon och jag hoppade till lite. Jag hade blivit helt tagen av hennes fantastiska röst så jag hade glömt bort att jag lovat att sjunga med. Selena kom och ställde sig bredvid mig och la sin hand om min midja. Hon log lugnande mot mig innan hon satte mikrofonen till munnen och sjöng om från början på låten.
Do you ever feel like a plastic bag,
drifting through the wind, wanting to start again?
Do you ever feel, feel so paper thin
like a house of cards, one blow from caving in?
Do you ever feel already buried deep?
6 feet under screams but no one seems to hear a thing
Do you know that there's still a chance for you
'Cause there's a spark in you
När hon kommit lika långt som Katy hade innan hon avbrutit sig så suckade jag innan jag stämde in och sjöng med. Undermedvetet registrerade jag att det bara var jag och Sel som sjöng, men när refrängen satte igång hörde jag hur Katy stämde in precis som Justin och Jasmine.
You just gotta ignite, the light, and let it shine
Just own the night like the 4th of July
'Cause baby you're a firework
Come on, show 'em what you're worth
Make 'em go "Oh, oh, oh"
As you shoot across the sky-y-y
Baby, you're a firework
Come on, let your colors burst
Make 'em go "Oh, oh, oh"
You're gonna leave 'em all in awe, awe, awe
Jag tystnade från musiken medan de andra fortsatte sjunga vidare. Det var magiskt att höra alla fyra sjunga samtidigt och jag ville bara lyssna ett par sekunder kände jag. Jag insåg även då att Ellen hade gått ifrån oss och satt sig ner bredvid en tjej i publiken. Hon mötte min blick och jag log innan jag skakade på huvudet. Automatiskt satte jag mikrofonen mot munnen och sjöng med dem andra medan jag trippade fram mot Ellen för att få upp henne på benen igen. När jag fått upp henne på benen igenom drog jag med henne tillbaka till dem andra. Skulle jag sjunga så skulle minsann hon också vara med. När vi kom tillbaka till de andra stämde vi in i refrängen tillsammans med dem.
'Cause baby you're a firework
Come on, show 'em what you're worth
Make 'em go "Oh, oh, oh"
As you shoot across the sky-y-y
Baby, you're a firework
Come on, let your colors burst
Make 'em go "Oh, Oh, Oh"
You're gonna leave 'em all in awe, awe, awe
Boom, boom, boom
Even brighter than the moon, moon, moon
It's always been inside of you, you, you
And now it's time to let it through-ough-ough
'Cause baby you're a firework
Come on, show 'em what you're worth
Make 'em go "Oh, Oh, Oh"
As you shoot across the sky-y-y
Baby, you're a firework
Come on, let your colors burst
Make 'em go "Oh, Oh, Oh"
You're gonna leave 'em all in awe, awe, awe
Boom, boom, boom
Even brighter than the moon, moon, moon
Boom, boom, boom
Even brighter than the moon, moon, moon
Katy avslutade låten tillsammans med Selena och Jasmine. Justin hade ställt sig bredvid mig och tagit min hand i sin.
“Så farligt var det väl inte?” frågade han tyst och jag skrattade till lite innan jag vände en överseende blick mot honom.
”Inte när du är här.” log jag mot honom och jag kunde se hur en rosa ton tog plats över hans kindben. Utan att egentligen tänka på det började jag le brett. Jag hade fått honom att rodna, någonting som alltid var lika gulligt på honom. För att visa hur mycket jag älskade att han var mänsklig vände jag mig mer mot honom och la min hand över hans varma kind.
”Jag älskar dig.” sa jag ärligt och kände hur hans kind blev lite varmare. När han väl börjat rodna så kunde man nästan säga vad som helst och han skulle bli ännu mer generad. För att styrka mina ord böjde jag mig mot honom och trycke mina läppar mot hans. Det var fortfarande bara han och jag som existerade i världen. Han och jag, som en enhet.
Aww... Justin började rodna :')
Hmm.... De är nog första gången på länge som jag hinner slänga upp ett kapitel till er så att ni har när ni vaknar :P
Känns awesome dock ;)
Hoppas att det blir en bra start på skolveckan innan lovet, eller skolveckan efter lovet, eller kanske till och med första dagen PÅ lovet :)
När har ni lov allihop? ;) <3
Tack för alla era underbara kommentarer på det förra kapitlet :) ni är bra underbara ni :) <3
Juste, tävlingen avslutad nu... :P
Jag ska läsa igenom alla era bidrag igen (gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång etc. etc) men jag vill bara att ni ska veta att jag kommer få hjälp med att utse vinnaren!
Jag klarar inte av det själv har jag insett xD (de insåg jag när jag fått typ tre mejl xD)
Jag har fått in 33 mejl... Damn säger jag bara.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att överlägga, men spänn fast säkerhetsbältena, för på söndag (när Bieber Cash och WAYN fyller 1 år) kommer jag ha fler tävlingar (minst en iaf) :)
Dessutom har jag börjat planera en massa så jag kommer nog bjuda på en hel del gott på söndag ;)
Åh andra sidan är det ju inte varje dag som ens bebis fyller 1 år :')
Anyways, love ya <3
Where are you now - Kapitel 215
”I broke up with him nearly two weeks before I got in the coma.” hörde jag mig själv säga och såg hur Ellen spärrade upp ögonen. Det blev knäpptyst runtom scenen och det var först då jag insåg vad jag hade sagt. Jag hade precis berättat för alla att jag dumpat Justin, och att han var rädd att jag skulle göra det igen.
”I’m sorry, what?” frågade Ellen oförstående medan hon stirrade på mig med sina stora ögon. Justin’s grepp hårdnade lite om mig, ännu en handling som jag var säker på att han inte ens tänkte på själv.
”Whatever, you all were gonna find out soon enough anyway. One and a half week before I got in the coma I broke up with Justin. Take it easy Ellen, I will explain. The day I got hit by one of Justin’s fans was a terrible day. Not from the start, it was amazing. We pranked Justin on his concert and we all had so much fun. Then we went to McDonalds and everything changed. Last time I was here I said that I will never be the one who forces Justin to choose between me and his fans. The Beliebers means the world to Justin, no one can ever tell different. Anyway, the girl who hit me told me that I was changing Justin. I knew he had changed, but in my eyes it was for the good and not for the bad. I started thinking and realized that I was changing him, and I was also keeping him from the amazing career he deserved. He was losing fans because of me and I considered leaving him for real. The next day I woke up with blood all over my face. I washed it off me as soon as I could, I didn’t want to cause Justin that pain. When I was in the bathroom, looking at myself in the mirror, I knew that he would never believe my words if I told him it was the best for both of us, so I did something I normally suck on. I lied. I figured out that the only chance I have for making him believe my words was to lie to him, and lie to him strongly, as much as it hurt him. I’m not proud of what I said to him, but I left the hotel room and got on the flight home to Atlanta again. I didn’t leave the house for one and a half week, not until Caitlin came over and seriously dragged me out of the house. When we were at the mall Justin surprised me by showing up there. I actually thought he was still in LA. I saw the pain in his eyes and his fake smile. I started to understand what I’d done and I started to regret my choice. That night I went out of the house and down to the beach. I broke down there, and then I got in the coma.” Berättade jag försiktigt och lugnt. Jag ville inte ge någon en hjärtattack, det hade jag redan fått så manga själv.
”Caitlin actually told me that she was in a coma after two weeks, so I didn’t know at first. I was just so mad at her and so hurt that I had turned off my phone. When she told me everthing I took the flight to Atlanta as fast as I could and got to the hospital the next day. That was a sight I will never forget, and I hope I’ll never have to handle that again.” Fortsatte Justin min förklaring. Hans tag om mig tätnade ytterligare och jag lutade mig mot honom.
”So you mean that everytime you cried to a song under a concert, it was because Dezzie left you?” frågade Ellen förbryllat och jag sneglade på Justin i ögonvrån. Han suckade och nickade.
”Yes. The thing is, I was hurt, more than ever, but I thought it was so weird. It wasn’t like her to say stuff like that. Then Caitlin got really pissed at me because apparently I wasn’t clever enough to understand that Dezzie lied to me to protect me. So she told me everything and I realized what a fool I had been, believing her lies just like that.” Svarade han och jag nickade diskret.
“So, you left him just to protect him?” frågade Ellen för att klargöra allting. Jag nickade instämmande.
”Yes. I left him, because I thought I was protecting him. Then I realized that the only thing I did was hurting people.” Svarade jag och Ellen nickade. Hon fick ett bekymrat uttryck i ansiktet medan hon granskade mig ingående.
”Okay, Dezzie. If you ever come up with that stupid idea of leaving Justin again, which I seriously hope that you don’t because you’re like the cutest couple of the year… Every year… But if you do, can you at least promise me, and the rest of the world, that you leave him because you don’t love him anymore, and not because of everyone else?” frågade Ellen och jag begrundade hennes ord. Hon sträckte prövande fram handen mot mig och jag tog den försiktigt.
”Deal! I promise you, Justin and everyone else, that if that day come when I break up with Justin, it will be because of my feelings and not because of someone else. Svarade jag och Ellen nickade stolt mot mig.
“Good. And your promise has millions of witnesses around the world, so you can’t deny what you just said.” Flinade hon och jag skrockade lågt. Nu var hon vanliga Ellen igen.
”So, end of disgussion. A beautiful young lady are going to perform for us. Welcome out Selena Gomez!” ropade Ellen och ljuset på scenen slocknade lite. En bit bort kom Sel ut på scenen och log diskret mot mig innan hon vände blicken ut mot publiken istället. Introt satte igång och jag lyssnade på hennes underbara röst när hon satte igång och sjöng.
I wouldn't wanna be anybody else, hey
You made me insecure, to me I wasn't good enough
But who are you to judge
When you're a diamond in the rough
I'm sure you got some things
You'd like to change about yourself
But when it comes to me
I wouldn't want to be anybody else
I'm no beauty queen, I'm just beautiful me
You got every right to a beautiful life, come on
Who says,
who says you're not perfect
Who says you're not worth it
Who says you're the only one that's hurting
Trust me that's the price of beauty
Who says you're not pretty
Who says you're not beautiful,
who says?
It's such a funny thing
How nothing's funny when it's you
You tell 'em what you mean
But they keep whitin' out the the truth
It's like the work of art
That never get to see the light
Keep you beneath the stars
Won't let you touch the sky
I'm no beauty queen, I'm just beautiful me
You got every right to a beautiful life, come on
Who says,
who says you're not perfect
Who says you're not worth it
Who says you're the only one that's hurting
Trust me that's the price of beauty
Who says you're not pretty
Who says you're not beautiful,
who says?
Who says you're not star potential
Who says you're not presidential
Who says you can't be in movies
Listen to me, listen to me
Who says you don't pass the test
Who says you can't be the best
Who said, who said?
Would you tell me who said that, yeah
Who said
Who says, who says you're not perfect
Who says you're not worth it
Who says you're the only one that's hurting
Trust me that's the price of beauty
Who says you're not pretty
Who says you're not beautiful,
who says?
Who says you're not perfect
Who says you're not worth it
Who says you're the only one that's hurting
Trust me that's the price of beauty
Who says you're not pretty
Who says you're not beautiful,
who says?
Selena avslutade de sista tonerna innan hon vinkade när applåderna ven genom rummet. Jag log glatt mot henne när hon kom gående mot mig, Justin och Ellen.
”Thank you!” sa jag glatt när jag kramade om henne. Hon besvarade kramen innan hon hälsade på Justin och Ellen också. Sen satte hon sig i soffan som fortfarande stod bredvid min fåtölj, där Justin satt med mig i knät.
”Well, we have one more wonderful girl who is going to perform, and I think we’ll let her do that before we talk to you Selena.” Sa Ellen och vi vände oss mot scenen, där Jasmine nu stod och flinade mot oss. Hon kom fram till mig medan introt spelade och tog tag i min hand. Förvånat följde jag med henne till scenen där en stol väntade på mig. När jag satt mig ner så började hon sjunga och jag trodde jag skulle kvävas av skratt. Hon hade gjort om sin egen låt.
She’s such a cool girl
She’s such a cool girl
You may look at her
and think she’s conceited, but she’s really not,
She can't help it if she’s super sassy
and she’s superhot.
People think she’s stuck-up when they meet her,
she get that a lot,
but she just can't sweat it,
just can't let knock her off her socks
If you get to know her, she is super cool,
If you get on her team she’ll be there for you,
You should meet her circle, anything for you,
If you look out for her, she'll look out for you,
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
And next time that you see her, you can speak to her,
'cause she’s not hollywood,
Even though she’s good, okay, but she can go back to her hood,
Never think she’s better than anyone, so the next time you see her don't judge her
If you get to know her, she is super cool,
If you get on her team she'll be there for you,
You should meet her circle, anything for you,
If you look out for her, she'll look out for you,
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
She’s still a cool girl, yeah
She’s such a cool girl (cool girl)
She’s such a cool girl
Cool girl
När hon avslutade låten kramade hon mig hårt, men jag kunde inte sluta skratta. Hon var alltför söt.
“Okay, I’m serious people! Don’t judge her before you know her! Dezzie is an amazing person with a terrible singing voice.” Sa Jasmine i mikrofonen och det fick mig bara att skratta ännu mera.
”She’s not joking at all!” tillade jag medan jag höll en arm runt Jasmine. Hon var verkligen en av mina bästa vänner någonsin och jag var glad över att jag hade henne vid min sida.
”Well, that’s too bad for you, because you are going to sing with me.” hörde jag en röst jag kände igen säga. Jag slängde en blick över axeln för att försöka lokalisera var hon var någonstans men hon var inte bakom mig. När jag tittade fram igen så såg jag hur hon kom nerför översta raden från publiken. Katy Perry kom emot mig med sitt varma leende på läpparna, och hon såg lika fantastisk ut som alltid.
Oj oj... Ska Dezzie sjunga?
Med Katy Perry till och med...
Haha det kan ju bli en syn ^^
Inte många timmar kvar nu innan första tävlingen är avslutad luvies, men jag kan ju påpeka att det här knappast är den sista.
Jag behöver ju folk att fylla nästa novell mer också ;)
Anyways, innan 00.00 inatt ska ditt tävlingsmejl vara inne, annars räknar jag inte med det när jag överlägger :)
Hmm...
MAJA;
VA? Jag trodde du var typ femton år eller fjorton, haha inte för att vara taskig men jag trodde inte du var över 18 :O? Svara jättegärna på det här för jag undrar hur gammal du är? :)
Det första jag gjorde när jag fyllde 18 var att ta bort min pappas efternamn 'Granström' hehe, reagerade på det där menade jag :)
SVAR;
Haha nej jag är varken fjorton eller femton längre ^^
Jag är 18 :) Fyller 19 i maj :)
Och ja, jag tog bort min fars efternamn då :)
Kram <3
RONJA;
AWWWW! :') VILKEN SÖT BILD! :D HAHA DU SKREV " JUSTIN NU";D varför använder du ditt mellan namn när du pratar om dig själv? :D <-------- nyfiken haha :-P
SVAR;
Hej Ronja ;)
Tack så mycket ^^
Jag heter Ida Madelene Morén, men det är Madelene som är mitt tilltalsnamn. Det har det alltid varit. Ida är mitt mellannamn, men dem ligger bara i fel ordning ^^
Ehm... Varför får du nog fråga min mamma xD Haha nej men jag heter Madelene trots att det ser ut som om det är mitt mellannamn :)
Kram <3
Har ni några fler frågor?
Kommentera här
Mejla; [email protected] (<-- dit ska även alla tävlingsbidrag!)
Tweeta; @Ditidinanayo
Facebook; Madelene Morén (det finns en hel del olika användare (alla är mina) så om du är osäker på vilken de är, adda alla ^^
Smsa; jag finns alltid tillgänglig på sms :) 076-0506012 :) jag har comviq samt iPhone (beroende på vad ni har då :P) :)
Love you all <3
Angående tävlingen
Where are you now - Kapitel 214
”Okay, I’m sorry. You should have seen your face. Damn it’s good I have everything recorded. No one can ever say that you’re not human, Dezzie. Oh my gosh. Okay, let’s take a break, and when we’re back, we have some more awesome surprises for you all.” Sa Ellen och jag suckade. Nu var det paus I fem minuter, sen skulle det komma ännu fler överraskningar. Det här var utan tvekan nästan lika illa som födelsedagar.
”And we’re back with the amazing Deztiny Wallie. Because of her it was chaos on the internet for four weeks. She was in a coma and when she woke up three weeks later the whole word took a happy breath. Dezzie, you have a beautiful bracelet, where did you get that from?” frågade Ellen efter att ha summerat vad jag antog att dagens program skulle handla om. Jag sänkte blicken och log svagt.
”When I came home from the hospital I had recieved hundreds of letters. Maybe even a thousand. Ahm, I’ve almost read every one of them, but it’s quite many letters. And I don’t just get letters; some sweet people send me things too. This bracelet I got from a Swedish girl named Alicia. She made it herself in school and I just adore it, so I always wear it.” Svarade jag och tittade upp mot Ellen som nickade glatt.
“It sure is beautiful. You say you’ve gotten more than just letters. Give us some examples.” Sa hon och jag skrattade lätt.
“Ahm, except for this bracelet I’ve received three different necklaces, from different people. I’ve gotten pictures, flowers, cards, hugs, kisses and let’s not forget about all the pokes on Facebook. It’s been crazy.” Påpekade jag och Ellen skrattade lågt åt mina sista ord.
”How many pokes did you have when you checked Facebook for the first time when everything was going back to normal?” frågade hon och jag log roat.
“It’s crazy. I had over 2 000 pokes on Facebook.” Svarade jag och Ellen stirrade på mig med en förvånad blick innan hon började skratta högt.
”Well, that is kinda crazy. Aye, you said you also got lots of kisses… Tell me.” Sa hon och jag sneglade mot Justin som satt I publiken.
”Well, since I woke up Justin is always kissing me. It doesn’t matter what I’m doing, or what he’s doing. I followed him to the studio yesterday and he came out of the recording room several times just to give me a kiss. I think, everything with me and the coma, has changed Justin more than anyone else.” Sa jag och slängde en ursäktande blick mot Justin. Han tittade på mig med ett förvånat uttryck i ansiktet.
”Really? How do you mean?” frågade Ellen, som verkade lika oförstående som Justin. Jag skruvade lite på mig innan jag vände blicken bort från Justin och mötte Ellen’s nyfikna blick.
”Well, he’s quite different. Not bad different, and not different in a big way. I think it’s just a few who can actually notice the change. He’s more… I don’t know how I’m gonna explain it. Every once in a while he look at me, to see that I haven’t disappeared or anything. When we’re asleep he wakes up in the middle of the night, checking my breathing. He doesn’t know that I’m waking up when he does that, but I do. Some nights I’ve also woke up because he’s crying in his sleep. He always keeps an eye on me, and it seems to be hard for him to leave me and go to the studio or whatever. I don’t know if it’s just a reaction for now, or if he’ll always be like that from now on, but it always seems like he’s afraid that I’m just a ghost who will disappear any second.” Svarade jag och rynkade pannan lite. Jag hade funderat på det länge, och jag kunde väl tänka mig att det var en automatisk reaction från hans sida, eftersom att jag sårade honom grundligt och djupt, samt hamnade I koma på det.
”Wow, that sounds… Well I actually don’t have much to say about that. Justin, I know you said that you wasn’t gonna leave the audience today, but could you get down here?” frågade Ellen och jag vände en nyfiken blick mot Justin som nickade kort. Han reste sig upp från platsen mellan Pattie och Jeremy, och kom ner till scenen. Hugh och Taylor hade gått backstage igen under pausen, men soffan satt kvar. När han kom fram till oss reste jag mig upp och tryckte mina läppar mot hans. När han sen kramat om Ellen snabbt satte han sig i fåtöljen med mig i knät.
”So, Justin, is this something you do on purpose or is it just happening?” frågade Ellen när applåderna hade lugnat ner sig igen.
”I don’t do it on purpose. I often know I’m doing it, but it just happens. In the middle of the night I can randomly wake up and just look at her. She’s still pale and very thin, so I need to check if she’s breathing to know that she’s still alive.” Svarade han och jag svalde hårt. Det hade inte bara med koman att göra, och det visste vi båda två.
”Why is that? Do you think?” frågade hon nyfiket och Justin ryckte till igen. Han verkade fundera på vad han skulle svara så jag suckade lågt innan jag svarade i hans ställe.
”I think he’s afraid that i’m gonna leave him again.” svarade jag och Ellen nickade förstående.
”Yeah, but you’re not gonna get down in the coma again. When people has…” började hon men jag skakade på huvudet. Det var en automatisk handling och jag förstod knappt vad jag gjorde.
”I broke up with him nearly two weeks before I got in the coma.” hörde jag mig själv säga och såg hur Ellen spärrade upp ögonen. Det blev knäpptyst runtom scenen och det var först då jag insåg vad jag hade sagt. Jag hade precis berättat för alla att jag dumpat Justin, och att han var rädd att jag skulle göra det igen.
Vet att det är korta kapitel just nu, men det blir så...
Jag ska försöka skriva längre, och framför allt snabbare, men det är mycket som ska falla på plats när de gäller dem här kapitlen... :S
Anyways, tack för era underbara kommentarer på tidigare kapitlet! :)
Ni underbara sötnosar <3
Har ni missat mitt lilla inlägg om 'Saker ni kanske inte visste om Madelene Morén'? Då hittar ni det här under ^^ Inget intressant, bara lika cp som jag ;) <3
Love you all, you know that <3
^^
Hej luvies :) <3
Har knåpat ihop lite saker om mig, som ni kanske inte visste om ^^ Hahaha jag vet att jag är en enorm no-lifer ^^ (aa) Hahaha don't blame me (aa) xD lmao jag är så tråkig ^^
Enjoy angels <3
- Mitt fullständiga namn är Ida Madelene Morén
- Det första jag gjorde när jag fyllde 18 var att ta bort min pappas efternamn 'Granström'
- När jag föddes hade jag så blont hår att det var nästan vitt, så det syntes knappt
- Jag bor i Västerås, på gångavstånd från Hälla
- Jag studerar Djurvård på Jällaskolan som ligger utanför Uppsala
- Min bästa vän heter Stephanie och vi träffades igenom bilddagboken.se (dayviews.com)
- Mina största förebilder är Selena Gomez, Jasmine Villegas, Nikki Reed och Christina Aguilera
- Jag och min mamma är som systrar, samtidigt som bästa vänner :) vi har en väldigt nära relation till varandra
- Mitt längsta förhållande varade i 3 månader, 1 vecka, 2 dagar och 5 minuter (lmao) men det var inte mitt senaste förhållande
- Jag är helt beroende av min telefon (sjukligt beroende)
- Jag avskyr att göra folk besvikna
- Om jag kunde skulle jag lägga upp minst fem kapitel om dagen, för det tycker jag att ni förtjänar allihop
- Jag har svårt för att ta emot komplimanger från folk ^^
- Min största fobi är clowner!
- Jag lider av grov klaustrofobi
- Jag tycker varken om Bacon eller Kassler
- Jag har varit i samma rum som Taylor Lautner (dock var det ett enormt rum (även kallat Hovet i Stockholm xD))
- Jag känner ett speciellt band till Where are you now och Down To Earth
- Jag är förskräckligt dålig på att sjunga xD
- Musik är en enorm del av mitt liv
- Jag kommer gråta när WAYN är slut
- Jag är sjukt stolt över WAYN :')
- Jag kommer nog vara emotionell hela 26 februari, när Bieber Cash fyller 1 år
- Bieber Cash, WAYN och alla ni underbara människor som ingår i #BieberCashFamily har förändrat mitt liv
- Justin nu går Put Your Hearts Up med Ariana Grande på repeat i mina öron ^^
- Det känns som om jag inte ger er tillräckligt mycket berömm och tack för allt ni gör för mig <3
- Jag vill träffa er alla personligen så att jag kan lära känna er och få tid till att prata med er :)
Något mer ni vill veta? Kommentera ;) <3
Kapitel 215 kommer om typ en halvtimme eller något ^^ <3
Where are you now - Kapitel 213
”Öppna skåpet Dezzie, du är inte klar än.” skrattade hon och skakade på huvudet åt mig. Jag slog in kombinationen till låset innan jag försiktigt öppnade skåpsdörren. Mängder av papperslappar föll ut och bredde ut sig över golvet runt mig. Jag hade tydligen inte bara fått brev hemskickade, jag hade fått meddelanden i skolan också. Hastigt lät jag blicken glida mellan alla meddelandena men stannade vid ett som jag läste igenom ordentligt, mer än en gång.
Deztiny!
Vi hoppas verkligen att du kryar på dig snart! Hela världen är i uppror verkar det som, och inte nog med det, hela skolan har en sorgsen dimma över sig. I alla fall, hoppas att du vaknar upp :)
P.S. Vi är ledsna över det som hände inne på toaletten =/ D.S.
//Josephine & Sophie
Jag stod backstage och väntade på att programmet skulle dras igång samt att Ellen skulle presentera mig. Jag började bli lite nervös, jag hade ingen som helst aning om vad hon skulle bjuda på, annat än att Jasmine och Selena skulle sjunga.
”Hello everybody! How are you today?” hörde jag Ellen’s glada röst och publiken jublade åt henne. Jag kunde urskilja hennes skratt bland alla ljud och jag log automatiskt. Ellen’s skratt var så otroligt underbart.
”That’s good. Well, today we’re gonna have a little different show. Yes, I’m serious. Today’s show is only about one amazing person. I know you all know exactly who I’m talking about, so get yourself out here, Deztiny Wallie!” presenterade hon och de två enorma väggarna gled isär och blottade mig som stod därbakom. Applåderna ljöd i rummet och jag vinkade glatt medan jag tog ett par steg närmare Ellen som stod upp och såg på mig med en förvånad blick. Hon hade varit bombsäker på att jag skulle komma in i rullstolen, för det var vad Justin hade pratat med henne om. Däremot hade jag ställt mig upp och struntat i rullstolen direkt när han hade lämnat mig ensam i greenroom eller hur man skulle uttrycka det.
”Wow, you look great Dezzie!” utbrast hon när vi möttes i en kram. Jag skrattade lågt medan jag kramade henne tillbaka.
”Thank you. I actually have Selena to thank for this dress.” svarade jag och backade undan ett steg så att hon kunde se mig helt. Sel hade en helt fantastisk klädlinje, Dream Out Loud, så vi hade kollat igenom kläderna lite och sen kommit överens om att den rosa klänningen passade bra på mig. Den var enkel, söt och lagom lång. Till den hade jag ett par gladiatorsandaler som var helt utan klack. Mina ben var inte tillräckligt starka för att gå i klackskor än, men det var inte långt ifrån. Mr. Lawrence hade använt det som en övning, att börja gå i klackskor igen. Tydligen var det någonting som tränade upp benmuskler enormt mycket. Jag var mest fascinerad av den annorlunda metoden.
”Well, Deztiny. How are you?” frågade Ellen när vi satt oss ner i varsin fåtölj. Frågan var ren, äkta och rakt på. Hon brydde sig, det visste jag mycket väl. Det hade jag sett på hennes tweets som Justin retweetat under tiden jag varit borta. Dessutom hade Justin visat mig deras små sms-konversationer. Hon hade hört av sig till honom nästintill varje dag för att fråga hur det var med mig.
”I’m decent. Ahm, it’s hard work to get all my muscles back, especially when I was such a beast.” Svarade jag och flinade. Ellen skrattade åt mina ord och nickade.
”Well, I’ve been told that you were quite surprised when Justin said that you were the guest of honor for today’s show.” Påpekade hon och jag nickade.
“Yeah, of course I was. I mean, you don’t have guests of honor. I was surprised when he told me I was the first one, and I was more surprised when he said that he was going to sit in the audience, being silent and just watch. I mean, has that ever happened before? Is it even possible that he could be quiet?” spekulerade jag och det enorma rummet fylldes av skratt. Jag vände en sockersöt blick mot Justin som himlade med ögonen mot mig.
”Well, you haven’t changed, that’s a fact. But that’s good. You’re still you, at least what I can see.” Sa hon och log brett. Jag nickade men sa ingenting.
“So, we have some guests here today, you already know that. But we also have a few videos from people who couldn’t come here today. You ready?” frågade Ellen glatt och jag stirrade på henne med en förvånad blick. Vad hade hon nu hittat på? Utan att vänta på mitt svar vände hon sig mot den stora skärmen som stod mellan oss, och jag följde hennes exempel. Skärmen blev mörkt blå och en stor, vit text prydde skärmen där det stod ”WELCOME BACK DEZTINY!” Texten försvann och ersattes av Miley som log mot kameran.
”Hi Dezzie! I’m so glad you finally woke up! I miss you girl! I’ll talk to you later honey! Love you! And hey, welcome back!” sa hon in i kameran och log sitt breda leende. Jag kom på mig själv med att sitta som ett fån med ett brett leende på läpparna. Hon var alltför underbar. I skärmen försvann Miley och ersattes sedan utav Chris Brown, något som förvånade mig eftersom att jag aldrig träffat honom.
”Wazzup Deztiny? I hope you’re alright! Welcome back girl! You scared us completely for a while, or yeah, Justin scared us… Anyway, hope you’re feeling better. Swag.” Sa han I kameran och log brett. Jag tittade på skärmen med ett höjt ögonbryn. Jag visste att han och Justin hade kontakt, men jag hade knappt fattat att han visste vem jag var ens en gång.
”DEZZIE!!!! I’m so glad you’re alive! Damn, don’t ever do that again! You scared the crap outta me! Well, welcome back baby girl, I’ll see you soon.” hörde jag Katy Perry’s röst och när jag fäste blicken på skärmen såg jag hennes varma och vänliga leende. Hon var så underbar, och jag saknade henne. Jag och Justin hade träffat henne några gånger under sommaren och vi hade haft lika roligt varenda gång. Katy vinkade hej då och sen ersattes hon av en kille som jag först inte kopplade vem det var.
”Hi Deztiny! We haven’t met yet, but I really hope we will soon. Me and my Angels have been praying every day for you and I’m glad you’re okay. Welcome back.” Sa han in i kameran och jag insåg då att det var Cody Simpson. Nina var helt galen i honom, det hade jag insett när jag gått in i hennes rum för att låna en kudde, innan jag hamnat i koma.
”Hi beautiful! I’m glad you’re feeling better now. Every one of us in the Twilight Cast has been praying for you, and we’re all happy that you’re back. So welcome back! Keep up your great work! World needs you girl.” Sa Taylor Lautner och jag blinkade förskräckt. Hur kom det sig att han och resten i the Twilight Cast hade fått reda på att jag legat i koma? Det började skrämma mig lite att det var så många som ville hälsa mig välkommen tillbaka. Särskilt när folk jag inte ens träffat hade ett finger med i spelen. Nästa person att inta skärmen fick mig bara att reagera ännu mera, Hugh Jackman.
”Welcome back Deztiny. We’re all glad you’re okay, and we’re all glad that Justin isn’t crying on stage anymore. Both Oscar and Ava is huge fans of him, and when I picked them up from his concert a few weeks ago, they were both crying. They didn’t stop either. I was trying to make them feel better, but that wasn’t easy, I’m telling ya. Well, I hope you’re getting better now, I’ll see you around.” Sa han och jag kände att jag mist kontrollen över ansiktet. Skärmen blev svart men jag kunde inte ens släppa den med blicken.
”Dezzie, close your mouth.” hörde jag Ellen’s röst och gjorde undermedvetet som hon sa innan jag försiktigt vände blicken mot henne. Alla satt på spänn för att vänta på att jag skulle säga någonting. Efter att ha stirrat på Ellen i en halv minut blev min blick lite hårdare.
”Are you trying to kill me?” frågade jag och hon brast ut i skratt, tillsammans med resten av människorna runtomkring mig. Hon vände en oskyldig blick mot mig och jag himlade med ögonen.
”Of course you are. Damn it Ellen! My heart isn’t very strong and you show me…. This!” fortsatte jag, vilket resulterade i att hennes skratt blev ännu mer sprudlande. Någonting fångade min uppmärksamhet vid sidan om mig och när jag nyfiket vände blicken mot punkten så började jag asgarva innan jag gömde ansiktet i händerna. Hugh Jackman hade kommit ut på scenen, och han kom gående mot mig med sitt vanliga leende.
”Hello Deztiny.” sa han när han kommit närmare. Ellen ställde sig upp för att ge honom en kram och jag gjorde detsamma.
”Hi.” skrattade jag när han kramade om mig, jag kunde inte sluta skratta. Någon skulle få sota för det här, det var en sak som var säker.
”Are you even breathing Dezzie?” frågade Ellen när vi satt oss ner igen. Hugh satt i en soffa som stod bredvid min fåtölj och jag kände bådas blickar på mig där jag satt och stirrade ut i ingenting för att försöka lugna ner mig. Min största Celebrity Crush satt bredvid mig, det var väl klart att jag inte andades.
”I’m fine.” lyckades jag kläcka ur mig, vilket fick förödande konsekvenser, mer skratt fyllde rummet och jag kände en hand över min rygg. När jag sneglade åt det hållet fick jag mig en chock. Nu var det inte bara Hugh Jackman som satt i soffan, utan Taylor Lautner också. Det var han som lagt en hand över min rygg. På något sätt hade dem hunnit fixa så att Hugh hade hoppat ett snäpp bortåt så att Taylor kunde sätta sig närmast mig.
”You ARE trying to kill me. I thought we were friends.”utbrast jag och slängde en vädjande blick mot Ellen. Hon hade i alla fall roligt åt det här, det syntes lång väg. Hennes skratt fyllde återigen scenen och hon var inte den enda som skrattade, snarare tvärtom. Det var nog bara jag som inte skrattade gissade jag på.
”Okay, I’m sorry. You should have seen your face. Damn it’s good I have everything recorded. No one can ever say that you’re not human, Dezzie. Oh my gosh. Okay, let’s take a break, and when we’re back, we have some more awesome surprises for you all.” Sa Ellen och jag suckade. Nu var det paus I fem minuter, sen skulle det komma ännu fler överraskningar. Det här var utan tvekan nästan lika illa som födelsedagar.
Damn luvies...
Det här kapitlet var trixigt att skriva O.o
Trixigare än vad jag först räknat med...
Men nu är det här!
Jag har nästa klart också så det kommer om en liten stund :)
Hmmm.... Hur skulle ni reagera om eran Celebrity Crush dök upp helt outta nowhere och överraskade er? :P
Och Tack för alla era underbara bidrag såhär långt. Jag trodde knappast att så många skulle mejla, men jag har knåpat ihop 16 mejl hittills!
Fortsätt dock att vara med i tävlingen (inlägget under), för det är väl lika bra att göra det sjukligt svårt när vi ändå är igång?! ;) <3
Sen har jag lite funderingar också... Men det kanske jag skriver om under nästa kapitel :) <3
Love ya'all <3
Bieber Cash's första "TÄVLING" luvies :D
Jaa vad säger ni? Vill ni bli förevigade i WAYN? ;)
Hahaha jag behöver en karaktär som kommer dyka upp lite då och då i WAYN, men som kommer ha en fast roll i novellen.
Är du intresserad av att "vara med" i WAYN?
Då gör du såhär;
- Skicka ett mejl till [email protected] där du svarar på mina fem frågor :)
- Vad heter du?
- Hur gammal är du?
- Vem är din favorit i WAYN?
- Vem av killarna i WAYN tycker du bäst om BORTSETT från Justin?
- Varför vill du vara med i WAYN?
- Berätta hur du är som person, hur du ser ut och beskriv din personlighet
- Vänta på att jag läser igenom alla mejl och annonserar ut 'vinnaren' :)
Så vad väntar ni på? Skicka ett mejl :) <3
Where are you now - Kapitel 212
”Jag vet att du hatar det här älskling, men det går fort att bygga upp musklerna igen, om du bara gör det på rätt sätt.” påpekade han och kysste mig innan han snabbt lyfte upp mig i famnen. Jag visste att han hade haft rätt, men det var inte mindre plågsamt för det. Jag ville bara att allting skulle gå tillbaka till det vanliga igen. Jag var otålig, otåligare än vanligt och mitt tålamod bara sjönk allt mer och mer. Det kändes som om jag aldrig riktigt skulle få till musklerna helt igen. Inte som dem en gång varit i alla fall. Jag hoppades dock att jag hade fel, något jag haft väldigt mycket den senaste tiden.
”Det ser bra ut Dezzie!” hörde jag Caitlin’s välbekanta röst bakom mig och jag vände snabbt blicken bakåt där den stannade på henne där hon stod i dörröppningen till den lilla salen fylld med grejer.
”Det är fortfarande lång väg kvar.” muttrade jag till svar och Caitlin skrockade lite. Bakom henne dök ytterligare en gestalt upp i dörren och jag log fånigt brett, Christian.
”Koman har gjort dig mer otålig. Vad har hänt med ditt oändliga tålamod bruden?” frågade han och jag ryckte på axlarna.
”Jag har ingen aning faktiskt. Tror den är kvar i djupet.” svarade jag och log svagt mot dem. Att se två av mina bästa vänner stå och se på mig med samma blickar som innan koman, det var mäktigt för mig. Särskilt eftersom att jag hade sårat Justin så fruktansvärt mycket att det var galet. Ändå pratade alla fortfarande med mig, precis som om jag inte gjort någonting.
”Klar att åka?” frågade Caitlin och drog mig tillbaka från min djupa sjö av tankar. Jag vände en vädjande blick mot sjukgymnasten, Mr. Lawrence, som nickade.
”Du har varit duktig idag, så givetvis. Vi ses imorgon, Deztiny.” sa Mr. Lawrence och jag nickade tacksamt. Han hjälpte mig lugnt upp till stående och jag satte mig sen försiktigt ner i rullstolen igen. Justin hade haft rätt, muskler gick rätt snabbt att bygga upp igen, i alla fall grunden.
”Behöver du hjälp med någonting Dezzie?” frågade Christian vänligt när jag använde mina nyfunna muskler till att komma ut från rummet och sedan även ut ur huset där Caitlin’s bil stod och väntade på oss. Han var bara snäll, det visste jag, men jag kunde inte låta bli att himla med ögonen och muttra lågt för mig själv.
”Nej jag klarar mig just nu. Jag kan behöva en hjälpande hand för att ta mig in i bilen sen.” medgav jag medan jag rullade i riktning mot den upplåsta bilen. Caitlin gick före och öppnade passagerardörren åt mig men lät mig ta mig fram för egen maskin. Det var jobbigt, det kunde jag erkänna, och jag visste mycket väl att jag skulle ha träningsverk dagen efter, men det var nödvändigt.
”Okej, jag klarar mig inte själv längre. Du har tillåtelse till att hjälpa mig bro.” mumlade jag till Christian och i ögonvrån kunde jag skymta att han nickade. Det gick smidigare än vad jag vågat hoppas på och jag vände ett höjt ögonbryn mot Christian.
”Har du börjat träna…?” frågade jag och såg hur han stirrade på mig en stund innan han skrockade roat.
”Jag har tränat länge Dezzie, tack så mycket för att du ser det först nu.” påpekade han ironiskt och jag rynkade pannan mot honom. Någonting kändes annorlunda. Det kändes som om jag hade missat någonting, viktigt.
”Alla händer och fötter inne i bilen?” frågade Caitlin och drog mig tillbaka till framsätet igen. Jag nickade och insåg att Christian redan stängt dörren om mig, och till och med hunnit hoppa in i baksätet. Caitlin svängde ut från parkeringen och började köra tillbaka samma väg som Justin hade åkt när han släppt av mig några timmar tidigare.
”Caitlin? Ska du skjutsa hem mig?” frågade jag efter några minuters tystnad. Hon vände sig mot mig och nickade innan hon återigen vände blicken mot vägen igen.
”Ja det var tanken, vadå då?” frågade hon och vände blicken mot mig med jämna mellanrum. Hon såg så förvånad ut, och jag kunde inte riktigt förstå varför.
”Jag vill inte vara hemma själv, kan inte jag få åka med till skolan?” bad jag och hon vände sig mot mig och gav mig ytterligare en blick jag inte kunde tyda.
”Dezzie, jag har en direkt order från Justin att jag skulle hämta dig från sjukgymnasten på lunchen, köra hem dig och sen åka tillbaka till skolan i tid till lektionen.” påpekade hon och jag höjde ögonbrynen åt henne.
”Sen när tar du order från honom? Och sen när lyder du honom?” frågade jag förvånat och hon log svagt åt mina ord.
”Sen Deztiny Wallie låg i koma i tre veckor. Dezzie, jag skojar inte, jag har aldrig någonsin sett Justin så uppriven som då.” påpekade hon allvarligt och hugget av dåligt samvete kom tillbaka som en blixt.
”Caitlin, jag vet att jag sårade Justin. Jag vet att jag gjorde honom orolig. Tro mig, jag vet. Jag kommer att få leva med det för all framtid. Men jag vill åka till skolan, med er. Inte till berget, själv! Justin dör inte av att jag åker till skolan och faktiskt bevisar för folk att jag lever och mår bra, eller hur?” frågade jag och Caitlin skruvade på sig.
”Caitlin, hon har en poäng. VI åker till skolan. Jag kan ta det med Justin sen om han blir sur.” hörde jag Christian säga från baksätet och jag log tacksamt mot honom i backspegeln. Caitlin suckade där hon satt bakom ratten innan hon saktade ner bilen för att svänga.
”Fine, men du får ta det med Justin om han inte tycker om det.” muttrade hon medan hon körde mot skolan istället för hemåt. Jag log glatt för mig själv. Jag hade saknat skolan, jag hade saknat Rebecca och Laura. Jag hade smsat med dem båda rätt mycket sedan jag vaknat igen, och båda hade varit oroliga för min skull. Tydligen hade dem besökt mig på sjukhuset så ofta dem kunde också.
”Är du säker på det här nu då?” frågade Caitlin och jag ryckte förvånat till. När jag tittade omkring mig insåg jag att vi redan stod på parkeringen utanför skolan. Jag nickade mot henne och hon suckade. Dörren på min sida öppnades och Christian stod där med ett tålmodigt leende. Jag suckade hjälplöst medan jag nickade. Med försiktiga händer förflyttade han mig från bilen till rullstolen, som dem på något sätt fått in i bagageluckan. Eftersom att jag var trött sen jag kämpat med mina muskler i runt två timmar så tillät jag till och med att han puttade mig fram.
”Säg till om du vill att jag ska släppa dig.” sa han och jag suckade.
”Jag tror inte det kommer hända, Christian, jag har knappt någon kraft kvar. Det är jobbigt att bygga muskler.” påpekade jag och han skrattade roat åt min kommentar medan han fortsatte putta mig framåt för att ta oss närmare och närmare skolbyggnaden som för tillfället var helt öde på folk. Antagligen hade alla gått in på lektion igen efter lunchen, vilket betydde att både Caitlin och Christian var försenade. Caitlin verkade ha insett samma sak för hon tog över från Christian innan hon schasade iväg honom.
”Gå på lektion du så ses vi sen, jag tar med mig Dezzie till lektionen. Vi slutar ju samtidigt, och du lär ju hur som helst hitta oss.” sa hon till sin lillebror som nickade. Han kastade en leende blick mot mig innan han satte iväg genom korridoren för att ta sig till sin lektion. Jag hoppades att han inte hamnade i trubbel eller någonting.
”Vi har Emily, så förbered dig på en timme med oändligt många frågor.” sa Caitlin innan hon knackade på dörren för att sen öppna den smått.
”Nej men hej Caitlin, så du bestämmer dig för att göra oss sällskap?” hörde jag Emily’s varma och vänliga röst inifrån klassrummet.
”Ja, jag har en liten gäst med oss idag som inte kunde hålla sig borta härifrån.” skrattade hon innan hon öppnade dörren så att blickarna föll på mig. Emily’s ansikte bröt upp i ett enormt leende och hon kom fram till mig för att ge mig en försiktig kram.
”Nej men hej Dezzie! Herregud, hur är det med dig?” frågade hon när hon släppt mig igen. Jag ryckte på axlarna mot henne medan Caitlin rullade in mig i klassrummet.
”Trött efter sjukgymnasten. Det är jobbigt att bygga upp muskler igen. Sen är jag allmänt seg i huvudet också, men hjärnkontoret har nog inte kommit igång än bara.” log jag till svar. Hon nickade moderligt mot mig och jag kunde se Pattie i hennes ansikte. Pattie som alltid var så omtänksam och bryende. Emily var precis som hon.
”Caitlin sa att du inte skulle komma tillbaka förrän om ett par veckor.” påpekade hon oförstående och jag log roat.
”Det var väl tanken, men jag tänkte visa för er att jag faktiskt lever.” skrockade jag och jag hörde fnissningar från några andra i klassen. Det var skönt att se dem le och skratta igen. Jag hade saknat skolan förvånansvärt mycket, men jag kunde inte se två av dem jag saknat mest, Laura och Rebecca. Dem kanske inte var i skolan idag.
”Det är bra. Jag antar att du inte har slängt en blick i ditt skåp, i sånt fall skulle du nog ha varit fast där borta en stund.” log Emily och jag tittade på henne med förvirrad blick. Vad var det med mitt skåp?
”Caitlin, ta med henne och visa. Hon behöver ändå inte vara med på lektionen och du har jobbat mycket på sjukhuset har jag sett, så ni kan få ta det lugnt den här lektionen.” log Emily och Caitlin nickade tacksamt mot henne. Jag lät Caitlin köra mig ut från lektionssalen och sen vidare genom korridoren för att sedan stanna framför mitt skåp. Min första tanke var att det var alldaglig klotter på skåpet, men sen insåg jag att det var små korta meddelanden till mig. Med ett leende på läpparna läste jag igenom dem alla och vände mig sen mot Caitlin så att hon kunde köra mig tillbaka till klassrummet igen.
”Öppna skåpet Dezzie, du är inte klar än.” skrattade hon och skakade på huvudet åt mig. Jag slog in kombinationen till låset innan jag försiktigt öppnade skåpsdörren. Mängder av papperslappar föll ut och bredde ut sig över golvet runt mig. Jag hade tydligen inte bara fått brev hemskickade, jag hade fått meddelanden i skolan också. Hastigt lät jag blicken glida mellan alla meddelandena men stannade vid ett som jag läste igenom ordentligt, mer än en gång.
Deztiny!
Vi hoppas verkligen att du kryar på dig snart! Hela världen är i uppror verkar det som, och inte nog med det, hela skolan har en sorgsen dimma över sig. I alla fall, hoppas att du vaknar upp :)
P.S. Vi är ledsna över det som hände inne på toaletten =/ D.S.
//Josephine & Sophie
Damn! Nu fick hon en ursäkt från tjejerna också...
Tycker ni hon ska godta deras ursäkt?
Josephine och Sophie är ju blondinen och brunetten som snackade med henne inne på toaletten under hennes första skoldag... När brunetten (Josephine) slog henne....
Det var meningen att de här kapitlet skulle kommit upp igår, men jag lyckades somna :S
Nästa kapitel kommer snart i alla fall :D
Tack för era underbara kommentarer, och alla era röster på Blog Awards ^^ <3
Love you all <3
Where are you now - Kapitel 211
”Dem skulle äta middag, så vi skulle höras av senare istället.” uppdaterade han mig och jag nickade. När jag kastade en blick på bordet så fick jag nästan tårar i ögonen. Justin hade gjort lasagne, samma rätt som vi ätit under vår första dejt.
”Absolut. She’ll be there. Självklart. Vi hörs sen.” sa Justin bredvid mig. Han satt i soffan med mig medan jag öppnade och läste fler brev jag fått.
”Var kommer jag vara?” frågade jag när han lagt på och vänt sig mot mig igen.
”Du ska till the Ellen Show på fredag.” svarade han och jag log glatt. Jag hade saknat Ellen, och det visste nog Justin också.
”Vad ska ni prata om den här gången?” frågade jag nyfiken men Justin bara höjde ett ögonbryn mot mig innan han flinade.
”Jag ska sitta i publiken och vara tyst. Det är du som är gästen på fredag älskling.” log han och jag stirrade på honom. Skulle han sitta i publiken? Och vara tyst dessutom, det kunde ju bli en syn jag sent skulle glömma.
”Varför?” frågade jag och la huvudet på sned.
”För att hon vill prata med dig, och hon vill ha med dig i sitt program. Det är många som har frågat efter dig och som vill att du ska komma dit, så hon har planerat in dig till på fredag. Det är du som är huvudgästen.” svarade han innan han vände sig mot brevet jag höll i handen.
”Är jag huvudgästen? Hon brukar väl aldrig ha huvudgäster?” frågade jag, fortfarande lika oförstående. Justin vände sin blick mot mig och log överseende.
”Nej, hon brukar inte ha huvudgäster, men på fredag ska hon ha det. Selena och Jasmine kommer vara där och uppträda, men resten av tiden går åt till dig. Det är inga fler som gästar henne då.” svarade han lugnt. Jag trodde först inte att jag hört rätt, men han verkade helt seriös om det. I huvudet räknade jag hur många dagar det skulle ta innan fredag och insåg att jag hade fem dagar på mig att träna upp musklerna igen. Det skulle jag väl klara av?
”När ska jag åka till sjukgymnasten?” frågade jag och bytte ämne helt. Justin slängde en blick på klockan som prydde telefonen.
”Vi ska åka om tio minuter. Jag lämnar dig där baby, jag måste till studion och arbeta med jul skivan, men Caitlin kommer dit när hon har lunch, så du behöver inte vara själv så länge.” svarade han och jag nickade tacksamt. Han reste sig ur soffan och gick uppför trappan, antagligen för att hämta sånt han skulle ha med sig till jobbet. När han kom ner hade han bytt kläder helt och hade dessutom med sig en uppsättning nya plagg till mig. Med plågad blick lät jag honom hjälpa mig, men det var knappt. Det var ett som var säkert, jag tänkte inte vara så här hjälplös länge till!
”Redo att åka?” frågade Justin när jag fått på mig kläderna ordentligt. Jag hade mina gråa mjukisbyxor på mig, som det stod mitt namn på i turkos, och dem var obehagligt stora. Visst var det ju meningen att dem skulle vara stora, men det här var ju löjligt.
”Ja jag är klar.” mumlade jag till svar och gav honom en hopplös blick. Han visste vad blicken betydde, det var den han fick när jag gav honom tillåtelse till att lyfta upp mig och bära mig dit jag skulle, även om jag avskydde det mer än någonting annat.
”Jag vet att du hatar det här älskling, men det går fort att bygga upp musklerna igen, om du bara gör det på rätt sätt.” påpekade han och kysste mig innan han snabbt lyfte upp mig i famnen. Jag visste att han hade haft rätt, men det var inte mindre plågsamt för det. Jag ville bara att allting skulle gå tillbaka till det vanliga igen. Jag var otålig, otåligare än vanligt och mitt tålamod bara sjönk allt mer och mer. Det kändes som om jag aldrig riktigt skulle få till musklerna helt igen. Inte som dem en gång varit i alla fall. Jag hoppades dock att jag hade fel, något jag haft väldigt mycket den senaste tiden.
Inte superlångt, I know, men nästa kommer bli längre :)
Sneak peek; överraskning, glädje, ursäkt, återförening ;)
Taggade? ;)
Tack för era söta kommentarer ;)
Jag funderade på om jag skulle ladda upp min roliga (not) fredagsfilm på youtube så att ni alla kunde se den, meeeeeen jag ångrade mig xD It's just... it's just... uh-uh ^^ xD
Anyways, love ya'all <3
Where are you now - Kapitel 210
”Hallå?” sa jag i telefonen och hörde hur någon andades ut i andra änden.
”Hej gumman!” hörde jag Ellie’s röst och kunde inte hindra mig själv från att le. Under de senaste dagarna hade jag fått besök av många människor som jag älskade, men jag hade saknat Ellie, eftersom att hon tydligen var på Mallorca.
”Jag är så ledsen över att jag inte kunnat träffa dig än, jag önskar att jag hade kunnat! Jag lovar!” utbrast hon och jag skrattade lågt. Hon stressade fortfarande upp sig över allting.
”Det är ingen fara Ellie! Now, tell me! Justin berättade att ni är på Mallorca tillsammans för att det inte går så bra hemma.” sa jag och hörde hur hon suckade i andra änden.
”Ja du vet ju hur mamma är. Hon frågade om jag var deprimerad eller någonting, eftersom att jag äter mer nu och dessutom börjar få lite mage. När jag berättade att jag var gravid blev hon skogstokig och var på väg att släpa iväg mig till sjukhuset för att göra abort. Vi började bråka, rätt ordentligt, och det slutade med att jag packade ner mina saker och åkte hem till Sky.” berättade hon och jag blinkade till. Hade Ellie ställt sig emot Charlotte? Det var något nytt.
”Sky är lika förvånad som du.” skrattade hon när jag inte sa någonting. Jag fnissade lite, det spelade ingen roll att vi var hur långt bort ifrån varandra som helst, hon kände mig lika bra ändå.
”Så hur är det nu då? Jag vet att ni är i Spanien, men jag menar. Har hon lugnat ner sig?” frågade jag och bannade mig själv för att jag inte kunde resa mig upp.
”Nej, jag har inte pratat med henne sen vårt bråk. Jag bor hos Sky tills vidare. Justin och Sky hade pratat efter det och Justin hade tyckt att vi behövde komma bort lite, bara vi två, så han beställde en resa för oss till Mallorca. Han sa någonting om att det var en present från er för att vi skulle ha barn. Du har en underbar kille Dezzie, det hoppas jag att du vet.” sa hon och jag log för mig själv. Det visste jag. Om det var någon som visste det så var det jag.
”Jag vet. Han är otrolig. Men hur gör ni sen då? Jag tvivlar på att ni kan bo hos Sky sen när du klämmer ut ungen… Det är alldeles för trångt.” påpekade jag allvarligt och Ellie suckade instämmande.
”Jo, tro mig, vi vet. Vi har inte pratat om det så mycket än, de senaste veckorna har vi bara tagit det lugnt och haft kul. Sky är helt överlycklig för att jag är gravid. Han är nog mer längtansfull än vad jag är.” skrattade hon och jag himlade med ögonen. Det trodde jag så mycket som jag ville på. Det märktes att hon var överlycklig, särskilt eftersom att hon inte direkt haft några fasta planer på att skaffa barn än på ett tag.
”Hur ska ni göra med skola och så då?” frågade jag, fortfarande med min allvarliga röst. Ellie skulle ju föda i april någon gång, hon skulle behöva ta mammaledigt precis innan studenten.
”Jag vet inte riktigt. Hemundervisning?” frågade hon med en frustrerad suck. Det här var jobbigt för henne att prata om, det förstod jag, men samtidigt var det viktigt.
”Ellie, varför flyttar ni inte ner hit? Jag är säker på att ni skulle kunna bo hos oss tills ni hittar någonting eget, och vi kan säkert fixa hemundervisning för dig. Dessutom får du hjälp med allting.” föreslog jag och log för mig själv. Det var en bra plan, tyckte jag själv.
”Du tycker det ja, men vad tror du Pattie och Justin tycker om det?” frågade Ellie och jag kunde nästan svära på att hon himlat med ögonen åt mig.
”Jag är säker på att Pattie inte har någonting emot det. Hon är nog glad om hon kan hjälpa till. Jag tror inte Justin skulle klaga heller faktiskt. Han tycker om er båda två och hade inte jag gett er det här förslaget så skulle han nog göra det tillslut.” svarade jag självsäkert. I ögonvrån såg jag hur någon kom in i vardagsrummet och när jag vände blicken mot personen såg jag att det var Justin. Han hade rullat fram rullstolen så antagligen var det mat. Med en irriterad suck nickade jag godkännande och han kom för att lyfta upp mig.
”Justin? Skulle du ha något emot att Ellie och Sky flyttade in här ett tag?” frågade jag när han satt mig på stolen vid matbordet. Han tittade på mig och sken upp innan han tog telefonen ifrån mig.
”Det är en jättebra idé Ellie! Va? Nej mamma skulle verkligen inte ha någonting emot det! Då slipper hon oroa sig för att ni har det bra. Ja hon går ofta runt och tänker på dig ska jag tala om för dig. Precis. Jag ska meddela mamma om det när hon kommer hem så hör jag av mig ikväll. Vill du prata med De…. Aha, okej. Ja men vi hörs ikväll då. Hälsa Sky. Hej då.” pratade han på i telefonen och jag granskade honom med ett svagt leende. Han var så avslappnad när han pratade med dem, och jag älskade att han kom så bra överens med en av mina bästa vänner, och hennes pojkvän. Det fick mig att må bra.
”Dem skulle äta middag, så vi skulle höras av senare istället.” uppdaterade han mig och jag nickade. När jag kastade en blick på bordet så fick jag nästan tårar i ögonen. Justin hade gjort lasagne, samma rätt som vi ätit under vår första dejt.
Äntligen fick jag upp kapitlet!
Jag har suttit och försökt få min dator att konnekta med USB-minnet, men dem är inte på min sida idag, det är ett som är säkert -.-'
Så då kopplade jag telefonen direkt till datan istället så nu kör vi ;) <3
Hmm... Vad tror ni?
Kommer Ellie och Sky gå med på Dezzie's förslag om att flytta in till dem?
Dem har ju ändå ingenstans att bo och Ellie trycker snart ut ungen också.... Hmm :P
Tack för era underbara kommentarer. Ni är bäst, det är ett som är säkert <3
Love you all <3
Aye, kolla in inlägget under det här kapitlet... Blog Awards ;) <3
Blog Awards
Jaani, jag är nominerad till, ironiskt nog, Bästa Justin Bieber Bloggen :) Om ni vill, gå in och rösta på mig, men jaa... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer ^^ Haha det är en kul grej, men jaa, som Stephis så fint uttryckte det; Det är kul att vinna "en kul grej" oxå ^^ :) <3
[KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT KOMMA TILL INLÄGGET]
Juste, man får tydligen rösta hur många gånger som helst, och dessutom gärna mellan flera kategorier, så gör mig stolt och rösta så det brinner i tassarna på er ^^ På dem ni tycker är bäst :) <3
Jag har läst igenom min lilla chat-box till vänster och jag kan inte låta bli att le :) MEN det har INTE hänt någonting :) Ni behöver inte vara oroliga för min skull, jag mår bra :) Däremot var det först idag dem satte igång min telefon, så det är först nu jag kan börja slänga upp kapitel igen <3
Jag vet att jag missade det men GLAD ALLA HJÄRTANS DAG mina underbara änglar <3 Ni är helt otroligt fantastiska och jag förstår inte vad jag skulle göra utan er alla <3
Jag följer ALLA tillbaka på Twitter, och jag svarar även alla som tweetar mig (dessutom kan ni skriva upp att jag creepar också) så följ mig @Ditidinanayo och jag följer er tillbaka :) <3
Nästa kapitel kommer upp snart, #purplepromise <3
And for the last; I LOVE #BIEBERCASHFAMILY <3 Ni är hel underbara <3
Where are you now - Kapitel 209
”Samma dag som Caitlin berättade allting för mig hade jag en väldigt spännande soundcheck. Mina beliebers hade en soundcheck för mig, och inte tvärtom. Sen har jag haft en till konsert, samt att jag gästade Selena’s konsert häromdagen.” svarade han och jag tittade på honom med en förvånad blick. Hade han inte haft sin soundcheck själv?
”Kenny spelade in allting, så du kan få se videon när vi kommer hem.” log han och jag suckade med ett leende på läpparna. Det var någonting som lät intalande, att åka hem.
”Välkommen hem älskling.” sa Justin när han bar mig över tröskeln till det stora huset. Han gav mig en snabb kyss innan han satte ner mig i rullstolen som Kenny burit in i huset. Jag kände mig lagom glad över att behöva bli omkring dragen i en rullstol, men eftersom att jag knappt kunde stå själv så var det den enda lösningen just nu. Jag kunde nog inte uttrycka mig med ord för hur mycket jag längtade tills jag skulle få slippa vara så beroende av Justin, eller någon annan. Jag kunde knappt skjutsa runt rullstolen själv för mina armar hade ungefär samma styrka som spagetti.
”Tro mig, det är skönt att vara hemma!” utbrast jag lättat och andades ut lite. Att ligga på sjukhuset var ingenting som jag uppskattade, och ännu mindre populärt var det att ligga där i en vecka efter att jag vaknat.
”Jag ska laga lite mat, så du får stanna i vardagsrummet en stund.” sa Justin och körde mig mot vardagsrummet. Jag var på väg att invända, varför kunde jag inte göra honom sällskap i köket? Men när vi kom runt hörnet till det stora, alltför hemtrevliga rummet fick jag en chock. Hela rummet var fyllt till bredden med hundratals blombuketter och flera högar med brev.
”Världen har saknat dig älskling.” sa Justin och jag vände en chockad blick mot honom. Han skrattade lätt innan han lyfte upp mig och satte ner mig i soffan.
”Alla blommor är skickade utav olika personer, och det finns ett brev med alla, men du får börja med att beta av några utav breven.” sa han och la en stor hög bredvid mig i soffan. Jag granskade dem färgglada breven med stor beundran. Jag hade nog aldrig fått så många brev någonsin.
”Justin, kan jag få min telefon?” frågade jag och släppte breven med blicken. Han nickade och drog fram min iPhone ur jackfickan. Den var avstängd, antagligen för att spara batteri, så jag satte igång den och la den i knät för att öppna det första brevet.
Dear Deztiny
I really hope you wake up soon! You’re my biggest inspiration and I’m heartbroken that you might not light up the world anymore. I pray for you every day, and I hope that the rest of the world does the same!
You are needed in this world. Every country, every school, every family should have someone like you in it. You’re an important person and I love you so much!
Wake up soon Dezzie!
/Lizzie McGee (@ImWithDeztinyW on Twitter)
Med ett brett leende på läpparna la jag tillbaka brevet i det rosa kuvertet och la det åt sidan så att jag kunde öppna nästa.
Deztiny!
I don’t think you actually know how much you mean to me, and to the world. Since we found out that you were on the hospital not waking up, Twitter was going crazy. The whole world was going crazy. It’s so many videos up on YouTube from people who want you to wake up. There’s always at least one TT a day that’s about you.
You’ve made the world a better place, just by existing and being yourself. I wish you could wake up and see it with your own eyes.
Justin is heartbroken. He’s been trying to stay strong, for our sake, but he’s not very good at it. He usually cries on the stage when he sings Down To Earth, but now he’s crying in almost every song. I saw him here in Atlanta yesterday and he cried. He cried to Baby, to That Should Be Me and to I’ll Be. I mean, come on, he never cries when he sings Baby!
I also went to Selena’s concert a few hours ago and he showed up there. I don’t know if he was meant to, but he did, and he sang cry me a river by Justin Timberlake. He didn’t cry, but he had so much power in his voice. It was sick, I’m telling you.
When you wake up, take a look at all of his tweets, he always updates us about you, and he always thanks us for our prayers. He recorded some beliebers the other day. They were standing outside the hospital singing Pray together. You’ve created a big hole in the atmosphere, so please come back to us. We need you Dezzie. Even if some annoying people don’t think so, the world needs you!
I love you Dezzie! All of us in the DH family loves you so much!
Never forget that! <3
/Mikayla Simpson (@MikaylaWithZ)
Jag läste igenom Mikayla’s brev två gånger och blinkade förvånat. Han hade gråtit till Baby. Han hade gråtit till That Should Be Me. Återigen fylldes jag med skuldkänslor. För att slippa tänka på hur jag plågat Justin la jag ner brevet i kuvertet igen och gick vidare till nästa brev. När jag öppnade det och skulle ta ut brevet ramlade det ut någonting ner i mitt knä. När jag tog upp det såg jag att det var ett blått armband. På det stod det I LOVE YOU och det såg ut att vara handgjort. Efter att jag satt på mig det, och suckat över hur smal min handled var, öppnade jag nyfiket brevet och läste med stort intresse.
Hi Deztiny!
I’m Alicia, and I just want you to know that I love you. I love you very much and I hope you wake up soon so that you can read this. I’m sure you get very many letters from people, but I won’t lose my hope about this letter.
Anyway, we all want you to wake up! We’re a small group in Sweden (Swedish DH’s) and we all pray for you every day. We have our own Facebook-group so that we can get together and share our feelings. Not many people understands what we are going through, because it’s not that many here that actually knows who you are. But we do excist here, believe me!
I made this bracelet for you in school. It’s not very good, but I just felt that I wanted to give you something. If you come to Sweden some time I promise you I will make another one that’s better than this one!
Get well soon Dezzie, and wake up. We want to see you smile to the world!
I love you!
/Alicia form Sweden
Efter att ha läst igenom brevet begrundade jag armbandet en stund. Det var riktigt fint. Hade inte Alicia skrivit i brevet att det var hon som gjort det hade jag trott att hon köpt det på någon affär. En sak var i alla fall säker, jag älskade det. Med ett tacksamt leende vek jag ihop brevet igen för att stoppa ner det i kuvertet. Det gick lite trögt och när jag tittade ner i det insåg jag att jag missat någonting. Jag tog ut det lilla pappret stod det någonting i lila på pappret. Med ett leende läste jag de skrivna orden.
P.S. Tell Justin to get his sexy ass to Sweden. We feel a little left out over here. Narnia does exist you know! ;P D.S.
Jag skrattade roat åt orden och skulle precis lägga tillbaka det i kuvertet när jag såg att det var någonting på baksidan. Det var ett fotografi. Ett foto utav hundratals människor med olika saker på sig som relaterade till Justin. Efter att ha granskat bilden la jag ner den tillsammans med brevet i kuvertet och la det sen lite åt sidan så att jag kunde visa den för Justin sen. Lugnt tog jag upp mobilen jag hade i knät, som nu var påslagen, och klickade mig in på Twitter. Jag visste inte helt och hållet hur jag skulle tacka alla för alla brev, så jag skrev det första som poppade upp i mitt huvud.
@DeztinyWallie
I’ve missed u! I’ve missed the world! I’ve missed my friends & my family! I’ve missed all u amazing people out here! I’ve missed Twitter!
@DeztinyWallie
It’s good to be back! Feel very weak right now, but I hope I will recover quickly! I hate feeling so helpless LOL ^^
@DeztinyWallie
Thank you all for your wonderful letters! I’ve read 3 so far, but I will read them all! Wish I could thank you all in person! #YouRock
@DeztinyWallie
I’ve heard everything you’ve done for me. Singing outside the hospital, showing up, taking care of @justinbieber when I was out ^^
@DeztinyWallie
I know I’m spamming you right now, but I’ve missed Twitter so much! I’ve missed you all! I’m planning a surprise for you <3 #DezzieIsBack ;)
Jag hade så otroligt mycket mer jag ville skriva, men jag hindrade mig själv från det. Istället scrollade jag genom mina mentions som vällde in.
@PrayForDeztiny
OMD! @DeztinyWallie has been awake 4 a week, now trying 2 recover, & she’s found Twitter again ^^ thnx @justinbieber, now no one is safe xD
Jag log roat åt tweeten innan jag skrev in ett svar.
@DeztinyWallie
@PrayForDeztiny; LOL you’re so right. @justinbieber made a mistake by giving me my phone back! ^^ jk, I’m gonna be nice :) <3
Med ett flin på läpparna skickade jag iväg tweeten innan jag fortsatte scrolla ner. Jag ville svara alla som skrev, men då skulle jag snabbt hamna i tweet limit, och jag bestämde mig för att bara svara ett fåtal, i alla fall nu.
@OnlyHopeMM
@DeztinyWallie I’m glad you’re awake! For a second I started to doubt the ability of the Biebz, but it seems like he worked this out too ;)
@DeztinyWallie
@OnlyHopeMM; LOL never doubt the ability of the Biebz ^^ But yes, it worked out and I’m glad it did luv :)
Fler och fler tweets kom upp i mina mentions så jag bestämde mig för att gå in på andras walls för att se om dem skrivit någonting intressant. Jasmine hade inte tweetat sedan några timmar innan och då hade hon svarat några fans. Långsamt scrollade jag nerför sidan och fastnade genast för en tweet som jag snabbt retweetade.
@JASMINEVILLEGAS
Finally I will be able to sleep! Thank you Lord for giving us @DeztinyWallie back! LOL my night will be long and good :) <3
Jag skrockade fortfarande lågt när jag gick ifrån Jasmine’s sida och vidare till Caitlin’s. Hon hade bara tweetat enstaka tweets per dag de senaste veckorna. Hennes senaste tweet fick mig att le lite besvärat.
@godsgirl8494
Hello bed! I’ve missed you so much! Haven’t missed @LittleCBeadles that much though. I love you, but no. Let me sleep!
Jag skrattade roat innan jag klickade mig in på Selena’s sida istället. Hon hade inte tweetat mycket alls. Mest retweetat Caitlin’s tweets och Justin’s små uppdateringar om mitt tillstånd. Min uppmärksamhet fastnade vid en bildlänk som hon tweetat samma dag jag vaknade. När jag öppnade filen log jag brett. Det var en bild på mig, Caitlin och Selena som log in mot kameran. Justin hade tagit det kortet. Jag klickade mig bort från bilden och tittade på tweeten under.
@selenagomez
Glad you’re finally awake @DeztinyWallie! I’ve missed you so much! Now you only have to recover and go back to the normal you! #Love #Real
Jag var på väg att retweeta den men min blick hamnade på en annan bildlänk under den.
@selenagomez
This is true love. A smiling @justinbieber and an awake @DeztinyWallie. Both crying while they’re kissing eachother :’) #TrueLove
Nyfiket öppnade jag länken och fick se en bild på mig och Justin. Jag hade inget minne av att hon tagit den, men å andra sidan hade jag haft lite svårt för att koncentrera mig på fler saker än en sen jag vaknat upp. Det blev bättre och bättre för var dag som gick, men jag var inte helt tillbaka än. Efter att ha favoriserat den och även sparat ner bilden till mobilen klickade jag mig in på Justin’s sida och scrollade neråt. Han tweetade så mycket så det var inte det lättaste att hitta någonting. Till slut kom jag ner till dagen jag vaknat och såg att han endast tweetat en enda grej.
@justinbieber
My princess is finally awake! Thank You!
”Baby, du har telefon.” hörde jag Justin ropa. Han drog mig tillbaka till verkligheten igen och när jag vände blicken mot valvet kom han med sin mobiltelefon mot mig. Han gav mig den innan han gav mig ett varmt leende.
”Hallå?” sa jag i telefonen och hörde hur någon andades ut i andra änden.
”Hej gumman!” hörde jag Ellie’s röst och kunde inte hindra mig själv från att le. Under de senaste dagarna hade jag fått besök av många människor som jag älskade, men jag hade saknat Ellie, eftersom att hon tydligen var på Mallorca.
Oj, jag trodde det var längre än vad det faktiskt var :S
Sorry for that, but hey; HON ÄR HEMMA :D
Hmm... Vet inte vad mer jag ska skriva xD
Fortfarande lika speechless ^^ :') <3
LOVE YOU ALL! <3
Juste; följ mig på Twitter; @Ditidinanayo :) Följer alla tillbaka <3
Love you my angels <3 #BieberCashFamily
Where are you now - Kapitel 208
”Justin, gråt inte. Jag ska inte göra så mot dig igen! Jag är vaken nu, jag har kommit tillbaka till dig, och jag har kommit för att stanna tills du kör iväg mig själv.” sa hon och jag himlade automatiskt med ögonen mot henne. Min handling fick henne att skratta till lite. Utan att säga någonting böjde jag mig mot henne och tryckte mina läppar mot hennes. I början var kyssen svag, mjuk och försiktig, men den växte. Den växte starkare och starkare, och den blev mer och mer passionerad. Jag insåg hur mycket jag saknat hennes läppar tryckta mot mina och en glädjetår rann ner över den redan fuktiga kinden.
[DEZTINY’S PERSPEKTIV]
Justin satt framför fönstret i en av fåtöljerna medan läkaren undersökte mig. Jag ville inte riktigt släppa honom med blicken, men för att inte försvåra undersökningen för dem var jag illa tvungen. Under hela tiden kände jag däremot Justin’s blick på mig och jag tvingade mig själv till att inte möta hans. Han hade ringt på läkarna och dem hade kommit fort. Han hade vidarebefordrat nyheten till Jeremy också, och dem alla tre hade kommit in i rummet rätt så snabbt. Caitlin och Selena hade kramat om mig hårt, och jag hade kramat tillbaka dem så mycket jag kunde. De var skrämmande hur svag jag var nu, men vad hade jag egentligen förväntat mig efter tre veckor i koma. Jeremy hade också gråtit en skvätt, men han hade mest stått på sidan av med ett stort leende. Han och Justin var så otroligt lika när dem stod bredvid varandra med samma glada uttryck i ansiktena.
”Du ser ut att må bra Miss. Wallie. Du får stanna här i ett par dagar för observation innan du får åka hem, men sen måste du åka till en sjukgymnast för att träna upp dina muskler igen.” sa läkaren och log mot mig. Jag besvarade leendet och nickade. Jag ville komma bort härifrån så fort som möjligt, sjukhus var fortfarande inte min grej. Läkaren bytte ett par ord med Jeremy innan han försvann ut från rummet.
”Vanja är på väg tillsammans med din pappa och Pattie. Christian, Ryan och Chaz kommer också snart.” meddelade Caitlin och tittade upp från sin telefon. Jag hade bett henne att uppdatera alla om att jag vaknat och det var någonting hon gladeligen gjorde.
”Tack Caitlin.” log jag mot henne och hon nickade mot mig. Min blick gled från henne till Selena som också satt med sin telefon och jag granskade henne en stund. Tankarna ven genom huvudet på mig, borde inte hon jobba? Borde inte Justin jobba? Och Caitlin, borde inte hon gå i skolan? När jag kläckte ur mig mina frågor högt så tittade dem på varandra innan dem återigen vände sina blickar mot mig.
”Mamma sa att jag fick ta ledigt. Jag hade haft en konsert här i Atlanta, men annars har jag inte jobbat mer.” svarade Selena och log mot mig. Jag var glad över att hon inte ställt in någon konsert för min skull. Min blick vändes mot Justin, för jag tvivlade inte en sekund på att han skulle gjort det. Han öppnade munnen för att svara på min fråga om jobb, men Caitlin hann före.
”Jag har tagit ledigt från skolan. Mamma och jag tvingade Christian att fortsätta gå dit så att han kunde ta med sig skolböcker och uppgifter till mig, annars hade jag nog inte fått stanna här.” svarade hon och jag nickade kort mot henne. Återigen vände jag blicken mot Justin som log förstulet mot mig.
”Jag har varit här så mycket jag kunnat, men jag har faktiskt jobbat också. Dessutom kan jag påpeka att jag inte ställt in någon konsert alls. Caitlin fick mig att lova henne att jag inte skulle göra det, och jag har hållit det löftet.” svarade han och jag andades ut. Jag ville inte ge hans fans ytterligare en anledning till att hata mig.
”Inte för att det verkar som om mina beliebers skulle klandrat mig om jag gjort det. Den senaste veckan har varit… Intressant…” fortsatte han och jag höjde ena ögonbrynet mot honom. Vad menade han nu? Han skrattade åt mitt uttryck och svarade på min outtalade fråga innan jag ens hunnit öppna munnen.
”Samma dag som Caitlin berättade allting för mig hade jag en väldigt spännande soundcheck. Mina beliebers hade en soundcheck för mig, och inte tvärtom. Sen har jag haft en till konsert, samt att jag gästade Selena’s konsert häromdagen.” svarade han och jag tittade på honom med en förvånad blick. Hade han inte haft sin soundcheck själv?
”Kenny spelade in allting, så du kan få se videon när vi kommer hem.” log han och jag suckade med ett leende på läpparna. Det var någonting som lät intalande, att åka hem.
Jag vet att det är kort, men nästa kapitel kommer bli läskigt långt ^^
Dessutom tyckte jag att ni skulle få det här på en gång nu, eftersom att det snart är lunch ;)
Hahaha I'm such a no-lifer xD
Love ya'll
Where are you now - Kapitel 207
”You won’t lose me Justin. Ever.” hörde jag en tunn, svag röst bakom mig. Jag vände mig om mot ljudet och möttes av blicken där Dezzie låg i den neutrala sjukhussängen, men det var inte helt och hållet som det brukade. Nu låg hon inte längre med sitt tomma uttryck i ansiktet, med hennes ögon slutna utan att röra på sig. Synen jag hade framför mig fick mina tårar att rinna allt kraftigare i samma veva som jag log. I sängen låg Dezzie med huvudet vridet mot mig. Hennes läppar visade ett mjukt, svagt leende och hennes blick mötte min.
Jag granskade Dezzie där jag fortfarande stod i dörröppningen. Hennes leende var lika svagt som innan, men det var oändligt mäktigt. Det nådde hennes ögon som nu äntligen tindrade igen. Hennes ögon glittrade, hon var vaken. Jag kunde fortfarande inte förstå det, det kändes som om jag drömde. Allting hade varit en stor mardröm, fram tills nu då den började vända.
”Justin, snälla gråt inte.” sa hon tyst och drog mig tillbaka till rummet och verkligheten igen. Jag kunde fortfarande inte röra mig ur fläcken, jag stod bara och tittade på henne. Det var knappt att jag ens blinkade, jag ville inte att hon skulle försvinna. Jag var rädd att om jag blundade så skulle hon återigen ligga i koma när jag öppnade ögonen.
”Justin, I’m so sorry! I really am!” började hon men jag skakade på huvudet åt henne.
”Tänk inte på det, baby, jag vet redan om allting. Caitlin berättade.” avbröt jag henne och hon nickade kort. Min kropp började komma till liv igen så jag tog ett långsamt, prövande steg framåt mot henne. Hon sa ingenting mer utan mötte bara min blick. Jag kände hur jag drunknade i hennes klarblåa ögon, jag ville drunkna i dem. Jag ville möta hennes blick tills jag inte andades längre. Det var en omöjlig begäran, det visste jag. Dessutom behövde jag trycka på knappen så att läkarna skulle komma till oss och få reda på att hon vaknat och jag behövde berätta för dem andra också. Men jag tänkte inte lämna henne. Jag tänkte inte lämna rummet utan henne.
”Säg någonting.” mumlade hon utan att släppa mig med blicken. Vad skulle jag säga? Hon var vaken. Hon mötte min blick. Hon pratade. Hon andades. Hon log. Hon levde.
”Hej.” sa jag och det ryckte i min ena mungipa. Dezzie granskade mig med ett alvarligt uttryck i ansiktet i en halv minut innan hon gjorde någonting som fick mig att le bredare än på länge, hon skrattade. Det låga skrattet klingade i rummet och det fick mina ögon att tåras ännu mera.
”Det är skönt att höra dig skratta igen, jag har saknat det.” log jag när jag slutligen satte mig ner i den nötta stolen. Hennes skratt avtog och hon tittade på mig med olyckliga ögon.
”Du behöver inte säga någonting Dezzie, Caitlin förklarade allting.” fortsatte jag medan jag såg in i hennes sorgsna ögon. Hon vände blicken framåt och jag granskade hennes ansikte från sidan. Det var helt galet hur smal hon hade blivit.
”Att lämna dig var bland det svåraste jag någonsin gjort Justin. Jag har aldrig känt mig så olycklig som jag gjorde den eftermiddagen när jag satt på flyget hit. Det som smärtade mest var att du trodde på mig utan diskussion. Jag är inte bra på att ljuga, det har jag aldrig varit, men ändå trodde du på mig direkt.” sa hon medan hon fortfarande såg framför sig. Hennes ögon glittrade till, men hon vände inte blicken mot mig.
”Älskling jag trodde på dig just därför. Du är inte den som ljuger, och det var därför jag trodde dig.” svarade jag tyst och såg hur hon svalde hårt.
”Sen när jag såg dig i gallerian fick jag panik. Jag lämnade dig för att skydda dig, men allt jag gjorde var att såra dig. Dina ögon hade inte samma glöd längre. Ditt leende var falskt. För att slippa visa mitt misstag för dig gav jag mig iväg därifrån. Caitlin skjutsade hem mig till Vanja, men jag klarade inte av att vara kvar där. Din blick satte djupa spår inom mig Justin. Du fick mig att förstå vad jag gjort. Jag började smått ångra mig, men jag hörde inte av mig till dig för jag ville inte ge upp hoppet om att du kanske skulle komma över mig och kunna fortsätta ordentligt med din karriär som du slitit för. Ditt falska leende slet upp alla mina jack i hjärtat och jag tappade självkontrollen. Innan jag visste ordet av det hade jag brutit ihop däruppe på berget, och sen blev allting svart. Efter det minns jag några få detaljer. Hur jag låg mot någons bröst, hur Caitlin försökte prata med mig, hur en läkare undersökte mig, men sen blev det helt svart. Allt som gick igenom mitt huvud var att jag krossat ditt hjärta. Jag hade krossat ditt hjärta, och mitt eget.” fortsatte hon. Hon blundade och en tår rann nerför hennes bleka kind. Jag tog snabbt hennes hand i min och hon vände äntligen blicken mot mig. Hennes ögon var glansiga av tårarna som rann nerför hennes kinder.
”Dezzie, lyssna på mig. Det där är förbi. Det är över nu. Du är vaken igen. Allting är bra.” mumlade jag till henne och försökte hålla tillbaka mina egna tårar. Hon suckade innan hon gjorde en ansats till att torka sin ena kind från tårarna.
”Jag trodde att om jag stannade kvar i koman så skulle jag kunna leva där. Leva där med dig. Där jag återigen fick se dig le, se dina ögon skina av lycka, höra ditt skratt och få älska dig utan att det var några problem till det. Jag vägrade vakna upp. Jag tvingade mig själv ner i dvalan, djupare och djupare, för att kunna behålla dig. Jag tvingade mig själv ner i den för att kunna bevara det vi hade tillsammans. Jag var beslutsam om att stanna där för alltid, tills jag började höra dina ord. Jag hörde din sorg på rösten, jag hörde hur du grät, och jag insåg att jag var självisk som stannade kvar i lyckan medan jag orsakade alla andra sorg. Smått började jag klättra uppåt igen, men när jag inte hörde din röst så trillade jag neråt igen. Jag var på väg att ge upp, tills en melodi började gå in i mitt huvud. En melodi som bara skrek ”Justin”. Du drog mig uppåt Justin, du drog mig tillbaka. Jag är inte värd dina tårar, och jag vill inte vara den som gör dig olycklig.” pratade hon på och när hon var klar log hon glädjelöst innan hon försiktigt höjde sin fria hand och drog den över min kind. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga mer. Hon hade tvingat sig tillbaka ner i koman för att kunna leva lyckligt. Det var därför läkarna inte riktigt förstod varför hon inte vaknade upp, det var hennes val att stanna i sin dvala. Hon gjorde det för att skydda sig själv.
”Justin, gråt inte. Jag ska inte göra så mot dig igen! Jag är vaken nu, jag har kommit tillbaka till dig, och jag har kommit för att stanna tills du kör iväg mig själv.” sa hon och jag himlade automatiskt med ögonen mot henne. Min handling fick henne att skratta till lite. Utan att säga någonting böjde jag mig mot henne och tryckte mina läppar mot hennes. I början var kyssen svag, mjuk och försiktig, men den växte. Den växte starkare och starkare, och den blev mer och mer passionerad. Jag insåg hur mycket jag saknat hennes läppar tryckta mot mina och en glädjetår rann ner över den redan fuktiga kinden.
Måndag! :D
Hur många har längtat efter idag? :P ^^
Jag har läst igenom alla era underbara kommentarer... Oh my... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva/säga...
I'm speechless!!!! <3
Anyways; vad söta ni är som vill få #BieberCashFamily till TT :') Underbara sötnosar, det är vad ni är <3
Hmm... Det är måndag.... Jag har internet i skolan... Jag har skrivit ett par kapitel i helgen...
I have a feeling this week will also have WAYN-time :D Lots of WAYN-time :D <3
Tack återigen för era fantastiska kommentarer.
Yes, I am speechless! And I'm smiling like a moron xD
Haha men nästa kapitel kommer nog upp om ett litet tag :)
Hoppas ni gillade det :) <3
LOVE YOU <3
I'm Sorry
Det var ju meningen att jag skulle skriva som bara f*n så att ni inte skulle bli utan kapitel i helgen, men som vanligt har jag åkt på problem =/
Tele2 har stängt av mitt abonnemang just nu, och tydligen kan dem inte öppna det förrän nästa vardag, vilket blir på måndag D:
Jag har ingen som helst tillgång till mobilen under hela helgen alltså :( SUGER APA! :( <3
Men vi får se om bror min kanske är snäll och trevlig, så ni åtminstone får ett par kapitel.. Det är ni helt klart värda <3
Ändå vill jag tacka er alla så otroligt mycket för de senaste dagarna. Dem har varit helt otroliga! NI är otroliga <3
Thank you for always being here for me <3
I love you guys <3
Where are you now - Kapitel 206
”Nej, bara du och jag. Thanks man.” sa jag och hörde hur han muttrade bittert som svar till mina ord innan han klickade bort mitt samtal. Med ett roat uttryck svängde jag in på parkeringen till studion medan jag gav upp ett roat skratt. Skrattet förvånade mig smått, men jag kände mig på bättre humör nu än vad jag känt tidigare. Nu var det dessutom dags att få någonting gjort.
När jag kom in i Dezzie’s rum fick jag en chock och möttes av en syn som förvånade mig. Dezzie var borta. Hon låg inte i sin säng längre. Med ett dunkande hjärta gick jag ut i korridoren igen och gick till väntrummet. Just den här dagen hade jag struntat i att gå förbi där och valt att gå raka vägen till Dezzie. När jag kom dit tittade Caitlin och pappa upp på mig.
”Var är Dezzie?” frågade jag innan någon av dem hunnit öppna munnen för att säga någonting. Caitlin log mjukt mot mig.
”Dem undersöker henne, ta det lugnt. Hade du tittat in här som du brukar göra hade du inte behövt jaga upp dig.” log hon och jag kände hur hela min kropp slappnade av. Det kändes både bra och dåligt att hon bara var på undersökning. Hon kunde ha vaknat, eller så kunde det vara åt andra hållet. Med ett frustrerande andetag sjönk jag ner i soffan bredvid pappa, som satt och läste i en bok. Det var inte samma som han hade läst dagen innan, men jag antog att han hade läst ut den redan, så mycket som han läste.
”Dem är klara nu. Åh, hej Justin.” hörde jag Selena’s röst och jag tittade upp mot henne. Hon såg lite bättre ut nu än dagen då jag kom hit, om man jämförde. Hon hade mer färg i ansiktet, och det såg ut som om hon faktiskt hade sovit mer än vad hon hade sist.
”Hej Sel. Vad undersökte dem då?” frågade jag nyfiket och såg hur Sel och Caitlin utbytte blickar med varandra.
”Det var bara en rutinundersökning.” svarade Selena innan hon satte sig bredvid pappa på andra sidan. Jag höjde ett ögonbryn mot henne innan jag skakade på huvudet. Jag orkade inte pressa dem på information så istället reste jag mig upp och gick ut från väntrummet för att gå in till Dezzie. Jag blev inte lika förvånad över synen jag möttes av längre. Det hade gått en vecka med dagliga visiter hos henne så jag hade börjat vänja mig. Det var ingen bra sak intalade jag mig själv, samtidigt som jag försökte tvinga mig själv att verklige tro att hon skulle vakna igen.
”Hej baby.” hälsade jag innan jag satte mig ner i stolen och tog hennes hans. Den var lika livlös som vanligt, men den var inte lika kall. Antagligen berodde det på att dem hade undersökt henne, tagit en massa prover och vad mer dem nu hade gjort med henne. Som vanligt visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Det var svårt att prata med någon som inte kunde svara, och antagligen inte ens hörde vad man sa heller.
”Vet du, jag kommer inte ens ihåg din röst längre. Den tynar bort varje dag, precis som du gör älskling. Jag har inte hört din röst på över en månad. Jag är ledsen för allt du behövt utstå Dezzie! Jag är ledsen för att du blivit illa behandlad av mina fans! Jag är ledsen att jag trodde på dig! Hade jag inte gjort det hade inte du legat här nu. Hade jag inte trott på dig så hade jag suttit uppe på berget med dig och låtit dig prata ut. Jag älskar dig Deztiny Wallie! Jag älskar dig över allting annat! Snälla du, jag ber dig! Vakna upp igen! Jag vill se dina skimrande ögon lysa av djävulskap. Jag vill se ditt uppriktiga leende. Jag vill få en diskborste upptryckt i ansiktet av dig. Snälla, bara vakna! Jag saknar dig. Come back to me!” pratade jag på medan jag flätade samman våra fingrar. Monitorn pep i bakgrunden, precis som den brukade göra, och jag insåg först då att jag blivit immun mot den. Jag registrerade ljudet undermedvetet, men jag hörde det inte. Kanske var det samma sak för Dezzie. Hon kanske registrerade det, men lyssnade inte på det. Ett nytt hopp tändes inom mig och jag fortsatte prata lugnt med henne.
”Kommer du ihåg sista gången du var här? När du hade skrämt mig så otroligt? Du hamnade i chocktillstånd och blev helt blek. När du vaknade upp igen så var du på jättedåligt humör och du skällde på allt och alla. Du somnade i mitt knä, och sen somnade jag. När jag vaknade hade din kusin, Daniel, kommit in i rummet och pratade med dig. Kommer du ihåg att du frågade hur länge jag varit vaken? Jag var vaken hela tiden. Jag vaknade till när Caitlin kom in i rummet och frågade om jag aldrig gjorde som hon sa. Sen låg jag bara och lyssnade på när ni pratade. Sen när du sa att du inte hade gjort någonting så kunde jag inte hålla mig längre.” jag log åt minnet från den dagen. Dezzie hade haft ordentliga humörsvängningar, olikt för att vara henne, men hon hade varit lika bedårande som alltid. Det var knappt att man kunde hindra sig från att skratta åt henne när hon var på dåligt humör, för allt hon sa var extremt underhållande.
”Kommer du ihåg när du förklarade vad fontäner betydde för dig? Och den gången när du berättade om månen? Jag tror inte du riktigt förstod hur mycket jag beundrade dig då. Du har sådan annorlunda syn på allting, och du ser de små sakerna. Du lägger uppmärksamheten vid detaljerna, och ser det viktiga i dem. Jag blev lite förvånad om jag ska vara ärlig. Du är annorlunda mot vad andra är, men jag trodde inte du var annorlunda i precis allt. Du är djupare än andra människor. Du ser skönheten i saker och ting, men också i människor. Som när du träffade på mina fans första gången. Du tacklade allting så enormt bra och jag var så stolt över dig.” sakta tårar började smyga sig ut ur mina tårkanaler. Vi hade så många minnen tillsammans. Alla olika sorters minnen.
”Baby, hade jag varit smart nog hade jag nog inte förklarat krig mot dig där i början. Jag blev imponerad över dina kunskaper, och jag kan lova dig, jag har många gånger funderat på om du inte skulle kunna slå mig med hästlängder, om du ville.” skrattade jag fram och drog sen ena handen under ögat för att torka bort tårarna.
”Kommer du ihåg den första låten jag sjöng för dig? När vi satt i Caitlin’s bil allihop och skulle åka till stan då ni två skulle shoppa. Du slog i huvudet när Caitlin körde på en sten eftersom att du satt i mitt knä. Den låten betyder mycket för mig, men jag har aldrig berättat för dig vad den betyder. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var jätteliten. Sen har jag inte haft så mycket kontakt med honom emellanåt. Så jag skrev den låten till honom. Det var så jag kände då. Down To Earth handlar också om det, den betyder också mycket för mig.” berättade jag medan jag granskade hennes ansikte. Efter en stunds tystnad började jag nynna på melodin innan jag sjöng orden som jag sjungit för henne förut, men som passade in så oändligt bra trots att den inte var skriven till henne.
Where are you now
When I need you the most
Why don't you take my hand
I wanna be close
Help me when I am down
Lift me up off the ground
Teach me right from wrong
Help me to stay strong
Take my hand and walk with me, yeah
Show me what to be
I need you to set me free
Where are you now?
Where are you now?
Now that I’m half grown
Why are we far apart?
I feel so alone
Where are you now?
When nothing is going right?
Where are you now?
I can’t see the light
So take my hand and walk with me
Show me what to be
I need you to set me free, yeah
I need you to need me
Can’t you see me
How could you leave me?
My heart is half empty
I'm not whole,
when you're not with me
I want you here with me
To guide me
hold me and love me now
Where are you now?
Ohhhhh
Where are you now?
Ohh
So take my hand and walk with me
Show me what to be
I need you to set me free
Ohhhhh
Where are you now? Oh
Yeahhh, Yeah
Ohhh, Ohh. Yeah
Jag sjöng ut mina känslor och ignorerade det faktum att tårarna forsade nerför mina kinder. Hon rörde sig inte, hon sa ingenting, hon öppnade inte ögonen och hennes hand var fortfarande lika livlös.
“When I cry, I just wipe away the tears. When I fall, I will rise again. When someone let me down, I'll just move on. When my life falls apart, I'll just build it again. But if I lose you Dezzie, my tears will continue to fall down my cheek. I will not move on, and my life will fall apart!” sa jag till henne och kysste hennes kalla hand såsom jag brukade göra. Tårarna rann nerför kinderna ordentligt nu och jag reste mig med en hopplös känsla i bröstet. Det smärtade att släppa hennes hand, men jag gjorde det i samband med att ännu fler tårar rann nerför mina kinder. Med ett tryck över bröstet la jag handen över dörrhandtaget och tryckte ner det.
”You won’t lose me Justin. Ever.” hörde jag en tunn, svag röst bakom mig. Jag vände mig om mot ljudet och möttes av blicken där Dezzie låg i den neutrala sjukhussängen, men det var inte helt och hållet som det brukade. Nu låg hon inte längre med sitt tomma uttryck i ansiktet, med hennes ögon slutna utan att röra på sig. Synen jag hade framför mig fick mina tårar att rinna allt kraftigare i samma veva som jag log. I sängen låg Dezzie med huvudet vridet mot mig. Hennes läppar visade ett mjukt, svagt leende och hennes blick mötte min.
SHE'S AWAKE!!! :D
Our princess is awake! :'3
Kommer ni ihåg Justin's lilla minnessumering?
Något som ni kanske glömt bort? :)
Vad tyckte ni om Justin's lilla tal där på slutet? :) <3
Tack så mycket allihop för alla kommentarer och allting!
Det känns som om jag inte har tillräckligt med ord för att tacka er!
Era underbara änglar!!! #BieberCashFamily! <3
Hmm... Något mer jag ska skriva här?
Det här är antagligen det sista kapitlet för idag...
Jag behöver sova om jag ska orka med engelskan imorgon, och dessutom måste jag skriva en massa kapitel för att ni inte ska bli utan hela helgen... <3
Anyways, återigen ett STORT tack till er alla <3
Jag ska se till att svara tillbaka på alla kommentarer snart, samt att jag planerar en överraskning åt er :) <3
I LOVE YOU <3
Where are you now - Kapitel 205
Baby you’re my destiny
You and I were meant to be
With all my heart and soul
I’ll give my love to have and hold
And as far as i can see
From now until eternity
You were always meant to be
My Destiny
”Dezzie, vad var det jag gjorde för fel? Vad gjorde jag som fick dig att gå tillbaka till Christopher? Jag trodde jag kände dig bättre än så. Du avskydde Christopher, du hatade vad han gjorde mot dig, så det går inte ihop att du har gått tillbaka till honom. Åh, jag förstår inte!” pratade jag på frustrerat och suckade högt för mig själv.
”Jag menar, han bedrog dig med en annan. Han var otrogen mot dig. Det vet du att jag aldrig skulle vara. Eller klarade du inte av pressen med mina fans? Jag förstår om du inte gjorde det, men jag önskar att du kunde ha sagt någonting! Jag kanske gjorde ett misstag som åkte hit.” fortsatte jag och vilade huvudet i mina händer.
”Justin, hur trög är du på en skala ett till tio?” utbrast någon bakom mig och jag vände mig tvärt om. Caitlin stod i dörren med armarna korsade över bröstet.
”Hur länge har du stått där?” frågade jag förvånat när hon gick och satte sig på stolen bredvid Dezzie mitt emot mig.
”Tillräckligt länge. Så, hur trög är du på en skala ett till tio?” muttrade hon frustrerat och jag höjde ena ögonbrynet mot henne. Vad pratade hon om nu då? Med en djup suck sjönk hon ner i stolen och slog handen för ansiktet innan hon drog den genom håret.
”Justin, du känner Dezzie. Du känner Dezzie bättre än någon annan gör i den här världen.” började hon och jag suckade innan jag himlade med ögonen.
”Ja det trodde jag också, men j…” svarade jag men Caitlin avbröt mig innan jag kom längre.
”Justin, hon ljög för dig! Det är ingenting mellan henne och Christopher! Hon älskar dig!” utbrast hon och rätade på sig. Hon stirrade på mig med en blick jag inte kunde tyda. Jag blinkade till lite innan jag tittade på Dezzie som låg emellan oss.
”Varför?” frågade jag oförstående. ”Om hon älskar mig, varför dumpade hon mig? Varför sa hon att hon träffade Christopher igen? Varför ljög hon?” frågade jag medan jag granskade Dezzie’s fredfyllda ansikte.
”Åh, Justin! Du är verkligen korkad ibland! Hon försökte skydda dig! Kommer inte du ihåg ett enda ord av vad hon sa på The Ellen Show? Hon lämnade dig för att skydda dig. För att du inte skulle tappa fans.” påpekade hon och jag sjönk längre ner i stolen. Caitlin hade rätt. Jag borde ha vetat det. Jag borde ha förstått det från början, men Dezzie var alltid så otroligt dålig på att ljuga, och då litar jag på henne automatiskt.
”Hon älskar dig mer än någonting annat Justin. Efter att hon blivit slagen på McDonalds började saker sätta spår i huvudet på henne. Kom igen, till och med du måste ju ha märkt att hon inte betedde sig som hon brukade. Du måste ju ha blivit förundrad över hennes leende.” fortsatte hon och jag nickade ångerfyllt.
”Leendet nådde inte hennes ögon.” instämde jag tyst. Om det var för mig själv eller som svar på Caitlin’s ord visste jag inte riktigt, men jag hade sagt dem tillräckligt hört för att hon skulle höra dem i alla fall.
”Precis. Hon lämnade dig för hon har börjat inse att du förlorat fans, och hon vill inte vara den som tar ifrån dig den lyckan.” förklarade hon och jag suckade. Jag borde ha tänkt ett steg längre. Hon försökte skydda mig, när det inte ens var jag som blev illa behandlad av mina fans.
”Titta här. Det här skrev hon samma kväll som hon hamnade i koma, antagligen när hon satt däruppe på berget.” sa Caitlin och drog mig tillbaka lite smått. Jag vände blicken mot henne och hon räckte Dezzie’s telefon mot mig. Snabbt tog jag emot den och läste igenom texten som var skriven i anteckningarna.
I can’t believe
I’m putting the tree up by myself
I need you
And nobody else
And I’m sorry
If I pushed you away
Coz I need you here
And I want for you to know
And I don’t care, if I don’t get
Anything
All I need is you here right now
And I’m sorry, if I hurt you
But I know that All I Want Is You
Tankarna flög genom huvudet på mig medan jag läste texten om och om igen. Ett leende spred sig över mina läppar samtidigt som tårarna började rinna nerför mina kinder, igen. En melodi började ta form inne i mitt huvud medan jag skrev ner texten inne på anteckningar i min egen iPhone. När jag var klar reste jag mig upp från stolen och gick runt Dezzie’s säng för att ge Caitlin en hård kram innan jag gav tillbaka telefonen till henne.
”Tack Caitlin. Håll ett öga på Dezzie åt mig.” sa jag innan jag gick mot dörren. På vägen mot den vita dörren vände jag mig mot Dezzie och kysste hennes panna.
”Jag älskar dig Dezzie. Det kommer jag alltid att göra.” viskade jag till henne och sen fortsatte jag mot dörren igen.
”Justin!” sa Caitlin bakom mig och jag stannade för att se på henne med en frågande blick. Hon skruvade lite på sig innan hon log mjukt. Jag hade inte sett henne le på flera dagar, och det var en skön känsla.
”Innan Dezzie hamnade i koma… Kommer du ihåg att jag sa att hon yrade lite? Hon sa ett par ord. Eller ja… Hon pratade lite…” började Caitlin innan hon slängde en blick på Dezzie. Jag väntade tålmodigt på att hon skulle fortsätta. Jag kom ihåg att hon sagt någonting innan hon hamnade i koma, men jag hade aldrig frågat vad det var.
”Hon upprepade samma ord varje gång hon öppnade munnen.” sa hon utan att vända blicken mot mig. Jag sa ingenting, det verkade som om hon övervägde tanken på om hon skulle säga det eller inte.
”Hon sa I’m sorry Justin om och om igen. När hon vaknar, hata henne inte för det hon gjorde mot dig. Det har tagit lika mycket på henne som det tog på dig. Hon krossade sig själv totalt, och lämnade inte Vanja’s hus på en och en halv vecka.” sa Caitlin och jag log mot henne. Det var ett svagt leende, men det var ett leende.
”Jag skulle aldrig hata henne Caitlin. Jag älskar henne.” sa jag bara och jag fick ett minimalt leende från henne innan jag gick ut från rummet och skyndade på mina steg ner till bilen igen. Medan jag körde ut från parkeringen drog jag upp mobilen och slog in ett nummer med vana fingrar.
”Hey man, möt mig vid studion om en halvtimme.” sa jag när Alfredo svarade i telefonen. Han stönade surt.
”Justin, klockan är halv tolv. Jag är helt slut. Vi kan ta det imorgon.” mumlade han och det lät som om han precis gått och lagt sig.
”Tvinga mig inte att släpa iväg dig till studion! You know I will!” sa jag och hörde hur han suckade igen.
”Fine! Irriterande lilla snorunge! Jag är i studion om en halvtimme. Några fler stackare jag ska väcka eller?” morrade han och jag log för mig själv. Alfredo hade ett illa humör när han var trött.
”Nej, bara du och jag. Thanks man.” sa jag och hörde hur han muttrade bittert som svar till mina ord innan han klickade bort mitt samtal. Med ett roat uttryck svängde jag in på parkeringen till studion medan jag gav upp ett roat skratt. Skrattet förvånade mig smått, men jag kände mig på bättre humör nu än vad jag känt tidigare. Nu var det dessutom dags att få någonting gjort.
TACK FÖR ALLA KOMMENTARER!
NI ÄR UNDERBARA!!! <3
Många av er undrar hur det kommer sig att jag får sån här kick, och vet ni vad svaret är?
NI! Det beror på er! Era kommentarer, ert stöd, er i största allmänhet!
It's all because of you, remember? <3
Hmm... Vad har Justin hittat på nu då?
Väcka stackars Alfredo sådär ^^ xD
I LOVE YOU <3
Where are you now - Kapitel 204
”Pappa, varför kan hon inte bara vakna?” frågade jag plågat medan fler tårar rann nerför mina kinder. Jag såg suddigt, men jag kunde urskilja ett smärtsamt uttryck i hans ansikte. Han ryckte på axlarna utan att titta på mig.
”Jag vet inte Justin, men jag hoppas att hon gör det snart.” svarade han och jag kunde urskilja en glimrande tår ta sig ner över hans kind.
Publiken tjöt när jag stod och blickade ut över dem medan de sista tonerna ur Favorite Girl spelades. Det var befriande att stå på scen, men det fick mig ändå inte att släppa Dezzie i tankarna. Ett nytt intro började spelas och jag hörde hur publiken tjöt ännu högre. Det var ett tag sen jag sjöng den på en konsert, men det kändes på något sätt bra att göra det. Få ur mig orden som satt inlåsta inom mig.
Everybody's laughing in my mind
Rumors spreading 'bout this other guy
Do you do what you did when you did with me
Does he love you the way I can
Did you forget all the plans that you made with me
'cause baby I didn't
That should be me, holding your hand
That should be me, making you laugh
That should be me, this is so sad
That should be me, that should be me
That should be me, feeling your kiss
That should be me, buying you gifts
This is so wrong, I can't go on,
till you believe that, that should be me
Längre än så kom jag inte i låten innan jag kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder. Att gråta på scenen hade jag inga problem med egentligen, jag hade inga problem med att visa känslor för folk. Istället för att låtsas som ingenting satte jag fast mikrofonen i mikrofonstödet innan jag gick åt sidan och satte mig ner lite. Mina bakgrundssångare fortsatte stämma in i refrängen och de sjöng även den andra versen. Medan jag satt och torkade mig om kinderna sjöng jag med lite i låten innan jag reste mig upp igen och gick till sidan av scenen, på andra sidan, och lutade mig mot det lilla staketet. När jag visste att låten snart var inne på sina sista strofer gick jag tillbaka till mikrofonen och tog i till det sista. Publiken skrek högt medan jag avslutade tonerna till That Should Be Me. När scenen släktes ner gick jag in backstage och möttes av Carin som höll fram en näsduk åt mig för att jag skulle torka kinderna.
”Klarar du av att fortsätta?” frågade hon och jag himlade med ögonen. Naturligtvis hade Scooter skvallrat. Jag svarade henne inte utan satte iväg ut mot scenen igen. Det var meningen med att jag skulle dra igång nästa låt, men jag sa till Tay att vänta en stund.
”Hello everybody! I hope you’re having fun tonight!” sa jag i mikrofonen jag hade i handen igen. Fansen ropade tillbaka och jag log mot dem.
”Well, as you all might know, Dezzie is still in her coma. And I want to thank you all for your support. I saw some of you outside the hospital yesterday, singing for her. I appreciate it all. Unfortunately she’s been gone for three weeks soon, and I’ve been told that for every second she is in a coma, her chances reduce of waking up again. Therefor; keep praying for her! I am. Every day I’m praying for her to wake up again.” Pratade jag på i mikrofonen och jag hörde hur folk gjorde ljud ifrån sig över allt på hela arenan. Det var lite synd att jag inte hörde vad alla sa, men det var ju inte det lättaste när tio tusen människor pratade i mun på varandra.
”And I also have something else to say. I’ve seen the pictures on Twitter, the picture Miley took of Deztiny a while ago. I hope y’all read my tweets last week, but in case you didn’t, this is not okay. To hurt someone else is not okay. It doesn’t matter if it’s someone you know or not. It doesn’t matter if it’s someone I love or not. Violence is never okay. Deztiny Wallie hasn’t done anything to hurt anyone of you. She actually hasn’t done anything to hurt anyone. She’s an amazing person and yes, I do love her. She makes me happy, and I have given my heart to her. She’s not a fame whore, not an attention whore; she’s not with me to get more fans. None of that matters to her. She knows who she is, and how many fans she has isn’t important to her. She can’t even realize that she has fans, coz she doesn’t think she’s that important. Some of you may not like her, some of you may actually hate her, but could you please at least respect her. She’s human, just like you and me. When you hurt her, you hurt me. Dezzie knows that, that’s why she didn’t tell me when someone hit her. I heard it from Miley’s tweet last week. So please, make love, not war!” sa jag och arenan var någorlunda tyst när jag pratade. Det var sällan som jag faktiskt pratade allvar, på det här sättet, under en konsert, men jag kände att det var behövligt.
”So, back to the concert! This song goes to you Deztiny. And please wake up soon!” utbrast jag I mikrofonen innan jag gick backstage då arenan släckts ner igen. Kenny nickade innan han satte folk i arbete. En halv minut senare tog jag på mig headsetet och gick ut till den nu upplysta arenan. Den stora flygeln stod i mitten av scenen och jag satte mig lugnt på pallen och lät fingrarna spela över de vita tangenterna.
What if I never knew
What if I never found you
I never had
This feeling in my heart
How did this come to be
I don’t know how you found me
But from the moment I saw you
Deep inside my heart I knew
Baby you’re my destiny
You and I were meant to be
With all my heart and soul
I’ll give my love to have and hold
And as far as I can see
You were always meant to be
My Destiny
I wanted someone like you
Someone that I could hold on to
And give my love until the end
Of time
But forever was just a word (just a word)
Something I’d only heard about
But now you’re always there for me
When you say forever I believe
Baby you’re my destiny
You and I were meant to be
With all my heart and soul
I’ll give my love to have and hold
And as far as i can see
You were always meant to be
My Destiny
Vaby all we need
Is just a little faith
coz baby I believe
That love will find a way
Hey
Baby you’re my destiny
You and I were meant to be
With all my heart and soul
I’ll give my love to have and hold
And as far as i can see
From now until eternity
You were always meant to be
My Destiny
Mjaha... Nu har Scooter skvallrat då...
Frågan är ju bara om det endast är Carin han skvallrat till eller om det är fler som fått reda på det nu....
Tack för era söta kommentarer! Verkligen!
Svar till alla er som tycker att Dezzie ska vakna upp nu; det kommer, ta det lugnt :) allt har sin tid luvies <3
Svar till Lollo; Jag är glad över att ni alla tillhör min familj! #BieberCashFamily <3
Vad tror ni händer i nästa? :P De är alldeles strax färdigskrivet och dyker väl upp snart ;) <3
Where are you now - Kapitel 203
”Inte en chans Justin! Jag kommer dit vare sig du vill eller inte! Jag hör av mig senare.” sa han innan han klickade bort mitt samtal. Med tårar i ögonen la jag ner telefonen i fickan och gick in i byggnaden igen. För varje steg jag tog blev jag tyngre och tyngre i bröstet, samtidigt som hoppet växte allt starkare och starkare. När jag kom in i hennes rum insåg jag att ingenting förändrats, bortsett från att Caitlin inte längre var där inne, och mina kinder blev snabbt våta av tårarna som återigen forsade nerför mina kinder. Det kändes som en mardröm alltihopa, och jag började fundera på om jag verkligen var smart som hade åkt dit. Om Christopher skulle komma för att besöka henne skulle jag absolut inte kunna hålla mig. Det skulle bli bråk, det visste nog både han och jag. Trots det borde han väl vara där? Han om någon borde väl sitta och gråta bredvid hennes sida, om han nu älskade henne så mycket som både han och hon påstod. Tankarna gjorde mig illa till mods, dem påminde mig om Dezzie’s sista ord till mig. Dem påminde mig om att jag försökt få tag på henne de senaste veckorna, glatt ovetande om att hon inte ens var vid medvetande. Mitt dåliga samvete kom återigen flödande över mig. Hade jag bara varit där hade hon inte legat i koma nu. Hade jag suttit bredvid henne och sett till att hon hållit värmen hade hon varit vaken. En hopplös känsla flöt in i mitt medvetande. Kanske hade alla rätt, jag borde kanske inte ha någon flickvän. Hur jag än prioriterade så blev det bara fel. Att jag inte hade lärt mig vid det här laget. Caitlin… Jasmine… Dem hade båda två gått igenom samma saker, men det kändes som om allting var så annorlunda med Dezzie. Vi hade verkligen lärt känna varandra på djupet, det var i alla fall vad jag trott innan jag hört henne uttala orden som jag helst ville ignorera. Med en trött gäspning tog jag hennes hand igen, kysste den ömt och lutade mig sen mot sängen, för att sedan glida in i en orolig sömn.
”Justin, kan du snälla försöka fokusera på det här nu?” suckade Scooter medlidande och drog mig tillbaka till verkligheten. Jag blinkade till förvånat och såg mig omkring i rummet. Min blick hamnade på Scooter som satt och tittade på mig med en orolig blick.
”Förlåt, jag fastnade i mina tankar bara.” mumlade jag ursäktande mot honom och gav honom ett prövande leende. Antagligen ett leende som mer liknade en grimas än vad det ursprungligen var planerat som.
”Jag vet, du har varit oåtkomlig hela förmiddagen, vad är det med dig?” frågade han och sköt undan pappersbunten lite. Jag granskade honom en stund innan jag lutade mig tillbaka i stolen och slängde pennan på bordet. Jag skruvade på mig en stund innan jag suckade tungt.
”Jag vill att Dezzie ska vakna upp. Även om jag antagligen inte kommer träffa henne när hon gjort det vill jag bara att hon ska vara tillbaka, levande, vid medvetande.” mumlade jag till svar och drog min trötta hand genom håret.
”Vadå inte kommer träffa henne? Sluta prata i gåtor och förklara så man förstår Justin.” muttrade han och jag vände en förvånad blick mot honom. Sen gick det upp för mig att jag faktiskt aldrig pratade med honom om att Dezzie dumpat mig.
”Okej, bli inte arg på mig för att jag inte sagt någonting, men jag och Dezzie är inte tillsammans längre.” fick jag ur mig och precis som alltid högg det till i hjärtat på mig. Scooter spottade ut kaffet han precis fått i munnen innan han vände en förvirrad blick mot mig.
”What?” frågade han och slängde en blick mot pappershögen som nu var täckt i kaffe, det var dem låtarna det.
”Du vet, söndagen efter att Dezzie och de andra tjejerna prankat mig under showen så dumpade hon mig inne på vårt hotellrum. Hon sa att hon och Christopher hade börjat träffas igen och att hon insett att han bara gjort ett misstag.” pratade jag på med livlös röst. Jag tyckte inte om att nämna hans röst, smärtan satte sig så mycket djupare i bröstet då.
”Är det verkligen Dezzie vi pratar om här? Deztiny Wallie?” frågade Scooter oförstående och jag himlade med ögonen innan jag nickade.
”Justin du måste ha förstått fel. Det där låter inte som Dezzie för fem öre. Hon skulle ju knappast gå tillbaka till Christopher av alla människor, och den ärliga människan skulle verkligen inte bedra dig Justin.” påpekade han och jag suckade irriterat.
”Det är precis mina tankar. Den Dezzie som jag känner skulle inte göra så, men å andra sidan har hon många sidor och jag kanske bara trodde att jag kände henne.” spekulerade jag men Scooter fnös ljudligt.
”Det där tror du inte ens på själv.” påpekade han och han hade helt rätt. Jag trodde inte ens på mina egna ord, men samtidigt kunde jag inte komma fram till en förklaring som fick mig att förstå det hon gjort.
”Okej, vi kommer knappast komma längre med det här, dels för att du är väldigt ofokuserad, men också för att alla papper är täckta med kaffe, så åk till sjukhuset du.” sa Scooter medan han reste sig från stolen för att hämta disktrasan. Vi satt i hans lägenhet för att försöka planera ihop lite nya låtar, men det gick inte direkt superbra.
”Tack Scooter. Aye, man, säg ingenting till mamma.” sa jag efter att ha rest mig snabbt och gått ut i hallen för att sätta på mig jackan. Scooter kom snabbt efter och såg på mig med stora ögon.
”Vänta, låt mig förstå vad du precis menade, har du inte berättat det här för Pattie?” utbrast han och jag skakade på huvudet.
”Nej det har jag inte. Jag drar till Dezzie nu, jag ringer sen, och inte ett ord till någon. Det är bara ett fåtal människor som vet om det.” muttrade jag innan jag skyndade mig ut genom dörren. Jag hade ingen lust att få ännu mer dåligt samvete bara för att jag inte sagt någonting till mamma. Jag hade egentligen ingen aning om varför jag inte sagt någonting, det hade bara inte blivit så av någon anledning. Tankarna flög fram och tillbaka genom huvudet när jag satte mig i bilen för att köra den korta vägen till sjukhuset där Dezzie väntade. Jag hade tagit till mig av Scooter’s ord, och fick känslan av att jag skulle prata med Caitlin om det. Var det någon som visste vad som stämde så var det Caitlin. Caitlin eller Ellie, och Ellie var för tillfället inte ens i samma land. Hon och Sky hade åkt till Mallorca för att komma bort hemifrån. Det var min present till dem nu när dem skulle ha barn. Ellie behövde det ganska mycket då hon hade haft ett stort bråk med sin mamma om graviditeten.
”Justin? Jag trodde du skulle vara hos Scooter åtminstone en timme till.” sa Kenny oförstående när han tittade upp från väntrummet. Jag hade beordrat honom att stanna där som en mellanhand medan jag var med Scooter. Jag ville veta om någonting hade förändrats, men jag hade inte fått något samtal från honom.
”Vi kom överens om att ses senare.” svarade jag kort innan jag fortsatte in i Dezzie’s rum. Synen gjorde mig lika illa till mods varje gång. Dezzie låg där på sängen med samma uttryck i ansiktet och hennes kindben blev allt mer framträdande. I tre dagar hade jag besökt Dezzie varenda dag, och bara hoppats på att hon skulle vakna upp, men jag visste precis som alla andra att det blev mindre och mindre chans att hon skulle komma tillbaka igen.
”Hej gumman. Jag hade förväntat mig att du skulle ha vaknat vid det här laget. Damn it Dezzie! Vad har du ställt till med? Jag trodde att jag kände dig bättre än såhär. Var är Christopher om han nu älskar dig så mycket? Jag förstår inte.” pratade jag på där jag satt bredvid sängen i min vanliga stol. Jag hörde höga ljud genom det öppna fönstret och vände blicken dit. Nyfiken tog över och jag reste mig lugnt från stolen och smög dit för att sen blicka ut. Nere utanför sjukhuset stod det hundratals människor med ljus i händerna. Det var mörkt ute så det lös upp likt stjärnorna på den mörka stjärnhimlen. För att höra vad de sa öppnade jag fönstret lite mer och lutade mig ut. Vi var ändå uppe på den 13:e våningen, så det tog ett tag innan jag insåg vad de sa, eller snarare sjöng. Snabbt drog jag fram mobilen ur fickan och filmade folkmassan.
I just can't sleep tonight
Knowing that things ain't right
It's in the papers, it's on the TV, it's everywhere that I go
Children are crying, soldiers are dying, some people don't have a home
But I know there's sunshine behind that rain
I know there's good times behind that pain, hey
Can you tell me how I can make a change?
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I lose my appetite, knowing kids starve tonight
Am I a sinner, 'cause half my dinner is still there on my plate?
Ooh I got a vision to make a difference
And it's starting today
'Cause I know there's sunshine behind that rain
I know there's good times behind that pain
Heaven tell me I can make a change
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray for the brokenhearted
I pray for the life not started
I pray for all the lungs not breathing
I pray for all the souls that need a break
can you give them one today?
I just can't sleep tonight
Can someone tell me how to make a change?
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and I pray, I pray, I pray
I close my eyes and pray, pray
Jag stod i fönstret och lyssnade på allas gemensamma sång. Det fick det att tåras i ögonen på mig. Trots att jag stod i fönstret på trettonde våningen hörde jag alla klart och tydligt. Det var underbart att se, och det kändes som om jag knappt kunde förklara känslan. Med ett leende på läpparna, och med tårar i ögonen, laddade jag upp videon på Twitter via twitvid.
@justinbieber
Thank you <3 (videolänk)
Efter att ha laddat upp den log jag ner och vinkade för att dem skulle se att jag sett och hört dem. De ropade en massa saker till mig och jag log med hela ansiktet. Dem var så otroliga.
”Hej Justin, du har verkligen underbara fans.” hörde jag pappas röst bakom mig. Jag vände mig om och log tacksamt mot honom innan jag gav honom en hård kram.
”Ingenting nytt?” frågade han och jag skakade på huvudet med tårar i ögonen. Jag hade gråtit mer de senaste dagarna än vad jag någonsin gjort, det var jag säker på. Han släppte mig försiktigt och backade ett halvt steg, han hade också tårar i ögonen. Han hade suttit inne hos Dezzie så ofta han kunde, och det tecknade nästan varje dag sen han hade kommit hit från Atlanta. Han hade bara suttit inne i rummet. Ibland hade han pratat med henne, ibland hade han gråtit för henne, och ibland hade han läst en bok eller någonting. Jag hade även hittat honom sovandes i en av fåtöljerna, och då hade jag väckt honom och kört honom hem till oss där han sov för tillfället. Det var inte särskilt bekvämt att sitta och sova i sjukhusfåtöljer, och man fick lätt nackspärr hade jag insett.
”Scooter ringde. Han ville påminna dig om konserten imorgon.” sa pappa och gav mig ett leende. Jag nickade lugnt men sa ingenting. Jag hade inte glömt planerna som veckan hade att erbjuda, även om jag ville det. När jag knappt kunde koncentrera mig uppe i Scooter’s lägenhet, hur skulle jag då kunna ha en konsert? Med en tyst suck gled jag ner i min vanliga stol och tog Dezzie’s hand. Pappa satte sig på andra sidan om henne medan han granskade hennes tomma ansikte.
”Pappa, varför kan hon inte bara vakna?” frågade jag plågat medan fler tårar rann nerför mina kinder. Jag såg suddigt, men jag kunde urskilja ett smärtsamt uttryck i hans ansikte. Han ryckte på axlarna utan att titta på mig.
”Jag vet inte Justin, men jag hoppas att hon gör det snart.” svarade han och jag kunde urskilja en glimrande tår ta sig ner över hans kind.
Lite längre kapitel :)<3
Hmm... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i det här fältet faktiskt...
Tror kapitlet får prata för sig själv.. <3
Tack i alla fall för allt ert stöd och alla era kommentarer <3
Where are you now - Kapitel 202
”Hjärtat, varför lyckas du alltid med allting?” frågade jag henne tyst. Orden påminde mig om pappa, och jag fick en plötslig känsla av att jag borde ringa honom.
”Jag kommer snart, jag ska bara gå ut och ringa ett samtal.” sa jag snabbt till Caitlin som nickade kort mot mig. Jag log ett glädjelöst leende mot henne innan jag gick ut ur rummet.
När jag kom ut från sjukhusets vita väggar så gick jag lite åt sidan för att slippa träffa på folk. Jag gick till fontänen, där jag och Dezzie varit efter hennes senaste sjukhusbesök. Den porlade lugnande och jag blev för en stund fast i bubblornas virvlande. När jag tvingat mig själv att titta bort, halade jag upp telefonen ur fickan och slog med vana fingrar in pappas nummer. Han svarade efter en signal.
”Justin? Hur är det med henne?” frågade han spänt och jag kände hur jag var tvungen att sätta mig ner på kanten av fontänen för att kunna prata. Han var en av de som jag berättat för om vårt break up, men han var den av dem som bara lyssnade och knappt sa någonting. Kanske hade det varit dumt och prata med honom om det, eftersom att han och Dezzie var väldigt nära varandra. Det märktes i alla fall nu, för han var en av de som var mest oroliga över henne.
”Selena sa att det inte förändrats sen jag fick redan på det, men enligt Caitlin så går det utför för var minut hon fortfarande är i koma.” svarade jag och drog besvärat en hand igenom håret.
”Pattie ringde i morse och berättade. Men än så länge kan det väl inte vara så riskabelt? Hon har ju inte varit borta så länge menar jag.” sa han tröstande och jag kände hur tårarna utbröt igen, vilket förvånade mig då jag trodde att det inte fanns några kvar längre.
”Hon har legat i koma i två veckor, pappa.” grät jag fram och jag hörde hur det blev tyst i telefonen.
”Jazzy! Jaxon! Dags att åka till farmor!” hörde jag pappa ropa, i bakgrunden, till mina småsyskon. Ett par sekunder senare var han tillbaka. ”Jag kör dem till farmor och sen kommer jag med första flyg.” sa han torrt. Vem som helst annars hade blivit förvånad av hans hårda ton i rösten, men inte jag. Pappa var sådan runt mindre barn, för att inte visa när någonting var fel, även om han egentligen var på väg att bryta ihop i tårar.
”Pappa…” började jag skeptiskt men han avbröt mig innan jag hann säga någonting mer.
”Inte en chans Justin! Jag kommer dit vare sig du vill eller inte! Jag hör av mig senare.” sa han innan han klickade bort mitt samtal. Med tårar i ögonen la jag ner telefonen i fickan och gick in i byggnaden igen. För varje steg jag tog blev jag tyngre och tyngre i bröstet, samtidigt som hoppet växte allt starkare och starkare. När jag kom in i hennes rum insåg jag att ingenting förändrats, bortsett från att Caitlin inte längre var där inne, och mina kinder blev snabbt våta av tårarna som återigen forsade nerför mina kinder. Det kändes som en mardröm alltihopa, och jag började fundera på om jag verkligen var smart som hade åkt dit. Om Christopher skulle komma för att besöka henne skulle jag absolut inte kunna hålla mig. Det skulle bli bråk, det visste nog både han och jag. Trots det borde han väl vara där? Han om någon borde väl sitta och gråta bredvid hennes sida, om han nu älskade henne så mycket som både han och hon påstod. Tankarna gjorde mig illa till mods, dem påminde mig om Dezzie’s sista ord till mig. Dem påminde mig om att jag försökt få tag på henne de senaste veckorna, glatt ovetande om att hon inte ens var vid medvetande. Mitt dåliga samvete kom återigen flödande över mig. Hade jag bara varit där hade hon inte legat i koma nu. Hade jag suttit bredvid henne och sett till att hon hållit värmen hade hon varit vaken. En hopplös känsla flöt in i mitt medvetande. Kanske hade alla rätt, jag borde kanske inte ha någon flickvän. Hur jag än prioriterade så blev det bara fel. Att jag inte hade lärt mig vid det här laget. Caitlin… Jasmine… Dem hade båda två gått igenom samma saker, men det kändes som om allting var så annorlunda med Dezzie. Vi hade verkligen lärt känna varandra på djupet, det var i alla fall vad jag trott innan jag hört henne uttala orden som jag helst ville ignorera. Med en trött gäspning tog jag hennes hand igen, kysste den ömt och lutade mig sen mot sängen, för att sedan glida in i en orolig sömn.
JÄTTAKORT, JAG VET!!
Men det kommer fler, så ni kan vara helt lugna :) <3
Mjaa... Tänk om Christopher skulle komma in där...
Hur skulle Justin reagera då?
Och hur skulle Christopher reagera på att Justin är där?
Och varför är inte Christopher där?
Tack för era kommentarer luvies :')
My sweet little angels <3
Love you <3
Where are you now - Kapitel 201
”Oh yeah, I’m ready! I’m pretty sure that Patricia is ready too. Kenny, are you recording this?” frågade jag och såg hur han nickade till svar. Han hade fått låna Carin’s filmkamera och det uppskattade jag, för det var en bra kamera. Jag nickade upp mot Aimi och de drog igång sin lilla soundcheck-show för mig.
När jag klev ur taxin var det fullt med folk som stod utanför sjukhuset. Först trodde jag att det var paparazzis som försökte ta sig in i byggnaden, men jag insåg snabbt att det bara var ett fåtal paparazzis, resten av folkmassan bestod utav ungdomar, som stod med plakat i händerna. Jag stod och begrundade synen en stund innan jag vände blicken mot Kenny, som åkt med mig från LA. Han nickade mot mig och vi gick framåt, för att ta oss igenom folkmassan in i sjukhuset. Till min förvåning, och uppskattning, verkade alla för upptagna med vad de gjorde så de märkte inte att jag och Kenny pressade oss förbi alla för att komma in till sjukhuset. Jag hade ingen aning om var vi skulle någonstans, men till min förvåning såg jag att Selena stod i den lilla kiosken. När hennes blick mötte min förändrades hennes ansiktsuttryck och hon kom gående mot mig.
”Justin? Vad gör du här? Du lovade Caitlin att inte komma!” utbrast hon förtvivlat när hon mötte mig med en hård kram. Jag besvarade kramen innan jag släppte henne.
”Nej, jag lovade Caitlin att inte ställa in någon konsert, och det har jag inte gjort heller.” svarade jag henne medan jag granskade hennes ansikte. Hon hade mörka ringar under ögonen och röd ton syntes i ögonvitorna.
”Vad gör du här nere? Hur är det med Dezzie?” frågade jag när jag konstaterade att hon sovit dåligt och dessutom nyligen gråtit.
”Det har inte förändrats sen Caitlin ringde dig.” svarade hon innan hon blundade och tog några diskreta, men djupa andetag. Utan att säga något tog hon tag i mig och började gå mot hissen. Vi åkte under tystnad medan Kenny granskade oss båda med ett varsamt och oroligt uttryck i ansiktet. När hissen stannade på den 13:e våningen klev vi alla tre ut i den tråkigt vita korridoren och fortsatte åt höger. Vi gick under tystnad, men jag hade mycket i tankarna så det var ingenting jag fäste någon uppmärksamhet vid. Jag försökte föreställa mig Dezzie’s ansikte där hon låg på sjukhussängen, men jag insåg snabbt att jag antagligen inte kunde förbereda mig inför den synen. Sel stannade utanför en dörr och vände sig lätt emot mig.
”Hon ligger härinne. Jag tror det är bäst om du går in själv, men om du behöver oss så sitter vi i väntrummet.” sa hon och Kenny instämde i hennes ord. Jag var tacksam över att jag skulle få gå in själv, men samtidigt var jag livrädd. Kenny gav mig en reserverad blick innan han följde med Sel bort från mig. Jag stod och tittade efter dem en stund innan jag tvekande la min hand på handtaget till dörren. Efter att ha dragit ett antal djupa andetag lät jag handen tynga ner handtaget och dörren gled med lätthet upp. Jag blundade hårt när jag gick in i rummet och stängde dörren efter mig. Ett jämt pipande trängde sig in i mitt medvetande och jag vände mig mot ljudet medan pulsen ökade inom mig. Nervositeten och rädslan skenade i kroppen på mig medan jag stod i rummet och övervägde om jag skulle klara av att öppna ögonen. Till slut tvingade jag mig själv att titta mot ljudet, och synen gjorde mig knäsvag. På sängen i rummet låt Dezzie med ett lugnt uttryck i ansiktet. Hade hon inte varit så blek och dessutom kopplad till en massa olika maskiner så hade jag kunnat gissa på att hon bara låg och sov. För att inte falla till golvet satte jag mig snabbt ner i stolen som stod precis innanför dörren. Jag förmådde mig inte till att gå längre fram. Det var inte Dezzie som låg där, det kunde det inte vara. Hon var ett skal. Hennes kindben framträdde tydligt i ansiktet och hennes armar var ännu tunnare än de varit senaste gången jag sett henne. Hon var läskigt smal, som om hon höll på att tyna bort. Försiktigt gjorde jag en ansats till att ställa mig upp igen för att sedan med ett trevande steg gå närmare henne. Efter vad som kändes som en evighet kom jag slutligen fram till sängen och satte mig ner i stolen precis bredvid sängen. Jag granskade länge hennes ansikte under tystnad. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle hon höra mig om jag sa någonting? Om hon kunde höra mig så måste hon väl ha stängt av eftersom att maskinernas pipande inte direkt var ett harmoniskt ljud.
”Deztiny?” började jag lågt och väntade automatiskt på en reaktion. En reaktion som naturligtvis inte kom. Försiktigt tog jag hennes kalla hand mellan mina händer. Jag kysste den ömt innan jag mjukt la min panna mot den och slöt ögonen.
”Snälla… Kom tillbaka till mig. Jag vill inte förlora dig, jag älskar dig. Snälla vakna.” viskade jag och kände hur en tår rymde från tårkanalen och sakta rann nerför kinden.
”Baby jag behöver dig! Jag älskar dig Dezzie! Please? Come back to me.” fortsatte jag medan tår efter tår bröt ut och rann nerför mina kinder. Jag tittade upp på henne och möttes av samma syn som tidigare. Sanningen gick upp för mig på ett smärtsamt sätt. Hon var inte vid medvetande, hon vaknade inte, hon öppnade inte ögonen. Jag kände hur paniken strömmade genom mig medan jag granskade hennes tomma ansiktsuttryck. Det var som om hon inte ens fanns i rummet och med ens insåg jag att jag inte hade någon aning om varför hon hamnat i koma. Dessutom sa min magkänsla att hon legat sådär längre än bara några timmar. Man blev inte sådär smal och blek efter ett dygn i koma. Jag stelnade till när dörren öppnades bakom mig. När jag reste mig upp och vände på mig för att se vem det var möttes min blick av Caitlin’s oroliga ögon.
”Justin? Jag sa ju åt dig att inte komma!” sa hon lågt och det såg ut som om hon inte sovit ordentligt på flera dagar.
”Jag vet, men jag var tvungen. Och du kan vara lugn, jag bröt inte mot mitt löfte.” svarade jag medan ytterligare en tår rann nerför kinden. Hon såg medlidande på mig innan hon omfamnade mig i en hård kram. Av ljudet att döma så grät hon mot min axel, medan jag höll henne hårt mot mig.
”När kom du hit?” frågade hon efter ett par minuter. Hennes grepp om mig falnade lite och hon backade bort från mig en bit. Jag slängde en blick mot Dezzie innan jag satte mig ner igen.
”Jag vet inte riktigt. För en kvar sen? För en timme sen? Jag vet inte Caitlin.” svarade jag utan att se på henne. Jag satt tyst en stund, granskade Dezzie’s stängda ögon, tills jag försiktigt hostade till för att veta om rösten skulle bära.
”Får jag fråga en sak?” undrade jag lågt och kunde höra hur hon svalde lågt bakom mig.
”Vad är det?” frågade hon efter att hon satt sig på stolen på andra sidan om sängen. Jag kände hennes blick på mig, och jag kunde urskilja nervösa vibbar i rummet.
”Varför är hon så blek? Och så smal?” frågade jag och vände slutligen blicken mot henne där hon satt mittemot mig. Hon skruvade lite på sig innan hon motvilligt slängde en blick på Dezzie’s ansikte.
”Doktorn säger att patienterna blir det efter ett tag för att musklerna förtvinar då de inte jobbar.” svarade hon lågt och vände sig slutligen mot mig igen. Oron lyste från henne och jag förstod henne, särskilt eftersom att det gått så fort, nästan lite för fort.
”Men hur kan hon ha blivit så smal över bara en natt?” frågade jag oförstående. Caitlin’s blick blev plötsligt skamsen och jag tittade på henne med en oförstående och frågande blick.
”Justin, hon har varit borta i mer än ett dygn. Hon har legat i koma i två veckor.” svarade hon och tårarna började rinna nerför hennes kinder. Jag vände en skrämd blick mot Dezzie, som fortfarande inte rört en min. Hon hade varit borta i två veckor. Orden ekade inne i huvudet på mig. Två veckor. Betydde inte det att chansen till att hon skulle vakna upp började minska ordentligt igen? Frågorna forsade igenom huvudet, precis som tårarna forsade nerför mina kinder.
”Vad hände?” frågade jag med en stor klump i halsen. Caitlin granskade mig en stund innan hon torkade sina blöta kinder.
”Kommer du ihåg torsdagen för två veckor sedan? När hon och jag var i gallerian och vi gick förbi dig? Samma kväll ringde Vanja till oss och frågade om vi hade sett till Dezzie. Efter vad hon berättade så gick hon ut på kvällen, men kom aldrig tillbaka. Vanja körde hem till oss och frågade mamma ifall Dezzie var med mig på stan. Jag var ju med Payton och Brogan på bio, men mamma svarade att det var någonting hon inte visste. Mamma fick inte tag på mig förrän halv ett på natten, då filmen var slut. Hon berättade att Vanja inte hade någon aning om var Dezzie var och eftersom att hon inte var med oss så måste hon ju ha gått någon annanstans. Jag ringde henne säkert hundra gånger men fick inte tag på henne. Till slut började vi tro att det hänt henne någonting allvarligt så pappa ringde polisen, medan mamma satt och pratade med Vanja om vad Dezzie haft på sig när hon gått ut. Christian ringde sina kompisar för han och jag bestämde oss för att vi skulle åka ut och leta, istället för att bara sitta och vänta på att polisen skulle göra någonting. Efter att ha åkt runt i Vanja’s område slog det mig att sist hon var ’försvunnen’ så gick hon ju till berget, där du hittade henne, så jag släppte av Christian och två av hans kompisar i kvarteret medan jag tog med mig en annan av hans kompisar, Kevin, och satsade på min chansning. När vi kom fram till berget såg vi inte till en människa någonstans, men det är ju ändå oktober nu och det var rätt kyligt den kvällen. Kevin tyckte vi skulle åka tillbaka till de andra, men jag ville försäkra mig om att hon inte var uppe på berget som hon var sist, när du hittade henne i april. Naturligtvis var hon däruppe. Hon var iskall och medvetslös. Kevin bar henne till bilen och vi åkte snabbt hemåt. När vi kom hen la vi henne i min säng med en massa täcken och filtar runt sig för att värma upp henne. Mamma hade kontakt med sjukhuset och vi kom fram till att hon hade hög feber. Jag satt och höll koll på hennes värden medan mamma ständigt satt i telefon med en och samma läkare som var orolig över hennes tillstånd då hon inte vaknat än. Till slut började hon yra och febern steg olidligt snabbt. De hämtade henne med ambulans och försökte ge henne febernedsättande. Efter mycket om och men började febern gå ner, och hon yrade en gång till, sen blev hon medvetslös igen. Sen dess har hon inte gett oss något livstecken alls. Läkaren vet inte säkert varför hon ligger i koma, men de spekulerar i att det kan bero på en infektion hon har i kroppen samt en hjärnskakning eller en mildare skallskada. Hon har inte varit kontaktbar på lite drygt två veckor, och läkarna har varnat oss alla om att var dag som går resulterar i att chansen för att hon ska vakna upp igen blir mindre och mindre.” svarade hon medan tårarna strömmade nerför kinderna på henne likt ett vattenfall. Jag satt och tittade på henne med stora ögon. Varför var jag inte med henne däruppe på berget? Varför satt jag inte bredvid henne och talade om för henne att det började bli kallt ute? Varför var jag inte… där…? Jag torkade mina blöta kinder innan jag vände mig mot Dezzie som låg mellan oss.
”Hjärtat, varför lyckas du alltid med allting?” frågade jag henne tyst. Orden påminde mig om pappa, och jag fick en plötslig känsla av att jag borde ringa honom.
”Jag kommer snart, jag ska bara gå ut och ringa ett samtal.” sa jag snabbt till Caitlin som nickade kort mot mig. Jag log ett glädjelöst leende mot henne innan jag gick ut ur rummet.
Oj då :S
Hon hade visst legat i koma längre än han först trodde :S
Asså, tack så otroligt mycket allihop för era otroligt underbara kommentarer!
Jag har inte ens ord för det!
Jag önskar att ni alla hade en blogg eller en mejladress så att jag kunde svara er alla personligt! Det förtjänar ni verkligen!
Det känns som om jag skulle kunna gå hur långt som helst, så länge jag har er vid min sida som stöttar mig <3
Vad tycker ni förresten om mina nya bilder? 'Last Chapter' och 'XoXo Bieber Cash' :)
Kände att det var dags för någonting nytt och jag gillar dem :)
Sen vet jag att jag skrev i facebookgruppen att jag sökte efter någon som gör bloggdesigner, för jag börjar bli trött på den här nu känner jag <3
Så om ni gör själva, eller om ni vet någon som gör fina designer, så hör gärna av er <3
Sen vill jag bara tacka er helt allmänt.
För kommentarerna på förra kapitlet och samt kommentarerna överallt annars.
Facebook-gruppen, facebook-chatten, blogg-chatten, kommentarer, mejl, sms... jaa allt <3
Ni är helt underbara <3
I love you guys! <3
200 kapitel
Oh damn mina underbara änglar!
200 kapitel!
Jag vet att jag ofta tackar er för allt som har med WAYN och Bieber Cash att göra, och nu tänkte jag ta tillfället i akt och förklara för er varför jag tackar er och varför jag uppskattar er så mycket!
Jag har inte haft en lätt uppväxt. Mina föräldrar skiljdes när jag var i sjuårsåldern och min pappa prioriterade mig och min lillebror minst av allt. Han och jag har inte direkt hade världens bästa relation, men det förvärrades 2008/2009 då jag gjorde det dumma misstaget och flyttade till honom. Jag mådde så fruktansvärt dåligt under de sista månaderna (jag bodde hos honom i åtta månader bara) att jag gjorde/tänkte en hel del hemska saker. Saker som jag inte är det minsta stolt över men som ändå finns på mitt samvete.
När jag flyttade tillbaka till mamma blev det inte direkt bra över en natt. Tiden hemma hos pappa hade satt djupa spår inom mig och jag vet att jag x antal gånger övervägde att faktiskt ta den lätta vägen ut från allting. Det gick så långt att jag faktiskt planerade det in i minsta detalj, och det enda som hindrade mig från att genomföra mina planer var för att jag är för osjälvisk. Skulle jag kunna göra något sånt mot min familj? Och mot den stackare som traumatiskt nog skulle hitta mig. Nej, det fanns inte på kartan för mig, så jag försökte sakta men säkert ta mig tillbaka.
Vid den tiden började jag gymnastiet och hamnade i en superhärlig klass. Jag började må smått bättre när jag hade vissa speciella människor runtomkring mig. Precis i början av gymnasiet 'träffade' jag även min bästavän, Stephanie, genom bdb då vi båda var lika dödligt förälskade i Taylor Lautner ^^' I alla fall så har hon på olika sätt byggt upp mig igen. Byggt upp det som varit trasigt inom mig och jag började se framsteg.
Sen var det en speciell kille som kom in i mitt liv lite smått, nämligen en av bloggens huvudpersoner; Justin Drew Bieber. Den 2:a mars 2010 la Jimmy kimmel ut klippet på lilla Cody som gråter för Justin, och samma dag såg jag det (och honom) för första gången. Jag tror jag tittade på just det klippet 50 gånger den kvällen och blev bara mer och mer förundrad över honom och hans sett att vara. Inte långt efter det började jag lyssna på hans musik mer och mer, och genom texterna började jag också må lite bättre.
Jag var inte en så 'crazy' belieber från början, utan lyssnade på honom ibland. Jag visste inte särskilt mycket om honom, tills det började bli höst samma år. Då satte jag igång och lyssnade på honom mer och mer, samt att jag började läsa noveller där han var huvudpersonen. Min kärlek för honom växte och växte, och jag fick aldrig nog av honom. Han tog över mitt liv sakta men säkert, men inte bara det, han tog ett fast tag om mitt hjärta också.
I februari förra året startade jag Bieber Cash, efter att ha skrivit två bieber-noveller själv. Dem första två var mer för min egen vinning, för att kunna skriva av mig, och sen började Where Are You Now att ta plats i mitt huvud. Från början skrev jag bara helt för mig själv, och jag kan ärligt säga att jag aldrig reklamat BC på någon annan novellblogg, eller frågat om länkbyten o.s.v. Av någon anledning började fler och fler underbara människor att hitta bloggen och dem verkade tycka om det jag skrev. Det var omtumlande för mig, för jag hade nästan aldrig ens visat någon någonting som jag själv skrivit, och nu helt plötsligt fick jag positiva kommentarer från folk jag inte kände, och som inte heller hade någon aning om vem jag var.
Det var kort efter WAYN's uppkomst som all drama började. Familjedrama, kompisdrama, you named it. Mamma separerade med hennes sambo så vi flyttade till mormor, där det inte fanns något internet så långt ögat kunde nå. Mammas ex-sambo's pappa gick bort i cancer, och det var första gången jag förlorade någon. Den smärtan hade jag aldrig någonsin känt, och trots att jag och Sören inte stod varandra nära alls, så var den outhärlig och jag kände en enorm saknad efter honom.
Vid den tidpunkten hade uppdateringen gått i botten och jag var helt säker på att de flesta av er skulle försvinna från Bieber Cash, eftersom att det ändå inte var någon uppdatering. Just då hade jag nära nog gett upp hoppet om saker, så jag brydde mig inte särskilt mycket heller om jag ska vara ärlig. Jag gick in på bloggen ibland för att se om jag fått några nya kommentarer, och det var då jag insåg att jag inte var ensam. Jag hade aldrig varit det, det var bara det att jag varit för blind av sorgen för att upptäcka det.
Mina vänner runtomkring mig fanns där, min bästa vän fanns där (trots att det är 553 km emellan oss), men inte minst så fanns ni där. Trots att jag inte förtjänade fanns ni där för mig, och jag tvivlar inte en sekund på att ni var den största anledningen till att jag drog mig uppåt igen. Ni är antagligen den största anledningen till att jag kan le ordentligt igen, att jag kommit över Sören's bortgång och allt sånt.
Sen jag startade Bieber Cash har jag blivit en mycket gladare person. När jag är ledsen eller bara är på dåligt humör så brukar jag läsa några av era underbara kommentarer och jag kan inte låta bli att le varenda gång.
När jag säger att allting beror på er, så menar jag det. Ni är anledningen till att WAYN existerar, för utan er support hade jag för länge sen avslutat kärlekshistorien mellan Dezzie och Justin. Dessutom är ni anledingen till att jag är den jag är idag. Utan er hade jag nog inte återfått hoppet igen. Jag hade nog inte helt och hållet tagit mig tillbaka. Jag hade nog inte varit jag på samma sätt.
Så när jag säger TACK till er så hoppas jag verkligen att ni tar åt er och att ni nu förstår vad det är som ligger bakom de ordet!
Where are you now - Kapitel 200
Come home to me,
Come home to me.
Back into my arms,
Home where you belong.
Come home to me,
Come home to me.
If home is where you are,
Then home is way too far away.
“Hello my sexy ladies! How are you today?” frågade jag i mikrofonen. Framför mig stod ett gäng tjejer som skulle vara publik till soundchecken och de ropade tillbaka till svar.
”Okay, it seems like you’re doing fine. That’s good. So, what do you guys wanna do? Any suggestions?” frågade jag och jag såg hur tjejerna framför mig började vinka i luften. Min blick fastnade på en blond tjej med söta ögon som stod precis nedanför scenen.
”What’s your suggestion Sweetie?” frågade jag och satte mig på knä framför henne. När jag räckte mikrofonen mot henne log hon snabbt mot mig.
”I have a question for you.” började hon och jag nickade uppmuntrande mot henne. Hon granskade mig en stund innan hon riktade in sig på mikrofonen igen.
”How is Dezzie doing? Is she awake yet?” frågade hon och jag kände hugget i hjärtat. För att slippa stå upp, med risk för att ramla, satte jag mig ner på scenkanten framför blondinen.
”I’m actually not sure to be honest. All I know is that she’s on the hospital in Atlanta and she isn’t waking up.” svarade jag sanningsenligt.
“Why are you here?” frågade tjejen igen och jag tittade oförstående på henne.
”Ahm, am I lost or anything? This is my sound check, isn’t it?” frågade jag förbryllat och tjejen skrattade medan hon skakade på huvudet. Den här gången tog mikrofonen från mig.
”No, I mean, why aren’t you in Atlanta with her?” förklarade hon och jag kände de nyfikna blickarna på mig. Jag tog lugnt tillbaka mikrofonen från henne.
”I have a concert to rock.” svarade jag henne, men hon såg inte särskilt nöjd ut med svaret. Jag vinkade Kenny till mig och han kom fram med en mikrofon som jag gav vidare till den blonda tjejen.
”Thank you Kenny.” log hon mot honom innan hon slutligen vände sig mot mig igen. ”That’s not what I meant. Dezzie is in a coma, am I right?” frågade hon och jag nickade mot henne. Det var svårt för mig att ens uttala orden, men det smärtade lika mycket när någon annan sa det.
”So why aren’t you in Atlanta Hospital next to her? You love her, don’t you?” frågade tjejen igen och jag svalde hårt innan jag satte mikrofonen närmare munnen.
”Yeah, of course I love her! But I still have a show to rock, and she would be really pissed at me if she knew that I cancelled a show because of her. But no worries, I’ll fly to Atlanta as soon as the concert is over. It doesn’t help her much if I was sitting next to her crying, would it?” frågade jag allvarligt och tjejen nickade lågt.
“I guess so. But we want you to be happy, and believe me, you’re not happy. It looks like you’ll break down and cry any second now!” påpekade hon och granskade henne medlidande.
“Well, that’s why I’m sitting here instead of standing up.” Besvarade jag och log mot henne. Hon såg orolig ut och när jag blinkade ut mot de andra i publiken ut mot de andra I publiken så konstaterade jag att nästintill alla såg lika oroliga ut som tjejen framför mig.
”What’s your name Sweetie?” frågade jag och hon tog ett fastare tag i mikrofonen.
”Aimi.” svarade hon och jag nickade mot henne med ett svagt leende.
”Well, Aimi, and all you other beautiful girls in here, I’m thankful for your caring and all that, but I won’t let you down. We have a concert to rule, and I’ll be by Deztiny’s side before dawn.” Sa jag och tittade på alla som stod framför mig. Några nickade medan oron fortfarande speglades i Aimi’s ansikte.
”I have an idea! We don’t want you to get hurt, or fall because you can’t stand up straight, so what do you think about us having this sound check instead? My friend is a terrific singer, I swear some of us can dance and… Yeah… You can sit down and catch your breath before the concert.” föreslog hon och jag granskade henne en stund. Det var ett förslag som jag knappast såg komma, men jag gillade det. Jag vände blicken mot de andra ur mitt crew som såg minst lika förvånade ut som jag.
”You guys wanna have a show for me? I like that. Get yourselves up here and I’ll be down there recording everything. This soundcheck will go to history!” log jag och såg hur Scooter kom fram bredvid mig med en mikrofon i handen.
”Okay ladies! Any other day I would not like this, but I’m concerned about this little punk, so you may come up to the stage.” sa han och tjejerna började komma upp på scenen. Aimi stannade vid mig och hon sträckte fram en hjälpande hand mot mig. Tacksamt tog jag den och hon hjälpte mig snabbt upp på benen igen.
”Thank you so very much everyone! No one could ever say that the Beliebers aren’t the best fans in the world! Rock it girls!” sa jag I mikrofonen innan jag tog mig ner från scenen. När jag kom ner så insåg jag att det fortfarande stod en tjej kvar nedanför och tittade på mig med blyga ögon.
”Hur mår du sötnos?” frågade jag henne och la huvudet på sned.
”Jag mår bra. Orolig för Dezzie bara.” svarade hon lågt och jag nickade instämmande mot henne.
”Då är vi två.” mumlade jag till svar och tittade tomt framför mig.
”Vill du inte vara däruppe med de andra?” frågade jag och kastade en blick upp på scenen där tjejerna stod och pratade med varandra.
”Nej, jag sitter hellre härnere, och håller dig sällskap om det är okej.” sa hon lågt och jag log uppskattat mot henne.
”Det vore väldigt snällt.” svarade jag henne innan jag satte mikrofonen mot munnen igen. ”Aye Scooter. Throw two chairs down here.” sa jag och inte långt därefter kom han med två stolar. Jag satte mig på den ena och gestikulerade till den blyga tjejen att sätta sig ner. När hon satt bredvid mig höll jag fram handen.
”Justin.” hälsade jag med ett snett leende. Tjejen skrattade lågt innan hon tog min hand i sin.
”Patricia.” hälsade hon tillbaka och jag nickade mot henne.
”Okay Justin, are you ready?” frågade Aimi i mikrofonen och jag vände blicken mot henne.
”Oh yeah, I’m ready! I’m pretty sure that Patricia is ready too. Kenny, are you recording this?” frågade jag och såg hur han nickade till svar. Han hade fått låna Carin’s filmkamera och det uppskattade jag, för det var en bra kamera. Jag nickade upp mot Aimi och de drog igång sin lilla soundcheck-show för mig.
Ni är alldeles för underbara luvies!
Ni förtjänar ett kapitel till <3
Jaa, jag kan ju inte annat än hålla med, vi Beliebers is tha shit! ;D
Nej men vi är ju helt enkelt awesome :D
OH MY GOD! 200 KAPITEL!!!! O.o
Dunno what to say O.o
TACK <3
Where are you now - Kapitel 199
Tårarna blev värre och värre nu när jag släppt efter för en av de djupa känslorna som satt instängda I mitt bröst. Jag ville bara skrika, smärtan var så pass outhärdlig att jag la en hand over bröstet medan jag andades ansträngt. Försent insåg jag var som höll på att hända, jag höll på att bryta ihop, ordentligt den här gången.
”Justin! Du har telefon!” hörde jag Kenny säga utanför dörren i bussen. Jag slängde mig upp ur sängen och kastade upp dörren.
”Är det Dezzie?” frågade jag hastigt och kände hur hennes namn bröt upp såret i hjärtat. Jag hade försökt få tag på henne sen två veckor tillbaka, när jag sett henne i gallerian, men hon hade inte tagit mina samtal eller svarat på sms. Kenny såg medlidande på mig innan han ursäktande skakade på huvudet.
”Det är Caitlin.” svarade han och räckte fram sin telefon till mig. Jag tittade på honom med ett höjt ögonbryn innan jag vände mig om och slängde mig på sängen igen. Jag hade ingen lust att prata med någon just nu. Särskilt inte med Caitlin, hon skulle bara försöka få mig på bättre humör, fastän hon visste lika bra som jag att det inte fungerade så, när man hade ett brustet hjärta.
”Säg att jag är upptagen!” sa jag bara och stirrade upp i taket där det satt en stor affisch.
”Ehm, ledsen bro, men jag tänker inte säga det till henne. Det är någonting som har hänt Justin.” sa han och kom in i rummet för att prata med mig. Jag vände en orolig blick mot honom innan jag tog telefonen och satte den mot örat.
”Caitlin?” sa jag och hörde hur hon andades ut i telefonen.
”Vet du hur länge jag har försökt få tag på dig? Du svarar inte, och varken Scooter eller Pattie är i närheten av dig.” påpekade hon anklagande och jag suckade irriterat.
”Vad vill du Caitlin?” frågade jag ointresserat. Hon drog ett djupt andetag och jag konstaterade att det nog faktiskt var någonting som hade hänt.
”Du måste lova en sak innan jag berättar Justin! Du måste lova att du inte ställer in några konserter på grund av det här!” sa hon torrt och jag svalde ljudligt. Hon menade allvar.
”Caitlin, vad är det som har hänt?” frågade jag oroligt och såg i ögonvrån hur Kenny reste sig från sängen och gick ut genom dörren igen. Han stängde den tyst efter sig och jag satte mig upp i sittande ställning medan jag granskade väggen framför mig.
”Uh-uh! Du måste lova!” Envisades hon och jag himlade med ögonen.
”Fine! Jag lovar att jag inte kommer ställa in någon konsert, vad du än berättar. Så berätta nu!” sa jag spänt och det verkade som om hon funderade på om jag menade allvar med mina ord eller inte. Efter ett tag verkade hon valt att tro mig för hon tog ett djupt andetag.
”Dezzie ligger i koma.” sa hon tyst och jag kände hur mitt hjärta sprängdes. Det bröts i ytterligare tusen bitar och jag kastade telefonen hårt i väggen. Naturligtvis gick den sönder och inte långt därefter kom Kenny in i rummet igen med stora ögon och förvånad blick.
”Bro, det där råkade vara min telefon!” påpekade han chockat medan han granskade mitt ansikte. Det kändes som om jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen.
”Justin? Vad har hänt? Varför är du så blek? Vad sa Caitlin?” frågade han oroligt och jag vände bort blicken från honom. Jag hade lovat att inte ställa in någon spelning, men hur skulle jag kunna hålla det när hon låg i koma?
”Dezzie ligger på sjukhuset.” svarade jag medan jag tittade runt i rummet efter grejer att ta med mig. Det stod helt still i huvudet på mig.
”Har hon varit i slagsmål igen?” frågade han och jag kunde urskilja undertonen av skämt i hans ord. Jag gav honom en panikartad blick.
”Hon ligger i koma Kenny.” sa jag tyst och det var först då innebörden verkligen gick upp för mig. Förtvivlat sjönk jag ner på sängen och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Kenny stod tyst och granskade mig en stund innan han slängde en blick på klockan han hade på armen.
”Jag kör.” sa han innan han lämnade mig ensam i rummet. Hur lång tid kunde det ta att åka till Atlanta från Los Angeles? Vi skulle inte hinna tillbaka till kvällens konsert. Jag gick ut efter Kenny, där han stod med bilnycklarna i handen och väntade på mig.
”Vi kan inte åka nu. Vi skulle inte hinna tillbaka.” påpekade jag lågt medan jag tittade på Kenny med mina tårfyllda ögon. Kenny skakade långsamt på huvudet mot mig innan han kom fram och omfamnade mig hårt.
”Buddy, ingen klandrar dig om du åker och ställer in den här konserten.” sa han medlidande till mig men jag skakade bara på huvudet i protest.
”Dezzie skulle det. Boka biljetter till efter konserten. Jag lovade Caitlin att inte ställa in någonting, och det ska jag inte göra heller.” sa jag bestämt medan jag backade ut ur hans grepp. Han såg ut att vilja komma med en invändning, men sen ångrade han sig.
”Säg till om du ändrar dig. Jag går och pratar med Scrappy om konserten… Justin! Ring honom om du behöver någonting!” beordrade Kenny varsamt och jag nickade kort. Han försökte ge mig ett leende, men ett misslyckat sådant. Han vände sig om för att gå ut ur bussen.
”Aye, man, ledsen för telefonen!” sa jag och tittade på honom med en ursäktande blick.
”Tänk inte på det. Ta det lugnt en stund nu.” sa han innan han gick ut ur bussen. Att sitta helt själv i bussen var kanske inte det bästa just nu. Vad hade hänt henne? Vad hade hon nu gjort? Jag gick in i sovrummet och tog upp min mobil som låg avstängd på byrån. Efter att jag satt igång den rasade sms in från Caitlin, Christian, Chaz, Ryan, Jasmine och Selena. Det var flest sms från Caitlin, men jag orkade inte läsa vad det stod i dem. Jag hade hoppats på att jag fått åtminstone något litet svar från Dezzie sedan tidigare, då min telefon varit avstängd i ett par dagar nu, men det fanns inga. Med en suck klickade jag upp Twitter. Som vanligt slängde jag en blick på vad som var TT just nu, och konstaterade att allt som var TT rörde Dezzie på något sätt.
*#PrayForDeztiny
*Get Well Soon Dezzie
*We Are Sorry Justin
*Poor Justin
*#5millionDHs
*Deztiny We Need You
*Wake Up Soon
*#DeztinyWeLoveYou
*#WhereAreYouNow
*#WorldNeedsDezzie
@MileyCyrus
‘We Are Sorry Justin’ – well you should be! And you should apologize to HER and not just to Justin! @DeztinyWallie is a great person, and if she makes Justin happy, why couldn’t you just be happy for him? I don’t understand you beliebers. You all say that you love him more than anything and that you support him through rain and fire, but this is not supporting. You hate on his girlfriend, a living person, who hasn’t done anything to you! Some of you even hit her! This isn’t okay guys! Dezzie is a close friend to me, and she deserves so much better than your hate! You should be happy for him instead of making him sad.
Oh, and the picture, it’s a photo I took of Dezzie a couple of weeks ago. A belieber hit her and she asked me to cover it up, just not to give Justin the pain of what his beliebers had done. I’m serious, she cried when I covered it with make-up, she nearly screamed, but forced me to continue until I was done. And you don’t think she deserves Justin. She gets hit, and she goes through more pain just to keep him unaware of it. It wasn’t because she was embarrassed or anything, she did it because she didn’t want to cause Justin that pain. If his beliebers turns their backs on him, being mean to the ones he loves, then how would he feel?
Come on, you can do better than this! Be nice instead, and don’t hate! There’s too much hate in this world and someone like Dezzie deserves so much more than that. Dezzie! WAKE UP! We need you here girl! Trust me, #WorldNeedsDezzie #4real
När jag läst klart hennes tweet stängde jag ner den och favoriserade den samtidigt som tårarna försiktigt rann nerför mina kinder. Under tiden flög tankarna genom huvudet på mig. Hade hon blivit slagen? När hade hon det? Vad jag visste hade hon inte träffat Miley sen dem överraskat mig på turnén, så då måste hon blivit slagen efteråt. Sakta kom minnet tillbaka om när Dezzie, Caitlin och Miley kommit tillbaka från toaletten när vi varit på McDonalds efter konserten. Hon hade haft smink på sig när hon kommit tillbaka. Ett stygn av sorg och dåligt samvete fyllde mig. Att jag varit så dum och trott att hon skulle berätta för mig om någon slog henne. Jag kände ju Dezzie, i alla fall när det gällde sådana saker. Däremot var jag fortfarande osäker och förvirrad när det kom till hennes plötsliga förändring och hennes ord om Christopher. Han som hade sårat henne så otroligt mycket, hade hon verkligen gått tillbaka till honom? För att slippa tänka på honom bläddrade jag ner mellan alla tweets från olika TT’s och fastnade vid en tweet som jag snabbt retweetade.
@WeWantJustinSingle;
I don’t like Dezzie, but I do love Justin and I respect her! So #PrayForDeztiny! Justin happy = Beliebers happy!
Jag kände ytterligare en tår rinna nerför kinden medan jag skrev in mitt svar till henne.
@justinbieber;
@WeWantJustinSingle; thank you! #ILoveMyBeliebers #TeamBeliebers <3
Så fort jag skickat iväg svaret klickade jag på samma knapp igen så att jag skulle kunna skriva på en ny tweet. Jag visste att Dezzie och jag inte var tillsammans längre, men med tanke på smärtan det orsakade att ens tänka tanken, hade jag inte delat med mig om det ännu till några andra än pappa, Kenny och Alfredo. Även om hon inte älskade mig längre så älskade jag dock fortfarande henne och jag ville att mina beliebers skulle få veta att det dem gjorde var fel om dem inte respekterade henne, även om hon inte längre var min.
@justinbieber;
I’m not forcing anyone to love @DeztinyWallie, but is respect too much to ask for? I really hope not, because I love her and (C)
@justinbieber;
she makes me happy. You say that you guys smile when I smile, but when ppl are hurting the ones I love, I’m not smiling! (C)
@justinbieber;
I love you all! Every single one of you are my favorite girls! You are my sexy ladies ;) but I don’t want to be afraid of (C)
@justinbieber;
loving someone! You’re all a part of me, my family and my heart, but so is Deztiny! I love her like I haven’t loved anyone before! (C)
@justinbieber;
you don’t need to love her, but could you give her the respect she deserves? That’d make me happy!
@justinbieber;
I love you all for caring about her! She’d love to see that! :’) And babe, please Wake Up Soon! <3
Jag läste igenom alla tweets jag skrivit och log stolt för mig själv. Så här många sammanhängande tweets hade jag nog aldrig skrivit, och jag hoppades dem skulle ge alla en tankeställare. Det plingade till i mobilen och jag såg att jag fått en tweet från Ellen.
@TheEllenShow;
@justinbieber I’m here for you Bestie! #PrayForDeztiny! Call me when you know something! Miss u!
Jag log tacksamt medan jag började knappa in ett svar.
@justinbieber;
@TheEllenShow thank you! I’ll call you later, coz right now I don’t know very much at all. Miss u too! <3
Jag fick plötsligt en stor lust till att svara folk som skrivit till mig. Snabbt gick jag in på mina mentions, mina överflödiga mentions, och började retweeta och svara folk som skrivit till mig. Till slut avslutade jag med att skriva en tweet till Dezzie.
@justinbieber;
@DeztinyWallie congratulations to #5millionDHs honey! Wake Up Soon, I need you here with me <3
Jag förundrades av mig själv för att jag fick det att se ut som om allting var som vanligt. Visserligen var det väldigt sant, jag behövde henne, men samtidigt kunde jag inte släppa det hon sagt till mig. Hon betydde mycket för henne, och det var därför jag skulle åka för att vara vid hennes sida sen, och jag tänkte inte förneka det, jag älskade henne fortfarande. Men allteftersom, hur smärtsamt det än var, började jag inse att det inte var vi längre. Hon verkade ha gått vidare, det hade jag märkt i gallerian när jag sett henne. Hon hade tittat på mig en stund innan hon lugnt tittat bort och gått med Caitlin in i en av affärerna. Det hade varit smärtsamt att se henne, och jag insåg också då hur mycket bättre jag mådde när jag var i en annan delstat än vad hon var. När jag var här i LA kunde jag andas ordentligt, och mitt hjärta kunde pumpa runt det blod som behövdes. Under dagarna jag varit i Atlanta hade jag gått som på nålar. Det var därför jag åkt tillbaka till Kalifornien igen. Det var så mycket lättare att jobba med det nya albumet om jag kunde vara fokuserad, och kunde lägga energin på musiken istället för att hålla uppsyn över min egen andning.
Jag orkade inte titta på alla tweets längre, de påminde mig bara om att Dezzie inte var kontaktbar och att jag inte kunde vara med henne än på ett tag. Hon sårade mig ordentligt, men det spelade ingen roll. Jag behövde henne, och så ofta jag kunde tänkte jag be för henne. Be för att hon skulle vakna upp lika glad som alltid. Även om det betydde att jag inte skulle träffa henne efter det så spelade det fortfarande ingen roll. Jag ville bara att hon skulle vakna. Utan att tänka mig för tog jag upp gitarren och började spela några ackord innan jag började sjunga för mig själv.
Come home to me,
Come home to me.
Back into my arms,
Home where you belong.
Come home to me,
Come home to me.
If home is where you are,
Then home is way too far away.
Japp...
Vår underbara lilla Dezzie ligger i koma =/
Och stackars Kenny som blev av med sin telefon ^^
Och som ni alla förutspådde; Justin fick reda på att hon blivit slagen till slut ändå...
HERRR GUD LUVIES!!!
ETT KAPITEL KVAR TILL 200!!! O.o
This is so surreal!!!!! <3
Hoppas ni gillade det, och kommentera gärna vad ni tycker om det, och allt <3
Where are you now - Kapitel 198
”Han ska ju vara i LA i ett par veckor till. Han kanske bara hade ett ärende att göra här, ta det lugnt.” lugnade hon ner mig men jag skakade bara på huvudet. Jag hade struntat i att titta på tv den senaste veckan, med risk för att någon skulle ha Justin med i sitt program, och jag hade varit enormt försiktig när jag var inne på Twitter. Jag visste inte om han hade sagt någonting till omvärlden om att vi inte längre var tillsammans, men jag hade inte fått några meddelanden av någon så antagligen hade han inte nämnt det än. Självklart skulle jag springa på honom i gallerian, bara för att jag varit så försiktig med att se någonting som hade med honom att göra. Jag ville inte se hans plågade ansikte. Jag ville inte känna skulden komma krypande. Jag ville inte känna hur hjärtat skrek i protest.
Det blev för mycket för mig inne, där Vanja och Melanie satt glatt ovetande om allting. Synen jag haft inpräntad på näthinnan sedan jag såg Justin i gallerian gjorde sig ständigt påmind och jag kände en stark längtan till att gå ut, vara helt själv någonstans.
”Jag går ut en sväng bara, jag kommer snart.” ropade jag till Vanja och det tog inte lång tid innan hon kom till hallen från vardagsrummet där hon och Melanie tittat på tv tillsammans. Nina satt inne på sitt rum med en kompis, och hon var knappt medveten om att jag var annorlunda så hon brydde sig inte lika mycket som Mel och Vanja tycktes göra. Dem såg att det var något fel, men deras spekulationer låg runt flytten och skolbytet.
”Är det en så bra idé? Du har ju känt dig lite krasslig och dålig de senaste dagarna.” sa hon oroligt och jag klistrade på ett falskt leende på läpparna. Jag hade fått det att se ut som om jag började bli sjuk, och till min glädje hade hon gått på min uppbyggda fasad.
”Jag ska inte gå långt. Jag håller mig häromkring och jag har mobiltelefonen med mig. Oroa dig inte för mig, jag klarar mig.” försäkrade jag henne lugnt. Jag hade aldrig varit bra på att ljuga, men av någon anledning var Vanja lätt att lura. Sen om det var för att hon inte kände mig tillräckligt än, eller om hon faktiskt var lätt att ljuga för, det hade jag ingen aning om.
”Okej. Ring om det är någonting.” sa hon och jag nickade till svar innan jag klev ut genom dörren. Jag började gå längs trottoaren nerför gatan. Det kändes verkligen att det var oktober, det började bli kyligt i luften och jag kände mig duktig som tagit på mig min jacka. För att slippa upptäckt drog jag upp luvan över huvudet, det skulle förhoppningsvis försvåra det för folk att känna igen mig. Det var en praktisk försiktighetsåtgärd eftersom att jag inte hade någon aning om var jag skulle, och antagligen skulle jag inte alls hålla mig i kvarteret eller i närheten av huset. Jag behövde komma bort från folk, vara ensam, något jag insåg att jag inte varit på länge.
Jag struntade egentligen blankt i var jag gick, jag lät fötterna styra mig och jag var rätt säker på att jag till slut skulle tappa bort mig, men det störde mig inte särskilt mycket för tillfället. Tappade jag bort mig kunde jag ringa Caitlin eller Christian. Vid närmare eftertanke skulle jag nog ringa Christian i så fall, mindre frågor. Efter att ha gått ett bra tag konstaterade jag att jag kanske inte alls behövde ringa någon, jag kände igen mig. Mina steg hade styrt mig mot badplatsen som Caitlin visade mig när jag först träffade henne i april. Det underbara berget, det var perfekt. Mer än perfekt. Det var knappast någon som var på stranden en torsdagskväll i oktober. Med en lyckad smidighet tog jag mig upp på toppen och satte mig lugnt ner på samma ställe jag brukade sitta på, och blickade ut över vattnet. Det blåste mjuka och kyliga vindar runt mig, men jag klagade inte. De var friska, upplivande och tröstande. Tankar flög genom huvudet på mig och jag fick återblickar från när jag suttit här sista gången. När jag hade varit arg och sårad, och Justin hade hittat mig efter flera timmar. Minnet av honom tvingade fram en tår. Jag hade sårat honom ordentligt, och jag hade sårat mig själv också. Han var det bästa som fanns i mitt liv, jag kände mig inte hel utan honom, men samtidigt älskade jag honom mer än någonting annat och jag ville inte vara den som förstörde hans karriär för honom. Hur skulle jag kunna leva med mig själv då? Ta bort glädjen som alltid fanns bakom hans leende. Det var inget alternativ så då fick det bli såhär istället. Han förtjänade den här karriären, han jobbade så hårt för allting, och hamnade jag i vägen för det, då var det så här det fick bli. Men jag visste inte hur jag skulle klara mig. Justin hade satt djupa spår i mig, spår som ingen kunde jämna ut eller ersätta. Nu hade jag inte bara krossat hans hjärta, utan mitt eget också. Med tårarna rinnande nerför kinderna tog jag upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fjorton missade samtal. Jag orkade inte ens se vilka de var ifrån och tryckte istället fram anteckningar. Med tårar som rann nerför kinderna och med skakiga fingrar, på grund utav kylan, började jag skriva ner orden som mitt hjärta skrek.
I can’t believe
I’m putting the tree up by myself
I need you
And nobody else
And I’m sorry
If I pushed you away
Coz I need you here
And I want for you to know
And I don’t care, if I don’t get
Anything
All I need is you here right now
And I’m sorry, if I hurt you
But I know that All I Want Is You
Tårarna blev värre och värre nu när jag släppt efter för en av de djupa känslorna som satt instängda I mitt bröst. Jag ville bara skrika, smärtan var så pass outhärdlig att jag la en hand over bröstet medan jag andades ansträngt. Försent insåg jag var som höll på att hända, jag höll på att bryta ihop, ordentligt den här gången.
Oh damn....
Nu börjar allting verkligen sjunka in för henne...
Men frågan om hon har insett sitt misstag ännu...
Hon saknar honom, och hon älskar honom så klart, men har hon insett att hon har gjort fel val?
Tack för era söta kommentarer på förra kapitlet :'3 <3
Gällande nästa kapitel, som kommer vara sjukligt långt, så kommer det antagligen upp ikväll :)
Probably om någon timme eller två :) <3
Love ya'all
Where are you now - Kapitel 197
”Christian har pillat och lekt med elsystemet, vilket betyder att den inte låser upp passagerardörren tillsammans med de andra dörrarna längre. Så nu får man göra det manuellt.” muttrade hon och jag skrockade roat när jag satt mig i sätet och spänt fast mig. Ljudet förvånade mig lite smått. Jag hade inte skrattat, knappt släppt fram ett leende, sen dagen då vi hade vår dance battle mot killarna. Visst hade jag satt upp mina fasader runt vissa, men nu kände jag mig fri igen. Jag kände mig som vanligt. Med Caitlin behövde jag ingen fasad, för hon förstod mig, även om det jag gjort varit hemskt. Det fanns inte ens ord för hur mycket jag hatade mig själv för det, men jag hade ett svagt minne av att jag någonstans hade hört att man gör ofta tokiga saker, när man är kär.
Vi gick ut från den sista butiken på nedervåningen för att sedan gå mot rulltrapporna. Det hade tagit tid, men vi hade troget betat av varenda affär på den undre våningen, och vi hade hittat lite smått och gott från varje ställe.
”Caitlin, hur orkar du egentligen? Du skulle ju behöva någon som får gå med dig när du shoppar, så dem kan bära dina kassar.” skrattade jag när vi nu stod i rulltrappan på väg upp till den andra våningen. Hon hade så mycket kassar i händerna att hon fick stå snett för att inte fastna i trappan. Hon tittade oskyldigt på mig.
”En flicka med shoppingproblem har sina sätt, och är dessutom en stark ninja som klarar av det.” flinade hon och jag himlade med ögonen mot henne. Shoppingproblem var att ta i, Caitlin hade verkligen inga shoppingproblem, men samtidigt hade hon nog rätt i det hon sa, och det låg väl en del sanning bakom det också.
”Okej, var ska vi gå nu? Skor, Forever 21 eller ska vi äta först?” frågade Caitlin när vi kom upp på övervåningen. Det var förvånansvärt mycket folk i gallerian, det var ju ändå bara torsdag och de flesta borde väl gå i skolan vid den här tiden på dagen. Å andra sidan kanske dem hade lunch.
”För mig spelar det ingen större roll. Är du hungrig?” frågade jag henne och hon ryckte på axlarna.
”Inte jättehungrig, men är du hungrig så kan vi gå och äta något först, det är helt okej för mig.” sa hon och ryckte på axlarna igen. Jag himlade med ögonen mot henne.
”Nej jag är inte hungrig, det är sällan jag äter överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men ska vi gå och titta på skor då?” frågade jag och Caitlin gav mig en ogillande blick. Jag visste redan vad hon tyckte om att jag inte åt särskilt mycket, men det var ingenting jag kunde göra någonting åt just nu. Jag behövde få ställa om livet ordentligt innan jag började oroa mig för såna simpla saker som mat. Jag åt ju i alla fall minst en gång om dagen, och sen åt jag mer om jag var hungrig.
”Fine, mot skoaffären.” log hon sen när hon insåg att hon inte kunde säga någonting om mina matvanor. Tillsammans började vi gå mot den öppna butiken som låg precis bredvid McDonalds. Ett gäng tjejer gick förbi oss mot en annan liten folkmassa och jag vände automatiskt blicken mot klungan. Min blick stannade vid ett par nougatbruna ögon i mitten av klungan och jag kände trycket över bröstet, Justin. Ögonen mötte mina och under de närmaste sekunderna speglades en rad olika känslor i ansiktet på honom, innan han tittade bort. Mitt hjärta slog ett dubbelslag, som för att stryka under mina handlingar, och jag kände mig nästan knäsvag. Jag hade orsakat honom mer smärta än vad jag från början planerat, och även om det var för hans eget bästa så kände jag hur mitt trasiga hjärta försökte intyga att det var ett misstag. Han fortsatte prata med sina fans och han sneglade inte ens åt mitt hål, men jag såg hur han bet ihop käkarna. Ögonen var glansiga men han log ett förstulet leende mot någon tjej framför honom. Han gjorde sitt yttersta för att låtsas som ingenting. Låtsas som om han inte sett mig. Låtsas som om jag inte ens existerade för honom längre, även om hans sammanbitna leende tydde på någonting helt annat. För att slippa plåga mig själv, och allra helst honom, gick jag snabbt in i skoaffären.
”Jag trodde han var kvar i LA?” väste jag mot Caitlin som tittade på mig med stora ögon. Hon vände en blick mot ingången, även om han inte syntes längre, innan hon ryckte på axlarna.
”Han ska ju vara i LA i ett par veckor till. Han kanske bara hade ett ärende att göra här, ta det lugnt.” lugnade hon ner mig men jag skakade bara på huvudet. Jag hade struntat i att titta på tv den senaste veckan, med risk för att någon skulle ha Justin med i sitt program, och jag hade varit enormt försiktig när jag var inne på Twitter. Jag visste inte om han hade sagt någonting till omvärlden om att vi inte längre var tillsammans, men jag hade inte fått några meddelanden av någon så antagligen hade han inte nämnt det än. Självklart skulle jag springa på honom i gallerian, bara för att jag varit så försiktig med att se någonting som hade med honom att göra. Jag ville inte se hans plågade ansikte. Jag ville inte känna skulden komma krypande. Jag ville inte känna hur hjärtat skrek i protest.
Oj då, det där hade hon nog inte räknat med :S
Jag ler lika mycket varje gång jag läser era kommentarer, men jag har också blivit lite bekymrad...
Vissa av er dömer Dezzie alldeles för fort.
Tänk på att hon tror sig göra det rätta för Justin's skull, och tänk på att hon inte är mer än mänsklig.
Det här är VERKLIGEN inte det enda kapitlet som kommer ut idag :)
Har ni tur så kanske ni får en hel del kapitel till, med lite mellanrum så klart så ni hinner läsa ordentligt samt lämna en söt liten kommentar :) <3
Aja, tack så mycket för alla era söta kommentarer :) <3
Btw, vilka är era 10 favoritkapitel? Kommentera gärna er top10, eller varför inte skriva ner det på er blogg och skicka länken så ska jag ta mig en titt :D
Jaa jag är nyfiken ^^ <3
Motivera gärna också varför ni just valt ettan till att ligga på första platsen :) <3
Love ya all <3
People of WAYN
Satt och funderade igår natt (då jag inte sov) och tänkte att ni kanske vill ha en liten överblick på vilka det är som har en stor roll här i WAYN :)
Vissa har större roller än vad andra har medan vissa bara är med emellanåt, men jaa :) enjoy :)
Kollumn 1 (längst till vänster uppifrån och ner)
1. Skyler "Sky" Johnson
2. Christian Beadles
3. Jinsu
4. Alfredo Flores
5. Ryan Butler
6. Chaz Somers
Kollumn 2 (längst till höger uppifrån och ner)
1. Elisabeth "Ellie" Black
2. Caitlin Beadles
3. Jasmine Villegas
4. Selena Gomez
5. Rebecca (Caitlin's och Dezzie's kompis från skolan)
6. Laura (Caitlin's och Dezzie's kompis från skolan)
Kollumn 3 (längst upp vänster till höger)
1. Pattie Mallette
2. Jeremy Bieber
3. Jazmyn Bieber
4. Jaxon Bieber
Kollumn 4 (längst ner vänster till höger)
1. Steven Wallie
2. Vanja Smith
3. Melanie Smith
4. Nina Smith
Bilden i mitten
Det ska väl föreställa en bild på Justin och Dezzie, även om vi alla vet att det egentligen är Selena :)
Jag avgudar den bilden, den är sjukligt vacker :')
Någon annan som ni skulle vilja veta hur dem ser ut?
Kommentera in förslag ;) <3
[KAPITEL 196 FINNS UNDER DET HÄR INLÄGGET]
Where are you now - Kapitel 196
”Jag är ledsen att jag lät det här fortsätta trots att det var fel, det kände vi nog båda två. Jag är ledsen Justin.” hörde jag hennes röst bakom mig men jag ignorerade bara orden. Jag behövde komma undan från henne, jag behövde få vara själv ett tag. När jag stängt dörren om mig blev jag ståendes mitt på golvet utan att kunna röra mig. Mina mardrömmar under natten hade inte varit någonting i jämförelse mot det här. Hon hade bedragit mig, men Christopher. Kanske hade jag haft fel om henne enda från början. Kanske var hon inte så annorlunda trots allt. Min syn blev suddig och det var först efter att jag dragit handen över kinden som jag insåg att jag grät. Allt jag hade trott på de senaste månaderna hade varit fel. Kanske hade mina beliebers haft rätt, hon kanske aldrig varit någon för mig. Det kanske bara hade varit jag som fått det för mig för att jag hade blivit förälskad i henne. Jag blinkade ett par gånger innan jag satte mig ner på golvet, hela min värld hade vänts upp-och-ner, på endast några sekunder.
[DEZTINY’S PERSPEKTIV]
”Dezzie? Är du vaken?” hörde jag en välbekant röst en bit ifrån mig. Klart jag var vaken, jag hade inte sovit ordentligt på flera dagar. Jag sov knappt något alls, och sov jag så drömde jag bara en massa hemska drömmar om Justin’s förstörda ansikte. Då var jag hellre vaken än upplevde det igen, men jag förtjänade det antagligen.
”Ja jag är vaken.” mumlade jag till svar innan jag satte mig upp i sängen. Caitlin kom in och satte sig på kanten medan hon tittade på mig med genomträngande ögon. Ingen utav oss sa någonting och det syntes på henne att hon väntade på mig. Hon såg orolig ut. I och för sig var det väl inte så konstigt. Enda sedan jag kommit hem från LA med henne och mina systrar hade jag bara varit hemma. I princip hade jag bara varit instängd på gästrummet jag nu sov i hemma hos Vanja.
”Du kommer hata mig Caitlin.” mumlade jag tillslut och det såg ut som om Caitlin brottades med sig själv angående mina ord. Sedan fnös hon och satte sig i skräddarställning.
”Dezzie, du vet att jag aldrig skulle kunna hata dig. Det är omöjligt.” svarade hon och jag log ett glädjelöst leende. Jag hade inte berättat för någon vad jag sagt till Justin, och inte heller att jag lämnat honom. Jag hade inte riktigt vetat hur jag skulle säga det, och jag var glad över att Vanja inte såg saker på mig som pappa gjorde till exempel. Men sen hade vi ju den lilla detaljen att Caitlin kände mig bättre än vad min pappa gjorde, i alla fall när det gällde såna grejer, och jag skulle aldrig kunna få henne att tro att ingenting var fel.
”Trust me Caitlin, det här slår nog allt.” muttrade jag tillbaka och hon höjde ett frågande ögonbryn mot mig. Jag suckade djupt innan jag stirrade ner på mina händer för att samla kraft till att berätta för henne.
”Jag har lämnat Justin.” sa jag tillslut och tittade upp på henne med sorgsna ögon. Caitlin blinkade till innan hon stirrade på mig med stora ögon.
”Du har gjort vadå?” stammade hon fram mellan sina förvirrade uttryck i ansiktet. Det såg ut som om hon hade svårt att få fram ord alls, och jag förstod henne väl.
”Jag har lämnat Justin.” upprepade jag tålmodigt och såg hur Caitlin reste sig upp. Hon gick runt i rummet medan hon med jämna mellanrum kastade blickarna mot mig. Tålmodigt satt jag kvar i sängen och väntade på henne. Väntade på att allting skulle sjunka in för henne. Väntade på alla miljontals frågor jag skulle få.
”Okej, jag fattar. Du har lämnat honom… Varför i hela helvete skulle du göra något sånt?” utbrast hon och jag höjde ögonbrynen mot henne. Caitlin var inte den som svor särskilt ofta.
”För det första, keep your voice down är du snäll. Vanja, Mel och Nina vet ingenting. Och för det andra, att svära kläder dig inte särskilt bra babe.” påpekade jag och jag kunde skymta hur det ryckte lätt i hennes ena mungipa, men sen blev hennes uttryck hårt igen.
”Prata!” beordrade hon när hon satt sig ner på sängen igen. Jag suckade djupt innan jag själv satte mig på ett bekvämare sätt för att försöka få henne att förstå min situation och mina motiv till mina handlingar.
Efter en timmes pratande suckade Caitlin och såg medlidande på mig.
”Jag vet vad du behöver, du behöver shopping!” utbrast hon och jag stirrade på henne med en förvånad min.
”Ursäkta?” ekade jag men hon log bara uppmuntrat mot mig.
”Du har suttit instängd på det här rummet sen söndagen när vi kom hem… Det är torsdag idag, veckan efter! Du behöver komma ut.” slängde hon fram och jag suckade. Jag hade ju i och för sig suttit inne på rummet sen vi kommit hem, men att det gått mer än en och en halv vecka hade jag inte riktigt räknat med. Med en djup suck nickade jag mot henne.
”Jag kan inte lova att jag är så glad och rolig, men du har nog rätt. Jag behöver komma ut lite.” medgav jag och Caitlin klappade energiskt händer innan hon sprang fram till väskan jag hade tagit med mig till Vanja. Den var fylld med kläder, men från Caitlin’s min att döma så var det inte precis någonting som dög ordentligt. Hon plockade en stund innan hon slängde en blå t-shirt i ansiktet på mig och inte kort därefter kom mina vita jeans flygande. Med ett roat leende reste jag mig upp ur sängen för att klä på mig och sen satte jag upp mitt långa, bruna hår i en slarvig knut. Caitlin granskade mig ingående innan hon nickade godkännande.
”Det duger. Nu är det shopping time.” sa hon glatt innan hon drog med mig ut ur rummet. Vanja höjde ett frågande uttryck mot oss när vi gick förbi köket, men hon sa ingenting annat än att jag inte skulle komma hem försent. Det var inte direkt någonting jag kunde lova, inte när jag var med Caitlin. Och särskilt inte när vi skulle till stan för att shoppa. Hennes vita bil stod utanför dörren och hon hoppade snabbt in bakom ratten innan hon låste upp min sida.
”Christian har pillat och lekt med elsystemet, vilket betyder att den inte låser upp passagerardörren tillsammans med de andra dörrarna längre. Så nu får man göra det manuellt.” muttrade hon och jag skrockade roat när jag satt mig i sätet och spänt fast mig. Ljudet förvånade mig lite smått. Jag hade inte skrattat, knappt släppt fram ett leende, sen dagen då vi hade vår dance battle mot killarna. Visst hade jag satt upp mina fasader runt vissa, men nu kände jag mig fri igen. Jag kände mig som vanligt. Med Caitlin behövde jag ingen fasad, för hon förstod mig, även om det jag gjort varit hemskt. Det fanns inte ens ord för hur mycket jag hatade mig själv för det, men jag hade ett svagt minne av att jag någonstans hade hört att man gör ofta tokiga saker, när man är kär.
Hon mår inte så bra av sitt val.... :S
Åh herregud vad ni är underbara alltså!
21 olika kommentarer på förra kapitlet :')
Jag vet att det var ett väldigt känsligt kapitel...
Men jag kan inte låta bli att förundras över era reaktioner <3
SVAR TILL NELLA
Nella; "NEEEJJ !!! DET FÅR INTE SLUT SÅHÄR!! DET ÄR SÅ I NÄSTAN ALLA NOVELLER !!"
Svar; Ta det lugnt alla underbara sötnosar :) WAYN is different, it always has been, and believe me, it's not about tha change :) WAYN är inte slut ännu, och dramatiken är fortfarande inte över :) <3
Tack för alla era kommentarer! Ni är helt otroliga! Verkligen <3 Känner mig lyckligt lottad <3
Where are you now - Kapitel 195
”Jösses vilken träningsvärk jag har. Jag kommer gå som en invalid imorgon, det kan jag lova dig.” mumlade hon och la sig på rygg istället. Jag granskade hennes profil medan jag kände hur jag allt mer och mer sjönk bort ur mitt medvetande, bort mot sömnen som öppnade sin famn för mig.
”God natt Dezzie, jag älskar dig.” sa jag medan jag fortfarande hade tillräckligt med kontroll för att kunna tvinga mig själv att vara vaken. Jag registrerade ett ’god natt’ tillbaka innan jag släppte efter och hamnade i en sömn fylld med drömmar.
[DEZTINY’S PERSPEKTIV]
Jag vaknade till av att solen träffade mig rakt i ansiktet. För en stund glömde jag bort var jag var någonstans, men efter en halv minut mindes jag dagen innan och jag satte mig förskräckt upp i sängen. Efter att ha blickat runt i rummet insåg jag att Justin fortfarande sov djupt och jag andades ut för en sekund. I ögonvrån såg jag en blodfärgad fläck på den vita kudden och jag la instinktivt handen över min högra kind. Försiktigt drog jag ena fingret över de ömma partierna i huden och jag insåg till min lättnad att det inte gjorde lika ont längre, men däremot var fingret rött när jag tittade på det igen. För att inte väcka Justin gled jag långsamt ur sängen och trippade tyst på tå fram till sovrumsdörren som jag öppnade så sakta det bara gick. När jag kom in i badrummet flög min vänstra hand upp till munnen, antagligen för att tvinga mig själv att inte skrika. Det såg ut som om jag hade blivit slagen ordentligt. Det hade jag ju i och för sig, men mer som om någon försökt misshandla mig när jag sovit. Hela min högra kind var röd av både torkat och nytt blod. Jag hade lyckats pilla bort sårskorpan jag hade fått efter att Justin’s fan hade slagit till mig med sin ring. Snabbt började jag torka bort blodet med en blöt bomullstuss. När jag ändå var igång öppnade jag första hjälpen lådan och tvättade rent såret ordentligt. Det syntes inte lika mycket nu som det gjort precis efteråt, men det var inte osynligt. Min bleka hud stod i stor kontrast till det blåa och röda områdena över kinden och medan jag stod och granskade min egen spegelbild började jag också fundera på om jag kanske borde berätta det för Justin. Samtidigt som en del av mig nekade direkt till min tysta begäran. Han skulle bli sårad, och han skulle bli arg på sina beliebers. Jag insåg först då att jag haft fel i mina ord den där dagen hos Ellen. Jag hade lovat att jag aldrig skulle ställa mig emellan Justin och hans Beliebers… Men det var först nu som jag insåg att det inte var ett val som jag kunde påverka. Hur jag än skulle göra så skulle jag inte kunna förhindra att han mer eller mindre får välja mellan mig och sina beliebers. Även om det bara gällde tro, så var det fortfarande någonting som spelade roll. En sakta tår rann nerför min hela kind medan jag med en suck drog fram sminkväskan jag ställt in i badrummet innan jag gått och lagt mig bredvid Justin. Medan jag drog krämen med fjäderlätta fingrar över den fortfarande ömma huden började allting mer och mer gå upp för mig. Allting började ta form i mitt huvud och jag visste att det inte längre var mycket som stod i min makt. Det fanns bara vissa saker jag kunde göra, och jag visste också att det inte skulle gå smärtfritt till. Varken för mig eller för Justin.
[JUSTIN’S PERSPEKTIV]
Jag sträckte på mig i den mjuka sängen innan jag insåg att jag var själv inne i sovrummet. Från toaletten i rummet intill hörde jag en tyst snyftning, som följdes åt av ytterligare en. Snabbt kastade jag mig ur sängen och ställde mig utanför toaletten för att knacka på dörren då den var låst.
”Dezzie?” frågade jag mjukt och väntade på svar, ett svar som inte kom. Jag kände hur pulsen började öka och jag försökte envist stänga det dunkande ljudet ute medan jag försökte urskilja någonting mer inifrån badrummet. Utan förvarning låstes dörren upp och den öppnades sedan sakta. Dezzie tittade på mig med sorgsen blick och då gick det upp för mig vad jag hade funderat på kvällen innan. Hennes leenden var fel, för dem nådde inte hennes ögon. Det var likadant nu, fast värre.
”Vi måste prata.” sa hon bara och det såg ut som om hon höll inne sina tårar. Jag svalde hårt innan jag nickade och gick iväg till soffan som stod framför tv-apparaten. Dezzie följde inte med mig utan smet istället in i sovrummet. Efter två minuter, som kändes som en evighet, kom hon tillbaka med kläder på kroppen. Hon hade mjukisbyxorna från dagen innan men nu hade hon ett svart linne på sig under en annan huv tröja med dragkedja. Försiktigt satte hon sig ner i soffan hon också, men i den andra änden, som om hon inte ville vara i närheten av mig. En klump började bildas inom mig och jag gjorde ett försök till att svälja. Av någon anledning var jag oerhört nervös, och jag hade inte ens någon aning om vad det var hon ville prata om. En stor del av mig var bombsäker på att det handlade om oss, medan en annan torrt påpekade att jag omöjligt kunde veta det.
”Vi kan inte fortsätta såhär Justin, det funkar inte.” började hon och jag blinkade till oförstående. Jag bannade mig själv för att ha haft rätt om ämnet, samtidigt som jag försökte tänka igenom hennes ord och förstå vad exakt det var hon pratade om. Hon verkade inse att jag brottades med mig själv för hon väntade inte på svar utan fortsatte bara att prata.
”Du är helt fantastisk, det är du verkligen, men du förtjänar någon bättre.” fortsatte hon och jag stirrade dumt på henne. Vad exakt var det hon pratade om? Hon såg så ångerfylld ut på något sätt.
”Babe, du skrämma mig.” sa jag reserverat medan jag granskade henne ingående. Hon gav mig en ursäktande blick innan hon sänkte blicken till sina knän.
”Jag är ledsen Justin, men det här slutar här. Det har varit jättebra, jag menar det verkligen. Du är en helt underbar kille, men vi är inte gjorde för varandra. Vi är inte som yin och yang. Vi är inte en enhet längre, som vi var i början, vi har återgått till att vara två olika individer, och det kanske är så det ska vara också.” pratade hon på utan att vända blicken mot mig. Det kändes som om jag satt i en trans. Jag ville bara vakna upp ur mina drömmar, jag önskade att jag bara kunde få henne att le och säga att hon inte menade det.
”Baby tänk inte så, vi är som gjorda för varandra. Vi älskar varandra och det är allt som räknas. Vi är yin och yang! Vi är en enhet! Babe vi är…” försökte jag muntra upp henne men till slut ville hon inte lyssna på mina ord längre. Hon höjde blicken med ett hårt uttryck i ansiktet och jag kom av mig innan hon hunnit öppna munnen för att säga någonting som förvånade mig extremt mycket.
”Justin jag har träffat en ny.” utbrast hon och stirrade på mig, med samma hårda, och samtidigt ångerfyllda, uttryck i ansiktet. Jag öppnade munnen för att få ur mig någonting men det kom inte ett ljud. Skojade hon med mig? Hon verkade gissa sig till sina tankar för hon började förklara sina ord med utförligt.
”Christopher kom till Atlanta några dagar efter att du åkt, och vi pratade igenom allting tillsammans. Han gjorde ett misstag, och det gjorde jag också. Han är mitt livs kärlek.” fick hon fram och jag kände hur mitt hjärta bröts i tusen bitar. Det krossades mitt framför ögonen på mig och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Utan ett ord reste jag mig upp från soffan och började gå in till sovrummet igen.
”Jag är ledsen att jag lät det här fortsätta trots att det var fel, det kände vi nog båda två. Jag är ledsen Justin.” hörde jag hennes röst bakom mig men jag ignorerade bara orden. Jag behövde komma undan från henne, jag behövde få vara själv ett tag. När jag stängt dörren om mig blev jag ståendes mitt på golvet utan att kunna röra mig. Mina mardrömmar under natten hade inte varit någonting i jämförelse mot det här. Hon hade bedragit mig, men Christopher. Kanske hade jag haft fel om henne enda från början. Kanske var hon inte så annorlunda trots allt. Min syn blev suddig och det var först efter att jag dragit handen över kinden som jag insåg att jag grät. Allt jag hade trott på de senaste månaderna hade varit fel. Kanske hade mina beliebers haft rätt, hon kanske aldrig varit någon för mig. Det kanske bara hade varit jag som fått det för mig för att jag hade blivit förälskad i henne. Jag blinkade ett par gånger innan jag satte mig ner på golvet, hela min värld hade vänts upp-och-ner, på endast några sekunder.
Damn guys....
Jag lovar, det här är nog ett av de mäktigaste kapitel jag skrivit...
Det var svårt att läsa igenom det tyst, och ännu svårare att läsa det högt dessutom :S
Men samtidigt är jag rätt nöjd med det, eller vad tycker ni?
Inte om själva händelsen och så utan snarare liksom själva kapitlet i sig.
Jag tycker jag fick fram känslorna rätt bra... Men det är ju vad jag tycker, så släng in era åsikter vet jag ;)
Tack å tack för era underbara kommentarer på förra kapitlet <3
You guys are wonderful <3
I love you <3
Hmm.... Något mer jag behöver skriva...?
Vad tycker ni om det som precis hänt? <3
Åh.... Jag tror förresten att jag kommit in i en sån där svacka igen...
Jag sover liksom ingenting... Sov inget igår natt, och är inte ens trött nu... :S
Tror det är något fel på mig =/
Anyways, tack för allt stöd och all support jag får av er <3
Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig <3
Ha en bra Tisdag, and let me know what you thought about the chapter :) <3
Where are you now - Kapitel 194
”Fine, vi lovar. Men vi bör gå tillbaka nu, annars kommer dem undra var vi tagit vägen någonstans, och då kommer det inte bli så lätt att hålla det löftet.” påpekade Caitlin och jag nickade tacksamt innan jag, efter att ha slängt en sista blick i spegeln, följde med dem ut från toaletten för att gå tillbaka till dem andra igen.
[JUSTIN’S PERSPEKTIV]
Efter att ha pratat med Scooter om morgondagen gick jag mot mitt och Dezzie’s hotellrum. Rummet bredvid hörde jag tjejröster ifrån och jag knackade en gång innan jag gick in. Därinne satt tjejerna på olika ställen, ihopsjunkna av utmattning. Melanie och Nina hade båda två somnat mot Jasmine, som med största försiktighet andades, i soffan. Selena och Miley satt i den andra soffan medan Dezzie och Caitlin hade tagit plats på golvet där de båda låg på rygg. Synen förvånade mig inte särskilt mycket egentligen, men jag kunde inte låta bli att le. Dem hade inte märkt att jag kommit in ännu, så jag stod och begrundade dem en stund. De hade fortfarande på sig sina scenkläder och jag förundrades över planeringen i det hela. Alla hade verkligen olika färger. Selena hade haft grön, Jasmine hade haft blå, Miley hade haft gul, Caitlin hade haft rosa, Melanie och Nina hade haft röd och orange medan Sarah hade haft lila. Dezzie hade haft en av hennes favoritfärger, turkos. Trots att vissa av färgerna hade skärt sig med varandra så hade allting sett otroligt ut.”Nej, jag kommer somna om jag ligger kvar här. Justin kanske är tillbaka nu, så det är väl bäst att jag går dit. Jag behöver sova.” hörde jag Dezzie säga innan hon försökte resa sig upp. En högst misslyckad handling och det slutade med att hon föll tillbaka ner på rygg medan hon skrattade.
”Aj, min mage. Jag kommer ha träningsvärk i flera veckor!” skrattade hon och de andra instämde lågt. Alla var nog trötta, det var knappt så dem orkade skratta alls.
”Somliga straffar Gud med detsamma.” kommenterade jag och tjejerna skrek till, jag hade ju faktiskt varit ganska tyst. Jag log bara mot dem med ett oskyldigt uttryck i ansikte och registrerade hur Caitlin och Miley samtidigt himlade med ögonen. Det fick mig att le bredare.
”Hur länge har du stått där?” frågade Jasmine oroligt men jag log varmt mot henne.
”Inte särskilt länge Jas, jag har inte hört någonting jag antagligen inte ska höra.” svarade jag henne och jag såg hur inte bara hon, utan även de andra, sjönk ihop i en lättad suck. Dezzie gjorde ytterligare ett försök till att resa sig upp och den här gången lyckades hon faktiskt. Hon kom upp på benen och rättade till mjukisbyxorna lite.
”Jag går in till rummet, kom när du är klar.” sa jag till henne och hon log tacksamt, men det var något fel. Det var något fel med hennes leende. Jag skakade på huvudet, det var väl antagligen bara inbillning eller så var hon bara trött.
”God natt tjejer. Vi ses imorrn. Tack för en härlig kväll.” tackade jag dem och alla fyra, det vill säga Selena, Miley, Jasmine och Caitlin, sa någonting i mun på varandra så jag registrerade inte något av orden som fyllde rummet. Med en sista nick lämnade jag rummet och pös ut genom dörren för att fortsätta till rummet bredvid, vårt rum. Det kändes skönt att komma in någonstans där jag kunde släppa efter på alla fasader, fick jag inte göra det skulle dem snart växa fast och då skulle jag förlora mig själv till slut. Medan jag väntade på att Dezzie skulle komma efter så tog jag av mig jeansen och t-shirten innan jag kröp ner under det mjuka täcket. Det kändes som om jag försvann mellan de fluffiga kuddarna och jag skrattade roat. Jag var nog lika trött som Dezzie hade sett ut, annars skulle jag knappast finna kuddar särskilt underhållande. För att inte hinna somna innan hon skulle dyka upp klickade jag vant upp Twitter på min väl använda iPhone. Det var inte så mycket nytt som hänt egentligen, däremot var det en hel del som diskuterade kvällens föreställning. Med ett leende på läpparna skrev jag in en tweet.
@justinbieber
Yeah, this show was epic! Got surprised though ;) Well, even the prankster himself should get pranked sometimes ;) Good night my sexy ladies
Efter att ha sett upploppet som uppstod över Twitter kollade jag runt lite mellan mina mentions innan jag följde några söta beliebers tillbaka. Efter ett par minuter hörde jag hur dörren öppnades, antagligen var det Dezzie som kom in nu.
”Jag är i sovrummet.” ropade jag till henne och jag fick något svar tillbaka som jag inte hörde. Det lät som om Dezzie pep in i badrummet så jag följde ett fåtal till innan jag förberedde mig för att skriva en sista tweet innan jag stängde ner appen.
@justinbieber
Thank U @DeztinyWallie @selenagomez @godsgirl8494 @JASMINEVILLEGAS @MileyCyrus @ImSmithie @NinaIsDaSheeet 4 an exciting show tonight girls!
När jag postat den sista tweeten stängde jag ner Twitter och inte långt därefter kom Dezzie in I rummet och log mot mig.
”Jag trodde du hade hunnit somna.” sa hon och jag granskade henne med en oförstående blick.
”Nej då, du är nog tröttare än vad jag är älskling.” svarade jag bara medan jag försökte lista ut vad det var för fel på hennes leende. Hon hade många olika leenden, det visste jag redan, men det här var inte något jag sett förut. Hon var inte som vanligt.
”Det är mycket möjligt.” skrattade hon innan hon tog av sig den turkosa kepsen. Min blick drogs från hennes ansikte och vidare till kepsen med de silvervita bokstäverna.
”Dezzie? Vad står PGS för?” frågade jag och hon vände en förvånad blick mot mig innan även hennes blick hamnade på kepsen.
”Jag trodde du hade listat ut det vid det här laget.” påpekade hon och jag skakade på huvudet med ett snett leende.
”Nej. Jag tänkte fråga dig efter showen, men jag glömde bort det. Jag kom inte på det förrän nu.” erkände jag och hon skrattade lite innan hon plockade av sig tjocktröjan och mjukisbyxorna.
”Det står för Pretty Girl Swag.” flinade hon mot mig där hon stod mitt på golvet i bara sina hotpants samt toppen hon haft på sig under hela kvällen. Jag granskade automatiskt hennes kropp och log omedvetet.
”Har du fastnat med blicken på något?” hörde jag henne säga långt borta och jag skakade på huvudet för att komma ur min lilla trans. När jag såg upp på henne med ett frågande uttryck i ansiktet skrattade hon bara lågt innan hon la sig bredvid mig i sängen. Hon låg på sin högra sida och när hon la sig ner grimaserade hon tvärt.
”Jösses vilken träningsvärk jag har. Jag kommer gå som en invalid imorgon, det kan jag lova dig.” mumlade hon och la sig på rygg istället. Jag granskade hennes profil medan jag kände hur jag allt mer och mer sjönk bort ur mitt medvetande, bort mot sömnen som öppnade sin famn för mig.
”God natt Dezzie, jag älskar dig.” sa jag medan jag fortfarande hade tillräckligt med kontroll för att kunna tvinga mig själv att vara vaken. Jag registrerade ett tyst ’god natt’ tillbaka innan jag släppte efter och hamnade i en sömn fylld med drömmar.
Inte världens bästa kapitel att få efter en lång helgs uppehåll, I know...
MEN det är ett relativt viktigt kapitel inför närliggande kapitel, så jaa... Det var tvunget <3
I alla fall, ni ska få er ett inlägg om WAYN som pocketbok sen.... Tänkte ju göra en videoblogg men datorn muppar sig -.-'
Anyways, det är jättekul att det är så många utav er som är intresserade av att få WAYN i handen! :'3 Jag blev helt ärligt förvånad över alla kommentarer!!!
Jätteglad, verkligen, men ordentligt förvånad! :')
I alla fall, tack som vanligt för alla era underbara ord <3
Love you all <3
WAYN - på bok?
En kompis till mig tipsade om en sida här på nätet (hon skriver en bok som sitt projektarbete) och där insåg jag att man kan begära att få ge ut sin novell/historia/bok/whatever som en pocketbok...
Så, man publicerar liksom inte boken, men man kan beställa ett par böcker och få den upptryckt...
Min bästavän, Steph, tyckte det vore en bra idé om jag tryckte upp WAYN till bok sen, när den är avslutad, för hon vill ha två kopior (lmao) men jag undrar om det är några fler som tycker att det är en bra idé och även vill ha en kopia?
För att få trycka upp den och beställa böcker så måste jag beställa minst 20 stycken... Och jag har ärligt ingen aning om ifall det finns några fler som är intresserade i såna fall :)
Iaf... Är DU intresserad av att få en kopia av WAYN som pocketbok? Kommentera det här inlägget då är du snäll, så att jag vet om det är någonting att fundera på. För om det är fler som vill ha så kommer jag antagligen att trycka den, men för att kunna göra det måste jag gå igenom den från start och redigera den för det finns lite småfel i den :)
Men snälla ni, kommentera gärna om ni tycker det verkar intressant och i så fall skulle vara intresserade av en kopia :) Ja förutom du, Steph, som tydligen ska ha två ^^ xD
Men ja, det vore jättesnällt om ni kunde dela med er av era tankar gällande detta, för det är ju er det handlar om :) <3
LOVE YOU ALL <3
Where are you now - Kapitel 193
”Du ser visst inte hur mycket han har förändrats va? Det är sällan han gör någonting för oss längre. Du förändrar honom. Du förstör honom. Jag tycker du ska åka tillbaka till Kanada och stanna där. Du är fake, DH’s är fake och ert förhållande är fake. Du existerar inte för oss beliebers. Det finns ingen som tycker om dig! Du bara tror det eftersom att du är så pass självupptagen. Lämna Justin ifred!” morrade brunetten bittert. Jag öppnade munnen för att svara emot när jag kände en brännande smärta vid det högra kindbenet. Innan jag hunnit reagera ordentligt hade de två tjejerna gått ut från toaletten och lämnat mig kvar. Instinktivt la jag handen över det ömma området på kinden men tog genast bort den igen. Det gjorde ont, ordentligt den här gången. Det hade inte bara varit ett knytnävsslag, jag var rätt säker på att brunetten haft antingen någonting i handen eller någonting på handen. Minnet började bubbla inom mig och jag fäste uppmärksamheten vid vad jag sett på hennes hand. Hon hade haft en stor ring på sin vänstra hand, antagligen hade hon använt sig av den. Förskräckt hoppade jag ner från bänken och granskade mig själv i ansiktet. Det var inte diskret någonstans. Jag hade ett märke på höger kindben och det var rött runtomkring. Även om dagen hade börjat bra så låg den inte precis på topp längre. Det var andra gången på en månad som jag hade blivit slagen, av hans beliebers.
Snabbt halade jag upp mobilen ur fickan och skickade iväg ett snabbt sms till Caitlin där det stod S.O.S. Jag la ner mobiltelefonen i fickan igen och det tog inte lång tid innan hon kom inrusande på toaletten.
”Vad menade du med S…. VAD HAR HÄNT?” utbrast hon när hon såg min kind. Hon sträckte fram handen för att röra vid min kind men jag skakade på huvudet och backade.
”Tro mig, det känns så rör det helst inte.” varnade jag henne och hon nickade men släppte inte min kind med blicken.
”Visst har du ditt smink med dig? Du la ner det i din väska va?” frågade jag hoppfullt och hon såg ut att tänka efter i ett par sekunder innan hon skakade på huvudet.
”Nej, sminkväskan ligger fortfarande kvar i Scooter’s bil. Men om jag inte minns helt fel så har Jasmine eller Sel med sig sin. Jag kan smsa dem.” svarade hon innan hon drog upp mobiltelefonen och började klicka snabbt på skärmen. Hon var alltid så underhållande att smsa med, för hon var alltid så otroligt snabb. Det plingade till en gång i hennes vita iPhone och hon läste noggrant.
”Varken Sel eller Jas har sina sminkväskor med sig, men Miley har tydligen sin. Ska jag hämta den eller kan hon komma hit?” frågade Caitlin och vände slutligen blicken mot mig.
”Be henne komma hit, det spelar väl ingen större roll.” mumlade jag mot henne innan jag vände blicken mot min reflektion i spegeln. I ögonvrån såg jag hur hon satte telefonen mot örat och undermedvetet registrerade min hjärna deras samtal. Det tog inte lång tid innan Miley kom in genom toalettdörren med sin väska slängd över ena axeln.
”Here I am. Vem behöver lite nytt make-up?” log hon när hon ställde ner väskan bredvid handfatet jag stod vid. Hennes leende försvann när hon såg in i spegeln för att möta min blick. Hon vände mig mot sig och granskade min högra kind.
”Rör det inte, det gör ont.” påpekade jag bara medan hon granskade det ingående. Hon fnös ljudligt innan hon började rota runt i väskan och drog upp mobiltelefonen.
”Jag ska inte röra vid det. Jag ska fotografera det.” muttrade hon men jag backade undan.
”Varför? Du kan inte berätta det här för någon! Det skulle knäcka Justin så förskräckligt mycket! Han får inte veta någonting!” utbrast jag och Miley gav mig en frågande blick.
”Jag ska inte lägga ut det på Twitter om det är vad du tror. Det finns någonting som kallas för bevis Dezzie, och det här är allvarligt. Du borde berätta det för honom, för i slutändan kommer han få reda på det ändå.” sa hon och jag insåg att hon försökte prata förstånd med mig men jag skakade bara envist på huvudet.
”Han kommer inte få veta någonting om ingen av er säger någonting. Det är bara ni två som vet om det.” påpekade jag men både Caitlin och Miley himlade med ögonen.
”Och idioten som slog dig.” inflikade hon och jag suckade.
”Och hennes kompis.” muttrade jag och såg hur Miley nickade instämmande.
”Det kommer snart vara över hela Twitter ändå. Tror du inte att Justin skulle föredra att få höra det utav dig istället för att se rykten om det på Twitter?” frågade hon mjukt och jag suckade plågat. Hon hade rätt, men jag ville inte ge honom den smärtan.
”Vi får se hur jag gör, men visa det inte för någon.” sa jag och sneglade mot hennes telefon hon fortfarande höll i handen. Hon la ner den i fickan innan hon räckte fram handen.
”Får jag din telefon då? Jag kan ta kort på det med din telefon istället. Då är det bara du som har bilden.” föreslog hon bara men jag skakade på huvudet.
”Jag litar på dig, ta bilden med din mobil du.” sa jag och vände huvudet mot vänster för att hon skulle kunna få in bra ljus på den högra kinden så att man skulle se någonting på kortet. Hon tog snabbt kort på det och jag blundade samtidigt. Det hade börjat bulta i kinden, och det kändes. Jag tänkte inte ljuga, det gjorde riktigt ont.
”Ska jag hjälpa dig att täcka det?” frågade hon vänligt efter ett tag och jag nickade tacksamt. Jag använde inte smink särskilt ofta och var därför inte superbra på det. För att det skulle underlätta för henne hoppade jag upp och satte mig där jag suttit innan. Försiktigt började hon dra med fingret över den vänstra kinden för att få ut färgen jämt så att hon kunde jämföra med någonting när hon täckte den högra sidan. Jag hade ingen aning om vad hon arbetade in i huden på mig, och just då brydde jag mig inte särskilt mycket heller. Hennes händer började närma sig den högra kinden och jag visste att jag skulle behöva bita ihop ordentligt när hon nådde det ömma områdena.
”Okej, Dezzie, jag ska försöka vara lätt på handen, men för att det ska täcka ordentligt måste jag massera in det i huden lite. Ta bara ett par djupa andetag.” sa hon beklagande och jag drog ett djupt andetag för att visa att jag var beredd. Med sammanbitna tänder och slutna ögon drog jag ett djupt andetag efter ett annat. Smärtan dånade i huvudet. Det kändes som om jag när som helst skulle tappa fotfästet om min självkontroll och explodera i tårar. Jag hörde hur Miley och Caitlin pratade lågt med varandra men jag ignorerade deras ord. Jag visste att dem pratade om mig, det var jag inte ett dugg förvånad över heller. En tår letade sig ut genom mina tätt slutna ögon och gled sakta nerför kinden.
”Dezzie, ta ett par djupa, lugna andetag till. Jag måste jämna ut färgen lite precis över själva såret och det kommer svida. Jag ska vara snabb, men det kommer göra ont.” sa Miley plågat och jag nickade hårt innan jag gjorde som hon sa. När hon började jämna ut färgen, som hon sagt, var jag villig att börja skrika.
”Miles, hon klarar det inte, hon kommer bryta ihop snart.” hörde jag Caitlin säga men jag skakade bara på huvudet.
”Fortsätt, fixa till det, jag klarar av det.” fick jag fram mellan mina sammanbitna tänder. Det dröjde ett par sekunder innan de verkade lyssna på mina ord. Kanske var jag dum som höll den olidliga smärtan inom mig, och faktiskt lät henne fortsätta, men det var det eller att se Justin sårad och då gjorde jag hellre illa mig själv. Jag hoppades bara för Guds skull att det skulle fungera och att han inte skulle märka någonting.
”Så, jag är klar med kinden nu. Du kan slappna av.” sa Miley hastigt men det tog en stund innan jag kunde slappna av ordentligt och slutligen öppna ögonen igen. Både Miley och Caitlin såg panikslagna ut och jag tittade på dem med frågande blick. Caitlin sträckte fram ett papper till mig och jag granskade henne en stund. När hon inte svarade så vände jag blicken mot spegeln och insåg att jag hade gråtit, mer än vad jag först hade trott. Med stor försiktighet torkade jag bort tårarna från mina kinder och gjorde var jag kunde för att inte smeta bort sminket. När jag var nöjd vände jag mig mot tjejerna igen och dem nickade godkännande mot mig, trots att deras panikslagna blickar fortfarande granskade mig. Miley öppnade sin väska som stod bredvid mig och så tog hon upp den lila kepsen jag haft på scenen. Hon hade lagt ner den i sin väska när vi satt i bilen till donken, för jag kände att jag inte längre ville ha den på mig. Hon satte den lugnt på mitt huvud och drog fram håret lite så att det också skyddade.
”Duger det där?” frågade hon och jag vände mig mot spegeln igen för att granska mitt ansikte. Håret, kepsen och sminket skyddade tillsammans, vilket gjorde att det inte syntes. Jag nickade och log tacksamt mot henne och Caitlin som granskade mig med plågade miner.
”Lova att inte säga någonting till Justin! Snälla?” bad jag och efter en titt på varandra nickade dem.
”Fine, vi lovar. Men vi bör gå tillbaka nu, annars kommer dem undra var vi tagit vägen någonstans, och då kommer det inte bli så lätt att hålla det löftet.” påpekade Caitlin och jag nickade tacksamt innan jag, efter att ha slängt en sista blick i spegeln, följde med dem ut från toaletten för att gå tillbaka till dem andra igen.
Hmm...
Är det smart eller dumt av Dezzie att gömma det för Justin?
Kan hon få dem som hatar henne att sluta bete sig såhär genom att undanhålla det för Justin?
Och är det fler av hans beliebers som tycker att hon är fake?
Hmm... Vad tror ni? :P
Tack allihop för att ni existerar! <3
Ni är en stor anledning till att jag överhuvudtaget kliver upp på morgonen :'3
Tack <3
Where are you now - Kapitel 192
”Ja du Deztiny. Den som säger att du är normal kan gå och gömma sig, för du är inte normal någonstans! Du är den konstigaste, underligaste, fantastiska, spontanaste, knäppaste tjej jag någonsin träffat på, och jag förstår vad Justin ser i dig! Dessutom kan du ju dansa så det bara skriker om det.” sa han och vid det sista blinkade han snabbt. Jag skrattade generat innan jag vände blicken mot dörren till omklädningsrummet som öppnades. Tjejerna kom ut och Justin likaså. Han såg ut att ha lugnat ner sig lite, men antagligen skulle man få vara försiktig för vad man sa, åtminstone tills han fått i sig en tugga hamburgare från donken.
”Okej, vad ska ni alla ha? Jag går fram och beställer så kan ni ta ett bord så länge.” sa jag till de andra när vi gick in genom dörren till den lagom fulla McDonalds restauranten. Till min lycka insåg jag att det faktiskt fanns ett enormt bord i hörnet, och där skulle vi alla med lätthet få plats. Jag pekade mot bordet och Alfredo nickade instämmande. Alla räknade upp vad de skulle ha och jag försökte komma ihåg allting i huvudet.
”Jag hänger med, du lär ju behöva bärhjälp ändå.” skrattade Sel och jag nickade tacksamt. Tillsammans gick vi bort till kassan och väntade tålmodigt på vår tur. Det bästa med Donken var att personalen var så otroligt snabb. Det tog inte lång tid innan det var vår tur att beställa, och då hade det ändå varit mer än fem personer framför oss.
”Hej. Fem Big Mac, fyra Chicken Nuggets och en QP. Tre Cola, två Sprite, fyra Fanta och en Fanta Exotic.” beställde jag och kände mig nöjd över att inte missat någonting. Tjejen som stod framför oss och tog emot vår beställning klickade in allting i takt med mina ord medan hon nickade.
”Det kommer ta omkring tre minuter. Gå och sätt er så kommer vi ut med era brickor när dem är klara.” log tjejen efter att hon tagit betalt.
”Tack.” sa jag och log ett bländande leende. Tjejen log prövande tillbaka innan hon vände sig mot nästa kund som stod bakom mig och Sel. Tillsammans gick vi iväg till bordet och satte oss tillsammans med de andra. Det var ett avlångt bord med fem platser på vardera sida, vilket var perfekt då vi var tio stycken. På ena sidan satt Nina, Miley, Sarah, Jasmine och Alfredo. Jag satte mig bredvid Justin och Sel satte sig på den andra sidan om honom. Jag satt nu mellan Justin och Caitlin medan Sel satt mellan honom och Melanie. Jag hakade snabbt med i samtalet om kvällens show och efter en stund vände Justin en nyfiken blick mot mig.
”När kom du underfund med allt det här? Jag menar, du har helt klart pratat med Tay, och antagligen Scrappy eftersom att ni hade tekniken på er sida.” spekulerade han och jag skrattade åt hans tankar.
”Hur kommer det sig att du alltid tror att det är jag som planerat någonting?” frågade jag roat och han la huvudet på sned med ett höjt ögonbryn.
”Den som är skyldig till det här sitter bredvid dig, på din andra sida.” förklarade jag och såg hur Selena tittade på Justin med ett oskyldigt leende.
”Var det du som planerade det här?” utbrast han till Selena och vi alla började skratta, bortsett från Alfredo och Justin. Dem utbytte ett par blickar, och hade antagligen en tyst konversation mellan sig.
”Justin kommer du ihåg Dezzie’s födelsedagsfest vi hade för henne?” började Selena och jag såg hur Justin himlade med ögonen innan han vände sig emot henne.
”Ja det är väl klart. Skulle jag glömma det?” muttrade han och jag motstod lusten till att börja skratta igen. Det ryckte i Selena’s mungipor men hon fortsatte istället.
”Kommer du ihåg presenten hon fick utav mig?” fortsatte Selena och Justin nickade.
”Ja, det är väl klart. Du gav henne den blåa mikrofonen men hennes initialer på… Aye… Lappen! Hon läste någonting innan hon flinade mot dig och sen rev hon sönder den. Var det om det här…?” utbrast Justin och både jag och Selena brast i skratt.
”Nu trillade polletten ner.” flinade jag ironiskt, men Justin såg ut att vara oerhört nöjd med sig själv.
”Så det var Selena’s idé från början, sen så diskuterade vi det hela och utvecklade det. Vi pratade med Pattie om det, hon tyckte det var en bra idé, och sen frågade vi Scooter om vi kunde få in det i programmet. Han var mer än villig att hjälpa till med det mesta måste jag säga. Det hela slutade i alla fall väldigt lyckat om jag får säga det själv.” förklarade jag och log brett. Alfredo himlade med ögonen men det tyckte i mungiporna på honom. Han öppnade munnen för att säga någonting men blev avbruten av ett högt skrik.
”OMB DET ÄR JUSTIN BIEBER!” skrek någon bakom oss och jag vände automatiskt blicken mot ljudet. Ett gäng blickar var nu fästa vid oss, eller ja, Justin, och dem kom snabbt emot oss.
”And here we go again.” mumlade jag samtidigt som jag registrerade hur Justin sjönk ihop lite i stolen han satt på. Kanske var det dumt att inte sätta honom längst in i hörnet, med alla oss runt sig. Med en diskret oro tittade jag mot kassan för att se varför det tog sådan tid med vår mat. Det hade definitivt gått mer än tre minuter, ingen tvekan om saken, men det syntes inte till något spår av någon mat. Det här bådade inte gott. Justin hade inte ätit någonting, han var vrålhungrig och ett gäng tjejer var på väg mot oss. Han skulle nog inte vara otrevlig, det låg inte direkt i hans natur, men han kunde nog bli väldigt irriterad.
”Alfredo, vill du byta plats med mig? Jag skulle behöva byta ett par ord med Jasmine.” log Selena och Alfredo nickade snabbt. Även om det var en diskret handling så förstod jag varför. Alfredo kunde reglera situationen lite bättre än vad Selena kunde göra. Han visste ju trots allt var Justin’s gränser började gå efter som att han varit runt honom när det var en massa fans i närheten. Jag kände hur det började ringa i öronen och jag kunde inte riktigt registrera någonting som någon sa. Skrämt vände jag blicken mot Justin, för att se om han märkt någonting, men jag insåg till min lättnad att allas blickar var fästa vid tjejerna som stod runt Justin. Allas blickar utom Caitlin’s. Hon granskade mig med ett höjt ögonbryn innan hon reste sig upp och tog ett fast tag om min arm för att hjälpa mig att resa mig upp också. Det kändes som att jag hade tunnelseende, så jag registrerade knappt att vi rest oss upp och nu var på väg därifrån.
”Vi kommer snart. Toalettbesök.” registrerade jag att hon sa till någon bakom oss. Vi stapplade in på toaletten och hon tryckte ner mig på handfatsskivan som täckte hela den väggen med en mängd handfat i. Snabbt fick hon tag i lite papper och blötte det snabbt i kallvatten. När hon la det blöta pappret över min panna slog jag bort hennes hand.
”Jag mår bra, det där behövs inte.” muttrade jag men Caitlin la envist tillbaka pappret över min varma panna.
”Dezzie, jag vet att du inte tycker om att be om hjälp, men nu behöver du hjälp och då skiter jag fullständigt i vad du tycker och säger.” påpekade hon torrt medan hon stirrade in i mina ögon. Irriterat himlade jag med ögonen. Att vara hjälplös var bland det värsta som existerade, och det visste hon mycket väl att jag tyckte. Efter ett par minuters tystnad tog hon bort pappret och kastade det innan hon blötte ett nytt för att ersätta det gamla.
”Du är medveten om att de andra kommer bli oroliga om vi inte dyker upp snart va? Särskilt Justin.” mumlade jag när det kalla pappret isade min hud. Caitlin stirrade på mig en stund innan hon slängde en blick mot telefonen hon precis tagit upp ur fickan.
”Gå ut till dem andra, säg att jag pratar i telefon. Stanna där en stund innan du kommer tillbaka med någon annan av tjejerna för att dem ska på toa. Jag klarar mig.” sa jag och log prövande mot henne. Hon genomträngde mig med sin blick en stund innan hon nickade och gav det blöta pappret till mig.
”Smsa om det är någonting annars! Lova!” beordrade hon och jag nickade lydigt. Hon gav mig ett snabbt leende innan hon smet ut från toaletten igen och stängde dörren efter sig. Jag suckade djupt och kände hur jag slappnade av. Hon oroade sig för mig väldigt ofta hade jag insett, och det visste nog hon också. Vad hon säkerligen inte hade någon aning om var att de gångerna hon oroade sig för mig, det var oftast då jag behövde det som mest. Jag var bra på att dölja det för henne, antagligen mer än vad som var hälsosamt för min del.
”Jag tyckte jag såg att hon gick in hit.” sa en röst som drog mig tillbaka till verkligheten. Lugnt slängde jag pappret jag hade i handen och tog ett nytt som jag sen blötte med vatten för att sen ersätta det förra. Två tjejer kom runt hörnet och stannade vid åsynen av mig.
”Åh, är du okej?” frågade den ena tjejen oroligt. Jag log mjukt mot henne innan jag nickade.
”Ja jag är okej. Lite varm bara.” svarade jag lugnt medan jag intresserat granskade tjejerna. Den ena var blond och den andra brunett. Båda hade utsläppt hår och likadan Justin Bieber-tröja på sig. Jag hade nästan kunnat ta dem för att vara tvillingsystrar, men någonting sa mig att dem bara var två bästa kompisar som haft en enormt häftig upplevelse.
”Än så länge.” mumlade den ena tjejen och jag la huvudet på sned mot henne. Hade jag hört rätt eller var det bara min hörsel som inte fungerade ordentligt?
”Förlåt vad sa du?” frågade jag den blonda tjejen, som hade öppnat munnen. Ett hårt uttryck formade sig i hennes ansikte.
”Ja det är lika bra att du börjar be om ursäkt redan nu. Börjar du nu och arbetar flitigt så kanske du är färdig imorgon.” sa tjejen och jag höjde ett ögonbryn mot henne.
”Jag hänger inte med. Vad exakt är det jag ska be om ursäkt för?” frågade jag henne oförstående. Brunetten himlade med ögonen men deras ansikten blev inte mjukare.
”Jag som fick inblicken av att den fantastiska Deztiny Wallie var en smart och snabbtänkt person.” sa brunetten sarkastiskt men jag kände fortfarande att jag inte riktigt hängde med. Jag hade aldrig sett de två tjejerna innan, det var någonting jag var helt säker på. Jag glömde inte bort ett ansikte, och absolut inte två. Jag hade inte träffat någon av dem tidigare.
”Jag har aldrig träffat någon av er innan nu, så vad jag vet har jag ingenting att be om ursäkt för, men om jag trots allt har det tycker jag att ni kan uppdatera mig i vad jag har gjort fel så att jag kan ge er den ursäkt som ni tycker att ni förtjänar.” sa jag mjukt till dem och gav dem båda ett prövande leende. Ett leende som inte var besvarat på något sätt.
”Vad du har att be om ursäkt för? För att du förstör vår ängel!” påpekade brunetten irriterat och jag blinkade innan jag insåg att dem pratade om Justin. Jag hade alltså lyckats stöta på två av de beliebers som hatade mig för att jag var med Justin.
”Ni vill att jag ska be om ursäkt till er för att jag förstör Justin?” frågade jag för att dubbelkolla om jag förstått situationen rätt. Båda tjejerna nickade och jag motstod lusten till att le.
”Då skulle jag vilja veta hur jag har förstört honom, för som jag ser det så har han inte förändrats särskilt mycket sen han och jag började träffas. Och dessutom, om så är fallet, att jag har förstört honom, så är det väl honom jag ska be om ursäkt till och inte er.” påpekade jag och ryckte på axlarna. Det såg ut som om blondinen började koka av ilska, jag hade nog retat upp dem med mina vänskapliga svar.
”Du är bara tillsammans med honom för att bli känd. Du bryr dig inte ett dugg om honom eller hans känslor. Du skiter fullständigt i vad alla vi fans gör för att han ska le och må bra. Han älskar oss mycket mer än vad han någonsin kommer älska dig, även om du bara är en fake.” rabblade den blonda tjejen upp och jag höjde ena ögonbrynet mot henne.
”Ja, han älskar er mer än vad han någonsin kommer älska mig, och det är så det ska vara. Tror ni att jag ljög på The Ellen Show för ett par månader sedan? Jag tänker inte ställa mig emellan honom och alla beliebers. Ni är en familj och ni kommer först. Tro mig, ni får honom att le ständigt, så ni har ingenting att haka upp er över. Han kommer inte vända er ryggen.” förklarade jag enkelt innan jag slängde den tredje klumpen i sopkorgen. Jag vände bort blicken från tjejerna och påbörjade en ny vattenklump att använda för att kyla ner min panna.
”Du ser visst inte hur mycket han har förändrats va? Det är sällan han gör någonting för oss längre. Du förändrar honom. Du förstör honom. Jag tycker du ska åka tillbaka till Kanada och stanna där. Du är fake, DH’s är fake och ert förhållande är fake. Du existerar inte för oss beliebers. Det finns ingen som tycker om dig! Du bara tror det eftersom att du är så pass självupptagen. Lämna Justin ifred!” morrade brunetten bittert. Jag öppnade munnen för att svara emot när jag kände en brännande smärta vid det högra kindbenet. Innan jag hunnit reagera ordentligt hade de två tjejerna gått ut från toaletten och lämnat mig kvar. Instinktivt la jag handen över det ömma området på kinden men tog genast bort den igen. Det gjorde ont, ordentligt den här gången. Det hade inte bara varit ett knytnävsslag, jag var rätt säker på att brunetten haft antingen någonting i handen eller någonting på handen. Minnet började bubbla inom mig och jag fäste uppmärksamheten vid vad jag sett på hennes hand. Hon hade haft en stor ring på sin vänstra hand, antagligen hade hon använt sig av den. Förskräckt hoppade jag ner från bänken och granskade mig själv i ansiktet. Det var inte diskret någonstans. Jag hade ett märke på höger kindben och det var rött runtomkring. Även om dagen hade börjat bra så låg den inte precis på topp längre. Det var andra gången på en månad som jag hade blivit slagen, av hans beliebers.
Oj oj :S
Andra gången på en månad...
Det är inte bra luvies...
Vad tror ni hon gör?
Hur tror ni Justin reagerar?
Tack för era underbart söta kommentarer!
Jag älskar att ni svarar på frågor som jag skriver här i mitt lilla ointressanta fält ^^
Det är alltid lika roligt att läsa :) <3
Vet ni vad som mer är kul? ^^
Att googla 'Bieber Cash' eller 'biebercash.blogg.se' i bildsökningen ;P
Det kommer upp så otroligt mycket olika grejer, bland annat folk som skrivit om bloggen på sina bloggar, och till och med dem som har länkat Bieber Cash :)
Det är jättekul, för jag har hittat fler läsare som jag inte ens visste existerade, och jag vill också passa på att tacka för alla era fina ord om Bieber Cash, WAYN och mig :) Ni är alltför underbara <3
Som ni kanske vet är jag sjuk... Ont i halsen, kan knappt prata... you named it.
Jag kan helt ärligt säga att jag varit knäpptyst i snart tre dagar.
Inte pratat med någon (inte ens med mig själv), inte sjungit med i någon bra låt, ingenting...
Skitjobbigt!
Men iaf, var jag vill komma med det är att jag åker hem nu, till Västerås. You know, the civilization without internet -.-'
Men jag har förberett ytterligare ett kapitel som jag tidsinställer tills imorrn, och därefter får ni nog tyvärr klara er hela helgen =/
Anyways, tack återigen för alla era söta kommentarer!
I love you guys <3
