Bieber Cash

”Inte en chans Justin! Jag kommer dit vare sig du vill eller inte! Jag hör av mig senare.” sa han innan han klickade bort mitt samtal. Med tårar i ögonen la jag ner telefonen i fickan och gick in i byggnaden igen. För varje steg jag tog blev jag tyngre och tyngre i bröstet, samtidigt som hoppet växte allt starkare och starkare. När jag kom in i hennes rum insåg jag att ingenting förändrats, bortsett från att Caitlin inte längre var där inne, och mina kinder blev snabbt våta av tårarna som återigen forsade nerför mina kinder. Det kändes som en mardröm alltihopa, och jag började fundera på om jag verkligen var smart som hade åkt dit. Om Christopher skulle komma för att besöka henne skulle jag absolut inte kunna hålla mig. Det skulle bli bråk, det visste nog både han och jag. Trots det borde han väl vara där? Han om någon borde väl sitta och gråta bredvid hennes sida, om han nu älskade henne så mycket som både han och hon påstod. Tankarna gjorde mig illa till mods, dem påminde mig om Dezzie’s sista ord till mig. Dem påminde mig om att jag försökt få tag på henne de senaste veckorna, glatt ovetande om att hon inte ens var vid medvetande. Mitt dåliga samvete kom återigen flödande över mig. Hade jag bara varit där hade hon inte legat i koma nu. Hade jag suttit bredvid henne och sett till att hon hållit värmen hade hon varit vaken. En hopplös känsla flöt in i mitt medvetande. Kanske hade alla rätt, jag borde kanske inte ha någon flickvän. Hur jag än prioriterade så blev det bara fel. Att jag inte hade lärt mig vid det här laget. Caitlin… Jasmine… Dem hade båda två gått igenom samma saker, men det kändes som om allting var så annorlunda med Dezzie. Vi hade verkligen lärt känna varandra på djupet, det var i alla fall vad jag trott innan jag hört henne uttala orden som jag helst ville ignorera. Med en trött gäspning tog jag hennes hand igen, kysste den ömt och lutade mig sen mot sängen, för att sedan glida in i en orolig sömn.

---

---

”Justin, kan du snälla försöka fokusera på det här nu?” suckade Scooter medlidande och drog mig tillbaka till verkligheten. Jag blinkade till förvånat och såg mig omkring i rummet. Min blick hamnade på Scooter som satt och tittade på mig med en orolig blick.

”Förlåt, jag fastnade i mina tankar bara.” mumlade jag ursäktande mot honom och gav honom ett prövande leende. Antagligen ett leende som mer liknade en grimas än vad det ursprungligen var planerat som.

”Jag vet, du har varit oåtkomlig hela förmiddagen, vad är det med dig?” frågade han och sköt undan pappersbunten lite. Jag granskade honom en stund innan jag lutade mig tillbaka i stolen och slängde pennan på bordet. Jag skruvade på mig en stund innan jag suckade tungt.

”Jag vill att Dezzie ska vakna upp. Även om jag antagligen inte kommer träffa henne när hon gjort det vill jag bara att hon ska vara tillbaka, levande, vid medvetande.” mumlade jag till svar och drog min trötta hand genom håret.

”Vadå inte kommer träffa henne? Sluta prata i gåtor och förklara så man förstår Justin.” muttrade han och jag vände en förvånad blick mot honom. Sen gick det upp för mig att jag faktiskt aldrig pratade med honom om att Dezzie dumpat mig.

”Okej, bli inte arg på mig för att jag inte sagt någonting, men jag och Dezzie är inte tillsammans längre.” fick jag ur mig och precis som alltid högg det till i hjärtat på mig. Scooter spottade ut kaffet han precis fått i munnen innan han vände en förvirrad blick mot mig.

”What?” frågade han och slängde en blick mot pappershögen som nu var täckt i kaffe, det var dem låtarna det.

”Du vet, söndagen efter att Dezzie och de andra tjejerna prankat mig under showen så dumpade hon mig inne på vårt hotellrum. Hon sa att hon och Christopher hade börjat träffas igen och att hon insett att han bara gjort ett misstag.” pratade jag på med livlös röst. Jag tyckte inte om att nämna hans röst, smärtan satte sig så mycket djupare i bröstet då.

”Är det verkligen Dezzie vi pratar om här? Deztiny Wallie?” frågade Scooter oförstående och jag himlade med ögonen innan jag nickade.

”Justin du måste ha förstått fel. Det där låter inte som Dezzie för fem öre. Hon skulle ju knappast gå tillbaka till Christopher av alla människor, och den ärliga människan skulle verkligen inte bedra dig Justin.” påpekade han och jag suckade irriterat.

”Det är precis mina tankar. Den Dezzie som jag känner skulle inte göra så, men å andra sidan har hon många sidor och jag kanske bara trodde att jag kände henne.” spekulerade jag men Scooter fnös ljudligt.

”Det där tror du inte ens på själv.” påpekade han och han hade helt rätt. Jag trodde inte ens på mina egna ord, men samtidigt kunde jag inte komma fram till en förklaring som fick mig att förstå det hon gjort.

”Okej, vi kommer knappast komma längre med det här, dels för att du är väldigt ofokuserad, men också för att alla papper är täckta med kaffe, så åk till sjukhuset du.” sa Scooter medan han reste sig från stolen för att hämta disktrasan. Vi satt i hans lägenhet för att försöka planera ihop lite nya låtar, men det gick inte direkt superbra.

”Tack Scooter. Aye, man, säg ingenting till mamma.” sa jag efter att ha rest mig snabbt och gått ut i hallen för att sätta på mig jackan. Scooter kom snabbt efter och såg på mig med stora ögon.

”Vänta, låt mig förstå vad du precis menade, har du inte berättat det här för Pattie?” utbrast han och jag skakade på huvudet.

”Nej det har jag inte. Jag drar till Dezzie nu, jag ringer sen, och inte ett ord till någon. Det är bara ett fåtal människor som vet om det.” muttrade jag innan jag skyndade mig ut genom dörren. Jag hade ingen lust att få ännu mer dåligt samvete bara för att jag inte sagt någonting till mamma. Jag hade egentligen ingen aning om varför jag inte sagt någonting, det hade bara inte blivit så av någon anledning. Tankarna flög fram och tillbaka genom huvudet när jag satte mig i bilen för att köra den korta vägen till sjukhuset där Dezzie väntade. Jag hade tagit till mig av Scooter’s ord, och fick känslan av att jag skulle prata med Caitlin om det. Var det någon som visste vad som stämde så var det Caitlin. Caitlin eller Ellie, och Ellie var för tillfället inte ens i samma land. Hon och Sky hade åkt till Mallorca för att komma bort hemifrån. Det var min present till dem nu när dem skulle ha barn. Ellie behövde det ganska mycket då hon hade haft ett stort bråk med sin mamma om graviditeten.

”Justin? Jag trodde du skulle vara hos Scooter åtminstone en timme till.” sa Kenny oförstående när han tittade upp från väntrummet. Jag hade beordrat honom att stanna där som en mellanhand medan jag var med Scooter. Jag ville veta om någonting hade förändrats, men jag hade inte fått något samtal från honom.

”Vi kom överens om att ses senare.” svarade jag kort innan jag fortsatte in i Dezzie’s rum. Synen gjorde mig lika illa till mods varje gång. Dezzie låg där på sängen med samma uttryck i ansiktet och hennes kindben blev allt mer framträdande. I tre dagar hade jag besökt Dezzie varenda dag, och bara hoppats på att hon skulle vakna upp, men jag visste precis som alla andra att det blev mindre och mindre chans att hon skulle komma tillbaka igen.

”Hej gumman. Jag hade förväntat mig att du skulle ha vaknat vid det här laget. Damn it Dezzie! Vad har du ställt till med? Jag trodde att jag kände dig bättre än såhär. Var är Christopher om han nu älskar dig så mycket? Jag förstår inte.” pratade jag på där jag satt bredvid sängen i min vanliga stol. Jag hörde höga ljud genom det öppna fönstret och vände blicken dit. Nyfiken tog över och jag reste mig lugnt från stolen och smög dit för att sen blicka ut. Nere utanför sjukhuset stod det hundratals människor med ljus i händerna. Det var mörkt ute så det lös upp likt stjärnorna på den mörka stjärnhimlen. För att höra vad de sa öppnade jag fönstret lite mer och lutade mig ut. Vi var ändå uppe på den 13:e våningen, så det tog ett tag innan jag insåg vad de sa, eller snarare sjöng. Snabbt drog jag fram mobilen ur fickan och filmade folkmassan.

I just can't sleep tonight
Knowing that things ain't right
It's in the papers, it's on the TV, it's everywhere that I go
Children are crying, soldiers are dying, some people don't have a home

But I know there's sunshine behind that rain
I know there's good times behind that pain, hey
Can you tell me how I can make a change?

I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray

I lose my appetite, knowing kids starve tonight
Am I a sinner, 'cause half my dinner is still there on my plate?
Ooh I got a vision to make a difference
And it's starting today

'Cause I know there's sunshine behind that rain
I know there's good times behind that pain
Heaven tell me I can make a change

I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray for the brokenhearted

I pray for the life not started
I pray for all the lungs not breathing
I pray for all the souls that need a break
can you give them one today?

I just can't sleep tonight
Can someone tell me how to make a change?

I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and I pray, I pray, I pray
I close my eyes and pray, pray

Jag stod i fönstret och lyssnade på allas gemensamma sång. Det fick det att tåras i ögonen på mig. Trots att jag stod i fönstret på trettonde våningen hörde jag alla klart och tydligt.  Det var underbart att se, och det kändes som om jag knappt kunde förklara känslan. Med ett leende på läpparna, och med tårar i ögonen, laddade jag upp videon på Twitter via twitvid.

@justinbieber
Thank you <3 (videolänk)

Efter att ha laddat upp den log jag ner och vinkade för att dem skulle se att jag sett och hört dem. De ropade en massa saker till mig och jag log med hela ansiktet. Dem var så otroliga.

”Hej Justin, du har verkligen underbara fans.” hörde jag pappas röst bakom mig. Jag vände mig om och log tacksamt mot honom innan jag gav honom en hård kram.

”Ingenting nytt?” frågade han och jag skakade på huvudet med tårar i ögonen. Jag hade gråtit mer de senaste dagarna än vad jag någonsin gjort, det var jag säker på. Han släppte mig försiktigt och backade ett halvt steg, han hade också tårar i ögonen. Han hade suttit inne hos Dezzie så ofta han kunde, och det tecknade nästan varje dag sen han hade kommit hit från Atlanta. Han hade bara suttit inne i rummet. Ibland hade han pratat med henne, ibland hade han gråtit för henne, och ibland hade han läst en bok eller någonting. Jag hade även hittat honom sovandes i en av fåtöljerna, och då hade jag väckt honom och kört honom hem till oss där han sov för tillfället. Det var inte särskilt bekvämt att sitta och sova i sjukhusfåtöljer, och man fick lätt nackspärr hade jag insett.

”Scooter ringde. Han ville påminna dig om konserten imorgon.” sa pappa och gav mig ett leende. Jag nickade lugnt men sa ingenting. Jag hade inte glömt planerna som veckan hade att erbjuda, även om jag ville det. När jag knappt kunde koncentrera mig uppe i Scooter’s lägenhet, hur skulle jag då kunna ha en konsert? Med en tyst suck gled jag ner i min vanliga stol och tog Dezzie’s hand. Pappa satte sig på andra sidan om henne medan han granskade hennes tomma ansikte.

”Pappa, varför kan hon inte bara vakna?” frågade jag plågat medan fler tårar rann nerför mina kinder. Jag såg suddigt, men jag kunde urskilja ett smärtsamt uttryck i hans ansikte. Han ryckte på axlarna utan att titta på mig.

”Jag vet inte Justin, men jag hoppas att hon gör det snart.” svarade han och jag kunde urskilja en glimrande tår ta sig ner över hans kind.

---

---

Lite längre kapitel :)<3

Hmm... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i det här fältet faktiskt...
Tror kapitlet får prata för sig själv.. <3

Tack i alla fall för allt ert stöd och alla era kommentarer <3