Det kommer...
Jag ve att de tagit lite längre tid den här gången att förädigställa ett kapitel, men jag har inte halkat ur mina banor, det kommer :)
Däremot vet jag inte när det kommer eftersom att jag olyckligtvis fyller år idag och folk försöker göra allt för att fira mig.. Men jag jobbar på det :) Tänkte bara låta er veta att jag inte glömt er och att.. mjaa... Det kommer! <3
Where are you now - Kapitel 230
”Jag är väl bäst helt enkelt.” skrockade jag och blinkade mot honom. Allt jag fick tillbaka var en suck efter att han himlat med ögonen, igen.
”Can I have this dance?” frågade en röst bakom mig och jag vände mig om för att se in i Justin’s vackra ögon. Med ett lätt leende på läpparna nickade jag och han tog min hand för att följa med mig ut på dansgolvet. Det var dags för den sista låten, även kallad kärlekens låt. Den lugna låten dem flesta par dansade tryckare till. Justin vände sig mot mig och kysste den hand han höll i sin med mjuka läppar, sedan drog han mig närmare sig och la sin andra hand vid min midja. Jag placerade min fria hand på hans axel och tillsammans började vi röra oss i en lugn takt till melodin som började spelas.
”Vet du hur vacker du är?” frågade han efter en stunds tystnad. Han såg djupt in i mina ögon med uppriktighet i blicken. Försiktigt skakade jag på huvudet och tittade ner, men han slutade inte söka efter min blick.
”Du är så oändligt vacker. Inte bara idag, du är alltid vacker. Du är den vackraste människan som går i ett par skor, som för övrigt just nu är så pass höga så du är nästan lika lång som jag, vilket känns konstigt.” spekulerade han och jag skrattade tyst. Han var så otroligt duktig på att distrahera sig själv, så ibland undrade man nästan hur hans tankebanor fungerade.
”Sluta gulligulla med varandra nu, vi ska dra.” avbröt Ryan och log mot oss. Jag kollade runt oss och insåg att det nästan bara var vi kvar nu. Låten var nästan slut och i dörröppningen till idrottshallen stod Christian, Johanna och Caitlin och väntade på oss. Tillsammans gick vi bort till dem och utan att stanna till fortsatte vi ut i den friska luften. Det började bli otroligt kallt ute nu, och jag ångrade lite att jag inte tagit med mig min jacka, men som en räddare i nöden svängde limousinen precis fram runt hörnet och några sekunder senare stod den framför oss med chauffören på sidan av för att öppna dörren. Justin märkte nog att jag frös för han drog mig mot bilen och gestikulerade att jag skulle kliva in genom den öppna dörren. Lättat lydde jag och kom in i den varma bilen för att sätta mig i det extremt sköna sätet. Justin satte sig ner bredvid mig och sedan kom dem andra in. Kort därefter stängde chauffören dörren och mindre än en halv minut senare satt han bakom ratten igen och startade bilen.
”Så, lyckad kväll?” frågade jag nyfiket efter en stunds tystnad. Jag var inte säker på om det varit en pinsam tystnad eller om det helt enkelt inte fanns särskilt mycket att prata om.
”Helt klart. Det har varit en otroligt lyckad kväll.” svarade Ryan med drömmande blick. Johanna, Christian och Justin nickade instämmande medan Caitlin muttrade någonting ohörbart. Jag granskade henne en stund innan jag släppte det, det var onödigt att fråga henne nu ändå för jag skulle knappast få ett svar tillbaka. Resten av vägen hem satt alla tysta, men det var en skön tystnad och inte en pinsam sådan.
”Ses vi imorgon?” frågade Christian hoppfullt mot mig och Justin.
”Såklart. Vi hittar säkert på någonting roligt att göra imorgon beroende på hur kallt det är.” svarade Justin och jag nickade instämmande. Det började verkligen bli ordentligt kallt nu, vilket var enormt jobbigt, men det hörde till. Christian kom fram och kramade mig och Justin, och därefter kom Johanna och gjorde samma sak. Hon verkade vara lika frusen som jag var så jag slängde en blick på Christian.
”Gå hem nu, din flickvän fryser.” flinade jag mot honom och han himlade med ögonen men bakom hans fasad kunde jag skymta ett stolt leende. Jag visste att dem kanske inte riktigt var tillsammans än, det var ju ändå tidigt, men han njöt av att höra orden uttalas.
”Det gör din också.” skrattade han och slängde en blick på Justin. Han tittade förvånat från Christian till mig och sedan tillbaka igen.
”Vadå jag? Jag är ingen tjej.” utbrast han och jag stirrade på honom innan jag började skratta. Tätt därefter började dem andra också skratta, medan Justin stod där och tittade på oss med förvirrat uttryck.
”Inte du... Hon!” förtydligade Christian och pekade på mig. Justin suckade lite innan han nickade förstående. Han var nog lika trött som jag kände mig, eller så tänkte han nog på någonting som tog upp hela hans uppmärksamhet.
”Nej, det är bäst att vi går in, innan man fryser ihjäl härute.” påpekade Caitlin och började gå hemåt. Christian, Johanna och Ryan följde efter henne efter att dem sagt hej då ytterligare en gång, men nu var det annat som fyllde mina tankar för att egentligen riktigt registrera det. Det var någonting med Caitlin, någonting som inte stämde. Snabbt slängde jag en diskret blick mot Justin, som också såg ut att ha tappat bort sig i tankar. Frågan var vad det var med dem två. Dem var lika tysta och fundersamma båda två, och såg varken på varandra. Jag fick en skum känsla av att någonting hade hänt, och att jag inte hade någon aning om vad, för att jag varit för uppslukad med någonting annat.
Hmm... Vad tror ni egentligen har hänt?
Vad är det med dem, både Justin och Caitlin?
Vet dem någonting som Dezzie inte vet, eller har det hänt någonting som Dezzie inte har någon som helst aning om?
Eller, har Dezzie bara missuppfattat hela situationen?
Ytterligare ett kapitel uppe på bara några dagar, och jag känner mig faktiskt rätt så stolt, även om det inte var det roligaste kapitlet att läsa kanske, så känns det ändå som om jag typ börjar få upp farten igen och de är jag glad över :')
Även om ni som kommenterar får ett personligt tack i svarskommentaren, så måste jag ändå tacka er här också, ni är så otroligt underbara allihopa och ni inspirerar mig till att fortsätta skriva :)
Så, ett stort enormt T A C K till er alla <3<3<3<3<3
Where are you now - Kapitel 229
Justin stod en bit bort och granskade mig när jag dansade med Christian över golvet. Nog för att han förut varit känd för att vara rätt så klumpig, så var han duktig på att dansa. Han hade bett mig om en dans precis efter att jag kommit ut från toaletten och det var svårt att tacka nej till hans söta ansikte.
”Är han rädd att jag ska ta dig ifrån honom?” frågade Christian som följde min blick bort mot Justin. Jag skrattade roat innan jag skakade på huvudet.
”Nej det tvivlar jag starkt på. Jag vet inte riktigt vad han står och tänker, men däremot vet jag att vi har en tyst konversation med varandra.” svarade jag utan att släppa min pojkvän med blicken. Helt plötsligt tvärstannade vi och när jag vände en frågande blick mot Christian så såg han både förvånad och skeptisk ut.
”Vadå vet inte vad han står och tänker? Jag vet precis vad han tänker på. Dig, naken i er säng, bredvid honom, i natt!” svarade han och jag stirrade på honom med ett höjt ögonbryn innan jag började skratta igen.
”Du är så snuskig ibland, vet du det?” flinade jag mot honom när vi fortsatt dansa igen. Han log oskyldigt mot mig men jag skakade bara på huvudet och himlade med ögonen åt honom. Ibland var han så otroligt korkad, men han hade även sina snuskiga stunder även om dem inte kom särskilt ofta.
”Vad har ni en tyst konversation om förresten? Om jag får inkräkta i äktenskapets hemligheter.” fortsatte han efter ett par tysta sekunder. Nu var det min tur att stanna till och titta på honom med förvånad blick.
”Vadå äktenskapets hemligheter? Vi är inte gifta Christian.” påpekade jag men han ryckte bara på axlarna mot mig.
”Inte än nej.” svarade han kort tillbaka och jag skakade på huvudet.
”Det kommer antagligen aldrig hända heller. Jag vill inte gifta mig, även om Justin faktiskt skulle kunna vara ett undantag. Men jag tycker för mycket om mitt efternamn, det är en så stor del av mig, och dessutom, hur stympad skulle jag inte bli om jag gifte mig med allas kärlek? Mitt liv som Mrs. Bieber skulle bli otrevligt kort.” påpekade jag allvarligt, men med en skämtsam ton. Som svar på mitt slutgiltiga skämt suckade han och himlade med ögonen innan han rörde sig igen för att få oss att fortsätta dansa.
”Jag kan nästan lova dig Dezzie, att även om du inte vill gifta dig så kommer du inse att Justin är den enda du vill leva ditt liv med, och du kommer vilja tillhöra honom på alla sätt det bara går. Du kommer vilja visa för honom och för resten av världen att du är hans och han bara är din, och vad är det som är så fel med att byta efternamn? Visst, Deztiny Wallie låter bättre än Deztiny Bieber, tills du vänjer dig vid det, men det är ingenting svårt, om ni ens skulle ta hans efternamn. Tydligen kan man bestämma det själva och om du inte vill göra den uppoffringen så är jag rätt säker på att Justin skulle göra den för dig.” pratade han på och jag kunde inte annat än skaka på huvudet i takt till allt han sa.
”Du har fel. Jag kommer inte gifta mig, även om Justin är den enda jag vill leva med någonsin. Jag vill aldrig ha någon annan, bara honom. Dessutom tillhör jag honom redan på alla sätt det bara går. Vår kärlek är ganska stark, och det är det enda som betyder någonting. Tro mig, dessutom så vet typ redan resten av världen att jag är hans och att han är min, även om dem skulle vilja ändra det.” svarade jag tillbaka. Han öppnade munnen för att säga någonting men jag hann före.
”Och tror du verkligen att jag så mycket som skulle föreslå att Justin skulle byta efternamn? Jag skulle bli stympad om jag ändrade mitt namn till Deztiny Bieber, men jag skulle bli så mördad, misshandlad, söndermald, styckad, och allt som nu finns, om jag begärde att Justin skulle byta namn till Justin Wallie. Inser du att det skulle starta tredje världskriget?” frågade jag honom förfärat och han skrattade åt mina ord.
”Okej då, du har faktiskt en poäng där.” avslutade han det och jag nickade nöjt. Samtalsämnet förvånade mig lite egentligen. Christian var en underbar person, och han var verkligen som en bror för mig, men vi hade aldrig några särskilt djupa pratstunder. I alla fall inte särskilt ofta, och aldrig om något sådant här. Det var sällan han började prata om någonting som hade med mig och Justin att göra, om inte jag dragit upp det först.
”Vad står ni och kommunicerar om då förresten?” frågade han efter ett par minuters tystnad. Jag vände uppmärksamheten mot honom igen och han slukade den med sina nyfikna ögon. Jag log snabbt mot Justin, som nu inte stod kvar på samma ställe utan var ute på dansgolvet han också.
”Han funderade på om han skulle bjuda upp Johanna till att dansa med honom eller om han skulle strunta i det för din skull.” log jag kärleksfullt. Från platsen jag och Christian dansade såg jag hur Justin försiktigt knackade Johanna på axeln där hon stod och pratade med Caitlin och Ryan, och jag kunde skymta hans läppar röra sig. Hon såg lite besvärad ut men nickade sedan glatt mot honom.
”Vadå för min skull?” frågade Christian och drog mig tillbaka till vår lilla bubbla igen.
”Ja, han var osäker på hur du skulle reagera eftersom att det märks att du verkligen gillar henne, och jag förstår dig. Hon är hur gullig och snäll som helst. Precis rätt tjej för dig. Dessutom syns det på henne att hon inte är med dig för kändisskapet eller för uppmärksamheten, hon är med dig för att hon vill och för att hon verkligen trivs med dig. Däremot, borde du visa tydligare för henne att du tycker om henne, för hon ser det inte riktigt så lätt som jag och dem andra gör, och det gör henne osäker.” förklarade jag och han stirrade på mig med sitt vanliga, dumma uttryck i ansiktet.
”Alltså, vad är det med dig Dez? Hur i hela friden kan du se sådant här hur lätt som helst? Jag förstår inte hur du kan förstå allt sånt!” utbrast han, och återigen stannade vi. Jag flinade roat mot honom och tänkte på Justin’s reaktion när jag hade förklarat massor för honom också efter att vi träffat Christian och Johanna i affären.
”Jag är väl bäst helt enkelt.” skrockade jag och blinkade mot honom. Allt jag fick tillbaka var en suck efter att han himlat med ögonen, igen.
Känner mig nästan duktig.. Två kapitel under samma vecka.. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men hoppas på att ni uppskattar det iaf.
Känns så otroligt skönt att skriva igen, och det gick bättre än förväntat känns det som. Christian behöver lite tid i novellen han också, och planen är väl att han ska vara med mer och mer i novellen tillsammans med Johanna som också kommer få en liten större roll i WAYN :) Känns som om allting rullar på rätt bra, trots omständigheterna :)
Tack för era underbart vackra kommentarer på förra kapitlet, det var så otroligt underbart att läsa :') Jag har saknat era pushande ord och era vackra beskrivningar <3 Massor med kärlek till er! <3
På tal om ingenting förresten, så har jag en annan uppdatering till er också.. Vet att en del av er haft mig på kik innan, och tänkte bara berätta att jag har bytt kik.. Så, vill ni skriva till mig på kik, eller kanske få en smart uppdatering därifrån också istället för på bloglovin, facebook osv. så är det bara att skriva till bugsbunnyofc så finns jag där för er :)
Och ni som undrar mycket vad jag sysselsätter mig med under dagarna, och undrar hur jag mår osv, ni kan hitta det mesta bland annat på min andra blogg madmadz.blogg.se som jag uppdaterar hyfsat ofta igen, och dessutom finns jag även på instagram under namnet h3llbunny :)
För er som undrar när nästa kapitel kommer ut, kan jag påpeka att det vet jag inte än, men förhoppningsvis så fort som möjligt och förhoppningsvis redan ikväll kanske, det är ju ändå fredag ;) <3
Where are you now - Kapitel 228
”Jag blir tokig på det här!” muttrade Justin surt och jag bet mig försiktigt i läppen för att hålla inne en fnissning. Vid sidan om mig stod han med armarna i kors som en tjurig tvååring och stirrade på mig med en blick som var allt annat än munter. Det såg oerhört roligt ut eftersom att han var klädd i kostym.
”Snälla älskling, försök att le. Det kommer bli kul, och du tycker om att gå i kostym. Dessutom ser du sjukt snygg ut.” försökte jag, och det verkade nästan funka för de ryckte lite i mungiporna på honom. Sen började han helt plötsligt skratta, vilket förvånade mig för det var inget spelat skratt utan ett äkta.
”Okej då, för din skull kan jag väl vara glad, men det kommer hämnd.” hotade han allvarligt innan han gav mig en snabb kyss.
”Snälla, kan inte ni sluta gulligulla med varandra?” utbrast Caitlin, och både jag och Justin vände oss mot henne. Hon tittade på mig med vädjande ögon och det tog inte lång tid innan jag förstod vad hon var så besvärad över. På ena sidan om henne stod jag och Justin, och på andra sidan om henne stod Johanna och Christian. Det var då jag insåg att hon var ensam. Ikväll var hon det femte hjulet och de tyckte jag var synd. Däremot skulle det nog ändras, så snygg som hon var.
”Förlåt Caitlin.” ursäktade jag och log besvärat mot henne. Hon öppnade munnen för att svara men hann inte innan en svart limousin svängde in vid oss. En chaufför iklädd svart kostym kom ut och gick runt för att öppna dörren till oss. Han öppnade artigt dörren och bugade åt oss. Johanna och Christian gick in först, efter det klev Caitlin in i bilen och sen var det min tur. När jag kom in i bilen möttes jag av en fantastisk syn. Det var neonljus under sofforna och efter listerna i taket. Längs ena sidan av långsidan fanns dem svarta skinnsofforna och på andra sidan fanns en liten minibar, men inte med alkohol, utan med läsk. Dessutom fanns det ett fat med chokladöverdragna jordgubbar samt en skål med godis. Den var helt och hållet anpassad för oss och det tyckte jag var otroligt skönt. Ingen av oss drack så vad var det för mening med att ha alkohol i bilen då liksom.
”Wow, det här är hur lyxigt som helst.” utbrast Johanna när chauffören stängt till dörren efter Justin som nu satt bredvid mig. Jag vände mig vänligt mot henne och log prövande.
”Första gången du åker limousin?” frågade jag lugnt och hon nickade sammanbitet. Hon såg lite generad ut men jag skakade bara på huvudet. ”Det är ingenting att oroa dig för. Det är inte precis så att vi dömer dig för det. Min limousindebut var inte heller för särskilt länge sen. Det var bland det coolaste som hänt för ett par månader sedan, första gången jag satte mig i en äkta limousin.” berättade jag och hon skrattade. Det kändes skönt att hon ändå verkade rätt så lugn i vårt gäng. Dessutom passade hon in så naturligt på samma gång och det var också någonting väldigt positivt, för både hennes och Christian’s skull.
”Och när ska jag få veta var vi ska? Det är knappast varje dag du går runt med sådana där kläder, och det är ännu mer sällan som du tvingar på mig en kostym.” påpekade Justin torrt och drog min uppmärksamhet från Johanna och Christian till honom. Jag la en lugnande hand på hans lår och log finurligt mot honom.
”Det får du reda på, när vi kommit fram och du har listat ut det själv.” log jag oskyldigt och han suckade. Det syntes på honom att det där var sista gången han skulle fråga, hans envishet hade inte mer att ge och som så många gånger annars hade han accepterat att jag var mycket envisare än vad han någonsin skulle bli. Tankarna gick tillbaka till alla gånger han försökt övertala mig om någonting och misslyckats. Ungefär lika många gånger som han försökt överträffa mig med pranks, och misslyckats. Ibland undrade jag när han skulle acceptera läget och inse att jag faktiskt var mycket bättre än honom i vissa lägen, men det var väl det enda han var envis i, eller möjligen tjurskallig.
”Vänta… Vi är vid skolan…” utbrast han plötsligt och drog mig bort från mina egna tankar och funderingar. Jag tittade på honom med road blick, porletten var nog på väg att ramla ner nu.
”Det är bal!” sa han och ställde sig upp i bilen, vilket resulterade i att han slog huvudet i taket. Jag vek mig av skratt. Han var oftast smidig, men emellanåt hade han sina stunder då han var så otroligt klantig.
”Sätt dig ner älskling, innan du gör illa dig igen.” skrattade jag och han damp ner i sätet bredvid mig igen. Han tittade på mig med upprymd blick medan han gned sig i huvudet med sin vänstra hand. Jag nickade roat åt honom och han flinade stolt. Limousinen stannade till utanför entrén till idrottshallen och kort därefter öppnades dörren av vår chaufför som hjälpte oss ut. Klassiskt nog fick vi gå på röda mattan upp till dörren som var öppen med två vakter på var sida. Allt såg ut som om det var en gala av något slag, och det var just vad det var för tema på balen också.
”Dezzie, det här kommer ju kännas konstigt. Ni alla har en varsin dejt, förutom jag.” suckade Caitlin bredvid mig men jag besvarade bara hennes ord med ett leende innan jag slängde en blick över hennes axel. Hon följde min blick och den stannade på en stilig kille i svart kostym som stod en bit bort. Den brunhåriga killen kom närmare med ett brett leende på läpparna.
”Stäng munnen Caitlin, är det så ovant att se mig såhär?” skrattade Ryan lite besvärat. Jag flinade roat när hon generat stängde munnen och gav honom en kram. Jag höll däremot med henne, han såg riktigt snygg ut i sin mörka kostym och naturligt rufsiga hår.
Så, det var på tiden va.. Mjaa, de kan man lugnt säga.. Usch, jag vet inte ens vad jag ska skriva :/ Jga har så dåligt samvete över att det inte funkar som jag vill :(
2013 skulle liksom vara vårt år, men det verkar helt kört :(
Aja, jag ska inte lova någonting mer här. Jag ska försöka skriva så mycket jag kan och orkar, men jag tänker inte lova någonting mer och göra er mer besvikna.
Hoppas ni gillade det iaf <3
Älskar er så otroligt mycket, och jag saknar er <3
