Where are you now - Kapitel 231
”Hur är det älskling? Har du ont?” frågade Justin när jag kom in i sovrummet. Utan att titta på honom skakade jag bara på huvudet medan jag gick bort till garderoben för att ta av mig klänningen och skorna. Jag kunde känna hans blick i ryggen, men struntade i den för tillfället. Just nu var jag mer koncentrerad på att få av mig skorna än någonting annat, så jag märkte inte ens att han stod bakom mig när jag plötsligt kände hans händer i nacken. Skrämt hoppade jag till lite när hans varma fingrar nuddade min hud, men jag lugnade mig lika fort igen. Det var ju ändå bara Justin, och han var ingenting att vara rädd för.
”Jag ser att du har ont, varför förnekar du det?” frågade han envist när han drog ner dragkedjan på min klänning. Utan att säga någonting drog jag sedan av mig den och hängde den på galgen den tillhörde för att sedan placera den på sin plats i garderoben. När jag vände mig mot min enda kärlek stod jag bara i bh och trosor, och jag granskade honom med uppriktig blick.
”Det har blivit en vana.” svarade jag sammanbitet. Jag tyckte inte om att medge att jag hade ont, särskilt inte för Justin av någon anledning. Han tittade på mig med orolig blick och även om jag inte sa någonting mer visste jag precis vad som snurrade i hans huvud.
”Varför säger du ingenting? Mig behöver du inte låtsas runt.” påpekade han tyst och jag suckade lågt, nästan ohörbart.
”Jag vet att jag inte behöver låtsas runt dig, men det har blivit en vana att aldrig medge att jag har ont och att aldrig erkänna vart jag har ont. Det är lättare att genomlida smärtan om jag får genomlida den ensam.” svarade jag uppriktigt medan han granskade mitt stela ansikte. Jag funderade på om jag på något sätt skulle kunna få honom att sluta oroa sig för mig, och log ett triumferande leende. Jag tryckte mina kalla läppar mot hans varma och försökte skicka iväg den mäktigaste elektriska stöt jag någonsin skulle lyckas framkalla. Motvilligt och förvånat kysste han mig tillbaka, tills han mjuknade en aning och la sina händer mot mina kinder. Det tog dock inte lång tid innan han förflyttade dem ner till mina höfter, där dem placerade sig på exakt rätt plats så det nästan kändes som om vi matchat ihop två klossar i Tetris.
Förlåt luvies! För allt!
Where are you now - Kapitel 230
”Jag är väl bäst helt enkelt.” skrockade jag och blinkade mot honom. Allt jag fick tillbaka var en suck efter att han himlat med ögonen, igen.
”Can I have this dance?” frågade en röst bakom mig och jag vände mig om för att se in i Justin’s vackra ögon. Med ett lätt leende på läpparna nickade jag och han tog min hand för att följa med mig ut på dansgolvet. Det var dags för den sista låten, även kallad kärlekens låt. Den lugna låten dem flesta par dansade tryckare till. Justin vände sig mot mig och kysste den hand han höll i sin med mjuka läppar, sedan drog han mig närmare sig och la sin andra hand vid min midja. Jag placerade min fria hand på hans axel och tillsammans började vi röra oss i en lugn takt till melodin som började spelas.
”Vet du hur vacker du är?” frågade han efter en stunds tystnad. Han såg djupt in i mina ögon med uppriktighet i blicken. Försiktigt skakade jag på huvudet och tittade ner, men han slutade inte söka efter min blick.
”Du är så oändligt vacker. Inte bara idag, du är alltid vacker. Du är den vackraste människan som går i ett par skor, som för övrigt just nu är så pass höga så du är nästan lika lång som jag, vilket känns konstigt.” spekulerade han och jag skrattade tyst. Han var så otroligt duktig på att distrahera sig själv, så ibland undrade man nästan hur hans tankebanor fungerade.
”Sluta gulligulla med varandra nu, vi ska dra.” avbröt Ryan och log mot oss. Jag kollade runt oss och insåg att det nästan bara var vi kvar nu. Låten var nästan slut och i dörröppningen till idrottshallen stod Christian, Johanna och Caitlin och väntade på oss. Tillsammans gick vi bort till dem och utan att stanna till fortsatte vi ut i den friska luften. Det började bli otroligt kallt ute nu, och jag ångrade lite att jag inte tagit med mig min jacka, men som en räddare i nöden svängde limousinen precis fram runt hörnet och några sekunder senare stod den framför oss med chauffören på sidan av för att öppna dörren. Justin märkte nog att jag frös för han drog mig mot bilen och gestikulerade att jag skulle kliva in genom den öppna dörren. Lättat lydde jag och kom in i den varma bilen för att sätta mig i det extremt sköna sätet. Justin satte sig ner bredvid mig och sedan kom dem andra in. Kort därefter stängde chauffören dörren och mindre än en halv minut senare satt han bakom ratten igen och startade bilen.
”Så, lyckad kväll?” frågade jag nyfiket efter en stunds tystnad. Jag var inte säker på om det varit en pinsam tystnad eller om det helt enkelt inte fanns särskilt mycket att prata om.
”Helt klart. Det har varit en otroligt lyckad kväll.” svarade Ryan med drömmande blick. Johanna, Christian och Justin nickade instämmande medan Caitlin muttrade någonting ohörbart. Jag granskade henne en stund innan jag släppte det, det var onödigt att fråga henne nu ändå för jag skulle knappast få ett svar tillbaka. Resten av vägen hem satt alla tysta, men det var en skön tystnad och inte en pinsam sådan.
”Ses vi imorgon?” frågade Christian hoppfullt mot mig och Justin.
”Såklart. Vi hittar säkert på någonting roligt att göra imorgon beroende på hur kallt det är.” svarade Justin och jag nickade instämmande. Det började verkligen bli ordentligt kallt nu, vilket var enormt jobbigt, men det hörde till. Christian kom fram och kramade mig och Justin, och därefter kom Johanna och gjorde samma sak. Hon verkade vara lika frusen som jag var så jag slängde en blick på Christian.
”Gå hem nu, din flickvän fryser.” flinade jag mot honom och han himlade med ögonen men bakom hans fasad kunde jag skymta ett stolt leende. Jag visste att dem kanske inte riktigt var tillsammans än, det var ju ändå tidigt, men han njöt av att höra orden uttalas.
”Det gör din också.” skrattade han och slängde en blick på Justin. Han tittade förvånat från Christian till mig och sedan tillbaka igen.
”Vadå jag? Jag är ingen tjej.” utbrast han och jag stirrade på honom innan jag började skratta. Tätt därefter började dem andra också skratta, medan Justin stod där och tittade på oss med förvirrat uttryck.
”Inte du... Hon!” förtydligade Christian och pekade på mig. Justin suckade lite innan han nickade förstående. Han var nog lika trött som jag kände mig, eller så tänkte han nog på någonting som tog upp hela hans uppmärksamhet.
”Nej, det är bäst att vi går in, innan man fryser ihjäl härute.” påpekade Caitlin och började gå hemåt. Christian, Johanna och Ryan följde efter henne efter att dem sagt hej då ytterligare en gång, men nu var det annat som fyllde mina tankar för att egentligen riktigt registrera det. Det var någonting med Caitlin, någonting som inte stämde. Snabbt slängde jag en diskret blick mot Justin, som också såg ut att ha tappat bort sig i tankar. Frågan var vad det var med dem två. Dem var lika tysta och fundersamma båda två, och såg varken på varandra. Jag fick en skum känsla av att någonting hade hänt, och att jag inte hade någon aning om vad, för att jag varit för uppslukad med någonting annat.
Hmm... Vad tror ni egentligen har hänt?
Vad är det med dem, både Justin och Caitlin?
Vet dem någonting som Dezzie inte vet, eller har det hänt någonting som Dezzie inte har någon som helst aning om?
Eller, har Dezzie bara missuppfattat hela situationen?
Ytterligare ett kapitel uppe på bara några dagar, och jag känner mig faktiskt rätt så stolt, även om det inte var det roligaste kapitlet att läsa kanske, så känns det ändå som om jag typ börjar få upp farten igen och de är jag glad över :')
Även om ni som kommenterar får ett personligt tack i svarskommentaren, så måste jag ändå tacka er här också, ni är så otroligt underbara allihopa och ni inspirerar mig till att fortsätta skriva :)
Så, ett stort enormt T A C K till er alla <3<3<3<3<3
Where are you now - Kapitel 229
Justin stod en bit bort och granskade mig när jag dansade med Christian över golvet. Nog för att han förut varit känd för att vara rätt så klumpig, så var han duktig på att dansa. Han hade bett mig om en dans precis efter att jag kommit ut från toaletten och det var svårt att tacka nej till hans söta ansikte.
”Är han rädd att jag ska ta dig ifrån honom?” frågade Christian som följde min blick bort mot Justin. Jag skrattade roat innan jag skakade på huvudet.
”Nej det tvivlar jag starkt på. Jag vet inte riktigt vad han står och tänker, men däremot vet jag att vi har en tyst konversation med varandra.” svarade jag utan att släppa min pojkvän med blicken. Helt plötsligt tvärstannade vi och när jag vände en frågande blick mot Christian så såg han både förvånad och skeptisk ut.
”Vadå vet inte vad han står och tänker? Jag vet precis vad han tänker på. Dig, naken i er säng, bredvid honom, i natt!” svarade han och jag stirrade på honom med ett höjt ögonbryn innan jag började skratta igen.
”Du är så snuskig ibland, vet du det?” flinade jag mot honom när vi fortsatt dansa igen. Han log oskyldigt mot mig men jag skakade bara på huvudet och himlade med ögonen åt honom. Ibland var han så otroligt korkad, men han hade även sina snuskiga stunder även om dem inte kom särskilt ofta.
”Vad har ni en tyst konversation om förresten? Om jag får inkräkta i äktenskapets hemligheter.” fortsatte han efter ett par tysta sekunder. Nu var det min tur att stanna till och titta på honom med förvånad blick.
”Vadå äktenskapets hemligheter? Vi är inte gifta Christian.” påpekade jag men han ryckte bara på axlarna mot mig.
”Inte än nej.” svarade han kort tillbaka och jag skakade på huvudet.
”Det kommer antagligen aldrig hända heller. Jag vill inte gifta mig, även om Justin faktiskt skulle kunna vara ett undantag. Men jag tycker för mycket om mitt efternamn, det är en så stor del av mig, och dessutom, hur stympad skulle jag inte bli om jag gifte mig med allas kärlek? Mitt liv som Mrs. Bieber skulle bli otrevligt kort.” påpekade jag allvarligt, men med en skämtsam ton. Som svar på mitt slutgiltiga skämt suckade han och himlade med ögonen innan han rörde sig igen för att få oss att fortsätta dansa.
”Jag kan nästan lova dig Dezzie, att även om du inte vill gifta dig så kommer du inse att Justin är den enda du vill leva ditt liv med, och du kommer vilja tillhöra honom på alla sätt det bara går. Du kommer vilja visa för honom och för resten av världen att du är hans och han bara är din, och vad är det som är så fel med att byta efternamn? Visst, Deztiny Wallie låter bättre än Deztiny Bieber, tills du vänjer dig vid det, men det är ingenting svårt, om ni ens skulle ta hans efternamn. Tydligen kan man bestämma det själva och om du inte vill göra den uppoffringen så är jag rätt säker på att Justin skulle göra den för dig.” pratade han på och jag kunde inte annat än skaka på huvudet i takt till allt han sa.
”Du har fel. Jag kommer inte gifta mig, även om Justin är den enda jag vill leva med någonsin. Jag vill aldrig ha någon annan, bara honom. Dessutom tillhör jag honom redan på alla sätt det bara går. Vår kärlek är ganska stark, och det är det enda som betyder någonting. Tro mig, dessutom så vet typ redan resten av världen att jag är hans och att han är min, även om dem skulle vilja ändra det.” svarade jag tillbaka. Han öppnade munnen för att säga någonting men jag hann före.
”Och tror du verkligen att jag så mycket som skulle föreslå att Justin skulle byta efternamn? Jag skulle bli stympad om jag ändrade mitt namn till Deztiny Bieber, men jag skulle bli så mördad, misshandlad, söndermald, styckad, och allt som nu finns, om jag begärde att Justin skulle byta namn till Justin Wallie. Inser du att det skulle starta tredje världskriget?” frågade jag honom förfärat och han skrattade åt mina ord.
”Okej då, du har faktiskt en poäng där.” avslutade han det och jag nickade nöjt. Samtalsämnet förvånade mig lite egentligen. Christian var en underbar person, och han var verkligen som en bror för mig, men vi hade aldrig några särskilt djupa pratstunder. I alla fall inte särskilt ofta, och aldrig om något sådant här. Det var sällan han började prata om någonting som hade med mig och Justin att göra, om inte jag dragit upp det först.
”Vad står ni och kommunicerar om då förresten?” frågade han efter ett par minuters tystnad. Jag vände uppmärksamheten mot honom igen och han slukade den med sina nyfikna ögon. Jag log snabbt mot Justin, som nu inte stod kvar på samma ställe utan var ute på dansgolvet han också.
”Han funderade på om han skulle bjuda upp Johanna till att dansa med honom eller om han skulle strunta i det för din skull.” log jag kärleksfullt. Från platsen jag och Christian dansade såg jag hur Justin försiktigt knackade Johanna på axeln där hon stod och pratade med Caitlin och Ryan, och jag kunde skymta hans läppar röra sig. Hon såg lite besvärad ut men nickade sedan glatt mot honom.
”Vadå för min skull?” frågade Christian och drog mig tillbaka till vår lilla bubbla igen.
”Ja, han var osäker på hur du skulle reagera eftersom att det märks att du verkligen gillar henne, och jag förstår dig. Hon är hur gullig och snäll som helst. Precis rätt tjej för dig. Dessutom syns det på henne att hon inte är med dig för kändisskapet eller för uppmärksamheten, hon är med dig för att hon vill och för att hon verkligen trivs med dig. Däremot, borde du visa tydligare för henne att du tycker om henne, för hon ser det inte riktigt så lätt som jag och dem andra gör, och det gör henne osäker.” förklarade jag och han stirrade på mig med sitt vanliga, dumma uttryck i ansiktet.
”Alltså, vad är det med dig Dez? Hur i hela friden kan du se sådant här hur lätt som helst? Jag förstår inte hur du kan förstå allt sånt!” utbrast han, och återigen stannade vi. Jag flinade roat mot honom och tänkte på Justin’s reaktion när jag hade förklarat massor för honom också efter att vi träffat Christian och Johanna i affären.
”Jag är väl bäst helt enkelt.” skrockade jag och blinkade mot honom. Allt jag fick tillbaka var en suck efter att han himlat med ögonen, igen.
Känner mig nästan duktig.. Två kapitel under samma vecka.. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men hoppas på att ni uppskattar det iaf.
Känns så otroligt skönt att skriva igen, och det gick bättre än förväntat känns det som. Christian behöver lite tid i novellen han också, och planen är väl att han ska vara med mer och mer i novellen tillsammans med Johanna som också kommer få en liten större roll i WAYN :) Känns som om allting rullar på rätt bra, trots omständigheterna :)
Tack för era underbart vackra kommentarer på förra kapitlet, det var så otroligt underbart att läsa :') Jag har saknat era pushande ord och era vackra beskrivningar <3 Massor med kärlek till er! <3
På tal om ingenting förresten, så har jag en annan uppdatering till er också.. Vet att en del av er haft mig på kik innan, och tänkte bara berätta att jag har bytt kik.. Så, vill ni skriva till mig på kik, eller kanske få en smart uppdatering därifrån också istället för på bloglovin, facebook osv. så är det bara att skriva till bugsbunnyofc så finns jag där för er :)
Och ni som undrar mycket vad jag sysselsätter mig med under dagarna, och undrar hur jag mår osv, ni kan hitta det mesta bland annat på min andra blogg madmadz.blogg.se som jag uppdaterar hyfsat ofta igen, och dessutom finns jag även på instagram under namnet h3llbunny :)
För er som undrar när nästa kapitel kommer ut, kan jag påpeka att det vet jag inte än, men förhoppningsvis så fort som möjligt och förhoppningsvis redan ikväll kanske, det är ju ändå fredag ;) <3
Where are you now - Kapitel 228
”Jag blir tokig på det här!” muttrade Justin surt och jag bet mig försiktigt i läppen för att hålla inne en fnissning. Vid sidan om mig stod han med armarna i kors som en tjurig tvååring och stirrade på mig med en blick som var allt annat än munter. Det såg oerhört roligt ut eftersom att han var klädd i kostym.
”Snälla älskling, försök att le. Det kommer bli kul, och du tycker om att gå i kostym. Dessutom ser du sjukt snygg ut.” försökte jag, och det verkade nästan funka för de ryckte lite i mungiporna på honom. Sen började han helt plötsligt skratta, vilket förvånade mig för det var inget spelat skratt utan ett äkta.
”Okej då, för din skull kan jag väl vara glad, men det kommer hämnd.” hotade han allvarligt innan han gav mig en snabb kyss.
”Snälla, kan inte ni sluta gulligulla med varandra?” utbrast Caitlin, och både jag och Justin vände oss mot henne. Hon tittade på mig med vädjande ögon och det tog inte lång tid innan jag förstod vad hon var så besvärad över. På ena sidan om henne stod jag och Justin, och på andra sidan om henne stod Johanna och Christian. Det var då jag insåg att hon var ensam. Ikväll var hon det femte hjulet och de tyckte jag var synd. Däremot skulle det nog ändras, så snygg som hon var.
”Förlåt Caitlin.” ursäktade jag och log besvärat mot henne. Hon öppnade munnen för att svara men hann inte innan en svart limousin svängde in vid oss. En chaufför iklädd svart kostym kom ut och gick runt för att öppna dörren till oss. Han öppnade artigt dörren och bugade åt oss. Johanna och Christian gick in först, efter det klev Caitlin in i bilen och sen var det min tur. När jag kom in i bilen möttes jag av en fantastisk syn. Det var neonljus under sofforna och efter listerna i taket. Längs ena sidan av långsidan fanns dem svarta skinnsofforna och på andra sidan fanns en liten minibar, men inte med alkohol, utan med läsk. Dessutom fanns det ett fat med chokladöverdragna jordgubbar samt en skål med godis. Den var helt och hållet anpassad för oss och det tyckte jag var otroligt skönt. Ingen av oss drack så vad var det för mening med att ha alkohol i bilen då liksom.
”Wow, det här är hur lyxigt som helst.” utbrast Johanna när chauffören stängt till dörren efter Justin som nu satt bredvid mig. Jag vände mig vänligt mot henne och log prövande.
”Första gången du åker limousin?” frågade jag lugnt och hon nickade sammanbitet. Hon såg lite generad ut men jag skakade bara på huvudet. ”Det är ingenting att oroa dig för. Det är inte precis så att vi dömer dig för det. Min limousindebut var inte heller för särskilt länge sen. Det var bland det coolaste som hänt för ett par månader sedan, första gången jag satte mig i en äkta limousin.” berättade jag och hon skrattade. Det kändes skönt att hon ändå verkade rätt så lugn i vårt gäng. Dessutom passade hon in så naturligt på samma gång och det var också någonting väldigt positivt, för både hennes och Christian’s skull.
”Och när ska jag få veta var vi ska? Det är knappast varje dag du går runt med sådana där kläder, och det är ännu mer sällan som du tvingar på mig en kostym.” påpekade Justin torrt och drog min uppmärksamhet från Johanna och Christian till honom. Jag la en lugnande hand på hans lår och log finurligt mot honom.
”Det får du reda på, när vi kommit fram och du har listat ut det själv.” log jag oskyldigt och han suckade. Det syntes på honom att det där var sista gången han skulle fråga, hans envishet hade inte mer att ge och som så många gånger annars hade han accepterat att jag var mycket envisare än vad han någonsin skulle bli. Tankarna gick tillbaka till alla gånger han försökt övertala mig om någonting och misslyckats. Ungefär lika många gånger som han försökt överträffa mig med pranks, och misslyckats. Ibland undrade jag när han skulle acceptera läget och inse att jag faktiskt var mycket bättre än honom i vissa lägen, men det var väl det enda han var envis i, eller möjligen tjurskallig.
”Vänta… Vi är vid skolan…” utbrast han plötsligt och drog mig bort från mina egna tankar och funderingar. Jag tittade på honom med road blick, porletten var nog på väg att ramla ner nu.
”Det är bal!” sa han och ställde sig upp i bilen, vilket resulterade i att han slog huvudet i taket. Jag vek mig av skratt. Han var oftast smidig, men emellanåt hade han sina stunder då han var så otroligt klantig.
”Sätt dig ner älskling, innan du gör illa dig igen.” skrattade jag och han damp ner i sätet bredvid mig igen. Han tittade på mig med upprymd blick medan han gned sig i huvudet med sin vänstra hand. Jag nickade roat åt honom och han flinade stolt. Limousinen stannade till utanför entrén till idrottshallen och kort därefter öppnades dörren av vår chaufför som hjälpte oss ut. Klassiskt nog fick vi gå på röda mattan upp till dörren som var öppen med två vakter på var sida. Allt såg ut som om det var en gala av något slag, och det var just vad det var för tema på balen också.
”Dezzie, det här kommer ju kännas konstigt. Ni alla har en varsin dejt, förutom jag.” suckade Caitlin bredvid mig men jag besvarade bara hennes ord med ett leende innan jag slängde en blick över hennes axel. Hon följde min blick och den stannade på en stilig kille i svart kostym som stod en bit bort. Den brunhåriga killen kom närmare med ett brett leende på läpparna.
”Stäng munnen Caitlin, är det så ovant att se mig såhär?” skrattade Ryan lite besvärat. Jag flinade roat när hon generat stängde munnen och gav honom en kram. Jag höll däremot med henne, han såg riktigt snygg ut i sin mörka kostym och naturligt rufsiga hår.
Så, det var på tiden va.. Mjaa, de kan man lugnt säga.. Usch, jag vet inte ens vad jag ska skriva :/ Jga har så dåligt samvete över att det inte funkar som jag vill :(
2013 skulle liksom vara vårt år, men det verkar helt kört :(
Aja, jag ska inte lova någonting mer här. Jag ska försöka skriva så mycket jag kan och orkar, men jag tänker inte lova någonting mer och göra er mer besvikna.
Hoppas ni gillade det iaf <3
Älskar er så otroligt mycket, och jag saknar er <3
Where are you now - Kapitel 227
Justin kom runt hörnet in till köket för att se hur det gick med maten och jag smög undan mobilen ner i fickan så diskret jag bara kunde. Det var länge sen jag egentligen överraskade Justin, när jag tänkte efter så hade jag inte gjort det sen på scenen, när vi hade vår storslagna dance battle, så jag kände djupt inom mig att det var dags att liva upp tillvaron lite igen.
”Du har ju gjort mat för ett helt kompani.” påpekade han när han slängde en blick på spisen som stod bakom mig. Det ryckte lite i min ena mungipa men jag försökte dölja det så gott jag bara kunde. Det vibrerade till i fickan men jag låtsades inte om det och istället ryckte jag bara på axlarna mot Justin. Han granskade maten en stund innan han log stolt.
”Det luktar hur gott som helst, och nu blev jag extremt hungrig.” mumlade han när han lutade sig ner över kycklinggrytan som stod och puttrade lite gran. Jag nickade innan jag puttade bort honom lite för att komma fram till riset.
”Åh, kan inte du springa iväg till kiosken? Caitlin sa att dem hade börjat sälja julmust där.” frågade jag Justin hoppfullt. Tanken var egentligen bara att jag skulle få honom ur huset en stund, men julmust var inte heller någonting jag tackade nej till. Julmust var bland det godaste som existerar, och dem flesta tyckte därför att jag var ännu knäppare än annars. Justin verkade reagera likadant för han höjde ett ögonbryn och stirrade på mig med frågande blick. Som om han försökte se om jag menade allvar eller inte.
”Julmust? Nu? Älskling, dem börjar inte sälja julmust förrän några veckor innan jul.” påpekade han lugnt.
”Inte på dem stora affärerna kanske, men Caitlin sa att dem började tidigt varje år och att hon hade köpt en flaska häromdagen.” envisades jag och försökte ge honom min bästa puppy eyes blick jag någonsin försökt mig på. Justin såg skeptisk ut en stund innan han blev mjuk i ansiktet och log mot mig.
”Det är omöjligt att säga nej till dig när du tittar på mig så där. Du och Shawty skulle med lätthet kunna bilda klubb.” skrockade han och kysste mig innan han gick ut i hallen.
”Om det finns julmust där, hur många flaskor ska du ha?” frågade han roat, det syntes att han fortfarande inte trodde mig helt och hållet, men han skulle allt få se när han kom fram.
”Ehm, köp typ fem stycken? Då har vi ett tag i alla fall. Så är det färdigdukat och maten är serverad när du kommer tillbaka sen.” log jag tacksamt innan jag började ta fram två tallrikar ur skåpet ovanför diskbänken. Det här skulle bli en underbar överraskning för honom, och jag älskade varenda minut av att planera och utföra den. Han nickade lite åt mig innan han gick ut och stängde dörren efter sig. Lugnt fortsatte jag duka fram på bordet, och efter knappt två minuter öppnades ytterdörren och Caitlin stack in huvudet i köket.
”Tjena bruden. Nu får vi sätta fart, Justin gick för nästan två minuter sen.” flinade jag nöjt och hon nickade bara till svar. Hon slängde jackan på golvet och rätade till den fantastisk vackra klänningen hon hade på sig. Den var rosa, fladdrig och satt helt otroligt på henne. Till det hade hon ett par rosa höga pumps, håret utsläppt och en aning vågigt, sotade ögon och rosa läppstift med lite glittrigt läppglans över. Hon såg helt otroligt fantastisk ut.
”Wow Caitlin! Du ser helt otrolig ut!” utbrast jag när jag såg allting. Hon såg helt otroligt fantastisk ut, men hon log ändå generat åt mina ord. Caitlin var en av dem vackraste personerna jag visste om. Hon var vacker på både insidan och utsidan.
”Spring upp och byt om, och gör dig i ordning, så fixar vi det här.” blinkade hon mot mig och jag såg ner på mina kläder. Eftersom att tanken hade varit att vi skulle ha en hemmakväll bara jag och Justin, så hade jag bara dragit på mig mina älskade mjukisar, som jag hade stulit från Justin, en t-shirt det stod någon text på och sen satt upp håret i en slarvig tofs. Jag skrattade lite åt skillnaden mellan mig och Caitlin innan jag nickade och gick ut ur köket för att gå upp till mitt och Justin’s rum. I hallen mötte jag dock en lång, stilig kille och en tjej som var lika vacker som Caitlin. Det tog ett tag innan jag faktiskt insåg vilka det var.
”Christian?” utbrast jag högt och slog handen för munnen. Han skrattade lite lågt, och han var ännu mer generad än vad Caitlin var. Varför alla rodnade nuförtiden hade jag ingen aning om, men det gjorde dem av någon anledning. Jag granskade min lilla bro som inte var så liten längre och häpnade över hur fantastiskt klädd han var.
”Dez! Sluta stirra på mig som om jag hade en kycklingdräkt på mig!” skrattade han efter ett tags granskning från min sida. Jag tittade upp i hans ögon och log ursäktande. Sedan slängde jag en blick på tjejen som stod bredvid honom och insåg att det var Johanna. Med ett varmt leende kramade jag om henne.
”Hej Johanna! Kul att se dig igen. Jag kommer ner om en stund, jag ska byta om. Men gå in i köket och hjälp Caitlin så kommer jag ner snart.” log jag innan jag snabbt kastade mig uppför trappan. Det började bli bråttom nu. Jag hoppades bara att han hade fått förhinder så att han inte kunde komma ännu. Det hade varit väldigt praktiskt just nu om det var så. För då skulle vi slippa springa runt som yra höns för att få allting iordning.
”Caitlin? Kan inte du ringa någon som uppehåller Justin en stund?” skrek jag nerför trappan. Jag hade börjat få panik för jag var inte riktigt helt och hållet säker på vad jag skulle ha på mig för någonting. Steg hördes i trappan och inte långt därefter kom Caitlin in i rummet med ett finurligt uttryck i ansiktet.
”Det behövs inte. Justin smsade dig och skrev att han skulle bli sen, för han var tvungen att fixa någonting först. Han skulle smsa när han var på väg hem.” log Caitlin och jag andades ut. Hon gav mig min telefon och jag slängde den på sängen efter att ha sett till att ljudet var påslaget på den så jag skulle höra om jag fick sms.
”Hörru, kan du inte ta den där klänningen vi köpte innan du hamnade i koma? Den är ju skitsnygg på dig.” frågade Caitlin försiktigt. Jag tittade på henne i en bråkdel av en sekund innan jag kom på vilken klänning det var hon menade. Den hade jag helt glömt bort. Jag funderade en stund på var den hade tagit vägen innan jag ställde mig på knä bredvid sängen och drog fram en stor väska som låg därunder. Triumferat drog jag upp klänningen ur den och hängde upp den på en galge för att granska den. Den var otroligt snygg, och jag kunde inte förstå hur jag kunde ha glömt bort den. I grunden var den svart, helsvart, men från midjepartiet upp till brösten var det som om den var revad och det lyste igenom blått. Den satt tight på överkroppen men var pösig över rumpan och låren. Otroligt fantastisk klänning om man frågade mig. Det var definitivt en klänning jag knappast ångrade att jag köpt.
”Den blir ju bra. Och sen dem blåa skorna till, det blåa nagellacket och sen håret utsläppt.” mumlade jag för mig själv. I ögonvrån såg jag hur Caitlin nickade instämmande mot mig och genast gick jag fram till spegeln och började borsta ut håret. Det här skulle bli fantastiskt bra.
[JUSTIN’S PERSPEKTIV]
Tanken från början hade varit att jag bara skulle gå till kiosken och köpa julmusten som Dezzie bad om, men medan jag gick där på trottoaren på väg hem stötte jag på en av grannarna. Den äldre damen längst ner på gatan. Hon stapplade sakta fram med sin hund i kopplet och bärandes på tre matkassar.
”Hej Mrs. Graham. Hur går det för er?” frågade jag försiktigt när vi kom närmare varandra. Den gamla kvinnan tittade upp på mig och man kunde se en tendens till ett litet leende.
”Godkväll Justin.” hälsade hon glatt. Mrs. Graham hade varit den första av grannarna som hälsat på mig och mamma när vi hade flyttat in, men då hade hon haft sin man med sig som gått bort någon månad innan jag träffade Dezzie.
”Vill du ha hjälp att bära?” frågade jag och log frågande mot henne. Hon gav mig ett tacksamt leende tillbaka innan hon räckte över två av påsarna.
”Du är en ängel Justin, tack så mycket.” tackade hon och jag log glatt. Jag älskade att hjälpa folk, det hade jag alltid gjort. Särskilt underbart var det att hjälpa äldre människor, för dem var oftast så mycket mer tacksamma än tonåringar till exempel. Jag slängde en blick på armbandsuret jag hade runt handleden och hoppades att Dezzie inte skulle bli fundersam över var jag hade tagit vägen. För att vara på den säkra sidan skickade jag iväg ett snabbt sms till henne om att jag skulle bli sen men att jag skulle smsa när jag var på väg hem.
”Hur går det för dig nuförtiden Justin? Du hörs överallt på radion och syns överallt på televisionen.” började Mrs. Graham och jag skrattade lite lätt innan jag började uppdatera henne om hur saker och ting gick medan vi började gå mot hennes hus.
[DESTINY’S PERSPEKTIV]
”Wow! Du ser otrolig ut Dezzie!” hörde jag en röst bakom mig och jag vände huvudet mot dörren för att möta Christian med blicken. Han stod i dörröppningen och tittade på mig med stolt blick. Jag reste mig upp från skrivbordet, där jag ställt en spegel som jag använde när jag sminkade mig, och vände mig mot honom.
”Verkligen? Det är inte för mycket?” frågade jag försiktigt och snurrade ett varv. Han skakade på huvudet medan han kom närmare. Han tog min hand och snurrade runt mig ett par gånger.
”Nej, det är definitivt inte för mycket. Justin kommer inte kunna släppa dig med blicken ikväll.” log han och jag skrattade tacksamt. Han hade alltid varit som en lillebror för mig, men nu var han längre än mig och han betedde sig som en storebror, så jag antog att jag snart skulle börja se honom som en också. Jag öppnade munnen för att säga någonting men min mobiltelefon avbröt mig och jag tog upp den för att se vem som hade skickat sms till mig. Det var Justin, han var på väg hem. Jag visade det för Christian och han nickade ivrigt. Han älskade att jävlas med Justin lika mycket som jag, men jag hade fått reda på att han älskade att jag jävlades med Justin ännu mer än när någon annan gjorde det. Han påstod att jag var den enda som var på hans nivå. Det roliga var att han säkerligen hade rätt.
”Dezzie! Justin går där borta!” ropade Caitlin från undervåningen och jag slängde en sista blick i spegeln innan jag drog med mig Christian ut ur rummet och släckte lampan. Vi trevade nerför trappan tillsammans för att inte ramla då hallen också var nedsläckt. När vi kom ner möttes vi av Caitlin som tände ljusen från hallen och in till matrummet. Det var meningen att hela huset skulle vara nedsläckt och sen endast en gång av levande ljus från hallen in till matrummet där vi alla skulle sitta runt bordet som var upplyst av ljus i olika sorter. När vi kom in i matrummet för att sätta oss ner stannade jag till och granskade rummet. Caitlin, Johanna och Christian hade gjort ett jättebra jobb med allting. Det var dukat fint runt bordet, maten stod framme och den var fortfarande varm. Rummet var upplyst av levande ljus och det doftade underbart.
”Wow...” utbrast jag och Caitlin skrattade åt mig innan hon sa åt mig att skynda mig att sätta mig vid bordet. Ytterdörren öppnades och vi satt allihop knäpptysta på våra platser medan vi hörde nätta steg och Justin tittade fram bakom väggen. Jag log brett mot honom när han såg vilka som satt runt bordet.
”Hej älskling.” hälsade jag roat när ingen sa något. Hans blick mötte min och jag reste mig upp och gick fram till honom. Hans blick flyttades från mina ögon till min kropp. Han höjde ett ögonbryn mot mig innan han återigen såg in i mina ögon.
”Wow! Du ser fantastisk ut!” utbrast han och granskade mig igen. Jag log generat innan jag tryckte mina läppar mot hans. Han besvarade kyssen och elektriska blixtar av lust for genom kroppen på mig från honom. Jag backade undan och vände mig mot dem andra så att han skulle vända uppmärksamheten mot något eller någon annan än mig. Jag kände hans blick i sidan medan jag mötte Christian’s blick. Hans läppar formade orden I told you so följt av ett brett leende. Efter att ha harklat mig lite gick jag till min plats igen och satte mig. Justin var inte långsam att följa efter och satte sig sedan på den tomma stolen vid bordet.
”Så, har jag missat någonting eller något? Vad är det för dag idag? Ska vi någonstans?” utbrast han och jag flinade diskret. Det tog längre tid innan reaktionen kom än vad jag hade väntat mig.
”Vadå? Är det omöjligt att äta en middag tillsammans utan att det ska vara någonting stort?” frågade Caitlin och lät nästan lite stött. Justin satte upp händerna i en försvarande gest.
”Nej. Nej, jag menade inte så…” började han men Caitlin avbröt honom genom att skratta.
”Det vet jag väl.” flinade hon innan hon blinkade åt honom. Vilket följdes av en typisk Justin-handling, han himlade med ögonen.
”Nej, du har inte missat någonting älskling. Vi ville bara äta middag tillsammans allihop och… Vi kunde inte undgå att göra det till en överraskning för dig.” förklarade jag oskyldigt medan jag öppnade flaskan med Coca Cola och hällde upp i mitt och Justin’s glas innan jag skickade vidare drickan till Caitlin.
”Naturligtvis inte. Jag känner dig baby, du är inte det minsta oskyldig någonsin så försök inte låta oskyldig. Du vet vad som hände tidigare idag.” påpekade han och flinade mot mig. Nu var det min tur att himla med ögonen, men sen började jag skratta istället. Blickarna vändes mot mig och jag på Justin innan jag låtsades som ingenting. Även om jag och Caitlin kunde berätta allt för varandra, så var det en del jag höll inom mig, för hennes skull för hon ville inte veta någonting om mitt sexliv. Det hade hon gjort klart för mig ett antal gånger, och jag klandrade henne inte precis.
”Vad säger ni, ska vi hugga in?” frågade Caitlin för att överlappa Justin’s ord. Jag var rätt säker på att hon fattade vad det var som hade hänt, hon var ju inte direkt korkad. Dem andra instämde och det började klinga i tallrikar och bestick när folk hällde upp mat på tallrikarna. Jag var lite osäker på om dem skulle gilla maten, men utifrån deras miner när dem smakat, så hade jag inte direkt behövt oroa mig särskilt mycket. Det verkade som om dem tyckte att det smakade bra, så jag kände mig rätt stolt över att jag lyckats. Jag var stolt över att vi hade lyckats med allting, även om vi hade hanterat allting impulsivt och improviserat ihop den här överraskningen. Nu var det dock bara det sista kvar, den verkliga överraskningen, den stora överraskningen.
Äntligen, eller vad säger ni luvies?
Jag hoppas att ni gillar kapitlet luvies :) Om ni har några frågor, så är det bara att kommentera, så svarar jag på dem så snabbt jag kan :)
Where are you now - Kapitel 226
”Det tycker jag låter som en bra idé, så nu kör vi.” sa han och började plocka ner chipspåsar från hyllorna.
”Älskling? Du har telefon!” hörde jag Justin ropa ifrån vardagsrummet men jag ignorerade det, jag skulle precis börja laga mat. Pattie var ute med sina tjejkompisar så det skulle bara vara jag och Justin som skulle äta, och då jag var den som faktiskt kunde laga mat av oss två, så stod jag helt enkelt i köket och finurlade på vad vi skulle äta.
”Dezzie? Du har telefon.” hörde jag Justin’s mjuka röst bakom mig, och när jag vände mig om stod han en halvmeter ifrån mig med sin telefon sträckt till mig. Försiktigt tog jag den och satte den mot örat utan att se vem det var som sökte mig.
”Hallå?” svarade jag och vände mig mot kokboken som låg på bänken. Justin ställde sig bakom mig och la sina armar runt mig.
”Aye! Varför svarar du inte på sms för? Jag har försökt få tag på dig hur länge som helst!” påpekade Caitlin bittert och jag skrattade mjukt åt henne.
”Du vet, det finns någonting som heter att ringa. Du kan inte skicka sms och förvänta dig att jag ska höra det varenda gång. Det är för få vibrationer för att jag ska uppfatta det.” skrattade jag och hörde hur Caitlin suckade mig i örat.
”Hm. Sant. Men i alla fall. Svara på mitt sms bara. Puss hej.” sa hon innan hon skyndade sig att lägga på. Jag stod tyst kvar ett tag innan jag gav tillbaka telefonen till Justin. Han tittade på mig med en förvånad blick men jag ryckte bara på axlarna.
”Hon ville att jag skulle kolla min telefon.” informerade jag honom och det gjorde bara att han såg ännu mer förvirrad ut. Ungefär lika förvirrad som jag kände mig. Jag suckade innan jag vände mig mot kokboken igen.
”Älskling, vad ska vi äta?” muttrade jag hjälplöst. Jag avskydde att inte ha någon fantasi. Jag vände mig mot min fantastiska pojkvän och spände blicken i honom. ”Säger du pizza eller McDonalds så lovar jag att jag stryper dig.” hotade jag och genomborrade honom med min blick. Han satte automatiskt upp händerna i luften som för att visa att han inte tänkte bråka med mig.
”Jag hade tänkt säga kyckling, men en utskällning fick man sig minsann.” flinade han innan han kysste mig hårt. Jag smälte lite och log mot honom när han backade undan. Kyckling var inte en dålig idé, det kunde jag faktiskt erkänna, men det fanns så otroligt många olika sorters rätter som hade med kyckling att göra. Då var ju bara frågan vad man skulle välja.
”Utskällning var väl ändå att ta i?” skrockade jag oskyldigt och var precis på väg att vända mig mot kokboken igen för att slå upp kapitlet om olika kycklingrätter när jag kände ett par starka armar som tog tag i min rumpa och lyfte upp mig på köksbänken. Jag vände en road blick mot Justin, som log skarpt mot mig.
”Ungefär lika oskyldigt som det där?” frågade han och försökte låta så oskyldig han bara kunde. Hans försök fick mig att skratta. Nog kunde han låta oskyldig ibland, men inte när hela hans kropp var fylld av lust. Det syntes i hans blick, det märktes på hans sätt att hantera saker, och framför allt märktes det på hans plötsliga spontanitet som kunde komma fram under olika tillfällen. Det märktes däremot att han tyckte det var extremt skönt med en kväll utan hans mamma. Vi var sällan helt ensamma längre och Pattie reagerade ibland på att vi gick och la oss så tidigt, en helgdag.
”Älskling, i det här tillståndet finns det ingenting som heter oskyldighet för dig.” viskade jag sanningsenligt i hans öra. Han drog mig närmare sig och jag log roat. Jag älskade att göra det jobbigt för honom, även om det egentligen inte var en elak tanke, men det var alltid roligt att se hur länge han kunde hålla sig. Testa gränser var något jag alltid hade varit duktig på, och det var jag till och med ganska så stolt över. Däremot verkade det som att hans gräns redan var korsad för han tryckte sina perfekta läppar mot mina och elektriciteten spred sig i kroppen på mig precis som om jag blivit träffad av blixten. Utan att släppa mina läppar med sina lyfte han ner mig från bänken och bar mig ett par steg därifrån. Jag brydde mig inte särskilt mycket vart vi skulle hamna, förrän jag hamnade på någonting hårt. Jag sneglade bredvid mig och insåg till min förvåning att jag låg på rygg på köksbordet. Hade inte Justin distraherat mig och fått mig att tänka på annat så hade jag börjat skratta, för Pattie skulle inte bli särskilt glad om hon fick reda på vad som var på väg att hända på hennes fina köksbord, men det var inte längre någonting jag brydde mig om för jag fick någonting helt annat att koncentrera mig på.
Förlåt så mycket för att det tagit sån tid att komma med ett nytt kapitel, men jag har knappt haft tid till att göra någonting själv O.o Så otroligt mycket händer hela tiden, och eventuellt kommer det hända ännu mera om mina misstankar visar sig vara rätt.. Fast då kommer det nog sluta med att jag kommer sitta ännu mer framför datorn, och då kommer jag nog skriva en hel del tror jag.. Hmm...
I alla fall, jag vet att kapitlet inte är världens längsta, men det kommer upp ett till idag, om jag hinner skriva klart det innan jag ska iväg, men det borde jag hinna.. Jag har ju flera timmar på mig, om jag inte lyckas somna då ^^
Anyways; tack för ert stöd allihopa, tack för att ni kommenterar så otroligt gulligt :')
Where Are You Now - Kapitel 225
”Hej. Deztiny Wallie.” hälsade jag när hon tagit min hand i sin. Hon besvarade prövande mitt leende.
”Hej. Johanna, Johanna Kulojärvi.” hälsade hon tillbaka.
Johanna var inte från USA, det hördes på hennes sätt att prata. Dessutom hade hon inte direkt ett amerikanskt efternamn, det var lite problematiskt att uttala det och jag kände mig lika otrevlig varje gång. Chansen fanns ju att Christian skulle hänga ihop med henne länge och hur illa skulle det då inte vara om jag inte kunde säga hennes efternamn?
”Vad ska ni göra sen då, bro?” frågade jag lugnt och granskade Christian som inte längre såg lika nervös ut. Antagligen hade han väl fått känslan av att vi inte hade något emot Johanna eller att vi inte tänkte mobba honom för allting. Det skulle vi inte heller. Retas lite kanske, men inte när han hade henne i närheten såklart.
”Ehm, vi ska hem till mig och titta på film var väl tanken.” svarade han undvikande och jag nickade förstående. När jag vände blicken mot Justin så stod han och granskade sin bästa vän med skeptiska ögon. Jag la en lätt hand på hans axel.
”Nej, ska vi fortsätta handla älskling så vi kommer hem någon gång? Huvudvärken gör sig påmind igen." värmde jag upp och Justin vände en överraskad blick mot mig. Sen nickade han och jag vände mig mot Chris och Johanna igen.
”Ja, vi hörs sen Christian. Det var trevligt att träffa dig Johanna.” log jag varmt mot henne innan jag och Justin började gå vidare genom affären. När vi kom utom hörhåll så vände sig Justin diskret mot mig med en frågande blick.
”Vad var det där då?” frågade han oförstående, men slutade inte gå. Jag tog hans hand i min medan jag log roat.
”Christian tyckte det där var enormt jobbigt, såg du inte det på honom? Och hans svar på min fråga var liksom ett rop på hjälp.” svarade jag honom utan att slänga en blick på min förvirrade pojkvän som gick bredvid mig genom den fullsmetade affären.
”Vadå rop på hjälp? Älskling, jag förstår ingenting av vad du förklarar.” påpekade han förvånat och jag skrattade till lite lätt innan jag stannade för att se in i hans ögon.
”Christian och Johanna är antingen tillsammans eller så är dem det snart. Johanna är en belieber, det måste du ha märkt på henne, så Christian är orolig för att hon bara utnyttjar honom för att komma åt dig, eller för att komma i närheten av dig och sparka undan mig. Han har inte berättat om henne för någon, för han vill inte skapa en massa uppmärksamhet runt henne eftersom att hon inte är van vid allting. Så idag, dem har antagligen umgåtts någonstans och eftersom att ingen i hans familj är hemma så passar han på att bjuda hem henne på film. Varför tror du han åkte hit en lördag för att köpa godis och läsk? Det är mindre chans att någon märker av dem än ifall de hade åkt till den lilla affären i närheten av er. Och nu vill han vara ensam med henne, så han förklarade det utan att vara otrevlig mot oss, samtidigt som han har dåligt samvete för att han inte har berättat allt det här för dig.” förklarade jag och Justin blinkade till med gapande mun.
”Hur lyckas du lista ut sånt här på mindre än fem minuter? Jag hade inte ens förstått hälften av det du precis beskrev om han så hade varit mer tydlig.” utbrast han och jag skrattade mjukt åt honom.
”Älskling, jag är tjej. Jag ser helheten i saker. Plus att det är så jag skulle tänka ifall jag hade varit i Christian’s skor.” erkände jag och han suckade. Nu gick det nog upp för honom att jag hade rätt i vad jag berättat. Han ryckte på axlarna innan han vände sig mot hyllan vi nu stod framför.
”Okej, vad vill du ha? Godis? Glass? Chips? Tårta? Kakor? Bullar? Läsk? Nutella? Jordnötssmör?” frågade han och radade upp en hel del goda saker man brukade ha på filmkvällar och liknande. Jag tittade på honom med stora ögon innan jag istället såg på honom med en nyfiken blick.
”Ska vi ha folk hemma eller så?” frågade jag försiktigt och de ryckte i Justin’s mungipa. Han vände blicken mot mig med ett neutralt uttryck i ansiktet.
”Nej, vadå då?” frågade han enkelt och jag log lite innan jag ryckte på axlarna. Han var extremt duktig på att pranka folk och liknande, men att ljuga var inte alltid hans största och bästa egenskap. Man kunde bland annat se på hans mungipor att man gissat precis rätt och det var de jag gjort nu, men jag bestämde mig för att spela med.
”De är väl bara att köpa lite allt möjligt, och mycket av det, för då vet vi att vi har hemma om vi faktiskt skulle få oväntat besök någon gång.” föreslog jag och efter att Justin hade funderat ett tag så nickade han instämmande.
”Det tycker jag låter som en bra idé, så nu kör vi.” sa han och började plocka ner chipspåsar från hyllorna.
Hej på er sötnosar <3
Jag är uppriktigt sagt otroligt ledsen över att det tagit sådan tid... Men jag hoppas verkligen att jag är back on track nu! Tack till alla er som fortfarande finns kvar här i krokarna och finns där för mig även när jag svikit er så mycket nu... Och även om de här kapitlet inte är så händelserikt så är det en början på fortsättningen :)
Puss och kram till er alla <3
Ni förtjänar en förklaring...
Jag tycker inte om att blotta det här, men samtidigt förtjänar ni alla att få veta, så underbart fantastiska som ni är <3
Jag mår skit numera, på grund av en hel rad olika orsaker. De handlar bland annat om min pappa och resten av min familj... Men utöver det så blev jag våldtagen för ett bra tag sedan... Ett bra tag hade jag förträngt allting, tills för ett par veckor sedan då jag drömde om allting och sen dess har jag börjat få flashbacks.
I april någon gång slutade jag äta i princip... Jag var liksom inte hungrig alls... Men sen jag drömde om våldtäkten har jag inte fått behålla någonting jag försökt äta... jag spyr upp allting jag får i mig, och det är inget jag väljer att göra. Jag stoppar inte två fingrar i halsen... Jag spyr ändå :(
Så så är det... Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv längre. Jag blir bara smalare och smalare... jag går ner mer och mer i vikt. Jag sover mer och mer för att kroppen inte har någon näring att använda till energi... My life sucks right now...
Men de är något som hänt den senaste tiden... Innan dess så var det de där som skrämde mig... Kommer ni ihåg i början av WAYN? Christopher som var otrogen mot Dezzie... Dramat... Allt de? De som fick mig att inte skriva på WAYN var för att i princip exakt de hände mig. Min pojkvän va otrogen mot mig o.s.v... Jag började snacka med en kille som heter Johan och han försökte hjälpa mig. Sen fortsatte jag och Conny vårt förhållande... Fattar ni? C = Christopher... Men C är även Conny i de perspektivet... J = Justin... Men J är även Johan... Allting skrämde mig så otroligt mycket så jag vågade inte fortsätta skriva på WAYN för jag ville inte att mitt liv skulle ta den vändningen... Jag menar... Dezzie och jag är samma person redan som de är...
Men ja... De va lite kort om allting... Och nu vet ni iaf...
Förlåt <3
Where are you now - Kapitel 224
”Där är Christian.” hörde jag honom säga och jag tittade instinktivt på honom innan jag följde hans blick. En bit bort stod Christian och pratade med någon, men han verkade inte ha märkt oss. Hand i hand gick vi mot dem och när vi började komma i närheten tittade Christian upp på oss med en förvånad blick. En rosa nyans spred sig över hans kinder och jag höjde ett förvirrande ögonbryn mot honom, tills den han pratat med vände sig om också. Det var en tjej. Hade Christian skaffat flickvän?
”Wazzup bro?” frågade jag och nickade lugnt åt honom. Han tittade på mig med en blyg blick innan han diskret skakade på huvudet. Han var inte som han brukade, han såg nästan nervös ut, vilket inte var den Christian som jag kände.
”Ahm, hej Deztiny. Hej Justin.” hälsade han och jag höjde förvånat på ögonbrynen. Sen när kallade han mig Deztiny? Han måste ju vara jättenervös eller något. Jag motstod därför lusten till att jävlas med honom, och istället vände jag mig mot tjejen som stod bredvid honom med ett fascinerat uttryck i ansiktet. Precis innan jag skulle sträcka fram handen hörde jag hur min mobiltelefon ringde så jag drog upp den ur fickan och svarade.
”Hallå?” svarade jag som vanligt, och kom på mig själv med att jag återigen inte tittat på skärmen innan jag svarade. Det var en lika stor överraskning som vanligt.
”Hej D! Hur är det?” frågade Caitlin i andra änden och jag log brett.
”Hej babe! Det är bra. Själv?” frågade jag innan jag gick iväg en bit för att kunna prata ostört med henne. Vi pratade en stund om allt möjligt, medan jag granskade Christian, Justin och tjejen som var med Chris.
”Aye, Caitlin! Har Christian skaffat flickvän?” frågade jag när nyfikenheten tog över.
”What?” utbrast hon och jag log roat åt henne.
”Jag och Justin är på affären, och vi har precis mött Christian, med en tjej. Han rodnade lite när han såg oss och han kallade mig Deztiny…” återberättade jag för henne och hon började skratta i andra änden.
”Åh herregud! Jag vet faktiskt inte. Han pratar inte med mig om tjejer längre. Men åh andra sidan så är det inte helt omöjligt, för han smsar väldigt mycket med någon, chattar väldigt mycket med någon och han förvandlas till en mänsklig Rottweiler om man kommer i närheten av hans mobiltelefon… Hur ser hon ut så?” frågade hon nyfiket och jag granskade henne försiktigt.
”Hon är typ blond. Söt. Verkar extremt gullig och jag gissar starkt på att hon är en belieber.” förklarade jag och Caitlin skrattade åt mina ord.
”Vad får dig att tro det?” frågade hon och jag log åt synen jag hade framför henne.
”För att det ser ut som om hon ska flippa ut när som helst. Åh, Justin vinkar nu. Jag ringer dig senare babe.” sa jag och Caitlin skrattade innan hon sa hej då. När jag klickat bort samtalet la jag ner telefonen i fickan innan jag gick fram till dem igen.
”Det var Caitlin.” sa jag tyst till Justin när han vände en frågande blick mot mig. Han nickade med ett svagt leende på läpparna. Jag gav honom en snabb puss på munnen innan jag vände mig mot Christian och tjejen. Vänligt sträckte jag fram min högra hand mot henne.
”Hej. Deztiny Wallie.” hälsade jag när hon tagit min hand i sin. Hon besvarade prövande mitt leende.
”Hej. Johanna, Johanna Kulojärvi.” hälsade hon tillbaka.
GRATTIS JOHANNA KULOJÄRVI!!!!!! :D <3
Tack till er alla som har deltagit i BC's första tävling :) <3
Nästa tävling kommer upp lite senare :) <3
Jag vet att det var kort, men det är verkligen inte det enda ni får idag så ni kan vara lugna ! :) <3
GRATTIS IGEN LUVIE!!!! <3
Tack för alla era underbara kommentarer!
Både på förra kapitlet och på Killar kommer och går <3
LOVE YOU ALL <3
Where are you now - Kapitel 223
Justin såg på mig med reserverad blick när han avslutade låten. Han ställde lugnt ner gitarren I gitarrstödet innan han reste sig upp och drog in mig i sin varma famn. Det var först då som jag insåg att jag grät. Jag grät ordentligt. Redan i början hade jag känt igen orden. Orden som mitt hjärta skrikit den där kvällen i början av oktober. Justin måste ha hittat min sparade anteckning. Då hade jag varit så säker på att jag skulle förlora honom, men nu stod han ändå här och höll mig hårt mot hans bröst medan tårarna forsade nerför mina kinder och vidare över hans axel som täcktes av en hoodie. I ett försök till att trösta mig drog han handen melodiskt över ryggen på mig, men just nu hjälpte det inte. Jag behövde få ur mig allting, och ta in att han fortfarande ens tittade på mig.
”Förlåt Justin.” grät jag fram mot hans tröja.
”Jag älskar dig Dezzie! Mer än mitt liv!” viskade han tyst till mig medan han drog mig närmare sig. Jag borrade in huvudet mot hans hals och lät tårarna rinna. En sak var i alla fall säker, den låten hade brutit upp mitt enorma hål i hjärtat. Den var vacker, helt otrolig men så oändligt smärtsam.
Vi satt inne i studion allihop och pratade. Jag satt i Justin’s knä och han höll ett hårt tag om mig. Vi hade stått tillsammans inne i det isolerade rummet ett bra tag. Jag hade stått och gråtit av ånger medan han tröstat mig och pratat lugnande med mig. Under tiden hade tydligen Scooter stängt av ljudet så att dem inte hörde oss, och sen hade dem alla vänt sig mot varandra och pratat om någonting annat. Det kändes rätt bra att dem liksom respekterade att vi behövde ta oss igenom det ensamma, utan att folk la sig i, för dem skulle nog inte förstå.
”Så då är det okej att vi lägger låten på skivan?” dubbelkollade Scooter och jag nickade. Han hade frågat ifall det var okej för mig att dem faktiskt gjorde någonting med låten. Varför förstod jag inte riktigt, det var ju bara första versen som var min, men han envisades med att det var mer än så. Han hade också försäkrat mig om att mitt namn skulle pryda informationen tillsammans med Justin’s, om vilka som skrivit låten. Jag hade även där invänt och sagt att jag inte behövde nämnas alls, men då hade allihop protesterat. Dem hade hamnat i en argumentation mot mig där de påpekade att rätt skulle vara rätt, och att jag gjort grunden till allting. Jag himlade mest med ögonen mot dem, men sen bestämde jag mig för att dem helt enkelt fick göra som dem ville. Ville dem skriva med mitt namn så var det upp till dem, det var ju Justin’s låt, inte min.
”Är du klar att åka Dezzie?” frågade Justin och ryckte upp mig från mina tankar. Jag vände en frågande blick mot honom innan jag nickade. Jag längtade hem. Få sätta på mig dem underbart mysiga mjukisbyxorna, som jag adopterat från Justin’s garderob. Jag var rätt osäker på varför jag gillade dem, det var ju liksom bara vanliga mjukisbyxor. Däremot klagade inte Justin direkt, eftersom att det stod Bieber på dem.
”Hej då.” sa jag och log svagt när vi gick ut från rummet. Det hade varit lite pinsamt efter att jag och Justin kommit ut ur det isolerade rummet. Jag som hade totalt rödgråtna ögon och hade skuldkänslor så det bara skrek om det.
”Aye, var är du på väg?” frågade jag oförstående när jag insåg att han åkte åt fel håll. Han vände en frågande blick mot mig och jag himlade med ögonen.
”Hem ligger åt andra hållet.” påpekade jag och han nickade instämmande.
”Ja det vet jag väl, men vem har sagt att vi ska hem?” frågade han och gav mig ett snett leende. Jag suckade och sjönk ner i sätet, han hittade då kryphål i allting. Jag hade ingen lust att åka någonstans, jag hade en sprängande huvudverk sen alla tårar och den blev inte bättre. Jag kände Justin’s blick i tinningen men jag vände inte uppmärksamheten mot honom. Istället följde jag olika detaljer på saker som vi åkte förbi. Till min förvåning svängde Justin tvärt bilen och vi kom in på en stor parkering utanför mataffären. Menade han allvar? Han hade väl inte tänkt gå in och handla hur som helst i en enorm mataffär en lördag, då det var oändligt mycket folk? I så fall behövde jag nog ifrågasätta hans smarthet, för han skulle bli överfallen. Utan att säga någonting knäppte han loss säkerhetsbältet och klev ur bilen. Med en reserverad blick gjorde jag detsamma och följde med honom ut i friska luften.
”Vad gör vi här Justin?” frågade jag förvånat när jag slöt upp bredvid honom. Han tog lugnt min hand innan han med lugna steg gick mot ingången.
”Du kan inte mena allvar! Du kan inte gå in där!” påpekade jag för honom. Han vände blicken mot mig och jag suckade. Hans ögon lyste av den där beslutsamheten han brukade få när han ville säga att det inte spelade någon som helst roll vad någon sa, för han skulle ändå göra som han ville i slutändan. Med en trött suck tystnade jag och följde med honom in i affären. Det var fruktansvärt mycket folk som sprang runt med sina kundvagnar och sina barn på höfterna. Även om jag tyckte att han var galen som gick in i en fullproppad affär en lördag utan back-up, så beundrade jag fortfarande hans beslutsamhet. Han traskade lugnt på genom affären och plockade åt sig allt han skulle ha. Han såg inte ens ut att oroa sig särskilt mycket.
”Där är Christian.” hörde jag honom säga och jag tittade instinktivt på honom innan jag följde hans blick. En bit bort stod Christian och pratade med någon, men han verkade inte ha märkt oss. Hand i hand gick vi mot dem och när vi började komma i närheten tittade Christian upp på oss med en förvånad blick. En rosa nyans spred sig över hans kinder och jag höjde ett förvirrande ögonbryn mot honom, tills den han pratat med vände sig om också. Det var en tjej. Hade Christian skaffat flickvän?
Oooooooooh.....
Are you excited?? :D ;-)
Vem kan den tjejen vara?
Och vad kan hon heta? :P
Hahahaha hur många är taggade inför nästa? :P <3
Sötnosar på alla kommentarer <3
Massa mer kommer hända idag, so here we go luvies! ;) <3
HAPPY BIRTHDAY BIEBER CASH <3
I LOVE YOU ALL <3
Where are you now - Kapitel 222
”Du skulle aldrig kunna betraktas som en billig accessoar älskling. Du är det finaste jag har. Det vackraste som finns i min närhet. Det mest underbaraste någon människa kan vara med. Du är vackrare än den vackraste diamanten. Du är underbarare än alla människor i världen, tillsammans. Du är den mest fantastiska tjej som existerar och jag älskar dig Deztiny. Jag älskar dig mer än mitt eget liv! Det finns ingenting som någonsin skulle kunna förändra det älskling, någonsin. Du är mitt allt!” sa han lugnt och tyst. Jag tittade på honom med frågande blick och han höll kvar vår ögonkontakt. Jag lutade mig mot honom och lät våra läppar mötas i en mjuk kyss. Jag kunde inte svara på något annat sätt. Det kändes som om vad jag än sa så skulle det inte ens vara hälften så underbart som det han precis fått ur sig. Medan han besvarade kyssen så bestämde jag mig för att jag skulle planera ihop någonting, för att försöka visa honom hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Jag var rätt säker på att det var någonting han behövde få veta, ordentligt, sen all dramatik med lögner och sjukhusvistelse. Han behövde veta att han betydde allt för mig.
”Justin? Vad gör vi vid studion?” frågade jag förvånat när Justin parkerade bilen på parkeringen. Han la i handbromsen och stängde av bilen innan han vände sig mot mig.
”Vi ska in här en snabbis bara.” svarade han lätt och klev ur bilen. Jag tittade efter honom i ett par sekunder innan jag ryckte på axlarna och klev ur bilen jag också. Som vanligt var det ett par paparazzis som sett Justin’s bil och följt efter oss, och nu var vi på väg att bli omringade. Justin tog min hand och vi gick normalt mot dörren till studion. Det var ingen idé att skynda sig för att försöka undkomma dem, det var ändå nästintill omöjligt.
”Deztiny! Välkommen tillbaka! Hur känns det att vara vid Justin’s sida igen?” frågade en paparazzi och jag log mjukt in i kameran men jag svarade inte på frågan.
”Bieber! Hur går det med den nya julskivan? Du släpper en singel på måndag, inte sant? Vad heter den?” utropade en annan, men Justin låtsades inte om dem. Han var bra på att se naturlig ut i ansiktet, även om han var lika irriterad som vanligt när det kom till paparazzis. Fler frågor hörde vi inte för alla skrek i mun på varandra och när vi äntligen kom innanför dörrarna till den enorma byggnaden så blev det nästan läskigt tyst. Justin sa ingenting utan vi fortsatte gå igenom byggnaden för att komma till rätt studio. Jag bestämde mig för att försöka få honom att le, så jag kastade upp dörren till ditt vi skulle och ställde mig i dörröppningen med en löjlig pose.
”WALLIE IS IN THA BUILDING!” utropade jag högt. Scooter, Usher och Kenny hoppade till förvånat medan Ryan brast i skratt. Det gick nog inte en enda dag utan att Mr. Good skrattade åt någonting.
”Det är något fel på dig Dezzie!” muttrade Justin bakom mig men när jag vände mig mot honom så log han brett. Jag flinade glatt och räckte snabbt ut tungan åt honom. Han skrattade lätt innan han gick förbi mig för att hälsa på sin manager, sin livvakt, sin mentor och sin swagger couch. När dem hälsat så kom han fram till mig igen och lyfte upp mig som en baby.
”Justin…” började jag men han flinade bara brett mot mig. Okej då, det fick väl funka för den här gången. Jag ville ju få honom att le, och då fick jag väl ta konsekvenserna för det. När han satte ner mig igen så insåg jag att jag satt inne i inspelningsrummet. Förvånat tittade jag ut genom glasskivan och såg att alla karlar där utanför satt och skrattade åt mig. Dem var verkligen som små barn ibland dem där fyra. Särskilt när Justin var i närheten, och allra hellre när han bestämt sig för att jävlas med mig.
”Are you ready?” frågade han och satte sig på den andra stolen efter att ha tagit upp sin gitarr. Jag tittade på honom med ett frågande uttryck innan jag ryckte på axlarna och satte mig tillrätta. Antagligen skulle han spela upp en av de nya låtarna för mig, som han kanske precis blivit klar med. Han lät fingrarna lugnt leka över strängarna på sin gitarr och efter ett långt intro började han sjunga med sin underbara stämma.
It's a holiday hay, yea hay
Spending with you baby
I think that I am in love this
Christmas, yeah
Just hanging stockings on the fireplace
You know that Santa's coming to town
I'm the one who wants to take you on a sleigh,
right now
So today is all about you babe
The mistletoe can pull us closer
It's what I’m waiting for
It sort of feels like it's valentine's, valentine's
So in the top of your roof
Them sleigh bells is ringing
I'll be up all night with you
Them carols are singing
Japan to Peru,
baby me and you
This Christmas eve
Be my date this Christmas eve
Be my holiday, my dream
Lay your head on me
I got you babe
Kissing underneath the tree
I don't need no presents girl
You're everything I need
Let me give you all of me, to you
Together on this Christmas eve
You leave some cookies out,
I'ma eat 'em up
Nobody can see me but you
It's so magical
When we use imagination,
We can fly to never neverland
The north pole, ain’t that cold
If you wanna go, I got you baby
Be my date this Christmas eve
Be my holiday, my dream
Lay your head on me
I got you babe
Kissing underneath the tree
I don't need no presents girl
You're everything I need
Let me give you all of me, to you
Together on this Christmas eve
Be my, be my, Christmas eve
Be my, be my, Christmas, Christmas
Be my, be my, Christmas eve
I promise I won't do you wrong
Be my date this Christmas eve
Be my holiday, my dream
Lay your head on me
I got you babe
Kissing underneath the tree
I don't need no presents girl
You're everything I need
Let me give you all of me, to you
Together on this Christmas eve
Be my, be my, Christmas eve
Be my, be my, Christmas, Christmas
Be my, Christmas eve
Han spelade lite till på gitarren innan jag sakta avslutade låten och vände blicken mot mig. Jag satt och tittade på honom med stora ögon, låten var helt underbar.
”Tja, det ska vara pianokomp egentligen, men gitarren funkar också.” Sa han men jag kunde inte få ur mig ett enda ord. Texten var så grymt vacker. Styrkan han haft I sin röst när han tagit i. Det var helt otroligt att höra. Särskilt häftigt var det så klart att sitta i ett isolerat rum som var till för sådana här ändamål. Jag kunde inte ens förneka det för mig själv, jag var imponerad.
”Wow.” Fick jag fram till slut och Justin log roat. Jag blinkade och försökte komma ur min trans, men det var inte en lätt uppgift.
”Scooter, kom in med en vattenflaska eller något. Om hon inte svarar inom en halv minut så häller jag den över henne.” hörde jag honom säga och jag skakade på huvudet, där föll jag ur min trans.
”Jag är normal igen, jag pratar, du behöver inte hämta vatten!” utbrast jag och Justin skrattade. Jag insåg först då att han bara sagt så för att jag skulle bli kontaktbar igen.
”Sadist!” muttrade jag till honom, vilket bara fick honom att skratta ännu mer. Utan att säga någonting så började han pilla lite med gitarren. Han skrattade tyst medan han återigen lät fingrarna leka över strängarna.
”Okej, du ska få höra en låt till.” Sa Justin lugnt när han fått tillbaka kontrollen över sig själv. Jag nickade medan jag granskade honom med obeslutsam blick. Han verkade annorlunda när han spelade introt till den här låten. Som om den hade en personlig betydelse, mer än vad de andra brukade ha. Han tittade upp mig med ett svagt leende innan han började sjunga.
Sitting here, all alone,
watching the snow fall
Looking back at the days,
we through them snowballs
I can't believe,
I’m putting the tree up by myself
I need you,
and nobody else
And I’m sorry,
if I pushed you away
Cause I need you here
and I want for you to know
And I don’t care, if I don’t get anything
all I need is you here right now
And I’m sorry, If I hurt you
But I know that all I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you this Christmas
And I never wanna do this alone
Baby I just need you to be here
Here through the holidays (yeah)
I just wanna know If you feel the same way
Because I’m lonely baby
Want you to hold me baby
And I’m sorry,
If I pushed you away
I just want you know I miss you
And I want you to stay
And I don’t care, if I don’t get anything
All I need is you here right now
And I’m sorry If I hurt you
But I know that all I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you this Christmas
Wrapping gifts without you babe
It's like mid-December and there's no cold
I can't do this on my own
I've changed my ways
Keep running back and forth again
I'm here to stay (yeah)
And I don’t care, if I don’t get anything
all I need is you here right now
And I’m sorry If I hurt you
But I know that all I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you
This Christmas, this Christmas, this Christmas
All I want is you this Christmas
All I want is you this Christmas
All I want is you this Christmas
Justin såg på mig med reserverad blick när han avslutade låten. Han ställde lugnt ner gitarren I gitarrstödet innan han reste sig upp och drog in mig i sin varma famn. Det var först då som jag insåg att jag grät. Jag grät ordentligt. Redan i början hade jag känt igen orden. Orden som mitt hjärta skrikit den där kvällen i början av oktober. Justin måste ha hittat min sparade anteckning. Då hade jag varit så säker på att jag skulle förlora honom, men nu stod han ändå här och höll mig hårt mot hans bröst medan tårarna forsade nerför mina kinder och vidare över hans axel som täcktes av en hoodie. I ett försök till att trösta mig drog han handen melodiskt över ryggen på mig, men just nu hjälpte det inte. Jag behövde få ur mig allting, och ta in att han fortfarande ens tittade på mig.
”Förlåt Justin.” grät jag fram mot hans tröja.
”Jag älskar dig Dezzie! Mer än mitt liv!” viskade han tyst till mig medan han drog mig närmare sig. Jag borrade in huvudet mot hans hals och lät tårarna rinna. En sak var i alla fall säker, den låten hade brutit upp mitt enorma hål i hjärtat. Den var vacker, helt otrolig men så oändligt smärtsam.
O.o
Tack för era kommentarer luvies :) <3
Hahaha jag vet inte vad jag ska skriva om kapitlet faktiskt... Det lämnar jag åt er <3
Hmm... 3 dagar kvar angels!!! :O ;D I'm so excited!!! And PROUD! <3
Juste, GRATTIS UNDERBARA LOUISA PÅ FÖDELSEDAGEN :) TROGEN LÄSARE SOM TAR SIG UPPÅT ETT SNÄPP ;) ^^ Hoppas du får en bra dag gumman <3
Love ya'all <3
Where are you now - Kapitel 221
”Jag är säker på att den är jättebra!” sa jag och kramade om henne. Hon skrattade lite men sa ingenting. Istället vände vi oss mot skärmen och tittade på filmen, som var otroligt bra. Det var ju ändå Selena’s film, och det gick inte att förneka det, hon var en skrämmande bra skådespelerska.
”Älskling, det är dags att gå upp nu. Babe? Det är morgon.” hörde jag en mjuk viskning och kände hur jag rös av det varma andetaget mot min nacke.
”Deztiny, min älskade ängel. Det är morgon.” viskade den underbara rösten harmoniskt och jag kände hur jag rös ytterligare. Ett par läppar drogs över min hals med lätt tryck och nu rös jag verkligen ordentligt, i hela kroppen.
”Okej, okej, jag är vaken.” mumlade jag för att han inte skulle fortsätta. Han gjorde mig galen den pojken, och det visste han mycket väl om. Inte för att jag egentligen klagade så mycket över hans läppar mot min hals, snarare tvärtom, men han gjorde mig ändå galen.
”Tänker du gå upp?” mumlade han mot min hals och jag svalde hårt innan jag vände hans huvud mot mig så att han kunde se mig i ögonen.
”Jag vet inte, vad har herrn för plan i huvudet?” frågade jag och log svagt mot honom. Han skrattade lågt innan han tryckte sina läppar mot mina. Där fick jag svaret, jag skulle inte gå upp ur sängen än, och det skulle inte han heller.
*
”Åh, juste, jag har en överraskning åt dig idag.” sa Justin i förbigående när vi satt i köket för att äta lite frukost, som antagligen borde räknas som lunch. Jag höjde ena ögonbrynet mot hans ryggtavla när han stod vid kylskåpet och plockade fram juicen.
”Jaså?” frågade jag reserverat när han inte sa någonting mer. Han satte sig vid bordet och hällde upp juice i sitt glas.
”Mhm.” sa han bara och tog en klunk av den orange drickan. Jag rörde mig inte ur fläcken utan satt bara och tittade på honom.
”Är det allt du har att säga?” frågade jag medan jag granskade honom. Han tittade upp på mig med roat uttryck.
”Japp.” svarade han kort och vände sig mot sin macka. Han var otrolig ibland, så retsam. Han visste precis hur han skulle göra för att reta gallfeber på mig.
”Kan du säga någonting mer?” lirkade jag försiktigt och han mötte återigen min blick, med samma skämtsamma uttryck i ansiktet.
”Poängen med överraskningar är att du liksom inte ska få veta någonting om det.” log han och jag suckade. Självklart var han på sådant humör idag. Egentligen gjorde jag bäst i att lägga mig i sängen och sova bort dagen så det blev morgon igen, men åh andra sidan så skulle jag i så fall kunna hamna på andra sidan jordklotet med honom då, så det var inte ens ett alternativ. Den här dagen kunde bli precis hur som helst, och jag tvivlade på att det bara var en överraskning. Vad var det man brukade säga? En olycka kommer sällan ensam.
”Whatever.” mumlade jag bara och återgick till min egen frukost. Vi åt under tystnad en stund innan jag ertappade Justin med att sitta och skratta tyst för sig själv. Jag hörde inte ett ljud från honom, men han satt och skakade med världens underbaraste uttryck i ansiktet.
”Babe, det är ingenting farligt.” fick han fram efter att han tagit ett efterlängtat andetag. Jag fnös och himlade med ögonen åt hans ord.
”Du, allting är farligt när du är i närheten.” påpekade jag torrt och nu var det hans tur att fnysa ljudligt åt mig.
”Du är ingen ängel du heller. Jag menar, vem trycker upp en äcklig diskborste i någons ansikte? Ingen normal människa skulle göra någonting sånt.” påpekade han och jag himlade med ögonen, typiskt honom att dra upp det i det här sammanhanget.
”Jag slänger i alla fall inte folk över axeln och går runt med dem som om det vore en billig accessoar.” muttrade jag till svar och Justin försökte hindra sig själv från att började skratta. Han kämpade ett tag innan han svalde och återfick sitt allvarliga uttryck. Han öppnade munnen för att säga någonting men det kom inte fram ett enda ljud.
”Wow, första rundan och redan utslagen.” flinade jag mot honom och tog en klunk utav juicen utan att släppa honom med blicken. Han reste sig från sin stol och kom fram till mig där jag satt på andra sidan. Utan att säga någonting tog han ifrån mig glaset jag hade i handen och ställde ner det på bordet. Jag tittade på honom med frågande blick men han tog bara mina händer i sina och drog upp mig från stolen. När jag stod upp la han händerna vid min midja medan han tittade djupt in i mina ögon. Hans huvud kom närmare mig och han nuddade försiktigt mina läppar med sina. Kyssen var mjuk, prövande och försiktig, men inte bara det. Den var dessutom retsam på något sätt. Han hade aldrig kysst mig på det sättet, och jag kunde inte låta bli att bli förvånad. Hans läppar lämnade mina och dem drogs nerför min kind och stannade sen vid halsen. Jag försökte tänka klart medan hans läppar lekte över min hals. När jag bestämt mig för att jag skulle försöka putta bort honom så backade han plötsligt undan lugnt, innan jag hunnit göra någonting. Hans blick mötte min och han såg in i mina ögon med djup och kärleksfull blick.
”Du skulle aldrig kunna betraktas som en billig accessoar älskling. Du är det finaste jag har. Det vackraste som finns i min närhet. Det mest underbaraste någon människa kan vara med. Du är vackrare än den vackraste diamanten. Du är underbarare än alla människor i världen, tillsammans. Du är den mest fantastiska tjej som existerar och jag älskar dig Deztiny. Jag älskar dig mer än mitt eget liv! Det finns ingenting som någonsin skulle kunna förändra det älskling, någonsin. Du är mitt allt!” sa han lugnt och tyst. Jag tittade på honom med frågande blick och han höll kvar vår ögonkontakt. Jag lutade mig mot honom och lät våra läppar mötas i en mjuk kyss. Jag kunde inte svara på något annat sätt. Det kändes som om vad jag än sa så skulle det inte ens vara hälften så underbart som det han precis fått ur sig. Medan han besvarade kyssen så bestämde jag mig för att jag skulle planera ihop någonting, för att försöka visa honom hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Jag var rätt säker på att det var någonting han behövde få veta, ordentligt, sen all dramatik med lögner och sjukhusvistelse. Han behövde veta att han betydde allt för mig.
Awww :')
Sötnosen har talat :* <3
Vad tror ni han har för överraskning åt henne? :P
Jag tror att om ni tänker efter så kan ni nog komma på det :D
TACK ni underbara sötnosar för era kommentarer!
Det känns lite tjatigt, men jag kan inte tacka er nog <3
Någon mer än jag som är taggad inför Söndag? :D
Nästa kommer antagligen upp imorgon, tidsinställt för jag ska till min homie Luggeh imorrn :D Sen får vi se lite hur de blir ;P<3
LOVE YOU ALL!!!
SO MUCH!!!! <3
Where are you now - Kapitel 220
”Åk runt lite. Vi ska inte vara på BK förrän om en halvtimme.” log jag mot Kenny, som nickade mot mig. Det kändes som om min hjärna började komma igång ordentligt igen, vilket var skönt. Jag ville att allt skulle gå tillbaka till det normala så fort som möjligt.
När vi kom innanför dörren två timmar senare andades vi alla ut av utmattning. Vi hade umgåtts med fansen så mycket som möjligt, tills några paparazzis hade hittat oss och det hade bara kommit fler och fler.
”Caitlin och Christian kommer om tio minuter. Vi får lite påökning också.” meddelade jag efter att ha läst smset jag precis fått från Caitlin. Förvånade blickar vändes mot mig och jag skrattade roat.
”Rebecca och Laura är hos Caitlin så dem kommer också.” förklarade jag och Justin nickade glatt. Tydligen hade han pratat väldigt mycket på dem på sjukhuset. Han och Sel hade förklarat Laura’s min när dem kommit och hälsat på mig första gången, och Selena hade varit där.
”Det var länge sen man träffade dem.” sa Justin och log snabbt innan han pös ut i köket. Jag, Jasmine och Selena gick in i vardagsrummet, där alla blombuketter fortfarande stod. Sel och Jaz stannade till och tittade på dem med stora ögon.
”Wow!” utbrast Jasmine och jag skrattade roat. Dem båda gick runt och tittade på blommorna samt läste på korten till dem. När Justin kom tillbaka med två skålar fyllda med chips i handen så satte vi oss alla tre i soffan. Han ställde ner det på bordet innan han gick ut från vardagsrummet igen. Antagligen för att hämta mer grejer. Jag kände mig otrevlig som inte hjälpte honom med allting så jag hoppade över ryggstödet på soffan för att landa på golvet, men mina ben bar inte och jag föll ner med en hård smäll. Selena’s och Jasmine’s ansikten dök upp ovanför mig och jag började skratta högt.
”Vad gör du?” frågade Selena oförstående, vilket fick mig att bara skratta ännu mera. Till slut drog både Sel och Jaz på smilbanden åt mig.
”Åh, jag vet inte om den här filmkvällen är säker. Inte om den börjar såhär.” hörde jag en välbekant röst säga och jag vände blicken mot rösten. I valvet stod Christian tillsammans med Justin, Caitlin, Rebecca och Laura. Jag skrattade åt deras miner, vilket fick Christian att vände blicken mot Justin i triumf.
”Dezzie, vad gör du?” frågade Caitlin roat och jag flinade oskyldigt.
”Jag insåg precis att mina muskler inte tycker jag är redo för några ninja moves än.” svarade jag och försökte hålla mig för skratt medan jag satte mig upp. Caitlin höjde ena ögonbrynet mot mig.
”Du insåg det precis.” upprepade hon skeptiskt och jag log mot henne.
”Ja, varför tror du annars jag skulle sitta här för?” frågade jag och gjorde en ansats till att ställa mig upp. Selena hjälpte mig smidigt upp medan jag hörde Caitlin skratta.
”Jag hade nästan börjat vänja mig vid den där lugna Dezzie.” hörde jag henne säga. Jag skockade innan jag gav henne en hård kram.
”Det är bara att sluta med det, för det kommer inte hända igen.” viskade jag till henne. Hon nickade innan hon släppte mig.
”Så, filmdags?” frågade jag och höjde armarna i en frågande gest. Laura och Rebecca skrattade åt mig medan Justin gick och ställde en bricka på vardagsrumsbordet fylld med glas, läsk och skålar med godis.
”Tror du att du klarar av det bro?” frågade jag när de andra gått till soffan och satt sig ner. Jag stötte till Christian i sidan med min armbåge och han knuffade försiktigt tillbaka.
”Det är skönt att ha dig tillbaka Dezzie!” log han och gav mig en halv kram. Jag nickade och andades ut lite. Det var skönt att vara tillbaka. Det var skönt att vara… hemma. Med ett leende på läpparna gick jag till soffan och satte mig ner bredvid Justin som höll en plats åt mig. Christian satt och tittade mellan filmerna och det tog ett par minuter innan jag började flina och reste mig upp igen.
”Jag har den perfekta filmen vi kan se!” utbrast jag innan jag gick till hallen och hämtade påsen. Jag hade köpt den innan vi åkt till Kalifornien för att gästa Ellen, men jag hade inte sett den ännu. När jag kom tillbaka så ställde jag mig framför tv:n och flinade mot Selena.
”Jag har hört att den här ska vara väldigt bra.” log jag och Sel’s ansikte förändrades när jag höll upp hennes senaste film Monte Carlo.
”Oh no!” utbrast hon och var på väg att resa sig upp men Justin höll i henne, eftersom att han inte satt så långt ifrån henne.
”Kom igen Sel! Laura säger att den är superbra, så jag köpte den för att titta på den när jag ändå var hemma och försökte träna upp musklerna igen. Please? Du är en jättebra skådespelerska.” bad jag och hon tvekade en stund. Till slut suckade hon och gömde sitt ansikte i händerna.
”Fine!” utbrast hon och jag flinade glatt. Snabbt satte jag i filmen och tog med mig kontrollen tillbaka till min plats mellan Justin och Sel. Tröstande la jag min arm runt henne.
”Jag är säker på att den är jättebra!” sa jag och kramade om henne. Hon skrattade lite men sa ingenting. Istället vände vi oss mot skärmen och tittade på filmen, som var otroligt bra. Det var ju ändå Selena’s film, och det gick inte att förneka det, hon var en skrämmande bra skådespelerska.
Jag vet att det är kort, men det är bara ett mellankapitel...
Jag är lite osäker på hur jag ska få till nästa kapitel, så jag kan inte svara på om det kommer idag eller imorgon...
Är det någon här som sett Monte Carlo? Vad tyckte ni?
Jag såg den första gången igår (laddade ner den när jag va hos mammas ex eftersom att han hade internet :D) och jag avgudar den :D <3
Hmm.. Jag har funderat och planerat en hel del gällande söndag, och jaa... Jag har lite planer :D
Vill ni veta vad jag tänkt? Klart ni vill ^^ <3
• VINNAREN FÖR KARAKTÄR I WAYN LANSERAS I ETT KAPITEL
• ONESHOT - ONE AND THE SAME (BIEBER LOVE STORY)
• ONESHOT - KILLAR KOMMER OCH GÅR (ORDINARY NOVEL)
• ONESHOT - NESSIE OCH JAKE (TWILIGHT FANFIC)
• SNEAK PEEK - NÄSTA NOVELL PÅ BC
• SNEAK PEEK - TO BE COOL (EVENTUELLT EN FRISTÅENDE NOVELL, EVENTUELLT EN BIEBER LOVE STORY)
• SNEAK PEEK - I DINA VINGARS SKUGGA (MIN BOK SOM JAG BÖRJADE SKRIVA PÅ FÖR ÖVER ETT ÅR SEN)
• TÄVLING; KARAKTÄRER I TAMNOK
Har du några förslag på någonting mer jag ska bjuda på?
Vill du bidra med någonting?
Kanske någon bild?
En dikt?
En kort novell?
Mejla luvies :)
Det här är er dag :)
Kram kram på er alla era underbara sötnosar <3
Where are you now - Kapitel 219
”Yeah, the cutest couple of the year, that’s for sure. We’ll be back on Monday with the woman with the hips, Shakira. We also have Matt Damon here and then I have a little surprise for you all. Thank you all for coming today. Oh, well, they’re just adorable. Yeah, I’ll see you later folks.” Pratade Ellen på. Jag registrerade hennes ord undermedvetet, vilket förvånade mig. Så fort jag höll på att bli uppslukad utav Justin, på något sätt, så registrerade jag allt runtomkring omedvetet, vare sig jag ville eller inte. I mina ögon fanns dock för det ögonblicket bara Justin. Justin, hans läppar mig mina och hans underbara närhet. Det var hos honom jag hörde hemma.
”Kan vi inte ha fetaste myskvällen ikväll? Allihop?” frågade jag vädjande till Justin när vi gick igenom flygplatsens tredje våning, hand i hand. Det var hundratals fans utanför byggnaden, men dem var inte ensamma, där Justin fanns existerade ju även alla paparazzis.
”Åh det vore helt underbart.” utbrast Selena instämmande bakom oss. Jag vred på huvudet och nickade mot henne. Greppet om min hand hårdnade lite och jag slängde en orolig blick på Justin. Precis som jag hade han solglasögonen på sig, men jag kunde ändå känna av hans hårda blick. Han störde sig på alla paparazzis, och det förstod jag mycket väl. Särskilt eftersom att dem stal uppmärksamheten från alla fans som bara ville få chansen till att träffa Justin. Melodiskt lutade jag mig närmare honom och kysste honom på kinden.
”Jag älskar dig.” viskade jag i hans öra och han vände huvudet mot mig, med ett avsevärt mjukare uttryck i ansiktet. Jag kände honom i alla fall tillräckligt mycket för att veta hur man fick honom att le, någonting som var oerhört nödvändigt att kunna.
”Jag älskar dig också.” svarade han, men han viskade inte. Han stannade till lite precis innanför dörrarna ut, där kamerorna smattrade över oss. Justin sträckte fram handen för att öppna dörren men jag hindrade honom snabbt.
”Jag har en idé. Ge mig din mobil.” sa jag och vände mig om för att gå tillbaka en bit. Det var lättare om vi stod mer i mitten av våningen. Förvirrat fick jag hans iPhone i handen och jag klickade mig snabbt in på twitter.
@justinbieber
I actually want to get the opportunity of meeting you all, so walk away from the doors and the papz ;)
@justinbieber
I’ll tweet you in a minute, telling you were to meet me. Trust me, I’m serious. Get away from the paparazzis :D
När jag var klar vände jag en hoppfull blick mot fansen som stod utanför och väntade på oss att komma ut. Till min lättnad började fansen viska mellan sig och dem började en efter en gå därifrån. Paparazzisarna struntade i fansen, även om det faktiskt inte fanns några kvar längre. Kenny mötte min blick och nickade innan han försvann med två vakter.
”Vad planerar du Dezzie?” frågade Jasmine förvirrat och jag log mot henne.
”Ni vill alla träffa fansen, eller hur? Men männen med sina kameror förstör för alla fans. Så jag sa åt dem att ta sig långt ifrån alla paparazzis, och sen vänta på att jag, eller snarare vänta på att Justin ska tweeta igen. Vi får helt enkelt möta upp dem någonstans där det inte är fullt med irriterande människor.” svarade jag och flinade stolt över min plan. Ibland var jag bra smart, det var omöjligt att förneka. Justin slog armarna om mig och överöste mig med massa pussar, i hela ansiktet.
”Du är bra smart ibland du. Det är därför jag älskar dig så mycket.” kromade han sig och jag skrattade åt honom. Han kunde vara så löjlig ibland.
”Du är skadad Justin.” fick jag fram mellan skratten efter att ha puttat bort honom. En handling som gick bättre än vad jag förväntat mig. Med ett äcklat uttryck i ansiktet torkade jag mina kinder. Han kunde inte vara normal nog att ge mig vanliga pussar, nej då, han skulle minsann kladda så mycket det vara var möjligt.
”Vad du ser missnöjd ut då Dezzie. Dags att dra nu, snabba på benen.” sa Kenny när han kom emot oss. Justin tog min hand igen och vi började gå efter Kenny som gick ner mot garaget. Väl därnere fick vi vara snabba eftersom att några smarta paparazzis hade chansat och letat rätt på Justin’s svarta Range Rover.
”Okej Dezzie, var ska vi?” frågade Kenny när han äntligen lyckades ta sig ut från parkeringen. Jag satt fram i passagerarsätet medan Justin, Selena och Jasmine satt i bak.
”Åk till Burger King.” svarade jag och hörde en suck från backsätet. Den kom från Justin, det hade jag redan räknat med innan jag uttalat namnet på restauranten.
”Justin, det är väl smartare att åka någonstans där folk inte tar för givet att du ska?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet mot honom. Han himlade med ögonen men nickade instämmande. Jag började klicka på Justin’s telefon, som jag fortfarande hade i handen och skrev in en snabb tweet.
@justinbieber
Meet us at Burger King in 30 minutes ;) We just made the papz looks like fools. That’s how we rauhl! #swag #DW
Jag gav Justin hans telefon tillbaka och han la ner den i fickan utan att ens undersöka var jag skrivit. Det var annorlunda för att vara han.
”Åk runt lite. Vi ska inte vara på BK förrän om en halvtimme.” log jag mot Kenny, som nickade mot mig. Det kändes som om min hjärna började komma igång ordentligt igen, vilket var skönt. Jag ville att allt skulle gå tillbaka till det normala så fort som möjligt.
Ledsen luvies, det blev kort.
Men det får ni tyvärr nöja er med idag =/
Jag har inte sovit en blund i natt, och dessutom behöver jag lägga ner en massa tid för planer inför söndag ^^
Plus att jag har 28 bidrag att läsa igenom och luska ut en vinnare från... Tur att jag har en underbar bästavän <3
Anyways, tack för alla era kommentarer <3
Love you all, you know that <3
Where are you now - Kapitel 218
Vid de sista tonerna posade vi alla tre innan vi brast ut i skratt alla tre. Skratt som var otroligt andfådda, i alla fall från min sida. Det var jobbigt, det kunde jag inte förneka, men det kändes skönt. Jag visste att jag kunde använda dansen för att träna upp alla mina muskler igen, vilket var skönt. Jag hoppades att jag skulle kunna komma tillbaka ordentligt så snabbt som möjligt, innan jag förlorade mig själv.
”Selena, tell me a little about Deztiny.” Sa Ellen glatt och vände sig mot Sel som satt mellan Jasmine och Katy. Jag satt återigen i Justin’s knä.
”Well, I actually saw Dezzie for the first time in april, when I was skyping with Justin. But I first met her at the MTV Music Awards. Ahm, to be honest I kinda got stuck with her the first time I talked to her. She seemed to be an amazing person and I was right. She’s a great girl and as Jaz sang, she’s such a cool girl.” Berättade Selena och jag log lite generat. Jag hade egentligen fått veta hur hon såg mig. Inte för att jag hade frågat, men i alla fall.
”And you came to her birthday party, right?” frågade Ellen ledande och Selena nickade.
”Yes, it wasn’t the plan from the beginning. I mean I had just talked to her a few times, so I didn’t know her very well. But Jasmine called me and asked me if I wanted to be one of the guests on the surprise party, and I love surprises so of course I said yes.” Svarade hon och log mot mig. Jag fnissade lite och log brett tillbaka. Nog för att den kvällen hade varit jobbig, men på grund av alla fantastiska personer som varit med, inkluderat Selena, så hade det nästan jämnat ut sig, men bara nästan.
”You’re good friends with Justin. What do you think about their relationship?” frågade Ellen nyfiket och jag kände att mitt ansiktsuttryck antagligen var likadant som hennes. Jag kom på att det var en hel del som jag inte ens haft en tanke på att fråga vare sig Selena eller Jasmine.
”Yes, Justin is a very good friend of mine. He’s like the brother I never had so he means very much to me. Ahm, I love Dezzie. She’s different and I think she’s good for him. He needs someone who’s patient enough to let him go on tour, and still keep love him when he comes back. He needs someone who understands the relationship he has with his Beliebers and Dezzie is perfect. She accepts his career and she’ll never be mad at him just because he has to work, or have a concert, or whatever. She knows what he has to do, and she accepts that. That’s one of the many reasons to why they are perfect for each other.” Förklarade Sel och jag log generat. Jag tänkte inte ljuga, jag blev närapå rörd.
”What about you Jasmine? What do you think about Dezzie and Justin being a couple?” frågade Ellen och vände uppmärksamheten mot Jas.
“Well, I just agree with Selena. They are perfect for each other.” Svarade hon kort och log ursäktande.
“No bad feelings? I mean, you and Justin had a thing before.” Påpekade Ellen och jag svalde. Jag hade frågat henne den frågan också, några månader tidigare, och jag visste att hon var lycklig med Jinsu, men hon och Justin hade ändå haft ett försök till ett förhållande.
”Not at all. Yes, me and Justin had a thing, but that was just a crush I guess. He’s one of my closest friends now these days and I wouldn’t change that for anything. I love him, but not like that.” Svarade hon lugnt och jag andades ut diskret.
”Yeah, we tried. But I think the biggest reason of why we tried was because we were both young and it was something new, exciting.” Inflikade Justin och Jas nickade instämmande.
“Yeah, totally. Also, I wasn’t, and I’m not now either, strong enough to go through what Dezzie is going through right now, more or less. She just looks at things in different ways and she always try to stay positive about things, no matter what they are. I admire her for that. She always has a smile on her face, and she does what she can for not hurting anyone, even if it’s not an easy thing to choose. I admire her, because she’s that kind of inspiration and idol that every young girl should have. She’s someone to look up to.” Pratade Jasmine på och jag vilade huvudet mot min högra axel.
”Aww, you guys are gonna make me cry.” skrattade jag när det gick upp för mig hur rörd jag blev av vad dem sa. Någon la sin hand på min och när jag följde handen med blicken insåg jag att Selena hade lutat sig över Jasmine och fattat min hand med sin.
”Get used to it sweetie, you are family now.” log hon mot mig. Helst hade jag velat kasta mig över henne och ge henne en hård kram men jag lyckades behärska mig.
”So, Justin. It’s your turn bestie. Speak.” beordrade Ellen och jag sneglade på Justin. Hans ansiktsuttryck fick mig att börja skratta. Han stirrade på Ellen med skeptisk blick.
”Are you kidding me? You want me to tell you about Dezzie? You want me to talk about what I love about her? I hope you are aware of that it would take at least several hours.” Påpekade Justin torrt och jag vände ett höjt ögonbryn mot honom. Han kunde inte mena allvar.
”Hm, you have a point there… Well, then I have a better idea… I’m gonna show you a clip, which I love. Here you go.” sa hon istället och vände huvudet mot skärmen. Jag fäste blicken på den svarta skärmen och såg hur ett filmat klipp kom upp. Det behövde inte gå särskilt långt i klippet för att jag skulle förstå vad det var för någonting. Det var filminspelningen från när jag och tjejerna prankade Justin under hans konsert.
”So, how did you come up with this? Did you plan this a long time before or was it just a spontanous happening?” frågade Ellen nyfiket när filmen var slut. Jag skrattade innan jag vände blicken mot Selena.
“Don’t look at me, it wasn’t even my idea from the start. Selena came up with it, she’s the guilty one.” Log jag och Ellen vände en förvånad blick mot Selena, som såg ut som en ängel där hon satt.
”Oh really? Tell me everything.” flinade Ellen när hon insett att jag menat allvar. Selena skrattade innan hon rätade lite på sig i soffan.
”Well, I was thinking about what to do to Justin, because he always pranks people. And I’ve only met one single person who actually could take him out when it comes to pranking people and that’s Dezzie. So I wrote her a letter for her birthday, she agreed with my idea and then we started planning. The original ground was my idea, of pranking Justin by a dance battle, but every detail was Deztiny’s ideas. We’re a good team.” Skrattade hon och jag nickade instämmande. Det var vi helt klart. Vi fortsatte prata om pranket i säkert tio minuter. Ellen ställde en massa följdfrågor och vi fick publiken att skratta ett antal gånger åt det vi sa. Till slut slängde Ellen en blick på klockan hon hade på armen.
”Okay, we’re almost off time here, so bring out the huge package.” sa hon och jag stelnade till där jag fortfarande satt i Justin’s knä. Jag som faktiskt trott att hon hade lugnat ner sig med sina upptåg vid det här laget, men jag hade tydligen haft väldigt fel. Skjutdörrarna öppnades och fyra arbetare rullade in ett enormt bord med ett gigantiskt paket på. Jag svalde hårt medan jag granskade ekipaget när dem låste fast rullhjulen och sedan lämnade scenen. Jag satt som förstenad i Justin’s knä och stirrade på den gigantiskt inslagna lådan. Paketet var blått med silvrigt snöre runtom det.
”You look scared Dezzie. I promise you, it’s nothing dangerous. There’s not a snake that’s hiding underneath the cover.” Skrattade Ellen och jag rynkade på näsan.
”I know it’s not a snake, and that’s what scares me, to be honest. I don’t have any problems with snakes, I’ve met Johnson and he’s the cutest can be. But this is not a snake, and I doubt it is something that’s even under the same category.” Spekulerade jag och när jag vände blicken mot Ellen så stirrade hon på mig precis som om jag pratat på latin eller någonting.
”Is she always like this?” frågade hon och vände sig mot Justin, som nickade bakom mig.
”Pretty much, yeah.” svarade han och Ellen nickade förstående innan hon reste sig upp.
”Bring her here, it’s nothing dangerous. It’s something sweet actually.” sa hon glatt, men jag kunde fortfarande inte riktigt röra mig ur fläcken, så Justin hjälpte mig lite på traven genom att resa sig upp och hålla mig i ett fast tag tryckt mot bröstet på honom. Till slut släppte han lugnt ner mig på egna ben och jag följde motvilligt med honom när han drog med mig efter Ellen, närmare det enorma paketet.
”Okej, this is something me and my workers made for you. Open it up.” log hon och stoltheten lyste igenom hennes blick. Jag var på väg att invända, men Ellen såg så otroligt glad ut så jag svalde mina ord och tog försiktigt ett steg närmare för att dra i snöret. När jag gjort det, och fått bort det övernaturligt långa silver bandet från paketet, tog de andra tag på varsin sida och lyfte upp lådan som de satt över det som var under. När den var borta stirrade jag häpnat på det som visades framför mig innan jag brast ut i skratt. Jag skrattade så mycket att jag knappt kunde andas. Roat gick jag och gav Ellen en hård kram.
”How did you find all these?” skrattade jag medan jag granskade den gigantiska tårtan som stod framför mig. Den var täckt med mörkblå marsipan, bortsett från att den var fylld med bilder på mig. Galna bilder på mig. Bilderna hade väl skickats till ett bageri eller någonting, för bilderna var liksom gjorde av marsipan. Jag granskade alla olika bilder på mig, och kunde inte sluta skratta. Det var så enormt många konstiga bilder på mig det fanns. Inte för att jag var förvånad dock, men ändå. Dem var galna allihop, men det var nog därför jag älskade dem så mycket som jag gjorde.
”Okay, I’m sure this cake will be enough for everyone in the audience too. Someone who wants to eat my faces?” log jag och publiken apploderade högt. Ellen skrattade åt mina ord innan hon avbröt alla.
“Okay, we’re almost done for today, but I just have one thing lest. Katy, Hugh, Taylor, Selena, Jasmine and Justin. Could you all describe Dezzie with one word?” sa hon och gick fram till Katy, antagligen för att hon skulle börja.
”Sweet.” svarade Katy och Ellen nickade snabbt innan hon gick vidare till Hugh.
”Caring” svarade han utan att tveka en sekund och jag höjde ett förvånat ögonbryn. Justin stod bakom mig och höll sina armar om mig medan han försiktigt lutade hakan mot min axel. Vi båda iakttog när Ellen vände sig mot Taylor som gav mig ett snabbt leende.
”Beautiful.” svarade han och jag kände hur rodnaden steg över mina kinder. Jag låtsades inte om det utan iakttog när Ellen pekade på Selena som log sitt varma leende mot mig.
”Lovely.” sa hon mjukt och jag log automatiskt. Hon var lika underbar som alltid. Fortfarande utan att säga någonting fick hon vidare till Jasmine som vände blicken mot mig hon också.
”The best.” svarade hon och jag skrattade lågt. Hon skulle då alltid ta i så sjukt mycket. Ellen nickade instämmande innan hon slutligen vände sig mot Justin. Jag kände hur han lutade sig lite åt sidan så att han kunde titta på mig ordentligt och när jag vred på huvudet för att möta hans blick log han kärleksfullt mot mig.
”Mine.” svarade han innan han gav mig en intensiv kyss. Det blev tyst runtomkring oss en stund, men jag brydde mig inte särskilt mycket. Jag var helt uppslukad av Justin.
”Yeah, the cutest couple of the year, that’s for sure. We’ll be back on Monday with the woman with the hips, Shakira. We also have Matt Damon here and then I have a little surprise for you all. Thank you all for coming today. Oh, well, they’re just adorable. Yeah, I’ll see you later folks.” Pratade Ellen på. Jag registrerade hennes ord undermedvetet, vilket förvånade mig. Så fort jag höll på att bli uppslukad utav Justin, på något sätt, så registrerade jag allt runtomkring omedvetet, vare sig jag ville eller inte. I mina ögon fanns dock för det ögonblicket bara Justin. Justin, hans läppar mig mina och hans underbara närhet. Det var hos honom jag hörde hemma.
Aww :') Sötnosar <3
Dem är en stor familj :') <3
Ni är underbara, det vet ni alla om hoppas jag <3
Luvies, jag har börjat planera ihop en massa smått och gott till på söndag, när Bieber Cash och WAYN fyller 1 år :) Om det blir som jag hoppas så kommer jag ha mycket skoj att bjuda på ;)
Tävlingar, sneakpeek på nästa novell TAMNOK (den som listar ut vad TAMNOK ståd för får en... Jaa jag vet inte riktigt vad.... men då är du sjukt duktig ^^ (återigen för inte du gissa Steph, eftersom att du redan vet ^^)), det kanske kommer några oneshots... Vem vet, vi kanske lyckas knåpa ihop en massa kul :D
Har DU förslag på vad jag mer kan bjuda på? Mejla, smsa, kommentera eller whatever :D <3 Den dagen vill jag att alla ska ha trevligt, och den är för er. Ni är ju faktiskt anledningen till att BC fyller 1 år ;) <3
LOVE YOU <3
Where are you now - Kapitel 217
”Inte när du är här.” log jag mot honom och jag kunde se hur en rosa ton tog plats över hans kindben. Utan att egentligen tänka på det började jag le brett. Jag hade fått honom att rodna, någonting som alltid var lika gulligt på honom. För att visa hur mycket jag älskade att han var mänsklig vände jag mig mer mot honom och la min hand över hans varma kind.
”Jag älskar dig.” sa jag ärligt och kände hur hans kind blev lite varmare. När han väl börjat rodna så kunde man nästan säga vad som helst och han skulle bli ännu mer generad. För att styrka mina ord böjde jag mig mot honom och trycke mina läppar mot hans. Det var fortfarande bara han och jag som existerade i världen. Han och jag, som en enhet.
”Okay, Dezzie, we’re gonna sing one more song.” Sa Selena och log brett mot mig. Jag höjde ögonbrynet mot henne. En låt var illa nog, skulle jag sjunga ännu mer nu?
”Oh yeah. We’re gonna sing, and we’re gonna dance.” flinade Jasmine och ställde sig bredvid Sel. Jag lät blicken glida mellan båda två. Vad hade dem nu hittat på egentligen? Då dem inte svarade på min förvånade blick vände jag istället uppmärksamheten mot Justin som höll upp händerna.
”Don’t look at me. I have no idea of what they’re talking about. I’m gonna sit down over there and keep my bestie company.” Sa Justin och gick mot Ellen som satt i sin fåtölj igen.
”Svikare.” muttrade jag tyst och hörde hur Jasmine skrattade till bredvid mig.
”Well, it’s the same here, so own the stage my lovely angels.” sa Katy innan hon följde efter Justin för att sätta sig ner. Jag kände mig olyckligt ovetande om vad som väntade mig. En stor del av mig ville dock stanna ovetande, för att slippa vara med i vad dem nu hade planerat.
”Okay, I know you know the dance to this one… We’re gonna sing and dance to Werk.” meddelade Jasmine och jag stirrade på henne. Hur kunde hon veta att jag kunde den dansen?
”How do you know?” frågade jag förbryllat och både Jasmine och Selena himlade med ögonen samtidigt.
”Your boyfriend do own a phone sweetie.” påpekade Sel roat och jag slängde en mördande blick mot Justin. Dem senaste dagarna hade jag lärt mig många olika danser i huvudet, och jag hade gjort så mycket jag kunde av dem när jag satt i rullstolen. Det var inte mycket annat man kunde göra när man hade överskottsenergi och inte var tillåten att faktiskt göra sig av med lite hyperaktivitet.
”Yeah sure, why not.” suckade jag men kunde inte låta bli. Varför inte? Det var ju en kul grej och det var antagligen enda gången det skulle hända.
”Are you ready?” frågade jag publiken. Dem skrek till svar och jag skrattade tyst. En arbetare kom fram med tre headset som vi skulle ha på oss istället för att hålla i mikrofonerna när vi dansade. Vi ställde oss bredvid varandra och introt satte igång. Återigen lät jag Jasmine och Selena börja låten innan jag ens funderade på att sjunga med.
You can't be pushing up on it, you betta werk if you want it
You can't be pushing up on it, you betta werk if you want it
You can't be pushing up on it, you betta werk if you want it
You can't be pushing up on it, you betta werk if you want it
Don't even call me, if you gotta 'bout 2/3 other boos
Cuz if you want me, you gon have to give more than usual
Won't be no playin’, boy my time is just way too valuable
I don't like so don't try to be like the last guy way to comfortable
H-h-h-homie If you wanna stand right here next to me
Gotta be the only, only chick in this room this room you'll see
So if you want me, gotta give, gotta give me your everything
Cuz I need the right guy to be on the right side givin' it all to me
Do you really want me? I demand your responsibility
Do you really want me? Takes a lot of moxy to bring me to my knees
I-I said do you really want me? Get ready boy get ready boy you should elbow grease
Do you really want me? Prove yourself, you gotta make it real to me
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You can't be pushing up on it, you betta work if you want it
You can't be pushing up on it, you betta work if you want it
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
In my ear boy but make it clear to me
Cuz are you gon' get a smile unless you keep it straight g with me
A more than cuteness way too old to be livin' in make believe
So don't be the wrong type cuz I have a say better find who's right for me
H-h-h-homie, if you really got what it takes
Why don't you show me? Go ahead boy go why don't you make my day?
Cuz I've been waiting, long enough now it's time to take your place
Cause I need the right guy to the right side givin' it all to me
Do you really want me? I demand your responsibility
Do you really want me? Takes a lot of moxy to bring me to my knees
I-I said do you really want me? Get ready boy get ready boy you should elbow grease
Do you really want me? Prove yourself, you gotta make it real to me
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You betta werk! You betta werk!
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
Step up to a cutie all the way turnt up
Talkin' 'bout blue collars - manual labor!
Gotta get a little dirty if you want my love
Cause I'm worth it YEAH! I'm so worth it YEAH!
Let me see ya, werk! Let me see ya, werk!
Let me see ya, werk! Let me see ya, werk!
Let me see ya, werk! Let me see ya, werk
Let me see ya, werk! Let me see ya, werk!
Werk it out now! Werk it out now!
Werk it out now! Werk it out now!
Werk it out now! Werk it out now!
Werk it out now! Werk it out now!
YOU BETTA WERK!
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do baby?
What chu gon' do baby? Tell me, tell me whatcha gon' do?
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
You can't be pushing up on it, you better work if you want it
YOU BETTA WORK!
Vid de sista tonerna posade vi alla tre innan vi brast ut i skratt alla tre. Skratt som var otroligt andfådda, i alla fall från min sida. Det var jobbigt, det kunde jag inte förneka, men det kändes skönt. Jag visste att jag kunde använda dansen för att träna upp alla mina muskler igen, vilket var skönt. Jag hoppades att jag skulle kunna komma tillbaka ordentligt så snabbt som möjligt, innan jag förlorade mig själv.
(8) you better werk (8)
Hahaha hur många av er kan dansa the Werk Dance? ;)
Mjaahaa... Tror ni Dezzie lyckas komma tillbaka till sig själv ordentligt innan hon förlorar sig själv? Det är ju faktiskt lätt hänt...
Tack för era underbara kommentarer på förra kapitlet :)
Härligt att ni uppskattade morgonens överraskning :) <3
L O V E Y O U A L L ! ! ! ! ! < 3
Where are you now - kapitel 216
”Well, that’s too bad for you, because you are going to sing with me.” hörde jag en röst jag kände igen säga. Jag slängde en blick över axeln för att försöka lokalisera var hon var någonstans men hon var inte bakom mig. När jag tittade fram igen så såg jag hur hon kom nerför översta raden från publiken. Katy Perry kom emot mig med sitt varma leende på läpparna, och hon såg lika fantastisk ut som alltid.
”Come on girl, you can’t leave me alone here!” flinade Katy medan hon kom allt närmare mig. Jag stirrade på henne med ett höjt ögonbryn, om hon trodde att hon skulle få mig att sjunga så hade hon nog misstagit sig rejält mycket.
”I’m not gonna be responsible for making people deaf you know.” påpekade jag men hon skrattade bara åt mig. Hon ställde sig bredvid mig och vände ansiktet mot publiken medan hon la sin arm runt min axel.
”You gotta help me out here folks. She’s stubborn, I’ve noticed.” sa hon till publiken och det hördes skratt från dem. Jag vände en blick mot Justin, som fortfarande satt i fåtöljen med ett flin på läpparna. Han hade helt klart ett finger med i det här spelet. Jag blev ännu mer övertygad när han oskyldigt ryckte på axlarna. Den pojken var aldrig oskyldig, och det visste både han och jag mycket väl.
”I’m doing you all a favor by not singing.” skrattade jag men Katy bara himlade med ögonen.
”Okay, come on everyone. How many of you wants Dezzie to sing with me?” frågade hon i mikrofonen hon hade i handen. Publiken jublade och apploderade men jag bara himlade med ögonen.
“How many of you wants her to sing Firework with me?” fortsatte hon och jublen blev högre. Dem visste inte vad dem önskade sig, det var ett som var säkert. Katy vände blicken mot mig och flinade.
”You know, you gotta give the people what they want.” Sa hon och nickade uppmuntrande mot mig. Jag skrattade innan jag vände och gick mot Ellen, Justin, Jasmine och Selena.
”Oh, she’s playing hard to get. Well, you know you’re girlfriend Justin, that’s a fact.” hörde jag hon säga bakom mig när jag var framme vid de två fåtöljerna och soffan. Jag vände en frågande blick bak mot Katy och plötsligt hörde jag ett välbekant skratt och sen var jag uppe i luften. När jag insåg vad jag precis varit med om så suckade jag djupt. Justin hade skrattat sitt busiga skratt innan han slängt mig över axeln. Runtomkring mig fylldes det av skratt medan Justin lugnt gick med mig mot Katy.
”Justin, come on! Put me down. My legs are perfectly fine! Let me use them.” Muttrade jag där jag hängde over hans axel. Jag kunde ur skilja hans skratt, vilket fick mig att himla med ögonen. Han hade i alla fall kul om någon.
”I’m gonna put you down on one condition… Behave yourself.” Meddelade han när han stannat, antagligen för att han kommit fram till Katy. Jag suckade djupt.
”I always behave.” muttrade jag och hans skratt nådde återigen mina öron. Han skratt var som musik för mina öron, det var ingen idé att förneka det för det var omöjligt.
”You never behave babe.” sa han när han släppt ner mig så att jag nu stod på mina egna ben framför honom. Efter att ha himlat med ögonen åt honom vände jag mig mot publiken.
”Okay, I will sing Firework with Katy… IF…” sa jag när publiken precis började tjuta av glädje. Dem tystnade och väntade på att jag skulle fortsätta.
”If Justin, Selena, Jasmine, Ellen and all of you guys are singing with us.” sa jag och la en arm över Katy för att understryka mina ord. Jag kände Justin’s roade blick i sidan och när jag vände en väntande blick mot honom så stirrade han på mig med stolta ögon.
”Okay, if that’s what I get, I’m happy. My goal here is to get Dezzie to sing with me, and if that means that you all are gonna help us, then sure. Let’s go.” Sa Katy bredvid mig och jag nickade. Sedan vände jag blicken mot Selena, Jasmine och Ellen som satt kvar och iakttog oss. Med mitt vanliga leende gick jag fram till dem och tog tag i Selena’s hand.
”Come on girls.” log jag och drog upp Jasmine och Ellen från sina platser efter att jag fått upp Selena på benen. För att se till att dem följde med gick jag bakom dem och när vi väl var framme såg jag Ellen’s missnöjda blick.
”Will it ever be at least one day when I’m not embarrassing myself? At my own show?” muttrade hon men jag kunde höra undertonen av skämt i hennes ord. Jag skrattade och ställde mig bredvid henne.
”Welcome to the club.” sa jag till henne och hon bröt upp i ett uppskattat leende. Musiken drog igång och Katy tog de första tonerna.
Do you ever feel like a plastic bag,
drifting through the wind, wanting to start again?
Do you ever feel, feel so paper thin
like a house of cards, one blow from caving in?
Do you ever feel already buried deep?
6 feet under screams but no one seems to hear a thing
Do you know that there's still a chance for you
'Cause there's a spark in you
Katy stannade upp ifrån att sjunga och vände blacken mot mig.
“What are you looking at? Sing girl!” beordrade hon och jag hoppade till lite. Jag hade blivit helt tagen av hennes fantastiska röst så jag hade glömt bort att jag lovat att sjunga med. Selena kom och ställde sig bredvid mig och la sin hand om min midja. Hon log lugnande mot mig innan hon satte mikrofonen till munnen och sjöng om från början på låten.
Do you ever feel like a plastic bag,
drifting through the wind, wanting to start again?
Do you ever feel, feel so paper thin
like a house of cards, one blow from caving in?
Do you ever feel already buried deep?
6 feet under screams but no one seems to hear a thing
Do you know that there's still a chance for you
'Cause there's a spark in you
När hon kommit lika långt som Katy hade innan hon avbrutit sig så suckade jag innan jag stämde in och sjöng med. Undermedvetet registrerade jag att det bara var jag och Sel som sjöng, men när refrängen satte igång hörde jag hur Katy stämde in precis som Justin och Jasmine.
You just gotta ignite, the light, and let it shine
Just own the night like the 4th of July
'Cause baby you're a firework
Come on, show 'em what you're worth
Make 'em go "Oh, oh, oh"
As you shoot across the sky-y-y
Baby, you're a firework
Come on, let your colors burst
Make 'em go "Oh, oh, oh"
You're gonna leave 'em all in awe, awe, awe
Jag tystnade från musiken medan de andra fortsatte sjunga vidare. Det var magiskt att höra alla fyra sjunga samtidigt och jag ville bara lyssna ett par sekunder kände jag. Jag insåg även då att Ellen hade gått ifrån oss och satt sig ner bredvid en tjej i publiken. Hon mötte min blick och jag log innan jag skakade på huvudet. Automatiskt satte jag mikrofonen mot munnen och sjöng med dem andra medan jag trippade fram mot Ellen för att få upp henne på benen igen. När jag fått upp henne på benen igenom drog jag med henne tillbaka till dem andra. Skulle jag sjunga så skulle minsann hon också vara med. När vi kom tillbaka till de andra stämde vi in i refrängen tillsammans med dem.
'Cause baby you're a firework
Come on, show 'em what you're worth
Make 'em go "Oh, oh, oh"
As you shoot across the sky-y-y
Baby, you're a firework
Come on, let your colors burst
Make 'em go "Oh, Oh, Oh"
You're gonna leave 'em all in awe, awe, awe
Boom, boom, boom
Even brighter than the moon, moon, moon
It's always been inside of you, you, you
And now it's time to let it through-ough-ough
'Cause baby you're a firework
Come on, show 'em what you're worth
Make 'em go "Oh, Oh, Oh"
As you shoot across the sky-y-y
Baby, you're a firework
Come on, let your colors burst
Make 'em go "Oh, Oh, Oh"
You're gonna leave 'em all in awe, awe, awe
Boom, boom, boom
Even brighter than the moon, moon, moon
Boom, boom, boom
Even brighter than the moon, moon, moon
Katy avslutade låten tillsammans med Selena och Jasmine. Justin hade ställt sig bredvid mig och tagit min hand i sin.
“Så farligt var det väl inte?” frågade han tyst och jag skrattade till lite innan jag vände en överseende blick mot honom.
”Inte när du är här.” log jag mot honom och jag kunde se hur en rosa ton tog plats över hans kindben. Utan att egentligen tänka på det började jag le brett. Jag hade fått honom att rodna, någonting som alltid var lika gulligt på honom. För att visa hur mycket jag älskade att han var mänsklig vände jag mig mer mot honom och la min hand över hans varma kind.
”Jag älskar dig.” sa jag ärligt och kände hur hans kind blev lite varmare. När han väl börjat rodna så kunde man nästan säga vad som helst och han skulle bli ännu mer generad. För att styrka mina ord böjde jag mig mot honom och trycke mina läppar mot hans. Det var fortfarande bara han och jag som existerade i världen. Han och jag, som en enhet.
Aww... Justin började rodna :')
Hmm.... De är nog första gången på länge som jag hinner slänga upp ett kapitel till er så att ni har när ni vaknar :P
Känns awesome dock ;)
Hoppas att det blir en bra start på skolveckan innan lovet, eller skolveckan efter lovet, eller kanske till och med första dagen PÅ lovet :)
När har ni lov allihop? ;) <3
Tack för alla era underbara kommentarer på det förra kapitlet :) ni är bra underbara ni :) <3
Juste, tävlingen avslutad nu... :P
Jag ska läsa igenom alla era bidrag igen (gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång etc. etc) men jag vill bara att ni ska veta att jag kommer få hjälp med att utse vinnaren!
Jag klarar inte av det själv har jag insett xD (de insåg jag när jag fått typ tre mejl xD)
Jag har fått in 33 mejl... Damn säger jag bara.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att överlägga, men spänn fast säkerhetsbältena, för på söndag (när Bieber Cash och WAYN fyller 1 år) kommer jag ha fler tävlingar (minst en iaf) :)
Dessutom har jag börjat planera en massa så jag kommer nog bjuda på en hel del gott på söndag ;)
Åh andra sidan är det ju inte varje dag som ens bebis fyller 1 år :')
Anyways, love ya <3
Where are you now - Kapitel 215
”I broke up with him nearly two weeks before I got in the coma.” hörde jag mig själv säga och såg hur Ellen spärrade upp ögonen. Det blev knäpptyst runtom scenen och det var först då jag insåg vad jag hade sagt. Jag hade precis berättat för alla att jag dumpat Justin, och att han var rädd att jag skulle göra det igen.
”I’m sorry, what?” frågade Ellen oförstående medan hon stirrade på mig med sina stora ögon. Justin’s grepp hårdnade lite om mig, ännu en handling som jag var säker på att han inte ens tänkte på själv.
”Whatever, you all were gonna find out soon enough anyway. One and a half week before I got in the coma I broke up with Justin. Take it easy Ellen, I will explain. The day I got hit by one of Justin’s fans was a terrible day. Not from the start, it was amazing. We pranked Justin on his concert and we all had so much fun. Then we went to McDonalds and everything changed. Last time I was here I said that I will never be the one who forces Justin to choose between me and his fans. The Beliebers means the world to Justin, no one can ever tell different. Anyway, the girl who hit me told me that I was changing Justin. I knew he had changed, but in my eyes it was for the good and not for the bad. I started thinking and realized that I was changing him, and I was also keeping him from the amazing career he deserved. He was losing fans because of me and I considered leaving him for real. The next day I woke up with blood all over my face. I washed it off me as soon as I could, I didn’t want to cause Justin that pain. When I was in the bathroom, looking at myself in the mirror, I knew that he would never believe my words if I told him it was the best for both of us, so I did something I normally suck on. I lied. I figured out that the only chance I have for making him believe my words was to lie to him, and lie to him strongly, as much as it hurt him. I’m not proud of what I said to him, but I left the hotel room and got on the flight home to Atlanta again. I didn’t leave the house for one and a half week, not until Caitlin came over and seriously dragged me out of the house. When we were at the mall Justin surprised me by showing up there. I actually thought he was still in LA. I saw the pain in his eyes and his fake smile. I started to understand what I’d done and I started to regret my choice. That night I went out of the house and down to the beach. I broke down there, and then I got in the coma.” Berättade jag försiktigt och lugnt. Jag ville inte ge någon en hjärtattack, det hade jag redan fått så manga själv.
”Caitlin actually told me that she was in a coma after two weeks, so I didn’t know at first. I was just so mad at her and so hurt that I had turned off my phone. When she told me everthing I took the flight to Atlanta as fast as I could and got to the hospital the next day. That was a sight I will never forget, and I hope I’ll never have to handle that again.” Fortsatte Justin min förklaring. Hans tag om mig tätnade ytterligare och jag lutade mig mot honom.
”So you mean that everytime you cried to a song under a concert, it was because Dezzie left you?” frågade Ellen förbryllat och jag sneglade på Justin i ögonvrån. Han suckade och nickade.
”Yes. The thing is, I was hurt, more than ever, but I thought it was so weird. It wasn’t like her to say stuff like that. Then Caitlin got really pissed at me because apparently I wasn’t clever enough to understand that Dezzie lied to me to protect me. So she told me everything and I realized what a fool I had been, believing her lies just like that.” Svarade han och jag nickade diskret.
“So, you left him just to protect him?” frågade Ellen för att klargöra allting. Jag nickade instämmande.
”Yes. I left him, because I thought I was protecting him. Then I realized that the only thing I did was hurting people.” Svarade jag och Ellen nickade. Hon fick ett bekymrat uttryck i ansiktet medan hon granskade mig ingående.
”Okay, Dezzie. If you ever come up with that stupid idea of leaving Justin again, which I seriously hope that you don’t because you’re like the cutest couple of the year… Every year… But if you do, can you at least promise me, and the rest of the world, that you leave him because you don’t love him anymore, and not because of everyone else?” frågade Ellen och jag begrundade hennes ord. Hon sträckte prövande fram handen mot mig och jag tog den försiktigt.
”Deal! I promise you, Justin and everyone else, that if that day come when I break up with Justin, it will be because of my feelings and not because of someone else. Svarade jag och Ellen nickade stolt mot mig.
“Good. And your promise has millions of witnesses around the world, so you can’t deny what you just said.” Flinade hon och jag skrockade lågt. Nu var hon vanliga Ellen igen.
”So, end of disgussion. A beautiful young lady are going to perform for us. Welcome out Selena Gomez!” ropade Ellen och ljuset på scenen slocknade lite. En bit bort kom Sel ut på scenen och log diskret mot mig innan hon vände blicken ut mot publiken istället. Introt satte igång och jag lyssnade på hennes underbara röst när hon satte igång och sjöng.
I wouldn't wanna be anybody else, hey
You made me insecure, to me I wasn't good enough
But who are you to judge
When you're a diamond in the rough
I'm sure you got some things
You'd like to change about yourself
But when it comes to me
I wouldn't want to be anybody else
I'm no beauty queen, I'm just beautiful me
You got every right to a beautiful life, come on
Who says,
who says you're not perfect
Who says you're not worth it
Who says you're the only one that's hurting
Trust me that's the price of beauty
Who says you're not pretty
Who says you're not beautiful,
who says?
It's such a funny thing
How nothing's funny when it's you
You tell 'em what you mean
But they keep whitin' out the the truth
It's like the work of art
That never get to see the light
Keep you beneath the stars
Won't let you touch the sky
I'm no beauty queen, I'm just beautiful me
You got every right to a beautiful life, come on
Who says,
who says you're not perfect
Who says you're not worth it
Who says you're the only one that's hurting
Trust me that's the price of beauty
Who says you're not pretty
Who says you're not beautiful,
who says?
Who says you're not star potential
Who says you're not presidential
Who says you can't be in movies
Listen to me, listen to me
Who says you don't pass the test
Who says you can't be the best
Who said, who said?
Would you tell me who said that, yeah
Who said
Who says, who says you're not perfect
Who says you're not worth it
Who says you're the only one that's hurting
Trust me that's the price of beauty
Who says you're not pretty
Who says you're not beautiful,
who says?
Who says you're not perfect
Who says you're not worth it
Who says you're the only one that's hurting
Trust me that's the price of beauty
Who says you're not pretty
Who says you're not beautiful,
who says?
Selena avslutade de sista tonerna innan hon vinkade när applåderna ven genom rummet. Jag log glatt mot henne när hon kom gående mot mig, Justin och Ellen.
”Thank you!” sa jag glatt när jag kramade om henne. Hon besvarade kramen innan hon hälsade på Justin och Ellen också. Sen satte hon sig i soffan som fortfarande stod bredvid min fåtölj, där Justin satt med mig i knät.
”Well, we have one more wonderful girl who is going to perform, and I think we’ll let her do that before we talk to you Selena.” Sa Ellen och vi vände oss mot scenen, där Jasmine nu stod och flinade mot oss. Hon kom fram till mig medan introt spelade och tog tag i min hand. Förvånat följde jag med henne till scenen där en stol väntade på mig. När jag satt mig ner så började hon sjunga och jag trodde jag skulle kvävas av skratt. Hon hade gjort om sin egen låt.
She’s such a cool girl
She’s such a cool girl
You may look at her
and think she’s conceited, but she’s really not,
She can't help it if she’s super sassy
and she’s superhot.
People think she’s stuck-up when they meet her,
she get that a lot,
but she just can't sweat it,
just can't let knock her off her socks
If you get to know her, she is super cool,
If you get on her team she’ll be there for you,
You should meet her circle, anything for you,
If you look out for her, she'll look out for you,
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
And next time that you see her, you can speak to her,
'cause she’s not hollywood,
Even though she’s good, okay, but she can go back to her hood,
Never think she’s better than anyone, so the next time you see her don't judge her
If you get to know her, she is super cool,
If you get on her team she'll be there for you,
You should meet her circle, anything for you,
If you look out for her, she'll look out for you,
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
You shouldn't judge her, get to know her first,
And then you will see she’s such a cool girl,
she know she can't see, she’s in her own world,
That doesn't change her, she’s still a cool girl
She’s still a cool girl, yeah
She’s such a cool girl (cool girl)
She’s such a cool girl
Cool girl
När hon avslutade låten kramade hon mig hårt, men jag kunde inte sluta skratta. Hon var alltför söt.
“Okay, I’m serious people! Don’t judge her before you know her! Dezzie is an amazing person with a terrible singing voice.” Sa Jasmine i mikrofonen och det fick mig bara att skratta ännu mera.
”She’s not joking at all!” tillade jag medan jag höll en arm runt Jasmine. Hon var verkligen en av mina bästa vänner någonsin och jag var glad över att jag hade henne vid min sida.
”Well, that’s too bad for you, because you are going to sing with me.” hörde jag en röst jag kände igen säga. Jag slängde en blick över axeln för att försöka lokalisera var hon var någonstans men hon var inte bakom mig. När jag tittade fram igen så såg jag hur hon kom nerför översta raden från publiken. Katy Perry kom emot mig med sitt varma leende på läpparna, och hon såg lika fantastisk ut som alltid.
Oj oj... Ska Dezzie sjunga?
Med Katy Perry till och med...
Haha det kan ju bli en syn ^^
Inte många timmar kvar nu innan första tävlingen är avslutad luvies, men jag kan ju påpeka att det här knappast är den sista.
Jag behöver ju folk att fylla nästa novell mer också ;)
Anyways, innan 00.00 inatt ska ditt tävlingsmejl vara inne, annars räknar jag inte med det när jag överlägger :)
Hmm...
MAJA;
VA? Jag trodde du var typ femton år eller fjorton, haha inte för att vara taskig men jag trodde inte du var över 18 :O? Svara jättegärna på det här för jag undrar hur gammal du är? :)
Det första jag gjorde när jag fyllde 18 var att ta bort min pappas efternamn 'Granström' hehe, reagerade på det där menade jag :)
SVAR;
Haha nej jag är varken fjorton eller femton längre ^^
Jag är 18 :) Fyller 19 i maj :)
Och ja, jag tog bort min fars efternamn då :)
Kram <3
RONJA;
AWWWW! :') VILKEN SÖT BILD! :D HAHA DU SKREV " JUSTIN NU";D varför använder du ditt mellan namn när du pratar om dig själv? :D <-------- nyfiken haha :-P
SVAR;
Hej Ronja ;)
Tack så mycket ^^
Jag heter Ida Madelene Morén, men det är Madelene som är mitt tilltalsnamn. Det har det alltid varit. Ida är mitt mellannamn, men dem ligger bara i fel ordning ^^
Ehm... Varför får du nog fråga min mamma xD Haha nej men jag heter Madelene trots att det ser ut som om det är mitt mellannamn :)
Kram <3
Har ni några fler frågor?
Kommentera här
Mejla; [email protected] (<-- dit ska även alla tävlingsbidrag!)
Tweeta; @Ditidinanayo
Facebook; Madelene Morén (det finns en hel del olika användare (alla är mina) så om du är osäker på vilken de är, adda alla ^^
Smsa; jag finns alltid tillgänglig på sms :) 076-0506012 :) jag har comviq samt iPhone (beroende på vad ni har då :P) :)
Love you all <3
Where are you now - Kapitel 214
”Okay, I’m sorry. You should have seen your face. Damn it’s good I have everything recorded. No one can ever say that you’re not human, Dezzie. Oh my gosh. Okay, let’s take a break, and when we’re back, we have some more awesome surprises for you all.” Sa Ellen och jag suckade. Nu var det paus I fem minuter, sen skulle det komma ännu fler överraskningar. Det här var utan tvekan nästan lika illa som födelsedagar.
”And we’re back with the amazing Deztiny Wallie. Because of her it was chaos on the internet for four weeks. She was in a coma and when she woke up three weeks later the whole word took a happy breath. Dezzie, you have a beautiful bracelet, where did you get that from?” frågade Ellen efter att ha summerat vad jag antog att dagens program skulle handla om. Jag sänkte blicken och log svagt.
”When I came home from the hospital I had recieved hundreds of letters. Maybe even a thousand. Ahm, I’ve almost read every one of them, but it’s quite many letters. And I don’t just get letters; some sweet people send me things too. This bracelet I got from a Swedish girl named Alicia. She made it herself in school and I just adore it, so I always wear it.” Svarade jag och tittade upp mot Ellen som nickade glatt.
“It sure is beautiful. You say you’ve gotten more than just letters. Give us some examples.” Sa hon och jag skrattade lätt.
“Ahm, except for this bracelet I’ve received three different necklaces, from different people. I’ve gotten pictures, flowers, cards, hugs, kisses and let’s not forget about all the pokes on Facebook. It’s been crazy.” Påpekade jag och Ellen skrattade lågt åt mina sista ord.
”How many pokes did you have when you checked Facebook for the first time when everything was going back to normal?” frågade hon och jag log roat.
“It’s crazy. I had over 2 000 pokes on Facebook.” Svarade jag och Ellen stirrade på mig med en förvånad blick innan hon började skratta högt.
”Well, that is kinda crazy. Aye, you said you also got lots of kisses… Tell me.” Sa hon och jag sneglade mot Justin som satt I publiken.
”Well, since I woke up Justin is always kissing me. It doesn’t matter what I’m doing, or what he’s doing. I followed him to the studio yesterday and he came out of the recording room several times just to give me a kiss. I think, everything with me and the coma, has changed Justin more than anyone else.” Sa jag och slängde en ursäktande blick mot Justin. Han tittade på mig med ett förvånat uttryck i ansiktet.
”Really? How do you mean?” frågade Ellen, som verkade lika oförstående som Justin. Jag skruvade lite på mig innan jag vände blicken bort från Justin och mötte Ellen’s nyfikna blick.
”Well, he’s quite different. Not bad different, and not different in a big way. I think it’s just a few who can actually notice the change. He’s more… I don’t know how I’m gonna explain it. Every once in a while he look at me, to see that I haven’t disappeared or anything. When we’re asleep he wakes up in the middle of the night, checking my breathing. He doesn’t know that I’m waking up when he does that, but I do. Some nights I’ve also woke up because he’s crying in his sleep. He always keeps an eye on me, and it seems to be hard for him to leave me and go to the studio or whatever. I don’t know if it’s just a reaction for now, or if he’ll always be like that from now on, but it always seems like he’s afraid that I’m just a ghost who will disappear any second.” Svarade jag och rynkade pannan lite. Jag hade funderat på det länge, och jag kunde väl tänka mig att det var en automatisk reaction från hans sida, eftersom att jag sårade honom grundligt och djupt, samt hamnade I koma på det.
”Wow, that sounds… Well I actually don’t have much to say about that. Justin, I know you said that you wasn’t gonna leave the audience today, but could you get down here?” frågade Ellen och jag vände en nyfiken blick mot Justin som nickade kort. Han reste sig upp från platsen mellan Pattie och Jeremy, och kom ner till scenen. Hugh och Taylor hade gått backstage igen under pausen, men soffan satt kvar. När han kom fram till oss reste jag mig upp och tryckte mina läppar mot hans. När han sen kramat om Ellen snabbt satte han sig i fåtöljen med mig i knät.
”So, Justin, is this something you do on purpose or is it just happening?” frågade Ellen när applåderna hade lugnat ner sig igen.
”I don’t do it on purpose. I often know I’m doing it, but it just happens. In the middle of the night I can randomly wake up and just look at her. She’s still pale and very thin, so I need to check if she’s breathing to know that she’s still alive.” Svarade han och jag svalde hårt. Det hade inte bara med koman att göra, och det visste vi båda två.
”Why is that? Do you think?” frågade hon nyfiket och Justin ryckte till igen. Han verkade fundera på vad han skulle svara så jag suckade lågt innan jag svarade i hans ställe.
”I think he’s afraid that i’m gonna leave him again.” svarade jag och Ellen nickade förstående.
”Yeah, but you’re not gonna get down in the coma again. When people has…” började hon men jag skakade på huvudet. Det var en automatisk handling och jag förstod knappt vad jag gjorde.
”I broke up with him nearly two weeks before I got in the coma.” hörde jag mig själv säga och såg hur Ellen spärrade upp ögonen. Det blev knäpptyst runtom scenen och det var först då jag insåg vad jag hade sagt. Jag hade precis berättat för alla att jag dumpat Justin, och att han var rädd att jag skulle göra det igen.
Vet att det är korta kapitel just nu, men det blir så...
Jag ska försöka skriva längre, och framför allt snabbare, men det är mycket som ska falla på plats när de gäller dem här kapitlen... :S
Anyways, tack för era underbara kommentarer på tidigare kapitlet! :)
Ni underbara sötnosar <3
Har ni missat mitt lilla inlägg om 'Saker ni kanske inte visste om Madelene Morén'? Då hittar ni det här under ^^ Inget intressant, bara lika cp som jag ;) <3
Love you all, you know that <3
Where are you now - Kapitel 213
”Öppna skåpet Dezzie, du är inte klar än.” skrattade hon och skakade på huvudet åt mig. Jag slog in kombinationen till låset innan jag försiktigt öppnade skåpsdörren. Mängder av papperslappar föll ut och bredde ut sig över golvet runt mig. Jag hade tydligen inte bara fått brev hemskickade, jag hade fått meddelanden i skolan också. Hastigt lät jag blicken glida mellan alla meddelandena men stannade vid ett som jag läste igenom ordentligt, mer än en gång.
Deztiny!
Vi hoppas verkligen att du kryar på dig snart! Hela världen är i uppror verkar det som, och inte nog med det, hela skolan har en sorgsen dimma över sig. I alla fall, hoppas att du vaknar upp :)
P.S. Vi är ledsna över det som hände inne på toaletten =/ D.S.
//Josephine & Sophie
Jag stod backstage och väntade på att programmet skulle dras igång samt att Ellen skulle presentera mig. Jag började bli lite nervös, jag hade ingen som helst aning om vad hon skulle bjuda på, annat än att Jasmine och Selena skulle sjunga.
”Hello everybody! How are you today?” hörde jag Ellen’s glada röst och publiken jublade åt henne. Jag kunde urskilja hennes skratt bland alla ljud och jag log automatiskt. Ellen’s skratt var så otroligt underbart.
”That’s good. Well, today we’re gonna have a little different show. Yes, I’m serious. Today’s show is only about one amazing person. I know you all know exactly who I’m talking about, so get yourself out here, Deztiny Wallie!” presenterade hon och de två enorma väggarna gled isär och blottade mig som stod därbakom. Applåderna ljöd i rummet och jag vinkade glatt medan jag tog ett par steg närmare Ellen som stod upp och såg på mig med en förvånad blick. Hon hade varit bombsäker på att jag skulle komma in i rullstolen, för det var vad Justin hade pratat med henne om. Däremot hade jag ställt mig upp och struntat i rullstolen direkt när han hade lämnat mig ensam i greenroom eller hur man skulle uttrycka det.
”Wow, you look great Dezzie!” utbrast hon när vi möttes i en kram. Jag skrattade lågt medan jag kramade henne tillbaka.
”Thank you. I actually have Selena to thank for this dress.” svarade jag och backade undan ett steg så att hon kunde se mig helt. Sel hade en helt fantastisk klädlinje, Dream Out Loud, så vi hade kollat igenom kläderna lite och sen kommit överens om att den rosa klänningen passade bra på mig. Den var enkel, söt och lagom lång. Till den hade jag ett par gladiatorsandaler som var helt utan klack. Mina ben var inte tillräckligt starka för att gå i klackskor än, men det var inte långt ifrån. Mr. Lawrence hade använt det som en övning, att börja gå i klackskor igen. Tydligen var det någonting som tränade upp benmuskler enormt mycket. Jag var mest fascinerad av den annorlunda metoden.
”Well, Deztiny. How are you?” frågade Ellen när vi satt oss ner i varsin fåtölj. Frågan var ren, äkta och rakt på. Hon brydde sig, det visste jag mycket väl. Det hade jag sett på hennes tweets som Justin retweetat under tiden jag varit borta. Dessutom hade Justin visat mig deras små sms-konversationer. Hon hade hört av sig till honom nästintill varje dag för att fråga hur det var med mig.
”I’m decent. Ahm, it’s hard work to get all my muscles back, especially when I was such a beast.” Svarade jag och flinade. Ellen skrattade åt mina ord och nickade.
”Well, I’ve been told that you were quite surprised when Justin said that you were the guest of honor for today’s show.” Påpekade hon och jag nickade.
“Yeah, of course I was. I mean, you don’t have guests of honor. I was surprised when he told me I was the first one, and I was more surprised when he said that he was going to sit in the audience, being silent and just watch. I mean, has that ever happened before? Is it even possible that he could be quiet?” spekulerade jag och det enorma rummet fylldes av skratt. Jag vände en sockersöt blick mot Justin som himlade med ögonen mot mig.
”Well, you haven’t changed, that’s a fact. But that’s good. You’re still you, at least what I can see.” Sa hon och log brett. Jag nickade men sa ingenting.
“So, we have some guests here today, you already know that. But we also have a few videos from people who couldn’t come here today. You ready?” frågade Ellen glatt och jag stirrade på henne med en förvånad blick. Vad hade hon nu hittat på? Utan att vänta på mitt svar vände hon sig mot den stora skärmen som stod mellan oss, och jag följde hennes exempel. Skärmen blev mörkt blå och en stor, vit text prydde skärmen där det stod ”WELCOME BACK DEZTINY!” Texten försvann och ersattes av Miley som log mot kameran.
”Hi Dezzie! I’m so glad you finally woke up! I miss you girl! I’ll talk to you later honey! Love you! And hey, welcome back!” sa hon in i kameran och log sitt breda leende. Jag kom på mig själv med att sitta som ett fån med ett brett leende på läpparna. Hon var alltför underbar. I skärmen försvann Miley och ersattes sedan utav Chris Brown, något som förvånade mig eftersom att jag aldrig träffat honom.
”Wazzup Deztiny? I hope you’re alright! Welcome back girl! You scared us completely for a while, or yeah, Justin scared us… Anyway, hope you’re feeling better. Swag.” Sa han I kameran och log brett. Jag tittade på skärmen med ett höjt ögonbryn. Jag visste att han och Justin hade kontakt, men jag hade knappt fattat att han visste vem jag var ens en gång.
”DEZZIE!!!! I’m so glad you’re alive! Damn, don’t ever do that again! You scared the crap outta me! Well, welcome back baby girl, I’ll see you soon.” hörde jag Katy Perry’s röst och när jag fäste blicken på skärmen såg jag hennes varma och vänliga leende. Hon var så underbar, och jag saknade henne. Jag och Justin hade träffat henne några gånger under sommaren och vi hade haft lika roligt varenda gång. Katy vinkade hej då och sen ersattes hon av en kille som jag först inte kopplade vem det var.
”Hi Deztiny! We haven’t met yet, but I really hope we will soon. Me and my Angels have been praying every day for you and I’m glad you’re okay. Welcome back.” Sa han in i kameran och jag insåg då att det var Cody Simpson. Nina var helt galen i honom, det hade jag insett när jag gått in i hennes rum för att låna en kudde, innan jag hamnat i koma.
”Hi beautiful! I’m glad you’re feeling better now. Every one of us in the Twilight Cast has been praying for you, and we’re all happy that you’re back. So welcome back! Keep up your great work! World needs you girl.” Sa Taylor Lautner och jag blinkade förskräckt. Hur kom det sig att han och resten i the Twilight Cast hade fått reda på att jag legat i koma? Det började skrämma mig lite att det var så många som ville hälsa mig välkommen tillbaka. Särskilt när folk jag inte ens träffat hade ett finger med i spelen. Nästa person att inta skärmen fick mig bara att reagera ännu mera, Hugh Jackman.
”Welcome back Deztiny. We’re all glad you’re okay, and we’re all glad that Justin isn’t crying on stage anymore. Both Oscar and Ava is huge fans of him, and when I picked them up from his concert a few weeks ago, they were both crying. They didn’t stop either. I was trying to make them feel better, but that wasn’t easy, I’m telling ya. Well, I hope you’re getting better now, I’ll see you around.” Sa han och jag kände att jag mist kontrollen över ansiktet. Skärmen blev svart men jag kunde inte ens släppa den med blicken.
”Dezzie, close your mouth.” hörde jag Ellen’s röst och gjorde undermedvetet som hon sa innan jag försiktigt vände blicken mot henne. Alla satt på spänn för att vänta på att jag skulle säga någonting. Efter att ha stirrat på Ellen i en halv minut blev min blick lite hårdare.
”Are you trying to kill me?” frågade jag och hon brast ut i skratt, tillsammans med resten av människorna runtomkring mig. Hon vände en oskyldig blick mot mig och jag himlade med ögonen.
”Of course you are. Damn it Ellen! My heart isn’t very strong and you show me…. This!” fortsatte jag, vilket resulterade i att hennes skratt blev ännu mer sprudlande. Någonting fångade min uppmärksamhet vid sidan om mig och när jag nyfiket vände blicken mot punkten så började jag asgarva innan jag gömde ansiktet i händerna. Hugh Jackman hade kommit ut på scenen, och han kom gående mot mig med sitt vanliga leende.
”Hello Deztiny.” sa han när han kommit närmare. Ellen ställde sig upp för att ge honom en kram och jag gjorde detsamma.
”Hi.” skrattade jag när han kramade om mig, jag kunde inte sluta skratta. Någon skulle få sota för det här, det var en sak som var säker.
”Are you even breathing Dezzie?” frågade Ellen när vi satt oss ner igen. Hugh satt i en soffa som stod bredvid min fåtölj och jag kände bådas blickar på mig där jag satt och stirrade ut i ingenting för att försöka lugna ner mig. Min största Celebrity Crush satt bredvid mig, det var väl klart att jag inte andades.
”I’m fine.” lyckades jag kläcka ur mig, vilket fick förödande konsekvenser, mer skratt fyllde rummet och jag kände en hand över min rygg. När jag sneglade åt det hållet fick jag mig en chock. Nu var det inte bara Hugh Jackman som satt i soffan, utan Taylor Lautner också. Det var han som lagt en hand över min rygg. På något sätt hade dem hunnit fixa så att Hugh hade hoppat ett snäpp bortåt så att Taylor kunde sätta sig närmast mig.
”You ARE trying to kill me. I thought we were friends.”utbrast jag och slängde en vädjande blick mot Ellen. Hon hade i alla fall roligt åt det här, det syntes lång väg. Hennes skratt fyllde återigen scenen och hon var inte den enda som skrattade, snarare tvärtom. Det var nog bara jag som inte skrattade gissade jag på.
”Okay, I’m sorry. You should have seen your face. Damn it’s good I have everything recorded. No one can ever say that you’re not human, Dezzie. Oh my gosh. Okay, let’s take a break, and when we’re back, we have some more awesome surprises for you all.” Sa Ellen och jag suckade. Nu var det paus I fem minuter, sen skulle det komma ännu fler överraskningar. Det här var utan tvekan nästan lika illa som födelsedagar.
Damn luvies...
Det här kapitlet var trixigt att skriva O.o
Trixigare än vad jag först räknat med...
Men nu är det här!
Jag har nästa klart också så det kommer om en liten stund :)
Hmmm.... Hur skulle ni reagera om eran Celebrity Crush dök upp helt outta nowhere och överraskade er? :P
Och Tack för alla era underbara bidrag såhär långt. Jag trodde knappast att så många skulle mejla, men jag har knåpat ihop 16 mejl hittills!
Fortsätt dock att vara med i tävlingen (inlägget under), för det är väl lika bra att göra det sjukligt svårt när vi ändå är igång?! ;) <3
Sen har jag lite funderingar också... Men det kanske jag skriver om under nästa kapitel :) <3
Love ya'all <3
