Where are you now - Kapitel 178
”Hon är din present, jag tycker inte om att du är helt ensam när din pappa inte är hemma. Men när du inte har tid för henne så kan mormor och morfar ha henne. Vi har redan kollat om hon går ihop med Sammy och det gör hon. Dessutom kan hon följa med mig på turné beroende på var jag ska. Tro mig, hon har lindat Scooter runt svansen så det heter duga. Han är stört kär i den här hunden.” förklarade Justin och jag skrattade åt tanken på Scooter.
Utmattat sjönk jag ner i min säng. Vi hade precis kommit hem och klockan var tio på kvällen redan. Jag hade försökt stanna kvar för att hjälpa till att städa, men jag blev formligen utknuffad därifrån så det var väl bara att gilla läget då. Sel, Jasmine, Ellie och Caitlin hade åkt iväg någonstans, medan jag hade fått åka hem med pappa. Han hade gått och lagt sig nästan så fort vi kom hem, vilket var rätt förståeligt eftersom att han skulle jobba dagen efter. Medan jag låg i sängen så funderade jag på Vanja och mina syskon. Jag hade fortfarande varken pratat eller träffat min storebror, Ryan. Vanja hade sagt att det skulle hända så snart han skulle hälsa på henne, men att ingen sagt till honom att jag var hans lillasyster.
”Happy birthday to you! Happy birthday to you! Happy birthday baby! Happy birthday to you!” hörde jag den välbekanta rösten, men Justin var ju inte här. Han var ju kvar och städade. Jag sökte med blicken genom rummet och insåg att det var min mobiltelefon som tjöt. För att inte missa samtalet så slängde jag mig på ’svara’ knappen och satte telefonen mot örat.
”Hallå?” svarade jag snabbt och hörde ett skratt i andra änden, ett skratt jag mycket väl kände igen.
”Jag gissar på att han inte berättade för dig att han bytte ut din ringsignal va?” skrattade Jasmine och jag log roat innan jag bannade mig själv för att inte ha tänkt på det innan.
”Nej jag tror att han missade den lilla detaljen. Hur går det med städningen?” frågade jag och reste mig upp ur sängen. Jag kände mig fortfarande utmattad, men jag var inte trött. Jag var utmattad för att jag gått runt och varit trevlig större delen av dagen, för att jag träffat en massa underbara människor och för att jag öppnat en mängd presenter, som knappt var hälften av dem jag hade kvar.
”Vi är klara! Det går ju rätt fort eftersom att man är flera. Men hörru, sätt på dig skorna och gå ut.” sa Jasmine och det lät som om hon nästan hade ett pressat tidsschema. Jag stod stilla i rummet en stund innan allt hon sa sjönk in.
”Varför då? Ska jag byta om? Vad ska jag ha med mig?” frågade jag och ville egentligen fråga en hel del till, men hon svarade snabbt och hindrade mig ifrån att fortsätta överösa henne med frågor.
”Gör det bara. Du behöver inte byta om, du behöver inte ta med dig annat än vad du brukar ta med dig när du går ut genom dörren. Ses snart.” sa hon och la på. Hon var jävligt smart ibland, som la på innan jag hann envisas med mina frågor, men det gjorde ju ingenting bättre för mig. Utan att orka stå och fundera på mina alternativ, som inte ens verkade existera i det här fallet, så la jag mobilen och nycklarna samt plånboken i väskan innan jag släckte taklampan i rummet. Jag hade fortfarande klänningen på mig, och jag kunde knappt vänta tills jag fick ta av mig den, men jag tänkte försöka spela helt efter deras regler. Det var bara två timmar kvar innan jag slapp få meddelanden om att jag fyllde år. Två timmar kunde jag väl stå ut? Det var ju inte särskilt mycket.
”Pappa? Är du vaken? Jag åker iväg med Jasmine en sväng. Vet inte när jag kommer hem, men jag har mobilen med mig.” sa jag tyst till honom när jag tittade in i hans mörkbelagda rum. Han mumlade någonting till svar men verkade inte reagera mer än så, så antagligen sov han redan. Jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll. Han visste att det var min födelsedag, och han hade väl inte räknat med att mina kompisar skulle låta mig vara, trots att den var slut? Det hade jag i alla fall inte gjort.
”Jag älskar dig pappa.” mumlade jag lågt innan jag stängde dörren till hans rum. Jag sa det alldeles för sällan egentligen, det visste jag. Därför slog jag till på stort och klickade mig in på Twitter utifrån mobilen.
”I LOVE YOU DAD! THANK YOU VERY MUCH FOR ALWAYS BEING HERE FOR ME!”
Jag laddade snabbt upp tweeten innan jag kollade runt lite på sidan. Att klicka sig in på mentions var knappast någon bra idé, men samtidigt kunde jag inte låta bli. Mängder med gratulationer fyllde sidan, och ibland fanns där även inlägg från någon av alla dem som kom på födelsedagsfesten. Jag svarade på så många jag kunde innan jag irriterande nog nådde tweet limit. Det var alltid störande och jag klickade mig istället in på min sida för att följa tillbaka så många jag kunde. Det blev allt svårare och svårare för var dag som gick, för alla followers blev allt fler och fler och det kändes som om jag inte riktigt hann med. Det var däremot det jag hade nätterna med fullmåne till.
En tuta utanför dörren fick min uppmärksamhet och jag kom då på att jag fortfarande stod inne i huset. Snabbt tog jag på mig stilettklackarna igen innan jag klev ut genom dörren i den varma augustikvällen. Jeremy’s bil stod utanför huset och jag kunde skymta Jasmine bakom ratten. När jag kom närmare insåg jag att hon var ensam i bilen, så jag hoppade in på passagerarsätet.
”Hej Jas. Tänker du tala om för mig var vi ska?” frågade jag så fort jag knäppt fast mig. Hon vände en menande blick mot mig och jag flinade oskyldigt mot henne.
”Behöver du verkligen fråga? Jag agerar just nu bara taxi.” påpekade hon innan hon körde ut från uppfarten och in mot stan. Jag förstod vad hon menade, jag hade inte ens behövt fråga. Justin låg helt klart bakom det här. Det fanns ingen annan förklaring för det överhuvudtaget. Efter inte lång tid svängde Jasmine in på ett av hotellens parkering och stängde av bilen.
”Är det meningen att jag ska gå in där?” frågade jag henne och vände blicken mot ingången. Det var ett av de dyraste hotellen jag visste om. Jag hade bott där en gång när jag var liten och farfar hjälpte pappa att renovera grunden på huset. Jag hade hatat varje stund, för alltid var så dyrt och fint att man knappt vågade röra sig därinne. I alla fall inte när man är 9 år gammal.
”Japp, det är det som är meningen. Sätt fart nu. När du kommer in så ska du gå fram till receptionen och säga att du heter Wallie i efternamn.” förklarade hon och jag tittade på henne med ett skrämt uttryck. Hon menade alltså allvar. Vad hade Justin hittat på nu?
”Kom igen Dezzie, det är inte farligt. Du är räddare än vad du behöver! Ring mig sen.” sa hon och log glatt mot mig. Jag svalde innan jag öppnade dörren på bilen. Precis när jag vänt mig om efter att ha stängt igen dörren på bilen så hörde jag hur hon ropade efter mig.
”Åh, Dezzie! Grattis på födelsedagen!” ropade hon och jag himlade med ögonen. Hennes klingande skratt hördes bakom mig när jag gick mot hotellets ingång. Så fort jag kom i närheten av hotellets dubbeldörrar öppnade en man i kostym dörren för mig. Jag log tacksamt innan jag gick in i lobbyn, som såg precis likadan ut som sist jag varit där. Fina möbler som alla gick i rött med guldiga detaljer. Det var inte svårt att hitta till receptionen och där möttes jag utav en trött tjej som såg ut att somna när som helst. Hon såg nästan ut att vara i min ålder, kanske något år äldre.
”Hej, jag heter De…” började jag men tjejen avbröt mig och såg genast piggare ut.
”Deztiny Wallie! Trevligt att träffas! Verkligen! Jag är ett enormt fan av dig, du är helt otrolig. Grattis på födelsedagen!” rabblade hon fram och jag blinkade förvånat innan jag log mot henne.
”Tack så mycket. Vad gulligt utav dig.” log jag mot henne och hon såg ut att skina upp av mina ord.
”Här har du rumskortet. Det är bara att ringa ner till receptionen om du behöver någonting.” sa hon och gav mig ett vitt kort med en svart rand på ena sidan. Jag tittade på det en stund och vände mig sedan mot tjejen med en frågande blick.
”Oh, du har ingen aning om var du ska va?” frågade hon och log roat mot mig.
”Ehm, nej faktiskt inte. Jag har varit här en gång förut och då var jag liten. Jag blev hitskickad av en kompis.” svarade jag med ett ursäktande leende på läpparna. Tjejen skrattade åt mitt svar innan hon vinkade till sig en kille som satt och läste en tidning i en utav fåtöljerna som stod i utkanten av lobbyn. Han såg trött ut men la lydigt ner tidningen och kom fram till receptionen.
”Eddie, jag ska följa miss Wallie till sitt rum, håller du ställningen här en stund?” frågade hon artigt och formellt. Killen nickade innan han gick runt bakom disken. Han tittade nyfiket på mig och öppnade munnen för att säga något. Efter att ha kastat blicken på tjejen så tystnade han dock och fick samma uttråkade ansikte i ansiktet igen.
”Tack Eddie. Följ efter mig miss Wallie.” sa tjejen och började gå mot hissen. Ytterligare en kille stod där och log glatt mot oss när vi kom fram. Jag tvekade utanför hissen medan tjejen gick in och väntade tålmodigt på att jag skulle följa efter.
”Ehm, är det okej om vi tar trapporna?” frågade jag tyst och försökte se oberörd ut. Att jag hade klaustrofobi var nog ingen nyhet för folk, men det var antagligen ingen som visste att det var härifrån jag fick den. Tjejen tittade frågande på mig innan hon nickade och klev ur hissen för att istället styra stegen mot trapporna.
”Det kommer bli många trappor, men det är bättre än att sitta och ruttna vid receptionen. Det är inte särskilt många som tar in på hotell vid elvatiden på söndagskvällar.” sa tjejen och log snett medan vi började gå upp för trappan. Jag log ursäktande tillbaka och bannade mig själv för att jag tagit klackskorna igen och inte några andra skor. Stilettklackar och trappor gick inte särskilt väl ihop när det kom till mig.
”Jag ber om ursäkt för att jag frågar, men vad heter du?” frågade jag lugnt medan vi fortsatte uppför trappstegen.
”Jag heter Jessica Parker, jo jag vet att det är lite skumt. Jag är dotter till William Parker, som äger hotellet. Så det är inte precis som att jag valde att jobba här.” förklarade hon och jag log mot henne. Jag kände att jag började bli trött på riktigt, inte bara utmattad den här gången utan riktigt trött.
”Hur känns det att vara dotter till en framgångsrik pappa?” frågade jag för att hålla samtalet igång. Jessica skrattade bredvid mig och jag vände en frågande blick mot henne.
”Jag skulle lika gärna kunna fråga dig detsamma.” svarade hon och jag instämde i hennes skratt. Det var inte ens någonting jag tänkte på längre. Pappa var ju trots allt en framgångsrik affärsman så min och Jessica’s uppväxt i den kategorin hade nog varit rätt lika.
”Så, pappa skulle bli galen på mig om han såg mig just nu, men är det okej om jag frågar dig en grej Dezzie?” frågade hon och lät plötsligt blyg. Jag vände en frågande blick mot henne innan jag log och nickade.
”Absolut. Jag älskar att svara på frågor.” svarade jag och blinkade mot henne.
”Jag har läst om dig väldigt mycket, och hört rykten om dig och allt sådant, men jag är inte tjejen som tror dem. Antagligen kan det bero på att jag vuxit upp med en viss press och fått höra en hel del om min pappa som absolut inte varit sant. Men hur träffades du och Mr. Bieber?” frågade hon blygt och jag skrattade lågt.
”Jösses, att benämna honom som Mr. Bieber får honom att låta så gammalt.” skrattade jag och hennes blyghet släppte lite.
”Ledsen, yrkesskada.” svarade hon och log ursäktande mot mig. Jag nickade medlidande innan jag vände blicken framåt.
”Okej. Justin och jag träffades egentligen av en ren slump. Den 1:a april prankades jag utav min barndomsvän Ellie, hennes pojkvän Sky och mitt ex, Christopher. Jag hade länge haft kontakt med Caitlin och Christian Beadles över internet och på telefon. Jag och Christian har haft några pranking battles ett par gånger och genom det så fick jag kontakt med Caitlin också. Eftersom att jag inte blir prankad särskilt ofta, i alla fall inte innan jag mötte Justin, så fick jag genast en massa views på videon som jag la upp på min YouTube Channel.” förklarade jag och Jessica nickade medan vi gick.
”Jag har sett den, sjukt rolig.” inflikade hon och jag log roat mot henne.
”Sen bestämde vi oss för att jag och Ellie skulle flyga ner till Atlanta för att faktiskt hälsa på Caitlin och Christian. Det var bara en slump att Justin också var där, och ja, vi hittade varandra rätt snabbt eftersom att vi ligger på ungefär samma nivå, och vi blev snabbt bra vänner.” avslutade jag med ett leende. Det var alltid lika roligt att tänka tillbaka till den tiden, för den veckan hade allting gått så fort, så fort att jag knappt förstod såhär i efterhand att jag klarat mig igenom det.
”Åh, jag antar att tidningarna har hållit sig ganska sanningsenliga när de skrivit om dig. I alla fall hittills.” sa hon och granskade mig en stund.
”Vad menar du med hittills? Har dem ändrat sig menar du?” frågade jag oförstående och hon log ursäktande mot mig.
”Det beror på.” svarade hon och granskade mig igen.
”Beror på vadå?” frågade jag oförstående och Jessica’s blick sjönk snabbt. Jag följde den och konstaterade att hon tittade på ringen jag fortfarande hade på vänster ringfinger.
”På storyn bakom den där.” svarade hon och såg nyfiket på mig, samtidigt som hennes blick var beklagande och medlidande. Vad trodde jag egentligen? Klart att folk skulle reagera på den första dagen. Tyvärr var jag rätt säker på att det inte skulle spela någon roll vad varken jag eller Justin sa om den, folk hade redan skapat sina egna åsikter om det.
Oh damn! O.o
Vad händer nuuuu?? :P
Tack för era söta kommentarer :)
Och jag vill bara än en gång tacka er alla för att ni fortfarande finns här :')
Love you my little angels :) <3
Hoppas ni gillade kapitlet! :) <3
I LOVE IT! Welcome back, ^
GRYMT BRA!! LOVE IT!
Superbra, som alltid! :D
