Bieber Cash

FÖRRA KAPITLET ”Jasmine ringde för bara några dagar sedan och bjöd in mig. Jag är glad att jag kom, jag har saknat dig.” svarade hon och gav mig en snabb puss på kinden. Jag blinkade till henne innan hon började gå över den blåa mattan mot dörrarna, där Jasmine stod och väntade tillsammans med Caitlin, Ellie, Sky, Christian, Chaz och Ryan. Jag tog ett steg mot dem men stannade tvärt när jag såg någonting i ögonvrån. Jag vände mig mot dörren igen och såg hur Deztiny klev ut ur den vita limousinen. Hon hade på sig en otroligt vacker klänning som skiftade mellan blått och svart. Hennes ögon var mjukt sotade och hennes mjuka hår var flätat till en snedfläta. Klänningen gick nästan ner till knäna och på fötterna hade hon ett par svarta högklackade skor som var tillräckligt höga för att hon nästan skulle bli lika lång som jag var. Hon log mjukt när hon mötte min blick och jag besvarade automatiskt hennes leende. Försiktigt tog jag hennes hand och gav henne en mjuk kyss. Kamerorna blixtrade runtomkring oss och Dezzie tryckte sig lite närmare mig, som om hon ville försöka undvika att bli fotograferad. Hon flätade samman våra händer ordentligt och jag förstod genast varför hon kände sig obekväm med att bli fotograferad, hon hade ringen på sig. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Deztiny’s perspektiv Jag kramade Justin’s hand när kamerorna blixtrade omkring oss medan vi gick mot Jas, Caitlin, Ellie, Sel och killarna. Jag hoppades att jag visste vad jag gett mig in på genom att behålla ringen på. Det var ändå äkta silver och jag bar den på mitt vänstra ringfinger. Vem som helst skulle ta förgivet att vi var förlovade, men än så länge hade ingen sagt någonting. Både Ryan och Carin hade dock gett mig förundrande blickar, men de hade inte sagt någonting. I alla fall inte ännu. ”Ledsen gumman, men så fort vi kommit innanför de här dörrarna så kommer Justin hålla för dina ögon, för nu får du inte se någonting.” beklagade Christian, men han såg inte det minsta ledsen ut för min skull, snarare tvärt om. Jag himlade med ögonen, det var väl inte direkt någonting jag inte ställt in mig på. Vilka var det som hade planerat allting egentligen? Man kunde aldrig vara säker på vad de hittade på när de slog sina kloka huvuden ihop, men en sak var säker, det var alltid någonting storslaget. ”Fine with me!” svarade jag därför bara och log mot honom. Jag kände hur Justin kramade min hand och i ögonvrån såg jag hur han granskade mig. Jasmine log bländande innan hon öppnade dörren och gick in. Alla gick in en efter en och till slut drog Justin med sig mig också. Justin var väl med i planen för jag han knappt komma innanför dörren innan han försiktigt la sina händer över mina ögon. Någon tog min hand, och sedan tog någon annan den andra, antagligen för att med lätthet kunna leda mig dit vi skulle. En bit bort hördes prat och skratt, men jag kunde inte urskilja vad folk sa, eller ens vilka det var. Jag vågade inte ens tänka mig vad som väntade mig. ”Okej. Jas, Caitlin, det är er tur nu.” sa Chaz och jag kände hur min högra hans blev tom så antagligen hade någon av dem hållit i den. Justin stod fortfarande bakom mig och höll för mina ögon, och jag undrade hur länge vi skulle stå såhär. ”Okej, kom med henne nu då. Försiktigt vid trappan, hon har stilettklackar på sig.” hörde jag Caitlin ropa och jag var precis på väg att börja gå när Justin’s händer försvann och snabbt ersattes med ett tygstycke. Där hade vi alltså ögonbindeln, något jag bara väntat på. ”Ska vi gå nu?” frågade jag roat och hörde hur Justin skrattade bredvid mig. Den som hållit i min vänstra hand släppte sitt grepp och knappt innan jag hunnit reagera så hade någon lyft upp mig i sin famn. Jag behövde inte ens fundera på saken innan jag visste att det var Justin. Jag kände det på doften, och jag kände det på hans kropp. ”Ledsen baby, men det får bli såhär. Vi vill ju inte att du ska ha sönder skorna innan allting ens kommit igång.” sa Justin och jag skrattade lågt. ”Nej det vill vi ju inte. Det skulle ju vara hemskt.” svarade jag medan jag insåg att han börjat gå. För att ha något att göra medan han gick så räknade jag stegen han gick, hur många trappsteg han gick uppför och slutligen hur många vanliga steg han tog innan han stannade och satte ner mig på en stol. Allt som allt hade han burit mig 32 steg, med nio trappsteg inräknat. ”Okej, är du klar älskling?” frågade han och jag drog ett djupt andetag innan jag nickade lugnt. Runtomkring mig hördes tysta viskningar, för lågt för att jag skulle kunna urskilja några ord, men tillräckligt högt för att jag skulle lägga märke till det. ”Okej, då kör vi.” sa han innan han började räkna in de andra. När han kom till fem så började de sjunga omkring mig, den vanliga födelsedagssången, och när de kommit en bit in i sången så lät det som om fler och fler började sjunga. Till slut tog någon bort ögonbindeln från mina ögon, och framför mig såg jag hundratals människor stå och sjunga för mig. Jag tittade runtomkring mig och kom fram till att jag satt på en stol, mitt på den stora scenen. Det hängde ett långt skynke bakom min rygg som antagligen dolde större delen av scenen, och resten av lokalen var full av människor, de flesta hade jag nog aldrig sett någonsin. I folkmassan framför mig kunde jag urskilja Jeremy, Jazmyn och Jaxon le mot mig, och efter att ha tittat runt lite såg jag även både Pattie och Scooter. ”Grattis på födelsedagen älskling!” sa Justin högt och kysste mig ömt. Jag reste mig upp och log mot honom. Jasmine kom fram och ställde sig lite närmare scenkanten och hade helt plötsligt en mikrofon i handen. ”Hej allihop! Jättekul att ni alla kunde komma idag! Som ni alla vet så fyller den här lilla prinsessan 17 idag, och ja, det är ju därför vi är här.” sa hon och log roat. ”Men jag tror vi bör förklara för födelsedagsbarnet vilka som står framför henne härnere. Alexandra, kommer du upp hit?” fortsatte Caitlin och vinkade mot en tjej som jag genast kände igen. Alexandra Hopkins. Hon som drev bloggen om mig, och hon som ”startat” DH. Alexandra kom upp på scenen och tog emot en mikrofon från Ellie, som stod och lutade sig mot Sky, lite i bakgrunden. ”Hej Dezzie! Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men vi träffades på McDonalds i April.” sa hon i mikrofonen. Jag kände att jag ville svara henne, och Jasmine verkade inse mitt behov för hon räckte mig mikrofonen hon hade i handen. ”Tack Jas. Självklart kommer jag ihåg dig Alexandra.” log jag och hon besvarade mitt leende. ”Du förstår Dez, Alexandra har hjälpt oss att planera allt det här. Hon är en tjej med mycket idéer kan jag tala om för dig.” log Caitlin och jag gav dem båda ett bländande leende. ”Vi kom alla fram till att vad du skulle uppskatta mest en sådan här dag, är att vara omringad av de som älskar dig och som uppskattar dig. Så vad skulle inte göra dig gladare än att få träffa några av de personer som utgör din egen lilla fanclub?” frågade Ryan, som också fått tag på en mikrofon. Jag tittade på mina kompisar innan jag vände blicken mot alla som stod framför mig nedanför scenen. ”Som för övrigt inte är särskilt liten längre.” inflikade Chaz och det slog mig att de måste ha mängder med mikrofoner någonstans, eftersom att en efter en poppar upp som kaninungar under våren. ”Så vi alla från DH vill önska dig ett stort grattis, och eftersom att alla från DH inte kunnat komma hit, så har vi gjort en present till dig istället.” förklarade Alexandra och jag blinkade förvånat. Jag följde henne med blicken när hon gick mot kanten av scenen och hämtade en liten rullvagn med kartonger på. Hon öppnade en av kartongerna och tog upp en bok. ”Vi alla från DH är en underbar familj, som alla hjälptes åt att fixa det här till dig. Vi har till och med ett fan page för dig, där vi alla kan samlas och där nyheter om dig hamnar. Så vi samlade ihop oss och gjorde en massa små böcker, där det står hälsningar till dig, av DH’s från hela världen. Det står olika hälsningar i dem, gratulationer, det finns bilder på varje person som skrivit i den, och ja, resten får du upptäcka själv. Men jag hoppas att du uppskattar det.” förklarade Alexandra och jag log tacksamt mot henne. Jag kände hur någon rörde vid min kind och när jag tittade efter så såg jag hur Justin log roat mot mig medan han drog tummen över kinden. ”Börja inte gråta.” log han och jag blundade snabbt för att hålla det inne, för att inte förstöra sminkningen. ”Tack Alexandra, och alla ni andra. Jag uppskattar det jättemycket! Ni är alldeles för söta!” sa jag i mikrofonen och log ut mot publiken. Jag gick fram till Alexandra och gav henne en hård kram. Jag hade följt hennes blogg sedan jag fick reda på den, och hon skrev alltid så underbara grejer. Hon höll sig till fakta och stod upp för mig så fort någon kommenterade någonting som inte var snällt eller som rent ut sagt var elakt. Hon var en jättehärlig person, och jag uppskattade allt hon gjorde för mig. Hon var en äkta person, en person som man gärna hade runt sig, för hon spred glädje runt sig. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Sorry luvies, det är något fel på blogg.se så det är därför ni inte får in bilden för 'tidigare inlägg' och den vanliga sortens text :S Är det bara för mig som det är så här eller är det för fler? O.o Sen ber jag om ursäkt över att det tagit sådan tid men det har varit mycket i skolan och det har blivit komplicerat att faktiskt komma åt en dator och slänga upp kapitel =/ Sen är det tyvärr så att jag överväger en paus från WAYN... Dels för att jag inte har eget internet (det stör mig som fan ska ni veta) men även för att jag har mycket rester i skolan och jag ska ta studenten i Juni... Tydligen så har jag omkring 21 veckor kvar i skolan, och det gör mig rätt stressad... :S Har inte bestämt mig än, men det kan hända, så förbered er på det <3 Aja, nu har jag dator, så nu ska jag slänga in de kapitel som jag har skrivit hittills... Alla kommer dock inte på en gång! :) <3 Love you guys <3 //Madz, Bieber Cash