Bieber Cash

”Han ska ju vara i LA i ett par veckor till. Han kanske bara hade ett ärende att göra här, ta det lugnt.” lugnade hon ner mig men jag skakade bara på huvudet. Jag hade struntat i att titta på tv den senaste veckan, med risk för att någon skulle ha Justin med i sitt program, och jag hade varit enormt försiktig när jag var inne på Twitter. Jag visste inte om han hade sagt någonting till omvärlden om att vi inte längre var tillsammans, men jag hade inte fått några meddelanden av någon så antagligen hade han inte nämnt det än. Självklart skulle jag springa på honom i gallerian, bara för att jag varit så försiktig med att se någonting som hade med honom att göra. Jag ville inte se hans plågade ansikte. Jag ville inte känna skulden komma krypande. Jag ville inte känna hur hjärtat skrek i protest.

---

---

Det blev för mycket för mig inne, där Vanja och Melanie satt glatt ovetande om allting. Synen jag haft inpräntad på näthinnan sedan jag såg Justin i gallerian gjorde sig ständigt påmind och jag kände en stark längtan till att gå ut, vara helt själv någonstans.

”Jag går ut en sväng bara, jag kommer snart.” ropade jag till Vanja och det tog inte lång tid innan hon kom till hallen från vardagsrummet där hon och Melanie tittat på tv tillsammans. Nina satt inne på sitt rum med en kompis, och hon var knappt medveten om att jag var annorlunda så hon brydde sig inte lika mycket som Mel och Vanja tycktes göra. Dem såg att det var något fel, men deras spekulationer låg runt flytten och skolbytet.

”Är det en så bra idé? Du har ju känt dig lite krasslig och dålig de senaste dagarna.” sa hon oroligt och jag klistrade på ett falskt leende på läpparna. Jag hade fått det att se ut som om jag började bli sjuk, och till min glädje hade hon gått på min uppbyggda fasad.

”Jag ska inte gå långt. Jag håller mig häromkring och jag har mobiltelefonen med mig. Oroa dig inte för mig, jag klarar mig.” försäkrade jag henne lugnt. Jag hade aldrig varit bra på att ljuga, men av någon anledning var Vanja lätt att lura. Sen om det var för att hon inte kände mig tillräckligt än, eller om hon faktiskt var lätt att ljuga för, det hade jag ingen aning om.

”Okej. Ring om det är någonting.” sa hon och jag nickade till svar innan jag klev ut genom dörren. Jag började gå längs trottoaren nerför gatan. Det kändes verkligen att det var oktober, det började bli kyligt i luften och jag kände mig duktig som tagit på mig min jacka. För att slippa upptäckt drog jag upp luvan över huvudet, det skulle förhoppningsvis försvåra det för folk att känna igen mig. Det var en praktisk försiktighetsåtgärd eftersom att jag inte hade någon aning om var jag skulle, och antagligen skulle jag inte alls hålla mig i kvarteret eller i närheten av huset. Jag behövde komma bort från folk, vara ensam, något jag insåg att jag inte varit på länge.

Jag struntade egentligen blankt i var jag gick, jag lät fötterna styra mig och jag var rätt säker på att jag till slut skulle tappa bort mig, men det störde mig inte särskilt mycket för tillfället. Tappade jag bort mig kunde jag ringa Caitlin eller Christian. Vid närmare eftertanke skulle jag nog ringa Christian i så fall, mindre frågor. Efter att ha gått ett bra tag konstaterade jag att jag kanske inte alls behövde ringa någon, jag kände igen mig. Mina steg hade styrt mig mot badplatsen som Caitlin visade mig när jag först träffade henne i april. Det underbara berget, det var perfekt. Mer än perfekt. Det var knappast någon som var på stranden en torsdagskväll i oktober. Med en lyckad smidighet tog jag mig upp på toppen och satte mig lugnt ner på samma ställe jag brukade sitta på, och blickade ut över vattnet. Det blåste mjuka och kyliga vindar runt mig, men jag klagade inte. De var friska, upplivande och tröstande. Tankar flög genom huvudet på mig och jag fick återblickar från när jag suttit här sista gången. När jag hade varit arg och sårad, och Justin hade hittat mig efter flera timmar. Minnet av honom tvingade fram en tår. Jag hade sårat honom ordentligt, och jag hade sårat mig själv också. Han var det bästa som fanns i mitt liv, jag kände mig inte hel utan honom, men samtidigt älskade jag honom mer än någonting annat och jag ville inte vara den som förstörde hans karriär för honom. Hur skulle jag kunna leva med mig själv då? Ta bort glädjen som alltid fanns bakom hans leende. Det var inget alternativ så då fick det bli såhär istället. Han förtjänade den här karriären, han jobbade så hårt för allting, och hamnade jag i vägen för det, då var det så här det fick bli. Men jag visste inte hur jag skulle klara mig. Justin hade satt djupa spår i mig, spår som ingen kunde jämna ut eller ersätta. Nu hade jag inte bara krossat hans hjärta, utan mitt eget också. Med tårarna rinnande nerför kinderna tog jag upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fjorton missade samtal. Jag orkade inte ens se vilka de var ifrån och tryckte istället fram anteckningar. Med tårar som rann nerför kinderna och med skakiga fingrar, på grund utav kylan, började jag skriva ner orden som mitt hjärta skrek.

I can’t believe
I’m putting the tree up by myself
I need you
And nobody else

And I’m sorry
If I pushed you away
Coz I need you here
And I want for you to know

And I don’t care, if I don’t get
Anything
All I need is you here right now
And I’m sorry, if I hurt you
But I know that All I Want Is You

Tårarna blev värre och värre nu när jag släppt efter för en av de djupa känslorna som satt instängda I mitt bröst. Jag ville bara skrika, smärtan var så pass outhärdlig att jag la en hand over bröstet medan jag andades ansträngt. Försent insåg jag var som höll på att hända, jag höll på att bryta ihop, ordentligt den här gången.

---

---

Oh damn....
Nu börjar allting verkligen sjunka in för henne...
Men frågan om hon har insett sitt misstag ännu...
Hon saknar honom, och hon älskar honom så klart, men har hon insett att hon har gjort fel val?

Tack för era söta kommentarer på förra kapitlet :'3 <3

Gällande nästa kapitel, som kommer vara sjukligt långt, så kommer det antagligen upp ikväll :)
Probably om någon timme eller två :) <3

Love ya'all