Bieber Cash

”Öppna skåpet Dezzie, du är inte klar än.” skrattade hon och skakade på huvudet åt mig. Jag slog in kombinationen till låset innan jag försiktigt öppnade skåpsdörren. Mängder av papperslappar föll ut och bredde ut sig över golvet runt mig. Jag hade tydligen inte bara fått brev hemskickade, jag hade fått meddelanden i skolan också. Hastigt lät jag blicken glida mellan alla meddelandena men stannade vid ett som jag läste igenom ordentligt, mer än en gång.

Deztiny!

Vi hoppas verkligen att du kryar på dig snart! Hela världen är i uppror verkar det som, och inte nog med det, hela skolan har en sorgsen dimma över sig. I alla fall, hoppas att du vaknar upp :)

P.S. Vi är ledsna över det som hände inne på toaletten =/ D.S.

//Josephine & Sophie

---

---

Jag stod backstage och väntade på att programmet skulle dras igång samt att Ellen skulle presentera mig. Jag började bli lite nervös, jag hade ingen som helst aning om vad hon skulle bjuda på, annat än att Jasmine och Selena skulle sjunga.

”Hello everybody! How are you today?” hörde jag Ellen’s glada röst och publiken jublade åt henne. Jag kunde urskilja hennes skratt bland alla ljud och jag log automatiskt. Ellen’s skratt var så otroligt underbart.

”That’s good. Well, today we’re gonna have a little different show. Yes, I’m serious. Today’s show is only about one amazing person. I know you all know exactly who I’m talking about, so get yourself out here, Deztiny Wallie!” presenterade hon och de två enorma väggarna gled isär och blottade mig som stod därbakom. Applåderna ljöd i rummet och jag vinkade glatt medan jag tog ett par steg närmare Ellen som stod upp och såg på mig med en förvånad blick. Hon hade varit bombsäker på att jag skulle komma in i rullstolen, för det var vad Justin hade pratat med henne om. Däremot hade jag ställt mig upp och struntat i rullstolen direkt när han hade lämnat mig ensam i greenroom eller hur man skulle uttrycka det.

”Wow, you look great Dezzie!” utbrast hon när vi möttes i en kram. Jag skrattade lågt medan jag kramade henne tillbaka.

”Thank you. I actually have Selena to thank for this dress.” svarade jag och backade undan ett steg så att hon kunde se mig helt. Sel hade en helt fantastisk klädlinje, Dream Out Loud, så vi hade kollat igenom kläderna lite och sen kommit överens om att den rosa klänningen passade bra på mig. Den var enkel, söt och lagom lång. Till den hade jag ett par gladiatorsandaler som var helt utan klack. Mina ben var inte tillräckligt starka för att gå i klackskor än, men det var inte långt ifrån. Mr. Lawrence hade använt det som en övning, att börja gå i klackskor igen. Tydligen var det någonting som tränade upp benmuskler enormt mycket. Jag var mest fascinerad av den annorlunda metoden.

”Well, Deztiny. How are you?” frågade Ellen när vi satt oss ner i varsin fåtölj. Frågan var ren, äkta och rakt på. Hon brydde sig, det visste jag mycket väl. Det hade jag sett på hennes tweets som Justin retweetat under tiden jag varit borta. Dessutom hade Justin visat mig deras små sms-konversationer. Hon hade hört av sig till honom nästintill varje dag för att fråga hur det var med mig.

”I’m decent. Ahm, it’s hard work to get all my muscles back, especially when I was such a beast.” Svarade jag och flinade. Ellen skrattade åt mina ord och nickade.

”Well, I’ve been told that you were quite surprised when Justin said that you were the guest of honor for today’s show.” Påpekade hon och jag nickade.

“Yeah, of course I was. I mean, you don’t have guests of honor. I was surprised when he told me I was the first one, and I was more surprised when he said that he was going to sit in the audience, being silent and just watch. I mean, has that ever happened before? Is it even possible that he could be quiet?” spekulerade jag och det enorma rummet fylldes av skratt. Jag vände en sockersöt blick mot Justin som himlade med ögonen mot mig.

”Well, you haven’t changed, that’s a fact. But that’s good. You’re still you, at least what I can see.” Sa hon och log brett. Jag nickade men sa ingenting.

“So, we have some guests here today, you already know that. But we also have a few videos from people who couldn’t come here today. You ready?” frågade Ellen glatt och jag stirrade på henne med en förvånad blick. Vad hade hon nu hittat på? Utan att vänta på mitt svar vände hon sig mot den stora skärmen som stod mellan oss, och jag följde hennes exempel. Skärmen blev mörkt blå och en stor, vit text prydde skärmen där det stod ”WELCOME BACK DEZTINY!” Texten försvann och ersattes av Miley som log mot kameran.

”Hi Dezzie! I’m so glad you finally woke up! I miss you girl! I’ll talk to you later honey! Love you! And hey, welcome back!” sa hon in i kameran och log sitt breda leende. Jag kom på mig själv med att sitta som ett fån med ett brett leende på läpparna. Hon var alltför underbar. I skärmen försvann Miley och ersattes sedan utav Chris Brown, något som förvånade mig eftersom att jag aldrig träffat honom.

”Wazzup Deztiny? I hope you’re alright! Welcome back girl! You scared us completely for a while, or yeah, Justin scared us… Anyway, hope you’re feeling better. Swag.” Sa han I kameran och log brett. Jag tittade på skärmen med ett höjt ögonbryn. Jag visste att han och Justin hade kontakt, men jag hade knappt fattat att han visste vem jag var ens en gång.

”DEZZIE!!!! I’m so glad you’re alive! Damn, don’t ever do that again! You scared the crap outta me! Well, welcome back baby girl, I’ll see you soon.” hörde jag Katy Perry’s röst och när jag fäste blicken på skärmen såg jag hennes varma och vänliga leende. Hon var så underbar, och jag saknade henne. Jag och Justin hade träffat henne några gånger under sommaren och vi hade haft lika roligt varenda gång. Katy vinkade hej då och sen ersattes hon av en kille som jag först inte kopplade vem det var.

”Hi Deztiny! We haven’t met yet, but I really hope we will soon. Me and my Angels have been praying every day for you and I’m glad you’re okay. Welcome back.” Sa han in i kameran och jag insåg då att det var Cody Simpson. Nina var helt galen i honom, det hade jag insett när jag gått in i hennes rum för att låna en kudde, innan jag hamnat i koma.

”Hi beautiful! I’m glad you’re feeling better now. Every one of us in the Twilight Cast has been praying for you, and we’re all happy that you’re back. So welcome back! Keep up your great work! World needs you girl.” Sa Taylor Lautner och jag blinkade förskräckt. Hur kom det sig att han och resten i the Twilight Cast hade fått reda på att jag legat i koma? Det började skrämma mig lite att det var så många som ville hälsa mig välkommen tillbaka. Särskilt när folk jag inte ens träffat hade ett finger med i spelen. Nästa person att inta skärmen fick mig bara att reagera ännu mera, Hugh Jackman.

”Welcome back Deztiny. We’re all glad you’re okay, and we’re all glad that Justin isn’t crying on stage anymore. Both Oscar and Ava is huge fans of him, and when I picked them up from his concert a few weeks ago, they were both crying. They didn’t stop either. I was trying to make them feel better, but that wasn’t easy, I’m telling ya. Well, I hope you’re getting better now, I’ll see you around.” Sa han och jag kände att jag mist kontrollen över ansiktet. Skärmen blev svart men jag kunde inte ens släppa den med blicken.

”Dezzie, close your mouth.” hörde jag Ellen’s röst och gjorde undermedvetet som hon sa innan jag försiktigt vände blicken mot henne. Alla satt på spänn för att vänta på att jag skulle säga någonting. Efter att ha stirrat på Ellen i en halv minut blev min blick lite hårdare.

”Are you trying to kill me?” frågade jag och hon brast ut i skratt, tillsammans med resten av människorna runtomkring mig. Hon vände en oskyldig blick mot mig och jag himlade med ögonen.

”Of course you are. Damn it Ellen! My heart isn’t very strong and you show me…. This!” fortsatte jag, vilket resulterade i att hennes skratt blev ännu mer sprudlande. Någonting fångade min uppmärksamhet vid sidan om mig och när jag nyfiket vände blicken mot punkten så började jag asgarva innan jag gömde ansiktet i händerna. Hugh Jackman hade kommit ut på scenen, och han kom gående mot mig med sitt vanliga leende.

”Hello Deztiny.” sa han när han kommit närmare. Ellen ställde sig upp för att ge honom en kram och jag gjorde detsamma.

”Hi.” skrattade jag när han kramade om mig, jag kunde inte sluta skratta. Någon skulle få sota för det här, det var en sak som var säker.

”Are you even breathing Dezzie?” frågade Ellen när vi satt oss ner igen. Hugh satt i en soffa som stod bredvid min fåtölj och jag kände bådas blickar på mig där jag satt och stirrade ut i ingenting för att försöka lugna ner mig. Min största Celebrity Crush satt bredvid mig, det var väl klart att jag inte andades. 

”I’m fine.” lyckades jag kläcka ur mig, vilket fick förödande konsekvenser, mer skratt fyllde rummet och jag kände en hand över min rygg. När jag sneglade åt det hållet fick jag mig en chock. Nu var det inte bara Hugh Jackman som satt i soffan, utan Taylor Lautner också. Det var han som lagt en hand över min rygg. På något sätt hade dem hunnit fixa så att Hugh hade hoppat ett snäpp bortåt så att Taylor kunde sätta sig närmast mig.

”You ARE trying to kill me. I thought we were friends.”utbrast jag och slängde en vädjande blick mot Ellen. Hon hade i alla fall roligt åt det här, det syntes lång väg. Hennes skratt fyllde återigen scenen och hon var inte den enda som skrattade, snarare tvärtom. Det var nog bara jag som inte skrattade gissade jag på.

”Okay, I’m sorry. You should have seen your face. Damn it’s good I have everything recorded. No one can ever say that you’re not human, Dezzie. Oh my gosh. Okay, let’s take a break, and when we’re back, we have some more awesome surprises for you all.” Sa Ellen och jag suckade. Nu var det paus I fem minuter, sen skulle det komma ännu fler överraskningar. Det här var utan tvekan nästan lika illa som födelsedagar.

---

---

Damn luvies...
Det här kapitlet var trixigt att skriva O.o
Trixigare än vad jag först räknat med...

Men nu är det här!
Jag har nästa klart också så det kommer om en liten stund :)

Hmmm.... Hur skulle ni reagera om eran Celebrity Crush dök upp helt outta nowhere och överraskade er? :P

Och Tack för alla era underbara bidrag såhär långt. Jag trodde knappast att så många skulle mejla, men jag har knåpat ihop 16 mejl hittills!
Fortsätt dock att vara med i tävlingen (inlägget under), för det är väl lika bra att göra det sjukligt svårt när vi ändå är igång?! ;) <3

Sen har jag lite funderingar också... Men det kanske jag skriver om under nästa kapitel :) <3

Love ya'all <3