Bieber Cash

”Aldrig varit mer redo.” svarade jag och vi gick in genom portarna som öppnade en hel värld av nya rum, nya lärare, nya elever och nya människor att akta sig för samt nya människor att lära känna. Något sa mig att det här skulle bli en prövande, men samtidigt bra dag. Nu återstod det bara att se om min känsla var rätt eller fel.

---

---

”Mrs. Montgomery, det här är Deztiny Wallie.” presenterade Caitlin snabbt där vi stod framme vid katedern. Den äldre läraren tittade på mig över kanten på sina glasögon, som satt rätt så långt nere på näsryggen. Hennes gråblå ögon granskade mitt ansikte innan hon lät blicken svepa över min kropp för att slutligen möta mina ögon. Jag drog koftan närmare kroppen då det kändes som om jag ville gömma undan min kropp från hennes blick. Det kändes som om jag blottade min inre själ för henne, som om de gråblå ögonen kunde se mina djupaste hemligheter och inte backade för att luska ut vilka det var.

”Välkommen Miss. Wallie. Vad jag har hört så är du en nära vän till Miss. Beadles, och om jag känner Miss. Beadles rätt så har hon redan förklarat en hel del om hur den här skolan fungerar. Om du tar platsen bredvid Mr. Laurence nere i hörnet så kan både han och Miss. Beadles vara som stöd för dig tills du har lärt dig hur allting fungerar.” sa den äldre lärarinnan och gav sig på ett försök till ett leende. Jag vände blicken mot Caitlin som nickade kort ner emot hörnet på klassrummet medan hon inte direkt såg nöjd ut. Nere i hörnet satt det en muskulös kille med ett hårt uttryck i ansiktet. Han tittade inte på någon utan satt och stirrade ut genom fönstret med ett längtande uttryck i blicken. När jag tittade på Caitlin igen så himlade hon med ögonen innan hon såg medlidande på mig. Till svar ryckte jag på axlarna innan jag försökte le tacksamt åt Mrs. Montgomery. En handling som var svårare än tänkt då lärarinnan gav mig kalla kårar längs ryggen. Istället för att försöka mig på ytterligare en grimas till leende så vände jag ryggen till lärarinnan och gick förbi mina nya klasskamrater genom klassrummet ner till hörnet där min nya plats fanns. Lugnt satte jag mig ner och insåg att Caitlin satt snett framför mig, någonting jag uppskattade ordentligt.


Med en lättad suck plockade jag ihop mitt skrivhäfte och den nya boken jag lånat för att sedan följa Caitlin ut från klassrummet. Lektionen hade varit konstig, annorlunda och väldigt tyst från min sida. Jag kände mig felplacerad bredvid killen jag satt bredvid, som tydligen hette Andrew. Han hade bara berättat sitt namn, och sen hade han inte sagt något mer. Det enda han gjort var att sitta och granska mig uppifrån och ner, för att sedan vända bort blicken när jag vänt min uppmärksamhet mot honom.

"Du såg ju ut att trivas därinne." sa Caitlin roat och jag himlade med ögonen mot henne innan jag låste upp skåpet, jag hade blivit tilldelad, för att slänga in skrivhäftet, pennan och den lånade boken.

"Tack och lov för att det där är över! Är han alltid sådär? När jag satt och läste kändes det som om han verkligen genomborrade mig med blicken, och sen när jag tittade upp så vände han snabbt bort huvudet precis som om jag inte ens existerade." muttrade jag till Caitlin som stod och fightades med att få igen skåpsdörren utan att någonting hamnade emellan.

"Ja han är alltid sådär. Han är den på skolan som pratar minst, men har mest respekt hos alla. Hans storebror gick tydligen här för ett par år sedan, och han pratade visserligen mycket, men han slogs mer. Andrew slåss också ibland, om det är någon som går honom på nerverna, men han har aldrig slagit en tjej, vad vi vet i alla fall." svarade Rebecca när hon och Laura kommit fram och ställt sig hos oss. Jag rynkade på näsan innan jag nickade till svar.

"Det är inget att bry sig om, han är så där mot alla. Jag är i alla fall fascinerad över att han åtminstone hälsade och berättade vad han hette." påpekade Laura och granskade mig med en fascinerad blick. Jag log mot henne innan jag stängde igen skåpet för att gå med tjejerna till cafeterian som tydligen låg nere på källarvåningen. Caitlin och Laura gick för att ställa sig i kö fram till kassan medan Rebecca och jag gick för att ta en plats.

"Så, Deztiny, hur har din första lektion med The Creep varit?" frågade Rebecca när vi slagit oss ner vid ett av de större borden. Jag la huvudet på sned mot henne och gav henne en frågande blick.

"Åh, du har visst inte hört att hon kallas det av oss elever, dem flesta i alla fall, men jag pratar om Mrs. Montgomery." förklarade hon och jag skrattade åt lärarinnans smeknamn.

"Nej det hade jag inte hört. Får man fråga varför hon kallas det?" skrattade jag och Rebecca drog på mungiporna lite. Till slut började hon också skratta, antagligen en reaktion på mitt eget skratt, och det verkade som om hon hade lite svårt för att berätta. Någon satte sig bredvid mig och när jag tittade efter så insåg jag att det var Christian.

"Hon kallas The Creep för att det känns som om hon genomtränger en med blicken för att få reda på det allra innersta hos folk. Dessutom så vet hon skrämmande mycket om allt och alla, och det hon inte vet gissar hon sig till genom att granska personen en längre stund. Translated, The Creep." förklarade han medan han flinade lite åt att Rebecca fortfarande satt och skrattade.

"Ja det har jag varit med om. Jag har aldrig känt mig så osäker och obekväm tror jag." svarade jag och svalde vid blotta tanken av hennes gråblå ögon. Snabbt gav jag Christian ett milt slag på axeln innan jag fortsatte. "Men lite förvarning hade väl kanske inte varit för mycket begärt?!" muttrade jag till honom. Han skrattade åt mina ord innan han oskyldigt ryckte på axlarna.

"Du frågade aldrig." flinade han till svar och jag himlade med ögonen mot honom innan jag började le. Caitlin och Laura kom fram till bordet och ställde ner fyra muggar. Caitlin tog den lediga platsen bredvid mig medan Laura satte sig mittemot Christian, bredvid Rebecca, som satt mitt emot mig.

"Vill du ha vanligt svart kaffe eller en latte Dezzie?" frågade Caitlin och log mot mig. Jag behövde knappast fundera.

"Svart." svarade jag och Christian reste sig tvärt upp.

"Då går jag. Jag tänker inte vara i närheten om Dezzie tänker tricka svart kaffe." påpekade han med ett skrämt uttryck i ansiktet. Jag flinade mot honom innan jag la handen på stolen han precis suttit på.

"Sätt dig ner. Jag ska vara snäll!" påpekade jag och han granskade mig med sin genomträngande och skeptiska blick. Till slut satte han sig ner med ett reserverat uttryck i ansiktet. När jag vände blicken mot tjejerna fick jag frågande blickar på mig utav Rebecca och Laura.

"Dezzie har en tendens att lätt kunna bli lite hyper när hon dricker orört svart kaffe. Dessutom brukar prankstern komma fram i henne väldigt lätt, men då är det oftast lite elakare prank än vad hon gör annars." förklarade Caitlin snabbt medan hon gav mig muggen med det svarta kaffet. Jag log oskylidgt mot Rebecca och Laura, som granskade mig när jag tog den första klunken.

"Men jag ska vara snäll idag har jag bestämt mig för." log jag och de såg ut att slappna av lite. Tills Christian fnös ljudligt.

"Det sa du förra gången också." muttrade han och jag skrattade lågt. Han hade ju en poäng i det han sa.

---

---

Äntligen fick jag klart kapitlet!
Jag vet inte vad det är med mig nu, men det känns som om jag har fetaste idétorkan D:

Anyways, nu har ni fått upp det som skulle kommit upp igår, det ber jag om ursäkt över, men jag ska fan tvinga fram ytterligare ett kapitel snart. Förhoppningsvis kan jag slänga upp det ikväll, annars åker det upp imorrn eller när jag lyckas på klart det <3

Glöm inte att ta er en titt på inlägget under det här kapitlet, där ni kan vara med i tävlingen :D

Puss på er <3