Bieber Cash

”Justin, nog för att du kanske tycker att du vinner över mig när det gäller pranking, så måste du ju medge att jag är mycket bättre än vad du är på att fälla kommentarer, och låtsas om att jag menar dem.” skrattade jag och Justin släppte mig tvärt. Han rynkade ihop pannan medan han granskade mig en stund, tills han vände blicken mot Pattie.

”Kan vi åka och äta nu? Jag är hungrig.” muttrade han och både jag och Pattie brast ut i skratt. Jag fick en känsla av att jag knappast skulle ångra att jag flyttade till Atlanta, till Justin och Pattie. Trots att dörren inte var densamma.

---

---

[JUSTIN’S PERSPEKTIV]

Snabbt stängde jag av alarmsignalen som precis började tjuta från min iPhone som legat på nattduksbordet. Klockan var fem över tre, på morgonen, och jag hade inte sovit en blund under hela natten. Det var idag jag skulle åka på min lilla miniturné, och lämna Dezzie hemma. Hon var anledningen till att jag inte sovit någonting. Under tiden hon sovit hade jag legat i sängen och granskat hennes lugna, fridfulla ansikte medan jag tänkte på saker som rörde både henne, oss och min karriär. Jag hade trott att det skulle kännas mycket tryggare att ha henne i Atlanta, närmare mig, än uppe i Kanada, men jag kände ingen skillnad. Inte nu när jag ändå skulle åka till en annan delstat. Hon hade ju inte ens hunnit vänja sig vid skolan än, eller ens huset. Det kändes fel att bara lämna henne, men jag visste att jag var tvungen.

En del av mig undrade om det skulle bli annorlunda, nu när hon och jag bodde under samma tak. Det var en försiktighetsåtgärd, det visste jag, men samtidigt var det ju ett rätt gigantiskt steg. På torsdag hade vi visserligen dejtat i fem månader, vilket helt klart kändes bra, men dem fem månaderna hade inte helt och hållet varit en dans på rosor direkt. Hoten mot Dezzie växte och växte, i samma takt som hennes egna fans bara blev fler och fler. Jag var ju lite av creepern själv, och satt inne rätt ofta på Twitter för att undersöka vad det var som cirkulerade i världen, och det gick knappt att beskriva hur stor uppståndelse det var mellan alla DH’s och de av mina Beliebers som inte accepterade henne. Jag hade hoppats att det skulle lägga sig, men vem försökte jag lura egentligen? Jag hade ju gått igenom precis samma sak med Caitlin och Jasmine, och då hade jag inte ens lika många fans som jag hade idag. Hur rätt Dezzie än kändes, så fick jag ibland en känsla av att allting hängde på en skör tråd. Dels för det hon sagt när vi varit hos Ellen i Ellen DeGeneres Show, för jag tvivlade inte ett dugg på att hon menade allvar med det hon sagt. Men även för att hon började förändras en aning. Det var ingenting stort, märkbart, men hennes glada humör låg inte på topp längre, utan hon var mer lättretlig än hon brukade. En del av mig frågade mig om det verkligen behövde ha med oss att göra, medan en annan klappade till den första i bakhuvudet för att ha förnekat det självklara. Både hon och jag var väl medvetna om att hon inte haft någon aning om vad hon gett sig in på för fem månader sen, men nu verkade det synas mer tydligt.

”Justin? Är du vaken gubben?” hörde jag mamma viska tyst. Jag vände mig mot henne och nickade. Hon besvarade min korta nickning med sitt vanliga, moderliga leende, innan hennes huvud försvann ut i hallen igen och hon stängde försiktigt till dörren. Återigen vände jag blicken mot Dezzie, som fortfarande drog djupa, melodiska andetag vilket bevisade att hon fortfarande sov djupt. Försiktigt lutade jag mig fram mot henne för att ge henne en lätt kyss på pannan innan jag smidigt tog mig ur sängen och gick fram till skrivbordsstolen där jag lagt fram en uppsättning kläder kvällen innan. För att göra det lättare för Dezzie att få in alla sina kläder i min löjligt minimala garderob hade jag plockat ut de flesta plagg ut i turnébussen. På så vis fick hon plats med det hon behövde få plats med, och jag fick mer val till ombyten under tiden jag var borta. Eftersom att jag hade planerat att sova under natten hade jag för säkerhetens skull lagt fram kläder, för att slippa dundra runt i rummet och väcka Dezzie, men det verkade ju inte spela någon större roll tydligen.

”Justin, jag packar ut det sista till bussen. Scooter och Kenny köper med sig frukost från Starbucks, och dem är här om ungefär tio minuter. Bara så du vet. Var försiktig med att inte väcka henne, hon behöver sova om hon ska klara av en skoldag vet du.” hörde jag mammas mjuka stämma och jag nickade utan att vända blicken mot henne. Hon var väldigt tyst när det gällde, och jag var tvungen att titta efter om hon stod kvar eller om hon hade gått ner. Dörren var återigen stängd och mamma syntes inte till någonstans i rummet, så jag tog för givet att hon packade ut det sista som hon sagt.

”Jag vet att du ville att jag skulle väcka dig, men jag kan inte göra det. Som mamma precis sa behöver du sova. Du har en stor dag framför dig, och jag tvivlar på att den kommer bli så mycket bättre än gårdagen. Skola är inte det roligaste man kan hitta på om dagarna kanske.” viskade jag där jag satt bredvid henne i sängen. Hon fortsatte andas tungt och jag log för mig själv. Hon gjorde mig helt varm i kroppen.

”En månads turné går fort, och den kommer inte vara ett dugg lika plågsam som den i april var hoppas jag, men jag kommer ändå sakna dig, det vet du. Jag älskar dig Deztiny Wallie. Du är det bästa som någonsin har hänt mig.” viskade jag slutligen efter att ha suttit och granskat henne under tystnad en stund. Försiktigt böjde jag mig fram och lät mina läppar snudda vid hennes. Jag ville inte väcka henne, men en sista kyss tog jag försiktigt ifrån henne. Hon vred lite på sig i sängen, men vaknade inte till. Med motvilliga steg gick jag ut ur rummet och efter en sista blick på min sovande ängel stängde jag till dörren efter mig och tog mig ner för trappan så tyst jag bara kunde. Shawty tittade upp på mig när jag kom ner i hallen med likgiltiga ögon. Hon kom tyst fram till mig och tittade på mig med sina stora, bruna, kloka ögon.

”Jag kommer sakna dig också gumman, men Dezzie behöver dig hemma. Hon behöver någon som håller henne sällskap. Hur skulle det se ut om hon var själv hemma i det här stora kåken? Tänk vad mycket hon skulle kunna råka ut för, bara genom att gå tvärs igenom huset. Usch, det är inte bra. Nej, du behövs här gumman.” pratade jag uppmuntrande med henne och hon la huvudet på sned, som hon brukade göra när man pratade med henne. När jag lutade ansiktet mot henne fick jag en serie med blöta pussar och jag skrattade lågt.

”Vi ses när jag kommer hem sen Shawty. Ta hand om mitt hjärta, jag lämnade det däruppe i min säng, men väck henne inte, hon sover likt den ängeln hon är.” log jag för mig själv och Shawty gick ointresserat iväg till liggdynan som fanns i hallen. Hon la sig ner med en liten suck innan hon sen lutade huvudet mot sina framtassar medan hon granskade mig där jag stod och nu tog på mig mina skor.

”Är du klar Justin?” frågade Kenny när han mötte min blick efter att ha öppnat ytterdörren. Jag tänkte efter en stund och sen nickade jag mot honom. Nog hade jag väl tagit med mig allting alltid. Även om det kändes som om jag glömt någonting viktigt, men det berodde nog mest på att Dezzie inte skulle med. Hon var nog det där viktiga som jag skulle glömma kvar hemma. Kenny nickade innan han vände och gick ut på gårdsplanen igen med mig efter sig. Jag stängde lugnt dörren innan jag låste den, då mamma redan stod vid bussen och väntade. Tillsammans med Kenny gick jag fram till henne och hon log mot mig.

”Hon kommer klara sig. Jag pratade med Sandy igår, och Caitlin sover här varannan dag och Dezzie sover där de resterande dagarna, om de inte kommer överens om någonting annat.” berättade mamma och jag nickade. Jag hade inte riktigt gillat idén om att Dezzie skulle bo helt själv, och inte ha någon som hjälpte henne att tackla alla paparazzis och liknande, men hon hade Caitlin med sig och även om det var en klen tröst, så var hon i alla fall inte ensam.

”Är du klar lillgrabben? Dags att komma ut på vägen nu.” påpekade Scooter när han kom ut från bussen. Jag nickade förberett innan jag vände blicken mot huset, för att sedan kliva in i bussen med mamma och Kenny efter mig. Tom startade bussen och backade sakta upp från uppfarten. Han var van vid den stora bussen, så det var ingen match för honom direkt. När han la i ettan och vi till slut började rulla framåt slängde jag en sista blick mot huset innan jag såg hur den välbekanta byggnaden sakta men säkert försvann bakom andra hus, tills den var borta. Nu var vi på väg igen.

---

---

Då var det dags igen för turné då... Även om det bara är en liten turné så kommer dem ju ändå vara ifrån varandra.


Ledsen att det tagit sådan tid innan detta kapitel kommit upp!
Det blev lite körigt de senaste dagarna och jag har inte riktigt hunnit ta mig tid för att skriva.

I tisdags eftermiddag kinda dog min telefon. Tydligen så kan iPhone låsa sig ibland O.o
I alla fall så var det snabbt löst och jag fick igång den igen på eftermiddagen igår (onsdags) :)

Sen igår så pratade jag igenom en hel del med Tobbe (pojkvän) och det slutade med att vi typ gjorde slut, och jag kände mig jätteelak för han tog det inte direkt bra om man uttryck det så :S
I alla fall så kände jag inte riktigt för att skriva någonting då, för det skulle ändå inte bli nå bra...

Men nu så :) Det här fick jag klart, och även nästa ;)

Vet att det här blev kort, men åh andra sidan så blev det andra rätt långt och rätt händelserikt, ett kapitel som jag kommer tidsinställa ;)

Jag skriver i facebook-gruppen, och i chat-kolumnen (här på bloggen) när det beräknas komma ut, så att ni inte missar det :)

Hoppas att ni inte är alltför besvikna på mig <3