Tänkte bara slänga in det här inlägget för att tala om för er att jag håller på med kapitlet. Det är ganska tricky one, men it's a work in progress så de kommer snart :)

Som jag har planerat så kommer det antingen upp imorgon eller på torsdag, om inget oförberett händer :) 

Sen vill jag även tacka för kommentarerna och era fina ord. Ni gör mig så stark! :') 

Love yoooouuuu ❤❤❤ 

Yours truly

Hello luvies!

 

Hur har ni det nuförtiden? Vad händer i era liv? Något roligt som hänt?

 

Jag hoppas att allt är bra med er alla, och att ni vill uppdatera mig om vad som händer. 

Med mig är det hyfsat bra, trots omständigheterna. 

Saknar dock Bieber Cash, WAYN, Dezzie och så klart er! 

Jag skulle verkligen vilja ändra på det också, men är inte säker på att det går egentligen. Det har tagit för lång tid känns det som, även om det verkar som att folk hoppfullt besöker bloggen varje dag ändå, och det är jag så sjukt tacksam över! <3

 

Vad jag har för syfte med den här texten är just det, jag vill komma igång med WAYN igen, och skriva klart den, för jag vet att många väntar på en fortsättning och ett slut. Även jag gör det ärligt talat. Jag vet hur den ska sluta, jag har till och med redan skrivit klart det kapitlet, men det är vägen dit som är lite smått komplicerad än så länge. Jag har haft så stora planer på vad som ska hända, inte bara med Dezzie och Justin, utan med flera av karaktärerna, och det positiva i det hela är att allting är nedskrivet i ett dokument på min dator. Det negativa är dock att om jag ska följa alla mina planer så kommer den resterande delen av novellen bli i princip lika lång som den är från början tills nu, om jag inte kortar ner det och använder mig av återberättning. 

 

Jani, som ni kanske märker så är idéerna och spekulationerna oändliga, och jag har insett att jag inte klarar av att avgöra det här själv. Även om det är jag som skriver den, så är ni alla en så oändligt stor del av den, så nu är det er tur att påverka WAYN, mer än vad ni redan gjort. 

 

Dem som är intresserade av att hjälpa till att påverka WAYN, får mer än gärna skriva till mig på facebook, om ni är vän med mig där, på kik H3llbunny, på mejl, [email protected], eller vart det nu mer går att skriva. Kom med förslag om vad ni tycker ska hända. Ska jag köra på mina ursprunliga planer trots att det kommer bli många fler kapitel? Ska jag köra på mina ursprungliga planer men korta ner det så det inte blir lika mycket? Eller ska jag försöka avsluta den så fort som möjligt? Det är upp till er nu luvies, för hur det än är så är både WAYN och ni värda ett avslut! <3

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

Det var den informationen jag tänkte dela med mig gällande bloggen och WAYN, och nu tänkte jag bjuda på en uppdatering om mig, för den som är intresserad av att veta det. För er som inte är det, ni behöver inte läsa längre för jag kommer inte smyga in nån mer info om Bieber Cash, så ni missar ingenting ;) 

 

Anyways. Vad har jag gjort då? Jo, som ni vet sedan innan så var jag ju med om en operation i juni. Vet däremot inte om jag berättade vad det var för operation, men läkarna tog i alla fall bort en tvillingcysta som jag hade på min vänstra äggstock. Jag var jätteneddrogad med smärtstillande i form av morfin när läkaren som utförde operationen berättade vad det var för något och vad det innebar, så jag kommer inte ihåg så mycket om vad han sa. I alla fall så har jag kollat upp det efteråt, men glömt bort det, så sök på google om ni vill veta vad det är :P

 

I alla fall. För några veckor sedan blev jag rädd att jag hade fått tillbaka cystorna, för jag får inte min mens som jag ska (okej kanske lite too much information här ^^), och det har jag väl egentligen aldrig fått, men jag uppsökte i alla fall en läkare och jag fick genomlida en obehaglig undersökning, och efter prover så fick jag reda på att jag har en sjukdom som kallas PCO. Det innebär att min kropp inte fungerar som den ska. Min mens fungerar inte som den ska för att det är något hormon som min kropp saknar.. På grund av det kommer mensen lite som den själv tycker, jag blev varnad för att jag antagligen inte kommer kunna bli gravid naturligt, och får inte läkarna till mensen så att den fungerar som den ska igen så kan jag få cancer... Yeah, that's the ugly fucking truth.. Sucks! =/ För att få igång allting som det ska så ska jag försöka käka p-piller i 3-6 månader, för att se om den kommer igång som vanligt, och gör den inte det så kommer jag behöva ta hormonsprutor dagligen, viilket kommer bli intressant eftersom att jag är livrädd för sprutor och då helt plötsligt ska sticka in dem i mig själv en gång om dagen xD Även blivit informerad om att ifall jag kommer börja med hormonsprutor och jag mot förmodan blir gravid, så är det oftast fler än två foster O.o Frågade min pojkvän om han ville bli pappa till femlingar.. Haha hans reaktion var obetalbar (aa)

 

Anyways, annars rullar livet på helt okej. Pluggar upp mina betyg så jag ska kunna skaffa mig ett jobb, blivit tillsammans med min bästa vän, vilket känns underbart, flyttat ihop med honom i en etta där vi tillsammans har en 3,5 år gammal hankatt som är min lilla bebis, och jag känner att jag växer mig starkare och starkare för var dag som går :) 

 

Som vanligt lyckas jag alltid råka ut för alla rötägg till "vänner", så återigen har jag blivit sviken, och för tillfället umgås jag inte så mycket med någon alls egentligen. Kan ju iofs bero på att jag lever ett vampyrliv för tillfället ^^ Haha jag har vänt så mycket på dygnet så jag är vaken om nätterna och sover på dagarna. Lite kasst eftersom att jag blir helt knäpp i huvet, och dessutom går i skolan på dagtid och inte under nattetid ^^ 

 

Hur är det med er då? Kommentera gärna och berätta vad ni har för er och hur det är med er :) 

 

Puss och kram! 

 

”Nej, det är bäst att vi går in, innan man fryser ihjäl härute.” påpekade Caitlin och började gå hemåt. Christian, Johanna och Ryan följde efter henne efter att dem sagt hej då ytterligare en gång, men nu var det annat som fyllde mina tankar för att egentligen riktigt registrera det. Det var någonting med Caitlin, någonting som inte stämde. Snabbt slängde jag en diskret blick mot Justin, som också såg ut att ha tappat bort sig i tankar. Frågan var vad det var med dem två. Dem var lika tysta och fundersamma båda två, och såg varken på varandra. Jag fick en skum känsla av att någonting hade hänt, och att jag inte hade någon aning om vad, för att jag varit för uppslukad med någonting annat.

---

---

Med trötta steg gick jag uppför trappan som ledde till mitt och Justin’s rum. Nog för att det hade varit en kul kväll, men efter koman verkade inte mina leder riktigt tycka om kyla så hela min kropp kändes låst och stel, och det kändes som om kroppen inte riktigt hängde med i alla lägen.

”Hur är det älskling? Har du ont?” frågade Justin när jag kom in i sovrummet. Utan att titta på honom skakade jag bara på huvudet medan jag gick bort till garderoben för att ta av mig klänningen och skorna. Jag kunde känna hans blick i ryggen, men struntade i den för tillfället. Just nu var jag mer koncentrerad på att få av mig skorna än någonting annat, så jag märkte inte ens att han stod bakom mig när jag plötsligt kände hans händer i nacken. Skrämt hoppade jag till lite när hans varma fingrar nuddade min hud, men jag lugnade mig lika fort igen. Det var ju ändå bara Justin, och han var ingenting att vara rädd för.

”Jag ser att du har ont, varför förnekar du det?” frågade han envist när han drog ner dragkedjan på min klänning. Utan att säga någonting drog jag sedan av mig den och hängde den på galgen den tillhörde för att sedan placera den på sin plats i garderoben. När jag vände mig mot min enda kärlek stod jag bara i bh och trosor, och jag granskade honom med uppriktig blick.

”Det har blivit en vana.” svarade jag sammanbitet. Jag tyckte inte om att medge att jag hade ont, särskilt inte för Justin av någon anledning. Han tittade på mig med orolig blick och även om jag inte sa någonting mer visste jag precis vad som snurrade i hans huvud.

”Varför säger du ingenting? Mig behöver du inte låtsas runt.” påpekade han tyst och jag suckade lågt, nästan ohörbart.

”Jag vet att jag inte behöver låtsas runt dig, men det har blivit en vana att aldrig medge att jag har ont och att aldrig erkänna vart jag har ont. Det är lättare att genomlida smärtan om jag får genomlida den ensam.” svarade jag uppriktigt medan han granskade mitt stela ansikte. Jag funderade på om jag på något sätt skulle kunna få honom att sluta oroa sig för mig, och log ett triumferande leende. Jag tryckte mina kalla läppar mot hans varma och försökte skicka iväg den mäktigaste elektriska stöt jag någonsin skulle lyckas framkalla. Motvilligt och förvånat kysste han mig tillbaka, tills han mjuknade en aning och la sina händer mot mina kinder. Det tog dock inte lång tid innan han förflyttade dem ner till mina höfter, där dem placerade sig på exakt rätt plats så det nästan kändes som om vi matchat ihop två klossar i Tetris.

---

---

Förlåt luvies! För allt!

Jag ve att de tagit lite längre tid den här gången att förädigställa ett kapitel, men jag har inte halkat ur mina banor, det kommer :) 

Däremot vet jag inte när det kommer eftersom att jag olyckligtvis fyller år idag och folk försöker göra allt för att fira mig.. Men jag jobbar på det :) Tänkte bara låta er veta att jag inte glömt er och att.. mjaa... Det kommer! <3

 

”Alltså, vad är det med dig Dez? Hur i hela friden kan du se sådant här hur lätt som helst? Jag förstår inte hur du kan förstå allt sånt!” utbrast han, och återigen stannade vi. Jag flinade roat mot honom och tänkte på Justin’s reaktion när jag hade förklarat massor för honom också efter att vi träffat Christian och Johanna i affären.

”Jag är väl bäst helt enkelt.” skrockade jag och blinkade mot honom. Allt jag fick tillbaka var en suck efter att han himlat med ögonen, igen.

---

---

”Can I have this dance?” frågade en röst bakom mig och jag vände mig om för att se in i Justin’s vackra ögon. Med ett lätt leende på läpparna nickade jag och han tog min hand för att följa med mig ut på dansgolvet. Det var dags för den sista låten, även kallad kärlekens låt. Den lugna låten dem flesta par dansade tryckare till. Justin vände sig mot mig och kysste den hand han höll i sin med mjuka läppar, sedan drog han mig närmare sig och la sin andra hand vid min midja. Jag placerade min fria hand på hans axel och tillsammans började vi röra oss i en lugn takt till melodin som började spelas.

”Vet du hur vacker du är?” frågade han efter en stunds tystnad. Han såg djupt in i mina ögon med uppriktighet i blicken. Försiktigt skakade jag på huvudet och tittade ner, men han slutade inte söka efter min blick.

”Du är så oändligt vacker. Inte bara idag, du är alltid vacker. Du är den vackraste människan som går i ett par skor, som för övrigt just nu är så pass höga så du är nästan lika lång som jag, vilket känns konstigt.” spekulerade han och jag skrattade tyst. Han var så otroligt duktig på att distrahera sig själv, så ibland undrade man nästan hur hans tankebanor fungerade.

”Sluta gulligulla med varandra nu, vi ska dra.” avbröt Ryan och log mot oss. Jag kollade runt oss och insåg att det nästan bara var vi kvar nu. Låten var nästan slut och i dörröppningen till idrottshallen stod Christian, Johanna och Caitlin och väntade på oss. Tillsammans gick vi bort till dem och utan att stanna till fortsatte vi ut i den friska luften. Det började bli otroligt kallt ute nu, och jag ångrade lite att jag inte tagit med mig min jacka, men som en räddare i nöden svängde limousinen precis fram runt hörnet och några sekunder senare stod den framför oss med chauffören på sidan av för att öppna dörren. Justin märkte nog att jag frös för han drog mig mot bilen och gestikulerade att jag skulle kliva in genom den öppna dörren. Lättat lydde jag och kom in i den varma bilen för att sätta mig i det extremt sköna sätet. Justin satte sig ner bredvid mig och sedan kom dem andra in. Kort därefter stängde chauffören dörren och mindre än en halv minut senare satt han bakom ratten igen och startade bilen.

”Så, lyckad kväll?” frågade jag nyfiket efter en stunds tystnad. Jag var inte säker på om det varit en pinsam tystnad eller om det helt enkelt inte fanns särskilt mycket att prata om.

”Helt klart. Det har varit en otroligt lyckad kväll.” svarade Ryan med drömmande blick. Johanna, Christian och Justin nickade instämmande medan Caitlin muttrade någonting ohörbart. Jag granskade henne en stund innan jag släppte det, det var onödigt att fråga henne nu ändå för jag skulle knappast få ett svar tillbaka. Resten av vägen hem satt alla tysta, men det var en skön tystnad och inte en pinsam sådan.

”Ses vi imorgon?” frågade Christian hoppfullt mot mig och Justin.

”Såklart. Vi hittar säkert på någonting roligt att göra imorgon beroende på hur kallt det är.” svarade Justin och jag nickade instämmande. Det började verkligen bli ordentligt kallt nu, vilket var enormt jobbigt, men det hörde till. Christian kom fram och kramade mig och Justin, och därefter kom Johanna och gjorde samma sak. Hon verkade vara lika frusen som jag var så jag slängde en blick på Christian.

”Gå hem nu, din flickvän fryser.” flinade jag mot honom och han himlade med ögonen men bakom hans fasad kunde jag skymta ett stolt leende. Jag visste att dem kanske inte riktigt var tillsammans än, det var ju ändå tidigt, men han njöt av att höra orden uttalas.

”Det gör din också.” skrattade han och slängde en blick på Justin. Han tittade förvånat från Christian till mig och sedan tillbaka igen.

”Vadå jag? Jag är ingen tjej.” utbrast han och jag stirrade på honom innan jag började skratta. Tätt därefter började dem andra också skratta, medan Justin stod där och tittade på oss med förvirrat uttryck.

”Inte du... Hon!” förtydligade Christian och pekade på mig. Justin suckade lite innan han nickade förstående. Han var nog lika trött som jag kände mig, eller så tänkte han nog på någonting som tog upp hela hans uppmärksamhet.

”Nej, det är bäst att vi går in, innan man fryser ihjäl härute.” påpekade Caitlin och började gå hemåt. Christian, Johanna och Ryan följde efter henne efter att dem sagt hej då ytterligare en gång, men nu var det annat som fyllde mina tankar för att egentligen riktigt registrera det. Det var någonting med Caitlin, någonting som inte stämde. Snabbt slängde jag en diskret blick mot Justin, som också såg ut att ha tappat bort sig i tankar. Frågan var vad det var med dem två. Dem var lika tysta och fundersamma båda två, och såg varken på varandra. Jag fick en skum känsla av att någonting hade hänt, och att jag inte hade någon aning om vad, för att jag varit för uppslukad med någonting annat.

---

---

Hmm... Vad tror ni egentligen har hänt?
Vad är det med dem, både Justin och Caitlin?
Vet dem någonting som Dezzie inte vet, eller har det hänt någonting som Dezzie inte har någon som helst aning om? 
Eller, har Dezzie bara missuppfattat hela situationen?

Ytterligare ett kapitel uppe på bara några dagar, och jag känner mig faktiskt rätt så stolt, även om det inte var det roligaste kapitlet att läsa kanske, så känns det ändå som om jag typ börjar få upp farten igen och de är jag glad över :')

Även om ni som kommenterar får ett personligt tack i svarskommentaren, så måste jag ändå tacka er här också, ni är så otroligt underbara allihopa och ni inspirerar mig till att fortsätta skriva :) 

Så, ett stort enormt T A C K till er alla <3<3<3<3<3

 

”Stäng munnen Caitlin, är det så ovant att se mig såhär?” skrattade Ryan lite besvärat. Jag flinade roat när hon generat stängde munnen och gav honom en kram. Jag höll däremot med henne, han såg riktigt snygg ut i sin mörka kostym och naturligt rufsiga hår.

---

---

Justin stod en bit bort och granskade mig när jag dansade med Christian över golvet. Nog för att han förut varit känd för att vara rätt så klumpig, så var han duktig på att dansa. Han hade bett mig om en dans precis efter att jag kommit ut från toaletten och det var svårt att tacka nej till hans söta ansikte.

”Är han rädd att jag ska ta dig ifrån honom?” frågade Christian som följde min blick bort mot Justin. Jag skrattade roat innan jag skakade på huvudet.

”Nej det tvivlar jag starkt på. Jag vet inte riktigt vad han står och tänker, men däremot vet jag att vi har en tyst konversation med varandra.” svarade jag utan att släppa min pojkvän med blicken. Helt plötsligt tvärstannade vi och när jag vände en frågande blick mot Christian så såg han både förvånad och skeptisk ut.

”Vadå vet inte vad han står och tänker? Jag vet precis vad han tänker på. Dig, naken i er säng, bredvid honom, i natt!” svarade han och jag stirrade på honom med ett höjt ögonbryn innan jag började skratta igen.

”Du är så snuskig ibland, vet du det?” flinade jag mot honom när vi fortsatt dansa igen. Han log oskyldigt mot mig men jag skakade bara på huvudet och himlade med ögonen åt honom. Ibland var han så otroligt korkad, men han hade även sina snuskiga stunder även om dem inte kom särskilt ofta.

”Vad har ni en tyst konversation om förresten? Om jag får inkräkta i äktenskapets hemligheter.” fortsatte han efter ett par tysta sekunder. Nu var det min tur att stanna till och titta på honom med förvånad blick.

”Vadå äktenskapets hemligheter? Vi är inte gifta Christian.” påpekade jag men han ryckte bara på axlarna mot mig.

”Inte än nej.” svarade han kort tillbaka och jag skakade på huvudet.

”Det kommer antagligen aldrig hända heller. Jag vill inte gifta mig, även om Justin faktiskt skulle kunna vara ett undantag. Men jag tycker för mycket om mitt efternamn, det är en så stor del av mig, och dessutom, hur stympad skulle jag inte bli om jag gifte mig med allas kärlek? Mitt liv som Mrs. Bieber skulle bli otrevligt kort.” påpekade jag allvarligt, men med en skämtsam ton. Som svar på mitt slutgiltiga skämt suckade han och himlade med ögonen innan han rörde sig igen för att få oss att fortsätta dansa.

”Jag kan nästan lova dig Dezzie, att även om du inte vill gifta dig så kommer du inse att Justin är den enda du vill leva ditt liv med, och du kommer vilja tillhöra honom på alla sätt det bara går. Du kommer vilja visa för honom och för resten av världen att du är hans och han bara är din, och vad är det som är så fel med att byta efternamn? Visst, Deztiny Wallie låter bättre än Deztiny Bieber, tills du vänjer dig vid det, men det är ingenting svårt, om ni ens skulle ta hans efternamn. Tydligen kan man bestämma det själva och om du inte vill göra den uppoffringen så är jag rätt säker på att Justin skulle göra den för dig.” pratade han på och jag kunde inte annat än skaka på huvudet i takt till allt han sa.

”Du har fel. Jag kommer inte gifta mig, även om Justin är den enda jag vill leva med någonsin. Jag vill aldrig ha någon annan, bara honom. Dessutom tillhör jag honom redan på alla sätt det bara går. Vår kärlek är ganska stark, och det är det enda som betyder någonting. Tro mig, dessutom så vet typ redan resten av världen att jag är hans och att han är min, även om dem skulle vilja ändra det.” svarade jag tillbaka. Han öppnade munnen för att säga någonting men jag hann före.

”Och tror du verkligen att jag så mycket som skulle föreslå att Justin skulle byta efternamn? Jag skulle bli stympad om jag ändrade mitt namn till Deztiny Bieber, men jag skulle bli så mördad, misshandlad, söndermald, styckad, och allt som nu finns, om jag begärde att Justin skulle byta namn till Justin Wallie. Inser du att det skulle starta tredje världskriget?” frågade jag honom förfärat och han skrattade åt mina ord.

”Okej då, du har faktiskt en poäng där.” avslutade han det och jag nickade nöjt. Samtalsämnet förvånade mig lite egentligen. Christian var en underbar person, och han var verkligen som en bror för mig, men vi hade aldrig några särskilt djupa pratstunder. I alla fall inte särskilt ofta, och aldrig om något sådant här. Det var sällan han började prata om någonting som hade med mig och Justin att göra, om inte jag dragit upp det först.

”Vad står ni och kommunicerar om då förresten?” frågade han efter ett par minuters tystnad. Jag vände uppmärksamheten mot honom igen och han slukade den med sina nyfikna ögon. Jag log snabbt mot Justin, som nu inte stod kvar på samma ställe utan var ute på dansgolvet han också.

”Han funderade på om han skulle bjuda upp Johanna till att dansa med honom eller om han skulle strunta i det för din skull.” log jag kärleksfullt. Från platsen jag och Christian dansade såg jag hur Justin försiktigt knackade Johanna på axeln där hon stod och pratade med Caitlin och Ryan, och jag kunde skymta hans läppar röra sig. Hon såg lite besvärad ut men nickade sedan glatt mot honom.

”Vadå för min skull?” frågade Christian och drog mig tillbaka till vår lilla bubbla igen.

”Ja, han var osäker på hur du skulle reagera eftersom att det märks att du verkligen gillar henne, och jag förstår dig. Hon är hur gullig och snäll som helst. Precis rätt tjej för dig. Dessutom syns det på henne att hon inte är med dig för kändisskapet eller för uppmärksamheten, hon är med dig för att hon vill och för att hon verkligen trivs med dig. Däremot, borde du visa tydligare för henne att du tycker om henne, för hon ser det inte riktigt så lätt som jag och dem andra gör, och det gör henne osäker.” förklarade jag och han stirrade på mig med sitt vanliga, dumma uttryck i ansiktet.

”Alltså, vad är det med dig Dez? Hur i hela friden kan du se sådant här hur lätt som helst? Jag förstår inte hur du kan förstå allt sånt!” utbrast han, och återigen stannade vi. Jag flinade roat mot honom och tänkte på Justin’s reaktion när jag hade förklarat massor för honom också efter att vi träffat Christian och Johanna i affären.

”Jag är väl bäst helt enkelt.” skrockade jag och blinkade mot honom. Allt jag fick tillbaka var en suck efter att han himlat med ögonen, igen.

---

---

Känner mig nästan duktig.. Två kapitel under samma vecka.. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men hoppas på att ni uppskattar det iaf.

Känns så otroligt skönt att skriva igen, och det gick bättre än förväntat känns det som. Christian behöver lite tid i novellen han också, och planen är väl att han ska vara med mer och mer i novellen tillsammans med Johanna som också kommer få en liten större roll i WAYN :) Känns som om allting rullar på rätt bra, trots omständigheterna :)

Tack för era underbart vackra kommentarer på förra kapitlet, det var så otroligt underbart att läsa :') Jag har saknat era pushande ord och era vackra beskrivningar <3 Massor med kärlek till er! <3

 

På tal om ingenting förresten, så har jag en annan uppdatering till er också.. Vet att en del av er haft mig på kik innan, och tänkte bara berätta att jag har bytt kik.. Så, vill ni skriva till mig på kik, eller kanske få en smart uppdatering därifrån också istället för på bloglovin, facebook osv. så är det bara att skriva till bugsbunnyofc så finns jag där för er :) 

Och ni som undrar mycket vad jag sysselsätter mig med under dagarna, och undrar hur jag mår osv, ni kan hitta det mesta bland annat på min andra blogg madmadz.blogg.se som jag uppdaterar hyfsat ofta igen, och dessutom finns jag även på instagram under namnet h3llbunny :)

 

För er som undrar när nästa kapitel kommer ut, kan jag påpeka att det vet jag inte än, men förhoppningsvis så fort som möjligt och förhoppningsvis redan ikväll kanske, det är ju ändå fredag ;) <3

 

”Vad säger ni, ska vi hugga in?” frågade Caitlin för att överlappa Justin’s ord. Jag var rätt säker på att hon fattade vad det var som hade hänt, hon var ju inte direkt korkad. Dem andra instämde och det började klinga i tallrikar och bestick när folk hällde upp mat på tallrikarna. Jag var lite osäker på om dem skulle gilla maten, men utifrån deras miner när dem smakat, så hade jag inte direkt behövt oroa mig särskilt mycket. Det verkade som om dem tyckte att det smakade bra, så jag kände mig rätt stolt över att jag lyckats. Jag var stolt över att vi hade lyckats med allting, även om vi hade hanterat allting impulsivt och improviserat ihop den här överraskningen. Nu var det dock bara det sista kvar, den verkliga överraskningen, den stora överraskningen. 

---

---

”Jag blir tokig på det här!” muttrade Justin surt och jag bet mig försiktigt i läppen för att hålla inne en fnissning. Vid sidan om mig stod han med armarna i kors som en tjurig tvååring och stirrade på mig med en blick som var allt annat än munter. Det såg oerhört roligt ut eftersom att han var klädd i kostym.

”Snälla älskling, försök att le. Det kommer bli kul, och du tycker om att gå i kostym. Dessutom ser du sjukt snygg ut.” försökte jag, och det verkade nästan funka för de ryckte lite i mungiporna på honom. Sen började han helt plötsligt skratta, vilket förvånade mig för det var inget spelat skratt utan ett äkta.

”Okej då, för din skull kan jag väl vara glad, men det kommer hämnd.” hotade han allvarligt innan han gav mig en snabb kyss.

”Snälla, kan inte ni sluta gulligulla med varandra?” utbrast Caitlin, och både jag och Justin vände oss mot henne. Hon tittade på mig med vädjande ögon och det tog inte lång tid innan jag förstod vad hon var så besvärad över. På ena sidan om henne stod jag och Justin, och på andra sidan om henne stod Johanna och Christian. Det var då jag insåg att hon var ensam. Ikväll var hon det femte hjulet och de tyckte jag var synd. Däremot skulle det nog ändras, så snygg som hon var.

”Förlåt Caitlin.” ursäktade jag och log besvärat mot henne. Hon öppnade munnen för att svara men hann inte innan en svart limousin svängde in vid oss. En chaufför iklädd svart kostym kom ut och gick runt för att öppna dörren till oss. Han öppnade artigt dörren och bugade åt oss. Johanna och Christian gick in först, efter det klev Caitlin in i bilen och sen var det min tur. När jag kom in i bilen möttes jag av en fantastisk syn. Det var neonljus under sofforna och efter listerna i taket. Längs ena sidan av långsidan fanns dem svarta skinnsofforna och på andra sidan fanns en liten minibar, men inte med alkohol, utan med läsk. Dessutom fanns det ett fat med chokladöverdragna jordgubbar samt en skål med godis. Den var helt och hållet anpassad för oss och det tyckte jag var otroligt skönt. Ingen av oss drack så vad var det för mening med att ha alkohol i bilen då liksom.

”Wow, det här är hur lyxigt som helst.” utbrast Johanna när chauffören stängt till dörren efter Justin som nu satt bredvid mig. Jag vände mig vänligt mot henne och log prövande.

”Första gången du åker limousin?” frågade jag lugnt och hon nickade sammanbitet. Hon såg lite generad ut men jag skakade bara på huvudet. ”Det är ingenting att oroa dig för. Det är inte precis så att vi dömer dig för det. Min limousindebut var inte heller för särskilt länge sen. Det var bland det coolaste som hänt för ett par månader sedan, första gången jag satte mig i en äkta limousin.” berättade jag och hon skrattade. Det kändes skönt att hon ändå verkade rätt så lugn i vårt gäng. Dessutom passade hon in så naturligt på samma gång och det var också någonting väldigt positivt, för både hennes och Christian’s skull.

”Och när ska jag få veta var vi ska? Det är knappast varje dag du går runt med sådana där kläder, och det är ännu mer sällan som du tvingar på mig en kostym.” påpekade Justin torrt och drog min uppmärksamhet från Johanna och Christian till honom. Jag la en lugnande hand på hans lår och log finurligt mot honom.

”Det får du reda på, när vi kommit fram och du har listat ut det själv.” log jag oskyldigt och han suckade. Det syntes på honom att det där var sista gången han skulle fråga, hans envishet hade inte mer att ge och som så många gånger annars hade han accepterat att jag var mycket envisare än vad han någonsin skulle bli. Tankarna gick tillbaka till alla gånger han försökt övertala mig om någonting och misslyckats. Ungefär lika många gånger som han försökt överträffa mig med pranks, och misslyckats. Ibland undrade jag när han skulle acceptera läget och inse att jag faktiskt var mycket bättre än honom i vissa lägen, men det var väl det enda han var envis i, eller möjligen tjurskallig.

”Vänta… Vi är vid skolan…” utbrast han plötsligt och drog mig bort från mina egna tankar och funderingar. Jag tittade på honom med road blick, porletten var nog på väg att ramla ner nu.

”Det är bal!” sa han och ställde sig upp i bilen, vilket resulterade i att han slog huvudet i taket. Jag vek mig av skratt. Han var oftast smidig, men emellanåt hade han sina stunder då han var så otroligt klantig.

”Sätt dig ner älskling, innan du gör illa dig igen.” skrattade jag och han damp ner i sätet bredvid mig igen. Han tittade på mig med upprymd blick medan han gned sig i huvudet med sin vänstra hand. Jag nickade roat åt honom och han flinade stolt. Limousinen stannade till utanför entrén till idrottshallen och kort därefter öppnades dörren av vår chaufför som hjälpte oss ut. Klassiskt nog fick vi gå på röda mattan upp till dörren som var öppen med två vakter på var sida. Allt såg ut som om det var en gala av något slag, och det var just vad det var för tema på balen också.

”Dezzie, det här kommer ju kännas konstigt. Ni alla har en varsin dejt, förutom jag.” suckade Caitlin bredvid mig men jag besvarade bara hennes ord med ett leende innan jag slängde en blick över hennes axel. Hon följde min blick och den stannade på en stilig kille i svart kostym som stod en bit bort. Den brunhåriga killen kom närmare med ett brett leende på läpparna.

”Stäng munnen Caitlin, är det så ovant att se mig såhär?” skrattade Ryan lite besvärat. Jag flinade roat när hon generat stängde munnen och gav honom en kram. Jag höll däremot med henne, han såg riktigt snygg ut i sin mörka kostym och naturligt rufsiga hår.

---

---

Så, det var på tiden va.. Mjaa, de kan man lugnt säga.. Usch, jag vet inte ens vad jag ska skriva :/ Jga har så dåligt samvete över att det inte funkar som jag vill :( 

2013 skulle liksom vara vårt år, men det verkar helt kört :( 

Aja, jag ska inte lova någonting mer här. Jag ska försöka skriva så mycket jag kan och orkar, men jag tänker inte lova någonting mer och göra er mer besvikna.

Hoppas ni gillade det iaf <3

Älskar er så otroligt mycket, och jag saknar er <3

 

”Älskling, i det här tillståndet finns det ingenting som heter oskyldighet för dig.” viskade jag sanningsenligt i hans öra. Han drog mig närmare sig och jag log roat. Jag älskade att göra det jobbigt för honom, även om det egentligen inte var en elak tanke, men det var alltid roligt att se hur länge han kunde hålla sig. Testa gränser var något jag alltid hade varit duktig på, och det var jag till och med ganska så stolt över. Däremot verkade det som att hans gräns redan var korsad för han tryckte sina perfekta läppar mot mina och elektriciteten spred sig i kroppen på mig precis som om jag blivit träffad av blixten. Utan att släppa mina läppar med sina lyfte han ner mig från bänken och bar mig ett par steg därifrån. Jag brydde mig inte särskilt mycket vart vi skulle hamna, förrän jag hamnade på någonting hårt. Jag sneglade bredvid mig och insåg till min förvåning att jag låg på rygg på köksbordet. Hade inte Justin distraherat mig och fått mig att tänka på annat så hade jag börjat skratta, för Pattie skulle inte bli särskilt glad om hon fick reda på vad som var på väg att hända på hennes fina köksbord, men det var inte längre någonting jag brydde mig om för jag fick någonting helt annat att koncentrera mig på. 

---

---

Justin kom runt hörnet in till köket för att se hur det gick med maten och jag smög undan mobilen ner i fickan så diskret jag bara kunde. Det var länge sen jag egentligen överraskade Justin, när jag tänkte efter så hade jag inte gjort det sen på scenen, när vi hade vår storslagna dance battle, så jag kände djupt inom mig att det var dags att liva upp tillvaron lite igen.

”Du har ju gjort mat för ett helt kompani.” påpekade han när han slängde en blick på spisen som stod bakom mig. Det ryckte lite i min ena mungipa men jag försökte dölja det så gott jag bara kunde. Det vibrerade till i fickan men jag låtsades inte om det och istället ryckte jag bara på axlarna mot Justin. Han granskade maten en stund innan han log stolt.

”Det luktar hur gott som helst, och nu blev jag extremt hungrig.” mumlade han när han lutade sig ner över kycklinggrytan som stod och puttrade lite gran. Jag nickade innan jag puttade bort honom lite för att komma fram till riset.

”Åh, kan inte du springa iväg till kiosken? Caitlin sa att dem hade börjat sälja julmust där.” frågade jag Justin hoppfullt. Tanken var egentligen bara att jag skulle få honom ur huset en stund, men julmust var inte heller någonting jag tackade nej till. Julmust var bland det godaste som existerar, och dem flesta tyckte därför att jag var ännu knäppare än annars. Justin verkade reagera likadant för han höjde ett ögonbryn och stirrade på mig med frågande blick. Som om han försökte se om jag menade allvar eller inte.

”Julmust? Nu? Älskling, dem börjar inte sälja julmust förrän några veckor innan jul.” påpekade han lugnt.

”Inte på dem stora affärerna kanske, men Caitlin sa att dem började tidigt varje år och att hon hade köpt en flaska häromdagen.” envisades jag och försökte ge honom min bästa puppy eyes blick jag någonsin försökt mig på. Justin såg skeptisk ut en stund innan han blev mjuk i ansiktet och log mot mig.

”Det är omöjligt att säga nej till dig när du tittar på mig så där. Du och Shawty skulle med lätthet kunna bilda klubb.” skrockade han och kysste mig innan han gick ut i hallen.

”Om det finns julmust där, hur många flaskor ska du ha?” frågade han roat, det syntes att han fortfarande inte trodde mig helt och hållet, men han skulle allt få se när han kom fram.

”Ehm, köp typ fem stycken? Då har vi ett tag i alla fall. Så är det färdigdukat och maten är serverad när du kommer tillbaka sen.” log jag tacksamt innan jag började ta fram två tallrikar ur skåpet ovanför diskbänken. Det här skulle bli en underbar överraskning för honom, och jag älskade varenda minut av att planera och utföra den. Han nickade lite åt mig innan han gick ut och stängde dörren efter sig. Lugnt fortsatte jag duka fram på bordet, och efter knappt två minuter öppnades ytterdörren och Caitlin stack in huvudet i köket.

”Tjena bruden. Nu får vi sätta fart, Justin gick för nästan två minuter sen.” flinade jag nöjt och hon nickade bara till svar. Hon slängde jackan på golvet och rätade till den fantastisk vackra klänningen hon hade på sig. Den var rosa, fladdrig och satt helt otroligt på henne. Till det hade hon ett par rosa höga pumps, håret utsläppt och en aning vågigt, sotade ögon och rosa läppstift med lite glittrigt läppglans över. Hon såg helt otroligt fantastisk ut.

”Wow Caitlin! Du ser helt otrolig ut!” utbrast jag när jag såg allting. Hon såg helt otroligt fantastisk ut, men hon log ändå generat åt mina ord. Caitlin var en av dem vackraste personerna jag visste om. Hon var vacker på både insidan och utsidan.

”Spring upp och byt om, och gör dig i ordning, så fixar vi det här.” blinkade hon mot mig och jag såg ner på mina kläder. Eftersom att tanken hade varit att vi skulle ha en hemmakväll bara jag och Justin, så hade jag bara dragit på mig mina älskade mjukisar, som jag hade stulit från Justin, en t-shirt det stod någon text på och sen satt upp håret i en slarvig tofs. Jag skrattade lite åt skillnaden mellan mig och Caitlin innan jag nickade och gick ut ur köket för att gå upp till mitt och Justin’s rum. I hallen mötte jag dock en lång, stilig kille och en tjej som var lika vacker som Caitlin. Det tog ett tag innan jag faktiskt insåg vilka det var.

”Christian?” utbrast jag högt och slog handen för munnen. Han skrattade lite lågt, och han var ännu mer generad än vad Caitlin var. Varför alla rodnade nuförtiden hade jag ingen aning om, men det gjorde dem av någon anledning. Jag granskade min lilla bro som inte var så liten längre och häpnade över hur fantastiskt klädd han var.

”Dez! Sluta stirra på mig som om jag hade en kycklingdräkt på mig!” skrattade han efter ett tags granskning från min sida. Jag tittade upp i hans ögon och log ursäktande. Sedan slängde jag en blick på tjejen som stod bredvid honom och insåg att det var Johanna. Med ett varmt leende kramade jag om henne.

”Hej Johanna! Kul att se dig igen. Jag kommer ner om en stund, jag ska byta om. Men gå in i köket och hjälp Caitlin så kommer jag ner snart.” log jag innan jag snabbt kastade mig uppför trappan. Det började bli bråttom nu. Jag hoppades bara att han hade fått förhinder så att han inte kunde komma ännu. Det hade varit väldigt praktiskt just nu om det var så. För då skulle vi slippa springa runt som yra höns för att få allting iordning.

”Caitlin? Kan inte du ringa någon som uppehåller Justin en stund?” skrek jag nerför trappan. Jag hade börjat få panik för jag var inte riktigt helt och hållet säker på vad jag skulle ha på mig för någonting. Steg hördes i trappan och inte långt därefter kom Caitlin in i rummet med ett finurligt uttryck i ansiktet.

”Det behövs inte. Justin smsade dig och skrev att han skulle bli sen, för han var tvungen att fixa någonting först. Han skulle smsa när han var på väg hem.” log Caitlin och jag andades ut. Hon gav mig min telefon och jag slängde den på sängen efter att ha sett till att ljudet var påslaget på den så jag skulle höra om jag fick sms.

”Hörru, kan du inte ta den där klänningen vi köpte innan du hamnade i koma? Den är ju skitsnygg på dig.” frågade Caitlin försiktigt. Jag tittade på henne i en bråkdel av en sekund innan jag kom på vilken klänning det var hon menade. Den hade jag helt glömt bort. Jag funderade en stund på var den hade tagit vägen innan jag ställde mig på knä bredvid sängen och drog fram en stor väska som låg därunder. Triumferat drog jag upp klänningen ur den och hängde upp den på en galge för att granska den. Den var otroligt snygg, och jag kunde inte förstå hur jag kunde ha glömt bort den. I grunden var den svart, helsvart, men från midjepartiet upp till brösten var det som om den var revad och det lyste igenom blått. Den satt tight på överkroppen men var pösig över rumpan och låren. Otroligt fantastisk klänning om man frågade mig. Det var definitivt en klänning jag knappast ångrade att jag köpt.

”Den blir ju bra. Och sen dem blåa skorna till, det blåa nagellacket och sen håret utsläppt.” mumlade jag för mig själv. I ögonvrån såg jag hur Caitlin nickade instämmande mot mig och genast gick jag fram till spegeln och började borsta ut håret. Det här skulle bli fantastiskt bra.

[JUSTIN’S PERSPEKTIV]
Tanken från början hade varit att jag bara skulle gå till kiosken och köpa julmusten som Dezzie bad om, men medan jag gick där på trottoaren på väg hem stötte jag på en av grannarna. Den äldre damen längst ner på gatan. Hon stapplade sakta fram med sin hund i kopplet och bärandes på tre matkassar.

”Hej Mrs. Graham. Hur går det för er?” frågade jag försiktigt när vi kom närmare varandra. Den gamla kvinnan tittade upp på mig och man kunde se en tendens till ett litet leende.

”Godkväll Justin.” hälsade hon glatt. Mrs. Graham hade varit den första av grannarna som hälsat på mig och mamma när vi hade flyttat in, men då hade hon haft sin man med sig som gått bort någon månad innan jag träffade Dezzie.

”Vill du ha hjälp att bära?” frågade jag och log frågande mot henne. Hon gav mig ett tacksamt leende tillbaka innan hon räckte över två av påsarna.

”Du är en ängel Justin, tack så mycket.” tackade hon och jag log glatt. Jag älskade att hjälpa folk, det hade jag alltid gjort. Särskilt underbart var det att hjälpa äldre människor, för dem var oftast så mycket mer tacksamma än tonåringar till exempel. Jag slängde en blick på armbandsuret jag hade runt handleden och hoppades att Dezzie inte skulle bli fundersam över var jag hade tagit vägen. För att vara på den säkra sidan skickade jag iväg ett snabbt sms till henne om att jag skulle bli sen men att jag skulle smsa när jag var på väg hem.

”Hur går det för dig nuförtiden Justin? Du hörs överallt på radion och syns överallt på televisionen.” började Mrs. Graham och jag skrattade lite lätt innan jag började uppdatera henne om hur saker och ting gick medan vi började gå mot hennes hus.

[DESTINY’S PERSPEKTIV]
”Wow! Du ser otrolig ut Dezzie!” hörde jag en röst bakom mig och jag vände huvudet mot dörren för att möta Christian med blicken. Han stod i dörröppningen och tittade på mig med stolt blick. Jag reste mig upp från skrivbordet, där jag ställt en spegel som jag använde när jag sminkade mig, och vände mig mot honom.

”Verkligen? Det är inte för mycket?” frågade jag försiktigt och snurrade ett varv. Han skakade på huvudet medan han kom närmare. Han tog min hand och snurrade runt mig ett par gånger.

”Nej, det är definitivt inte för mycket. Justin kommer inte kunna släppa dig med blicken ikväll.” log han och jag skrattade tacksamt. Han hade alltid varit som en lillebror för mig, men nu var han längre än mig och han betedde sig som en storebror, så jag antog att jag snart skulle börja se honom som en också. Jag öppnade munnen för att säga någonting men min mobiltelefon avbröt mig och jag tog upp den för att se vem som hade skickat sms till mig. Det var Justin, han var på väg hem. Jag visade det för Christian och han nickade ivrigt. Han älskade att jävlas med Justin lika mycket som jag, men jag hade fått reda på att han älskade att jag jävlades med Justin ännu mer än när någon annan gjorde det. Han påstod att jag var den enda som var på hans nivå. Det roliga var att han säkerligen hade rätt.

”Dezzie! Justin går där borta!” ropade Caitlin från undervåningen och jag slängde en sista blick i spegeln innan jag drog med mig Christian ut ur rummet och släckte lampan. Vi trevade nerför trappan tillsammans för att inte ramla då hallen också var nedsläckt. När vi kom ner möttes vi av Caitlin som tände ljusen från hallen och in till matrummet. Det var meningen att hela huset skulle vara nedsläckt och sen endast en gång av levande ljus från hallen in till matrummet där vi alla skulle sitta runt bordet som var upplyst av ljus i olika sorter. När vi kom in i matrummet för att sätta oss ner stannade jag till och granskade rummet. Caitlin, Johanna och Christian hade gjort ett jättebra jobb med allting. Det var dukat fint runt bordet, maten stod framme och den var fortfarande varm. Rummet var upplyst av levande ljus och det doftade underbart.

”Wow...” utbrast jag och Caitlin skrattade åt mig innan hon sa åt mig att skynda mig att sätta mig vid bordet. Ytterdörren öppnades och vi satt allihop knäpptysta på våra platser medan vi hörde nätta steg och Justin tittade fram bakom väggen. Jag log brett mot honom när han såg vilka som satt runt bordet.

”Hej älskling.” hälsade jag roat när ingen sa något. Hans blick mötte min och jag reste mig upp och gick fram till honom. Hans blick flyttades från mina ögon till min kropp. Han höjde ett ögonbryn mot mig innan han återigen såg in i mina ögon.

”Wow! Du ser fantastisk ut!” utbrast han och granskade mig igen. Jag log generat innan jag tryckte mina läppar mot hans. Han besvarade kyssen och elektriska blixtar av lust for genom kroppen på mig från honom. Jag backade undan och vände mig mot dem andra så att han skulle vända uppmärksamheten mot något eller någon annan än mig. Jag kände hans blick i sidan medan jag mötte Christian’s blick. Hans läppar formade orden I told you so följt av ett brett leende. Efter att ha harklat mig lite gick jag till min plats igen och satte mig. Justin var inte långsam att följa efter och satte sig sedan på den tomma stolen vid bordet.

”Så, har jag missat någonting eller något? Vad är det för dag idag? Ska vi någonstans?” utbrast han och jag flinade diskret. Det tog längre tid innan reaktionen kom än vad jag hade väntat mig.

”Vadå? Är det omöjligt att äta en middag tillsammans utan att det ska vara någonting stort?” frågade Caitlin och lät nästan lite stött. Justin satte upp händerna i en försvarande gest.

”Nej. Nej, jag menade inte så…” började han men Caitlin avbröt honom genom att skratta.

”Det vet jag väl.” flinade hon innan hon blinkade åt honom. Vilket följdes av en typisk Justin-handling, han himlade med ögonen.

”Nej, du har inte missat någonting älskling. Vi ville bara äta middag tillsammans allihop och… Vi kunde inte undgå att göra det till en överraskning för dig.” förklarade jag oskyldigt medan jag öppnade flaskan med Coca Cola och hällde upp i mitt och Justin’s glas innan jag skickade vidare drickan till Caitlin.

”Naturligtvis inte. Jag känner dig baby, du är inte det minsta oskyldig någonsin så försök inte låta oskyldig. Du vet vad som hände tidigare idag.” påpekade han och flinade mot mig. Nu var det min tur att himla med ögonen, men sen började jag skratta istället. Blickarna vändes mot mig och jag på Justin innan jag låtsades som ingenting. Även om jag och Caitlin kunde berätta allt för varandra, så var det en del jag höll inom mig, för hennes skull för hon ville inte veta någonting om mitt sexliv. Det hade hon gjort klart för mig ett antal gånger, och jag klandrade henne inte precis.

”Vad säger ni, ska vi hugga in?” frågade Caitlin för att överlappa Justin’s ord. Jag var rätt säker på att hon fattade vad det var som hade hänt, hon var ju inte direkt korkad. Dem andra instämde och det började klinga i tallrikar och bestick när folk hällde upp mat på tallrikarna. Jag var lite osäker på om dem skulle gilla maten, men utifrån deras miner när dem smakat, så hade jag inte direkt behövt oroa mig särskilt mycket. Det verkade som om dem tyckte att det smakade bra, så jag kände mig rätt stolt över att jag lyckats. Jag var stolt över att vi hade lyckats med allting, även om vi hade hanterat allting impulsivt och improviserat ihop den här överraskningen. Nu var det dock bara det sista kvar, den verkliga överraskningen, den stora överraskningen. 

---

---

Äntligen, eller vad säger ni luvies?

Kik: madelenemoren

Jag ber extremt mycket om ursäkt sötnosar.. Jag vet att det tar tid innan nästa kapitel kommer och det beror på att jag inte är helt och hållet säker på hur jag ska formatera kapitlet. Jag har en liten idé, men jag finurlar på det rätt mycket, faktiskt mer eller mindre hela tiden..

Men ha tålamod mina små änglar, nästa kapitel kommer komma så snart som möjligt, och det kommer vara låååååååååååååååååååååångt ;) Bara för er skull :D

Puss på er allihop <3

 

”De är väl bara att köpa lite allt möjligt, och mycket av det, för då vet vi att vi har hemma om vi faktiskt skulle få oväntat besök någon gång.” föreslog jag och efter att Justin hade funderat ett tag så nickade han instämmande.

”Det tycker jag låter som en bra idé, så nu kör vi.” sa han och började plocka ner chipspåsar från hyllorna.

---

---

”Älskling? Du har telefon!” hörde jag Justin ropa ifrån vardagsrummet men jag ignorerade det, jag skulle precis börja laga mat. Pattie var ute med sina tjejkompisar så det skulle bara vara jag och Justin som skulle äta, och då jag var den som faktiskt kunde laga mat av oss två, så stod jag helt enkelt i köket och finurlade på vad vi skulle äta.

”Dezzie? Du har telefon.” hörde jag Justin’s mjuka röst bakom mig, och när jag vände mig om stod han en halvmeter ifrån mig med sin telefon sträckt till mig. Försiktigt tog jag den och satte den mot örat utan att se vem det var som sökte mig.

”Hallå?” svarade jag och vände mig mot kokboken som låg på bänken. Justin ställde sig bakom mig och la sina armar runt mig.

”Aye! Varför svarar du inte på sms för? Jag har försökt få tag på dig hur länge som helst!” påpekade Caitlin bittert och jag skrattade mjukt åt henne.

”Du vet, det finns någonting som heter att ringa. Du kan inte skicka sms och förvänta dig att jag ska höra det varenda gång. Det är för få vibrationer för att jag ska uppfatta det.” skrattade jag och hörde hur Caitlin suckade mig i örat.

”Hm. Sant. Men i alla fall. Svara på mitt sms bara. Puss hej.” sa hon innan hon skyndade sig att lägga på. Jag stod tyst kvar ett tag innan jag gav tillbaka telefonen till Justin. Han tittade på mig med en förvånad blick men jag ryckte bara på axlarna.

”Hon ville att jag skulle kolla min telefon.” informerade jag honom och det gjorde bara att han såg ännu mer förvirrad ut. Ungefär lika förvirrad som jag kände mig. Jag suckade innan jag vände mig mot kokboken igen.

”Älskling, vad ska vi äta?” muttrade jag hjälplöst. Jag avskydde att inte ha någon fantasi. Jag vände mig mot min fantastiska pojkvän och spände blicken i honom. ”Säger du pizza eller McDonalds så lovar jag att jag stryper dig.” hotade jag och genomborrade honom med min blick. Han satte automatiskt upp händerna i luften som för att visa att han inte tänkte bråka med mig.

”Jag hade tänkt säga kyckling, men en utskällning fick man sig minsann.” flinade han innan han kysste mig hårt. Jag smälte lite och log mot honom när han backade undan. Kyckling var inte en dålig idé, det kunde jag faktiskt erkänna, men det fanns så otroligt många olika sorters rätter som hade med kyckling att göra. Då var ju bara frågan vad man skulle välja.

”Utskällning var väl ändå att ta i?” skrockade jag oskyldigt och var precis på väg att vända mig mot kokboken igen för att slå upp kapitlet om olika kycklingrätter när jag kände ett par starka armar som tog tag i min rumpa och lyfte upp mig på köksbänken. Jag vände en road blick mot Justin, som log skarpt mot mig.

”Ungefär lika oskyldigt som det där?” frågade han och försökte låta så oskyldig han bara kunde. Hans försök fick mig att skratta. Nog kunde han låta oskyldig ibland, men inte när hela hans kropp var fylld av lust. Det syntes i hans blick, det märktes på hans sätt att hantera saker, och framför allt märktes det på hans plötsliga spontanitet som kunde komma fram under olika tillfällen. Det märktes däremot att han tyckte det var extremt skönt med en kväll utan hans mamma. Vi var sällan helt ensamma längre och Pattie reagerade ibland på att vi gick och la oss så tidigt, en helgdag.

”Älskling, i det här tillståndet finns det ingenting som heter oskyldighet för dig.” viskade jag sanningsenligt i hans öra. Han drog mig närmare sig och jag log roat. Jag älskade att göra det jobbigt för honom, även om det egentligen inte var en elak tanke, men det var alltid roligt att se hur länge han kunde hålla sig. Testa gränser var något jag alltid hade varit duktig på, och det var jag till och med ganska så stolt över. Däremot verkade det som att hans gräns redan var korsad för han tryckte sina perfekta läppar mot mina och elektriciteten spred sig i kroppen på mig precis som om jag blivit träffad av blixten. Utan att släppa mina läppar med sina lyfte han ner mig från bänken och bar mig ett par steg därifrån. Jag brydde mig inte särskilt mycket vart vi skulle hamna, förrän jag hamnade på någonting hårt. Jag sneglade bredvid mig och insåg till min förvåning att jag låg på rygg på köksbordet. Hade inte Justin distraherat mig och fått mig att tänka på annat så hade jag börjat skratta, för Pattie skulle inte bli särskilt glad om hon fick reda på vad som var på väg att hända på hennes fina köksbord, men det var inte längre någonting jag brydde mig om för jag fick någonting helt annat att koncentrera mig på. 

”Hej. Deztiny Wallie.” hälsade jag när hon tagit min hand i sin. Hon besvarade prövande mitt leende.

”Hej. Johanna, Johanna Kulojärvi.” hälsade hon tillbaka.