Where are you now - Kapitel 231
”Nej, det är bäst att vi går in, innan man fryser ihjäl härute.” påpekade Caitlin och började gå hemåt. Christian, Johanna och Ryan följde efter henne efter att dem sagt hej då ytterligare en gång, men nu var det annat som fyllde mina tankar för att egentligen riktigt registrera det. Det var någonting med Caitlin, någonting som inte stämde. Snabbt slängde jag en diskret blick mot Justin, som också såg ut att ha tappat bort sig i tankar. Frågan var vad det var med dem två. Dem var lika tysta och fundersamma båda två, och såg varken på varandra. Jag fick en skum känsla av att någonting hade hänt, och att jag inte hade någon aning om vad, för att jag varit för uppslukad med någonting annat.
Med trötta steg gick jag uppför trappan som ledde till mitt och Justin’s rum. Nog för att det hade varit en kul kväll, men efter koman verkade inte mina leder riktigt tycka om kyla så hela min kropp kändes låst och stel, och det kändes som om kroppen inte riktigt hängde med i alla lägen.
”Hur är det älskling? Har du ont?” frågade Justin när jag kom in i sovrummet. Utan att titta på honom skakade jag bara på huvudet medan jag gick bort till garderoben för att ta av mig klänningen och skorna. Jag kunde känna hans blick i ryggen, men struntade i den för tillfället. Just nu var jag mer koncentrerad på att få av mig skorna än någonting annat, så jag märkte inte ens att han stod bakom mig när jag plötsligt kände hans händer i nacken. Skrämt hoppade jag till lite när hans varma fingrar nuddade min hud, men jag lugnade mig lika fort igen. Det var ju ändå bara Justin, och han var ingenting att vara rädd för.
”Jag ser att du har ont, varför förnekar du det?” frågade han envist när han drog ner dragkedjan på min klänning. Utan att säga någonting drog jag sedan av mig den och hängde den på galgen den tillhörde för att sedan placera den på sin plats i garderoben. När jag vände mig mot min enda kärlek stod jag bara i bh och trosor, och jag granskade honom med uppriktig blick.
”Det har blivit en vana.” svarade jag sammanbitet. Jag tyckte inte om att medge att jag hade ont, särskilt inte för Justin av någon anledning. Han tittade på mig med orolig blick och även om jag inte sa någonting mer visste jag precis vad som snurrade i hans huvud.
”Varför säger du ingenting? Mig behöver du inte låtsas runt.” påpekade han tyst och jag suckade lågt, nästan ohörbart.
”Jag vet att jag inte behöver låtsas runt dig, men det har blivit en vana att aldrig medge att jag har ont och att aldrig erkänna vart jag har ont. Det är lättare att genomlida smärtan om jag får genomlida den ensam.” svarade jag uppriktigt medan han granskade mitt stela ansikte. Jag funderade på om jag på något sätt skulle kunna få honom att sluta oroa sig för mig, och log ett triumferande leende. Jag tryckte mina kalla läppar mot hans varma och försökte skicka iväg den mäktigaste elektriska stöt jag någonsin skulle lyckas framkalla. Motvilligt och förvånat kysste han mig tillbaka, tills han mjuknade en aning och la sina händer mot mina kinder. Det tog dock inte lång tid innan han förflyttade dem ner till mina höfter, där dem placerade sig på exakt rätt plats så det nästan kändes som om vi matchat ihop två klossar i Tetris.
Förlåt luvies! För allt!
”Hur är det älskling? Har du ont?” frågade Justin när jag kom in i sovrummet. Utan att titta på honom skakade jag bara på huvudet medan jag gick bort till garderoben för att ta av mig klänningen och skorna. Jag kunde känna hans blick i ryggen, men struntade i den för tillfället. Just nu var jag mer koncentrerad på att få av mig skorna än någonting annat, så jag märkte inte ens att han stod bakom mig när jag plötsligt kände hans händer i nacken. Skrämt hoppade jag till lite när hans varma fingrar nuddade min hud, men jag lugnade mig lika fort igen. Det var ju ändå bara Justin, och han var ingenting att vara rädd för.
”Jag ser att du har ont, varför förnekar du det?” frågade han envist när han drog ner dragkedjan på min klänning. Utan att säga någonting drog jag sedan av mig den och hängde den på galgen den tillhörde för att sedan placera den på sin plats i garderoben. När jag vände mig mot min enda kärlek stod jag bara i bh och trosor, och jag granskade honom med uppriktig blick.
”Det har blivit en vana.” svarade jag sammanbitet. Jag tyckte inte om att medge att jag hade ont, särskilt inte för Justin av någon anledning. Han tittade på mig med orolig blick och även om jag inte sa någonting mer visste jag precis vad som snurrade i hans huvud.
”Varför säger du ingenting? Mig behöver du inte låtsas runt.” påpekade han tyst och jag suckade lågt, nästan ohörbart.
”Jag vet att jag inte behöver låtsas runt dig, men det har blivit en vana att aldrig medge att jag har ont och att aldrig erkänna vart jag har ont. Det är lättare att genomlida smärtan om jag får genomlida den ensam.” svarade jag uppriktigt medan han granskade mitt stela ansikte. Jag funderade på om jag på något sätt skulle kunna få honom att sluta oroa sig för mig, och log ett triumferande leende. Jag tryckte mina kalla läppar mot hans varma och försökte skicka iväg den mäktigaste elektriska stöt jag någonsin skulle lyckas framkalla. Motvilligt och förvånat kysste han mig tillbaka, tills han mjuknade en aning och la sina händer mot mina kinder. Det tog dock inte lång tid innan han förflyttade dem ner till mina höfter, där dem placerade sig på exakt rätt plats så det nästan kändes som om vi matchat ihop två klossar i Tetris.
Förlåt luvies! För allt!
Jag har återhämtat mig från operationen, men jag har flyttat så jag har inget internet D:
Fast, som tur för er så är jag hos min faster i Helsingborg just nu (sjuuuuukt fint) ett par dagar, och här har jag internet, så jag ska försöka skriva så mycket jag kan! :)
Finns det någon/några här som bor i Helsingborg? Som vet ställen jag måste besöka innan jag åker hem? :) Känns som om de är så mycket att se :P
Iallafall, de här kapitlet blev jättekort, men jag ska börja skriva på nästa nu också. Tror jag behövde slänga ut ett kapitel för att motivera mig själv till att fortsätta, så ni får mer än gärna kommentera :) <3
Pussisar <3
