Bieber Cash

Hej my sweet angels <3

Taggade inför sneak peek'en av nästa novell som jag kommer skriva på efter WAYN är avslutad? :)

Vill ni veta vad den heter? ;) <3

TAMNOK = There's a me no one knows

Here we go, här kommer första kapitlet ;) <3

---

---

"Sista varvet nu, bro! Ta det lugnt, you've got this!" hörde jag Mikes entusiastiska röst få fram genom snäckan jag hade i det högra örat. Han var ett bra stöd, och han visste precis allt om allting, kändes det som i alla fall.

"I've got this! This is my dance!" svarade jag och flinade brett. Mike var urspringligen från Los Angeles, och därför bröt han ganska mycket på engelska, även om han bott i Sverige i säkert 20 år. Det var alltid lättast att prata engelska med honom, för då förstod han precis vad jag pratade om.

"Aye, Sullivan gasar upp, han tänker inte ge sig lika lätt den här gången." hörde jag Alex säga till mig. Jag slängde en blick i backspegeln och såg hur den mörkt blåa bilen kom närmare mig. Sullivan, eller Steve, som föraren hette, hade alltid försökt slå mig under varje lopp han var med i. Tydligen spelade segern ingen större roll för honom, bara han kom före mig. Det komiska var att han skulle bli ännu surare när han förlorade, om han visste att han tävlade mot en tjej. Det var det nämligen ingen som visste.

"Hold on tight, guys! It's time to play!" flinade jag för mig själv innan jag avsiktligen släppte förbi honom, medan jag låtsades som om han körde om av egen maskin. När han körde om såg jag hur han slängde en blick mot mig, och hade inte visiret varit svart, hade jag nog sett ett hånleende därbakom.

"And here we go again! Damn it, bro, can't you just win the damn race without playing with the others? It's not very nice you know!" hörde jag Alex muttra till mig. Det var alltid lika roligt att leka med mina motståndare. Särskilt när de trodde att de hade segern i händerna, och precis innan de passerat mållinjen så har jag hunnit före med några centimeter. Jag hade aldrig varit särskilt intresserad av att vinna, jag tävlade för att jag tyckte att det var roligt, och för att jag tydligen var hyffsat duktig på det.

"Oh, come on, Alex! This is fun, you know it is!" skrattade jag som svar medan jag lekte med gasen på den lysande gröna bilen. Lugnt lät jag bilen öka takten och vi hamnade jämsides med Sullivan. Snabbt slängde jag en blick mot den stora visningsskärmen i mitten av arenan och såg att uppmärksamheten låg mellan de två ledande bilarna, den gröna och den blåa, jag och Sullivan.

"Aye! Sluta lek och avgör om du tänker vinna eller inte. Jag vet att du älskar att retas med Sullivan, men han förtjänar inte att göras till åtlöje, igen." morrade Alex i snäckan och jag suckade mjukt. Han hade rätt. Eftersom att Sullivan störde sig så mycket på att jag ständigt kom före honom, så var det ju extra roligt att retas med honom.

"May I do one last thing against him? Please? Then I promise I'll stop being his little personal demon!" bad jag tillbaka. Jag hörde hur både Mike och Alex utbytte några ord innan jag fick ett muntert svar tillbaka från Mike.

"Go for it! Make it a success he will never forget!" skrattade han och jag kunde höra att även Alex skrockade lågt. Även om Mike var den äldste i vårt lilla team, på inte fler än fem personer, så var Alex den förnuftiga och seriösa bland oss.

"I'll try!" svarade jag bara innan jag låtsades ge upp. Jag skulle inte bara ge Sullivan något att komma ihåg, utan även åskådarna runtomkring. Jag var inte säker på om det skulle fungera, för det hade aldrig gjorts förut, åtminstone inte under en tävling, men jag var tvungen att testa, för det kunde bli rätt kul att se hans ansikte, om det fungerade. Jag lät bilens hastighet sakta av, medan Sullivan gasade på lite till, för att göra avståndet mellan oss tydligare. Jag log snabbt för mig själv innan jag bromsade hårt, svängde om bilen och sedan växlade om till backen. Snabbt gasade jag upp, och jag kom närmare och närmare Sullivan, baklänges. När jag snabbt backade upp jämsides med honom var det inte långt kvar till mållinjen, så jag brydde mig inte om att retas mera, utan jag gasade snabbt förbi honom och kom över det vita sträcket en halvmeter innan Sullivan kom efter.

"How long have we been doing this? Almost six month, right?" frågade Mike medan jag lugnt rätade upp bilen och saktade av farten på ännu ett varv.

"Yeah, I think it's something like that. Why?" frågade jag mjukt medan jag drog ut min mobiltelefon ur handsfacket för att se om jag fått några meddelanden eller om någon ringt mig. Naturligtvis var jag lika eftertraktad som jag brukade vara på helgen, särskilt när jag tävlade, även om ingen visste om det.

"Exactly! Six month, and you have never talked about doing something like this!" utbrast han och jag log mjukt för mig själv. Det var extremt svårt att tänka sig att han var över 50 år gammal. Psykiskt sätt hade han nog aldrig lämnat 20-årsåldern.

"Sorry, I came up with it earlier today. I didn't think it was even possible, until just a few seconds ago. I'm glad it worked out though!" svarade jag medan jag svängde in till depån och slutligen stannade bilen vid vårt team. När jag spänt loss mig och slutligen klev ur bilen möttes jag av klappande händer från Alex, Mike, Marcus och Philip, de fyra killarna som utgjorde vårt lilla team, plus mig.

"Vilken härlig show! Skynda dig in i bussen och byt om så att du kan visa dig på prisutdelningen, den börjar snart. Vi fixar bilen." log Philip och log snabbt mot mig innan han skyndade sig iväg mot den varma bilen, med Mike och Marcus efter sig. Alex följde med mig till bussen, som inte stod långt ifrån depån.

"I garderoben står det ett par nya stövlar, en nytvättad dräkt och den motivlackerade hjälmen. Jag väntar här på dig." sa Alex snabbt när vi kommit in i den svarta bussen. Jag nickade lugnt medan jag drog av mig hjälmen och släppte lös det långa, blonda håret från den slarvigt hopsnörda knuten bak i nacken. Det var alltid en lika befriande känsla att ta av sig tävlingskläderna. Jag hade tre uppsättningar med tävlingsdresser, och sen hade jag två uppsättningar med andra dresser, som jag använde när jag stod på prispallen. Varför jag alltid bytte visste jag inte riktigt, det bara blev så.

"I'm done!" sa jag när jag mötte Alex utanför mitt lilla rum jag hade i bussen. Han nickade och tog emot hjälmen jag höll mot honom, så att jag skulle kunna sätta upp håret i en hårdare knut.

"Så, Mike hänger med upp som vanligt eller?" frågade jag när jag satte på mig den svarta hjälmen med olika motivlackeringar. Mike var den som förde min talan när det var något jag behövde säga. Vi hade haft den dealen när han började träna mig. Jag ville inte förlora mitt vanliga liv, trots att det var ett fattigt liv, så när jag började tävla så gjorde vi det som anonym. Tills pressen kommit på ett alias för mig.

"Ja, det gör han ju alltid, och idag är nog inget undantag. Det är rätt bra att han har kontakter, annars hade du nog aldrig kommit särskilt långt utan att visa ditt ansikte och bekänt vem du är." pratade han på och jag log för mig själv under hjälmen. Mike hade hur mycket kontakter som helst, överallt, till allt. Det var helt sjukt egentligt, men vad kunde man förvänta sig egentligen av en kille som tävlat hur mycket som helst i raceing? Han hade varit en av de bästa när han körde, men sen hade han bara slutat, på toppen av allt. Varje gång jag frågat honom om det så svarade han bara att man ska sluta när det går som allra bäst.

"Okay, are you done? I'd like to ask you something before we go up there." sa Mike när vi kom närmare. Jag öppnade visiret och gav honom en frågande blick. Han såg sig omkring för att se om det var någon i närheten som inte tillhörde teamet, vilket det inte var.

"My old buddy called me, you know, Leonard?" började han medan han granskade mig. De andra killarna såg lika förvirrade ut som jag gjorde, så de hade inte heller någon aning om var han ville komma med det här. Han brukade alltid spara allting till efter tävlingarna var avslutade och vi var på väg hem igen.

"Yeah, the guy who was in your crew, the younger one." svarade jag försiktigt. Utan att egentligen tänk på det hade jag memorerat varje namn som Mike någonsin nämnt. Jag visste inte varför, men jag hade alltid varit bra på namn.

"Yeah, that's him. Well, he has been watching you on the internet, from what he said, you are all over the YouTube. Anyway, he has invited you, and the crew, to come to New York. He wants to see if you are as good as the videos say." förklarade Mike och jag blinkade till av förvåning. Att köra runt i Sverige var en sak, det var liksom... Hemma på något sätt. Däremot att lämna landet och köra någon annanstans, utan att folk jag kände kom på mig med det, det var lite skrämmande faktiskt.

"Varför vill han veta om jag kör lika bra som på videorna?" frågade jag oförstående och brydde mig inte om att ta det på engelska, han förstod mig ju ändå. Han log mjukt mot mig.

"Well, you are good; no one can tell you anything else! He thinks you're terrific, and he wants to work with you. He has more contacts than I do, so you would be able to go far. It would be a great opportunity for you to leave Sweden and start competing for real." svarade han och såg entusiastisk ut. Jag skruvade lite på mig, det var ganska inbjudande, och jag avböjde aldrig en utmaning, men det fanns ju fortfarande komplikationer.

"And what am I supposed to tell the school, my parents, my friends?" frågade jag oundvikligt. Ingen av de nämnda hade någon aning om det dubbelliv jag levde, inte ens mina föräldrar.

"Well, let me deal with that. Just tell me if you're interested, and I'll fix the rest." log han och jag funderade en stund. Om det gick att lösa alla motgångar, så skulle det ju inte vara en särskilt dum idé. Faktiskt en ganska kul grej. Det var ju inget stort än så länge, just nu skulle jag ju bara visa hur jag körde, så fick vi se hur det blev med resten sen. Jag slängde en blick mot resten av killarna, som alla tittade på mig med hoppfulla blickar.

"Seems like we're going to New York, guys!" svarade jag till slut med ett leende på läpparna. Philip, Marcus och Alex skrattade glatt och gjorde alla en varsin high five med mig medan Mike om möjligt såg ännu gladare än han någonsin gjort. Det såg nästan ut som om han inte riktigt visste var han skulle ta vägen någonstans, och det syntes lång väg att han var gladare över det här än någon annan kunde vara.

"Okay, let's do this!" svarade han och började gå mot den lilla scenen där prisutdelningen skulle äga rum. Jag följde efter honom med lätta steg medan jag snabbt drog ner visiret för att gå in i min tystlåtna, anonyma roll, och låta Mike sköta allt snack, som vanligt.

---

---

Där...
Vad tror ni luvies?
Kan det bli en bra story att slåss om första platsen från WAYN? ;)
Kommer TAMNOK konkurera ut WAYN och bli ännu bättre? ;)
Vad tror ni? :P

Please, my sweet angels, tala om för mig vad ni tycker :) <3

Vi stod i den långa kön och väntade. Jag, min bästa vän och några utav hennes kompisar. Vi hade stått i den långa kön bland massa andra glada, gråtande, skrattande, nervösa tjejer iklädda shorts och Justin Bieber-tröjor, och några få killar länge nu. Några av dem hade skrivit Belieber, Justin Bieber, SWAG och liknande på sina ansikten och kroppar. Vi stod och pratade om hur kul det skulle bli och vilken once in a lifetime chans det här var för oss, och vi alla var lika glada och hyper.

”Vad tror ni han kommer tycka om oss?” hörde jag en tjej, med brunt hår uppsatt i en hästsvans, bredvid oss fråga sina kompisar som alla började tjuta och prata i mun på varandra av upphetsning. Jag började fundera på hennes fråga, men kom inte på något vettigt svar. Justin förvånade mig oftast med vad han tyckte, tweetade och sa, så jag kunde inte ens försöka komma på vad han skulle tycka eller tänka om oss. Mina tankar väcktes av att folk runt omkring oss började skrika och kön började röra på sig.

*

Efter nästan en timme till av väntande var vi inne i arenan och skulle hitta till våra platser.

”Mikaela, jag vågar knappt tro på att det här faktiskt händer.” viskade min bästa vän Elena till mig och krokade sin arm i min innan hon log stort.

”Elena…” sa jag och väntade tyst tills hon vände sina gröna ögon mot mig. ”Tro på det, för det händer.” sa jag till henne och log ett glatt leende samtidigt som jag tryckte till hennes arm lite för att göra det jag sagt tydligare. Med hennes lediga arm strök hon undan en brun slinga ur hennes ansikte och ögon. När hon kollade på mig började hennes ögon fyllas av tårar och hon log stort för att försöka hålla tillbaka dem och vi började skratta båda två. Bakom oss tjöt hennes kompisar av iver och la inte alls märke till var som hände mellan mig och Elena. Jag sneglade på min bästa vän och sen snabbt på hennes kompisar.

”Kom, vi går till toan.” sa jag och började dra henne mot WC-skylten som hängde i taket.

”Aye! Vart ska ni?” skrek Laura bakom oss och viftade med händerna. Jag fnissade åt synen.

”Kommer snart!” svarade jag och drog igen dörren till toaletten. Jag vände mig mot Elena med ett leende som prydde mina läppar.

”Vad?” frågade hon och såg oförstående på mig. Jag sa ingenting utan vände mig mot spegeln och rättade till vad som kändes fel. Mina blåa ögon såg glada och ivriga ut, medan mitt blonda hår låg platt mot mitt huvud. Jag vände tillbaka blicken mot Elena och tog upp kameran. Hon log och ställde sig bredvid mig. Jag grimaserade och klickade på knappen. Det blixtrade till och kameran tog en bild.

”One and the same!” viskade hon och jag log när jag såg bilden. Min blick vändes mot Elena’s reflektion i spegeln och jag log bredare.

”Justin, watch out! Here we come!” sa jag och blinkade mot henne. Vi skrattade båda två och låste sedan upp dörren för att möta upp med hennes kompisar hand i hand. Nu, precis som alltid, var det vi mot världen.

*

När vi satt på de lila stolarna som för idag, eller ikväll, var våra och väntade, iakttog vi den rösa soffan nere på scenen där Justin skulle sätta sig om mindre än en halvtimme. Arenan fylldes hela tiden på med fler skrikande, gråtande och skrattade fans, och ljudnivån steg allt högre och högre. Skulle det vara såhär när Justin kom också? Jag kollade mig omkring och insåg att det skulle bli ännu värre. Vi skulle inte kunna höra ett skit utav vad som sas därnere. Justin skulle intervjuas och sedan uppträda några låtar, Sverige var tydligen först med det här. Lite konstigt, men så var det. Vi skulle få bevittna det, se det, höra det. På något sätt var jag tvungen att få alla att vara tysta, men hur då?

En kvart senare dök Justin upp och arenan blev som galen. Alla stod upp och skrek som galningar. Jag stod också upp, men jag skrek inte. Min mun hade ett för brett leende och jag var alltför chockad för att kunna skrika. Efter vad som känts som en evighet satte sig de flesta ner igen, men det var fortfarande höga skrik som ljöd inne på arenan. Jag stod kvar och stirrade på Justin. Han tittade tillbaka på mig, höjde sin hand och vinkade. Jag log och tittade mig omkring för att se om någon annan lagt märke till det. Några vände sig om mot mig, och blängde på mig, och jag kände hur värmen steg över mina kinder. Jag tittade snabbt ner på Elena, som satt ner, och hon log mot mig.

”Ledsen för det här, om du tycker det är pinsamt.” sa jag innan jag vände upp blicken och mötte Justin’s ögon igen. Man kunde inte se färgen på dem, men jag hade den lena, bruna färgen i huvudet och föreställde mig hur de glittrade, så jag drunknade ändå.

”Aye!” skrek jag så högt jag kunde. De som satt närmast mig, och de inom hörhåll, tystnade och tittade på mig. Alla blickar var olika. Vissa var förvånade, andra irriterade och några såg bara vilsna ut. Tystnaden spred sig runt resten av arenan och det enda som hördes till slut var enstaka viskningar.

”Det här är viktigt för mig…” började jag och såg ner mot Justin som satt och såg sig chockat omkring. ”Jag vill kunna höra vad han säger. Det här är kanske den enda gången jag och mina vänner får chansen att se hans vackra ansikte och höra hans underbara röst. Så snälla, var tysta och låt honom prata. Or I’ll go and sit on his lap.” fortsatte jag och satte mig sedan ner på min stol igen. Justin flinade och satte micken mot munnen.

”I dare you.” sa han innan han höjde och sänkte sina ögonbryn snabbt, samt klappade sig över knät. Jag tittade förvånat på hans hand och på honom medan många runtomkring mig drog efter andan. Det pirrade i hela min kropp av nervositet och adrenalinet var på topp när jag ställde mig upp igen för att gå ner till Justin. Elena puttade till min och tittade in i mina ögon.

”Ska du göra det?” frågade hon med liten röst. Jag nickade och började gå med säkra steg ner mot scenen, den röda soffan och Justin. När jag kom ner stannade en vakt mig och började knuffa mig tillbaka.

”No. Aye! Let her up!” sa Justin och vinkade mot vakten. Han stelnade till och hans huvud gick förvirrat mellan mig och Justin. Med ett prövande leende började jag gå igen och snart stod jag framför honom och möttes av ett leende.

”What’s your name?” frågade han och klappade på sitt knä igen.

”Mikaela.” svarade jag innan jag satte mig ner. Ett skrik hördes och jag stelnade till. Det var Laura som skrikit. Min blick drogs upp mot våra stolar och jag såg hur allihop stod omringade runt någon. Jag kände hur kroppen frös till is, men jag tvingade mig att ställa mig upp. De stod runt min stol och jag bara visste, jag kände på mig att det hade hänt någonting med Elena. Sjukhusmän kom springande och innan jag hunnit reagera var dem borta igen. Männen, Elena och Laura. Jag vände blicken mot Justin och vi satte oss ner igen. Justin hade tydligen rest sig upp när jag gjort det. Jag gjorde ett försök att skaka av mig den frusna känslan, men lyckades inte särskilt bra. Jag kunde inte sluta oroa mig för Elena som antagligen svimmat, men hon hade snabbt fått hjälp och jag kunde inte gå ifrån just nu. Då skulle det börja snackas mer än vad det redan skulle, jag menar, jag var en nobody från Sverige, och jag satt i Justin Bieber’s knä.

*

Intervjun började, men jag lyssnade inte så mycket på vad dem sa. Jag tittade mest på Justin’s läppar. Jag följde varje rörelse han gjorde och jag var alldeles för upptagen med att drunkna i hans vackra, bruna ögon. Runtom i arenan hördes skrik och tjejer från olika håll skrek ”I love you Justin!” och ibland så jag hur han svarade tillbaka, det fick mig att le brett. Han vände sig mot mig och sa någonting. Hans läppar slutade röra sig och han hade ett frågande uttryck i ansiktet. En rysning for genom min kropp och jag fick en känsla av rädsla, osäkerhet och nervositet.

”Ahm, what?” frågade jag och skakade lätt på huvudet. Han och intervjuaren, som hade rödbrunt hår och blodröda läppar, skrattade roat åt min fråga.

”I asked which songs Justin was going to sing for us, and he answered that he didn’t know. So he asked you what you wanted him to sing.” Förklarade intervjuaren vänligt.

”Oh…” sa jag och vände ner blicken medan mitt ansikte blev varmt, och antagligen en aning rött också.

”So, tell me five songs you would like me to sing.” sa Justin och log med hela ansiktet. Leendet var stort och äkta, men såg hans vita tänder och hans ögon glittrade som jag föreställt mig förut. Förhoppningsvis fick någon det här på bild så att jag alltid skulle kunna se hans vackraste jag.

”Ahm, five songs?” frågade jag och han nickade tålmodigt mot mig.

”Up…” började jag och stannade sedan till för att snegla upp mot stolarna som nu var tomma, där jag och Elena suttit innan. Jag tänkte igenom mitt val och granskade sedan Justin’s ansikte.

”Up. Never Let You Go. Where Are You Now, the whole version of it, if you know what I mean. Down To Earth…” jag tystnade och tittade frågande på honom.

“What?” frågade han och nickade uppmuntrande på huvudet för att jag skulle fortsätta. Jag tvekade och skruvade på mig.

”Do you know the song My Deztiny? It’s by Jim Brickman.” frågade jag och höll verkligen mina tummar för att han gjorde det. Till min djupaste lycka nickade han.

”Would you mind singing it?” frågade jag men han skakade bara på huvudet mot mig.

”Thanks.” mumlade jag och kände en klump i halsen. Justin vände sig ifrån mig och mot publiken istället, medan han log.

”Is it okay for you guys if I sing these songs?” frågade han och till svar fylldes arenan av skrik och visslingar.

”Good! Thanks guys! Leggo!” sa han och flyttade smidigt ner mig från hand knä till soffan så att han kunde resa sig upp. Intervjuaren ställde sig upp bredvid honom och började berätta om hans låtar och till sist ’presenterade’ hon honom och introt till Up satte igång. Jag följde alla hans rörelser och moves genom hela låten och när den tog slut så byttes tonerna ut till melodin för Never Let You Go. Återigen började jag känna gråtklumpen i halsen. Jag lyssnade och log så mycket jag kunde medan jag kämpade med att hålla tårarna inom mig. Det här skulle ha varit vår stund, min och Elena’s. Hon skulle ha hört det här tillsammans med mig och vi skulle ha sjungit med, medan våra leenden skulle varit oslagbara. När han avslutat Never Let You Go och Down To Earth började Where Are You Now spela. Då kände jag hur mina förädiska tårar gav vika och började rinna nerför mina kinder. Allt var mitt fel. Elena hade varit här om jag inte gått ner hit. Jag satt och tittade ner på mina händer genom tårarna och lyssnade till Justin’s fina, lena röst när jag kände att någon satte sig bredvid mig i soffan. Jag såg upp och möttes utav ett par gröna ögon som tittade på mig med medlidande men samtidigt road blick. Jag blev så chockad att jag började gråta ännu mera, men jag grät inte bara, jag skrattade också. Jag hoppade närmare Elena och kramade henne hårt, sen satt jag och höll om henne medan vi lyssnade på Where Are You Now och My Destiny. När låtarna var slut kom Justin tillbaka till soffan och tryckte sig ner mellan oss. Intervjuaren frågade några frågor till och sen reste de sig upp och sa tack och adjö. Innan Justin gick ner för att skriva autografer log han mot oss och gav oss en varsin kram. Han doftade för övrigt ljuvligt.

”I hope I’ll meet you two again.” sa han och log, tog våra händer och tryckte till löst som hejdå. Sedan vände han sig om och gick. Jag vände min blick mot Elena, som såg lika förvånad ut över vad som hänt som jag kände mig. Jag kunde inte riktigt få in i huvudet att Justin precis sagt att han ville träffa oss igen. Justin Bieber. Ändå kändes det som om det som hänt inte var en särskilt stor grej. Det var ingen stor grej att Justin Bieber hoppades att han fick träffa oss igen. Det enda som betydde någonting var att vi varit med om det tillsammans. Vi var, och skulle alltid vara, One And The Same.

---

---

Den här novellen tänker inte jag ta åt mig äran utav, inte för fem öre :)
Det är nämligen min bästis, Stephis, som har skrivit den :)
Däremot har jag ändrat lite i den, men jag ska inte ha äran till den alls!

TACK BUTSY FÖR EN AWESOME ONESHOT! <3

Love ya'll <3

Nästa som kommer upp (vet inte när, men stay tuned) kommer vara TAMNOK.... :P Någon som för egen maskin lyckats lista ut vad TAMNOK står för? ;) <3

STAY TUNED LUVIES <3

Med sorgset uttryck låg jag i sängen och stirrade upp i taket. Den sista dagen på sportlovet hade bara börjat och jag önskade att tiden kunde gå fortare så att jag skulle kunna möta Johan vid tåget. Han hade varit i Skåne över helgen, men det kändes som om han varit borta i flera veckor. Min telefon plingade till och jag kastade mig över den. Besvikelsen lös i mina ögon när jag insåg att det bara var en notifikation från Facebook. Jag hade hoppats på ett sms från Johan, där han skrev att han satt på tåget. Naturligtvis skulle han inte sätta sig på tåget än, men ändå. Jag saknade honom.

*

”Nej Linn! Nu får du gå härifrån! Du kan inte ligga härinne och stirra på telefonen. Du är femton, det är meningen att du ska ha kul på dina lov.” morrade mamma åt mig när hon kom in med mina tvättade kläder som hon vikit ihop och lagt i en hög.

”Jag har haft roligt under lovet. Jag har ju i princip bott hemma hos Johan.” mumlade jag till svar och stirrade på henne. Hon gav mig en hård blick och suckade tungt.

”Du är alltid med Johan. Har du glömt bort dina vänner helt?” frågade mamma med lite mjukare röst. Jag log roat.

”Det är väl klart att jag inte har. Vi umgås lika mycket som innan.” svarade jag säkert innan jag vände blicken mot telefonen som pipit till. Jag skulle ta bort Facebook från mobilen, jag fick alltid en massa dryga spelnotifikationer.

”När var du med dem senast?” envisades hon och jag suckade.

”Vi ska träffas idag.” sa jag och mamma stirrade på mig med sin genomträngande blick. Hon trodde inte på mig, det visste jag mycket väl. Utan ett ord gick hon ut ur mitt rum och stängde dörren efter mig. Hennes ord hade fått mig att börja tänka på dem, så jag bestämde mig för att ringa Amanda, en av mina tre bästa vänner. Signal efter signal gick fram, men hon svarade inte. Det var konstigt, Amanda svarade alltid i telefon när man ringde. Istället för att haka upp mig över det slog jag in Sophias nummer istället och väntade på svar, men det var samma sak där. Hennes sockersöta telefonsvarare slog igång. Förvånat klickade jag ner samtalet innan jag slog in Teresas nummer. Signalerna gick fram, men inget svar. Jag var nästan på väg att lägga på när jag plötsligt hörde hennes röst.

”Hallå?” svarade hon och jag andades ut lite.

”Hej Tess. Det är Linn.” sa jag och lutade mig lite tillbaka.

”Åh, hej.” sa hon bara och det blev en konstig tystnad. Det lät precis som om hon inte ville prata med mig, för så brukade hon säga när hon pratade med sin syster eller sin lillebror.

”Ehm, har du lust att träffas?” frågade jag och försökte låta som jag brukade, vilket var svårt.

”Var är Johan då?” frågade hon och jag log mjukt för mig själv, nu var hon sitt vanliga jag igen.

”Åh, han kommer med tåget ikväll. Han smsar sen när han lämnar Skåne. Gud det känns som om det var flera veckor sen vi sågs senast.” skrattade jag och jag hörde hennes skratt i andra änden också, men det lät inte riktigt naturligt.

”Jag är med Amanda och Sophia nu, men du får väl komma över om du vill.” sa hon och jag höjde ett förvånat ögonbryn åt det hon sagt. Var dem alla tre utan att ha frågat mig? Vi brukade ju alltid hitta på någonting alla fyra.

”Visst. Jag kommer om tio minuter.” sa jag osäkert. Utan att få något svar klickade hon bort mitt samtal. Det kändes som om någonting inte var som det brukade.

*

”Hej tjejer.” sa jag när jag kom in på Teresas rum. Hennes mamma hade öppnat dörren för mig och sagt att dem var däruppe, som vi brukade vara när vi var hos Tess. Hennes syskon retade gallfeber på oss allihop så då var det säkrast att hålla sig instängd på övervåningen.

”Åh hej.” sa Tess och gav mig ett svagt leende. Jag satte mig på golvet bredvid Amanda, och lutade mig mot sängen precis som hon gjorde.

”Jag visste inte att ni skulle ses allihop, jag har inte fått något sms.” sa jag för att bryta tystnaden. Sophia fnös lågt och stirrade på mig med bitchig blick.

”Nej, du har inte fått något sms, för vi skickade inget till dig.” svarade hon och jag tittade på henne med frågande blick. Hon hade alltid varit den bitchiga av oss fyra, och hon och jag hade alltid haft våra perioder då vi bråkade om allt, men det här var ju ingen sådan period. Vad var det med henne?

”Varför inte?” frågade jag när hon inte sa någonting mer. Hon skrattade innan hon drog upp sin mobiltelefon ur fickan. Hon höll upp sin iPhone mot mig och visade vår sms-konversation.

”Vad är det med det där?” frågade jag oförstående.

”Åh kom igen Linn! Så fort någon av oss frågat om vi ska hitta på någonting så har du sagt att du ska vara med Johan. Den här helgen, när han äntligen varit borta, så har du bara ignorerat alla sms och alla samtal.” utbrast hon irriterat och jag blängde på henne.

”Jag kände inte för att prata med någon. Jag saknar honom, det måste ni väl fatta?” sa jag men det resulterade i att Sophia började skratta igen, men ett hårt och glädjelöst skratt.

”Nej det förstår vi inte. Ni har varit tillsammans i en månad, inte ett år! Du är femton, inte tjugofem!” skrek hon åt mig.

”Är du avundsjuk eller vad är det frågan om?” morrade jag åt henne men hon fnös bara åt mig igen. Hon var den enda utav oss fyra som inte hade pojkvän. Innan hade hon och jag liksom varit i samma klubb, men så var det ju inte längre.

”Linn, kom igen. Vi är inte avundsjuka på dig för att du har pojkvän, vi är jätteglada för din skull, det är vi verkligen. Men du försvinner Linn. Du hör aldrig av dig om inte Johan ska göra någonting annat och din mamma inte vill att du ska ligga hemma och tjura!” sa Amanda och såg på mig med sorgsen blick. Vad var det frågan om egentligen? Jag var på väg att invända men Sophia tog ordet igen.

”När var sista gången vi gjorde någonting vi fyra, utan att du fört tittat om du ska göra någonting med Johan?” frågade hon spänt och stirrade på mig med hånfull blick. Jag öppnade munnen för att svara, men stängde den lika snabbt igen. Jag hade inget minne utav när vi gjort någonting tillsammans senast. Förut var vi alltid, men det hade förändrats rätt ordentligt de senaste veckorna.

"Precis! Du gör bara någonting med oss när Johan inte kan eller vill. Vi ser dig ju knappt i skolan längre, och vi går ändå samma klass.” muttrade hon och lutade sig tillbaka i sackosäcken hon satt i. Jag vände mig mot Tess och Amanda med en vädjande blick.

”Ni borde ju förstå att man vill umgås med sin pojkvän när man precis blivit tillsammans. Ni var ju också så.” sa jag men dem skakade på huvudet båda två.

”Nej, Linn. Vi försvann inte.” sa Tess och tittade på mig med dött uttryck i ansiktet. Jag vände blicken mot Amanda som såg likadan ut som Tess gjorde.

”Så vad tycker ni att jag ska göra? Dumpa honom bara för att ni inte tycker om honom?” frågade jag och ställde mig upp. Jag tänkte inte ta åt mig av vad dem satt och sa. Jag tyckte inte att jag gjorde någonting fel, dem borde förstå.

”Vi har ingenting emot honom, Linn, om du tycker om honom så gör vi det också. Vad vi vill att du ska göra är att inte försvinna till honom helt, för när du en dag står där efter att ha gjort slut med honom så kommer vi inte finnas här längre.” sa Tess som också ställt sig upp. Jag stirrade på henne med sårat uttryck. Utan ett ord vände jag mig om och gick. Tårarna brände innanför ögonlocken när jag skyndade mig nerför trappan och vidare ut mot dörren. Med ilskna steg började jag gå hemåt medan jag drog upp mobiltelefonen ur fickan.

”Jag som trodde att vi fanns för varandra i vått och torrt!” skrev jag och skickade iväg smset till Tess. Det tog inte lång tid innan det kom ett svar.

”Det gör vi också, nu. Du kan inte fortsätta försumma oss såsom du gör. Det är precis som om vi inte betyder någonting för dig längre. Allt du bryr dig om är Johan. Killar kommer och går Linn!” svarade hon och jag muttrade ilsket för mig själv. Hur kunde hon ens säga så?

”Det där vet du att det inte är sant. Jag älskar er tre mer än någonting annat! Jag har precis träffat en kille som tycker om mig för den jag är och som faktiskt vill vara med mig. Jag har inte samma utseende och personlighet som du och Amanda har. Ni har det lätt för er. Jag måste få försöka ta mig upp i världen jag också.” skrev jag tillbaka och la ner telefonen i fickan på jeansjackan. Jag var arg, sårad och kände mig enormt ensam. Jag behövde prata med någon, få ur mig min ilska och min sorg, men alla jag kunde prata ut ordentligt med var emot mig nu. Telefonen plingade till och jag drog upp den samtidigt som jag öppnade ytterdörren till huset, det hade gått fort hem. Det brukade ta tio minuter men nu hade det tagit typ fem.

”Det är väl klart att vi är glada för din skull, våga inte tro någonting annat! Vi är superglada över att se dig lycklig, men vi vill inte förlora dig till någon kille. Du förändras, även om du inte ser det själv.” skrev hon tillbaka i smset och jag slängde mig på sängen innan jag knappade in ett snabbt svar.

”Jag är fortfarande samma person! Jag är fortfarande samma gamla Linn!” skrev jag tillbaka och torkade mina kinder från tårar. Det tog inte lång tid innan jag hade fått svar.

”Nej, du är inte samma gamla Linn. VÅRAN Linn skulle inte skolka från skolan för att umgås med en kille. VÅRAN Linn skulle inte tillbringa sportlovet utan att höra av sig till någon av oss. VÅRAN Linn skulle inte vilja hitta på någonting bara för att hennes mamma vill det! Jag vet inte vem du är, men jag vill ha tillbaka min Linn!” svarade hon och jag kände hur fler tårar rann nerför mina kinder. Jag hade väl inte förändrats så mycket? Jag var på väg att svara när Tess skickade nästa sms.

”Min Linn skulle inte glömma bort min födelsedag! Ha ett bra liv </3” stod det och jag stirrade förvånat på telefonen. Menade hon allvar? När jag tänkte efter fick jag panik. Jag hade missat att Tess fyllt sexton. Jag hade missat hennes födelsedag. Vi hade känt varandra i tio år, och tills i år hade jag alltid rensat alla mina planer den trettonde februari varje år. Snabbt skrev jag ett panikartat svar.

”OMG! Förlåt! Snälla Tess förlåt mig! :’(” jag väntade på svar från henne men det kom aldrig. Däremot fick jag ett sms från Sophie. Med en suck öppnade jag vår konversation.

”Åh, en gråtande gubbe. Kom igen! Du tror inte att Tess grät under sin födelsedag? Vet du hur svårt det var att försöka trösta henne? Hon fyllde sexton, och hon grät mer än någonsin. Jag hoppas till Gud att du inte har glömt bort er tioårsdag också! Skärp dig Linn!” stod det och jag kände att jag ville kasta någonting i väggen. Jag var en dålig vän. Nej, den förklaringen hjälpte inte ens. Jag var en hemsk vän! Någonting behövde jag göra för att försöka ställa allting till rätta igen. Dem hade rätt, vänner skulle komma först. Hur kunde jag glömt det? Jag tittade på klockan och såg datumet. Fan, vi hade tioårsdag idag. Med en irriterande suck slängde jag mig ur sängen och sprang till garderoben. Hur kunde jag ha glömt det?

*

”Hej. Kan ni ta med er Tess till caféet bredvid dagiset? Jag vet att ni inte vill hjälpa mig, och att jag betett mig illa, men snälla? Jag mår jättedåligt över det här.” sa jag i telefonluren till Sophia.

”Jag gör det inte för din skull, utan för hennes. Vad mer?” frågade hon torrt och jag andades ut lite.

”Säg att ni ska någonstans, jag vet inte var, men berätta inte vart ni ska eller varför. Tack Sophia!” sa jag uppriktigt.

”Jaja, whatever.” svarade hon innan hon la på. Jag andades ut lite innan jag gick in på caféet och satte mig i vårt hörn. Jag var inte helt säker på om hon skulle komma, men jag hoppades. Efter en väntan på tjugo minuter var jag däremot på väg att gå, när jag såg tre tjejer komma in på caféet. Två av dem tittade med sökande blick efter mig, medan den tredje hade en ögonbindel fäst över ögonen. Jag vinkade lite och Sophia drog med sig Tess och Amanda mot hörnet jag satt vid.

”Ring om de är någonting.” sa Sophia till Tess efter att hon satt ner henne på stolen framför mg. Jag nickade tacksamt och dem gick därifrån. Med prövande fingrar började hon knyta loss ögonbindeln och när hon fått av den och fäste blicken på mig så sjönk glädjen i hennes ögon.

”Säg ingenting. Jag vill be om ursäkt Tess. Jag har betett mig illa mot er allihop, men mest mot dig. Det ska bli ändring på det nu, jag lovar.” pratade jag på och tittade på henne med ånger i blicken. Hon rörde inte en min utan satt bara med armarna i kors och stirrade på mig.

”Lova ingenting du inte kan hålla.” muttrade hon hårt och jag suckade. Jag förtjänade allt hon sa, men jag ville att hon skulle lita på mig igen.

”Du om någon borde veta att jag inte lovar saker som jag inte kan hålla.” påpekade jag för henne och såg hur det drog lite i hennes mungipor. Det tog inte många sekunder innan hon släppte fram leendet.

”Jag är verkligen ledsen Tess. För din födelsedag och allting! Jag tänkte att jag kanske kunde få åtgärda dig genom att bjuda dig på en mysig fika? För att fira både din födelsedag och vår tioårsdag.” sa jag och log prövande. Hon log brett innan hon nickade. Vi beställde fika och hon fick två stora presenter, som jag införskaffat flera månader innan eftersom att det var perfekta presenter för henne. I det stora paketet, som hon skulle fått i födelsedagspresent, fick hon tre böcker som hon velat ha, ett kuddfodral som det stod Jag Älskar Dig på och sen en skiva med Paramore, eftersom att hon var helt galen i det bandet. I tioårspresent fick hon en blandskiva, med alla låtar som vi hade tillsammans och som betydde någonting för oss båda två, samt konsertbiljetter till att gå och se Katy Perry, som skulle ha konsert om tre månader.

”Wow! Tack Linn! Det är helt underbart!” utbrast hon och slängde sig om halsen på mig. Jag skrattade roat och kramade henne tillbaka. Det var det bästa med mig och Tess. Vi kunde bråka eller vara osams, men det tog inte lång tid innan vi blev bästa vänner igen. Min telefon plingade till mitt i alltihop och jag drog upp den för att läsa ett sms från Johan. Han skulle rulla in på stationen om en halvtimme.

”Det är okej, du kan gå.” sa hon när jag berättade vad han skrivit. Hennes leende blev lite svagare, även om hon inte försökte visa det.

”Nej, han får vänta. Jag kan träffa honom imorgon. Det här är vår dag.” svarade jag henne och skickade ett enkelt svar till honom är jag skrev att jag var upptagen och att jag inte kunde träffa honom förrän dagen efter.

”Vänner kommer alltid först Tess, det kom vi ju överens om för tio år sedan, kommer du inte ihåg det?” log jag mot henne och det såg nästan ut som om hon var på väg att börja gråta.

”Är min Linn tillbaka?” frågade hon och jag skrattade roat åt henne innan jag nickade.

”Killar kommer och går, men äkta vänner består.” sa jag och hon nickade instämmande till mina ord. Nu var allting som det skulle vara. Jag hade hamnat i en svacka, men hade lyckats balansera upp allting igen, så nu var det som det var tänkt att vara.

---

---

Dagens första oneshot!
Vad tycker ni?
Den är inte Bieber-relaterad, men de är en love story, kinda :P
Bara det att vänskapen väger upp lite mer i den ^^

Men det är så det är, killar kommer och går, men äkta vänner består :)
Har ni varit med om någonting liknande någon gång? :) <3

Love ya'all <3

Jag kommer vara inne på msn idag; så om ni vill chatta, eller säga någonting (eller whatever ^^) så är det bara att adda [email protected] :) <3

'zup mina underbara små änglar?

Helt otroligt alltså! Bieber Cash firar sin första födelsedag idag, och det är någonting jag helt klart tänker dela med er! <3

Ni är anledningen till att Bieber Cash existerar, och att WAYN kommit så långt som den har gjort. Så TACK för er!
Allt som händer idag framföver är på grund av er, och framför allt TILL er! <3

I LOVE YOU ALL SO MUCH!!! <3

Aaaaaaaaaaaaaand.......



Stay tuned my darlings <3