Bieber Cash

Hej my sweet angels <3

Taggade inför sneak peek'en av nästa novell som jag kommer skriva på efter WAYN är avslutad? :)

Vill ni veta vad den heter? ;) <3

TAMNOK = There's a me no one knows

Here we go, här kommer första kapitlet ;) <3

---

---

"Sista varvet nu, bro! Ta det lugnt, you've got this!" hörde jag Mikes entusiastiska röst få fram genom snäckan jag hade i det högra örat. Han var ett bra stöd, och han visste precis allt om allting, kändes det som i alla fall.

"I've got this! This is my dance!" svarade jag och flinade brett. Mike var urspringligen från Los Angeles, och därför bröt han ganska mycket på engelska, även om han bott i Sverige i säkert 20 år. Det var alltid lättast att prata engelska med honom, för då förstod han precis vad jag pratade om.

"Aye, Sullivan gasar upp, han tänker inte ge sig lika lätt den här gången." hörde jag Alex säga till mig. Jag slängde en blick i backspegeln och såg hur den mörkt blåa bilen kom närmare mig. Sullivan, eller Steve, som föraren hette, hade alltid försökt slå mig under varje lopp han var med i. Tydligen spelade segern ingen större roll för honom, bara han kom före mig. Det komiska var att han skulle bli ännu surare när han förlorade, om han visste att han tävlade mot en tjej. Det var det nämligen ingen som visste.

"Hold on tight, guys! It's time to play!" flinade jag för mig själv innan jag avsiktligen släppte förbi honom, medan jag låtsades som om han körde om av egen maskin. När han körde om såg jag hur han slängde en blick mot mig, och hade inte visiret varit svart, hade jag nog sett ett hånleende därbakom.

"And here we go again! Damn it, bro, can't you just win the damn race without playing with the others? It's not very nice you know!" hörde jag Alex muttra till mig. Det var alltid lika roligt att leka med mina motståndare. Särskilt när de trodde att de hade segern i händerna, och precis innan de passerat mållinjen så har jag hunnit före med några centimeter. Jag hade aldrig varit särskilt intresserad av att vinna, jag tävlade för att jag tyckte att det var roligt, och för att jag tydligen var hyffsat duktig på det.

"Oh, come on, Alex! This is fun, you know it is!" skrattade jag som svar medan jag lekte med gasen på den lysande gröna bilen. Lugnt lät jag bilen öka takten och vi hamnade jämsides med Sullivan. Snabbt slängde jag en blick mot den stora visningsskärmen i mitten av arenan och såg att uppmärksamheten låg mellan de två ledande bilarna, den gröna och den blåa, jag och Sullivan.

"Aye! Sluta lek och avgör om du tänker vinna eller inte. Jag vet att du älskar att retas med Sullivan, men han förtjänar inte att göras till åtlöje, igen." morrade Alex i snäckan och jag suckade mjukt. Han hade rätt. Eftersom att Sullivan störde sig så mycket på att jag ständigt kom före honom, så var det ju extra roligt att retas med honom.

"May I do one last thing against him? Please? Then I promise I'll stop being his little personal demon!" bad jag tillbaka. Jag hörde hur både Mike och Alex utbytte några ord innan jag fick ett muntert svar tillbaka från Mike.

"Go for it! Make it a success he will never forget!" skrattade han och jag kunde höra att även Alex skrockade lågt. Även om Mike var den äldste i vårt lilla team, på inte fler än fem personer, så var Alex den förnuftiga och seriösa bland oss.

"I'll try!" svarade jag bara innan jag låtsades ge upp. Jag skulle inte bara ge Sullivan något att komma ihåg, utan även åskådarna runtomkring. Jag var inte säker på om det skulle fungera, för det hade aldrig gjorts förut, åtminstone inte under en tävling, men jag var tvungen att testa, för det kunde bli rätt kul att se hans ansikte, om det fungerade. Jag lät bilens hastighet sakta av, medan Sullivan gasade på lite till, för att göra avståndet mellan oss tydligare. Jag log snabbt för mig själv innan jag bromsade hårt, svängde om bilen och sedan växlade om till backen. Snabbt gasade jag upp, och jag kom närmare och närmare Sullivan, baklänges. När jag snabbt backade upp jämsides med honom var det inte långt kvar till mållinjen, så jag brydde mig inte om att retas mera, utan jag gasade snabbt förbi honom och kom över det vita sträcket en halvmeter innan Sullivan kom efter.

"How long have we been doing this? Almost six month, right?" frågade Mike medan jag lugnt rätade upp bilen och saktade av farten på ännu ett varv.

"Yeah, I think it's something like that. Why?" frågade jag mjukt medan jag drog ut min mobiltelefon ur handsfacket för att se om jag fått några meddelanden eller om någon ringt mig. Naturligtvis var jag lika eftertraktad som jag brukade vara på helgen, särskilt när jag tävlade, även om ingen visste om det.

"Exactly! Six month, and you have never talked about doing something like this!" utbrast han och jag log mjukt för mig själv. Det var extremt svårt att tänka sig att han var över 50 år gammal. Psykiskt sätt hade han nog aldrig lämnat 20-årsåldern.

"Sorry, I came up with it earlier today. I didn't think it was even possible, until just a few seconds ago. I'm glad it worked out though!" svarade jag medan jag svängde in till depån och slutligen stannade bilen vid vårt team. När jag spänt loss mig och slutligen klev ur bilen möttes jag av klappande händer från Alex, Mike, Marcus och Philip, de fyra killarna som utgjorde vårt lilla team, plus mig.

"Vilken härlig show! Skynda dig in i bussen och byt om så att du kan visa dig på prisutdelningen, den börjar snart. Vi fixar bilen." log Philip och log snabbt mot mig innan han skyndade sig iväg mot den varma bilen, med Mike och Marcus efter sig. Alex följde med mig till bussen, som inte stod långt ifrån depån.

"I garderoben står det ett par nya stövlar, en nytvättad dräkt och den motivlackerade hjälmen. Jag väntar här på dig." sa Alex snabbt när vi kommit in i den svarta bussen. Jag nickade lugnt medan jag drog av mig hjälmen och släppte lös det långa, blonda håret från den slarvigt hopsnörda knuten bak i nacken. Det var alltid en lika befriande känsla att ta av sig tävlingskläderna. Jag hade tre uppsättningar med tävlingsdresser, och sen hade jag två uppsättningar med andra dresser, som jag använde när jag stod på prispallen. Varför jag alltid bytte visste jag inte riktigt, det bara blev så.

"I'm done!" sa jag när jag mötte Alex utanför mitt lilla rum jag hade i bussen. Han nickade och tog emot hjälmen jag höll mot honom, så att jag skulle kunna sätta upp håret i en hårdare knut.

"Så, Mike hänger med upp som vanligt eller?" frågade jag när jag satte på mig den svarta hjälmen med olika motivlackeringar. Mike var den som förde min talan när det var något jag behövde säga. Vi hade haft den dealen när han började träna mig. Jag ville inte förlora mitt vanliga liv, trots att det var ett fattigt liv, så när jag började tävla så gjorde vi det som anonym. Tills pressen kommit på ett alias för mig.

"Ja, det gör han ju alltid, och idag är nog inget undantag. Det är rätt bra att han har kontakter, annars hade du nog aldrig kommit särskilt långt utan att visa ditt ansikte och bekänt vem du är." pratade han på och jag log för mig själv under hjälmen. Mike hade hur mycket kontakter som helst, överallt, till allt. Det var helt sjukt egentligt, men vad kunde man förvänta sig egentligen av en kille som tävlat hur mycket som helst i raceing? Han hade varit en av de bästa när han körde, men sen hade han bara slutat, på toppen av allt. Varje gång jag frågat honom om det så svarade han bara att man ska sluta när det går som allra bäst.

"Okay, are you done? I'd like to ask you something before we go up there." sa Mike när vi kom närmare. Jag öppnade visiret och gav honom en frågande blick. Han såg sig omkring för att se om det var någon i närheten som inte tillhörde teamet, vilket det inte var.

"My old buddy called me, you know, Leonard?" började han medan han granskade mig. De andra killarna såg lika förvirrade ut som jag gjorde, så de hade inte heller någon aning om var han ville komma med det här. Han brukade alltid spara allting till efter tävlingarna var avslutade och vi var på väg hem igen.

"Yeah, the guy who was in your crew, the younger one." svarade jag försiktigt. Utan att egentligen tänk på det hade jag memorerat varje namn som Mike någonsin nämnt. Jag visste inte varför, men jag hade alltid varit bra på namn.

"Yeah, that's him. Well, he has been watching you on the internet, from what he said, you are all over the YouTube. Anyway, he has invited you, and the crew, to come to New York. He wants to see if you are as good as the videos say." förklarade Mike och jag blinkade till av förvåning. Att köra runt i Sverige var en sak, det var liksom... Hemma på något sätt. Däremot att lämna landet och köra någon annanstans, utan att folk jag kände kom på mig med det, det var lite skrämmande faktiskt.

"Varför vill han veta om jag kör lika bra som på videorna?" frågade jag oförstående och brydde mig inte om att ta det på engelska, han förstod mig ju ändå. Han log mjukt mot mig.

"Well, you are good; no one can tell you anything else! He thinks you're terrific, and he wants to work with you. He has more contacts than I do, so you would be able to go far. It would be a great opportunity for you to leave Sweden and start competing for real." svarade han och såg entusiastisk ut. Jag skruvade lite på mig, det var ganska inbjudande, och jag avböjde aldrig en utmaning, men det fanns ju fortfarande komplikationer.

"And what am I supposed to tell the school, my parents, my friends?" frågade jag oundvikligt. Ingen av de nämnda hade någon aning om det dubbelliv jag levde, inte ens mina föräldrar.

"Well, let me deal with that. Just tell me if you're interested, and I'll fix the rest." log han och jag funderade en stund. Om det gick att lösa alla motgångar, så skulle det ju inte vara en särskilt dum idé. Faktiskt en ganska kul grej. Det var ju inget stort än så länge, just nu skulle jag ju bara visa hur jag körde, så fick vi se hur det blev med resten sen. Jag slängde en blick mot resten av killarna, som alla tittade på mig med hoppfulla blickar.

"Seems like we're going to New York, guys!" svarade jag till slut med ett leende på läpparna. Philip, Marcus och Alex skrattade glatt och gjorde alla en varsin high five med mig medan Mike om möjligt såg ännu gladare än han någonsin gjort. Det såg nästan ut som om han inte riktigt visste var han skulle ta vägen någonstans, och det syntes lång väg att han var gladare över det här än någon annan kunde vara.

"Okay, let's do this!" svarade han och började gå mot den lilla scenen där prisutdelningen skulle äga rum. Jag följde efter honom med lätta steg medan jag snabbt drog ner visiret för att gå in i min tystlåtna, anonyma roll, och låta Mike sköta allt snack, som vanligt.

---

---

Där...
Vad tror ni luvies?
Kan det bli en bra story att slåss om första platsen från WAYN? ;)
Kommer TAMNOK konkurera ut WAYN och bli ännu bättre? ;)
Vad tror ni? :P

Please, my sweet angels, tala om för mig vad ni tycker :) <3