Bieber Cash

Med sorgset uttryck låg jag i sängen och stirrade upp i taket. Den sista dagen på sportlovet hade bara börjat och jag önskade att tiden kunde gå fortare så att jag skulle kunna möta Johan vid tåget. Han hade varit i Skåne över helgen, men det kändes som om han varit borta i flera veckor. Min telefon plingade till och jag kastade mig över den. Besvikelsen lös i mina ögon när jag insåg att det bara var en notifikation från Facebook. Jag hade hoppats på ett sms från Johan, där han skrev att han satt på tåget. Naturligtvis skulle han inte sätta sig på tåget än, men ändå. Jag saknade honom.

*

”Nej Linn! Nu får du gå härifrån! Du kan inte ligga härinne och stirra på telefonen. Du är femton, det är meningen att du ska ha kul på dina lov.” morrade mamma åt mig när hon kom in med mina tvättade kläder som hon vikit ihop och lagt i en hög.

”Jag har haft roligt under lovet. Jag har ju i princip bott hemma hos Johan.” mumlade jag till svar och stirrade på henne. Hon gav mig en hård blick och suckade tungt.

”Du är alltid med Johan. Har du glömt bort dina vänner helt?” frågade mamma med lite mjukare röst. Jag log roat.

”Det är väl klart att jag inte har. Vi umgås lika mycket som innan.” svarade jag säkert innan jag vände blicken mot telefonen som pipit till. Jag skulle ta bort Facebook från mobilen, jag fick alltid en massa dryga spelnotifikationer.

”När var du med dem senast?” envisades hon och jag suckade.

”Vi ska träffas idag.” sa jag och mamma stirrade på mig med sin genomträngande blick. Hon trodde inte på mig, det visste jag mycket väl. Utan ett ord gick hon ut ur mitt rum och stängde dörren efter mig. Hennes ord hade fått mig att börja tänka på dem, så jag bestämde mig för att ringa Amanda, en av mina tre bästa vänner. Signal efter signal gick fram, men hon svarade inte. Det var konstigt, Amanda svarade alltid i telefon när man ringde. Istället för att haka upp mig över det slog jag in Sophias nummer istället och väntade på svar, men det var samma sak där. Hennes sockersöta telefonsvarare slog igång. Förvånat klickade jag ner samtalet innan jag slog in Teresas nummer. Signalerna gick fram, men inget svar. Jag var nästan på väg att lägga på när jag plötsligt hörde hennes röst.

”Hallå?” svarade hon och jag andades ut lite.

”Hej Tess. Det är Linn.” sa jag och lutade mig lite tillbaka.

”Åh, hej.” sa hon bara och det blev en konstig tystnad. Det lät precis som om hon inte ville prata med mig, för så brukade hon säga när hon pratade med sin syster eller sin lillebror.

”Ehm, har du lust att träffas?” frågade jag och försökte låta som jag brukade, vilket var svårt.

”Var är Johan då?” frågade hon och jag log mjukt för mig själv, nu var hon sitt vanliga jag igen.

”Åh, han kommer med tåget ikväll. Han smsar sen när han lämnar Skåne. Gud det känns som om det var flera veckor sen vi sågs senast.” skrattade jag och jag hörde hennes skratt i andra änden också, men det lät inte riktigt naturligt.

”Jag är med Amanda och Sophia nu, men du får väl komma över om du vill.” sa hon och jag höjde ett förvånat ögonbryn åt det hon sagt. Var dem alla tre utan att ha frågat mig? Vi brukade ju alltid hitta på någonting alla fyra.

”Visst. Jag kommer om tio minuter.” sa jag osäkert. Utan att få något svar klickade hon bort mitt samtal. Det kändes som om någonting inte var som det brukade.

*

”Hej tjejer.” sa jag när jag kom in på Teresas rum. Hennes mamma hade öppnat dörren för mig och sagt att dem var däruppe, som vi brukade vara när vi var hos Tess. Hennes syskon retade gallfeber på oss allihop så då var det säkrast att hålla sig instängd på övervåningen.

”Åh hej.” sa Tess och gav mig ett svagt leende. Jag satte mig på golvet bredvid Amanda, och lutade mig mot sängen precis som hon gjorde.

”Jag visste inte att ni skulle ses allihop, jag har inte fått något sms.” sa jag för att bryta tystnaden. Sophia fnös lågt och stirrade på mig med bitchig blick.

”Nej, du har inte fått något sms, för vi skickade inget till dig.” svarade hon och jag tittade på henne med frågande blick. Hon hade alltid varit den bitchiga av oss fyra, och hon och jag hade alltid haft våra perioder då vi bråkade om allt, men det här var ju ingen sådan period. Vad var det med henne?

”Varför inte?” frågade jag när hon inte sa någonting mer. Hon skrattade innan hon drog upp sin mobiltelefon ur fickan. Hon höll upp sin iPhone mot mig och visade vår sms-konversation.

”Vad är det med det där?” frågade jag oförstående.

”Åh kom igen Linn! Så fort någon av oss frågat om vi ska hitta på någonting så har du sagt att du ska vara med Johan. Den här helgen, när han äntligen varit borta, så har du bara ignorerat alla sms och alla samtal.” utbrast hon irriterat och jag blängde på henne.

”Jag kände inte för att prata med någon. Jag saknar honom, det måste ni väl fatta?” sa jag men det resulterade i att Sophia började skratta igen, men ett hårt och glädjelöst skratt.

”Nej det förstår vi inte. Ni har varit tillsammans i en månad, inte ett år! Du är femton, inte tjugofem!” skrek hon åt mig.

”Är du avundsjuk eller vad är det frågan om?” morrade jag åt henne men hon fnös bara åt mig igen. Hon var den enda utav oss fyra som inte hade pojkvän. Innan hade hon och jag liksom varit i samma klubb, men så var det ju inte längre.

”Linn, kom igen. Vi är inte avundsjuka på dig för att du har pojkvän, vi är jätteglada för din skull, det är vi verkligen. Men du försvinner Linn. Du hör aldrig av dig om inte Johan ska göra någonting annat och din mamma inte vill att du ska ligga hemma och tjura!” sa Amanda och såg på mig med sorgsen blick. Vad var det frågan om egentligen? Jag var på väg att invända men Sophia tog ordet igen.

”När var sista gången vi gjorde någonting vi fyra, utan att du fört tittat om du ska göra någonting med Johan?” frågade hon spänt och stirrade på mig med hånfull blick. Jag öppnade munnen för att svara, men stängde den lika snabbt igen. Jag hade inget minne utav när vi gjort någonting tillsammans senast. Förut var vi alltid, men det hade förändrats rätt ordentligt de senaste veckorna.

"Precis! Du gör bara någonting med oss när Johan inte kan eller vill. Vi ser dig ju knappt i skolan längre, och vi går ändå samma klass.” muttrade hon och lutade sig tillbaka i sackosäcken hon satt i. Jag vände mig mot Tess och Amanda med en vädjande blick.

”Ni borde ju förstå att man vill umgås med sin pojkvän när man precis blivit tillsammans. Ni var ju också så.” sa jag men dem skakade på huvudet båda två.

”Nej, Linn. Vi försvann inte.” sa Tess och tittade på mig med dött uttryck i ansiktet. Jag vände blicken mot Amanda som såg likadan ut som Tess gjorde.

”Så vad tycker ni att jag ska göra? Dumpa honom bara för att ni inte tycker om honom?” frågade jag och ställde mig upp. Jag tänkte inte ta åt mig av vad dem satt och sa. Jag tyckte inte att jag gjorde någonting fel, dem borde förstå.

”Vi har ingenting emot honom, Linn, om du tycker om honom så gör vi det också. Vad vi vill att du ska göra är att inte försvinna till honom helt, för när du en dag står där efter att ha gjort slut med honom så kommer vi inte finnas här längre.” sa Tess som också ställt sig upp. Jag stirrade på henne med sårat uttryck. Utan ett ord vände jag mig om och gick. Tårarna brände innanför ögonlocken när jag skyndade mig nerför trappan och vidare ut mot dörren. Med ilskna steg började jag gå hemåt medan jag drog upp mobiltelefonen ur fickan.

”Jag som trodde att vi fanns för varandra i vått och torrt!” skrev jag och skickade iväg smset till Tess. Det tog inte lång tid innan det kom ett svar.

”Det gör vi också, nu. Du kan inte fortsätta försumma oss såsom du gör. Det är precis som om vi inte betyder någonting för dig längre. Allt du bryr dig om är Johan. Killar kommer och går Linn!” svarade hon och jag muttrade ilsket för mig själv. Hur kunde hon ens säga så?

”Det där vet du att det inte är sant. Jag älskar er tre mer än någonting annat! Jag har precis träffat en kille som tycker om mig för den jag är och som faktiskt vill vara med mig. Jag har inte samma utseende och personlighet som du och Amanda har. Ni har det lätt för er. Jag måste få försöka ta mig upp i världen jag också.” skrev jag tillbaka och la ner telefonen i fickan på jeansjackan. Jag var arg, sårad och kände mig enormt ensam. Jag behövde prata med någon, få ur mig min ilska och min sorg, men alla jag kunde prata ut ordentligt med var emot mig nu. Telefonen plingade till och jag drog upp den samtidigt som jag öppnade ytterdörren till huset, det hade gått fort hem. Det brukade ta tio minuter men nu hade det tagit typ fem.

”Det är väl klart att vi är glada för din skull, våga inte tro någonting annat! Vi är superglada över att se dig lycklig, men vi vill inte förlora dig till någon kille. Du förändras, även om du inte ser det själv.” skrev hon tillbaka i smset och jag slängde mig på sängen innan jag knappade in ett snabbt svar.

”Jag är fortfarande samma person! Jag är fortfarande samma gamla Linn!” skrev jag tillbaka och torkade mina kinder från tårar. Det tog inte lång tid innan jag hade fått svar.

”Nej, du är inte samma gamla Linn. VÅRAN Linn skulle inte skolka från skolan för att umgås med en kille. VÅRAN Linn skulle inte tillbringa sportlovet utan att höra av sig till någon av oss. VÅRAN Linn skulle inte vilja hitta på någonting bara för att hennes mamma vill det! Jag vet inte vem du är, men jag vill ha tillbaka min Linn!” svarade hon och jag kände hur fler tårar rann nerför mina kinder. Jag hade väl inte förändrats så mycket? Jag var på väg att svara när Tess skickade nästa sms.

”Min Linn skulle inte glömma bort min födelsedag! Ha ett bra liv </3” stod det och jag stirrade förvånat på telefonen. Menade hon allvar? När jag tänkte efter fick jag panik. Jag hade missat att Tess fyllt sexton. Jag hade missat hennes födelsedag. Vi hade känt varandra i tio år, och tills i år hade jag alltid rensat alla mina planer den trettonde februari varje år. Snabbt skrev jag ett panikartat svar.

”OMG! Förlåt! Snälla Tess förlåt mig! :’(” jag väntade på svar från henne men det kom aldrig. Däremot fick jag ett sms från Sophie. Med en suck öppnade jag vår konversation.

”Åh, en gråtande gubbe. Kom igen! Du tror inte att Tess grät under sin födelsedag? Vet du hur svårt det var att försöka trösta henne? Hon fyllde sexton, och hon grät mer än någonsin. Jag hoppas till Gud att du inte har glömt bort er tioårsdag också! Skärp dig Linn!” stod det och jag kände att jag ville kasta någonting i väggen. Jag var en dålig vän. Nej, den förklaringen hjälpte inte ens. Jag var en hemsk vän! Någonting behövde jag göra för att försöka ställa allting till rätta igen. Dem hade rätt, vänner skulle komma först. Hur kunde jag glömt det? Jag tittade på klockan och såg datumet. Fan, vi hade tioårsdag idag. Med en irriterande suck slängde jag mig ur sängen och sprang till garderoben. Hur kunde jag ha glömt det?

*

”Hej. Kan ni ta med er Tess till caféet bredvid dagiset? Jag vet att ni inte vill hjälpa mig, och att jag betett mig illa, men snälla? Jag mår jättedåligt över det här.” sa jag i telefonluren till Sophia.

”Jag gör det inte för din skull, utan för hennes. Vad mer?” frågade hon torrt och jag andades ut lite.

”Säg att ni ska någonstans, jag vet inte var, men berätta inte vart ni ska eller varför. Tack Sophia!” sa jag uppriktigt.

”Jaja, whatever.” svarade hon innan hon la på. Jag andades ut lite innan jag gick in på caféet och satte mig i vårt hörn. Jag var inte helt säker på om hon skulle komma, men jag hoppades. Efter en väntan på tjugo minuter var jag däremot på väg att gå, när jag såg tre tjejer komma in på caféet. Två av dem tittade med sökande blick efter mig, medan den tredje hade en ögonbindel fäst över ögonen. Jag vinkade lite och Sophia drog med sig Tess och Amanda mot hörnet jag satt vid.

”Ring om de är någonting.” sa Sophia till Tess efter att hon satt ner henne på stolen framför mg. Jag nickade tacksamt och dem gick därifrån. Med prövande fingrar började hon knyta loss ögonbindeln och när hon fått av den och fäste blicken på mig så sjönk glädjen i hennes ögon.

”Säg ingenting. Jag vill be om ursäkt Tess. Jag har betett mig illa mot er allihop, men mest mot dig. Det ska bli ändring på det nu, jag lovar.” pratade jag på och tittade på henne med ånger i blicken. Hon rörde inte en min utan satt bara med armarna i kors och stirrade på mig.

”Lova ingenting du inte kan hålla.” muttrade hon hårt och jag suckade. Jag förtjänade allt hon sa, men jag ville att hon skulle lita på mig igen.

”Du om någon borde veta att jag inte lovar saker som jag inte kan hålla.” påpekade jag för henne och såg hur det drog lite i hennes mungipor. Det tog inte många sekunder innan hon släppte fram leendet.

”Jag är verkligen ledsen Tess. För din födelsedag och allting! Jag tänkte att jag kanske kunde få åtgärda dig genom att bjuda dig på en mysig fika? För att fira både din födelsedag och vår tioårsdag.” sa jag och log prövande. Hon log brett innan hon nickade. Vi beställde fika och hon fick två stora presenter, som jag införskaffat flera månader innan eftersom att det var perfekta presenter för henne. I det stora paketet, som hon skulle fått i födelsedagspresent, fick hon tre böcker som hon velat ha, ett kuddfodral som det stod Jag Älskar Dig på och sen en skiva med Paramore, eftersom att hon var helt galen i det bandet. I tioårspresent fick hon en blandskiva, med alla låtar som vi hade tillsammans och som betydde någonting för oss båda två, samt konsertbiljetter till att gå och se Katy Perry, som skulle ha konsert om tre månader.

”Wow! Tack Linn! Det är helt underbart!” utbrast hon och slängde sig om halsen på mig. Jag skrattade roat och kramade henne tillbaka. Det var det bästa med mig och Tess. Vi kunde bråka eller vara osams, men det tog inte lång tid innan vi blev bästa vänner igen. Min telefon plingade till mitt i alltihop och jag drog upp den för att läsa ett sms från Johan. Han skulle rulla in på stationen om en halvtimme.

”Det är okej, du kan gå.” sa hon när jag berättade vad han skrivit. Hennes leende blev lite svagare, även om hon inte försökte visa det.

”Nej, han får vänta. Jag kan träffa honom imorgon. Det här är vår dag.” svarade jag henne och skickade ett enkelt svar till honom är jag skrev att jag var upptagen och att jag inte kunde träffa honom förrän dagen efter.

”Vänner kommer alltid först Tess, det kom vi ju överens om för tio år sedan, kommer du inte ihåg det?” log jag mot henne och det såg nästan ut som om hon var på väg att börja gråta.

”Är min Linn tillbaka?” frågade hon och jag skrattade roat åt henne innan jag nickade.

”Killar kommer och går, men äkta vänner består.” sa jag och hon nickade instämmande till mina ord. Nu var allting som det skulle vara. Jag hade hamnat i en svacka, men hade lyckats balansera upp allting igen, så nu var det som det var tänkt att vara.

Dagens första oneshot!
Vad tycker ni?
Den är inte Bieber-relaterad, men de är en love story, kinda :P
Bara det att vänskapen väger upp lite mer i den ^^

Men det är så det är, killar kommer och går, men äkta vänner består :)
Har ni varit med om någonting liknande någon gång? :) <3

Love ya'all <3

Jag kommer vara inne på msn idag; så om ni vill chatta, eller säga någonting (eller whatever ^^) så är det bara att adda [email protected] :) <3