Bieber Cash

Vi stod i den långa kön och väntade. Jag, min bästa vän och några utav hennes kompisar. Vi hade stått i den långa kön bland massa andra glada, gråtande, skrattande, nervösa tjejer iklädda shorts och Justin Bieber-tröjor, och några få killar länge nu. Några av dem hade skrivit Belieber, Justin Bieber, SWAG och liknande på sina ansikten och kroppar. Vi stod och pratade om hur kul det skulle bli och vilken once in a lifetime chans det här var för oss, och vi alla var lika glada och hyper.

”Vad tror ni han kommer tycka om oss?” hörde jag en tjej, med brunt hår uppsatt i en hästsvans, bredvid oss fråga sina kompisar som alla började tjuta och prata i mun på varandra av upphetsning. Jag började fundera på hennes fråga, men kom inte på något vettigt svar. Justin förvånade mig oftast med vad han tyckte, tweetade och sa, så jag kunde inte ens försöka komma på vad han skulle tycka eller tänka om oss. Mina tankar väcktes av att folk runt omkring oss började skrika och kön började röra på sig.

*

Efter nästan en timme till av väntande var vi inne i arenan och skulle hitta till våra platser.

”Mikaela, jag vågar knappt tro på att det här faktiskt händer.” viskade min bästa vän Elena till mig och krokade sin arm i min innan hon log stort.

”Elena…” sa jag och väntade tyst tills hon vände sina gröna ögon mot mig. ”Tro på det, för det händer.” sa jag till henne och log ett glatt leende samtidigt som jag tryckte till hennes arm lite för att göra det jag sagt tydligare. Med hennes lediga arm strök hon undan en brun slinga ur hennes ansikte och ögon. När hon kollade på mig började hennes ögon fyllas av tårar och hon log stort för att försöka hålla tillbaka dem och vi började skratta båda två. Bakom oss tjöt hennes kompisar av iver och la inte alls märke till var som hände mellan mig och Elena. Jag sneglade på min bästa vän och sen snabbt på hennes kompisar.

”Kom, vi går till toan.” sa jag och började dra henne mot WC-skylten som hängde i taket.

”Aye! Vart ska ni?” skrek Laura bakom oss och viftade med händerna. Jag fnissade åt synen.

”Kommer snart!” svarade jag och drog igen dörren till toaletten. Jag vände mig mot Elena med ett leende som prydde mina läppar.

”Vad?” frågade hon och såg oförstående på mig. Jag sa ingenting utan vände mig mot spegeln och rättade till vad som kändes fel. Mina blåa ögon såg glada och ivriga ut, medan mitt blonda hår låg platt mot mitt huvud. Jag vände tillbaka blicken mot Elena och tog upp kameran. Hon log och ställde sig bredvid mig. Jag grimaserade och klickade på knappen. Det blixtrade till och kameran tog en bild.

”One and the same!” viskade hon och jag log när jag såg bilden. Min blick vändes mot Elena’s reflektion i spegeln och jag log bredare.

”Justin, watch out! Here we come!” sa jag och blinkade mot henne. Vi skrattade båda två och låste sedan upp dörren för att möta upp med hennes kompisar hand i hand. Nu, precis som alltid, var det vi mot världen.

*

När vi satt på de lila stolarna som för idag, eller ikväll, var våra och väntade, iakttog vi den rösa soffan nere på scenen där Justin skulle sätta sig om mindre än en halvtimme. Arenan fylldes hela tiden på med fler skrikande, gråtande och skrattade fans, och ljudnivån steg allt högre och högre. Skulle det vara såhär när Justin kom också? Jag kollade mig omkring och insåg att det skulle bli ännu värre. Vi skulle inte kunna höra ett skit utav vad som sas därnere. Justin skulle intervjuas och sedan uppträda några låtar, Sverige var tydligen först med det här. Lite konstigt, men så var det. Vi skulle få bevittna det, se det, höra det. På något sätt var jag tvungen att få alla att vara tysta, men hur då?

En kvart senare dök Justin upp och arenan blev som galen. Alla stod upp och skrek som galningar. Jag stod också upp, men jag skrek inte. Min mun hade ett för brett leende och jag var alltför chockad för att kunna skrika. Efter vad som känts som en evighet satte sig de flesta ner igen, men det var fortfarande höga skrik som ljöd inne på arenan. Jag stod kvar och stirrade på Justin. Han tittade tillbaka på mig, höjde sin hand och vinkade. Jag log och tittade mig omkring för att se om någon annan lagt märke till det. Några vände sig om mot mig, och blängde på mig, och jag kände hur värmen steg över mina kinder. Jag tittade snabbt ner på Elena, som satt ner, och hon log mot mig.

”Ledsen för det här, om du tycker det är pinsamt.” sa jag innan jag vände upp blicken och mötte Justin’s ögon igen. Man kunde inte se färgen på dem, men jag hade den lena, bruna färgen i huvudet och föreställde mig hur de glittrade, så jag drunknade ändå.

”Aye!” skrek jag så högt jag kunde. De som satt närmast mig, och de inom hörhåll, tystnade och tittade på mig. Alla blickar var olika. Vissa var förvånade, andra irriterade och några såg bara vilsna ut. Tystnaden spred sig runt resten av arenan och det enda som hördes till slut var enstaka viskningar.

”Det här är viktigt för mig…” började jag och såg ner mot Justin som satt och såg sig chockat omkring. ”Jag vill kunna höra vad han säger. Det här är kanske den enda gången jag och mina vänner får chansen att se hans vackra ansikte och höra hans underbara röst. Så snälla, var tysta och låt honom prata. Or I’ll go and sit on his lap.” fortsatte jag och satte mig sedan ner på min stol igen. Justin flinade och satte micken mot munnen.

”I dare you.” sa han innan han höjde och sänkte sina ögonbryn snabbt, samt klappade sig över knät. Jag tittade förvånat på hans hand och på honom medan många runtomkring mig drog efter andan. Det pirrade i hela min kropp av nervositet och adrenalinet var på topp när jag ställde mig upp igen för att gå ner till Justin. Elena puttade till min och tittade in i mina ögon.

”Ska du göra det?” frågade hon med liten röst. Jag nickade och började gå med säkra steg ner mot scenen, den röda soffan och Justin. När jag kom ner stannade en vakt mig och började knuffa mig tillbaka.

”No. Aye! Let her up!” sa Justin och vinkade mot vakten. Han stelnade till och hans huvud gick förvirrat mellan mig och Justin. Med ett prövande leende började jag gå igen och snart stod jag framför honom och möttes av ett leende.

”What’s your name?” frågade han och klappade på sitt knä igen.

”Mikaela.” svarade jag innan jag satte mig ner. Ett skrik hördes och jag stelnade till. Det var Laura som skrikit. Min blick drogs upp mot våra stolar och jag såg hur allihop stod omringade runt någon. Jag kände hur kroppen frös till is, men jag tvingade mig att ställa mig upp. De stod runt min stol och jag bara visste, jag kände på mig att det hade hänt någonting med Elena. Sjukhusmän kom springande och innan jag hunnit reagera var dem borta igen. Männen, Elena och Laura. Jag vände blicken mot Justin och vi satte oss ner igen. Justin hade tydligen rest sig upp när jag gjort det. Jag gjorde ett försök att skaka av mig den frusna känslan, men lyckades inte särskilt bra. Jag kunde inte sluta oroa mig för Elena som antagligen svimmat, men hon hade snabbt fått hjälp och jag kunde inte gå ifrån just nu. Då skulle det börja snackas mer än vad det redan skulle, jag menar, jag var en nobody från Sverige, och jag satt i Justin Bieber’s knä.

*

Intervjun började, men jag lyssnade inte så mycket på vad dem sa. Jag tittade mest på Justin’s läppar. Jag följde varje rörelse han gjorde och jag var alldeles för upptagen med att drunkna i hans vackra, bruna ögon. Runtom i arenan hördes skrik och tjejer från olika håll skrek ”I love you Justin!” och ibland så jag hur han svarade tillbaka, det fick mig att le brett. Han vände sig mot mig och sa någonting. Hans läppar slutade röra sig och han hade ett frågande uttryck i ansiktet. En rysning for genom min kropp och jag fick en känsla av rädsla, osäkerhet och nervositet.

”Ahm, what?” frågade jag och skakade lätt på huvudet. Han och intervjuaren, som hade rödbrunt hår och blodröda läppar, skrattade roat åt min fråga.

”I asked which songs Justin was going to sing for us, and he answered that he didn’t know. So he asked you what you wanted him to sing.” Förklarade intervjuaren vänligt.

”Oh…” sa jag och vände ner blicken medan mitt ansikte blev varmt, och antagligen en aning rött också.

”So, tell me five songs you would like me to sing.” sa Justin och log med hela ansiktet. Leendet var stort och äkta, men såg hans vita tänder och hans ögon glittrade som jag föreställt mig förut. Förhoppningsvis fick någon det här på bild så att jag alltid skulle kunna se hans vackraste jag.

”Ahm, five songs?” frågade jag och han nickade tålmodigt mot mig.

”Up…” började jag och stannade sedan till för att snegla upp mot stolarna som nu var tomma, där jag och Elena suttit innan. Jag tänkte igenom mitt val och granskade sedan Justin’s ansikte.

”Up. Never Let You Go. Where Are You Now, the whole version of it, if you know what I mean. Down To Earth…” jag tystnade och tittade frågande på honom.

“What?” frågade han och nickade uppmuntrande på huvudet för att jag skulle fortsätta. Jag tvekade och skruvade på mig.

”Do you know the song My Deztiny? It’s by Jim Brickman.” frågade jag och höll verkligen mina tummar för att han gjorde det. Till min djupaste lycka nickade han.

”Would you mind singing it?” frågade jag men han skakade bara på huvudet mot mig.

”Thanks.” mumlade jag och kände en klump i halsen. Justin vände sig ifrån mig och mot publiken istället, medan han log.

”Is it okay for you guys if I sing these songs?” frågade han och till svar fylldes arenan av skrik och visslingar.

”Good! Thanks guys! Leggo!” sa han och flyttade smidigt ner mig från hand knä till soffan så att han kunde resa sig upp. Intervjuaren ställde sig upp bredvid honom och började berätta om hans låtar och till sist ’presenterade’ hon honom och introt till Up satte igång. Jag följde alla hans rörelser och moves genom hela låten och när den tog slut så byttes tonerna ut till melodin för Never Let You Go. Återigen började jag känna gråtklumpen i halsen. Jag lyssnade och log så mycket jag kunde medan jag kämpade med att hålla tårarna inom mig. Det här skulle ha varit vår stund, min och Elena’s. Hon skulle ha hört det här tillsammans med mig och vi skulle ha sjungit med, medan våra leenden skulle varit oslagbara. När han avslutat Never Let You Go och Down To Earth började Where Are You Now spela. Då kände jag hur mina förädiska tårar gav vika och började rinna nerför mina kinder. Allt var mitt fel. Elena hade varit här om jag inte gått ner hit. Jag satt och tittade ner på mina händer genom tårarna och lyssnade till Justin’s fina, lena röst när jag kände att någon satte sig bredvid mig i soffan. Jag såg upp och möttes utav ett par gröna ögon som tittade på mig med medlidande men samtidigt road blick. Jag blev så chockad att jag började gråta ännu mera, men jag grät inte bara, jag skrattade också. Jag hoppade närmare Elena och kramade henne hårt, sen satt jag och höll om henne medan vi lyssnade på Where Are You Now och My Destiny. När låtarna var slut kom Justin tillbaka till soffan och tryckte sig ner mellan oss. Intervjuaren frågade några frågor till och sen reste de sig upp och sa tack och adjö. Innan Justin gick ner för att skriva autografer log han mot oss och gav oss en varsin kram. Han doftade för övrigt ljuvligt.

”I hope I’ll meet you two again.” sa han och log, tog våra händer och tryckte till löst som hejdå. Sedan vände han sig om och gick. Jag vände min blick mot Elena, som såg lika förvånad ut över vad som hänt som jag kände mig. Jag kunde inte riktigt få in i huvudet att Justin precis sagt att han ville träffa oss igen. Justin Bieber. Ändå kändes det som om det som hänt inte var en särskilt stor grej. Det var ingen stor grej att Justin Bieber hoppades att han fick träffa oss igen. Det enda som betydde någonting var att vi varit med om det tillsammans. Vi var, och skulle alltid vara, One And The Same.

Den här novellen tänker inte jag ta åt mig äran utav, inte för fem öre :)
Det är nämligen min bästis, Stephis, som har skrivit den :)
Däremot har jag ändrat lite i den, men jag ska inte ha äran till den alls!

TACK BUTSY FÖR EN AWESOME ONESHOT! <3

Love ya'll <3

Nästa som kommer upp (vet inte när, men stay tuned) kommer vara TAMNOK.... :P Någon som för egen maskin lyckats lista ut vad TAMNOK står för? ;) <3

STAY TUNED LUVIES <3