Bieber Cash

FÖRRA DELEN:

”Är det så illa?” chansade jag och det syntes på henne att jag frågat det hon inte ville att jag skulle fråga.

”Du skulle bara veta…” mumlade hon och suckade medan hon såg medlidande på mig. Jag satte mig tillrätta och stålsatte mig för vad hon skulle berätta.

---

---

"Är du verkligen säker på att du vill veta?” frågade Caitlin undvikande och jag himlade med ögonen mot henne.

”Om inte du talar om det så kommer någon annan göra det och jag föredrar att höra det från någon jag litar på!” påpekade jag och såg hur hon reagerade över det jag sagt.

”Jaja, du har väl rätt antar jag! Men jag vet inte var jag ska börja någonstans!” sa hon och skruvade lite på sig. Jag granskade henne i allt hon gjorde, det såg verkligen ut som om jag missat otroligt mycket. Eller orsakat kanske var ett bättre ord. Jag väntade tålmodigt på att hon skulle börja men hon sa inget, det såg nästan ut som om hon funderade.

”Okej. Efter att du svimmat av, eller vad du nu gjorde, och ambulansmännen fått in dig i bilen så insisterade Justin på att någon skulle följa med dig. Jag vägrade då jag har lite problem med ambulanser så han hoppade in och vi åkte efter i min bil. När vi kom fram så ringde Justin precis och talade om vilken våning du låg på och vilket rum. Sedan när vi kom fram så berättade han lite smått vad doktorn och ambulansmännen sagt innan han tog din mobil med sig ut för att ringa din pappa, Christopher och Ellie.” började hon och jag tittade på henne, vad var det för konstigt och dramatiskt med det där? Hon verkade kunna läsa av mitt ansikte för hon log snabbt mot mig.

”Lugn du, jag har knappt börjat ännu…! I alla fall så var Justin borta väldigt länge så jag gick ut för att leta efter honom. Jag sprang runt och letade efter honom ganska så länge innan jag hittade honom på parkeringen. Han stod fortfarande och pratade i telefon när jag kom ut så jag stannade vid honom och höll honom sällskap. Han pratade med din pappa om något, och när han la på så sa han något om att din pappa var trevlig och att de stått och pratat ganska länge om nästan ingenting. Lite av din bakgrund och sådant där.” fortsatte Caitlin och log. Jag trodde inte jag hört rätt. Pappa var väldigt envis när det gällde killar, det var få han berättade saker för, inte minst sådana personer han aldrig någonsin träffat. Å andra sidan var jag väl inte direkt förvånad, jag menar, Justin var ju charmig. Han visste hur man handskades med folk, till skillnad från Christopher.

”Okej, men det är fortfarande inte särskilt dramatiskt, vad hände sen?” envisades jag efter en stund när hon inte sa något. Det syntes nu på henne att det var nära på att bli dramatiskt. Hon suckade lite innan hon reste sig upp och strosade runt lite inne i rummet.

”Justin ringde till Christopher för att förklara vad som hänt och…” längre hann hon inte förrän dörren öppnades och Justin kom in. Han log lite innan han satte sig ner på sängkanten där han suttit när jag vaknade. Caitlin granskade Justin och han tittade tillbaka på henne och skakade på huvudet.

”Ledsen tjejen, men vi berättar ingenting om det här, det är en överraskning från en viss person, eller ja, två personer snarare, och jaa, jag lägger mig inte i mer än vad jag redan har gjort.” sa Justin och log lätt mot mig men det såg nästan ut som om han var lite irriterad, eller orolig över någonting.

”Var är de andra någonstans?” frågade jag då jag insåg att jag ändå inte skulle få veta någonting om vad jag skapat för dramatik. Caitlin ryckte på axlarna och det gjorde Justin också.

”Dem kommer nog snart tillbaka, de skulle ju bara äta. Fast det är ju klart, när det är Chaz och Ryan vi talar om så kan ju det ta ett bra tag.” svarade Justin och flinade. Jag suckade och lutade mig tillbaka i sängen, det hade börjat spänna i revbenen igen.

”När får jag ta mig ur den här förbannade sängen då?” muttrade jag och vred lite på mig. Sjukhussängar var något så otroligt obekväma så det fanns inte. Jag hade dessutom varit tvungen att besöka sjukhus alldeles för ofta. Jag räknades nog som stamkund vid det här laget, i alla fall i hemtrakterna.

”Ja inte än i alla fall. Varför tror du att vi inte lämnar dig ensam för? Du skulle dra annars.” påpekade Justin och jag suckade, han hade så rätt. Hur kunde han veta så mycket om mig efter bara några dagar?

”Jag springer ner och kollar var killarna håller hus någonstans.” sa Caitlin och gav mig en lätt kram innan hon gick till dörren. Jag följde henne med blicken men till min förvåning gick hon inte ut, hon vände och gick fram till Justin. Sedan viskade hon något tyst i hans öra som jag, frustrerande nog, inte hörde och sen försvann hon snabbt ut genom dörren. Jag vände blicken mot Justin som såg lite fundersam ut.

”Vad viskade hon?” frågade jag och han såg ut att hoppa till lite, som om han glömt att jag varit där. Han log snabbt mot mig innan han la sig ner bredvid mig.

”Du borde försöka sova lite, smärtan blir lättare att uthärda då.” sa han bara och jag stirrade surt på honom. Jag hatade att folk höll saker ifrån mig. Först överraskningen och nu det här.

”Ja, som om jag kan sova i den här sängen.” fnös jag och himlade med ögonen. Han satte sig upp i sängen och log mot mig innan han klappade sig på låren.

”Kom då, du har ju somnat i mitt knä förut så det kan du väl göra igen?” log han mot mig. Jag kunde inget annat än stirra på honom. Skojade han eller? Han tittade envist tillbaka medan han flinade lite. Jag himlade med ögonen innan jag försiktigt reste mig upp så att han kunde luta sig mot kudden, sen satte jag mig i hans knä och lutade huvudet mot hans axel. Han strök fingrarna över ryggen på mig, precis som han gjort förra gången, och jag kände återigen hur ögonlocken blev tunga.

”Jag hörde att du pratat med pappa i telefon?” frågade jag och försökte tvinga mig själv att vara vaken. Han skrattade till lite innan han svarade.

”Ja, han var trevlig. Han blev väldigt orolig för dig, men han blev ganska snabbt lugn.” förklarade Justin lite snabbt och jag log in mot hans tröja.

”Han gillar dig.” sa jag kort och jag kände hur Justin stelnade till lite lätt.

”Vad menar du? Du har ju inte pratat med honom.” sa han, nästan som om han var nervös över något. Varför förstod jag inte riktigt.

”Han är inte trevlig mot killar, särskilt inte mot sådana han inte träffat. Han tycker inte om Christopher alls.” förklarade jag och hörde hur Justin fnös.

”Nej jag förstår honom.” hörde jag honom mumla men orkade inte bry mig, jag skulle ändå inte få svar på det nu om jag frågade.

”Vad var det Caitlin viskade till dig? Det kan du väl säga?” bad jag och vred lite på mig så att jag nästan la hela min tyngd på honom. Han drog mig tätt intill sig och jag kände samma trygghet som förut.

”Hon sa att jag skulle hålla tassarna borta från dig för att inte skapa mer dramatik än vad det redan är.” viskade han och kysste min panna. Jag kände att jag rös, innan jag öppnade famnen för sömnen, slöt ögonen och drog ett djupt andetag.

---

---

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att det tagit sån förskräcklig tid innan ni fått det här kapitlet! Men det var jättesvårt att börja :(

Nu har jag däremot löst allt med Bloglovin hoppas jag så nu kan ni följa bloggen där :) Jag har även fixat en tillfällig design. Den får sitta tills jag fixar en ny :)

Säger fortfarande samma sak, ställer du upp på att fixa designer och har lust att offra dig för det så är jag otroligt tacksam :) Som jag skrev tidigare, inget avancerat är nödvändigt! :)

Men, hoppas ni gillade kapitlet nu :)

Kommentera vad ni tycker, jag älskar alla era kommentarer <3 Ni är så bäst man kan bli! <3

XoXo