Bieber Cash

”Jag har inte gjort någonting ska jag tala om för dig!” muttrade jag och blängde på honom. Han skrattade och öppnade munnen för att säga något men sedan verkade han ändra sig för han stängde den snabbt och log glatt istället. Jag kände plötsligt ett par starka armar omkring mig som drog mig neråt i sjukhussängen

”Jasså det har du inte?” skrattade Justin och höll i mig hårt.

---

---

”Hur länge har du varit vaken?” skrattade jag och lutade mig mot honom. Han släppte efter, men höll mig fortfarande kvar, bara lite behagligare.

”Jadu, det är och förblir ett mysterium för dig.” skrattade han och jag suckade. Danne tittade på mig med en blick jag faktiskt inte kunde tolka, annars visste jag oftast direkt vad han tänkte.

”Varför tittar du på mig så där, Danne?” frågade jag medan jag granskade honom. Han ignorerade mig och sträckte fram handen mot Justin, som tog den.

”Daniel Hopkins, kusin till Lillan.” presenterade han sig artigt för Justin och skakade hans hand.

”Justin Bieber, vän till fröken här.” svarade Justin upp och jag såg hur det gick upp för Danne vem han pratade med. Han blinkade till en gång men sen log han bara glatt.

”Jag visste att jag kände igen dig från någonstans!” sa han och nickade lite. Det var det härliga med Daniel, han stressade inte upp sig för sådant här, eller liknande. Jag öppnade munnen för att säga något men Justin hann före mig.

”Så, hur kommer det sig att du kallar henne Lillan?” frågade han och rufsade mig i håret. Jag blängde ilsket på honom men han tittade bara på mig med ett oskyldigt uttryck. Danne började skratta, precis som jag trodde han skulle göra och jag suckade.

”Caitlin, kan inte vi gå härifrån? Jag vill helst inte höra den här historien igen!” muttrade jag plågat och jag hörde hur både Danne och Justin skrattade. Caitlin flinade och satte sig bredvid mig i sängen medan hon skakade på huvudet.

”Nej, jag vill höra!” skrattade hon och jag suckade samtidigt som jag försökte resa mig upp men Justin höll i mig. När jag vände blicken mot honom flinade han bara oskyldigt.

”Justin jag har hört den här historien över tre tusen gånger, jag behöver inte höra den igen! Däremot tänker jag ju inte direkt beröva er den här spännande storyn så därför tänkte jag gå och leta rätt på killarna.” förklarade jag för honom men han fortsatte bara flina mot mig.

”Vadå killarna? Är det fler?” frågade Danne och jag suckade. Han stirrade på mig och jag motstod lusten att himla med ögonen.

”Seriöst, varför är alla i min familj såhär? Jag kan ta vara på mig själv! Ni behöver inte kissa på er varenda gång jag blir kompis med en kille! Jösses, tjejer och killar kan vara kompisar, det behöver inte vara något på gång bara för att man umgås! Och alla killar är inte idioter bara för att det står så mycket i tidningarna nuförtiden så ge dig bara!” muttrade jag, slet mig loss från Justin och trampade ut från rummet. Jag visste så klart att jag överreagerade, men jag var så trött på att bli behandlad som ett litet barn. Istället för att stå utanför rummet och se dum ut började jag klampa iväg mot hissarna för att åka ner till kafeterian där jag antog att killarna satt.

”Dezzie! Vad var det där om?” hörde jag en röst bakom mig och såg Caitlin komma springande efter mig när jag slängde en blick över axeln. Jag suckade och stannade för att vänta på henne.

”Sorry, jag är bara så trött på att bli behandlad som ett litet barn. Jag ska ner till killarna och se vad de gör, gå in till Danne och Justin igen du. Du kan ju säga att jag överreagerade för att jag är rastlös. Vi ses sen tjejen.” sa jag bara innan jag gick in i hissen och tryckte på knappen som skulle ta mig ner till bottenvåningen. Väl nere på bottenvåningen var det inte svårt att hitta till kafeterian, och det var ännu lättare att hitta Chaz, Ryan och Christian. De satt vid ett bord i hörnet och pratade högt om något, jag kunde tyvärr inte urskilja vad det var, men det handlade väl om tjejer, som vanligt.

”Tjena grabbar. Snälla säg att ni har något att äta! Jag dör av hunger snart!” utbrast jag när jag var nära deras bord. Jag hade precis insett hur hungrig jag var.

”DEZZIE! DU LEVER!” skrek Chaz och hoppade nästan på mig. Han kramade mig hårt medan jag stod som förstenad, paralyserad av chock. Ryan och Christian stod bara och skrattade, och jag förstod dem, det var väldigt tydligt att Chaz överreagerade.

”Jösses Chaz! Coola ner dig lite nu, va? Jag har inte varit borta i mer än ett dygn!” skrattade jag fram men Chaz släppte mig fortfarande inte. Jag suckade och insåg att jag hade ett alternativ kvar.

”Aj, Chaz, du gör mig illa!” utbrast jag och försökte låta så plågad och lidande jag kunde. Det funkade för han nästan flög bort ifrån mig och stirrade på mig med skrämda ögon. Jag log ursäktande mot honom.

”Förlåt Chaz, men jag var tvungen. Jag är här, vaken och mår bra nu i alla fall.” sa jag och satte mig ner vid bordet. Chaz muttrade lite men satte sig sen ner han också.

”Ja, just nu mår du bra, vänta du bara.” muttrade Chaz och jag stirrade på honom. Jag vände blicken mot Ryan som blängde på Chaz, sedan utbytte de några blickar och jag kände hur det kokade inom mig.

”Varför vet alla något som jag inte vet? Det gör mig riktigt irriterad!” utbrast jag och stegade ut från kafeterian och ut genom ytterdörrarna. Jag hittade ingenstans i Atlanta, så jag gick och satte mig på en bänk på andra sidan vägen för att muttra för mig själv. Det märktes verkligen att jag inte hade ätit, jag brukade inte bli irriterad för ingenting annars.

”Dezzie? Älskling! Hur mår du?” hörde jag någon fråga till höger om mig och när jag tittade dig häpnade jag. Vad gjorde Christopher här?

---

---

Jaa, vad gör Christopher där?
Ja, Dezzie behöver få i sig något att äta, snart kokar hon väl sönder... Det är inge bra, för då skulle de inte bli så mycket mer at skriva ^^

Tack så underbart mycket för alla kommentarer! Jag har sagt det förrut och säger det igen! NI ÄR UNDERBARA <3333

Nästa kapitel kommer upp imorgon <3

Natti natti <3