Bieber Cash

”Dezzie? Älskling! Hur mår du?” hörde jag någon fråga till höger om mig och när jag tittade dig häpnade jag. Vad gjorde Christopher här?

---

---

Jag reste mig upp från bänken och stirrade på honom, jag var inte säker på om jag skulle bli glad eller inte. Så klart var jag glad över att träffa honom igen, men samtidigt blev jag osäker på om han platsade här eftersom att de andra inte verkade gilla honom. Det hade ju så klart varit mycket lättare att reagera om jag visste varför dem inte gillade honom.

”Christopher, vad gör du här?” frågade jag när han kom fram till mig och kramade mig. Han kysste mig men det kändes som om jag fortfarande var livlös, det kunde ha med min hunger att göra. Jag blev oftast väldigt seg i huvudet när jag inte ätit någonting på länge.

”Sa inte Bieber att jag skulle komma ner?” frågade han oförstående och tog ett steg ifrån mig. Jag letade runt i hjärnan och nickade sen, jo de hade väl sagt att han skulle komma ner.

”Jo, men jag trodde inte du skulle komma hit än på ett tag. Men du svarade inte på min fråga, vad gör du här? Jag flyger ju ändå hem snart!” envisades jag och satte mig sen ner på bänken igen. Chris följde mitt exempel och satte sig bredvid mig för att sedan vända sig mot mig.

”Asså, som Bieber säkert sagt så har jag en överraskning till dig sen ikväll. Vi ska åka och äta middag, sen får du, eller ja, du får se överraskningen där. Jag har pratat med din pappa också, han har ring och meddelat skolan att du hamnat på sjukhus och därför har de gett dig ledigt resten av veckan.” berättade han men jag kunde inte riktigt ta in det han sagt. Han visste att jag hatade överraskningar, när folk nämnde dem. Det här var inte likt honom, han verkade upprymd, som om det var något jättestort och roligt som skulle hända.

”Chris, vad var det du ville prata om?” började jag men han skakade bara på huvudet för att tysta mig.

”Det var det här med överraskningen, jag hade tänkt bara berätta från början men sen löste det sig och ja, nu blir det lite annat. Jag tror du kommer älska det gumman!” sa han bara och jag nickade, orkade liksom inte bråka med honom. Det var inte värt det när jag var hungrig.

”Jag måste gå och be om ursäkt till folket därinne, sen måste jag äta något, men häng med, det är väl lika bra att du träffar dem trots allt.” muttrade jag och reste mig upp. Chris var inte sen med att hänga på. Han tog min hand och vi började gå in mot sjukhuset igen. Utanför kafeterian stod Chaz, Ryan och Christian, de såg allmänt bortkomna ut.

”Chaz, Ryan, bro, här!” ropade jag och log lite ursäktande mot dem. Jag släppte Christopher och sprang fram till dem. De sken upp när de såg mig och jag kramade om alla tre.

”Förlåt killar, jag blir lite otrevlig och tjurig när jag är hungrig. Det var inget illa menat till någon av er!” sa jag när jag stod framför dem. Jag log ursäktande mot dem och såg hur de log tillbaka.

”Det är lugnt tjejen, vi förstår dig! Jag menar, du har inte ätit något på ett dygn, kolla bara på hur Chaz blir när han inte ätit något på en halvtimme.” flinade Ryan medan han boxade till Chaz på armen. Jag skrattade lätt tills jag hörde hur någon harklade sig bakom mig. Jag vände mig om och såg på Christopher, shit, jag hade glömt bort att han var där. Jag drog med honom in i ringen för att presentera alla för varandra.

”Christopher, det här är Chaz, Ryan och Christian. Pojkar, det här är Christopher.” presenterade jag dem och de tog artigt i hand med varandra. Jag granskade hela tiden killarnas ansikten, men det såg faktiskt inte ut som om deras leenden var falska. De började dessutom prata om något jag inte lyssnade på, så allt verkade vara frid och fröjd.

”Aye, var är de andra två? Eller jag menar tre?” frågade jag efter att ha tittade mig omkring i varenda vrå men inte hittat någon av dem. Killarna verkade stoppa mitt i sitt samtal och jag kände hur de granskade mig.

”Vadå tre?” frågade Christian och tittade frågande på mig. Jag var på väg att skratta åt hans dumma fråga när jag insåg att de faktiskt inte visste att Danne var däruppe. Jag log överseende mot honom.

”Juste, jag berättade aldrig det, men Daniel är däruppe med dem, min kusin. Jag har inte pratat med honom på över två år så jag blev ganska överraskad när han dök upp här. Han bor här, och jobbar här på sjukhuset, så jag borde väl inte bli förvånad, men ja.” svarade jag och drog sen ett djupt andetag, jag hade glömt bort att andas, igen. Killarna granskade mig en stund innan de ryckte på axlarna och fortsatte sitt samtal. Jag suckade och himlade med ögonen, så mycket brydde dem sig om det.

”Nej, om ni stannar kvar här och fortsätter er konversation som verkar vara så viktig, så springer jag upp och skriver ut mig samt hämtar de återstående tre. Jag hatar sjukhus och vill inte vara här längre än nödvändigt!” sa jag och väntade på svar från någon men de bara nickade utan att titta på mig. Ett tag kändes det nästan intressant och stanna kvar för att veta vad de pratade om, men så fort jag hörde ordet fotboll tvärvände jag och gick därifrån, det var nämligen ingenting som intresserade mig för fem öre. Christopher hade försökt få mig intresserad av det, men jag tyckte verkligen inte om att titta på det. Det enda som var roligt när det gällde fotboll var att spela själv. Jag log lite för mig själv medan jag gick mot trapporna, jag såg nämligen hur lång kö det var till hissen och jag visste att det skulle gå åt helvete för mig om jag satte min fot i samma hiss som alla andra människor. Nej, det fick bli trapporna för min del, jag led inte så mycket över det. Däremot var jag osäker på vilken våning jag skulle till, det hade jag ju inte kollat upp. Jag drog upp mobilen för att skriva ett sms.

”Vilken våning är ni på? Glömt xD”

Jag log lite för mig själv innan jag skickade iväg smset till Justin. Det tog inte lång tid innan jag fick svar om att de var på fjärde våningen så jag började traska uppför trapporna utan att svara honom igen.

---

---

Tack så jättemycket för alla otroligt mysiga kommentarer! Ni är fantastiska!!! Jag fattar inte hur ni alla underbara människor kan tycka det här är så bra som ni skriver! Ni är... OMG...! Jag finner inga ord <3 VARJE kommentar värmer oändligt mycket <3

Så, vad tycker ni om det här kapitlet? Lite tråkigt, I know... Men snart brakar helvetet löst ;) Då ni xD

Skriver mer snart, kommer KANSKE upp ett till kapitel idag!