Bieber Cash

”Vad menar du? Är Christopher här nu?” stammade han fram med ett tomt uttryck i ögonen. Jag nickade långsamt och när det gick upp för honom syntes det att han inte var särskilt glad.

---

---

”Vad fan gör han här?” hörde jag Justin viska för sig själv. Det var ingen mening att reagera, han var irriterad över något och eftersom att jag inte visste vad det var kunde jag inte direkt avgöra om han reagerade bra eller dåligt.

”Justin? Varför kan ingen bara berätta vad det är som pågår?” frågade jag försiktigt och la en hand på hans axel. Jag ville verkligen förstå varför han tyckte så illa om Christopher, det var trots allt min pojkvän. Justin skakade på huvudet och jag suckade.

”Jag är ledsen Dezzie, men det här får han stå för själv. Däremot vill jag att du ska veta att så fort du behöver mig, så är det bara att ringa och jag kommer så fort jag kan.” sa han mjukt och log lite. Jag suckade och satte mig med benen i kors.

”Vet du? Det jobbigaste är inte att en av mina bästa vänner och min pojkvän inte kommer överens, det värsta är att jag inte vet vems sida jag ska stå på!” muttrade jag surt och blängde på honom. Justin såg förvånat på mig innan han la sin hand på min kind och log sitt vanliga, varma leende mot mig.

”Deztiny, allt jag vill, är att skydda dig!” sa han tyst och mjukt innan han kysste min panna. Jag kände hur rodnaden steg på kinderna och reste mig upp för att slippa visa det.

”Kom nu, jag vill bli utskriven härifrån så fort som möjligt och jag tycker vi drar till donken, jag är hungrig!” sa jag medan jag tog tag i hans hand och drog med honom mot ”mitt” rum igen. Justin följde efter men släppte inte min hand, inte för att jag klagade precis, men när vi kom i närheten av rummet och dörren öppnades, släppte jag hans hand och log snabbt mot honom.

”Daniel, kan du skriva ut mig härifrån? Jag vill inte vara här längre!” muttrade jag när han kom ut genom dörren. Han skrattade lite innan han la sin arm över mina axlar.

”Det är redan klart gumman! Jag skrev ut dig innan jag kom in i rummet.” skrattade han och jag kände hur det blixtrade till i huvudet på mig.

”Så du menar att jag har varit kvar här längre än nödvändigt?” morrade jag och blängde arg på honom. Han skrattade lite och såg helt oskyldig ut. Han såg sen min blick och slutade skratta medan han samtidigt tog ett steg bort från mig. Justin slöt upp vid min högra sida och tog min hand samtidigt som han började dra mig bortåt.

”Fröken här behöver äta, vi hörs senare Danne! Kommer du Caitlin?” sa han medan han gick mot trapporna. Danne ropade hejdå och bakom oss hörde jag hur Caitlin kom springande innan hon kom upp vid min vänstra sida. Det gick fort att komma ner och vi gick under tystnad. Jag gick mest och muttrade osammanhängande ord för mig själv medan jag höll Justin’s hand hårdare. Han kramade den tillbaka innan han log mot mig. Jag kunde dock inte förmå mig att le tillbaka, jag var alldeles för irriterad för det. När vi kom ner stod killarna fortfarande och pratade, skrattade gjorde dem också. Jag släppte Justin’s hand och trängde mig in mellan dem för att sedan skynda mig ut mot dörren, jag höll på att tappa greppet och var tvungen att komma ut. Bakom mig hörde jag Caitlin’s röst när hon sa något om donken.

”Dezzie, ta det lugnt. Djupa andetag.” hörde jag Justin’s röst bredvid mig, jag trodde inte att han hade följt med så här långt, jag trodde han stannat hos de andra men tydligen inte. När vi kommit ut från sjukhuset styrde han stegen bort längs husväggen mot en liten svacka där det fanns en bänk bakom några höga, ojämnt klippta buskar. Han satte sig ner och drog ner mig i sitt knä. Jag var på väg att protestera men han höll i mig och upprepade sina ord om att jag skulle ta det lugnt. I början blev det bara värre, men sen hjälpte det att skärma av allt annat och bara lyssna på hans ord.

”Känns det bättre nu?” frågade han efter ett tag och jag drog ett djupt andetag innan jag nickade. Jag hatade att bli såhär, jag skämdes över att faktiskt ha ett sådant här humör. Det var det värsta som fanns, det var därför jag åt så ofta. Inte mycket kanske, men ofta.

”Får jag fråga en sak?” fick jag fram mellan de djupa andningarna. Han nickade lite och precis innan jag skulle säga något ringde hans mobil. Jag hoppade upp från hans knä för att han lättare skulle få tag på den men när han hade fått upp den ur fickan drog han ner mig igen så att jag återigen satt i hans famn.

”Hallå? Åh, hej Caitlin! Kan vi mötas vid donken? Ja den nära här. Det är ju inte så långt. Åk dit med alla och säg åt Christopher att han kan åka efter dig om han vill. Sen kommer du tillbaka och hämtar upp oss. Nej vi får inte plats i bilen allihop och jag tvivlar på att det är så bra att sätta mig i samma bil som honom just nu. Ja hon är här, hon har börjat lugna ner sig lite men det ligger fortfarande något under ytan. Ja jag ska hälsa henne, ni ses ju sen ändå. Ja hej då!” Justin lät inte stressad, sur eller elak när han sa något av grejerna till Caitlin. Jag la inte så mycket tyngd över det hela, tills han sa det med att det fortfarande fanns något under ytan. När han lagt på la han mobilen i min högra ficka på mjukisbyxorna. Jag granskade honom och efter ett tag blev han förvirrad.

”Varför stirrar du på mig sådär?” frågade han lite besvärat och tittade frågande på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle få fram orden.

”Hur? Hur vet du så mycket om mig? Genom att bara titta på mig?” stammade jag fram förvirrat. Jag fattade det inte. Vi hade känt varandra i vadå? Fyra korta dagar och han visste mer om mig själv än jag gjorde. Han såg till och med sådant som jag försökte gömma undan för folk. Det kändes ibland som om han såg rakt in i min själ.

---

---

Vad är det för speciellt med Justin egentligen?
Och vad är det som Christopher gör?
Varför gillar inte Justin honom?

Jag vet att jag rör till det en hel del, just nu är det ganska komplicerat, eller hur? I alla fall så kommer alla svaren komma fram så småningom! :) Allt kommer med tiden!

Tack återigen för alla fruktansvärt fantastiska kommentarer jag får! Jag blir så glad över att ni gillar det jag skriver! Ni är de bästa läsarna man kan ha! Jag är nära på att börja länka er med bloggar här så att jag kan hitta er lättare och läsa om era liv, sånt är intressant! :)

Tack så hjärtligt mycket sötnosar <3

Hoppas ni gillade kapitlet <3

Puss och Kram <3