Bieber Cash

”Hur? Hur vet du så mycket om mig? Genom att bara titta på mig?” stammade jag fram förvirrat. Jag fattade det inte. Vi hade känt varandra i vadå? Fyra korta dagar och han visste mer om mig själv än jag gjorde. Han såg till och med sådant som jag försökte gömma undan för folk. Det kändes ibland som om han såg rakt in i min själ.

---

---

Justin tittade på mig en stund innan han ryckte på axlarna.

”Så bra är du faktiskt inte på att gömma undan saker. Jag bryr mig om dig, antagligen lite mer än vad jag borde.” log han och vände bort blicken vid de sista orden. Jag kunde inget annat än stirra på honom. Ingen annan såg ju? Inte ens Christopher eller Ellie, så hur kunde han göra det? Jag hoppade till när det vibrerade i min ficka och en melodi hördes. Jag kom då ihåg att han stoppat sin mobil i min ficka då han drog upp den och höll den mot örat.

”Hej mamma! Jag mår bra, själv då? Bra. Nej jag och Dezzie sitter och pratar lite medan vi väntar på Caitlin. Va? Vem det är? Juste, det är Caitlin och Christian’s kompis. Hon flög hit i lördags och skulle egentligen åkt hem igår, men hon hamnade i chock för en grej och svimmade av så de tog henne till sjukhuset. Hon har precis blivit utskriven och vi ska till donken och käka. Va? Nej hon hade dragit upp en skada som inte läkt ordentligt bara. Hon mår bra nu. Nej vi fick inte plats i bilen allihop så Caitlin kör dit grabbarna och hämtar upp oss snart. Ja jag vet, jag ska ta det lugnt. Aye har Scooter sagt något? Jag tänkte om han hört av sig om turnén och det där? Jasså? Va, nej Usher har inte hört av sig, skulle han gjort det? Jaha, nej jag får väl ringa och prata med honom… Ofta? Fan vad nice! Nej, förlåt jag vet. Men då ringer jag honom sen helst enkelt, eller om han ringer mig, det får vi se. Ja hon är jättesnäll! Men mamma! Vi får se! Ja vi hörs sen! Ja det ska jag göra! Hej då! Älskar dig också! Hej då!” jag satt och lyssnade på den delen av konversationen jag hörde, alltså det Justin sa, och kunde inte låta bli att le. Justin la tillbaka sin mobil i min ficka innan han vände sig mot mig.

”Jag ska hälsa från m… Vad ler du åt?” frågade han och tittade förvirrat på mig. Jag flinade oskyldigt mot honom.

”Är du alltid så gullig mot din mamma?” skrattade jag och boxade till honom lätt på armen. Han ryckte på axlarna och log brett mot mig.

”Man har ju bara en mamma, eller hur? Och hon är den bästa som finns.” svarade han och ryckte på axlarna. Jag skrattade lätt åt honom innan jag vände bort blicken mot ett litet grönområde där det fanns en fontän i mitten. Jag flinade innan jag reste mig ur Justin’s knä och började gå mot den. Bakom mig hörde jag Justin ropa, men jag ignorerade det. Jag hade alltid älskat fontäner, jag visste inte varför, men de var vackra. Jag stannade precis framför den och blundade medan jag drog ett djupt andetag för att känna doften av regn. Det luktade så underbart.

”Vad gör du? Sa jag något fel?” hörde jag Justin fråga bakom mig. Jag vände mig om och log mjukt mot honom medan jag skakade på huvudet. Sedan vände jag mig tillbaka mot det porlande vattnet och granskade detaljerna.

”Fontäner är bland det vackraste som finns. De luktar gott, låter lugnande och sprider trygghet. Det är inte mycket annat som slår den här sortens trygghet, allra minst människor. En människa kan skänka en trygghet, men aldrig så mycket lugn och trygghet som en fontän eller ett vattenfall. När man jämför människor mot dessa vackra underverk så är de mänskliga förmågorna bara en blek kopia av verkligheten.” jag pratade på, lugnt och mjukt, medan jag lyssnade till vattnet som rann och såg ner i det bubblande vattnet. Jag hade alltid älskat, och varit fascinerad av, allt som naturen hade att dela med sig av. Visserligen var fontäner människans verk, men utgångsbilden var ju från vattenfall.

”Jag har aldrig tänkt på det på det här sättet.” sa Justin bredvid mig och jag log för mig själv. Vi stod så nära att våra axlar nuddade varandra och händerna snuddade vid varandras handryggar.

”Man får ofta en annan syn på saker av vissa människor. Jag har hört att det är något bra. Jag har försökt dela med mig av det här till både Ellie och Christopher, men dem förstår det inte. De är typiska stadsmänniskor, tycker det är jobbigt när det regnar, när det blåser och gillar inte att vara ute. Dem ligger inte på samma nivå som jag gör.” fortsatte jag prata och log lite besvärat. Det var sådant här som var viktigt för mig, sådant som jag brydde mig om, och det var frustrerande att dem inte förstod det. Justin la sin hand på min axel och vände mig försiktigt mot honom. Nu stod vi inte långt ifrån varandra och såg in i varandras ögon. Han lutade sig fram mot mig och la sin kind mot min.

”Jag är på samma nivå.” viskade han i mitt öra. Jag kände hur mitt ansikte bröts upp i ett leende och sedan la jag armarna om honom och gav honom en mjuk kram, som han besvarade.

---

---

Aww :') How cute!

Så, vad tycker ni? Vad tror ni? Vad tycker ni om allt såhär långt? :)

Som vanligt vill jag tacka för alla otroliga kommentarer <3

Ni är bäst!!!