Where are you now - Kapitel 58
”Det ser ut som om du är född till att göra det där. Inte som om det var första gången, utan som om du gjort det hur länge som helst. Det gjorde du bra.” sa Justin och log brett mot mig, han verkade stolt.
”Okej, men då ses vi väl ikväll då.” muttrade Christopher innan han stängde bildörren och körde därifrån. Han hade hyrt en bil, men den var faktiskt ganska fräsch. Jag stod och såg efter honom ett tag innan jag vände mig om och gick tillbaka till de andra. Caitlin såg på mig med en frågande blick och jag ryckte på axlarna.
”Han blev sur för att jag inte väljer att bo på hotellet tillsammans med honom.” suckade jag surt och gick till passagerardörren på Caitlin’s bil.
”Ska jag sitta i ditt knä igen, Justin?” frågade jag utan att vända blicken mot honom. Steg närmade sig mig och sedan öppnade Justin dörren och hoppade in. Han klappade sig på låren och jag hoppade in och satte mig. De andra hoppade in i bilen och Caitlin körde ut från parkeringen och hemåt. Bilturen var ganska tyst, men till slut ledsnade jag och försökte få igång alla.
”Okej, nu får ni fan sluta vara tysta! Jag får panik! Justin, ledsen man, men sjung något!” utbrast jag och såg hur alla fem hoppade till. Jag höll tillbaka ett leende men det var svårt.
”Måste jag? Kan inte du sjunga något?” frågade han och log mot mig. Jag fnös högt och himlade med ögonen.
”Jo men säkert. Jag som trodde ni ville ha kvar er hörsel, åtminstone slippa bli av med den innan ni blir pensionärer! Men jag kan ju ha haft helt fel.” muttrade jag och nu var det Justin’s tur att himla med ögonen.
”Så illa tror jag faktiskt inte att det låter! Det är bara du som tror det!” påpekade han torrt och blängde på mig. Jag skakade på huvudet.
”Jag vet var jag står, och inget du gör kommer få mig att sjunga för dig!” lovade jag och satte mig med armarna i kors. Justin fick ett finurligt leende på läpparna.
”Det ska vi allt bli två om, sötnos!” sa han bara och log oskyldigt. Jag suckade och himlade med ögonen.
”Vi får väl se.” muttrade jag och tittade ut genom fönstret. I baksätet började killarna skratta men jag brydde mig inte om det. Jag var inte ens det minsta intresserad av vad de skrattade åt. Innan jag hann fundera mera var vi tillbaka hemma hos Beadles. Jag kände mig på extremt dåligt humör igen, men nu hade jag ju ätit, så det måste bero på sömnen.
”Dezzie, du kan gå ut nu.” skrattade Justin och avbröt mig från mina funderingar. Jag vände blicken mot honom och han slutade skratta. Undermedvetet registrerade jag att det inte fanns någon annan alls i bilen utom vi två.
”Vad är det? Mår du inte bra?” frågade han allvarligt och granskade mig. När jag inte svarade la han handleden över pannan på mig, antagligen för att kolla om jag var varm. Jag puttade varsamt bort hans hand.
”Jag är bara jättetrött, borde nog gå upp och sova någon timme eller två innan jag ska träffa Christopher.” sa jag bara och öppnade bildörren för att sen kliva ut. Det kändes nästan som om hela marken snurrade under mig och jag tog tag i bildörren för att stödja mig. Innan jag hunnit reagera hade Justin lyft upp mig och jag tittade misstroget på honom.
”Vad håller du på med? Jag kan gå på mina egna ben.” muttrade jag men han skakade bara på huvudet medan han började gå mot huset.
”Du har feber, du behöver sova, du vinglar, nej, du får inte gå själv. Då kan du göra dig ännu mer illa än du redan gjort och det kan jag inte ha på mitt samvete.” förklarade han bara och fortsatte gå. Jag fnös ljudligt.
”Ja, som om det skulle hamna på ditt samvete om jag ramlar och får ett skrubbsår.” mumlade jag men gjorde inte längre något motstånd, det skulle ändå inte hjälpa och jag behövde verkligen sova. När vi kom in stirrade de andra på oss men Justin ignorerade dem och gick uppför trappan.
”Är jag tung?” frågade jag när han kommit uppför halva trappan. Han flinade och skakade bara på huvudet medan han fortsatte gå. Till sist var vi inne i ”vårt” rum och han la varsamt ner mig i sängen. När han skulle gå tog jag tag i hans arm.
”Snälla, stanna tills jag somnat? Jag har jätteproblem med att sova efter att ha varit på sjukhus. Det är ju inte direkt min typ av miljö om jag säger så.” förklarade jag och log. Han besvarade leendet innan han gick runt sängen och kröp fram till mig för att lägga sig bredvid mig. Han la en hand över min midja och log lite.
”Vi får väl hoppas att du slipper åka till sjukhuset på ett tag då.” sa han tyst medan han lekte med mina fingrar. Jag fnös igen men log samtidigt.
”Det är svårt att förhindra sådant när man heter Deztiny Wallie och råkar vara klumpig som få.” skrattade jag och han instämde men sa ingenting. Mina ögonlock började kännas tunga och snart sveptes jag om av en varm, mörk och trygg dimma. Jag somnade, äntligen i en vanlig säng.
Åh här kommer äntligen kapitel 58!
Som jag redan sagt så är jag hemskt ledsen över att det tagit sån tid!
Men om ni har tur kommer ännu ett kapitel upp ikväll innan jag går och lägger mig, men det är ett stort kanske!
Så, vad tycker ni?
Älskar alla era kommentarer som vanligt ;) Fortsätt så sötnosar <3
Kommentarer
Postat av: Stephanie
Waaaaaa! Vad grymt! Jag ber, jag ber, jag BEEER. Snääääälla låt dom bli tillsammans! SNÄLLA SNÄLLA SNÄÄÄÄLLAAA!!!!!!!!!!!! <3
Asbra! Jag älskar det! ;D <3
Postat av: Anonym
asbra
Postat av: Kajsa
Jättebra, precis som vanligt!! :D //Kajsa :D
Postat av: RT
Meeeeer du är sååå fuking GRYM tjejen ;D;D;D;D;D
Postat av: hanna
skiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiit braaaaaaaaaaaaaa:) merrrrrrrrrrrrrr
Postat av: becca :)
upptäckte just att jag varit inne mer på din blogg på en dag än min egen på en vecka, haha din blogg e min drog, typ :D<3
Trackback
