Bieber Cash

”Bara så du vet så är du skyldig mig en dans!” sa han helt plötsligt och jag blinkade till medan jag kollade oförstående på honom. Han log självsäkert.

”Jasså?” frågade jag förvirrat och han nickade nöjt utan att släppa vägen med blicken.

---

---

”Varför är jag skyldig dig en dans?” envisades jag när vi stod på parkeringen utanför restauranten. Han hade fortfarande inte svarat på min fråga och utifrån hans blick så fick jag nog räkna med att han inte tänkte svara på den heller.

”Du kommer för sent, hoppa ur nu så du inte låter Christopher vänta, och ha kul. Ring om det är något, eller när du behöver hämtning.” sa han och flinade mot mig. Jag funderade på om jag skulle sitta kvar, som för att protestera mot att han inte berättade, men insåg ganska snabbt att Christopher inte skulle uppskatta det. Jag suckade innan jag öppnade dörren för att kliva ut ur bilen. När jag nästan rest mig upp tog han tag i min hand, vilket fick mig att vända mig mot honom.

”Du är väldigt vacker!” sa han mjukt och kysste min hand. Jag log lite generat innan jag klev ur bilen och stängde dörren efter mig. När jag var framme vid dörrarna till restauranten slängde jag en blick över axeln och såg att bilen fortfarande var kvar och i den log Justin mot mig. Jag log och vinkade mot honom innan jag gick in. Det var inte jättefullt med folk, men ganska så. Det tog däremot inte lång tid innan jag hittade Christopher vid en fönsterplats. Jag gick fram och ställde mig vid stolen mitt emot hans. Han tittade upp på mig och log glatt innan han ställde sig upp och kom fram till mig.

”Du är väldigt fin, gumman! Gud vad jag har saknat dig!” sa han och kramade om mig. Jag log lite innan jag kysste honom.

”Tack! Jag har saknat dig också!” sa jag och satte mig ner på stolen samtidigt som han satte sig ner på sin stol igen. Han började bläddra i menyn och jag följde hans exempel. Det fanns otroligt mycket att välja på, men till slut lyckades jag bestämma mig för kött och pommes frites. Christopher tog detsamma och snart var beställningen klar.

”Du får överraskningen snart, jag ska ringa ett samtal snart bara och sen får du den.” påpekade han från ingenstans och jag svalde lite innan jag nickade kort. Han visste vad jag tyckte om det här, men det var väl en bra överraskning eftersom att han utsatte mig för det. Däremot kunde jag inte sluta tveka eftersom att alla tydligen hade väldigt strikta åsikter om det här. Det verkade ju bara som om det var Christopher som faktiskt tyckte det var något bra. Alla andra verkade ju vara emot det, mest Justin. Jag undrade vad det berodde på. De tankarna kunde jag verkligen inte få ur huvudet. De cirkulerade runt och runt hela tiden. Efter inte lång tid fick vi maten och kort därefter ringde hans mobil. Han log lite innan han svarade och pratade med någon. Ingenting han sa i telefonen fick mig att komma ens i närheten av att lista ut vad det var för något. När han la på tittade jag frågande på honom men han skakade bara på huvudet.

”Du får vänta fem minuter.” svarade han bara och log finurligt. Jag hade en dålig känsla i magen av det här. Det berodde inte bara på just att jag skulle få en överraskning, utan det var något mer. Något sa mig att jag inte skulle reagera som Christopher trodde, eller kanske förväntade sig.

”Hej Christopher! Är det okej om jag slår mig ner med er?” en äldre kvinna avbröt mina tankar och jag hoppade lite diskret till när hon yttrat sig. Hon log mot Christopher som nickade ivrigt. Hon gick förbi honom och satte sig med ryggen mot fönstret. Jag blev lite besviken för att han faktiskt tillät det, jag trodde ju att det här var en middag då vi skulle ha tid för oss. Kvinnan granskade mig och jag log lite ursäktande medan jag sträckte fram handen. Hon tog den stadigt i sin hand och skakade den.

”Hej, jag menade inte att vara oförskämd. Deztiny Wallie heter jag, Christopher’s flickvän.” presenterade jag mig och pressade fram ett leende. Kvinnan log brett mot mig medan hon nickade.

”Jo jag vet. Christopher har berättat en hel del om dig. Jag heter Vanja Smith.” sa hon och log. Jag släppte förvånat hennes hand och spände blicken i Christopher, som tittade på mig med ett glatt leende. Varför hade han pratat om mig för? Eller den största frågan var väl vem det var. Jag kände inte igen namnet, och kunde inte minnas att jag sett henne förut. Hon kanske var hans faster eller något, men hon hette ju inte Smith i efternamn.

”Ursäkta, men jag kan inte minnas att jag sett dig förut, är du släkt till Christopher?” frågade jag och försökte låta artig. Till min förvåning började både Vanja och Christopher att skratta. Jag stirrade på honom med förvirrad blick. Han lugnade ner sig efter ett tag och log överseende mot mig.

”Nej, älskling, jag och Vanja är inte släkt. Du har sett henne förut, men det var ett bra tag sen.” förklarade han men jag förstod fortfarande inte. De utbytte en snabb blick med varandra innan Vanja la en hand på min.

”Hjärtat, jag är din mamma.” sa hon och jag kände hur hela min värld bröts sönder, hur den krossades i tusentals bitar. Skojade dem med mig?

---

---

Oj oj, det där var oväntat...
Hur tror ni Dezzie kommer reagera på det här?

Kommentera gullungar! Ni är helt vansinnigt bra på det!! <3

Jag håller redan på att skriva nästa kapitel så ju fortare ni kommenterar, ju fortare kommer det upp ett nytt kapitel :)