Bieber Cash

”Hur fan kan du ta något sådant för givet när Justin, Caitlin, Christian, Ryan och Chaz fattar när jag inte ens berättat för dem? Vi ska inte ha den här konversationen just nu! Åk hem! Jag vill inte ha dig här just nu!” sa jag och vände om för att gå mot hållet jag börjat gå mot. Till min lättnad följde han inte efter mig, han visste bättre. Efter inte särskilt länge började min mobil ringa och när jag tog upp den så stod det Caitlin på skärmen. Jag tryckte bort det innan jag satte telefonen på ljudlöst och la ner den i väskan igen. Just nu behövde jag vara för mig själv, jag behövde tänka och lugna ner mig ordentligt. Tack vare min fyllda hjärna så tog det inte lång tid, inte vad det kändes som i alla fall, att ta sig till stranden. Utan att ens tänka på det började jag klättra uppför berget och satte mig där jag och Caitlin suttit. Det var helt underbart vackert, precis som förra gången. Det var dessutom otroligt tröstande, något jag verkligen behövde just nu.

---

---

Jag kunde inte säga med säkerhet hur länge jag suttit på det där berget, men det var skönt. Det hade inte tagit så lång tid innan jag lugnat ner mig ordentligt och nu satt jag bara och väntade på solnedgången. Det kändes lite ensamt, men jag var fortfarande arg på Christopher. Det skulle inte gå över på bra länge. Inte för att jag var långsint av mig, utan för att han gick långt över gränsen.

”Jag visste väl att det var här du satt.” hörde jag den välbekanta rösten bakom mig och vände mig snabbt om. Där stod Justin och log lite stressat mot mig. Det såg ut som om han varit ute och sprungit för han var lite svettig och såg rätt uppjagad ut. Han kom och satte sig bredvid mig.

”Vad gör du här?” frågade jag och suckade. Han granskade mig med ett höjt ögonbryn men jag stirrade bara tillbaka på honom.

”Skojar du? Alla är ute och letar efter dig. Christopher ringde Caitlin för typ två timmar sen och frågade om du hade kommit hem ordentligt eftersom att du inte svarat på hans samtal. Hon fick panik och slängde typ luren i örat på honom, hon var ganska arg efter att han berättat vad som hänt. Sen berättade hon för oss alla medan hon försökte ringa dig säkert trettio gånger. Ja, sen stack vi ut och letade.” berättade han men det lät som om han undanhöll någonting. Jag fick väl fråga honom om det senare, orkade inte nu.

”Jasså, ni behövde inte leta efter mig. Jag mår bra. Behöver bara vara själv en stund.” sa jag och vände bort blicken ut över havet igen. Det var så rogivande att sitta och se ut över den glansiga vattenytan, höra vattnet brusa och känna vinden i håret.

”Jag kan vara tyst.” sa han bara. Jag såg i ögonvrån hur han satte sig med armarna i kors över knäna och vände huvudet framåt, mot vattnet han också. Trots att det kändes konstigt, och fel på något sätt, att inte vara ensam längre, så var det skönt med lite sällskap. Jag klagade inte över att det var just han som hittat mig. Det hade varit en sådan skillnad om till exempel Chaz hade hittat mig.

”Tack!” fick jag fram medan jag tittade ner på mina händer. De hade börjat bli kalla, vilket inte var så konstigt ifall jag suttit här i flera timmar. Jag mötte Justin’s blick och han la armen om mina axlar. Jag sjönk sagt in i hans famn och så satt vi. Vi satt och tittade på solnedgången tillsammans, vilket tyvärr gick ganska fort. När solen var borta, ersattes ljuset från solnedgången med den stora fullmånen som nu prydde himlen omringad av blinkande stjärnor.

”Det är vackert!” sa jag tyst och log för mig själv. Himlen var något så otroligt mäktigt i min värld.

”Ja, det är du.” sa Justin och jag tittade på honom. Han log mot mig och jag kände hur jag blev lite generad.

”Jag pratade om himlen med stjärnorna och månen.” påpekade jag lugnt och såg hur han vände blicken uppåt. Han granskade den en stund innan han nickade instämmande.

”Jo, den också. Men det är en viss skillnad.” svarade han sen och vände blicken mot mig igen. Han log nu mjukt mot mig och rodnaden steg mer i ansiktet på mig, det kunde jag svära på.

”Du rodnar, det behöver du inte göra.” viskade han då vi satt så nära varandra att jag hörde honom ändå. Han la sin hand på min kind, det kändes kallt, men behaglig. Han såg djupt in i mina ögon innan han kysste min panna och höll om mig hårt. Trots den kyliga vinden så var det varmt i hans famn. Jag skulle kunna sitta så i all evighet, men tyvärr måste allt ha et slut någon gång. Justin rätade lite på sig och när jag vände blicken mot honom så log han finurligt.

”Du börjar bli kall, vi kanske borde röra på oss.” sa han och reste sig smidigt upp. Jag såg bedjande på honom, det kändes som om jag inte var redo för att träffa alla riktigt än.

”Måste vi verkligen de?” frågade jag tyst och såg ut över vattnet. När jag vände blicken mot honom igen så såg han lite besvärad ut.

”Jag tänker inte låta dig frysa ihjäl här ute! Varför vill du inte åka härifrån? Du kan alltid komma tillbaka hit någon annan dag.” sa Justin oförstående. Han trodde säkert att jag bara inte vill lämna platsen, men där hade han fel, för jag frös ganska ordentligt nu, mer än jag kunde ignorera.

”Du har missförstått det hela, Justin. Jag har inga problem med att lämna det här berget, sätta mig i en bil och åka någon annanstans. Det jag inte vill just nu, är att träffa dem andra. De kommer fråga en massa, och just nu vill jag inte ha en massa folk omkring mig.” förklarade jag när jag såg upp mot månen igen. Jag fick rysningar över hur vacker den var, men jag var inte riktigt säker på att det inte hade med att det blåste kallt.

”Jaha, då förstår jag. Men vem har sagt att vi måste åka tillbaka till huset direkt? Jag antar att du är lite hungrig, då du stormade ut från restauranten utan att hinna äta något, så vi kan åka någonstans och äta.” sa han och sträckte fram en hand framför mig för att hjälpa mig upp. Jag tittade från handen till honom och sedan tillbaka innan jag tog den i mina händer och lät honom dra upp mig från den kalla stenen.

”Hur som helst så måste du bli varm, så jag föreslår att vi skyndar oss till bilen.” sa han medan han gned mina händer mellan sina för att få upp blodcirkulationen. Jag suckade lite och började gå mot stället där man kunde komma ner från berget, i alla fall med livet i behåll.

”Justin? Får jag fråga en sak?” frågade jag medan jag lugnt började gå neråt. Justin gick framför mig och mumlade något. Han hoppade sista biten och tog tag i mig när jag kom ner.

”Varför är inte alla andra som du?” frågade jag plågat och granskade honom. Han skrattade innan han la en arm över min axel och började gå mot parkeringen, antagligen där han hade sin bil.

”För att jag är one of a kind!” svarade han medan han drog mig närmare sig.

---

---

Shit alltså!
Förlåt allihop för att det tagit hela 3 dagar för er att få det här kapitlet!
Men mitt internet har varit uppfuckat och dessutom, när internet har funkat, så har mamma hängt över axeln på mig för att se till att jag pluggar -.-'

I alla fall så ska jag verkligen försöka hinna skriva mera nu när det är lov!

Men tack till er alla som varit så otroligt snälla att ha kommenterat så mycket som ni har gjort!
Jag tror inte ni förstår hur tacksam jag faktiskt är!
Ni är helt klart de bästa läsarna i världen, och jag vet att jag säger det mycket, men det stämmer så otroligt bra in!

Älskar er alla!