Bieber Cash

”Varför är inte alla andra som du?” frågade jag plågat och granskade honom. Han skrattade innan han la en arm över min axel och började gå mot parkeringen, antagligen där han hade sin bil.

”För att jag är one of a kind!” svarade han medan han drog mig närmare sig.

---

---

”Så, har du börjat få upp värmen än?” frågade Justin roat medan jag satt och huttrade i passagerarsätet. Jag lipade mot honom och han skrattade medan han drog upp värmen i bilen. Vi åkte på någon stor väg, jag hade ingen aning om vart, och han vägrade säga någonting. Hur mycket jag än frågade så vägrade han berätta. Det var ganska irriterande, men det var en del av honom, så det var inte mycket att göra åt det.

”Jag tar det som ett nej.” flinade han medan han svängde av mot en mindre väg. När vi först hade satt oss i bilen hade han ringt två olika nummer innan han fått ett samtal från Caitlin, som verkade väldigt lättad över att jag inte var försvunnen längre. Jag hade inte förstått någonting av vad han pratat om under de första två samtalen, och jag tog för givet att det inte ens var värt att fråga. Från de här dagarna jag hängt med Justin hade jag lärt mig tre saker om honom. Ett; han älskar att överraska folk! Två; han älskar att jävlas med folk! Och tre; har han bestämt sig för något, så är det nästintill omöjligt att få honom att ändra sig! Alla tre var ju självklart bra egenskaper, men under vissa omständigheter, som nu, så platsade trean inte särskilt bra in.

”Vi är framme, Sunshine!” sa Justin och jag hoppade nästan till. Ibland hamnade jag så långt in i mina tankar att jag knappast ens registrerade något ur omvärlden. När jag tittade ut genom fönstret häpnade jag över vad jag såg, det var så ljust, överallt. Jag kisade lite för att försöka se några detaljer men det var nästintill omöjligt. Jag vände blicken mot Justin som skrattade, antagligen åt att jag såg så förvånad ut.

”Det är bara onödigt att försöka luska ut var vi är genom att sitta still här.” påpekade han och log mjukt mot mig. Jag försökte le tillbaka, men det var inte särskilt lätt. Jag var förvånad över att jag inte såg något annat än ljussken. Jag kunde inte ens placera vad det var för något. Efter att ha svalt ljudligt öppnade jag dörren och gick ut ur bilen. Det var fortfarande kyligt ute, men inte lika. Vad jag kunde se så stod träden ganska stilla, trots att det var öppet precis på sidan av ljuset. Det tog emot att släppa ljuset med blicken, men jag var tvungen att slänga ett ögonkast på Justin som stod och log, han såg ganska nöjd ut.

”Vad är det här för ställe?” fick jag fram medan jag vände tillbaka uppmärksamheten framåt. Justin la sin arm runt mina axlar och drog med mig framåt.

”Vad sägs om att titta istället för att prata om det?” skrattade han och började gå mot något som liknade en dörr. När vi kom närmare ljusskenet så insåg jag var det var. Det var inte bara ett ljussken från någon lampa eller liknande. Ljusskenet kom från oändligt många stearinljus. Det var omöjligt att räkna dem, men minst hundratal, kanske till och med tusental. Det var fantastiskt.

”Gillar du det?” frågade Justin från sidan av mig men jag kunde inte släppa alla ljus med blicken. Det fanns inte ens ord för det.

”Gillar det? Det är helt underbart! Hur har du lyckats med det här?” stammade jag fram medan jag granskade några av ljusen närmare. Alla stod på pinnar, alltså järnpinnar, i olika höjder. Först trodde jag att alla stearinljus var vita, men insåg snabbt att det var lite olika färger. Jag var bombsäker på att alla nyanser fanns med. Det var som ett hav av färg.

”Vänta bara tills du kommer in.” sa han lågt och skrattade lätt innan han gick fram till dörren för att öppna den. Han log mot mig innan han sakta lät dörren glida upp och jag svalde lätt innan jag tog ett steg in. Just då förstod jag inte varför jag häpnat innan. Visst var det vackert, men det var ingenting mot vad det här var. Rummet var helt magiskt. Väggarna var nästan glänsande vita, det fanns inte en enda lampa tänd men här och var fanns det vita stearinljus, rummet var fyllt av ljust rosa rosor och rummet doftade underbart av vanilj, antagligen från ljusen. I mitten av rummet stod det ett runt litet bord med en vit duk. I mitten stod en liten bukett med ljusrosa rosor och två ljusstakar i glänsande silver.

”Stäng munnen, Dezzie!” hörde jag Justin skratta bakom mig och sedan stängdes dörren med ett mjukt ljud. Hans hand fann min och när jag tittade på honom log han bara sitt vanliga leende. Det var omöjligt, såsom det oftast var, att inte besvara leendet.

”Det här är helt otroligt! Hur har du haft tid för det här? Det är helt magiskt!” jag kände mig helt förvirrad. Hur hade han lyckats fixa något sådant här om han varit och letat efter mig? Hur hade han lyckats planera något sådant här? Jag kunde egentligen bara komma på ett svar, som egentligen inte hade med frågorna att göra. Han visste hur jag skulle reagera när Christopher ”gav” mig överraskningen, och han visste att jag skulle behöva lite uppmuntran.

”Tja, du vet vad de säger! En trollkarl avslöjar aldrig sina tick!” log han och drog med mig bort mot bordet där det redan var upplagt två portioner med färsk, varm och väldoftande lasagne.

”Hur visste du att jag älskar lasagne?” frågade jag medan han sött nog drog ut stolen till mig. Jag satte mig ner och sedan gick han till den andra sidan av bordet.

”Det visste jag inte, det var en lyckad gissning helt enkelt.” erkände han och log innan han hällde upp Coca Cola i båda glasen, som komiskt nog var vinglas.

”Så, hur länge har du planerat det här?” frågade jag medan jag började skära lite i lasagnen. Det osade varmt ur den och doften var helt underbar.

”Inte särskilt länge, men det vore synd att inte utnyttja tillfället när du är så otroligt vacker.” sa han och ryckte på axlarna medan han skar i sin lasagne han också. Det kändes som om kinderna hettade till på mig, och utifrån hans nöjda blick, så var det nog precis vad de gjorde också.

---

---

Vet inte med er, men helt ärligt så berörde det här kapitlet mig lite.
När jag skrev det, jag svär på att jag kunde sätta mig in i situationen, jag till och med kände lukten av vanilj och rosor!

Jag vet inte ens vad jag ska säga sötnosar!
Jag är nästan alltid nära till att fälla en tår eller två när ni skriver så fina kommentarer, men den här gången föll dem faktiskt!
Jag förstår egentligen inte att ni kan tycka det här är så pass bra, det känns liksom helt overkligt för mig!

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen! NI ÄR BÄST! <3333