Bieber Cash

”Du vet, jag gillar dig väldigt mycket, Justin! Antagligen mer än vad jag borde! Jag vet inte varför, men just nu känns du helt rätt för mig, det känns som om jag hör hemma med dig. Du är den enda människan som får mig att känna mig trygg, bara genom att vara nära mig. Allting har gått så fort, ti träffades för mindre än en vecka sedan och det känns som om jag börjat falla för dig. Frågan är ju om du är där och tar emot mig.” viskade jag i hans öra. Jag log lite, det kändes skönt att säga det. Jag kom slutligen ihåg att Caitlin väntade på mig därnere så jag pussade snabbt Justin på kinden och sen gick jag ut ur rummet för att prata med Caitlin.

---

---

När jag kom ner för trappan satt Caitlin i soffan, eller hon snarare halvlåg ner, med armarna i kors och ett hårt uttryck i ansiktet.

”Kommer du Caitlin?” frågade jag när jag kom närmare henne. Jag log prövande mot henne men hon besvarade det inte, hon kanske inte såg det, men med största sannolikhet var hon för irriterad för att ens försöka se glad ut. Jag förstod henne, när jag tänkte efter. Hon reste sig upp och började gå mot dörren med en tjocktröja i handen. Jag öppnade dörren medan hon drog på sig den och sina skor och sen följde jag efter, med mina gympaskor i handen.

”Var ska vi sätta oss ner?” frågade jag medan jag tog på mig skorna och stängde dörren. Caitlin svarade inte utan hon gick bara runt huset mot baksidan. Jag suckade lågt innan jag följde efter henne. När jag kom runt hörnet såg jag henne sitta i en grå hammock. Utan ett ord gick jag och satte mig bredvid henne för att sen granska henne. Hon tittade framför sig och såg högst fundersam ut.

”Caitlin, kom igen, jag klarar inte av att se dig så här. Kan du inte bara säga något? Skäll på mig! Vad som helst! Sitt bara inte tyst!” sa jag plågat utan att släppa henne med blicken. Nu vände hon huvudet mot mig och såg in i mina ögon.

”Skälla på dig? Varför skulle jag skälla på dig?” frågade hon förvirrat. Jag granskade henne oförstående.

”Varför är du så arg då? Det är ingen idé att du säger att du inte är arg, för det vet jag att du är.” fick jag fram medan jag drog tröjan ner över händerna. Jag var dels nervös över vad hon skulle svara, varför hon var arg på mig liksom, och dels var jag nervös för vad hon tyckte jag gjort fel. Tänk om allting berodde på det med Justin, vad skulle jag då säga?

”Jag är arg! Jag är arg, förbannad, irriterad, besviken och fruktansvärt sur!” medgav hon torrt och släppte mig med blicken för att se ner på sina händer. Hon såg verkligen hur förbannad ut som helst, jag hade aldrig sett en människa så arg.

”Men jag har aldrig varit arg på dig!” fortsatte hon innan jag hunnit svara. Var hon arg på Justin? För att han hittat mig? Eller kanske för att han tog med mig till stugan? Hon kanske inte kommit över honom. Gud, vad hade jag nu ställt till med?

”Aye, sluta tänka så mycket, jag tvivlar på att du vet vad jag snackar om!” flinade Caitlin mot mig. Hon måste sett min förvirrade blick och mitt panikslagna ansiktsuttryck.

”Så, vad handlar det om då?” frågade jag tyst och svalde. Jag var tvungen att erkänna att jag var rädd för vad hon skulle svara, samtidigt som jag var för nyfiken för att inte lyssna. Som vanligt tog nyfikenheten över.

”Just nu slåss mycket olika känslor med varandra, inom mig. Sedan jag fick samtalet från din idiot till pojkvän så har jag varit så orolig att jag knappt vetat vart jag skulle ta vägen någonstans. Du hittar inte här eftersom att du inte varit här tidigare och skulle med lätthet kunna gå hur vilse som helst! Jag fick panik när du inte svarade, hur mycket jag än ringde, och någon annan ringde, så svarade du inte. Sen när Justin ringde och sa att du mådde bra och vart ni var på väg så blev jag enormt lättad. Däremot blev jag sur på honom för att han inte hörde av sig direkt när han hittade dig. Han hade kunnat bespara mig väldigt mycket genom att göra det, men jag blev fortfarande lättad så klart. Sen fick jag ju ett sms från Justin där han berättade vart ni skulle någonstans och då kände jag bland annat glädje och irritation. Irritation för att jag helt enkelt ville se så du var okej, och glädje för att… Ja du vet varför jag kände glädje.” berättade Caitlin och jag lyssnade spänt på allt hon hade att säga. Jag förstod henne nu, och fick lite dåligt samvete för att jag inte hört av mig, det hade ju faktiskt kunnat vara något allvarligt som hänt.

”Så om jag förstår det hela rätt, så är du förbannad, arg, irriterad, besviken och otroligt sur på Christopher?” chansade jag och av Caitlin’s ansiktsyttryck att döma så hade jag helt rätt i min chansning.

”Du har helt rätt! Jag fattar inte vad han tänker med! Han som borde känna dig bättre än någon annan! Åh vilken idiot han är! Han lyssnade varken på mig eller Justin när vi försökte få honom att förstå att det inte var någon bra idé, men nej då, skulle han lyssna på oss? Nej! Åh, idiot!” slängde Caitlin ur sig och jag kunde inte låta bli att le, hon var verkligen enormt pissed! Hon slängde en blick på mig och när hon såg att jag log så besvarade hon leendet.

”Förlåt Dezzie! Jag gillar bara inte hur han behandlade dig! Åh du förtjänar så mycket bättre än så där! Varför är du ens kvar hos honom?” utbrast hon och drog händerna över ansiktet. Hon såg helt uppriven ut, samtidigt som hon såg otroligt trött ut.

”Jag älskar honom, Caitlin! Han gjorde ett misstag, det är allt!” försvarade jag honom roat medan jag log mot henne. Hon muttrade lite innan hon gäspade högt.

”Kom igen tjejen, dags att gå in och sova. Vi kan prata med om ett par timmar.” sa jag och reste mig upp. Hon gjorde detsamma och vi gick lugnt in i tystnad. Väl inne låste Caitlin dörren efter oss och sedan, efter att vi tagit av oss skorna, så gick hon uppför trappan.

”Aye, var är Chaz någonstans? Jag såg honom inte i soffan.” frågade jag henne tyst. Hon vände sig mot mig och log.

”Han sover i min säng. Jag skulle ta soffan idag eftersom att jag envisades med att vänta på er.” förklarade hon. Jag tittade på henne och sedan besvarade jag hennes leende.

”Vill du ha sällskap där nere? Jag kommer ändå inte kunna sov något.” erbjöd jag mig och flinade lite mot henne. Hon funderade en stund innan hon försiktigt skakade på huvudet.

”Nej, jag kommer somna så fort jag lägger mig ner, så det blir bara tråkigt för dig. Gå in och lägg dig bredvid Justin så kan du få låna min dator.” sa hon och försvann in i sitt rum. Så fort hon öppnade dörren hörde man höga snarkningar som kom från Chaz. Jag var tvungen att hålla en hand över munnen för att inte börja skratta. När Caitlin kom tillbaka såg hon otroligt plågad ut, som om hon också hade svårt att hålla sig för skratt. Hon gav mig sin lilla laptop innan hon gav mig en varm kram.

”God natt! Eller god morgon kanske det är. I alla fall så ses vi om några timmar! Älskar dig!” sa hon och pussade mig på kinden.

”Sov sött vännen! Älskar dig också!” svarade jag och gav henne en puss på kinden också. Sen gick hon nerför trappan igen och ja gick in i rummet där Justin sov. Han snarkade inte, men drog djupa andetag. Han såg fortfarande ut som den där lilla ängeln. Utan att kunna hindra mig själv pryddes ett brett leende på mina läppar medan jag gick närmare honom och ställde ner datorn. Sedan la jag mig ner på täcket och startade den medan jag granskade Justin. Det gick inte att slita blicken och till slut var jag tvungen att hämta min telefon för att ta kort på honom. Han skulle inte få undkomma, vare sig han ville eller inte. Jag skulle visa honom kortet så att han kunde se sådant som jag ser, en fantastisk kille som ingen skulle förtjäna. Han var alldeles för underbar för det.

---

---

Tack för alla fantastiska kommentarer!
Jag tror inte att ni förstår hur tacksam jag faktiskt är!
Ni är helt underbara! Allihop!

Till nykomplingarna som börjat läsa bloggen för endast några dagar sedan;



Och till er som fortfarande är kvar, och som kanske till och med hängt med från första kapitlet;



Vill bara att ni ska veta att jag skriver för er!
Utan er så skulle jag inte vara något annat än någon som skriver på sin egen dator!
Om jag ens skulle komma längre (jag vet att det är nästintill omöjligt, men never say never) så skulle det vara er förtjänst och ingen annans!
Därför vill jag tacka er alla för att ni läser och kommenterar!
You guys are amazing! <3

Puss och Kram <3