Bieber Cash

”Ehm, ja hej på dig du. Asså… Vad gör ni?” fick han fram utan att släppa mig med blicken. Justin började skratta åt det och jag himlade med ögonen innan jag reste mig upp och satte mig på sängen. Hur skulle vi lyckas förklara det här då? Det här kunde bli komplicerat.

---

---

Justin kom och satte sig bredvid mig på sängen, men Christian rörde sig inte ur fläcken. Jag tittade nervöst på Justin som tittade tillbaka, fast med lite mer lugn i blicken. Han log varmt och lugnt mot mig innan han vände blicken mot Christian.

”Bro, hur många är det som är vakna?” frågade Justin, som om ingenting precis hänt. Fast jag förstod honom väl, han ville ju inte att alla skulle veta det eftersom att det kunde bli komplicerat för mig. Jag däremot sa tvärtom, att jag inte ville att folk visste något för att det istället skulle bli komplicerat för Justin.

”Det är bara jag, ja och ni då. Jag försökte väcka de andra, men de vägrade gå upp. Jag fick en hårborste i huvudet av Caitlin dessutom, jag tror hon är på lite dåligt humör.” berättade han och medan han sa det sista gned han sig i huvudet med handen. Först tyckte jag lite synd om honom, men åh andra sidan så borde han vetat bättre än att gå in och försöka väcka henne när hon inte sovit särskilt mycket. Så bilden jag fick upp i huvudet fick mig naturligtvis att skratta högt. Christian tittade sårat på mig, vilket inte gjorde det hela bättre. Jag ställde mig upp och gick bort till honom för att sedan ge honom en hård kram.

”Förlåt bro, men jag kan inte hjälpa det! Det måste ha sett otroligt roligt ut!” skrattade jag fram och efter ett tag började han också skratta lite smått.

”Du skulle ha sett hennes ansiktsuttryck!” skrattade han fram när jag släppt honom. Jag flinade lite innan jag gick tillbaka till sängen och satte mig, återigen bredvid Justin. Christian satte sig på golvet framför sängen och granskade Justin, som om det var han som satt inne på svaren.

”Så, tänker du tala om vad som händer härinne? Och varför det är viktigt att ingen annan är vaken?” frågade Christian efter en stund. Inombords suckade jag, han var inte dum, det borde jag vetat. Jag tittade på Justin som nu såg lite nervös ut medan han sneglade på mig i ögonvrån. Hade jag rätt i hur jag tänkte så var Justin nervös över att berätta det här för Christian på grund av vad han kanske känner, eller inte känner. Jag bestämde mig för att göra likadant som han gjorde när Caitlin fick reda på det, jag skulle låta dem prata själva.

”Jag ska ta mig en joggingtur tror jag. Ni klarar er väl själva?” frågade jag medan jag reste mig upp och gick fram till väskan. Medan jag väntade på svar drog jag fram mina mjuka shorts och det nya, blåa linnet jag köpt tillsammans med Caitlin några dagar tidigare. När jag sneglade bakåt mot pojkarna så såg Justin tacksam ut medan Christian såg missnöjd ut. Istället för att fråga så drog jag av mig kläderna jag hade på mig och bytte snabbt om. Sen tittade jag mot killarna igen.

”Så? Är det okej eller?” frågade jag eftersom att jag inte fått något svar. Christian satte sig med armarna i kors och granskade mig med ett höjt ögonbryn.

”Det här handlar ju om båda er! Du kan ju inte bara d…” började han men Justin höll för hans mun medan han log mot mig.

”Det går bra, jag fixar det här! Ring om det är något. Om du typ går vilse eller något.” sa han snabbt. Jag log lite mot honom innan jag gick förbi dem och tog min mobil som låg på nattduksbordet. Sedan ställde jag mig för att viska i Justin’s öra.

”Ta det lugnt, jag vill inte att du hamnar illa till så berätta bara de du måste! Sms:a sen när ni har pratat klart, om jag inte har kommit tillbaka.” viskade jag och pussade honom snabbt på kinden. Han höll mig kvar innan han gav mig en snabb kyss på läpparna. Bra, det skulle ju säkert göra allting mycket lättare att förklara för Christian. Jag log överseende mot honom medan jag himlade med ögonen. Han flinade bara oskyldigt. När jag vände mig mot Christian så tittade han bara nyfiket på oss. Jag log snabbt mot honom innan jag gick ut ur rummet och stängde dörren efter mig. Det gick fort att komma nerför trappan, jag började verkligen känna ambitionen flöda genom kroppen. Det var så länge sen jag joggade ut själv. Det var behövligt och väldigt skönt. Så fort jag kom ut kände jag morgonljuset möta mina ögon. Det var fuktigt i luften sedan daggen, det var helt enkelt skönt. Samtidigt var det lite kyligt, men jag fick ganska fort upp värmen i kroppen medan jag gick i snabb takt runtom i kvarteret. Det var för att värma upp lite innan jag började springa. Så hade jag alltid gjort och det var väldigt effektivt.

Det var nästan inte en människa ute, men efter några minuters springande hörde jag hur någon sprang en bit bakom mig. När jag kollade bakåt var det en tjej i min ålder, hon pratade i telefon. Jag log lite snabbt innan jag vände blicken framåt och fortsatte springa. Efter tio minuter var det mer liv ute på gatorna. Fler var ute, och joggingrundan jag tog verkade vara väldigt populär för antalet joggare byggdes på hela tiden. När jag kommit till en liten park så kände jag att jag ville stanna och bara sitta ner en stund. Känna på solens strålar. Jag var glad över att jag valt att ta med solglasögonen och satte nu på mig dem. Det var skönt att bara sitta och andas ut en stund.

”Hej! Ursäkta mig, men är inte du Deztiny? Deztiny Wallie?” frågade någon och jag hoppade till lite lätt eftersom att jag inte hört att någon var så nära mig. När jag tittade upp så stod det en blond tjej och log mot mig.

---

---

Damn, sorry, inte världens bästa kapitel tyvärr!
Men klockan är halv 12, och jag hade lovat er ett kapitel så jag skrev vad jag kom på i princip!

I alla fall, tack för era underbara kommentarer!
Det är smickrande att ni tycker om det jag gör så mycket!

Så, hoppas ni gillade det här kapitlet, trots att det var rätt händelselöst!

Puss på er! Jag ska sova nu! En sömn jag verkligen behöver känner jag ^^