Bieber Cash

”Ja, Melinda är min storasyster, sen har jag en storebror också.” förklarade Elisa snabbt och log glatt mot mig. Hon var nog den sötaste lilla ungen jag någonsin träffat. Hon såg precis ut som den dotter jag föreställt mig att jag en gång skulle ha, om jag nu skulle ha fått en dotter. De planerna hade dock gått i stöpet för ett halvår sedan då jag fått reda på att jag inte kunde bli gravid.

---

---

”Så tjejer, vad heter ni allesammans?” frågade jag när vi hade gått iväg och satt oss på en gräsplätt. Det såg så mycket trevligare ut än om jag, Melinda och Elisa skulle sitta ner på en bänk medan tio andra stod framför oss. Tjejen som pratat mest rätade lite på sig och log.

”Jag heter Mitcha, Mitcha Smith!” presenterade hon sig som samtidigt som hon tog av sig solglasögonen. Jag log glatt mot henne och nickade lite med huvudet. Innan jag hunnit vända huvudet mot en annan tjej som satt bredvid Mitcha, så hade hon lagt sin arm runt tjejen till höger om sig. Hon hade brunt hår uppsatt i en tofs. Tolkade man hennes kroppsspråk så verkade hon vara väldigt nervös och blyg.

”Det här är Mary, min tvillingsyster. Vi är inte enäggstvillingar, men ja, tvillingar.” fortsatte Mitcha. Det var som hon sagt, det syntes att de var syskon, men det syntes också att de inte var enäggstvillingar. Det syntes en viss skillnad på personligheter också, utifrån deras klädval och utseende. Mitcha hade ett tjockt lager smink på sig, det såg ut som om det var jobbigt att hålla ögonen uppe av all mascara, medan Mary inte hade någonting alls. Det behövdes nog inte heller, hennes ögonfransar var långa och mörka. När det gällde klädvalet så var det nästan ännu tydligare. Mary hade på sig ett par svarta, enkla tights, ett vitt linne som gick ner över rumpan och en marinblå kofta över. Klassiskt, stilfullt och snyggt. Mitcha’s stil verkade vara helt omvänd. Hon hade ett par jeansshorts som satt högt i midjan. Till det hade hon ett vitt linne i korsettform och ett par vita, höga klackar. Mängder av olika, guldfärgade armband prydde hennes armar och i öronen hade hon tunga örhängen som glimmade i solen. Modernt, snyggt och passande.

”Jag heter Paige och det här är min bästa kompis, Sasha.” sa en tjej och drog mig ur mina egna tankar. Jag ruskade diskret på huvudet innan jag granskade tjejerna som precis pratat. Tjejen som pratat, Paige, hade ljust, väldigt ljust blont hår som räckte sig ner till bröstkorgen ungefär. Luggen var uppsatt i ett rött hårspänne med en liten nyckelpiga på. Hennes kompis, Sasha, hade svart hår uppsatt i en liten knut bak i nacken.

”Hej Paige och hej Sasha! Vilka fina namn ni har!” hälsade jag glatt och log mot dem. Sasha log glatt tillbaka medan Paige blev generad. Därefter vände jag mig mot de sex tjejer som fortfarande inte pressenterat sig. De alla satt tysta en stund innan Melinda rätade på sig.

”Okej, eftersom att ingen säger något så kan jag lika bra pressentera er för Dezzie. Här har vi Theresa, Elena, Liza, Marilyn, Felicia och Gabriella.” presenterade hon och de hälsade glatt tillbaka.

”Trevligt att träffa er alla, Melinda, Mitcha, Mary, Sasha, Paige, Theresa, Elena, Liza, Marilyn, Felicia, Gabriella och så klart Elisa!” log jag mot dem och var ganska stolt över mig själv för att jag kom ihåg alla namn. Jag tog upp telefonen för att kolla på klockan, jag hade varit ute bra länge nu.

”Du ska väl inte gå än va?” frågade Elisa och när jag tittade upp på henne så såg hon helt förskräckt ut. Jag log sorgset mot henne.

”Jag tror de andra börjar sakna mig. Jag har varit borta väldigt länge nu.” sa jag ursäktande. Melinda öppnade munnen för att säga något men avbröts av min mobil som ringde. Jag var verkligen tvungen att byta ringsignal, den här lät förjävligt. Frågan var ju bara vad jag skulle ha istället.

”Saknar ni mig?” svarade jag i telefonen då jag sett på displayen vem som ringde. I andra änden hördes det söta skrattet som tillhörde Justin.

”Klart jag gör! Hur kan jag undgå det? Du gör mig alltid glad, får mig alltid att le och skratta!” svarade han och jag kände hur det brände till i kinderna. Jag fick några nyfikna blickar av tjejerna och suckade inombords, vilken sits han försatt mig i nu. Jag höll för telefonen med handen och vände mig mot tjejerna.

”Jag kommer snart.” log jag mot dem och reste mig snabbt upp och skyndade mig iväg ifrån tjejerna. Åtminstone så långt ifrån dem att jag kunde prata med Justin ostört.

”Varför var du tvungen att säga så för?” morrade jag åt honom. Han kunde vara så otroligt söt och snäll för det mesta, men ibland var det bara vid fel tillfälle.

”Vad menar du?” frågade han oförstående och jag suckade. Han kunde ju faktiskt inte veta att jag inte var ensam, men det var rätt roligt att göra honom förvirrad, det var jag tvungen att medge.

”Sorry, men jag satt inte själv och du fick mig att rodna lite lätt, vilket skapade frågor hos tjejerna.” förklarade jag enkelt och log lite för mig själv. Jag sneglade lite över axeln mot tjejerna, de satt och tittade på mig. Det var lite småskrämmande egentligen, när jag tänkte efter, men samtidigt rätt kul.

”Aww! Vad gulligt! Eller vänta, vadå du satt inte själv? Och vilka tjejer?” frågade han. Jag kunde inte låta bli att skratta, han lät verkligen enormt förbryllad nu. Han mumlade något i telefonen som jag inte kunde urskilja, vilket gjorde det hela mycket roligare.

”Jag var ute och sprang, sen kom det fram lite tjejer och pratade. Vi har pratat bra länge nu. Jag tänkte precis bege mig tillbaka när du ringde. Dem är väldigt trevliga faktiskt.” svarade jag och log för mig själv, för så var det. Jag hade alltid älskat att träffa nya människor, det var något jag inte kunde komma ifrån.

”Åh, men kan du inte komma hem snart! Eller vänta, jag möter dig. Spring samma väg tillbaka som du sprang från början så möter jag dig sen.” sa han bara innan han la på. Jag stod och tittade på telefonen en stund innan jag himlade med ögonen och gick tillbaka till tjejerna. De granskade mig med nyfikna blickar.

”Jag är ledsen, tjejer, men jag måste springa vidare nu.” sa jag med sorgsen röst, för det var så jag kände. Det var roligt att prata med dem, de var trevliga och dessutom så brydde dem sig liksom, inte bara om Justin utan om mig också. I alla fall var det vad jag fick fram av deras frågor och kroppsspråk. Elisa kom fram till mig och gav mig en stor kram efter att jag satt mig på huk framför henne.

”Måste du verkligen gå, Dezzie?” frågade hon ledsamt och såg på mig med stora ögon efter att hon släppt mig. Jag suckade lite innan jag nickade.

”Jag är ledsen! Verkligen superledsen! Men det här är inte sista gången vi ses! Eller hur?” uppmuntrade jag henne och hon nickade lite men sa ingenting. Jag log varmt mot henne och la en hand på hennes kind.

”Du är ju min lilla sötnos, klart vi kommer ses igen!” sa jag och då äntligen log hon. Hennes leende var så otroligt gulligt, hon såg ut som en liten ängel, och det var hon också. Jag kramade hårt om henne innan jag reste mig upp och kramade om de andra tjejerna. Jag sparade Melinda till sist. När jag kramade henne höll jag kvar lite för att sedan viska till henne att hon skulle lägga till mig på facebook, så kunde vi fortsätta hålla kontakten. Hon log glatt när jag släppte henne och mimade sen ett ”tack”.

”Hej då tjejer! Jag hoppas vi ses!” sa jag när jag började gå mot samma håll som jag kommit. Bakom mig hörde jag hur de ropade tillbaka men jag hörde inte vad. Efter ett par meter började jag jogga i en lugn rytm för att få upp flåset lite. Jag hade ganska bra kondition, det var jag tvungen att medge, och jag var uthållig som få. Jag hade alltid haft vinnarskallen i familjen. Mina kompisar visste att det inte var lönt att utmana mig i något, för vare sig jag skulle må bra av det eller inte, så skulle jag pusha mig själv tills jag vann helt enkelt.

”Hallå sötnos!” hörde jag en röst och sen hoppade någon fram ur en buske jag precis höll på att passera. Förvånat hoppade jag lite åt sidan och vände blicken mot rösten. Det borde jag väl ha förstått, Justin.

”Tycker du om att smyga på folk?” frågade jag och log retsamt. Han ryckte bara på axlarna och log sitt vanliga, finurliga flin som alltid prydde hans läppar när han hade något i kikaren. Mycket riktigt tog han tag i min hand och drog med mig tillbaka in i buskarna.

”Justin, vad ska vi in i buskarna och göra?” skrattade jag medan han satte sig ner. Jag gjorde detsamma och insåg att vi nästan var helt gömda från vägen. Han flinade lite mot mig.

”Ja men det är rätt skönt att få vara ute utan att folk vet var man är.” svarade han bara och ryckte på axlarna. Jag lutade mig tillbaka mot trädstammen vi satt mot och tittade upp. Hastigt ställde jag mig upp och gick ett helt varv runt trädet, det var ganska stort. Genast började jag klättra och efter inte särskilt läng tid var jag uppe. Jag tittade stolt ner på Justin som satt och stirrade på mig med ett höjt ögonbryn.

”Kom upp här, här behöver du inte bry dig om att bli upptäckt, för här är det ingen som ser dig!” skrattade jag entusiastiskt och såg hur Justin log glatt innan han började klättra. Till slut satt vi däruppe båda två och dinglade med benen.

”Så, vad sa Christian?” frågade jag slutligen efter en stunds tystnad. Justin skrattade bredvid mig och när jag tittade på honom flinade han brett.

”Christian är lillebror till Caitlin, vad tror du han sa?” frågade han och log varmt mot mig. Jag kunde inte låta bli att le själv, Justin hade en poäng där, även om deras bråk kunde vara gigantiska så var de ändå syskon, vilket betyder att de i princip hade samma syn på saker och ting. Tydligen just det här.

”Så, vad sa han, mer exakt?” envisades jag nyfiket och lutade mig lite mot Justin som la en arm runt mig. Hans arm var varm, mjuk och även om det inte fanns något att frukta, så spred sig ändå tryggheten inom mig.

”Tja, han sa egentligen inte särskilt mycket. Klagade mest över att ingen av oss sagt någonting till honom. Tydligen så gillar han det, han tycker inte att Christopher förtjänar dig, eller vad han nu sa.” återberättade Justin och ryckte på axlarna. Jag fnös lite och lutade huvudet bakåt så att jag tittade upp på Justin, som tittade ner på mig med höjda ögonbryn.

”Som om du inte gillar det han sa.” påpekade jag och Justin log mjukt medan han la en hand på min kind och närmade sig mitt ansikte med hans.

”Klart jag gillar det, hur kan jag låta bli?” viskade han och jag kände hur jag rös. Vi såg varandra i ögonen en stund innan han slutligen tryckte sina läppar försiktigt mot mina. En elstöt for genom kroppen på mig och inombords började jag fundera förtvivlat, hade jag utvecklat seriösa känslor för Justin? Om jag hade det, vad skulle hända med mig och Christopher? Och vad skulle hända mellan mig och Justin när jag åker hem och han börjar sätta gång med jobbet? Det kändes som om det inte var värt det, eftersom att det antagligen inte skulle hålla, men samtidigt for Caitlin’s ord genom huvudet på mig, kanske skulle han och jag klara det som dem två inte klarade. Vad jag än gjorde för val så skulle någon bli sårad, och största sannolikheten var att denne någon skulle vara jag själv.

---

---

FÖRLÅT!!!
Jag har haft sjukt mycket de senaste dagarna att jag helt enkelt inte hunnit skriva något alls!
Nu har ni däremot kapitel 70, shit vad fort det går!
Det känns som om det var igår jag började!
Ni har varit underbara sedan första början, jag hoppas bara att ni fortsätter vara med mig enda till slutet! <3

Anyways, tack för alla supergulliga kommentarer!
Ni är guld värda verkligen!
Älskar er alla supermycket! <3

Åh, juste, en sak till. Jag ska försöka skriva kapitel 71 nu, för att sedan ställa in inlägget så ni får det typ imorrn kväll.
Jag ska nämligen bort imorrn till på lördag, söndag eller måndag, jag vet inte säkert ännu!

Men jag kommer försöka höra av mig något om hur det blir, finns dator dit jag ska, men kan inte vara inne tillräckligt mycket för att kunna skriva en massa!

Men det tar vi som det kommer, eller hur?! :)

Ha en superbra valborg om jag inte hinner slänga in ett inlägg innan! :)

Puss och Kram <3