Bieber Cash

”Klart jag gillar det, hur kan jag låta bli?” viskade han och jag kände hur jag rös. Vi såg varandra i ögonen en stund innan han slutligen tryckte sina läppar försiktigt mot mina. En elstöt for genom kroppen på mig och inombords började jag fundera förtvivlat, hade jag utvecklat seriösa känslor för Justin? Om jag hade det, vad skulle hända med mig och Christopher? Och vad skulle hända mellan mig och Justin när jag åker hem och han börjar sätta gång med jobbet? Det kändes som om det inte var värt det, eftersom att det antagligen inte skulle hålla, men samtidigt for Caitlin’s ord genom huvudet på mig, kanske skulle han och jag klara det som dem två inte klarade. Vad jag än gjorde för val så skulle någon bli sårad, och största sannolikheten var att denne någon skulle vara jag själv.

---

---

Vi satt i trädet och pratade om allt möjligt. Ibland tystnade vi när någon sprang förbi under trädet, eller bredvid.

”Tänk att folk springer så nära dig utan att veta att du är här, snacka om att de skulle flippa ur om de visste om det!” skrattade jag och han stämde in i skrattet. Det var ju så det var ju, jag var ganska säker på att hur många som helst skulle flippa ur om de hittade Justin uppe i ett träd i deras kvarter. Jag formligen låg i hans knä nu och balanserade min kropp på den halvbreda grenen. Det kändes lite i svanken, så jag skulle med säkerhet få ett blåmärke där, men det var inget jag tänkte på, eller brydde mig om. Det var skönt att bara vara en stund.

”Kanske dags att börja dra sig hemåt igen, de andra undrar nog var vi är.” sa Justin tyst och suckade, han ville nog inte heller gå därifrån, men jag antog att han hade rätt. Det skulle väl göra Chaz och Ryan lite misstänksamma ifall vi är borta flera timmar ensamma. Det var då det slog mig.

”Vad sa du till dem när du gick ut förresten?” frågade jag honom och granskade honom. Vad hade han sagt till dem, och vad gjorde dem i väntan på oss? Jag himlade med ögonen åt mig själv, gud vad nyfiken jag alltid skulle vara.

”Jag sa att jag skulle smyga på dig bara.” flinade han och ryckte på axlarna. Jag granskade honom i någon minut innan jag försiktigt och motvilligt reste mig upp.

”Så typiskt dig.” mumlade jag och log snabbt mot honom innan jag försökte komma på hur jag skulle ta mig ner. Det skulle bli jobbigt att klättra ner, det skulle bli mer komplicerat än det var att klättra upp. Ja ryckte snabbt på axlarna innan jag släppte greppet om trädet och gled neråt för att sen landa på fötterna.

”Är du galen? Det är ju aslångt ner ju!” väste Justin uppifrån grenen. När jag tittade upp flinade jag bara mot honom innan jag vinkade mot honom att han skulle hoppa. Han slängde en blick på grenarna vi använt som stöd när vi klättrat upp innan han verkade inse att mitt sätt att komma ner kanske var det bästa.

”Du har dåligt inflytande på mig.” hörde jag honom muttra innan han hoppade ner. Jag skrattade åt honom på grund av hans kommentar, var hade han fått det ifrån?

”Jasså, det tycker du? Ja det är ju ingen som har tvingat dig att vara med mig.” sa jag och satte på mig solbrillorna för att sen börja gå därifrån. Jag kände en hand på min arm som drog mig tillbaka och innan jag hunnit reagera så stod jag med ryggen mot trädstammen. Justin’s armar stängde in mig och han lutade sig mot mig. Jag höjde ett ögonbryn mot honom, hade han tagit det på allvar?

”Du vet att det inte var så jag menade.” sa han innan han kysste min kind. Hans läppar drogs nerför kinden och ner mot halsen. Han hade hittat min svaga punkt, och jag hoppades innerligt att han inte visste om det själv.

”Du vet att jag inte menade så…” viskade jag och insåg att rösten inte bar för att säga det högre. En rysning for genom hela min kropp när han försiktigt bet mig i halsen. Till slut fick jag kontroll över mina krafter och puttade bort honom. Han tittade på mig med ett höjt ögonbryn.

”Man vet aldrig när man blir avbruten, och det skulle inte vara så ultimat att bete oss så här när vi sagt till alla att vi inte är mer än bara kompisar.” påpekade jag och log mot honom. Jag gick närmare och gav honom en kram.

”Men du kommer få igen…” viskade jag honom i örat. Han skrattade lite men släppte mig inte. Min mobil ringde och Justin hoppade till.

”Shit, du borde seriöst byta ringsignal! Den där är helt hemsk!” muttrade han medan jag tog upp den. Jag tittade inte på displayen utan svarade bara, jag var tillräckligt upptagen med att försöka hålla mig för skratt.

”Hallå?” svarade jag och väntade nyfiket på att få veta vem det var som ringde.

”Dezzie? Åh jag känner mig så dum, så korkad! Vi måste prata älskling! Älskling? Är du där?” sa rösten jag så väl kände till. Hela jag stelnade till, varför var han tvungen att förstöra det här tillfället för? Jag hade ju sagt att han inte skulle höra av sig för att jag inte ville prata med honom just nu. Justin såg min reaktion och tittade på mig med ett spänt uttryck i ansiktet.

”Är det han?” viskade han tyst och jag svalde innan jag nickade. Jag var otroligt tacksam över att han inte använt hans namn, att han inte sagt Christopher.

---

---

Oj oj oj då, det kom oväntat det där!
Och Justin då, hur söt får man bli? :D

Det här inlägget var tidsinställt eftersom att jag inte är hemma!
Ni kommer få ett par fler kapitel, tidsinställda allihop så klart, men just nu vet jag inte hur många. Håller på med kapitel 73 nu, men kanske hinner med lite fler, vi får se!

Hoppas ni gillar't!

Åh, juste, bara så att alla vet, jag tittar mer än gärna in i era bloggar, varesig det är novellbloggar, era personligabloggar, fanbloggar, well you named it! :) Så det är bara att skriva! :)<3