Where are you now - kapitel 139
"Det bästa med den här platsen är inte bara att man ser månen bra, under soluppgången försätts hela skogen i ett rosa/lila ljus medan det sprider sig upp över himlen." log jag mot honom och han vände instinktivt blicken upp över trädtopparna igen, där det nu börjat synas en rosa/lila nyans över himlen. Soluppgången hade börjat, och jag skulle få se den med världens underbaraste person någonsin.
En djup suck smekte mjukt mina torra läppar då jag tänkte tillbaka på avskedet. Justin hade varit smart nog att säga hej då medan vi fortfarande var själva, i skogen. Hans misstankar fanns nämligen om att en hel del paparazzi's skulle befinna sig utanför mitt hus den morgonen då det inte direkt var svårt att missa den stora bussen som stod utanför. Bussen som skulle ta med sig Justin och Jasmine på en turné, som skulle vara i två månader.
Mycket riktigt hade gatan runt bussen, och mitt hus, varit dolt på grund av alla människor som ville se en skymt utav Justin. Vissa hoppades antagligen på att få se ett par rödgråtna ögon, vilket de till sin besvikelse inte fick se. Det enda som uppstod mellan mig och Justin, inför allt folk, var en vänskaplig kram och ett gäng lyckönskningar. Allt annat hade vi redan klarat av, medan alla andra låg och sov.
När Justin, Jasmine, Pattie och resten av crewet åkt iväg var det bara syskona Beadles, mänsklighetens Piff och Puff, och de tre resterande i familjen Bieber kvar hos oss. Chaz, Ryan och Christian satt i vardagsrummet framför tv:n och slogs om mitt uråldriga tv-spel som varken var använt eller upplockat ur kartongen. De försökte leja Caitlin att fotografera dem samtidigt som de rev ur spelet ur kartongen, men hon lekte med Jazmyn i soffan och totalignorerade pojkarna. Jeremy själv satt med Jaxon i knät och tittade på den skrattande Jazmyn som låg i Caitlin's knä och vred sig av skratt när hon blev kitlad. När jag tittade på de alla fick jag känslan av att jag var tvungen att vara ensam av någon anledning. Jag visste inte vad det berodde på, men det kändes plågsamt att se dem ha roligt, se dem skratta, medan jag stod där och längtade efter en varm famn att krypa in i och en glad röst att få höra. Jag saknade Justin, den känslan tänkte jag inte ens försöka gömma, i alla fall inte för mina vänner här. Jag saknade honom trots att det bara gått några timmar sedan jag vinkat åt honom. Jag saknade hans läppar, hans varma hand, hans otroligt konstiga humor. Jag saknade min pojkvän. Mer än jag kunde handskas med för tillfället, så jag gick lugnt ut ur vardagsrummet och sedan vidare till köket där jag ställde sig för att diska. En oerhört tråkig syssla när Justin inte stod bredvid mig. Vid närmare eftertanke började jag inse att allt var tråkigare utan Justin, ett tankesätt som höll på att driva mig till vansinne.
"Vi tänkte åka nu, hjärtat."
"Han är hemma snart igen. Man lär sig efter ett tag, och det brukar gå rätt så fort. Ta en dag i taget bara så ska du se att dagarna snabbt får ben och springer förbi dig med en väldans fart." mumlade han mjukt i mitt öra och jag skrockade åt hans liknelse, hans sätt att se på saker liknade ingen annans. Han var en oslipad diamant, precis som sin son.
"Jag vet. De här två månaderna kommer snart vara förbi." försäkrade jag honom, men jag fick känslan av att om det var någon jag försäkrade så var det mig själv och ingen annan. Vid mina ord rätade han på sig och såg in i mina ögon med ett mjukt leende på läpparna. Han öppnade munnen för att säga någonting men avbröts när snabba steg hördes från vardagsrummet och Jazmyn kom inspringande i köket. Hon stannade bredvid Jeremy med blicken fäst på mig. Mjukt satte jag mig ner på huk så att jag kom i hennes höjd.
"Hej på dig gullunge! Ska ni åka hem till dina leksaker nu?" log jag mot henne och hon såg på mig med en oförstående blick. Hon tittade upp på Jeremy, som nickade, och vände sedan blicken mot mig medan hon skakade på huvudet.
"Dezzie följa med?" frågade hon och pekade på mig samtidigt som hon såg på Jeremy igen. Han skakade på huvudet men hann inte säga någonting innan jag tog upp henne i famnen.
"Jag kan inte följa med idag, gullunge! Jag måste till skolan imorgon." svarade jag henne medan hon tittade på mig med sina kloka ögon.
"Dezzie komma imorgon?" frågade hon men jag skakade på huvudet, motvilligt. I vilken värld gick man hellre i skolan än lekte med Jazmyn? Det var svårt att tacka nej till erbjudandet, men jag var tvungen.
"Imorgonens imorgon då?" envisades hon och jag kunde inte låta bli att le mot henne samtidigt som jag letade runt i huvudet för att hitta min mentala kalender. Vad jag visste hade jag ju faktiskt ingenting att göra den kommande helgen, så en plan börjades nästan ta form i huvudet på mig.
"Kom nu Jazmyn. Dezzie är en stor flicka och måste gå i skolan. Precis som du måste till dagis. Dezzie får komma och leka med dig någon annan dag gumman." sa Jeremy och jag nickade instämmande till henne. Hon såg ut att begrunda orden en stund innan hon nickade godkännande.
"Jag kommer när du minst anar det, sötnos." viskade jag till henne innan jag gav henne en kram. Kramen jag fick tillbaka var varm och hård. Innan hon släppte efter fick jag en mjuk puss på kinden. Jag gjorde som jag gjort på Justin ett antal gånger, och gav henne en snabb puss på nästippen. Medan jag släppte ner henne skrattade hon sitt klingande skratt medan hon kliade sig på näsan. Hon måste vara den sötaste lilla ungen som existerade i denna värld.
"Charmtroll!" log jag mot henne. Hon lipade snabbt mot mig innan hon sprang ut ur köket och svängde in mot vardagsrummet igen.
"Ja det är väl bäst att vi åker, men Jazmyn är inte den enda som skulle uppskatta ett besök. Vi kan komma hit också, om det är lättare." sa Jeremy och jag log mot honom.
"Tro mig, ni kommer se en hel del av mig." svarade jag medan vi började gå ut ur köket. När vi kom ut i hallen möttes vi av Caitlin som bar på en gråtande Jaxon. På den röda tröjan syntes en gegga vid den högra axeln.
"Åh, ledsen för det där Caitlin!" sa Jeremy när han lugnt tog emot Jaxon. Caitlin skakade på huvudet och log mjukt.
"Det är ingen fara. Sånt som händer. Dezzie, har du någon tröja jag kan låna?" frågade hon och jag nickade snabbt till svar. Mer behövde jag inte svara förrän hon gick upp för trappan. Jeremy gav mig en enarmad kram innan han sedan gick ut genom dörren med Jaxon i famnen. Jag gav Jazmyn en snabb kram för att sedan vinka till dem när de lugnt tog sig ut till bilen för att åka hem. Jag stod och såg efter dem en stund innan jag beslutade mig för att gå upp till Caitlin.
"Åh, hej. Går det bra om jag lånar den här?" frågade hon när jag kom in i rummet där hon nu antagligen stod och rotade igenom min garderob, grundligt. Utan att titta upp på vad hon hade i händerna slängde jag mig på sängen för att stirra upp i taket.
"Du får ta vad du vill, Caitlin. Det vet du." mumlade jag till svar. Med blicken följde jag konturerna på bokstav efter bokstav ovanför mig där jag låg i sängen. Jag kunde känna Caitlin's blick i sidan på mig, men jag låtsades inte om den. Skulle jag möta hennes blick så vet jag precis vad jag skulle få se ändå. En blandning mellan oro, förvirring och medlidande. Något som inte skulle göra att jag mådde bättre. Medlidande var något jag ogillade extremt mycket. Jag tyckte inte om att se folk oroliga, särskilt inte för min skull.
"Dezzie? Hur är det?" frågade Caitlin mjukt innan hon satte sig bredvid mig i sängen. En mild beröring vid min kind bevisade att det inte bara var en retorisk fråga, utan även en fråga som hon ville ha svar på. Ett svar som fylldes av endast mina egna ord. Något som jag var helt säker på att hon inte behövde för fem öre. Hon visste precis vad jag gick igenom, hon hade gått igenom det så många fler gånger än jag gjort.
"Du behöver inte höra mig svara på den frågan, du vet redan svaret." muttrade jag till henne, fortfarande utan att vända blicken mot henne. Hon förväntade sig att Caitlin skulle fnysa, men inte ett ljud hördes från henne.
"Jag kanske vet svaret, men det betyder inte att du inte behöver svara på frågan. Du vet precis vad jag menar." sa hon tålmodigt men jag kände hur det började spricka för mig. Allt började spricka. Min fasad började sakta trasas sönder, något jag helst av allt ville förhindra.
"Jag ser det på dig Deztiny! Släpp ut det istället för att hålla det inom dig. Det blir lättare om du släpper ut det. Det finns folk som inte har någonting emot att lyssna på dig, om du bara tillåter dem. Du tror att det inte är så farligt att hålla det inom dig, men det blir bara värre ju längre tiden går. Tro mig, jag har varit där också, så jag vet vad du går igenom. Men även om jag inte hade haft någon som helst aning, så hade jag ändå ställt upp för att lyssna, det vet du." pratade hon på och jag kände hur en sakta tår rann nerför min kind. Hon träffade precis på de svaga punkterna i min fasad, som snart var ett minne blott. Hon hade raserat allt jag byggt upp, och nu såg hon mig rakt i ansiktet, ett bräckligt och förtvivlat ansikte.
"Jag klarar inte det här Caitlin! Du tror att det är så lätt att bara öppna sig för sina vänner, men det är det inte. Jag har alltid haft svårt för att öppna mig för folk, bara att jag varit duktig nog på att gömma det. Utåt ser jag säkert ut som en stark tjej, men inåt är jag hur bräcklig som helst. Det finns få människor som jag hittills träffat som ser rakt igenom min fasad, varesig jag vill eller inte, och den viktigaste av de människorna är borta. Hur kan alla vara så säkra på att jag kommer klara av det här? Hur kan alla tro att jag är så mycket starkare än andra, bara för att jag inte tillåter mig själv att vara svag inför andra? Justin är borta och jag saknar honom mer än vad jag någonsin skulle tro var möjligt efter en vecka. Jag är stolt över honom, det är jag verkligen, men jag är livrädd för att jag inte kommer klara av det här, att vi kommer att behöva bryta vad vi har, för att jag är för svag och inte klarar av det. Jag kommer aldrig någonsin be honom att välja mellan mig och musiken, jag kommer alltid göra det valet åt honom, och jag vet att om det här inte funkar, så kommer jag förlora honom, varesig han vill eller inte. Jag är livrädd för att vi inte kommer klara det här, men jag är lika livrädd för att vi kommer klara det. Jag kan inte hantera det här, och trots att han inte är den första jag blivit förälskad i, så känns det helt nytt för mig alltihop. Han får mig att känna mig som en bättre person, trots att jag inte är bättre än någon annan, snarare tvärtom. Han får mig alltid glad, men jag tvivlar på att jag har samma effekt på honom som han har på mig. Jag är rädd för att jag inte duger. Jag är rädd för att jag kommer försätta honom i jobbiga situationer när det gäller hans fans. Jag är rädd för att hans familj ska misstycka, jag är rädd för att hans känslor kommer frysas under tiden han är borta. Jag är rädd för att mina känslor ska frysas när han är borta. Jag är rädd för att om det här funkar så kommer jag göra honom ännu mer besviken på grund av saker jag inte kan göra för honom. Jag är rädd för att det här bara är en fas i livet, en tonårsförälskelse, som snart kommer gå över. Jag är helt enkelt rädd för framtiden, Caitlin! Hur skulle du kunna förklara det för någon när du normalt sätt aldrig släpper fram sådana här känslor inför folk?" grät jag fram och vände slutligen blicken mot henne. Hon satt kvar bredvid mig i sängen och hennes ansikte speglade ett gäng olika känslor såsom oro, stolthet och lättnad. Jag förstod dock inte något alls varför hennes ansikte visade just de känslorna, men jag kunde inte vara säker på att jag såg rätt. Jag tittade ju på henne genom tårfyllda ögon.
LUVIES!!!! FÖRLÅT!!!!
Jag hatar att jag inte verkar kunna hålla det jag lovar :(
Det var meningen att jag skulle ha fått internet i måndags, men modemet var trasigt. Fick ett nytt igår, men Telia har kopplat fel så jag kommer få internet permanent FÖRHOPPNINGSVIS på fredag, nästa vecka :(
MEN! :D Jag har ett mobilt bredband att röra mig med tills dess, så jag kommer kunna skriva och ge er kapitel så ofta jag inte jobbar/pluggar!
I alla fall, som jag skrev till en läsare i fredags när jag var i skolan (eller om det var i onsdags...), en omröstning kommer att ske senare, om jag ska avsluta Where are you now och påbörja en ny, eller om jag ska skriva klart WAYN innan jag lägger ut den nya...
Men innan omröstningen ens kommer börja planeras ska jag få upp uppdateringen igen! Det är ni värda!
Jag antar att ni håller med mig om att vi har många kapitel att ta igen för den här sommaren, eller vad säger ni? :)<3
Anyways, jag ska se om jag hinner skriva ett till kapitel idag, men det tror jag nog!
Tills senare, luv you guys! And I am sorry! <3
AAASBRA!!! <33 Me har saknat alot! <3 :)
Vart hittade du inspirationen tillslut? <3
det spelar ingen roll om det tar lite längre tid för att du skriver så jävla bra ursäkta mitt språk. dom som verkligen gillar din novell stanna tills du slutar dom som inte klara av att vänta behöver inte läsa. jag tror att alla förstår att du inte kan skriva om du inte har något internet.
jag läser många noveller men din är oslagbar den är helt fantastisk bara älskar den, väntar spänt på nästa del <3<3 :D
:( började typ gråta :(
meeeeeeeer!!! i'm lovin' it :D very much <3
GRYMT ÄLSKART!
aahhhh fick fan tårar :o
mermermermer!
Jag avgudar denna novell, så jag vill gärna att du avslutar den här innan du börjar på en ny tack! :)
Kommer såklart att fortsätta läsa när du börjar på en ny!
Awesome!! jag tycker du ska skriva ett tag till på denna innan du påbörjar en ny... :D <3
Jätte bra! jag börja seriöst böla!:p<3
