Bieber Cash

Jag är helt enkelt rädd för framtiden, Caitlin! Hur skulle du kunna förklara det för någon när du normalt sätt aldrig släpper fram sådana här känslor inför folk?" grät jag fram och vände slutligen blicken mot henne. Hon satt kvar bredvid mig i sängen och hennes ansikte speglade ett gäng olika känslor såsom oro, stolthet och lättnad. Jag förstod dock inte något alls varför hennes ansikte visade just de känslorna, men jag kunde inte vara säker på att jag såg rätt. Jag tittade ju på henne genom tårfyllda ögon.

---

---

"Vad menar du med att du skulle göra honom besviken genom att du inte kan göra vissa saker för honom?" frågade Caitlin under en stunds tystnad. Hon hade bara suttit och tittat på mig. Granskat mig medan tårarna rann nerför mina kinder. Hon hade inte sagt ett ljud sedan jag släppt ut alla mina tankar, och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka den tystnaden. Som om hon väntade på någonting, eller om det kom som en chock det jag sa.

"Jag kan inte göra allt som alla andra kan, och vissa saker vill jag inte göra heller." svarade jag och hoppades för mitt liv att hon skulle släppa det utan att insistera på att jag skulle berätta för henne vad jag pratade om.

"Som vadå?" frågade hon nyfiket och jag höll inne en suck, klart att jag skulle ha fel, medan jag satte mig upp. Försiktigt torkade jag kinderna med baksidan av handen och insåg att jag höll på att bli extremt torr i hyn, såsom man brukade bli när man gråtit mycket. Jag snörvlade lätt till innan jag undersökte mina ömma kinder. När jag vände uppmärksamheten på Caitlin så visste jag att hon inte skulle ge sig, jag var för dålig på att ljuga, och jag insåg också att jag inte ville ljuga. Hon förtjänade att höra sanningen, hon var en av mina bästa vänner.

"Vad vill du veta först? Vad jag inte kan göra eller inte vill göra?" frågade jag försiktigt och hon funderade en stund på alternativen innan hon svarade. Hon ville veta vad jag inte ville göra, men hon gjorde också intryck av att hon ville veta resten också.

"Jag vill inte gifta mig." svarade jag sanningsenligt och ryckte lätt på axlarna. Caitlin stirrade på mig ett tag innan hon la huvudet på sned.

"Jag tänker inte ifrågasätta ditt val, men finns det någon speciell anledning till det hela?" frågade hon lugnt och jag kände hur förvåningen steg en smula. Jag trodde att hon skulle ställa sig på tvären åt mina ord, men hon såg bara extremt nyfiken ut. Jag funderade en stund, jag visste ju inte riktigt om det fanns någon speciell anledning till det egentligen.

"Jag har aldrig varit ett stort fan av giftemål. Varför kan jag inte riktigt svara på, men jag tycker inte om det. Jag vill inte binda mig själv till en person på papper, utan jag vill binda mig av kärlek. Min erfarenhet är att folk som gifter sig förstör sitt förhållande genom just det pappret, och jag vill inte göra det. Jag vill inte känna mig så fast som man blir bara för att jag gift mig med någon. Äsch... Det är svårt att förklara. Jag ska inte säga att jag aldrig kommer gifta mig, det kan jag ju inte svara på så klart, men enligt min inställning jag har nu, och har haft hela livet, så vill jag inte gifta mig." svarade jag och granskade henne medan jag pratade. Det var alltid svårt att förklara sånt här, men jag gjorde så gott jag kunde och det såg ut som om hon verkligen förstod. Hon nickade mjukt mot mig innan hon la huvudet på sned.

"Utan att tänka alldeles för mycket på framtiden eller så, men vad skulle kunna få dig att ändra dig? En speciell person? Eller kanske en handling? Eller kanske bara tiden och förhållandet?" frågade hon nyfiket och jag log mot henne. Jag visste precis vad hon pratade om, och vem hon pratade om. Däremot var det nog ingenting som var aktuellt, inte såsom jag kunde se det från min synvinkel.

"Jag vet inte Caitlin. Det är inte helt omöjligt att om jag träffar någon som verkligen älskar mig så extremt mycket, och älskar mig trots mina brister, så är det absolut inte omöjligt. Just nu ser jag dock inte anledningen i det hela." svarade jag och hon nickade frånvarande medan hon såg ut att begrunda mina ord. Jag väntade på att hon skulle fortsätta fråga, försöka få mig att utveckla mig, men hon sa ingenting om ämnet. Däremot ställde hon en fråga som till och med jag hade glömt bort fanns med i leken.

"Vad är det du inte kan göra då?" frågade hon, återigen på sitt vanliga, nyfikna sätt. Jag tvekade en sekund innan jag reste mig ur sängen och gick bort till fönstret i rummet som vätte ut över baksidan. Jag kunde känna Caitlin's blick i ryggen, en blick som jag skulle gissa på var allt annat än uttråkad och lugn.

"Jag kan inte få barn." erkände jag efter ett par sekunder. Det blev knäpptyst bakom mig och när jag slutligen vände mig om för att titta på Caitlin, satt hon med en oförstående blick i sängen, helt stilla. Jag suckade och nickade medan jag lutade mig mot fönstret. Det såg ut som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga, och jag klandrade henne verkligen inte. Min reaktion hade varit liknande, bara att jag inte trott på personen i fråga överhuvudtaget. Att skaffa barn var liksom en självklar grej från min sida, och det hade alltid varit det. Något som förändrats drastiskt, och som var extremt svårt att acceptera i min värld.

"Varför inte då?" frågade hon förvånat och log sen glädjelöst åt sin formulering. Jag besvarade hennes sorgsna leende med ett likadant innan jag gick fram till sängen för att sätta mig ner bredvid henne, det var lättare att prata då.

"För att det är något fel på mig." svarade jag långsamt innan jag suckade. Caitlin blinkade till innan hon himlade med ögonen.

"Yeah right. Det är inget fel på dig alls och det vet du mycket väl om!" muttrade hon och nu var det min tur att himla med ögonen.

"Hur ska jag kunna förklara någonting för dig när du inte lyssnar på vad jag berättar för dig? Det är fel på mig, något jag inte kan göra ett skit åt. Jag vet inte ens hur det är fel på mig, men det handlade om något genetiskt som ligger både från pappas och Vanja's sida. Någonting är inte som det ska, så jag kommer aldrig kunna skaffa barn." förklarade jag för henne och hon såg på mig med en medlidande blick.

"Usch, jag lider verkligen med dig. Du som älskar barn ju... Men vad menar du med att det skulle kunna förstöra mellan dig och Justin?" frågade hon och jag suckade. Jag gillade inte att tänka på det alls, för sanningen var den att jag älskade hans sällskap. Jag skulle utan tvekan vilja dela resten av mitt liv med honom.

"Till och med jag vet att Justin vill vara gift och ha barn när han blir äldre. Om vi håller ihop så länge då, tills vi är runt 30? Vad händer då? Han vill gifta sig och ha små sötnosar som springer runt benen på honom, och det är någonting jag inte kan ge honom, även om jag skulle vilja. Det är också någonting som han kommer att behöva tänka igenom, och det vet du." påpekade jag motvilligt för henne. Hon såg ut att begrunda det en stund innan hon ryckte på axlarna.

"Allt det du precis rabblade upp går att lösa. Att gifta sig är faktiskt inte så viktigt, det tycker nog inte ens Justin, och det finns faktiskt något som kallas adoption. Sånt löser sig gumman, men jag kan med säkerhet säga att Justin inte skulle dumpa dig för någonting så löjligt som det där! Jag känner honom bättre än så! Och en sak till, tänk inte ens tanken om att du kommer göra honom besviken! Berätta för honom när du känner dig redo, och jag kan lova dig att han kommer älska dig lika mycket ändå, varesig du kan ploppa fram en liten Justin eller inte. Tänk inte på det så mycket, allting löser sig, och när det kommer till Justin så värdesätter han saker som ingen annan ser, medan han struntar i sånt som alla andra hakar upp sig över. Oroa dig inte så mycket. Justin tycker supermycket om dig, och skulle inte dumpa dig i första taget. Du har även folk runtomkring dig som älskar dig extremt mycket, och som alltid kommer finnas här för dig." sa hon lugnt och jag log milt mot henne. Hon var så underbar, och jag kunde se hennes poäng i det hela. Även om jag fortfarande inte var helt avslappnad, så fick hon mig att ändra inställning.

"Tack Caitlin!" var det enda jag kunde säga. Jag var så tacksam över att hon fanns, men det var svårt att förklara det för någon. Det var extremt skönt att det var Caitlin vi pratade om, och att hon förstod mig utan att jag behöver rabbla upp en halv ordbok. Hon nickade med ett varmt leende på läpparna innan hon gav mig en trygg kram. Hon var verkligen en ängel.

---

---

Så, nu vet ni lite om varför hon inte kan få barn, men en större och mer lättförståelig förklaring kommer senare i novellen :)

Vad tycker ni om det?
Har Dezzie rätt när det gäller Justin?
Eller är det Caitlin som har rätt?
Caitlin har ändå känt honom längst...
Och Justin är ju inte riktigt som alla andra, det måste man ju hålla med om...

Mjaa... Vi får väl se ;)

Tack för alla kommentarer sötnosar :) Känns bra att vara tillbaka :) <33