Bieber Cash

"Tack Caitlin!" var det enda jag kunde säga. Jag var så tacksam över att hon fanns, men det var svårt att förklara det för någon. Det var extremt skönt att det var Caitlin vi pratade om, och att hon förstod mig utan att jag behöver rabbla upp en halv ordbok. Hon nickade med ett varmt leende på läpparna innan hon gav mig en trygg kram. Hon var verkligen en ängel.

---

---

1 månad och 2 veckor senare

JASMINE'S PERSPEKTIV

"Justin? Hallå? Är du där inne?" frågade jag medan jag knackade på den stängda dörren. Någon mumlade i rummet och jag himlade med ögonen innan jag öppnade dörren. Därinne fick jag se något som inte förvånade mig alls längre. Justin låg i den svarta skinnsoffan och slängde upp en basketboll i luften för att sedan fånga upp den igen. Han tittade inte ens på den orange bollen, hans blick var fäst någon helt annan stans, som verkligen inte var i det rummet. Han låg och tänkte, det syntes lång väg. Något som han gjorde ofta. Han var oftast inte ens kontaktbar förrän man kastade något hårt på honom. Jag hade insett att en hårborste var ett utmärkt vapen när det kom till just det.

"Seriöst Justin! Nu får du väl ändå ge dig! Det är två veckor kvar! Två veckor! Jag saknar henne också, massor, men du har klarat av en och en halv månad. Vad gör två veckor mer eller mindre för skillnad?" muttrade jag till honom innan jag satte mig på hans mage. Han vände blicken mot mig, men det var inte samma glöd i den som det brukade vara, innan han släppte ner bollen på golvet och lät den rulla iväg från hans hand.

"Jasmine, vad vill du?" frågade han oförstående och jag suckade djupt. Det var så typiskt honom att inte ens lyssna på vad jag sa till honom.

"Jag sa att det inte är mer än två veckor kvar och..." började jag men avbröts av ett besvärat stönande från honom.

"Påminn mig inte! Hur kan två månader gå så extremt långsamt? Det är ju nästan löjligt!" muttrade han under mig och jag suckade innan jag lät huvudet vila i händerna.

"Ja, det här är extremt löjligt Justin! Dezzie är jätteunderbar och jag älskar henne extremt mycket, men vad skulle hon säga om hon såg dig såhär? Jag vet i alla fall hur hon skulle reagera!" påpekade jag till honom och han ryckte till. Jag hade träffat på precis rätt punkt. Han vet precis hur hon skulle reagera. Hon skulle bryta deras förhållande eftersom att hon inte ville stå emellan honom och hans fans. Han visste det precis lika bra som jag själv gjorde, och det syntes i hans blick.

"Vad ska jag göra då? Jag saknar henne! Det känns som om mitt hjärta inte ens existerar i mitt bröst längre. Det känns som om jag lämnade det hos henne. Ingenting blir bättre för att jag pratar med henne i telefon eller över internet, men gör jag det inte så blir allt bara ännu värre. Då blir saknaden så extremt mycket större. Jag kan inte äta ordentligt, jag kan inte sova ordentligt. Inte ens Ryan får mig att tänka på annat. Det är knappt att musiken och mina fans får bort tankarna från Dezzie. Hon gör mig galen och jag vill inte vara här när hon inte är det." förklarade han innan han drog ett djupt andetag. Jag gapade antagligen så mycket att hakan snart var nere vid knäna. Det var mer än vad Justin sagt alls under hela turnén. Det slog mig ur banan en sekund men jag skakade obekymrat på huvudet för att återigen få tillbaka talförmågan.

"Du är helt galen i henne." konstaterade jag och blinkade till. Jag hade haft helt fel när jag trott att det bara varit en vanlig förälskelse. Det gick inte att undgå att han verkligen var förälskad i henne, och att det var mer allvarligt än vilken förälskelse som helst, men det här var mer än vad jag var beredd på. Även om han inte sagt just de orden ännu så såg jag på honom att han verkligen älskade henne. Något som han kanske inte var helt medveten om ännu.

"No shit Sherlock! Har du lyssnat på vad jag precis sagt eller?" frågade Justin och höjde ett ögonbryn mot mig medan han såg på mig precis som om jag var helt dum i huvudet. Jag himlade med ögonen åt honom innan jag daskade till honom i huvudet. Han spände surt blicken i mig men verkade släppa det.

"Ledsen att göra dig besviken kompis, men det finns inte mycket du kan göra. Det är två veckor bara, det klarar du." uppmuntrade jag honom men han stirrade på mig för att visa att det loppet var dött. Han tänkte inte lyssna, och i hans ögon så var det inte alls som jag sa. På ett sett kunde jag väl förstå honom. Jag kunde se det i hans ögon, något som jag sett redan från början, att vad han och Dezzie hade inte var någonting annat än speciellt.

"Okej, du vill inte lyssna på mina uppmuntringar... Vad ska du göra då? Du kan inte ställa in turnén, och hon har skola så hon kan inte ta ledigt. Inte mer än vad hon redan gjort sen hon träffade dig. Jag försöker dessutom inte bara att muntra upp dig när jag säger att två veckor går fort. Det är fakta. Sen underlättar allt om du gör det bästa av situationen." sa jag försiktigt. Jag visste ju inte hur han skulle reagera, det var väl klart att jag hade mina föraningar, men när det kommer till Justin så vet man aldrig.

"Och hur ska det gå till menar du?" muttrade han som svar och tittade upp i taket igen. Jag motstod lusten att himla dramatiskt med ögonen. När han var inne i sina små svackor så var det inte lätt alls att få honom till den glada och positiva sidan igen. Hans svackor var inte många, men det hände med jämna mellanrum.

"Ta en dag i taget. Vakna på morgonen, dra ett djupt andetag och genomför sen dagen som den kommer. Ta vara på det speciella och gå sedan och lägg dig för att därefter ta dig igenom en ny dag." förklarade jag och genomträngde honom med blicken.

"Lätt för dig att säga." mumlade han till svar utan att se på mig. Jag suckade frustrerat åt honom. Han var en underbar person, men ibland skulle jag bara vilja strypa honom. Jag klandrade honom inte egentligen, men ändå.

"Justin, du har en chans på dig att åtminstone försöka! Sen svär jag på att jag ringer Dezzie!" morrade jag åt honom och han slängde ett blixtrande ögonkast mot mig. Han såg ut att begrunda om jag var allvarlig eller inte, och till slut suckade han uppgivet.

"Fine, jag ska göra mitt bästa. Ring henne bara inte, för du vet hur det kommer sluta!" mumlade han lågt och gav mig en vädjande blick. Jag log stolt innan jag petade honom i sidan för att sedan hoppade av hans mage och spatsera ut ur rummet. Det var förvånadsvärt att han faktiskt trodde att jag skulle ringa Dezzie, på det viset. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag förstörde ett förhållande mellan två personer? Särskilt mellan två personer som jag älskar något så grymt mycket som Dezzie och Justin?

"Åh, där är du Jasmine! Du har telefon." berättade Pattie när jag kom ut i "allrummet" inne på hotellet. Vi bodde på hotell nere i Frankrike, och för att underlätta för oss alla, då vi faktiskt var rätt många, så var hela övervåningen av hotellet vårat under vår vistelse. Det var ett par rum som man kunde göra till en lägenhet, eller hur man nu skulle förklara det. Fint och mysigt var det i alla fall.

"Vem är det?" frågade jag nyfiket medan jag tog emot min mobil, som jag lagt kvar i köket när jag ätit frukost. Pattie svarade inte på min fråga utan log bara innan hon vände uppmärksamheten mot Kenny som precis sagt någonting, antagligen om Justin, när man tänkte på Pattie's reaktion. De följdes åt ut från rummet och jag satte mobilen mot örat.

"Hallå?" svarade jag och väntade på svar. Ett mjukt skratt hördes i andra änden och personen hade inte ens behövt säga någonting, jag visste precis vem det var.

"Hej Jaz! Det är Dezzie! Hur är det med dig?" hördes Dezzie's underbara röst. Jag log brett innan jag slängde mig i soffan. Vi hade pratat senast för några dagar sedan, men det kändes som en evighet. Hon var verkligen hur gullig som helst. Vi träffades som av en slump, men jag älskade henne enormt mycket. Hon var en fantastisk människa. Väldigt egen av sig, det gick inte ens att neka till det, men fortfarande underbar.

"Hej babe! Jodå, det är bra. Älskar att vara i Paris. Allt är så sjukt fint och fansen här är så otroligt underbara! Vart man än går så flödar kärlek överallt. Från folk man möter, folk på restauranter, var som helst. Det är helt otroligt! Hur är det själv?" babblade jag på och hörde återigen Dezzie skratta.

"Jodu, det rullar väl på antar jag. Blivit bombarderad av paparazzi's två gånger den här veckan, och det är bara onsdag. Jag trodde att det skulle lägga sig lite när Justin faktiskt inte var i samma stad, eller till och med land, som jag, men jag verkar ha extremt fel på den punkten. Och dem frågar de mest konstiga frågor jag någonsin stött på. Jag fattar inte var de får allt ifrån alltså!" erkände hon och jag skrockade mjukt åt henne. Det var mycket hon inte visste om allt det här. Men jag var rätt säker på att hon skulle få reda på minsta lilla tids nog. Hon var det stora just nu, och den dagen då hon och Justin skulle gå ut med sitt förhållande, ja, då skulle det braka loss ordentligt.

"Tro mig, det har knappt jag räknat ut! Folk vet mer om mig än vad jag själv gör, vilket är extremt sjukt och en aning skrämmande ibland. Men that's life har jag märkt. Men du, jag har funderat på en sak... Vänta lite bara, jag måste kolla upp en grej." sa jag till henne i telefonen. Jag hade fått en snilleblixt, och jag hoppades verkligen på den. Jag fick dem med jämna mellanrum, och själv tyckte jag att dem var extremt bra.

"Pattie?!" ropade jag och hörde hur hon kom emot mig. Hon såg på mig med en frågande blick och jag besvarade den med ett glatt leende. Det här skulle bli kul!

---

---

Oh crap!
Vad har fröken Villegas hittat på för kul nu då? ^^
Någon som har några tankar om det? :P

Och vad tycker ni om att jag skrev ur Jasmine's perspektiv?
Det är första gången jag gör något sånt, så jag vill gärna veta vad ni tycker om det :)
Om det är något som ska hållas som en engångsföreteelse, eller om det är godkänt nog att användas fler gånger ?! :)

I alla fall, tack för kommentarerna, ni är underbara sötnosar!
A S  A L W A Y S ! ! : ) < 3

Puss på er luvies! <3