Bieber Cash

"Pattie?!" ropade jag och hörde hur hon kom emot mig. Hon såg på mig med en frågande blick och jag besvarade den med ett glatt leende. Det här skulle bli kul!

---

---

JUSTIN'S PERSPEKTIV

"Okej, men du, kan jag ringa upp dig sen? Jag ska gå på om fem minuter, jag ville bara höra din röst." sa jag i telefonen. Jag försökte låta munter, det var inte lätt, men det var inte lika svårt som jag hade trott och förväntat mig. Jaz hade helt klart haft en poäng när hon sa att det gick fortare om jag bara tog en dag i taget. Hon var så otroligt smart ibland, och jag älskade hennes sätt att se på saker. Läste man hennes twitter så blev men helt klart beroende av det. Alla hennes ordspråk och allt hon skrev var så sant, det gav en alltid så mycket nya tankar också.

"Klart vi kan prata senare! Gå på, gör en awesome show, så hörs vi senare. Puss på dig sötnos!" skrattade Dezzie lätt tillbaka. Jag log åt hennes skratt. Jag saknade henne fortfarande, men jag försökte vända på det från enorm saknad till extremt längtan istället. Att få se in i hennes blåa ögon, att få se hennes mjuka leende, att få känna hennes hand i min, att få känna hennes läppar mot mina, och bara få höra hennes fantastiska skratt. Det var vad jag längtade efter, och saknade. Det var svårt att hålla balansen uppe mellan båda känslorna, särskilt eftersom att jag inte kunde titta på någon annan tjej utan att tänka ännu mer på henne. Det var därför svårt att framföra One Less Lonely Girl, men jag visste att jag gjorde en bra sak, så det var bara att bita ihop. Det var värt det.

"Vi hörs snart. Puss!" avslutade jag i telefonen innan jag la på och gav mobiltelefonen till Kenny som stod och log mot mig.

"Vad är det?" frågade jag honom förbryllat men han skakade bara på huvudet och gick därifrån utan att svara. Han visste att jag saknade henne, det var oftast honom jag pratade med om det. På något sätt verkade han förstå mig, även om jag knappt förstod det själv ens en gång. Jag träffade Dezzie elva dagar innan jag åkte på turné, och de elva dagarna var några utav de bästa i hela mitt liv. Även om det gått kort tid mellan att vi träffats och sedan sa hej då, så hade hon blivit en stor del av mitt liv. Hon hade satt sig fast hos mig, men jag klagade inte. Hon var speciell, inte alls som alla andra. Den som nekade det hade inte ögonen med sig alls. Hon var inte som alla andra, det var ett stort faktum och ingenting annat.

"Justin?! Vad gör du här ute? Du ska ju ut på arenan till soundchecken! Typ nu!" utbrast någon bredvid mig som drog mig tillbaka till verkligheten och nuet. Jag vände förskräckt blicken mot rösten och såg in i Scooter's mörka ögon.

"Sorry man, jag stod och tänkte bara." svarade jag medan jag granskade hans ansikte. Han himlade med ögonen mot mig innan han formligen började putta mig mot scenen. Jag suckade innan jag slutligen drog ett djupt andetag för att sen springa upp på scenen med en mic i handen.

"Wazzup Paris?" ropade jag ut till den lilla publiken som stod nedanför scenen. De skrek när jag kom ut och jag vinkade till några med ett leende på läpparna. Fansen fick mig alltid att må bra, vad jag än hade i tankarna. Soundcheck fick mig alltid att tänka på annat, eftersom att vi dansade runt, skojade och skrattade en massa. Det var värre på själva konserterna, eftersom att de flesta låtarna handlade om kärlek, vilket i sin tur fick mig att tänka på Dezzie.

"Så, någon som har några frågor till mig? Ooooh, okej, det var ett par stycken." flinade jag när alla räckte upp sina händer. Jag genomsökte publiken för att välja ut någon och bestämde mig sedan för en blond tjej med håret uppsatt i två råttsvansar. Kenny tog sig ut mellan tjejerna med en mic så att hon lättare skulle höras.

"Vad tycker du om Frankrike hittills?" frågade hon och jag log bländande till henne.

"Jag älskar Frankrike! Det är fantastiskt fint här och jag skulle gärna stanna. In the city of luuuuuuuuuuuv." svarade jag innan jag blinkade ut mot publiken. Några skrek till medan några skrattade åt mitt svar. Jag såg hur Kenny gick vidare till en annan tjej med rödbrunt hår och fräknar i ansiktet. Fräknar var rätt charmigt, och jag älskade när folk stod för sitt utseende istället för att täcka dem med en massa onödigt smink.

"Var är Jasmine Villegas någonstans?" frågade hon blygt mot mig. Hon undvek ögonkontakt, men  jag kunde urskilja att hon hade gröna, söta ögon.

"Jadu, hon springer nog runt som en stucken gris i sitt rum för att göra sig i ordning. Ni skulle bara veta vilken tid det kan ta för henne, och man får passa sig för att man inte ska få en borste i huvudet. Tro mig, det känns." skojade jag och tjejerna nedanför scenen skrattade åt mina ord.

"Äsch, du förtjänade det." hörde jag någon annan säga och när jag vände mig om såg jag att Jasmine kom ut på scenen med en egen mic i handen och ett brett leende på läpparna. Hon ställde sig bredvid mig och jag la lugnt armen om hennes midja. Hon spände sig lite då jag kommit åt hennes kitliga ställe, men annars brydde hon sig inte.

"Det är kanske inte helt omöjligt. Men hur kommer det sig att du redan är klar? Det brukar ju ta flera timmar för dig att få till allting. Vissa är ju inte lika perfekta som jag." flinade jag mot henne och hon lipade mot mig innan hon kärleksfullt ruffsade till mig i håret. Jasmine och jag hade väl haft något för ett bra tag sen, men nu var hon inget annat än som en syster för mig.

"Så, är det någon som kanske har en fråga till mig? Eller till muppen bredvid mig?" frågade Jasmine till publiken som stått och skrattat åt oss. Jasmine pekade snabbt på en liten tjej som såg ut att svimma när som helst då hon insett att Kenny var på väg mot henne.

"Vad ska ni göra efter turnén?" frågade hon och jag kände hur jag stelnade till. Jasmine petade diskret på mig och jag la på ett leende på läpparna medan jag log mot Jasmine för att hon skulle börja.

"Jag ska hem för att träffa min familj och lite kompisar, sen har jag en spännande ny låt till er på gång också så det kommer bli rätt många timmar i studion. Vad ska du göra Justin?" frågade hon mjukt, som om hon inte redan visste det liksom.

"Jösses, jag ska hem till Canada och ta det lugnt. Träffa Ryan & Chaz och andra kompisar. Bo hos pappa ett tag för att busa lite med Jazmyn och Jaxon. Träffa mormor och morfar så klart också. Ja, helt enkelt bara ta det lugnt. Ha lite konserter här och var, jobba lite på några låtar kanske. Ladda upp inför MTV Music Awards också." svarade jag på frågan och log mot tjejerna nedanför scenen.

"Dezzie då?" frågade någon från publiken och jag vände huvudet mot tjejen som ropat. Hon var runt min och Jasmine's ålder och hade sitt svarta hår uppsatt i en knut bak i nacken. Jag log mot henne och skulle precis öppna munnen för att säga någonting, men Jasmine hann före mig.

"Dezzie går i skolan om dagarna. Jag kan lova att hon hellre skulle vara här i Frankrike än på sega spanska-lektioner, men hon är den duktiga av oss här." svarade hon och jag nickade tacksamt åt henne. Jag hade nog inte kunnat svara på den frågan riktigt. Oftast var jag snabbtänkt, men vissa frågor kunde lätt sätta mig ur spel. Både jag och Jasmine besvarade lite fler frågor innan soundchecken officiellt sätt var avslutad. Vi gick till varsitt rum för att förbereda oss lite innan riktiga konserten skulle börja. Vi hade kommit överens om att Jasmine skulle framföra en låt mellan One Less Lonely Girl och Favorite Girl, så hon satt och övade med Mama. Jag satt själv inne på mitt rum och funderade vad för tjej som nu skulle bli OLLG. Det var en av de bästa sakerna med hela showen, men nu när jag saknade Dezzie så mycket så var det svårt att inte tänka på henne istället för den lyckliga tjej som satt med mig på scenen. Hittills verkade ingen märkt att jag var annorlunda i alla fall, om man bortsåg från mamma, Jasmine och resten av crewet. Dem flesta var dock smarta nog att inte kommentera det, medan andra, såsom Scooter och Jasmine, gjorde allt för att jag skulle tänka på annat. Det var lättare sagt än gjort det!

---

---

'zup luvies? :)
Det var meningen att kapitlet skulle komma upp igår, men jag hade så mycket att tänka på att jag glömde bort det, sorry =/

I alla fall så har jag planerat att gott-göra er och tänker därför skriva minst ett till idag innan jag går och lägger mig för att sova :)
Vad sägs om det luvies? :) <3

Juste, en sak som jag tänkte på idag (har nämligen sysselsatt mig med att läsa om hela WAYN) är att när jag läser det jag skrivit så känns det inte som om det är min text.
Det känns som om någon helt annan har skrivit den O.o
Det är svårt att förklara, men jag kan ärligt säga att jag gillar det jag läser, och det är en skum känsla när en själv skrivit de... O.o
Hm... De är svårt att spekulera i sånt här...
Man blir ju inte klok på de ^^

Åh, juste.
TACK för era söta kommentarer! :) <3
Jag blev jätteförvånad nyss när jag gick in och såg att jag fått hela 18 kommentarer på det föregående kapitlet!!! :')
Ni är så underbara att det nästan är läskigt ^^ <3

Aja, nu ska jag fortsätta skriva till er :*

Luv ya guys! <3