Bieber Cash

Hade inte allting hänt som faktiskt hade hänt, så skulle jag inte stå pressad mellan en vägg och Justin, av Justin medan hans händer smekte över min kropp likt en fjäders beröring, och jag skulle inte ha mina läppar mot hans hals. Jag log mjukt åt orden jag uttalat inom mig för ett par veckor sedan, if it's meant to be, it will be och jag måste säga, att bättre än så här kunde det omöjligt bli. Jag var den lyckligaste i universum som hamnat så rätt när jag fortfarande var så ung. Men ålder spelade inte längre någon som helst roll, det var jag och Justin, och det var det enda som betydde någonting. Jag och Justin, ett par som inte längre bestod av två individer, vi var en.

---

---

"Jasmine?" ropade jag medan jag lugnt gick runt i de olika rummen som tillhörde Justin's "rum". Till slut hittade jag henne i köket med telefonen tryckt mot örat. När hon såg mig la hon huvudet på sned innan han höjde ögonbrynet mot mig.

"Va? Nej hon kom precis in. Men kom igen, hur brukar du själv reagera? Haha precis. Klandra inte henne! Ja, vi hörs sen. Puss." pratade hon på i telefonen innan hon la på. Jag funderade en stund på vem det kunde vara. Min första tanke var att hon pratat med Caitlin, men sättet hon pratade på gjorde att jag började tveka.

"Jag pratade med Jinsu. Du behöver inte vara orolig, han säger ingenting." log hon mot mig och jag log mjukt tillbaka mot henne. Det hade jag inte haft en tanke på, jag litade tillräckligt på Jasmine för att veta att hon aldrig skulle säga någonting till någon som hon inte litade fullt på.

"Så, är ni klara med kelandet nu? Vi har ju en film att se." flinade hon och jag kände hur mitt leende försvann. Vi hade inte varit särskilt trevliga mot henne.

"Förlåt Jasmine! Det var inte meningen att det skulle bli sådär riktigt." ursäktade jag mig men hon stoppade mig genom att skratta.

"Jösses Dezzie. Ni är bra alltför söta. Ni har varit ifrån varandra i typ en och en halv månad, är du förvånad över att ni slängde er över varandra? Jag är inte det i alla fall. Jag skulle ha reagerat precis likadant som du. In fact, jag reagerar likadant som du gör när jag inte har träffat Jinsu på ett bra tag. Det är en naturlig reaktion och jag tror inte att det är någon som skulle klandra dig. Jag gör i alla fall inte det." log hon och jag skrattade mjukt till svar. Hon hade ju rätt i alla fall.

"Jag hade sagt åt honom att hoppa in i duschen om han inte hittat min svaga punkt. Bara så du vet!" påpekade jag sen när vi började gå ut ur köket och vidare in i vardagsrummet igen för att återigen göra ett försök till att välja film. Jasmine skrattade åt mina ord men sa ingenting. Smidigt satte vi oss ner båda två för att välja ut en bra film att se innan middagen. Efter mycket om och men blev det till slut The Runaways. Jag hade alltid varit ett stort fan av Joan Jett, och jag tänkte inte neka till det, jag blev enormt förvånad över att Justin hade den överhuvudtaget. På något sätt passade det liksom inte in i bilden.

"Släck lampan." mumlade Jasmine och jag kastade mig smidigt över soffryggen för att släcka lampan och fortfarande vara snabb nog att inte missa någonting. Jag hade sett filmen säkert 300 gånger, minst, men jag älskade den lika mycket ändå. Och Kristen Stewart gjorde rollen som Joan Jett extremt bra. Hon passade bättre som Joan i The Runaways än som Bella i Twilight serien. En serie där jag hellre läste böckerna än såg filmerna. Om det inte var för Kellan Lutz då. Han var helt klart den som såg bäst ut i filmerna, ingen diskussion om det!

"Jävlar vad mörkt det var härinne!" utbrast Justin när han öppnade dörren från badrummet. Instinktivt vände jag blicken mot honom, och jag kunde säga så mycket som så att mörkret hjälpte mig från att hålla blickarna borta från honom tillräckligt mycket för att inte kasta mig över honom.

"Det ska vara mörkt när man kollar på film." flinade jag mot honom innan jag vände mig mot tv:n igen. I ögonvrån kunde jag urskilja att han ryckte på axlarna innan han gick in i sitt sovrum igen. Det tog inte lång tid innan han var tillbaka, den här gången med kläder på (tack och lov), och satte sig sen ner i soffan bredvid mig. Han satt på min högra sida medan Jasmine satt en liten bit bort, på min vänstra sida.

"Har du sett den här Dezzie?" frågade Justin efter en liten stund. Jag vände huvudet mot honom för att se om han var seriös, vilket han verkade vara.

"Ja, massvis med gånger. Det är en av mina favoritfilmer." svarade jag men han såg bara lite förvånad ut. Sedan nickade han och vände huvudet mot filmen igen medan jag lugnt lutade mig lite emot honom och tog hans hand i min. Medan vi låg alla tre i tystnad och såg på filmen så lekte jag med Justin's fingrar. Dem var mjuka efter duschen, och dem var lika varma som alltid. Jag hoppade till när det knackade högt på dörren och när jag vände blicken mot Justin log han bara roat åt mig.

"Jasmine, har du lust att ta det?" frågade Justin mjukt utan att släppa mig med blicken. Hon verkade gå med på det för det kändes i soffan att någon flyttade på sig och sen hörde jag hur steg försvann bort mot dörren, som sedan öppnades. Vi hörde hur Jasmine stod och babblade med någon, men vi, åtminstone inte jag, kunde inte urskilja några speciella ord.

"Justin, Dezzie! Vi får se klart filmen sen! Jag måste gå och byta om. Vi ska tydligen dra och äta om en halvtimme och jag vill fräscha upp mig lite." ropade Jasmine innan vi hörde hur dörren stängdes. Jag vände blicken mot tv:n och började skratta åt den illa valda stillbildens ställe att stanna på. Det slutade med att vi båda satt och skrattade åt bilden, utan att så mycket som yttra ett ord eller göra någon ansats till att resa oss upp. Sagta började våra skratt dö ut, men vi fortsatte att sitta tysta i soffan och leka med varandras fingrar.

"Ehm, Justin? Får jag fråga en sak?" började jag osäkert medan jag följde linjerna inne i Justin's högra handflata. Jag kände hans läppar mot min panna innan han frågade vad det var.

"Låten du sjöng, som du sa var till mig... Varför just den låten?" frågade jag tyst utan att vända blicken mot honom. Det var svårt att formulera frågan på ett bra sätt, men jag tog för givet att han förstod mig ändå. Det brukade han ju med lätthet göra oavsett formulering.

"Jag gillar låten, och jag tycker den passar väldigt bra in på hur jag känner för dig." mumlade han till svar medan han drog mig intill sig lite. Det var skönt att bara ligga lugna i soffan. Inga personer runtomkring en, inga krav på att man måste bete sig på ett visst sätt, ingenting! Bara jag och Justin, helt utan gränser.

"Så du tycker liksom att texten passar in, eller vadå?" envisades jag och försökte låta så lugn som möjligt. Jag var mest nyfiken, men samtidigt gick det inte att förhindra att jag var nervös också, även om jag faktiskt lyckades dölja det rätt bra.

"Var vill du komma Dezzie? Är det något speciellt i låten som du syftar på?" skrattade Justin, och vände lite på sig så att han kunde se in i mina ögon. Helst hade jag velat vara utan den ögonkontakten. Jag ville inte se hans reaktioner på det jag skulle säga, även om jag inte kunde vara helt säker på vad som väntade under ytan.

"Jag tänkte på andra versen... Där du sjunger något om ett barn." mumlade jag och kunde för ett ögonblick känna att han stelnade till innan han slappnade av igen, som om han höll inne någon reaktion för mig. Istället log han mjukt mot mig.

"If you had my child, you would make my life complete, just to have your eyes on little me, that'd be mine forever." sjöng han mjukt och jag nickade, det var precis den snutten jag menade.

"Vad är det med den?" frågade Justin milt medan han flätade ihop våra fingrar tillsammans. Jag motstod lusten att himla med ögonen, det var otroligt svårt, men jag verkade vinna över impulsen att göra det. Dock gav jag nog ifrån mig en konstig grimash istället, men det var bättre det.

"Menar du det?" frågade jag och försökte låta så lugn som möjligt. Det var svårt att prata om det, eftersom att vi bara varit tillsammans i snart två månader. Men det kändes som om jag var illa tvungen till det såhär i början. Låta honom veta min stora brist, och sen låta honom välja utifrån det nu när det fortfarande kunde bli lätt att lämna mig om han ville det. Det var inte det lättaste att tänka för mig dock, men jag förstod hans sida av det hela. Han ville ha en stor familj, och jag kunde inte erbjuda det på något sätt alls. Att det tog ett tag för honom att svara gjorde bara allting nervösare för min del. Jag vet inte hur länge han satt och tänkte, men när han till slut öppnade munnen för att antagligen svara på frågan så kände jag hur jag var på väg att börja hyperventilera, så nervös var jag. Jag fick tvinga mig själv att andas lugnt för att han inte skulle märka någonting, och han verkade vara i en sån trans att han tack och lov inte gjorde det.

"Ja, jag menar det. Nog för att vi inte har varit tillsammans särskilt länge, men jag är galen i dig Dezzie! Du får mig alltid att må bra, du får mig alltid att le, och jag skulle vilja leva resten av mitt liv med dig. Du är det bästa som hänt mig och utifrån vad vi märkt de här veckorna utan dig, så känner jag mig extremt borttappad när du inte är i närheten. Du gör mig till en bättre människa och jag skulle vilja vara den bästa som finns, för dig." sa han till mig mjukt medan han strök en hand genom mitt hår. När han uttalat de sista orden så böjde han sig ner för att ge mig en kyss, som nästan var osäker. Som om han behövde ett svar eftersom att han inte var säker. För att svara på hans lilla kärleksförklaring höll jag honom kvar hos mig när han tänkte avsluta kyssen, och drog honom emot mig. Jag kunde känna hur han log milt mot mina läppar, och jag förstod att han hade förstått min vink. Det var någonting jag höll med honom om, jag skulle mycket väl kunna spendera resten av mitt liv med honom, men någonting fick mig att känna mig som en elak och falsk person. Skulle vi vara tillsammans resten av våra liv så skulle han inte få sin stora familj som han alltid velat ha, men han verkade samtidigt inte kunna lämna mig. Det såg vi ju bara hur det hade gått de senaste veckorna när han varit borta. Det hade drivit både honom och mig till vansinne. Försiktigt avslutade jag kyssen och satte mig upp bredvid honom utan att släppta hans hand.

"Justin, det är någonting du behöver veta. Någonting som kan komma att förändra din syn på vårt förhållande." började jag nervöst och såg hur hans ansikte speglade smärta och nervositet. Lugnt började jag berätta allting. Det var något fel på mig så jag kunde inte bli gravid, och jag hade aldrig varit särskilt intresserad av att gifta mig. När jag pratat klart vände jag slutligen blicken mot honom, jag hade suttit och tittat ner på mina händer och hans hand i min, hela tiden. Hans blick var ingenting som jag förväntat mig att den skulle vara. Jag hade förväntat mig smärta och beslutsångest men vad jag såg var bara ett roat uttryck.

"Måste du skrämmas så förbannat? Jag trodde ju att det var någonting allvarligt." log han och andades ut. Jag tittade på honom med ett höjt ögonbryn. Han verkade se i min blick att jag inte riktigt förstod honom just nu, så han böjde sig fram och kysste mig lätt.

"Deztiny! Varför ser du så rädd ut för? Trodde du att jag tänkte dumpa dig för att du inte kan bli gravid eller vill gifta dig?" frågade han mjukt och la en hårslinga bakom örat på mig. Jag svalde innan jag nickade för att erkänna att det faktiskt var något i den stilen jag hade tänkt mig. Till min förvåning skrattade han bara.

"Det spelar ingen roll för mig om du kan eller inte kan få barn, eller om du vill eller inte vill gifta dig." förklarade han och jag blinkade förvånat.

"Men du vill ju ha en stor familj." stammade jag fram oförstående och han gav ifrån sig ytterligare ett skratt. Vad var det med honom egentligen?

"Det är väl klart att det vore mysigt med en stor familj, men jag har dig. Du är allt jag någonsin velat ha. Och vill du om några år ändå ha barn så finns det ställen man kan adoptera från. Allting löser sig med tiden, baby! Men en sak är säker, jag kommer absolut inte dumpa dig för något sånt här litet. Du betyder mer än så Shawty." förklarade han sig och kysste min pannan innan han log mot mig. Jag trodde knappt att jag hört rätt. Här hade jag gått omkring och varit skogstokig på mig själv för att jag aldrig tog mig i kragen för att säga någonting då jag var lite för nervös, och när jag berättar det går det inte alls som jag trott. Avsevärt mycket bättre så klart, men absolut inte som jag trott.

"Jag trodde du skulle reagera annorlunda! Jag har varit livrädd för att säga någonting! Jag har varit livrädd för att förlora dig." mumlade jag och såg in i hans varma, vackra ögon. Dem blev om möjligt ännu varmare när jag fått ur mig orden och han la mjukt en hand på min kind. Beröringen var brännhet, lika brännhet som den brukade vara.

"Det finns ingenting du behöver vara rädd för. Jag kommer inte lämna dig! Inte någonsin! Du är en enorm del av mitt liv, och jag skulle inte byta bort dig mot någon alls." fortsatte han och jag log fånigt mot honom. Det var just vad jag hade varit det, fånig. Vi satt och stirrade in i varandras ögon en stund innan jag lutade mig fram mot honom för att ge honom en hård kram följt av en mjuk kyss. Han log mot mig när han backade undan lite och lutade sen sin panna mot min för att sen kunna se in i mina ögon igen.

"Deztiny? Jag älskar dig!" viskade han mjukt till mig och jag kände hur jag hajjade till inom mig. Hade han precis sagt vad jag trodde att han hade sagt? Jag undersökte hans blick noga och det var ingen tvekan om att jag hade hört rätt. För en sekund kände jag efter om jag kände tillräckligt för att svara, men det var en löjlig handling. Det visste jag redan innan jag automatiskt låtit kroppen leta efter känslan.

"Jag älskar dig också Justin!" svarade jag lugnt och hans blick var så fantastisk att jag skulle vilja hoppa runt av glädje. Blicken speglade hans vanliga djup, men sen en överväldigande glädje som spred sig likt ett stort regn. Han gjorde mig så fruktansvärt lycklig och jag älskade honom. Jag älskade Justin Drew Bieber, på ett annat sätt än vad alla hans fans gjorde. Jag älskade honom och han älskade mig. Känslan som uppstod mellan oss var obeskrivlig. Det var omöjligt att beskriva känslan som jag vet att jag kände, och som jag såg i Justin's ögon. Känslan av enorm glädje som till och med ord inte ens kan göra rättvis.

---

---

Awww :')
Jag log extremt mycket när jag skrev det sista! :)
Jag tycker det var rätt gulligt faktiskt :)

Vad tycker ni?
Det är ändå er det hänger på :)
Såsom det alltid har varit :)

Tack för de förra kommentarerna förresten :)
Ni gör mig alltid så glad, och jag hoppas att jag kan framkalla åtminstone hälften av glädjen hos er som ni ger mig!!! :) <3

Luv ya all ! <3

Imorgon kommer fler kapitel upp, ofc :) <3
Eftersom att kapitlet handlade väldigt mycket om just de orden så tänkte jag att jag skulle säga det ordentligt ;)

J A G  Ä L S K A R  E R  M E R  Ä N  N I  K A N  T Ä N K A  E R ! < 3

Hörs imorrn och glöm inte att följa @BieberCashBlogg på twitter för en direkt uppdatering och ett lätt sätt att fråga någonting på :)
Jag slänger alltid in en tag i slutet av twittermeddelandet ifall att det har någonting med bloggen / uppdateringen eller något att göra.
Håll utkik efter #BieberCashUpdate :)

Kram på er alla!

Live, Laugh, Love