Bieber Cash

"Så, nu är jag klar. Nu drar vi."

log jag när jag kom tillbaka. Justin nickade bara och slängde sin egen hoodie över axeln innan han gick ut genom dörren. Jag låste den snabbt när jag också kommit ut och sedan gick vi till min bil, för att jag skulle kunna visa honom min egen lilla överraskning.

---

---

"Wow, vad är det här för ställe?" frågade Justin förundrat när jag svängde in vid den lilla hamnen som jag jobbat på för några år sedan. Det var en supersöt liten restaurant med väldigt jordnära och omtyckta människor som ägde det. Mrs. Salo var en av de underbaraste kvinnorna jag visste om, och hennes man var inte långt därifrån själv.

"Du ska få se." log jag när jag stängt av bilen och öppnade dörren. Justin var snabb ut ur bilen och när han stängt dörren hade jag knappt tagit min väska. Det var kul att han var så entusiastisk som han var, det gjorde det hela så mycket bättre. När jag låst bilen gick jag fram till honom och gav honom en snabb puss på kinden.

"Redo?" frågade jag mjukt och han nickade nyfiket. Det brukade inte vara så mycket gäster så här års, inte förrän semestern drog igång, så jag var inte säker på om det ens var några där utom vi. Jag parkerade ju inte på den vanliga parkeringen utan på personalparkeringen. Det hade jag alltid gjort sen jag fått körkort, och Mrs. Salo lät mig inte göra annat heller.

"Deztiny? Deztiny! Gud vad länge sen! Hur mår du gumman?" utbrast den rödhåriga kvinnan när jag öppnade dörren till The Life, som restauranten hette. Jag log mot henne och gav henne en hård kram när hon kommit runt kassan och välkomnade mig med öppna armar.

"Jag mår jättebra Celia! Hur mår du själv? Och var har du gjort av Timmy? Är han i köket som vanligt?" mumlade jag åt henne i hennes mjuka famn. Det var en av de få ställen som fanns där jag kände en viss trygghet.

"Ja, jobbnarkoman, det är vad han är. Han kommer jobba ihjäl sig, det sätter jag fem dollar på!" svarade hon och jag skrattade åt hennes ord. Celia Salo var så otroligt rolig i det hon sa, även om hon inte var särskilt ung längre.

"Jag tvivlar inte en sekund på att du har rätt!" kontrade jag medan jag gled ur hennes grepp. Efter att ha slängt en blick runt omkring i salen insåg jag att det inte alls var tomt, det var nästan halvfullt. Däremot var det människor som inte insett att en världskändis gått in i samma restaurant som dem, vilket var skönt.

"Åh, vem är den här unge mannen då?" frågade hon och blinkade till mig. Jag skrattade nervöst medan jag backade undan ett steg för att hon skulle kunna ta en närmare titt på Justin.

"Celia, det här är en nära vän till mig, Justin. Justin, det här är en extremt nära vän till mig, Celia Salo." presenterade jag dem och Celia log brett mot honom innan hon hälsade artigt.

"Jasså, är det nära vän som ni ungdomar kallar kärlek nu för tiden?" frågade hon och höjde ett ögonbryn mot oss. Jag himlade med ögonen, det var väl naturligtvis att hon skulle se allting. Justin skruvade lite på sig bredvid mig och jag såg i ögonvrån hur hans blick blev nervös.

"Nu går vi in och hälsar på Timmy!" mumlade jag och sköt henne före mig. Hon skrockade lite innan hon självmant gick in runt kassan igen och vidare genom dörren som jag visste ledde till det söta lilla kontoret. Jag drog med mig Justin för att följa efter henne men när hon gått in i köket stannade jag till och lutade mig mot skrivbordet där den gamla datorn stod.

"Det är ingen fara, Celia känner mig bättre än jag själv gör. Hon ser saker lika lätt på mig som du gör. Det bästa med henne är att hon inte kommer säga någonting. Jag är praktiskt taget som en dotter för henne. Ta det bara lugnt, för nu ska vi ha mysigt." log jag mot honom och blinkade till honom. Han log och nickade efter att ha svalt nervositeten. Jag tog snabbt hans hand och drog med honom in till köket. Timmy verkade inte ha hört att vi kommit in, och när jag slängt en blick mot Celia så gestikulerade hon att jag skulle gå fram till honom. Jag gav henne ett spetsat leende och bad Justin stanna bredvid henne medan jag smög fram bakom köksön och hämtade två plåtslevar. När jag fått tag i dem drog jag ett djupt andetag innan jag slog ett slag på den ena kastrullen. Jag började smått, det gjorde jag alltid. Celia hade gått undan med Justin till det vanliga "gömstället", det visste jag. Timmy kollade förvånat upp och jag duckade bakom bänken. Genom ett säkert kikhål såg jag när han vände tillbaka uppmärksamheten mot vad han höll på med, efter att ha kliat sig i huvudet. Jag gav samma kastrull igen ett mjukt slag, men nu tittade han inte efter källan till ljudet. Det var nu leken började bli rolig. Smidig som jag var gled jag över golvet fram och tillbaka för att slå på olika redskap, luckor och resten av inredningen. TIll slut kunde han inte ignorera det längre och när han tittade bakåt så smet jag snabbt förbi honom och ställde mig på andra sidan av den andra köksön, den han stod vid. Jag lutade mig mot den och väntade på att han skulle vända sig om. När han gjorde det hoppade han till medan han granskade mitt roade leende.

"DEZZIE!" utbrast han efter ett par sekunder och sprang runt ön för att ge mig en kram.

"Jösses, kan inte du hälsa på samma sätt som vanliga människor?" skrockade han med sin skrovliga röst medan jag försvann i hans famn. Jag flinade för mig själv men svarade inte.

"Har hon någonsin kategoriserats som en vanlig människa?" mumlade Justin skeptiskt då de tydligen kommit inom synhåll igen. Timmy vände förvirrat blicken mot honom och tittade sedan på mig igen.

"Vem är det här då? Har du dumpat Sean?" frågade han förvånat och jag skrattade åt hans min.

"Jösses Timmy! Det var ju länge sen jag dumpade Sean! Du hänger visst inte med i svängarna lika bra som frugan din!" skrattade jag och han muttrade lite för sig själv medan jag gick fram till Justin och ställde mig bredvid honom.

"Det här är Justin, en nära vän till mig. Justin, det här är Timmy Salo." presenterade jag, igen, och log när de artigt tog i hand.

"Jag menar inte att vara ohövlig, men du är Justin Bieber va?" frågade Timmy artigt och gav honom en smått nyfiken blick. Justin skrattade mjukt innan han nickade.

"Visst är jag det, sir." svarade han och jag log mjukt för mig själv. Timmy nickade snabbt en gång så att kockmössan han hade på sig hamnade på sned.

"Så, Dezzie, jag antar att jag vet precis varför du kommer till oss... Har det någonting med det att göra?" frågade han och blinkade en gång mot mig. Jag nickade lugnt mot honon och spände blicken i honom för att han inte skulle säga det högt.

"Åh, jag förstår. Ja men då är det bara att ni går ner dit så skickar jag ner min lilla odugling som kommer och hjälper er sen." log han innan han återigen vände sig mot rätten han var på väg att tillaga. Av lukten att dömma, samt ingredienserna som stod uppradade på bänken, så höll han på att laga till sin berömda kantarellsoppa.

"Vi ses sen, Timmy!" sa jag innan jag drog med mig Justin mot dörren igen. Celia syntes inte till, så jag antog att hon gått ner och fixat till det där nere inför överraskningen.

"Det? Ner? Odugling? Jag har ingen som helst aning om vad det var ni pratade om." mumlade Justin när vi kom in i kontoret igen. Jag stannade till och log ursäktande mot honom.

"Nej, det kan jag tänka mig att du inte har, men du förstår nog snart." svarade jag och kysste honom snabbt innan jag släppte honom och öppnade dörren. Vi skulle ju ut bland folk igen, åtminstone för en liten stund. Gästerna kollade inte upp när vi kom in i samma rum som de igen, det var något med det här stället som lugnade ner folk och gjorde dem mer upptagna med dem de höll kära, eller deras familj, eller vem de nu var där med.

"Dezzie, allting är färdigt där nere nu." blinkade Celia när hon precis kom upp för den väl dolda trappan. Jag nickade tacksamt till henne och hon log varmt tillbaka. Jag gick ner för trappan ett par steg innan jag vinkade till mig Justin. Han tvekade lite men följde sedan efter mig. Jag nickade mot Celia och hon stängde försiktigt dörren. Så fort dörren var helt stängd blev det kolsvart och jag kände hur Justin la sin hand på min axel.

"Det blir snart ljust igen." log jag mot honom, genom mörkret. Sedan tog jag hans hand från min axel och höll flätade samman våra fingrar. Medan vi harmoniskt gick nerför trappan, steg för steg, var vi helt tysta. Jag lyssnade på vindens vinande i bjälkarna och vattnets lek vid väggen. Justin hoppade till då och då, vilket antagligen berodde på några plöstliga ljud som han säkerligen hade svårt att placera. Jag visste precis vad det var för någonting, men för att inte förstöra överraskningen så var jag helt tyst. Jag och Timmy hade fixat rummet vi var på väg ner till för tre somrar sedan, när jag sommarjobbade i restauranten. Deras barnbarn, Mike, ville gärna också hjälpa till, men Timmy hade avfördat honom och sagt att det var vår hemlighet.

"Justin, stanna en gång. Jag ska ställa mig bakom dig." mumlade jag så lågt jag kunde, men trots det så ekade det i de trånga utrymmet. När han frågade varför så svarade jag bara att jag var tvungen att hålla för hans ögon. Han muttrade någonting som jag antog var protester, men han gjorde ingenting åt det annat än accepterade det. Det var ju inte precis så att han såg särskilt mycket, än.

"Okej, snart kommer du fram till en dörr. Öppna den då försiktigt. Den kommer knarra lite, men bry dig inte om det." log jag när jag räknat trappstegen ner. Det var exaxt 13 steg från dörr till dörr. Det var Timmy's idé helt och hållet, bara för att det var mitt turnummer. Hela vägen ner hade jag räknat och jag stod nu på det toflte steget medan Justin stod på det trettonde.

"Okej, då öppnar jag nu." förvarnade han innan han försiktigt drog ner handtaget på den gamla dörren och följde med den in i det runda rummet. Jag drog in den välbekanta doften av sjövatten och vaniljljus. Rummet var upplyst av 13 små spots i taket. Vi hade justerat dimmern när vi satte in den, så det gick inte att få helt ljust. Runtom i rummet hade Celia tänt de vita vaniljljusen och doften blev kraftigare ju längre in vi kom i rummet. Från taket hängde skynken nerför vad som de flesta skulle anta var väggarna i rummet. I mitten låg mitt lilla kuddsystem jag fixat till för några år sedan. Det var stora kuddar, 13 stycken, och alla i olika färger. Vissa var mörkt färgade medan vissa var ljusare färgade.

"Får jag titta nu?" frågade han otåligt och jag hajjade till, jag hade nästan helt glömt bort varför vi var här, till och med att han var här. Jag älskade det här rummet, det hade jag alltid gjort.

"Snart. Gå tre steg framåt och så sätter du dig ner." svarade jag och följde med honom i stegen när han gjorde som jag sa. Han satte sig långsamt ner och då tog jag bort mina händer. Han blinkade till lite innan hans blick gled över rummet.

"Wow, vad är det här för rum?" frågade han förundrat och såg sig om med nyfiken blick. Jag höll upp ett finger och sprang bort till monitorn som satt på sidan av rummet, bakom ett av skynkena. Jag knapprade snabbt in vad jag ville och skynkena började långsamt dras upp, som en ridå. Justin såg på med en förundrad blick innan skynkena var så pass mycket borta att man såg vad som var under. Då förändrades hans blick och han såg högst förvånad ut samtidigt som han såg ut att vara extremt imponerad. Jag förstod honom. Nu när skynkena var borta såg man vad som gömts sig bakom dem, och det var inte väggar, det var glasrutor. Glasrutor som vätte ut mot vattnet. Jag hade alltid varit så fascinerad över att vattnet var så otroligt blått, nästan turkost, här ute. Man såg långt ut i vattnet och det gick att urskilja en hel del olika fiskar som simmade förbi i en lugnt takt. De var så vana med rummet att de inte ens skulle ha brytt sig om ett barn stod och tryckte näsan mot glaset.

"Wow! Alltstå... WOW!" det var det enda han lyckades få fram. Jag log mjukt för mig själv medan han fortsatte granska rummet och vattnet som syntes utanför de tjocka glasfönstrena. Stället var speciellt för vem som helst att se, men bakgrunden till det gjorde det ännu mer speciellt för min del.

"Gillar du det?" frågade jag försiktigt efter en stund. Han hade ju inte sagt något utan bara suttit och stirrat på omgivningen. Äntligen vände han bort blicken från vattnet och såg på mig.

"Gillar det? Det är fantastiskt! Jag älskar det." rättade han mig snabbt och log svagt. Lugnt och försiktigt satte jag mig ner på den röda kudden bredvid honom och la en hand på hans.

"Det finns en anledning till att jag ville visa dig det här..." började jag lugnt och såg hur jag fick hela hans uppmärksamhet. Han såg nyfiken ut och samtidigt lite förvånad. Jag öppnade munnen för att fortsätta när det knackade på dörren.

"Kom in du Mike." mumlade jag efter att ha suckat. Innan dörren öppnades tog jag bort min hand från Justin's och satte mig en decimeter ifrån honom.

"Åh, hej Dezzie! Det var länge sen, hur är det?" frågade han lugnt när han visade sig. Han hade vuxit till sig ordentligt sen sist jag såg honom. Hans käkben var mer framträdande, hans hår var lite längre och nu färgat svart. När han var yngre hade han varit linblond i huvudet, en färg som passade otroligt illa på honom. Den nya, svarta färgen passade inte heller bra, men det var bättre än det innan.

"Hej Mike! Ja, det var ett bra tag sen. Vad du har förändrats! Det är bra med mig, själv då?" frågade jag medan jag reste mig upp för att ge honom en kram. Han besvarade den helhjärtat och jag kände hur jag försvann i hans stora famn. Han hade biffat till sig rätt rejält, jag kunde nästan se de framträdande musklerna under den vita skjortan som ingick i servitörsklädnaden. Till det hade han ett par svarta långbyxor och ett vitt skärp. Det såg väldigt ordinärt ut, men det var ju en restaurant, och Celia hade nog inte fått bestämma klädseln helt och hållet.

"Jodå, det är bra. Jag har vuxit upp bara, det är inget kostigt med det. Du däremot har inte förändrats mycket, förutom att du har blivit äldre. Jag tror inte att du har blivit normalare eller tråkigare heller för den delen." flinade han när han släppt mig. Justin skrockade lite bakom mig och jag vände mig om för att lipa åt honom.

"Får jag vara din vän just nu, eller måste jag agera proffesionell servitör?" frågade Mike nyfiket och jag rynkade ögonbrynen mot honom.

"Vilken fråga, Mike! Du är och kommer alltid vara min vän." svarade jag medan jag väntade på vad hade på hjärtat. Kände jag den här familjen rätt så visste jag precis vad Mike hade att säga, men jag skulle ge honom en chans att säga det innan jag skulle svara tillbaka.

"Då har du ingenting emot att jag ställer en fråga till dig?" frågade han, som om jag inte haft någon aning om vad han velat komma till. Jag motstod lusten till att himla med ögonen, och det var en svår handling, men jag lyckades faktiskt.

"Absolut inte. Kom hit och sätt dig med mig och Justin." log jag och vände ryggen till honom utan att granska hans blick. Jag satte mig lugnt ner på den röda kudden igen medan Mike satte sig ner på en grön, som låg mitt emot min. Han skruvade lite på sig en stund innan han öppnade munnen, antagligen för att säga vad han ville få fram.

"Jag vet inte riktigt vad du är för en person, eftersom att jag inte tror på sånt som jag läser, men Dezzie betyder enormt mycket för mig, hon ingår i min familj, och krossar du hennes hjärta, så bryter jag nacken av dig. Förstår du det?" slängde han ur sig mot Justin, fast i ett lugnt tonfall som var allt annat än hotfullt. Jag tappade nästan hakan kändes det som. Timmy hade nog gett Mike lite fel bild av allting.

"Ehm... Mike..." började jag men hans lugna, vardagliga blick avbröt mig en kort tid. Nu kändes det som om jag varit borta alltför länge.

"Jag tvivlar starkt på att han kommer krossa mitt hjärta, och gör han det så kommer inte du bryta nacken av honom! Absolut inte! Vad har du fått det ifrån?" frågade jag förvånat och det rykte lite i hans mungipa. Det fick mig att himla med ögonen, ibland var familjen Salo riktigt knäppa.

"Nej, det vet jag väl att jag inte skulle. Äsch, det var morfar som ville att jag skulle varna honom och se ut som om jag verkligen menade det. Han är bara allmänt körd i huvudet, den gubben. Jag svär på att han har jobbat för mycket." muttrade han och jag skrattade mjukt.

"Justin, det här är den lilla oduglingen, som Timmy kallar honom. Mike, det här är Justin, fast det vet du ju redan om." presenterade jag tröttsamt. Jag gillade inte att presentera folk, särskilt inte någon som alla redan visste vem det var. Det kändes bara korkat liksom.

"Åh, okej, nu förstår jag. Så det här, det var det, samt att rummet var ner och det här är oduglingen. Då hamnade allting på plats." flinade Justin och jag log åt hans formulering.

"Du är bra söt ibland du." log jag mot honom och nu var det hans tur att lipa mot mig.

"Okej, jag tänker lämna er nu känner jag. Jag är extremt dålig på att ljuga om någon skulle fråga, så därför tänker jag inte se alltför mycket och heller inte skapa mig en egen uppfattning. Ska jag skicka ner Wallie Special?" babblade Mike på medan han reste sig upp. Jag blinkade till av det sista han sa.

"Wallie Special? Vad är det?" frågade jag förvånat. Var det så att de faktiskt döpt någonting efter mig, eller var det bara ett sammanträffande? Jag trodde inte särskilt mycket på sammanträffande, så det var jag skeptisk till.

"Åh, du vet inte om det? Det är kul. Jag skickar ner två Wallie Special. Och btw, här nere kan ni liksom vara er själva, ingen annan än jag kommer gå ner här under tiden ni är här, bara så att ni vet." log han innan han försvann ut genom dörren. Jag såg länge efter honom innan jag kände en hand på mitt vänstra lår. Jag såg in i Justin's vackra ögon.

"Wallie Special?" frågande han tyst och jag rykte förundrat på axlarna innan jag återigen vände blicken mot dörren som Mike försvunnit ut genom.

"Jag har ingen aning." mumlade jag lågt, nästan för mig själv innan jag la min hand på Justin's som redan vilade på mitt lår.

---

---

Oj det blev ett långt kapitel det här...
Men jag tror inte att ni lider utav det, eller har jag fel? ^^

Anyways! Kan ni föreställa er det?
Jag har ju liksom en idé utav det i huvudet, men ni andra kanske får en annan vision liksom :)

I alla fall, vad tycker ni om det? :)

Gud vad jag har saknat det här känner jag nu, att lägga upp kapitel till er liksom...! <3


Dream, Laugh, Believe