Bieber Cash

"Det är ingenting mot vad jag egentligen är skyldig dig."

mumlade jag för mig själv och log brett åt min fantastiska plan. Sedan låste jag snabbt dörren och sprang runt i rummet för att förbereda allting.

---

---

"Vad gör du där inne, Dezzie? Jag blev ju klar för länge sen!" frågade Justin lika otåligt som ett barn på julaftonsmorgon. Det var dessutom inte första gången han frågat heller, jag hade helt tappat räkningen.

"Lugna ner dig, jag är snart klar!" svarade jag medan jag drog en hand genom det vågade håret en sista gång. Vågat var kanske en underbedrift, det var snarare våfflat. Det var inte ofta jag fixade håret utom satte upp det. Det var ju egentligen inte så mycket att göra. Det var inte helt platt, utan lite halvt, nästan oskyldigt lockigt, och rätt långt. Jag gillade inte att platta håret, det såg så onaturligt ut, och detsamma med att locka. Jag kunde slå till med det sistnämnda när det var något speciellt, som en skolavslutning, något bröllop, en födelsedagsfest eller liknande, men inte annars. Nej jag nöjde mig med att sätta upp det i olika frisyrer istället, det såg bättre ut då.

"Nu är jag klar." sa jag högt för att han skulle hinna flytta på sig innan jag slängde upp dörren. Jag slängde en sista blick i spegeln innan jag tog min vanliga väska, la i mobil, plånbok och nycklar, för att sedan lugnt låsa upp dörren och öppna den. När jag kom ut möttes jag av Justin som öppnade munnen för att säga någonting, antagligen någon pik han filurat på ett tag, men det kom inget ljud. Istället stod han bara och stirrade på mig med öppen mun. Roat gick jag fram till honom och stängde hans mun, han kunde verkligen se ut som ett fån ibland. Ett gulligt fån.

"Är du klar att åka nu då?" frågade jag för att se om han hörde mig, vilket han tydligen gjorde för han nickade, men släppte mig inte med blicken.

"Okej, Justin, du får sluta stirra på mig, vi ska ut bland folk och dessutom är det lite pinsamt. Det ser ut som om du sett den absolut finaste bilen i världen, eller hört den vackraste låten i universum, eller sett den sötaste lilla hundvalpen någonsin." log jag mjukt åt honom och han besvarade leendet med någonting vasst i blicken.

"Är det konstigt att jag ser ut såhär när jag står och tittar in i de absolut finaste ögonen i världen, hör den vackraste rösten i universum eller ser den sötaste tjejen någonsin. Jag tror någon får nypa mig i armen, för jag förtjänar inte att vara tillsammans med en så underbar människa som du." sa han och lät som förtrollad på rösten. Jag stirrade misstroget på honom i en halv minut innan jag himlade med ögonen mot honom.

"Ja, det är rätt konstigt. Särskilt om det är bilden du har av mig, då drömmer du med största sannorlikhet väldigt djupt." svarade jag innan jag gick förbi honom. Jag hann inte gå så långt innan jag kände hur han slog armarna om mig och vilade sin haka mot min högra axel.

"Inte ens en dröm skulle kunna göra dig rättvis! Du är fantastisk!" viskade han och jag hejdade en rysning, vilket jag lyckades förvånadsvärt bra med.

"Jösses, på dig låter det som om jag är världens underbaraste människa som någonsin gått i ett par skor. Din verklighetsbild är det något fel på!" skrattade jag innan jag gav honom en puss på kinden.

"Kom nu dagdrömmaren, nu åker vi." fortsatte jag och tog mig ur hans grepp för att gå ut till hallen. När jag kom ut i hallen drog jag snabbt på mig mina högklackade stövlar innan jag vände blicken mot Justin som tog på sig sina skor. Jag var oerhört nöjd över kläderna jag valt till honom. Han hade ett par ljusgrå jeans och en mörklila tröja på sig som det stod Made To Be Free på i vitt. Jag gillade kombinationen, och det såg oerhört bra ut på honom så jag kände mig stolt. Själv hade jag ett par mörkgråa jeans med planerade hål och revor på mig. På överkroppen hade jag en av mina favorittröjor på mig. Den var enaxlad och hade en mjuk ljusrosa färg. Tittade man noga så kunde man se att det fanns olika motiv i tyget som var vita. Därbland kunde man urskilja fjärilar, hjärtan, stjärnor och olika citat. Det var en högst ovanlig tröja, eftersom att jag sytt den själv.

"Åh, jag höll på att glömma." sa jag och skyndade mig in i mitt rum igen för att hämta en vit kofta som jag älskade att använda till den här tröjan. De var nästan som gjorda för varandra.

"Så, nu är jag klar. Nu drar vi." log jag när jag kom tillbaka. Justin nickade bara och slängde sin egen hoodie över axeln innan han gick ut genom dörren. Jag låste den snabbt när jag också kommit ut och sedan gick vi till min bil, för att jag skulle kunna visa honom min egen lilla överraskning.

---

---

Ett av kapitlen som kommer upp idag! :)

Vad tycker ni?
En liten mjukstart tycker jag det känns som ^^